Anders W Jonsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Tack, Ola Möller, för de vänliga orden!

När man har följt politiken en längre tid kan man faktiskt fortfarande bidra med en del saker. Det handlar om det historiska perspektivet.

När verkligheten förändras måste vi som politiker vara beredda att ompröva de slutsatser vi tidigare har kommit med. Migrationspolitiken är ett typiskt sådant område.

För mitt parti och även för andra innebar händelserna 2015 stora förändringar i synen på migrationspolitiken. Det är också därför jag reagerar på bilden att alla problem vi har i migrationspolitiken beror på vad som hände mellan 2014 och 2022.

Det var hedersamt och väldigt starkt gjort av regeringen Löfven, och inte minst av Miljöpartiet. Historiskt sett har det varit så i migrationspolitiken att Socialdemokraterna och Moderaterna har varit de partier som har mest motsträviga mot liberaliseringar av politiken. Att Socialdemokraterna kunde ta det ansvaret 2015 var förståeligt, med tanke på erfarenheterna av regeringsarbete.

Det som Miljöpartiet gjorde då var ändå stort, herr talman. Vi kommer alla ihåg hur smärtsamt det var för företrädarna för det partiet att i regering vara tvungna att fatta beslut som man definitivt inte gick till val på att fatta. Ändå såg man att det i den situation som Europa och inte minst Sverige hamnade i krävdes ett ansvar från regeringens sida. Då visade Miljöpartiet, tycker jag, att man klarade av att ta ett regeringsansvar.

Tack för de vänliga orden!

(Applåder)

Herr talman! När man lyssnar på den här debatten är det intressant att höra de historieskrivningar som ges. Nu senast sa Kristdemokraterna att det var de åtta åren mellan 2014 och 2022 som skapade alla problem som vi har i migrationspolitiken och integrationen.

Jag har haft förmånen att följa den här frågan ända sedan 2006. Jag var först fyra år på Statsrådsberedningen och har sedan varit 16 år i Sveriges riksdag. Jag måste säga att min bild är något annorlunda än den som Kristdemokraterna ger sken av.

Under de åtta åren i alliansregeringen var det här en ständig diskussion i vilken det fanns två partier – Liberalerna och Kristdemokraterna – som ständigt var pådrivande för en mer liberal flyktingpolitik och en mer liberal migrationspolitik. Det var också detta som gjorde att alliansregeringen tog kontakt med Miljöpartiet för att diskutera hur man gemensamt skulle forma migrationspolitiken. I mycket av det regelverk som alliansregeringen lämnade efter sig hade Kristdemokraterna och Liberalerna alltså varit pådrivande, och det fanns ett nära samarbete med just Miljöpartiet.

Herr talman! Det är därför lite spännande att höra att man från den nuvarande regeringen säger att det som hände 2015, det vill säga krisen i Mellanöstern – som gav oerhört stora flyktingströmmar gentemot Europa och där 160 000 hamnade här – skulle ha berott på den nytillträdda socialdemokratiska regeringen. Den tillträdde ju ett år innan den här situationen uppstod.

Jag minns att den dåvarande statsministern Stefan Löfven sa att han inte såg detta komma, och jag kan säga att det nog inte var någon av politikerna under de föregående åren som hade förutsett den situation som uppstod till följd av krisen i Mellanöstern.

Det parti som då tog sitt ansvar, måste jag säga, utifrån det läge som Sverige hamnade i med oerhört stora flyktingströmmar mot vårt land, var Miljöpartiet. I strid mot hela sin ideologi i de här frågorna – det vill säga i stort sett öppna gränser – vågade partiet ta steget och inom regeringen göra upp med Socialdemokraterna om en total omläggning av den svenska migrationspolitiken.

Det som skedde då blev ett uppvaknande för alla partier, och i alla partier ledde det här till en omprövning. Jag skulle därför vilja säga att det stora paradigmskiftet i svensk migrationspolitik inte kom 2022 utan i och med det som hände när verkligheten förändrades 2015–2016 och som den dåvarande regeringen ansvarsfullt, måste jag säga, tog hand om. Det berodde inte på att Kristdemokraterna och Miljöpartiet – eller för den delen Centerpartiet – drev på i Sveriges riksdag, utan det var oerhört smärtsamma beslut för den regeringen.

Därefter har Centerpartiet stått för en stram migrationspolitik, där det ska vara ordning och reda, men detta måste också förenas med medmänsklighet.

Det paradigmskifte som möjligtvis skedde 2022 var att det tillkom en ny komponent i den här politiken, och det är att man ska göra livet så surt som möjligt för människor som är födda i andra länder. Här ska vi utvisa tonåringar vars föräldrar har kommit hit som gästforskare på Karolinska institutet – för när man fyller 18 år kastas man ut ur landet. Vi ska även utvisa dem som har kommit hit som arbetskraftsinvandrare och som gör stor nytta, betalar skatt och betyder mycket för offentlig sektor, vård och omsorg, besöksnäringen och viktiga delar av det svenska näringslivet. Paradigmskiftet är väl att pinpointa dem och säga: Ni är inte välkomna i landet.

Det förslag som vi senare ska besluta om i dag, nämligen en ny mottagandelag, är någonting som vi från Centerpartiet välkomnar. Det innebär att staten får ett tydligare ansvar för asylprocessen, och det innebär att vi får en effektivisering på ett antal punkter. Därför är vi i grunden positiva till det förslag som ligger. Vi har dock tre reservationer.

Den första gäller att man helt stoppar kommunernas möjlighet att ge ekonomiskt bistånd i krissituationer. Vi har, herr talman, ett yttersta skyddsnät i det här landet som ska kunna träda in när exceptionella händelser sker. Det ska man nu täppa igen, det vill säga att kommunerna inte ska kunna gå in och stötta ekonomiskt om de som är asylsökande drabbas av svåra kriser, våld eller någonting annat. Detta kommer att få svåra konsekvenser för det fåtal som det handlar om.

Jag hörde Sverigedemokraternas ledamot säga att kommunerna så gärna vill ösa försörjningsstöd över människor som söker asyl, men då har man inte mycket kännedom om hur den kommunala ekonomin ser ut eller om hur diskussionen om försörjningsstödet går i socialnämnderna runt om i Sverige.

Vi tycker att det ska finnas en ventil som gör att kommuner i krissituationer ska kunna ingripa på ett sätt som inte staten via Migrationsverket kan göra.

Den andra reservationen, herr talman, handlar om områdesbegränsningen. Vi tycker att det är rimligt att man ska befinna sig på asylboendet om man söker asyl. Därför tycker vi att det är bra att det finns närvarokontroll och att man har anmälningsplikt, men det som sägs om att de asylsökande inte ska få åka över länsgränsen kommer att få svåra konsekvenser. Om man är på ett asylboende i Gävle och delar av familjen som bor på andra sidan länsgränsen i Skutskär har en familjehögtid ska man inte få åka dit, och om det blir ett akut sjukdomsfall hos någon familjemedlem som bor i ett annat län ska det vara förbjudet att åka dit och stötta. Vi tycker att det räcker med den närvarokontroll och den anmälningsskyldighet som det här förslaget innebär.

