Nils Seye Larsen (MP) svarade Thomas Ragnarsson i en replik om Kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap i debatten ”Protokoll 2024/25:98 Onsdagen den 9 april” den 9 april 2025.
Thomas RagnarssonM· i en replikJag kände mig nödgad att gå i svaromål. Ja, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Som jag sa har vi aldrig haft så mycket personal anställd inom svensk hälso- och sjukvård och kommunal sjukvård som vi har i dag. Ändå…Fru talman! Det är några som har nämnt de här fiskmåsarna vi hör utanför. Jag måste erkänna att jag tycker att det känns ganska skönt med lite publik så här på kvällskvisten.
Jag tänkte börja, så att jag inte glömmer bort det, med att berätta vad det är som vi i Miljöpartiet ska yrka på. Det är reservation 14 under punkt 9 om arbetsmiljö, som jag yrkar bifall till.
Jag tänkte fokusera på kompetensförsörjningen, som jag ser som en stor utmaning. Personalbristen är nog en av de största utmaningarna inom sjukvården, nu och framför allt på lång sikt framöver. Personalbristen riskerar att bli en negativ spiral som påverkar på många sätt. Det blir svårt för den ovärderliga personal vi har inom sjukvården när det saknas händer och när det saknas medarbetare. Det riskerar att göra arbetsbördan än svårare och att leda till en ohållbar arbetssituation som bränner ut den personal som vi så innerligt väl behöver.
Personalbristen får också konsekvenser för oss som invånare och som patienter. Det tar längre tid innan vi får vård, och det förstör förutsättningarna för den kontinuitet inom vården som vi behöver. Jag tänker i synnerhet på de ojämlika förhållanden som vi har i Sverige.
Vi kan till exempel se vårdcentraler och hälsocentraler i Västerbotten, i inlandet, och i de andra nordliga regionerna, som länge har sökt efter allmänläkare som kan finnas på plats kontinuerligt. Det betyder otroligt mycket. Jag glömmer inte vårt besök på Lövångers hälsocentral, som fortfarande har kvar en del allmänläkare som borde ha gått i pension för länge sedan men som alltså finns kvar, och hur ovärderligt det är för invånarna i Lövånger. När vi satt och käkade lunch med dem sa de att de ska vara riktigt sjuka om de ska ringa och söka annan akut vård en lördag eller söndag, för de vill komma till sin hälsocentral där de kan träffa den läkare som de känner och som de har träffat under så lång tid. Det är det som ger en bättre vård.
Därför är det extra oroväckande när man ser att många regioner i Sverige nu går på svältkur. Redan nu, trots att vi har behov av fler medarbetare inom vård och omsorg, ser man att det sker nedskärningar eller att det hålls inne med nödvändiga rekryteringar.
Vi ska komma ihåg att om vi blickar framåt – och här tar jag hjälp av SKR:s siffror – ser situationen väldigt dyster ut. I prognosen till 2033 ser vi att den arbetsföra befolkningen kommer att öka med ungefär 166 000 personer.
Samtidigt ser vi att man på grund av de demokratiska förändringarna bara inom äldreomsorgen kommer att behöva öka antalet anställda med 32 procent, vilket är 66 000 personer.
Inom hälso- och sjukvården kommer behovet av anställda att öka med 17 700 personer. Men sedan har vi pensionsavgångar under samma period med 66 000 personer. Det gör att det totala rekryteringsbehovet inom hälso- och sjukvården till 2033 ligger på 83 500 personer, alltså ungefär hälften av den totala tillkommande mängden i arbetsför ålder. Och då har jag inte ens nämnt den fjärdedel inom äldreomsorgen som fram till 2033 kommer att ha gått i pension.
Det här är en ekvation som är omöjlig att lösa. Just därför behöver vi ta tag i kompetensförsörjningen ordentligt redan nu. Vi i Miljöpartiet har själva lyft fram vikten av en nationell samordnare för kompetensförsörjning. Därför har vi valt att stödja Socialdemokraternas motion, som handlar om att ta fram en nationell handlingsplan för hur kompetensen och bemanningen i välfärden ska säkras på kort och lång sikt. Jag tror att vi behöver jobba med detta strategiskt från nationellt håll och i samverkan med regioner och kommuner.
