Thomas Ragnarsson

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall. Den 1 januari 2025 kommer ny lagstiftning gällande sekretess på plats. Alla som jobbar inom yrken som omfattas av sekretesslagstiftning vet vilka problem den skapar när man ska samverka mellan olika myndigheter. Dagens regelverk är så snårigt att det många gånger är omöjligt att utläsa om man kan bryta sekretess eller inte. Oron för att göra fel har varit så stor att befintliga lagar troligtvis till och med har övertolkats för att man ska vara på den säkra sidan. Detta har varit ett stort hinder i myndighetssamverkan, framför allt för verksamheter som lyder under statsrådet.

Min fråga är således: Hur tror statsrådet att denna lagstiftningsändring kommer att förändra socialtjänstens arbete i framtiden?

Herr talman! Tack till ledamoten för frågan! Nu är ju inte detta en budgetdebatt, men jag kan svara på frågan.

Vi fastnar ofta i det här hjulspåret att det skulle vara pengar som är allena saliggörande. Tittar vi på de satsningar som har gjorts ser vi att regionerna har fått en hel del pengar. Men om det finns möjlighet att få mer vill man självklart gärna ha det.

Den socialdemokratiska regeringen under pandemin höll inte hårt i plånboken. Det kan vara rätt och riktigt i ett läge som när det är pandemi. Men det känns lite udda att vi hade regioner, till exempel min egen, som kunde avsätta 450 miljoner på två år i kassan. Det var pengar man inte ens behövde men som man fick.

Jag tycker att vi behöver ha en relevant diskussion när det gäller ekonomi och de frågorna. Men min upplevelse är att regionerna har fått pengar men egentligen inte gjort några större prioriteringsändringar i verksamheten utifrån det personalläge som råder.

Man har plockat bort hyr, men jag har inte sett att man har gjort strukturella förändringar där man faktiskt säger: "Det här ska vi inte hålla på med nu. Nu behöver vi ta personal från den sidan och flytta till den sidan, för vi måste kunna ta hand om våra patienter." Det är en smärtsam resa, och den har man inte riktigt gjort.

Jag håller med om att vi inte kan bedriva ordinarie verksamhet med hyr, men hyr är jättebra när man har vårdtoppar och akut sjukdom. Det är så hyr ska användas, men tyvärr har regionerna tappat det. På så vis har man hamnat i ett läge där man driver ordinarie verksamhet med hyrverksamhet, och det är fatalt.

Herr talman! Jag tackar Yasmine Bladelius för hennes inlägg.

Det var några saker som jag studsade lite på. Ledamoten beskrev en situation där regeringen inte gör någonting. Då får man känslan av att det vi ser i dag har uppkommit efter valet 2022. Men det är inte sant.

Från 2015 fram till 2022 försvann ohyggligt många vårdplatser i Sverige. Från 2022 till 2024 har det försvunnit ytterligare en mängd vårdplatser, men inte alls i samma utsträckning.

Det här är en vårdkris som har pågått under många år. Då känns det konstigt att man från talarstolen säger att den sittande regeringen är handlingsförlamad och att den sittande regeringen gör ingenting. Men vi kan titta tillbaka i backspegeln och se att den förra regeringen under åtta år gjorde definitivt ingenting. I grunden håller jag med ledamoten om att vården är i kris. Det är inte vad diskussionen handlar om. Men att lägga över krisen på det politiska styret nu känns lite konstigt.

Det var den socialdemokratiska regeringen som tog initiativet till god och nära vård och drev igenom det hårt. Där fanns ingen större ovilja från någon att delta i detta, men under de åren avsattes det i princip inga pengar till detta, utan det skulle ske vid sidan om verksamheten.

I dag avsätts 3 miljarder, men det är för lite. Omställningen kommer att kosta enorma pengar, och det är något som jag har ställt mig frågande till under lång tid. Hur har man tänkt att finansiera detta? Det har inte varit en jättestor politisk diskussion om detta, och det skulle jag gärna vilja se.

Herr talman! Det är bra om man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi föreslår ju ett antal skärpningar när det gäller vårdgarantin inom vissa områden, till exempel barnpsykiatrin, och det är något som kan fortsätta.

Att patienten ska få söka själv tror jag egentligen ingen har någonting emot. Jag är själv så lyckligt lottad att jag aldrig har varit svårt sjuk. Men det kan faktiskt vara en poäng med att det finns en vårdförmedling som kan hjälpa mig som patient när jag är svårt sjuk i stället för att jag själv ska sitta och jobba med att söka vård. Det är näppeligen så att jag som patient bryr mig om jag får vård på Södersjukhuset i Stockholm eller på Halmstads lasarett. Det bryr man sig oftast inte så mycket om som patient. Det man bryr sig om är att man ska få hjälp i rimlig tid, och det kan ske genom att man kan ringa ett ställe där det finns en karta över ledig vårdkapacitet.