Den tredje och sista reservationen handlar om möjligheten att arbeta. För oss i Centerpartiet är det inte ett problem om den som befinner sig i Sverige och har möjlighet att få ett arbete med lön och att betala skatt faktiskt kan göra det. Det är klart att man kan diskutera huruvida detta har en tilldragande faktor, en så kallad pullfaktor, men jag tror att den är mycket liten i förhållande till andra starka krafter som styr var man väljer att söka asyl.

I vår grundtanke ligger att det inte är ett problem utan en tillgång för Sverige med alla människor som befinner sig i landet och som på något vis kan bidra genom att arbeta och betala skatt.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till reservation 2.

Fru talman! Den diskussion vi har här i riksdagen i dag handlar om ett lagförslag från regeringen som innebär att det inte ska vara självklart att den som kommer hit har full tillgång till det svenska välfärdssystemet från dag ett.

För oss i Centerpartiet är detta ingen ny diskussion. Vi har haft den i vårt parti i ungefär tio år i vårt parti. Vi står bakom den grundläggande principen att man ska kvalificera sig in i det svenska välfärdssystemet.

Ursprunget till den här diskussionen hos oss var förstås det som hände 2015, när vi i Europa fick väldigt stora flyktingströmmar. Det ledde till att många partier hade en diskussion om vad som egentligen var viktigt i synen på migration.

Vi i Centerpartiet landade i att det fortsatt är viktigt för oss att Sverige kan ta emot människor som flyr för sina liv.

Det är också viktigt att vi välkomnar människor som vill komma hit och arbeta och betala skatt. Det är därför vi reagerar så oerhört starkt mot vad den här regeringen nu driver igenom – att människor som arbetar och betalar skatt kastas ut ur landet.

Det är viktigt för oss att familjer inte splittras – därav våra starka reaktioner mot regeringen i fråga om de så kallade tonårsutvisningarna. Samtidigt är det viktigt att man har tillgång till den svenska sjukvården. Har man barn ska de ha tillgång till skola. Däremot ska man inte från dag ett fullt ut komma in i de ganska omfattande svenska ekonomiska trygghetssystemen. Det är det som gör att vi välkomnar det här förslaget.

Däremot var vi väldigt kritiska till den utredning som låg till grund för den här propositionen, för den innehöll två delar som har fått väldigt stark kritik i remissomgångarna.

Den första handlade om det som Sverigedemokraterna har lovsjungit, nämligen att människor som kommer hit ska exkluderas inte bara från de bostadsbaserade socialförsäkringarna utan dessutom från ekonomiskt bistånd från kommunerna. Det hade fått fullkomligt förödande konsekvenser, med nya fattiga människor på Sveriges gator. Vi är därför glada att regeringen valde att plocka bort det.

Den andra delen i utredningen som vi var mycket kritiska mot var att man skulle ha en retroaktiv lagstiftning, alltså att det här skulle gälla även människor som hade kommit till Sverige. Det är också bortplockat i det här förslaget, och det är det som gör att vi kan stå bakom huvuddelen av sakerna som finns i propositionen.

Det här rustar Sverige på ett bättre sätt för att ta emot större flyktingströmmar i händelse av oro i vår närhet. Det kan också ta bort det som ibland diskuteras som dragningsfaktorer. Har vi för stora förmåner? Kan det leda till att människor söker sig hit? Det var något som helt säkert fanns 2015. Men i dag, med tanke på den restriktiva linje vi har i Sverige, har det knappast stor påverkan på vart människor väljer att söka sig.

Det viktigaste för oss är dock att de här förslagen stöder arbetslinjen, det vill säga ser till att människor som kommer hit kommer in i arbetslivet betydligt snabbare.

Det finns ett antal exempel på att vi människor anpassar oss till de regelverk och inte minst de ekonomiska förutsättningar som finns.

Ett väldigt tydligt exempel härifrån kammaren är de ändrade reglerna för avgångna riksdagsledamöter. Före 2014 var det fullt möjligt att som riksdagsledamot sluta i riksdagen och leva gott från 50 år till 65 år. De reglerna ändrades, och plötsligt har vi fått ett helt nytt beteende från tidigare riksdagsledamöter.

Ett annat tydligt exempel är den gymnasielag som har blivit så starkt kritiserad. Här i kammaren hanterade vi situationen att vi hade ett ganska stort antal afghanska killar som kom hit under åren 2015–2016. De fick ett otroligt tufft regelverk i form av gymnasielagen: Ni får stanna här tills ni har gjort färdigt er utbildning. Lyckas ni skaffa ett jobb när ni väl har gjort färdigt er utbildning, ja, då är ni välkomna att stanna. Annars är det bara att åka hem.

Resultatet av den lagen är väldigt tydligt: Den här gruppen har i dag en starkare anknytning till arbetsmarknaden än vad svenska ungdomar i motsvarande åldersgrupp har. Mer än 80 procent har ett fast jobb. De har inte skaffat sig akademisk utbildning, men däremot jobbar de i äldreomsorgen.

Det här är två tydliga exempel på att de regelverk som vi beslutar om här faktiskt påverkar sysselsättningsgraden och anknytningen till det svenska samhället. Och med det här förslaget innebär det inte att man knuffar ut människor i fattigdom. Det betyder att i stället för att få de bostadsbaserade socialförsäkringarna, som ofta trillar ut per automatik, hänvisas man under de första åren till kommunerna för ekonomiskt bistånd. Och hos kommunerna finns en helt annan möjlighet att ställa krav och att stötta individen i att faktiskt komma ut i arbete än det gör i de statliga socialförsäkringarna, där pengarna bara trillar ut utan några som helst krav. Vi är ganska säkra på att det kommer att ha en tydlig effekt.

Det är dock två saker i det här regeringsförslaget som vi har reagerat på.

Den ena är att det är så uppenbart att det här innebär en kostnadsövervältring på kommunerna, det vill säga att det ekonomiska stöd som tidigare gavs från den statliga socialförsäkringen nu går över till kommunernas socialtjänst i form av försörjningsstöd. Där tycker vi att det skulle vara på sin plats att ända från början tydligt deklarera att det här är något som staten ska stå för genom att man ekonomiskt kompenserar kommunerna för det jobb de kommer att göra.

Den andra är att vi återigen har en lagstiftning där det i princip inte finns några ventiler, beroende på att regeringen har valt att säga att undantag från den här lagstiftningen bara får ske vid synnerliga skäl. Då vet vi alla vilka konsekvenser det kommer att få – det innebär i princip aldrig några undantag. Vi hade därför hellre sett att man hade sagt att man kan man göra undantag vid särskilda skäl. Det skulle ha inneburit att det i individuella fall skulle ha funnits en möjlighet att titta på andra förhållanden än de som redovisas i propositionen.