Dessutom ska vi komma ihåg att situationen är väldigt ojämlik, vilket jag har återkommit till många gånger. Vi har redan i dag i regioner, till exempel i de nordliga regioner som jag kommer ifrån, en rådande kompetenskris. Vi sitter alltså med en historiskt låg arbetslöshet och har svårt att rekrytera personal.
Vi behöver satsa på bättre arbetsmiljö. Här har vi det yrkande som vi i Miljöpartiet har gjort. Men vi har också i vår budget tillfört medel för den återhämtningsbonus som hade varit så viktig som en del i att jobba med att försöka hitta olika modeller för att skapa hållbara arbetsförutsättningar för personalen.
Allt detta handlar till syvende och sist om resurser. Här håller jag helt med om det som Karin har lyft flera gånger från Vänsterpartiet: Det finns ett enormt behov av ökade resurser. SKR pratar om att det är ungefär 27 miljarder som skulle behöva tillkomma som saknas i dag sett till inflationsökningen. Detta får förödande konsekvenser för regionerna.
Jag hörde den moderata ledamoten säga att han tyckte att det var anmärkningsvärt att vi har fyra akutsjukhus och att flera av dem hotas av nedläggning. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man tycker att det är anmärkningsvärt. Är det någonting som tvingar fram det här är det dels kompetensbristen, dels resursbristen.
Det är en stor utmaning för till exempel Sollefteå, som verkligen skulle behöva detta, i synnerhet när vi pratar om beredskap på sikt. Västernorrland är en av de regioner som verkligen har det tufft ekonomiskt. Resurser behövs, och här har regeringen och Tidöpartierna ett stort ansvar.
Jag ska avsluta med att nämna någonting som jag också tycker är viktigt i den här ekvationen. I prognosen för den tillkommande befolkningen i arbetsför ålder står det att utrikes födda står för nästan hela den ökningen. Jag minns en gång när jag kom till en klass i Umeå med blivande undersköterskor. Det var personer från hela världen, som brann för att så småningom kunna jobba med att hjälpa människor inom vård och omsorg.
Det är personer vi kommer att behöva. Det är klart att vi ser med stor oro på att man nu gör allt för att skruva åt och göra det svårare för människor som har heltidsjobb, som har de kvalifikationer som krävs för att kunna jobba som undersköterska, sköterska eller vårdbiträde och som nu riskerar utvisning på grund av de orimligt höga försörjningskraven. Vi behöver ta vara på den kompetens vi har här.
Med detta vill jag än en gång yrka bifall till den reservation jag redan lyft. Givetvis står jag även bakom Miljöpartiets andra reservationer.
Fru talman! Jag kände mig nödgad att gå i svaromål. Ja, jag tycker att det är anmärkningsvärt. Som jag sa har vi aldrig haft så mycket personal anställd inom svensk hälso- och sjukvård och kommunal sjukvård som vi har i dag. Ändå producerar vi mindre. Jag hävdar att det är ett systemfel.
Ledamoten känner inte mig, men jag är faktiskt fortfarande verksam sjuksköterska. Jag har jobbat i 37 år och följt detta inifrån. I mångt och mycket, kan jag säga, är de problem som ledamoten tar upp i sitt anförande kopplade till ledarskap.
Vi har haft en tendens inom hälso- och sjukvården under många år att centralisera ledarskapet. Finns det flera sjukhus har man ledarskapet på ett ställe men bedriver sjukhus också på andra ställen. Det är helt omöjligt att leda på distans. Ska man få en personalgrupp att känna sig delaktig och kunna vara med och påverka sin verksamhet måste ledarskapet finnas på plats. Det är en grundbult. Här fallerar det på väldigt många ställen.
Samtidigt pratar man mycket om arbetsmiljö. Arbetsmiljön har försämrats enormt mycket, faktiskt på grund av schemaändringar kopplade till ett i mina ögon oerhört korkat avtal med elva timmars dygnsvila som har slagit sönder schemaläggningen ohyggligt inom välfärdssektorn. Där har vi ett av grundproblemen. Jag återkommer till det alldeles strax.
Fru talman! Jag är väl medveten om att det är utmaningar med den arbetstidslag som finns. Det har jag fått rådda med när det gäller assistansscheman och annat. Å andra sidan förstår jag varför den tillkom inom EU. Det fanns en rad sektorer där människor tvingades arbeta oskäligt långa pass, och det får ju konsekvenser.