I Kronobergs län har vi haft problem inom vissa områden. Där köper vi tjänster från andra län, både från andra regioner och från privata vårdgivare, och på så vis kan patienten få vård i rimlig tid. Det tyder ändå på att det finns ledig vårdkapacitet. Vi behöver jobba med alla vägar.

Att skärpa vårdgarantin är ett sätt. Vi börjar med barn- och ungdomspsykiatrin och går ned till 30 dagar. Det kan man föra in på fler områden. Så ska det också finnas någonstans där jag enkelt kan få reda på var det finns ledig kapacitet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Anders W Jonsson, för frågan! Det är rätt intressant hur man uppfattar saker och ting. Jag tycker inte att jag stod och pratade i superlativ om hur bra den svenska vården fungerar. Är det någon i denna kammare som vet hur dåligt den i många avseenden fungerar är det nog jag. Jag jobbar kontinuerligt ute i verksamheten och ser detta. Jag tycker att det är en tragedi. Där är vi överens. Det fungerar inte.

Ja, Västerbotten har lyckats. Jag tror dock inte att det är politiken i Västerbotten som har gjort detta arbete, utan det är själva verksamheten - dedikerade medarbetare som har fått ett stort förtroende. Man har också satsat på forskning. Det är det som har lett till en väldigt positiv förändring.

Jag har svårt att se att det skulle vara politiken, oavsett om den är blå, röd, grön eller någon annan färg, som har gjort den här stora skillnaden, och det är det jag vill komma åt med det nära ledarskapet: att lita på personalen. Det finns de facto ledig vårdkapacitet, men strukturerna gör att det inte fungerar. Vi tror att man kan jobba på samma sätt på alla sjukhus inom ett län, men det går inte, för man har olika förutsättningar. Då måste man lita på och ha tilltro till sin personal och låta respektive sjukhus bygga upp en organisation för hur man effektivast jobbar på just det sjukhuset.

Det finns ledig operationskapacitet, men man jobbar ganska trögt på många ställen vilket leder till att vi inte får någon effektivitet i detta.

Den sista frågan återkommer jag till.

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten! Jag har inte missat Samsjuklighetsutredningen. Tiden räckte inte till, så jag valde att hoppa över den.

Jag är smärtsamt medveten om de problem som dessa patienter lever med. Jag har varit hemma hos många av de patienterna. Detta är tragiskt att se. Det är många gånger en misär. Det finns ett rop på hjälp. Men på något vis har vi den här patienten, som trillar mellan stolarna.

Ledamoten frågade: Kan vi se en proposition denna mandatperiod? Jag kan inte svara på det, men det är min förhoppning att propositionen kommer så fort som möjligt. Det här är nämligen ett jätteproblem i samhället. Precis som ledamoten beskriver är detta oerhört tragiskt för dem som är drabbade men också för familj, vänner och så vidare.

Min förhoppning är att propositionen kommer så snabbt som möjligt. Jag hoppas verkligen att vi under denna mandatperiod ska komma i mål med detta. Här finns det faktiskt inte en politisk skiljelinje i hur vi resonerar.

Det kan finnas problem med tillgängligheten, men jag tror att det som är problemet är att vår primärvård fortfarande jobbar ad hoc. Man släcker bränder, och man har inte gått in i arbetet med god och nära vård. Det handlar om att i större utsträckning jobba förebyggande, och man måste vara nära sina patienter för att kunna känna dem och kunna göra detta. Man behöver alltså göra förändringar inom primärvården, men det ligger väldigt mycket på primärvården att göra de förändringarna.

Herr talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågorna! Primärvården har enormt stora problem. Det är i mångt och mycket kopplat till att intresset för att bli allmänläkare är ganska lågt för tillfället i samhället. Regionerna behöver fundera på hur man attraherar unga läkare så att de faktiskt vill bli allmänläkare.

Samtidigt försöker nu 21 regioner uppfinna hjulet, hur vi ska komma till god och nära vård. Jag förstår inte varför man inte tittar på de goda exemplen. Jag framhåller - det har jag gjort också tidigare - Västerbotten som ett framgångsexempel. Där har man via Glesbygdsmedicinskt centrum, tillsammans med hälsocentralerna, byggt upp ett system som faktiskt fungerar i glesbygd. Men det är inte det som man ska kopiera utan sättet att tänka. Jag tror faktiskt att vi har stora vinster att göra om regionerna väljer att kopiera detta.

Klasskillnader i hälsa är ett jätteproblem. Vi vet att de som är högutbildade söker vård tidigare. De lever kanske ibland också ett lite hälsosammare liv och har förutsättningarna för det. Men har man en fungerande primärvård ökar chansen att man ska kunna nå ut till de andra grupperna också. Det är det som god och nära vård handlar om, att finnas på plats där människor är och att utifrån deras förutsättningar bedriva så god vård som möjligt.