Med det sagt vill jag yrka bifall från Centerpartiets sida till reservation nummer 3.

Fru talman! Den diskussion vi har här i riksdagen i dag handlar om ett lagförslag från regeringen som innebär att det inte ska vara självklart att den som kommer hit har full tillgång till det svenska välfärdssystemet från dag ett.

För oss i Centerpartiet är detta ingen ny diskussion. Vi har haft den i ungefär tio år i vårt parti. Vi står bakom den grundläggande principen att man ska kvalificera sig in i det svenska välfärdssystemet.

Ursprunget till den här diskussionen hos oss var förstås det som hände 2015, när vi i Europa fick väldigt stora flyktingströmmar. Det ledde till att många partier hade en diskussion om vad som egentligen var viktigt i synen på migration.

Vi i Centerpartiet landade i att det fortsatt är viktigt för oss att Sverige kan ta emot människor som flyr för sina liv.

Det är också viktigt att vi välkomnar människor som vill komma hit och arbeta och betala skatt. Det är därför vi reagerar så oerhört starkt mot vad den här regeringen nu driver igenom – att människor som arbetar och betalar skatt kastas ut ur landet.

Det är viktigt för oss att familjer inte splittras – därav våra starka reaktioner mot regeringen i fråga om de så kallade tonårsutvisningarna. Samtidigt är det viktigt att man har tillgång till den svenska sjukvården. Har man barn ska de ha tillgång till skola. Däremot ska man inte från dag ett fullt ut komma in i de ganska omfattande svenska ekonomiska trygghetssystemen. Det är det som gör att vi välkomnar det här förslaget.

Däremot var vi väldigt kritiska till den utredning som låg till grund för den här propositionen, för den innehöll två delar som har fått väldigt stark kritik i remissomgångarna.

Den första handlade om det som Sverigedemokraterna har lovsjungit, nämligen att människor som kommer hit ska exkluderas inte bara från de bostadsbaserade socialförsäkringarna utan dessutom från ekonomiskt bistånd från kommunerna. Det hade fått fullkomligt förödande konsekvenser, med nya fattiga människor på Sveriges gator. Vi är därför glada att regeringen valde att plocka bort det.

Den andra delen i utredningen som vi var mycket kritiska mot var att man skulle ha en retroaktiv lagstiftning, alltså att det här skulle gälla även människor som hade kommit till Sverige. Det är också bortplockat i det här förslaget, och det är det som gör att vi kan stå bakom huvuddelen av sakerna som finns i propositionen.

Det här rustar Sverige på ett bättre sätt för att ta emot större flyktingströmmar i händelse av oro i vår närhet. Det kan också ta bort det som ibland diskuteras som dragningsfaktorer. Har vi för stora förmåner? Kan det leda till att människor söker sig hit? Det var något som helt säkert fanns 2015. Men i dag, med tanke på den restriktiva linje vi har i Sverige, har det knappast stor påverkan på vart människor väljer att söka sig.

Det viktigaste för oss är dock att de här förslagen stöder arbetslinjen, det vill säga ser till att människor som kommer hit kommer in i arbetslivet betydligt snabbare.

Det finns ett antal exempel på att vi människor anpassar oss till de regelverk och inte minst de ekonomiska förutsättningar som finns. Ett väldigt tydligt exempel härifrån kammaren är de ändrade reglerna för avgångna riksdagsledamöter. Före 2014 var det fullt möjligt att som riksdagsledamot sluta i riksdagen och leva gott från 50 år till 65 år. De reglerna ändrades, och plötsligt har vi fått ett helt nytt beteende från tidigare riksdagsledamöter.

Ett annat tydligt exempel är den gymnasielag som har blivit så starkt kritiserad. Här i kammaren hanterade vi situationen att vi hade ett ganska stort antal afghanska killar som kom hit under åren 2015–2016. De fick ett otroligt tufft regelverk i form av gymnasielagen: Ni får stanna här tills ni har gjort färdigt er utbildning. Lyckas ni skaffa ett jobb när ni väl har gjort färdigt er utbildning, ja, då är ni välkomna att stanna. Annars är det bara att åka hem.

Resultatet av den lagen är väldigt tydligt: Den här gruppen har i dag en starkare anknytning till arbetsmarknaden än vad svenska ungdomar i motsvarande åldersgrupp har. Mer än 80 procent har ett fast jobb. De har inte skaffat sig akademisk utbildning, men däremot jobbar de i äldreomsorgen.

Det här är två tydliga exempel på att de regelverk som vi beslutar om här faktiskt påverkar sysselsättningsgraden och anknytningen till det svenska samhället. Det här förslaget innebär inte att människor knuffas ut i fattigdom. Det betyder att man i stället för att få de bostadsbaserade socialförsäkringarna, som ofta trillar ut per automatik, under de första åren hänvisas till kommunerna för ekonomiskt bistånd. Hos kommunerna finns en helt annan möjlighet att ställa krav och att stötta individen i att faktiskt komma ut i arbete än det gör i de statliga socialförsäkringarna, där pengarna bara trillar ut utan några som helst krav. Vi är ganska säkra på att det kommer att ha en tydlig effekt.

Det är dock två saker i det här regeringsförslaget som vi har reagerat på.

Den ena är att det är så uppenbart att det här innebär en kostnadsövervältring på kommunerna, det vill säga att det ekonomiska stöd som tidigare gavs från den statliga socialförsäkringen nu går över till kommunernas socialtjänst i form av försörjningsstöd. Där tycker vi att det skulle vara på sin plats att ända från början tydligt deklarera att det här är något som staten ska stå för genom att man ekonomiskt kompenserar kommunerna för det jobb de kommer att göra.

Den andra är att vi återigen har en lagstiftning där det i princip inte finns några ventiler, beroende på att regeringen har valt att säga att undantag från den här lagstiftningen bara får ske vid synnerliga skäl. Vi vet alla vilka konsekvenser det kommer att få – det innebär i princip aldrig några undantag. Vi hade därför hellre sett att man hade sagt att man kan göra undantag vid särskilda skäl. Det skulle ha inneburit att det i individuella fall skulle ha funnits en möjlighet att titta på andra förhållanden än de som redovisas i propositionen.

Med det sagt vill jag yrka bifall från Centerpartiets sida till reservation nummer 3.

Fru talman! Debatten har fokuserat på sjukförsäkringen, och det beror ju på att vi där har riktigt stora utmaningar. Här i riksdagen har vi beslutat om tre mål för en välfungerande sjukförsäkring: Det ska inte vara stora regionala skillnader, det ska inte vara stora skillnader mellan könen och sjuktalen får såklart variera med epidemier och annat men inte av andra anledningar. På alla dessa tre områden fungerar det inte. Detta är djupt olyckligt, inte minst för de människor som drabbas.