Det vi får höra här är intressant. Jag håller helt med: Om man har möjlighet att jobba närmare personalen och lyssna till personalen kommer man att få väldigt bra input kring hur man kan utveckla arbetet i verksamheten. Därför tror jag inte heller att lösningen för den svenska sjukvården är att förstatliga den och då centralisera ledningen ytterligare.
Icke desto mindre är det trots allt också en resursfråga. Vi kan ta Region Västerbotten, som jag kommer från. När man har en hel organisation som år efter år sitter och kämpar med budgetar i underskott och knappt har resurserna att kunna klara det blir det väldigt svårt att jobba proaktivt, trots att man skulle vilja det.
Det finns ändå positiva exempel där man försöker, där man har örat mot lokalsamhället och kan fatta beslut. Men det är svårt, och resurser behövs trots allt för att man ska kunna jobba mer proaktivt inom regionerna.
Fru talman! Västerbotten har jag faktiskt besökt och är väldigt fascinerad av. Där har man tittat på ledarskapsfrågan mellan sjukhusen. Man har delat upp en del av de länsgemensamma klinikerna, och det fick ganska god effekt.
Man har ett stort problem fortfarande när det gäller sjukhusvården och bemanningen, och det är på BB-sidan i Lycksele. Det blir väl en stängning denna sommar också, vilket är ett otroligt problem för den som är gravid i det området. Det är resor på 15, 20 eller 30 mil. Det är inget jag önskar att någon som är på gång att föda barn ska behöva göra.
Västerbotten har också sina hälsocentraler, som är fantastiska. Det var någon som pratade om god och nära vård här tidigare och att vi inte lyckas med det. Jag håller med: Vi har tyvärr inte kommit någonstans, i mina ögon, när det gäller god och nära vård. Men i Västerbotten har man gjort det. Man har otroliga hälsocentraler och ett glesbygdsmedicinskt centrum som är en drivkraft. Jag anser att det är där vi ska titta. Det som levereras där är god och nära vård.
Ja, det är säkert tufft ekonomiskt. I mångt och mycket är min känsla att vi från sjukvården – jag säger vi, för jag är en del av den världen – har tagit väldigt lätt på detta med budget. Om en politiker säger att ni måste spara pengar skickar man in en ärrad läkare som sätter sig med politikern och säger att då kan vi inte behandla de cancersjuka barnen, eller något annat. Det är ingen politiker som vill fronta det, och så kommer man undan det året också.
Vi måste få en bättre styrning och ledning av hälso- och sjukvården. Och budgetdisciplin är faktiskt viktigt.
Fru talman! Det gläder mig att ledamoten lyfter Västerbotten, samtidigt som jag är medveten om hur hårt vi har slagits med underskott efter underskott. Jag tror att vi nu har ett underskott i budgeten som är ganska ansenligt, vilket absolut inte är optimalt för framtiden. Men så är det när man har en region som är en och en halv gånger Belgien i storlek med en befolkning som är mindre än Malmös. Vi har dessutom i de allra flesta kommuner en medianinkomst som ligger 10 000 kronor under rikssnittet och bland de högsta kommunalskatterna. Där finns inte mycket mer resurser.
Det är därför jag återkommer till detta, apropå att kunna jobba med mer jämlika förutsättningar: Många regioner är nog ändå väl medvetna om de behov som finns. Sedan är det klart att det ibland finns systemutmaningar. Men det kan jag säga, både som kommunpolitiker och som rikspolitiker: Jag tror inte att det är något som specifikt är ett regionproblem. Det finns en hel del systemmekanismer som är utmanande i offentlig styrning.
Här tror jag dock att det finns en fara, om man får en politisk stress av att inte få den output man skulle vilja ha, att man bara trycker på med ännu mer utredningar, ännu mer styrningar och ännu mer riktade bidrag – och så får man bara mindre effekt av det hela. Här skulle generella bidrag hjälpa mer.
Här tror jag verkligen att vi ändå måste visa viss lyhördhet mot våra olika regioners utmaningar. Kompetensbristen kommer vi att behöva tackla, och det behöver vi göra nationellt och samordnat. Vi behöver jobba tillsammans med kommuner och regioner för att lösa detta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 10 april.)