Herr talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU14 Hälso- och sjukvårdens organisation, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en komplex verksamhet att organisera. Vi har 21 regioner som ska lösa detta på bästa sätt med tanke på de geografiska skillnader som råder samtidigt som antalet medborgare inom varje regioner skiljer sig åt avsevärt. När då inte verksamheten fungerar är det lätt att börja titta på organisationsförändringar, och en vanlig trend är att man tittar på centraliseringar. Det finns dock inget som tyder på att detta har någon större effekt. Vi kan konstatera att med den organisation som vi bedriver verksamheten i dag uppnår vi inte de grundläggande kraven i hälso- och sjukvårdslagen, att erbjuda patienterna en god och jämlik hälsa.

Herr talman! De regionala och geografiska skillnaderna är inget som har uppkommit nu, utan vetskapen om dem har funnits länge. Skillnaden är att den moderatledda regeringen tillsammans med vårt samarbetsparti nu har tagit frågan på allvar och i Tidöavtalet pekat ut ett antal områden där man utreder hur staten faktiskt ska ta ett större ansvar för att de patienter som är involverade ska få en bättre och mer jämlik vård.

Ett område som man tittar på är en parlamentarisk utredning där man ser på förutsättningarna för ett helt eller delvis styrt statligt huvudmannaskap. Man tittar också på en nationell plan för kompetensförsörjning, inrättandet av en nationell vårdförmedling, nationell plan för hur bristen på antalet vårdplatser ska elimineras, utökning av samverkan i antalet regionala centrum, reformering av den digitala infrastrukturen i vården, nationell förlossningsplan, utbyggnad av primärvården, fortsatt utveckling av cancer- och barncancervården och jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

Herr talman! Detta är exempel på områden där staten skulle kunna ta ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Men därifrån till att staten skulle styra hälso- och sjukvården helt är steget långt. Den vårdkris som vi ser behöver brytas ned och analyseras noggrant, men det finns några punkter som redan i dag är kända.

Det nära ledarskapet är helt avgörande för att en verksamhet ska fungera. Tyvärr har vi under årens lopp sett en alltmer centraliserad ledningsstruktur i regionerna, och detta har fått stora konsekvenser i hur vården fungerar kapillärt. Detta i sig talar för att ytterligare centralisering av ledningsstrukturen skulle få ytterligare negativa konsekvenser. Orsaken till det är att de demografiska och geografiska skillnaderna är väldigt stora i landet. Regionerna spelar en stor roll för den nära styrningen av hur hälso- och sjukvården ska bedrivas i respektive område.

Herr talman! I ett läge när något inte fungerar är det lätt att börja titta på organisationsförändringar. Vi som politiker, men även tjänstemännen, har en övertro på just organisationsförändringar. Men tittar man på andra verksamheter som tagit just dessa steg kan man se att resultatet är ganska nedslående. Det jag ofta saknar i debatten är grunden: Var finns patientperspektivet? Detta är något som vi alla borde fundera på.

I stället för att bygga en organisation som patienten ska inordna sig i borde vi titta på patienterna och bygga organisationen utifrån deras behov. Det är inte rimligt att det i dag finns patienter som trillar mellan stolarna eller hamnar i vårdköer som leder till fortsatt försämrad hälsa eller i värsta fall död. Det är inte rimligt att man nekas behandling som sedan visar sig finnas tillgänglig i en grannregion. Denna typ av skillnader är helt orimliga. Det är här som jag ser den stora vinsten med ett ökat statligt engagemang och en ökad statlig styrning.

Herr talman! Jag är medveten om problemen med att bedriva likvärdig hälso- och sjukvård i ett land som Sverige. Vi är det till ytan femte största landet i Europa med en folkmängd som ungefär motsvarar Londons. Det blir då tydligt att nivåstrukturering i den högspecialiserade vården är helt nödvändig och att de regionala samarbetena liksom de regionala cancercentrum som finns i dag behöver ökas.

Patienter i allmänhet har inget problem att förflytta sig, utan för dem är det viktigaste att få hjälp. Detta omöjliggörs i dag på grund av regionernas självstyre, administrativa hinder och ekonomiska diskussioner - saker som är helt ointressanta för den patient som söker vård. Här spelar en nationell vårdförmedling en mycket stor roll.

Herr talman! Vi har ett av världens bästa sjukvårdssystem i detta land, men det dras med organisatoriska och strukturella problem som i slutändan riskerar att drabba patienten. Detta är inte acceptabelt. Därför behöver vi göra förändringar i organisation och styrning, samtidigt som uppföljningen av hur vård bedrivs och hur statliga medel används ökar. Men dessa förändringar behöver ha patienten i fokus, och vi behöver skapa en politisk enighet om hur vi fortsatt kan utveckla den svenska vården och öka patientnyttan. Det mest förödande vore att hamna i organisatoriska diskussioner varje mandatperiod, för det skulle definitivt inte gagna våra patienter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Fru talman! Jag är inte så orolig för SCB:s siffror, inte heller för SKR:s siffror. Men det kanske man ska vara - inte vet jag.