Jag reagerade lite när jag hörde från talarstolen att sjukförsäkringen är något som ska göra folk friska. Men vi vet inte om det är så att bara man får vara sjukskriven blir man frisk. I förra veckans nummer av Läkartidningen hade man gjort en ganska stor genomgång av detta eftersom det finns en hel del forskning på vad en sjukskrivning innebär för den sjuka.

Arbetslivsinstitutet har gjort en stor enkätundersökning där 800 långtidssjukskrivna patienter har fått svara på frågor om självupplevda positiva och negativa konsekvenser av sjukskrivning. De negativa konsekvenserna övervägde tydligt.

Riksrevisionen tittade på detta 2016. 5 000 patienter som fick nej till sjukskrivning av Försäkringskassan randomiserades till två grupper när de överklagade. Beroende på när de var födda fick vissa sedan sjukskrivningen beviljad. Denna studie kunde inte finna belägg för att de som nekats sjukskrivning fått några negativa utfall av det. Tvärtom hade de som nekats sjukskrivning ökad sannolikhet att vara i arbete tre år senare, bättre inkomstutveckling och minskad sannolikhet att senare leva på sjukersättning.

Totalt lyckades man få till 36 studier som uppfyllde kriterierna, och 34 av dem visade övervägande negativa konsekvenser av sjukskrivning.

Detta betyder inte att man inte ska vara sjukskriven därför att man mår dåligt av det. Men det är inte så enkelt som att man om man blir sjuk eller drabbas av en skada blir bättre bara man får vara sjukskriven tillräckligt länge.

Det här är ett område där vi har stora behov av reformer, och då är det beklagligt att så lite har hänt under de senaste fyra åren. Vad har Tidöregeringen egentligen gjort? Man har gjort ett antal saker för att bekämpa bidragsbrott, vilket är bra och riktigt. Att människor inte ska ägna sig åt kriminalitet i välfärdssystemen håller alla med om.

Men därutöver har inget hänt. Jo, man har tagit bort högkostnadsskyddet för sjuklönekostnader, vilket har drabbat små och medelstora företag stenhårt. Det har dessutom, vilket är ännu värre, drabbat enskilda människor. Vad gör småföretagare när de inte får täckning för sjuklönekostnader? Jo, de tvingas nagelfara varenda nyanställning för att kolla att det inte är en människa som har ökad benägenhet för sjukskrivning eller har en funktionsnedsättning. Det här slår stenhårt även mot dessa. Detta har Tidöregeringen lyckats åstadkomma – de slår mot de svagaste och ger sig dessutom på småföretagen.

Det är ett problem för småföretagare, inte minst inom de fria yrkena, att trygghetssystemet inte fungerar. Det finns dock utredningsförslag. Sverigedemokraternas ledamot fick frågor om det men hade inga svar på varför man över huvud taget inte har lyft detta under mandatperioden. Vi har stora utmaningar på detta område men en regering som i stort varit passiv.

Fru talman! Jag höjde på ögonbrynen när jag hörde Sverigedemokraternas ledamot ta upp frågan om timschablonen i assistansersättningen. Den debatten har framför allt förts i socialutskottet. Timschablonen i assistansersättningen har regeringen med Sverigedemokraternas stöd hållit tillbaka stenhårt, vilket har drabbat dem som är beroende av assistans. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande för två år sedan om att detta borde indexuppräknas i förhållande till löneavtalet, vilket är det enda rimliga. Ingenting har hänt förutom att vi i höstas fick se en rekordlåg uppräkning.

Sedan får man höra från Sverigedemokraternas ledamot här att nu har man löst det. Det som hände i samband med vårändringsbudgeten var att regeringen sa att det inte skulle bli någon indexering, vilket riksdagen hade krävt, och heller inte någon höjning.

Man har kommit undan här genom att säga att Försäkringskassan fortsättningsvis, när den lämnar in sitt äskande till regeringen, ska göra en beräkning av hur kostnaderna har ökat. Därmed skjuter man det hela på framtiden i ytterligare två år, då Försäkringskassan redan har lämnat in sitt äskande för kommande år. Den här regeringen har en bakläxa att göra, inte minst när det gäller hur man har grundlurat människor som är assistansberoende.

Fru talman! Jag blir orolig när jag hör oppositionen, framför allt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som hela tiden lyfter upp att den stora fråga som vi måste göra något åt nu är att ta bort karensavdraget. Jag vill vara tydlig och säga att Centerpartiet inte kommer att medverka till att karensavdraget avskaffas.

Det var Centerpartiet och socialförsäkringsminister Karin Söder som införde karensdagarna under tidigt 80-tal. Det hade effekten att det stabiliserade sjuktalen i Sverige. Socialdemokraterna gick även då till val på att det skulle avskaffas, vilket man gjorde när man återtog makten. Jag tror att det var 1987 som det försvann. Effekten blev omedelbar: Vi fick snabbt ökande sjuktal i Sverige. Det var först i början av 90-talet, i samband med krisen då, som karensdagarna återinfördes och man återigen fick ned sjuktalen på en rimlig nivå.

Orsaken till att det är mycket dålig politik att ta bort karensavdraget är att man för över stora kostnader på företagen, vilket är negativt. Samtidigt får man återigen det som Tidöregeringen har ställt till med, nämligen att företagen och alla som nyanställer tvingas nagelfara människor och göra absolut allt de kan för att inte anställa personer med ökad risk att bli sjukskrivna, därför att den kostnaden, oavsett om det är 2 eller 40 miljarder, drabbar företagens budget, inte statens budget.

Det blir också väldigt tydligt när man tittar på beteendeförändringar att ett avskaffande av karensavdraget skulle innebära att korttidsfrånvaron och även fusket i systemet ökar. Det är inte en politik som Centerpartiet kommer att stödja.

Däremot finns det andra saker som man borde titta på när det gäller sjukförsäkringen. Jag tänker på det som ibland har kallats sorgepeng. Alla drabbas vi någon gång i livet av sorg, och en del drabbas av mycket svår sorg när till exempel ett barn eller en nära anhörig går bort. Där har vi i Sverige det systemet att något som är en del av livet, nämligen att drabbas av svår sorg, då man självklart inte kan arbeta utan måste få vara hemma under en tid, klassificeras som sjukdom.

Det är ingen sjukdom att drabbas av svår sorg. Det här borde plockas bort från sjukförsäkringssystemet. Det kan kallas för sorgepeng eller något annat, men om man drabbas av katastrofen att en nära anhörig dör ska man inte behöva gå till sin distriktsläkare och säga att man har blivit sjuk. Det har man inte, utan man har drabbats av svår sorg, den värsta katastrof som man kan drabbas av under ett liv.

Ytterligare en sak som det har tittats på gång på gång är sjuk- och aktivitetsersättningen. Vi skulle vilja se en förändring för de människor som helt uppenbart aldrig någonsin kommer att kunna försörja sig eller ha ett eget arbete. Man borde se till att de har en tryggad inkomst, men inte via sjuk- och aktivitetsersättningen utan genom någon form av samhällslön.

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 2.

Fru talman! Debatten har fokuserat på sjukförsäkringen, och det beror ju på att vi där har riktigt stora utmaningar. Här i riksdagen har vi beslutat om tre mål för en välfungerande sjukförsäkring: Det ska inte vara stora regionala skillnader, det ska inte vara stora skillnader mellan könen och sjuktalen får såklart variera med epidemier och annat men inte av andra anledningar. På alla dessa tre områden fungerar det inte. Detta är djupt olyckligt, inte minst för de människor som drabbas.

Jag reagerade lite när jag hörde från talarstolen att sjukförsäkringen är något som ska göra folk friska. Men vi vet inte om det är så att bara man får vara sjukskriven blir man frisk. I förra veckans nummer av Läkartidningen hade man gjort en ganska stor genomgång av detta eftersom det finns en hel del forskning på vad en sjukskrivning innebär för den sjuka.

Arbetslivsinstitutet har gjort en stor enkätundersökning där 800 långtidssjukskrivna patienter har fått svara på frågor om självupplevda positiva och negativa konsekvenser av sjukskrivning. De negativa konsekvenserna övervägde tydligt.

Riksrevisionen tittade på detta 2016. 5 000 patienter som fick nej till sjukskrivning av Försäkringskassan randomiserades till två grupper när de överklagade. Beroende på när de var födda fick vissa sedan sjukskrivningen beviljad. Denna studie kunde inte finna belägg för att de som nekats sjukskrivning fått några negativa utfall av det. Tvärtom hade de som nekats sjukskrivning ökad sannolikhet att vara i arbete tre år senare, bättre inkomstutveckling och minskad sannolikhet att senare leva på sjukersättning.

Totalt lyckades man få till 36 studier som uppfyllde kriterierna, och 34 av dem visade övervägande negativa konsekvenser av sjukskrivning.

Detta betyder inte att man inte ska vara sjukskriven därför att man mår dåligt av det. Men det är inte så enkelt som att man om man blir sjuk eller drabbas av en skada blir bättre bara man får vara sjukskriven tillräckligt länge.

Det här är ett område där vi har stora behov av reformer, och då är det beklagligt att så lite har hänt under de senaste fyra åren. Vad har Tidöregeringen egentligen gjort? Man har gjort ett antal saker för att bekämpa bidragsbrott, vilket är bra och riktigt. Att människor inte ska ägna sig åt kriminalitet i välfärdssystemen håller alla med om.

Men därutöver har inget hänt. Jo, man har tagit bort högkostnadsskyddet för sjuklönekostnader, vilket har drabbat små och medelstora företag stenhårt. Det har dessutom, vilket är ännu värre, drabbat enskilda människor. Vad gör småföretagare när de inte får täckning för sjuklönekostnader? Jo, de tvingas nagelfara varenda nyanställning för att kolla att det inte är en människa som har ökad benägenhet för sjukskrivning eller har en funktionsnedsättning. Det här slår stenhårt även mot dessa. Detta har Tidöregeringen lyckats åstadkomma – de slår mot de svagaste och ger sig dessutom på småföretagen.

Det är ett problem för småföretagare, inte minst inom de fria yrkena, att trygghetssystemet inte fungerar. Det finns dock utredningsförslag. Sverigedemokraternas ledamot fick frågor om det men hade inga svar på varför man över huvud taget inte har lyft detta under mandatperioden. Vi har stora utmaningar på detta område men en regering som i stort varit passiv.

Fru talman! Jag höjde på ögonbrynen när jag hörde Sverigedemokraternas ledamot ta upp frågan om timschablonen i assistansersättningen. Den debatten har framför allt förts i socialutskottet. Timschablonen i assistansersättningen har regeringen med Sverigedemokraternas stöd hållit tillbaka stenhårt, vilket har drabbat dem som är beroende av assistans. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande för två år sedan om att detta borde indexuppräknas i förhållande till löneavtalet, vilket är det enda rimliga. Ingenting har hänt förutom att vi i höstas fick se en rekordlåg uppräkning.

Sedan får man höra från Sverigedemokraternas ledamot här att nu har man löst det. Det som hände i samband med vårändringsbudgeten var att regeringen sa att det inte skulle bli någon indexering, vilket riksdagen hade krävt, och heller inte någon höjning.

Man har kommit undan här genom att säga att Försäkringskassan fortsättningsvis, när den lämnar in sitt äskande till regeringen, ska göra en beräkning av hur kostnaderna har ökat. Därmed skjuter man det hela på framtiden i ytterligare två år, då Försäkringskassan redan har lämnat in sitt äskande för kommande år. Den här regeringen har en bakläxa att göra, inte minst när det gäller hur man har grundlurat människor som är assistansberoende.

Fru talman! Jag blir orolig när jag hör oppositionen, framför allt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som hela tiden lyfter upp att den stora fråga som vi måste göra något åt nu är att ta bort karensavdraget. Jag vill vara tydlig och säga att Centerpartiet inte kommer att medverka till att karensavdraget avskaffas.

Det var Centerpartiet och socialförsäkringsminister Karin Söder som införde karensdagarna under tidigt 80-tal. Det hade effekten att det stabiliserade sjuktalen i Sverige. Socialdemokraterna gick även då till val på att det skulle avskaffas, vilket man gjorde när man återtog makten. Jag tror att det var 1987 som det försvann. Effekten blev omedelbar: Vi fick snabbt ökande sjuktal i Sverige. Det var först i början av 90-talet, i samband med krisen då, som karensdagarna återinfördes och man återigen fick ned sjuktalen på en rimlig nivå.

Orsaken till att det är mycket dålig politik att ta bort karensavdraget är att man för över stora kostnader på företagen, vilket är negativt. Samtidigt får man återigen det som Tidöregeringen har ställt till med, nämligen att företagen och alla som nyanställer tvingas nagelfara människor och göra absolut allt de kan för att inte anställa personer med ökad risk att bli sjukskrivna, därför att den kostnaden, oavsett om det är 2 eller 40 miljarder, drabbar företagens budget, inte statens budget.

Det blir också väldigt tydligt när man tittar på beteendeförändringar att ett avskaffande av karensavdraget skulle innebära att korttidsfrånvaron och även fusket i systemet ökar. Det är inte en politik som Centerpartiet kommer att stödja.

Däremot finns det andra saker som man borde titta på när det gäller sjukförsäkringen. Jag tänker på det som ibland har kallats sorgepeng. Alla drabbas vi någon gång i livet av sorg, och en del drabbas av mycket svår sorg när till exempel ett barn eller en nära anhörig går bort. Där har vi i Sverige det systemet att något som är en del av livet, nämligen att drabbas av svår sorg, då man självklart inte kan arbeta utan måste få vara hemma under en tid, klassificeras som sjukdom.