I mitt huvudanförande nämnde jag - det finns siffror på det också - att våra kommuner och regioner aldrig någonsin har haft så mycket anställd sjukvårdspersonal. Ändå producerar vi mindre. Ringer det då ändå inte en klocka om att det är någonting som är skevt?

Jag har tittat lite och försökt rekapitulera mitt eget arbetsliv för att se när det gick fel. Någonstans kring 2010 var det. Då började man titta på länsgemensamma kliniker. Man skulle klustra ihop saker. År 2014 kom det en utredning om nivåstrukturering inom högspecialiserad vård. Det var en väldigt bra utredning, men tyvärr tolkades och lästes den på ett ganska skevt vis, vill jag nog påstå, av många regionpolitiker; plötsligt var man nere på vanliga galloperationer och vanlig bassjukvård. Där någonstans hände någonting.

Vi måste ändå titta på produktiviteten. En kirurg på 80-talet opererade närmare 800 patienter. En kirurg i dag opererar ungefär 130 patienter. Nu vet även jag att man diagnostiserade genom kirurgi på 80-talet. Men tiden i operationssalen fanns ju där. Då är min fråga: Vad gör våra doktorer under den tid då de gamla kirurgerna opererade 650 patienter? Det är inte fråga om mottagningsverksamhet. Jag vill påstå att man sitter och administrerar in absurdum.

Det går att ändra saker. Man säger upp 5 000 personer, men vem har sagt att det är sjukvårdspersonal som behöver sägas upp? Det pratas aldrig om några andra specialiteter - HR, kommunikationsavdelningar, chefer och vårdstrateger. Vem säger att det måste vara sjukvårdspersonal?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Fru talman! Jag tycker att det är fantastiskt att höra ledamoten beskriva det haveri som har skett med hälso- och sjukvården sedan valet 2022. Det är häpnadsväckande att vi har kunnat missköta den på det viset.

Jag dristade mig till att sitta och titta lite på nätet när ledamoten höll sitt anförande. Jag plockade fram ganska intressanta siffror om antalet vårdplatser. Det stora tappet av vårdplatser har inte skett nu utan successivt mellan 2010 och 2018.

När det gäller antalet vårdplatser är vi helt överens. Vi har 2,0 vårdplatser per 1 000 invånare i Sverige. Motsvarande siffra i Europa i genomsnitt är 5,3 vårdplatser per 1 000 invånare. Tyskland och Österrike ligger i topp med 9 respektive 10 vårdplatser per 1 000 invånare.

På nätet står det att en förklaring skulle kunna ligga i att ädelreformen på 90-talet gjorde att man flyttade över vårdplatser från hälso- och sjukvården till den kommunala hemsjukvården. Men det där är ju en sanning med modifikation. Jag kan tycka att man borde kunna ha lite självrespekt och erkänna att man själv kanske inte har gjort det här så bra heller. Ledamoten Karin Rågsjö har ju suttit i regering eller varit med i ledande ställning under de senaste åren och suttit som en del i ett regeringsunderlag. Visst har även ni en del i detta, Karin.

Fru talman! Primärvården har haft stora problem under ganska lång tid. Intresset för att jobba inom primärvården har varit ganska svalt. Man gjorde en temperaturmätning på universitetet i Linköping för ett tag sedan. Då var det ingen som gick läkarprogrammet som hade en tanke på att bli allmänläkare. Detta är ett problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Varför är det så? Jag tror att begränsningarna i verksamheten i form av vad man ska göra och lite otydliga direktiv har lett till att man tycker att arbetsbördan är för stor sett till den bemanning som finns. Att ändra hela inriktningen för vår primärvård - det kan till exempel handla om god och nära vård - så att man får ett större helhetsansvar kan vara ett sätt att väcka intresse.

Det handlar inte om pengar. Jag kommer från ett län som direkt betalar pengar om man väljer ST eller tar en tjänst inom primärvården, men det är inte intressant. Detta är ett jätteproblem.

Jag tror att det handlar om innehållet i arbetet. Det var därför jag nämnde hälsocentralerna i Västerbotten. De är fantastiska, och de gör hur mycket som helst. Det som är intressant är att de inte upplever att de har någon större brist på personal. De utvecklas och får möjlighet att utveckla verksamheten. Man röntgar och gör mindre operationer och allt möjligt på en vårdcentral. Man har en inläggningsavdelning. Det gör att intresset för arbetet ökar.

Detta är ju inte något som är nypåkommet, utan det har diskuterats under lång tid. Jag är den förste att säga att det är en besvikelse att vi inte gemensamt har kommit längre när det gäller god och nära vård.