Det är ingen sjukdom att drabbas av svår sorg. Det här borde plockas bort från sjukförsäkringssystemet. Det kan kallas för sorgepeng eller något annat, men om man drabbas av katastrofen att en nära anhörig dör ska man inte behöva gå till sin distriktsläkare och säga att man har blivit sjuk. Det har man inte, utan man har drabbats av svår sorg, den värsta katastrof som man kan drabbas av under ett liv.

Ytterligare en sak som det har tittats på gång på gång är sjuk- och aktivitetsersättningen. Vi skulle vilja se en förändring för de människor som helt uppenbart aldrig någonsin kommer att kunna försörja sig eller ha ett eget arbete. Man borde se till att de har en tryggad inkomst, men inte via sjuk- och aktivitetsersättningen utan genom någon form av samhällslön.

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nummer 2.

Fru talman! Vi debatterar här i socialutskottet ett betänkande som handlar om socialtjänstens arbete. Det är en hopsamling av ett antal – jag tror att det är mer än hundra – förslag från enskilda ledamöter och partier som handlar om just socialtjänsten.

Orsaken till att fokus ligger på socialtjänsten är att det är en av de allra viktigaste stöttepelarna i det svenska samhället. Skolan är viktig, sjukvården är viktig och äldreomsorgen är självklart väldigt viktig liksom stödet till människor med funktionsnedsättning. Men just socialtjänsten har det yttersta uppdraget att finnas där när någon av de andra pelarna inte riktigt orkar med.

Jag skulle säga, fru talman, att detta nog också är det område där de största utmaningarna och de största problemen finns. Därför är det lite intressant att sitta och lyssna på företrädarna för Tidöpartierna som säger så många vackra ord om hur bra det fungerar och att det inte finns något behov alls för riksdagen att lägga sig i det här eftersom Tidöregeringen har full insikt i problemen och har förslag till lösningar på alla problem.

Var och en som har kontakter ute i den svenska socialtjänsten ser att detta inte stämmer. Det är inte en välfungerande verksamhet.

Man lyfter den nya socialtjänstlagen – det kommer jag ihåg att man gjorde även i den förra debatten som vi hade på detta område, för ett år sedan – som om det vore en gudasänd gåva som skulle kunna lösa i stort sett alla problem. Jag tycker att Gustaf Lantz från Socialdemokraterna uttryckte det på ett väldigt bra sätt när han talade nyss: Socialtjänsten är inte lagstiftningen, utan det är alla människor som arbetar i socialtjänsten – alla socionomer och socialsekreterare.

Det är där utmaningarna finns, fru talman. Vi har brist på socionomer. Vi har alldeles för få som söker tjänsterna som socialsekreterare. Vi har en omfattande kompetensbrist om man ser till antalet människor som faktiskt skulle behövas inom socialtjänsten.

För dem som har utbildat sig till socionomer och får sitt första jobb är det inte som det är inom sjukvården eller skolan, att man får introduktionsprogram och får komma in i jobbet. Introduktionsprogram för nyanställda socialsekreterare saknas i väldigt många kommuner. I sjukvården får man gå bredvid, som det kallas, under ett stort antal veckor, kanske månader, innan man börjar få ta eget ansvar. Det är inte ovanligt, fru talman, att man som nyutexaminerad socialsekreterare kastas in och får ta de allra svåraste fallen inom en socialförvaltning, för dem är det ingen annan som orkar ägna sig åt.

När man har jobbat ett antal år är möjligheterna till kompetensutveckling i allra högsta grad bristfälliga. Här i riksdagen har vi diskuterat och till och med beslutat om att det vad gäller sjukvården minsann ska vara lagstadgade krav på att man ska få rätt till kompetensutveckling. Men i den minst lika viktiga och sårbara socialtjänsten finns inga sådana krav alls. Där finns det ingen som lyfter att man borde ha rätt till kompetensutveckling.

Inom andra områden säger vi att det är självklart att det ska vara evidensbaserat, men just inom socialtjänsten ligger kanske de allra största problemen, till och med större än på skolans område, i att man inte har krav på och redskap för att arbeta utifrån evidens, forskning och beprövad erfarenhet. Detta, fru talman, hänger delvis samman med att de kraven, fram till dess att vi fick lagen, inte har varit tillräckligt skarpa, men dessutom är forskningen på de svenska lärosätena ganska undermålig på det här området. Sverige är inte alls ett ledande land vad gäller forskning i socialt arbete. Där ligger andra länder långt före oss beroende på att vi har en forskningstradition vad gäller socialt arbete som inte är anpassad till den verklighet som många socialarbetare befinner sig i.

Slutligen är det en otroligt tuff verklighet man möter i socialtjänsten. Få andra yrkesgrupper utsätts för hot, hat och skriverier i så stor utsträckning som just de som jobbar inom socialtjänsten. Detta är orsaken till att vi i Centerpartiet har sett ett behov. Vi har nu en ny lagstiftning, och det är bra – den skulle ha kommit långt tidigare. Men man bör dessutom från riksdagens och regeringens sida samla ihop detta till ett kraftfullt socialtjänstpaket där man tittar på vad vi kan göra för att stärka de människor som arbetar inom socialtjänsten.

Det är därför, fru talman, som jag yrkar bifall till vår reservation nummer 3.

(Applåder)

Fru talman! Det är uppenbart för mig att statsrådet skulle behöva ge sig utanför Stockholms tullar, kanske besöka en del av markägarna hemma i Lingbo och se hur marken har skadats. De tecknade i god tro avtal, med PTS logga på, och tänkte att det var viktigt för bygden.

Det är dessutom inte vilka områden som helst i Sverige som har drabbats. Det är de mest glesa delarna av landet som har fått investeringsstödet, precis som det var avsett.

Om det fanns någon vilja hos regeringen att göra något åt det här skulle de kunna göra det. Det finns alla möjligheter för en regering att fatta beslut ex gratia och så vidare. De skulle åtminstone kunna ge PTS i uppdrag att titta på vad som gick fel. Hur stora är skadorna? Vad handlar detta om? Man kan skaffa sig ett ordentligt underlag.

När jag träffade många drabbade markägare tog jag på mig uppdraget att åtminstone försöka berätta för ansvarigt statsråd om hur bedrövlig situationen har blivit och om konsekvenserna av de bristande kontrollerna, i hopp om att det skulle finnas någon vilja över huvud taget hos regeringen och statsrådet att titta på det här.

Efter den här debatten, fru talman, kan jag dock konstatera att statsrådet uttrycker sin empati och sin medkänsla – det var andra vackra ord också. Men utöver de ändringar som gjordes 2024 kommer regeringen dock inte att lyfta ett finger för de drabbade markägarna i Sveriges allra glesaste bygder.

Det gör mig besviken, dock inte förvånad. Men de som kommer att bli väldigt besvikna över statsrådets svar på de här frågorna är förstås de drabbade små markägarna i de glesaste delarna av Sverige.