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Vi är helt överens om att den svenska hälso- och sjukvårdens beredskap för att hantera krig och kriser är undermålig. Men det är inget som har skapats med den här regeringen. Det har skett under lång tid. Vi får väl alla ta på oss ett ansvar för det. Vi har varit naiva i det här landet. Upplevelsen när muren föll 1989 var att det inte fanns några hot kvar. Det var då man började avrustningen. Och den har fortsatt med olika regeringar. Även Vänsterpartiet har varit med och avrustat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Vi kan alltså konstatera att vi i dag är anorektiska när det gäller beredskap. Men arbetet har påbörjats, och nu jobbas det på bred front med frågan. Men det är inte gjort i en handvändning.

Vi kan titta på läkemedelsberedskapen. Vår hälso- och sjukvårdsminister har beskrivit att om vi skulle fylla upp våra förråd skulle vi skapa en akut kris med läkemedel just nu. Jag som är diabetiker fick reda på att mitt långtidsverkande insulin är restnoterat fram till 24/12. Då har jag inte sett något krig här i dag och inte någon kris heller egentligen. Vi har jätteproblem med våra försörjningskedjor.

Jag håller alltså med. Vi har jätteproblem med beredskapen. Men med tanke på att vi har fått en minister som faktiskt är dedikerad när det gäller att jobba med de frågorna finns de ändå med på agendan nu, och de är högt upp på agendan.

Fru talman! Äntligen debatterar vi socialutskottets betänkande SoU21 Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Kompetensförsörjning är något som man talat om sedan jag inledde min karriär inom svensk hälso- och sjukvård i det sena 80-talet. Behoven har fluktuerat över tid, och vi kan konstatera att diskussionen accelererat det senaste decenniet och att pandemin satte hela hälso- och sjukvårdssystemet i gungning.

Denna tid har satt sina spår, och vi har sett en del medarbetare lämna yrket efter detta. Men antalet som lämnat yrket har varit ganska konstant under lång tid, och det som hörs i debatten är att det är lönerna som är problemet. Självklart är lönebilden en delfaktor, men jag känner inte igen bilden att den är orsaken till att man väljer att lämna yrket. Det jag möter är diskussionen om dåligt ledarskap, delaktighet och möjligheten att få påverka sin arbetsmiljö. Därefter kan lönediskussionen komma. Det finns också en yrkesstolthet som gör att man till slut inte kan stå bakom den vård som för tillfället levereras.

Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Fru talman! Vi står inför stora utmaningar när det gäller att kompetensförsörja den svenska hälso- och sjukvården. Givet att vi fortsätter att jobba som vi gör nu kommer mitt eget län att behöva rekrytera hela årskullen som lämnar skolan i Kronobergs län 2030 för arbete inom hälso- och sjukvården. Den siffran får man fram genom att jämföra demografin och det beräknade behov som finns för att ersätta avgående personal.

Kommer det att bli så? Svaret är givetvis nej. Vi måste hitta nya sätt att arbeta på. En god och nära vård är helt avgörande för att vi ska klara framtidens hälsoutmaningar och kompetensbehov. Hälso- och sjukvården behöver jobba mer förebyggande och inte så reaktivt som man gör i dag. Detta är något som regeringen slutit avtal med SKR om att genomföra. Samtidigt har man avsatt pengar för ändamålet, 3,2 miljarder för 2023 och ytterligare 1,2 miljarder för 2024 och 2025. Man har också i vårändringsbudgeten tillskjutit ytterligare 6 miljarder till regionerna i sektorsbidrag för att dämpa de effekter som inflation och pensionskostnader har haft på dessa verksamheter.

Vi behöver också diskutera den vårdadministration som tynger verksamheterna, där det inte är ovanligt med dubbel- och till och med trippeldokumentation i samma ärende. Det är inte hållbart att våra medarbetare lägger mer tid på dokumentation än på patientnära arbete.

Fru talman! Det finns redan i dag goda exempel på där överenskommelsen om god och nära vård har implementerats. Här vill jag lyfta det arbete som gjorts i Västerbotten med utbyggnaden av deras hälsocentraler och där Glesbygdsmedicinskt centrum varit en stor bidragande del. Denna utveckling har lett till att intresset för att jobba inom verksamheten är stort, och genom patientkännedom ökar det förebyggande arbetet per automatik. Innehållet i arbetet har växt, och personalen är en drivande faktor för att denna utveckling fortskrider.

Fru talman! Användandet av välfärdsteknik behöver utvecklas och ökas samtidigt som den digitala infrastrukturen behöver förbättras och samordnas, vilket är ett uppdrag som utretts och slutredovisats under april månad.

Genom fungerande digital infrastruktur ökar vi patientsäkerheten, men vi underlättar också arbetet för medarbetarna avsevärt. Det frigör tid till det patientnära arbetet. Teknik kan aldrig ersätta det personliga mötet, men tekniken ska användas där det är möjligt, allt för att frigöra personalresurser till just det personliga mötet.

Fru talman! När man läser och lyssnar på allt som sägs om den svenska vårdkrisen får man lätt uppfattningen att vi står på ruinens brant. Men så är inte fallet, enligt mig.

Vi behöver prata om hur vi använder våra personalresurser. Våra kommuner och regioner har faktiskt aldrig haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som just nu. Trots det producerar vi mindre. Här behövs politiskt mod att prioritera vilken verksamhet som ska genomföras och vilka saker vi inte ska hålla på med.

Om vi bara fortsätter skjuta in pengar i ett system utan att följa upp hur de används kommer situationen bara att bli värre. Ett exempel är utfasningen av hyrpersonal, som SKR jobbar med. Det är helt nödvändigt att denna utfasning sker. Ordinarie verksamhet ska inte bygga på hyrpersonal. Hyrpersonal ska användas vid akuta vakanser och vårdtoppar som ordinarie verksamhet inte är bemannad för.

Det är dock viktigt att man parallellt med utfasningen också gör prioriteringar i vad den redan anställda personalen ska jobba med. Annars kommer kompetensbristen att öka och bli ännu djupare. Och då kommer fler att sluta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap

Fru talman! Jag vet att politiken inte ska blanda sig i uppgörelsen mellan arbetsmarknadens parter, men det nya arbetstidsavtalet som slutits har inte fått några positiva effekter på kompetensförsörjningsfrågan. Tvärtom ser vi nu att allt fler väljer att byta bransch. Det innebär många gånger högre lön, bättre arbetstider och framför allt mindre eller ingen helgtjänstgöring.

Detta är inte värdeskapande för någon. Delaktigheten, att kunna påverka sitt schema och sina arbetstider, har varit viktigt för personalen. Att man i det läget väljer att övertolka ett EU-direktiv är synnerligen bekymmersamt. Tanken med direktivet är god, men det komplicerar schemaläggningen inom våra 24:7-verksamheter. Det leder i sin tur till scheman som får helt motsatt effekt. Många anställda upplever att de känner sig tröttare och mer slitna, samtidigt som återhämtningsperioderna har komprimerats.

Det är mänskligt att fela. Ibland ser man inte hela bilden när man tar beslut. Men med de konsekvenser som nu tydliggörs vore det anständigt om parterna satte sig ned och formulerade om avtalet utifrån den verklighet som råder.

Fru talman! Ett sänkt jobbskatteavdrag träffar alla som jobbar. Det är en målsättning vi har: Vi måste få människor i arbete. En större andel av Sveriges befolkning jobbar faktiskt, oavsett om man är rik eller fattig sett till pengar. Vi vet dock att 400 000 människor i dag står utanför arbetsmarknaden men skulle kunna jobba. Vi måste stimulera människor att komma i arbete.

Det sägs alltid att vi inte har råd med detta och att det kostar mycket pengar och så. Jag är, tro det eller ej, faktiskt rätt intresserad av matlagning. Jag lagar oerhört mycket mat och handlar en hel del. Att handla innebär för mig att gå och titta på varorna och försöka planera det jag ska göra.

Jag kan då se att frukt och grönt generellt är väldigt dyrt, men det finns säsongsvaror som är väldigt billiga. I Sverige har vi väldigt mycket rotfrukter. Jag använder det jättemycket. Det är otroligt billigt och går att göra fantastiskt god mat med, men det kräver planering, en idé och lite tid för tillagning. Men man kan laga en fantastisk måltid med svenska råvaror som inte kostar några våldsamma pengar.

Fru talman! Tack, Karin Sundin, för anförandet!

Jag blir lite besviken på att vi alltid ska hamna i diskussionen om att de som sitter vid makten prioriterar skattesänkningar, lyxrenoveringar och liknande. Det är faktiskt inte sant. Det blir rätt drygt att sitta och lyssna på det hela tiden varje gång det är en debatt oavsett vad det handlar om.

Jag tyckte att ledamoten avslutade sitt anförande väldigt bra. Jag håller med om att vi behöver jobba med massor av olika saker, och vi behöver jobba gemensamt. Ekonomin är tuff. Jag är ganska glad att vi har jobbat med inflationsbekämpning. Nu märker vi att det ger resultat.

Det kommer att gynna barnfamiljerna. Det hade inte spelat någon roll hur mycket pengar vi tillskjutit för barnfamiljerna om vi haft en inflation som ätit upp pengarna. Vår köpkraft har försämrats radikalt på grund av inflationen. Nu ger bekämpningen effekt. Jag hoppas verkligen att vi kommer ned till normala nivåer igen. Det kommer att spela en roll.

När det gäller fritidskortet är det inte klarlagt än hur det ska effektueras. Men i min värld ska man givetvis utvärdera alla typer av satsningar i efterhand. Om det ska ske efter ett eller två år kan jag inte svara på. Men det är självklart att vi ska titta på om de pengar som vi satsat på olika projekt har haft den nytta som vi tänkte. Annars ska vi skruva om.