Fru talman! Först vill jag bara säga att jag lyfter fram exemplet Lingbo, men det här finns på ett stort antal ställen i Sverige. Mindre landsbygder runt om i landet råkar illa ut på grund av ett dåligt utformat statsinvesteringsstöd och en myndighet som inte har följt upp det.

Jag kan ta ansvar också från Centerpartiets sida. Vi såg att det var oerhört viktigt för den svenska landsbygden att få till stånd de här starka stöden för fiberutbyggnad. Vi insåg kanske inte då att det är viktigt att man har säkerhetskontroller.

Jag välkomnar att man sedan 2024 har ett vettigare sätt att betala ut, men icke desto mindre är det ett antal små markägare långt ute i glesbygden i Sverige som har drabbats oerhört illa. Framför allt gäller det dem som inte har fått tillgång till fiber på det sätt som de skulle ha.

Där är det kallhamrade svaret från den här regeringen: Det där får ni sköta själva. Det var ett statligt investeringsbidrag. Det var en statlig myndighet, PTS, som var inblandad. Men juridiskt sett är det här ett civilrättsligt avtal mellan en markägare och en entreprenör, och från regeringens sida kommer vi inte att lyfta ett finger för att stötta dem som är drabbade.

På något vis är det signifikativt för hur man ser på Sverige. Man bor som statsråd i Stockholms innerstad. När det börjar snöa i Stockholm är statsministern snabbt ute och ska hjälpa till med snöskottningen. Men när en svår storm drabbar de norra delarna av landet händer ingenting. Frågan är hur det skulle ha varit om någon hade grävt av en villatomt i Djursholm, om det då hade varit samma attityd från regeringens sida.

Det här är ett exceptionellt fall. Det är små markägare som drabbats oerhört hårt. Regeringen har faktiskt möjlighet att gå in och se hur man kan lösa en sådan situation. Strikt juridiskt är det precis som statsrådet säger: Det är ett civilrättsligt avtal mellan markägare och entreprenör, och regeringen har ingenting med det att göra. Men om man tittar djupare på detta och ser vilka bygder i landet som drabbats borde det vara en annan attityd från regeringens sida, snarare än: Nu har vi lagt om systemet så att det inte kommer att hända igen.

Nej, det kommer det inte att göra. Men alla de som har drabbats sitter där med förstörda åkrar, med icke-fungerande fiber, med avgrävda vägar och med dräneringstrummor som försvunnit. Och de har inga som helst möjligheter att få ekonomisk kompensation, eftersom företaget i det aktuella fallet inte går att få tag på över huvud taget.

I det läget, och med tanke på att det var en sådan stor satsning från staten, måste man ge myndigheten i uppdrag att titta igenom detta, se vilka vägar som kan finnas framåt och hur det kan korrigeras när de företagen nu i princip försvinner från marknaden och som det inte går att få någon ekonomisk ersättning från. Kan vi på något viss stötta de här stackars markägarna så att det inte blir de som blir sittande med svartepetter?

Fru talman! Som jag uppfattar regeringens svar säger de tyvärr: Vi har medkänsla och känner empati – och alla vackra ord som statsrådet sa – men vi kommer inte att lyfta ett finger för att hjälpa de markägare som har drabbats av en misslyckad statlig satsning som gick så fel då oseriösa företag gick in och tog en stor del av kakan.

Fru talman! I Lingbo socken i norra delen av Ockelbo kommun i Gävleborgs län stod glädjen högt i tak för ett antal år sedan. Äntligen skulle man få tillgång till fiber! Tack vare den statliga satsningen med pengar via PTS hade en leverantör sagt sig vara beredd att gräva ned fiber i bygden. Det var oerhört viktigt för de boende i det här området.

Det skulle tecknas avtal. Många markägare fick ett dokument där det stod att det var en statlig satsning. PTS logga fanns med. I det läget valde såklart de flesta, i stort sett alla, markägare att snabbt skriva på de här kontrakten. Man ville ju se till att bygden fick tillgång till fiber och snabbt bredband. Det var till och med vissa som redan hade tillgång till fiber som valde att underteckna de här avtalen för att få igång detta.

Besvikelsen är nu sedan några år tillbaka oerhört stark. Man kan åka runt i området och titta på vad det här företaget har åstadkommit.

En åker som tidigare kunde användas för att odla säd står nu under vatten beroende på att företaget i fråga grävde av all dränering. Det kostar mycket stora belopp att återställa det.

En annan gård har en körväg som går bredvid gården, och man är helt beroende av den för att kunna sköta åkrarna lite längre ned. Där har det här företaget satt upp ett skåp mitt i körbanan. Det finns inget som helst intresse från företaget i fråga att återställa detta.

Det finns, som statsrådet har redovisat, väldigt noggranna regler för hur man ska bära sig åt när man gräver ned fiber. Trots det har jag sett att i vattendrag kan den här fibern ligga och flyta alldeles fritt vid ytan.

De boende i området, markägarna som har drabbats och de som inte har fått tillgång till fiber eftersom den här fibern såklart inte fungerar, gör upprepade försök att få kontakt med företaget för att för det första få fungerande fiber och för det andra få alla de skador som företaget har åstadkommit åtgärdade. De får ingen som helst respons.

Jag var med på ett möte med både PTS, LRF och flera av markägarna. Företaget dök över huvud taget inte upp. Det går inte att nå längre.

Då kan man, som statsrådet gör i sitt svar, säga att om det uppstår en tvist mellan två parter får den brytas i domstol. Men det här handlar alltså om små markägare som inte har möjlighet, ekonomiska muskler, att gå in och driva en process i domstol som kanske dessutom ska överklagas.

Man har skrivit på utifrån att det är staten som garanterar pengarna för projektet. Vi får fiber i vår bygd! Dessutom är det PTS logga. Det är klart att man skriver på så fort som möjligt.

Nu står man där i Lingbo utan tillgång till bra fiber och med förstörda marker, översvämningar på grund av förstörd dränering och åkrar som inte går att använda.

Därför ställer jag frågan till regeringen: Vad kommer man att göra? Det är ju så uppenbart att det här inte bara är en tvist mellan två parter, utan här är staten inblandad i allra högsta grad.

Svaret från ansvarigt statsråd – som inte är landsbygdsministern, vilket det kanske borde vara – är att om det uppstår en tvist mellan två parter får den brytas i domstol. Tacka sjutton för att man blir besviken – besviken på företaget och besviken på den statliga myndigheten men framför allt besviken på riksdag och regering över att de i det här läget inte är beredda att stå på den svagastes sida.

Herr talman! Jag skulle fullt ut acceptera statsrådet Jakob Forssmeds svar om det vore en nytillträdd regering och det var hans första månad på jobbet med ansvar för de här frågorna. Men nu kommer han med detta när mandatperioden i princip är slut.

Centerpartiet och Kristdemokraterna var före valet helt överens om vad som borde göras. Det här var ett akut problem som måste lösas här och nu. Det blir uppenbart att man säger en sak före valet och någonting helt annat efter valet.