Folkhälsa

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU15 Folkhälsa, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Folkhälsa är ett komplext område eftersom det innefattar det mesta i livet, och människors val påverkar hälsan på både kort och lång sikt. Vi har mycket goda förutsättningar i vårt land att skapa och bibehålla en god folkhälsa, men trots det har vi under lång tid sett en trend som visar att den tyvärr inte är särskilt god. Både den fysiska och den psykiska hälsan försämras hos både barn och vuxna, och det är givetvis en tendens som måste brytas omedelbart.

Fru talman! Regeringen ser problemen och jobbar aktivt med att fortsatt skapa förutsättningar för ett bredare folkhälsoarbete. Grunden är att det finns en jämställd vård med god tillgänglighet och ett tydligt uppdrag att jobba förebyggande. Det är en av ansatserna i arbetet med god och nära vård. Grunden för att bedriva ett preventivt folkhälsoarbete är en fungerande primärvård som är tillgänglig, med en kontinuitet i bemanningen.

Vi har under lång tid byggt upp ett vaccinationsprogram för barn och unga, vilket haft extremt goda effekter. Bara det att vi nästan har utrotat en cancerform via HPV-vaccineringen är fantastiskt. Det finns starka krafter för ett liknande program för äldre, och förhoppningarna på den utredning som presenterades för ett tag sedan var stora. Men det gav tyvärr inte så mycket som man hade önskat. Vi är nog överens om att det behövs ett sådant program som anger när, var och hur vi ska vaccineras med stigande ålder. Det finns i dag hälsoekonomiska uträkningar som visar på positiva effekter av ett sådant program både för den enskilde och för samhället.

Fru talman! En fungerande mödra- och barnavård lägger grunden för en fortsatt god hälsa. Det är här man kan fånga upp eventuella problem i ett tidigt skede, och samtidigt utbildar och informerar man blivande föräldrar om vikten av att skapa sunda levnadsförhållanden tidigt i ett barns liv.

Vi ser i dag barn i väldigt ung ålder som har tendenser till övervikt och till och med fetma, vilket vi vet kommer att leda till stora problem längre fram. Enkla livsstilsförändringar med balanserad kost och rörelse kan förhindra sjukdomstillstånd som är potentiellt livshotande. Vi behöver också fortsätta informationskampanjen om vikten av vaccinering av barn och unga, och detta är speciellt viktigt i utsatta områden, där man ser en viss skepsis mot vaccinationer.

Fru talman! Det nya fritidskortet som är planerat kommer att skapa ekonomiska förutsättningar för alla barn att delta i aktiviteter och föreningsliv, vilket är mycket betydelsefullt. Det man har kunnat se i forskningen är att barn som deltar i denna typ av aktiviteter har en större benägenhet att fortsätta med dem även i vuxen ålder. Att delta i föreningsverksamhet har positiva effekter på både den psykiska och den fysiska hälsan, vilket spelar stor roll med tanke på den psykiska ohälsa som många upplever. Vi vet också via forskningen att barn och ungdomar som är aktiva har minskad risk för psykisk ohälsa. Man har också kunnat se att barn och ungdomar som deltar i föreningsliv har en mindre benägenhet att hamna i kriminalitet och utanförskap.

Fru talman! Skolan spelar en viktig roll i detta sammanhang, och med lite kreativitet skulle man kunna få in fysisk aktivitet varje dag. Det finns ingen naturlag som säger att alla lektioner måste ske i ett klassrum. Man kan förlägga lektionen utomhus eller börja skoldagen med någon form av rörelse. Alla som gjort värnplikten eller militärtjänst vet vad "BRAK" är, nämligen bål, rygg, armar och knän. Detta började alla värnpliktiga dagen med: 20 minuter där man befann sig och i de kläder man hade på sig. Jag vet att många anser att det inte finns tid för sådant i skolan, men det handlar om prioriteringar. Ur ett samhällsperspektiv är detta en oerhört viktig prioritering.

Fru talman! Staten och offentligheten ska ta sitt ansvar, men det vilar också ett stort ansvar på den enskilde. Det är föräldrarnas uppgift att minska skärmtid, stimulera rörelseaktivitet och se till att barnen äter bra.

Tyvärr ser vi dock att man ofta tar den enkla vägen för att slippa konflikter och för att spara tid. Detta är inget som samhället kan lösa. Vi kan vara behjälpliga med kunskap, stöd och till viss del finansiering, såsom fritidskortet, men genomförandet ligger på den enskilde och dennes familj. Jag måste ta ansvar för mitt liv och de delar som jag själv råder över, och det finns inga genvägar till ett långt liv. Men att tänka på vad man äter, dricker och fyller sin fritid med är ändå ett steg mot ett bättre liv.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Hultberg och Jesper Skalberg Karlsson (båda M).

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till socialminister Jakob Forssmed.

Folkhälsa är en av de viktigaste utmaningar som vi har att jobba med när det gäller både den fysiska och den psykiska folkhälsan. Vi ser i dag en oroande trend med försämrad folkhälsa i Sverige, och detta är något som vi har kunnat följa under många år.

Att få barn och ungdomar att engagera sig i olika aktiviteter, såväl fysiska aktiviteter som aktiviteter med socialt innehåll, är bra för alla. Då är det viktigt att det inte är en ekonomisk begränsning som avgör vem som ska kunna delta. Därför är fritidskortet en mycket viktig satsning som jag är helt övertygad om kommer att ge stora effekter på den framtida folkhälsan. Inte nog med att det ger direkta effekter på barns hälsa och välbefinnande, utan det finns också långsiktiga effekter som kommer att påverka samhället i stort.

När man i unga år skapar rutiner där föreningsliv är en viktig faktor leder det ofta till att dessa rutiner bibehålls under den resterande delen av livet och därmed till en fortsatt förbättrad folkhälsa.

Min direkta fråga till statsrådet är: Var är vi i processen med fritidskortet?

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet Anna Tenje. Demens är ett sjukdomstillstånd som växer i vårt samhälle. Vi ser allt fler som drabbas. Vi ser också att insjuknandet ökar i yngre åldersgrupper. Sjukdomen påverkar inte bara den drabbade, utan den slår även hårt mot anhöriga. Man hör ibland begreppet anhörigsjukdom.

Under de senaste åren har de medicinska framstegen varit stora både när det gäller att bromsa sjukdomsförloppet och när det gäller att hitta läkemedel som skulle kunna förhindra demens. Därför är fortsatta satsningar inom detta område av största vikt.

Min fråga till statsrådet är: Hur ser statsrådet på dessa frågor, och hur kan vi stärka demenssjukvården?

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Pensionsskulden har funnits under lång tid i verksamheterna. Jag kan se det som lite dålig ekonomisk hushållning. Om man vet att man har en skuld vet man också att man någon gång ska betala den.

Då kan man chansa och tänka att man kommer att ha pengar på fickan när man behöver dem, eller så kan man i sin grundbudget varje år lägga en avsättning för den skuld man har. Man gör ju pensionsavsättningar också.

Sedan kom ju det nya pensionsavtalet. Jag håller med ledamoten om att det är ett fantastiskt bra avtal för våra medarbetare. Problemet är dock att det verkar ha gått under radarn för alla att den här smällen skulle komma. Det har i sin tur inneburit att de flesta närmast har stått med byxorna nere och tänkt: Vad är detta? Det finns ju inte med i några planer!

Det är ett tufft läge. Det kommer vi att få lida av under några år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om lex Maria och lex Sarah

Återigen: De pengar som den rödgröna regeringen delade ut under pandemin var inte Socialdemokraternas pengar utan Sveriges pengar. Och Sveriges plånbok varken växer eller krymper utifrån vilken regering vi har - vi vet ju vad vi har för pengar att röra oss med. Har man då betalat ut mer pengar än vad som behövdes blir konsekvensen, speciellt i ett läge när det är tufft över hela världen, att det redan från grunden finns mindre pengar kvar att dela ut.

Kommunerna och regionerna fick ett vällovligt tillskott. Många av dem har lagt dessa pengar på hyllan. De pengarna ska man till viss del använda nu. Det är min uppfattning.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Jag vill börja med att hålla med om en sak: Vi har inte riktigt samma syn på ekonomi. Ekonomi för mig är inte ad hoc och här och nu, utan ekonomi är ett långsiktigt arbete.

Den förra regeringen tillsköt väldigt mycket pengar till våra regioner och kommuner i ett läge med riktig kris. Det var väldigt bra. Däremot tycker jag att man kunde ha tittat lite på hur mycket pengar man sköt till när en av Sveriges minsta regioner - den region jag kommer från - nu har gjort ett överskott på 640 miljoner på två år. Men tvättar man det resultatet ligger man ändå på 25-30 miljoner back inom hälso- och sjukvården, som det brukar se ut.

Pengarna betyder jättemycket. Men de har ju betalats ut och finns någonstans. Man har näppeligen bränt dem. Jag vet att det finns någon region som har tyckt att man skulle spendera när man hade pengar på fickan, men de flesta regioner och kommuner har faktiskt avsatt pengar. Om man ser ekonomi i ett längre perspektiv borde det därför finnas en del pengar att ta av nu för att rädda ekonomin.

Jag håller med ledamoten: Det är tufft i år, och det kommer att bli ännu tuffare nästa år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om lex Maria och lex Sarah

Jag tycker att man måste titta på sin ekonomi över tid och inte bara från år till år. Skulle vi nu skjuta till medel och täcka alla underskott i år kommer man att vilja ha full kostnadstäckning för nästa år också, och då blir det lite mer, precis som ledamoten säger. Jag tycker inte att det är ett rimligt sätt att sköta ekonomin.