Det är intressant att statsrådet lyfter det här: Nu är vi snart framme. Nu ska vi få en strategi för sällsynta diagnoser. Ja, det är jättebra med en strategi för sällsynta diagnoser. Men redan när regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram den sa man: Ni ska ta fram en strategi för de sällsynta diagnoserna, men ni får absolut inte gå in i frågan om särläkemedel. Den skulle plockas vid sidan av. Det visade sig då att man skulle vänta och se vad Lena Hallengrens initiativ från 2022 gav, det vill säga uppdraget till TLV och så vidare.

Det är inte rocket science vad som måste göras. Här handlar det om att den modell som vi har i Sverige för att ta fram nya läkemedel och betalning av dem fungerar bra utom när det handlar om de sällsynta diagnoserna, för där är det så få patienter.

Vi har i Sverige en sjukvård som på de flesta områden är helt fantastisk, men det här är en skamfläck för oss i Sverige. Kristdemokraterna har nu efter att ha haft ansvar för sjukvården i fyra år kommit fram till att man ska tillsätta en katastrofkommission för att ta reda på vad som är fel.

Mitt förslag till statsrådet är: Börja med det här! Det här är ett riktigt haveri för den svenska sjukvården. Svårt sjuka människor får inte tillgång till läkemedel som patienter i andra länder får. Låt katastrofkommissionen för den svenska sjukvården börja med att titta på det här, för här finns det förslag på lösningar.

Herr talman! Jag vet att många med sällsynta diagnoser och som är drabbade av den här hopplösa situationen följer denna debatt. Jag hoppas att man hör hur falskt det skorrar när statsrådet och företrädare för regeringen nu säger att de ska vänta och se utfallet av det här, som har varit i kraft sedan den 1 januari 2025.

Centerpartiet, Kristdemokraterna och fem andra partier var överens redan när Socialdemokraterna levererade förslaget om att ge ett uppdrag till TLV och återkomma. Vi sa: Det räcker inte. Det behövs mer. Det behöver tillföras pengar. Man måste introducera ett nytt system.

Då var vi överens om detta. Nu har vi det här systemet sedan drygt ett år tillbaka. Och man kunde se redan i januari och februari, genom att göra testkörningar, att det långt ifrån skulle lösa problemet. Vad gäller onkologiska läkemedel är situationen en annan. Men just när det gäller de sällsynta diagnoserna och särläkemedel kan man på förhand se att det inte kommer att ge erforderliga resultat.

Då säger statsrådet att det beror på att vi har 21 regioner. Det finns andra länder med många regioner som klarar det här på ett bra sätt. Dessutom, vilket jag tycker att man ska lyssna väldigt noga på, pekar han på att regeringen ska tillsätta en ny stor läkemedelsutredning och att och den ska kunna lösa även det här problemet. Ja, men då är vi åratal in i framtiden. Anna Furbeck har sin ALS-diagnos i dag. Hon blir sämre för varje dag för att hon inte får tillgång till det här läkemedlet.

En stor läkemedelsutredning kan säkert vara bra. Men nu har vi haft ett antal, och de brukar ofta inte leda till så stora förändringar. Det gäller inte minst när regeringen tidigare har sagt att kostnaden för det här ska tas över helt av regionerna.

Jag förstår inte detta. Det här är ett parti som före valet var oerhört tydligt gentemot människor med sällsynta diagnoser i behov av särläkemedel: Det här ska vi lösa. Här krävs det snabba lösningar. Människor skadas, och människor dör. Och så fort man kom i regeringsställning sa man i praktiken: Det Socialdemokraterna och Lena Hallengren gjorde före valet är helt tillräckligt. Det är det nya systemet, som TLV nu sitter och räknar på. Nu ska vi luta oss tillbaka och se vad resultatet av det blir.

Vi ser redan i dag resultatet. Det är 14 ansökningar. 2 är bifallna. 1 ligger möjligtvis på vänt. Patienter lider i mellantiden.

Det är regeringen och ingen annan som är ansvarig för detta. Alla pekar på att det är ett nationellt ansvar att se till att de väldigt sällsynta patientgrupperna faktiskt får tillgång till läkemedel.

Jag kan inte begripa varför Kristdemokraterna gör så här. Man drev den här frågan hårt. Men så fort man kom i regeringsställning var den inte längre aktuell.

Detta går att lösa. En stor läkemedelsutredning är en långsiktig lösning – då är vi fyra, fem, sex, sju år fram i tiden. Man skulle kunna lösa det genom att tillskjuta särskilda medel direkt till regionerna och säga: De som godkänns av NT-rådet vad gäller ekonomi kommer vi att ta hand om ekonomiskt.

Det handlar inte om stora pengar i statens budget, men för de få människor som det gäller är detta oerhört viktigt. Det finns en enda part som kan göra det här bättre. Det är statsrådet och regeringen som är ansvariga för de här frågorna, men därifrån händer det ingenting. Tala om besvikelse för de människor som faktiskt är drabbade, däribland Anna Furbeck som sitter med en ALS-diagnos. Hon vet att det i andra länder finns tillgång till läkemedel, men i Sverige får hon av ekonomiska skäl inte det läkemedel hon behöver.

Herr talman! Jag är förvånad över svaret. Det finns också en väldigt stor besvikelse hos alla de patienter runt om i Sverige som nu återigen får höra att Kristdemokraterna och den nuvarande regeringen inte gör mer för att lösa den rådande situationen.

Vad handlar då detta om? I DN Debatt den 25 november skriver Anna Furbeck: ”Att få en als-diagnos är inte bara en dödsdom – det är en utdragen process där kroppen långsamt slutar lyda en. För varje förlorad funktion tvingas vi uppleva diagnosen på nytt. Nu finns ett läkemedel som kan förändra detta. Ändå nekas svenska patienter tillgång.” Det är ord och inga visor.

Många drabbas av dödliga sjukdomar. Här handlar det om en sjukdom som potentiellt är dödlig, men det finns ett läkemedel som i 20 andra EU-länder kommer patienterna till godo. Men läkemedlet finns inte här i Sverige. Vad är orsaken till det? Jo, det hänger samman med den modell vi har valt för hur vi prissätter läkemedel. Vi räknar utgående från antalet behandlade patienter. Det gör att om man får en sjukdom som 10 000 eller 20 000 lider av blir priset lägre för de läkemedel som tillhandahålls. Men har man oturen att drabbas av en sällsynt diagnos som ganska få drabbas av och det finns ett särläkemedel får prissättningen helt orimliga konsekvenser.

Mitt exempel gällde en patient med ALS. Nu finns sedan några år ett läkemedel, Tofersen, som är tillgängligt i andra länder men inte i Sverige.

Jag förvånas över Kristdemokraternas agerande här. Under förra mandatperioden lyckades vi här i kammaren skapa en bred majoritet. Centerpartiet krokade arm med företrädare för Kristdemokraterna, och vi fick ett tydligt uttalande från kammaren om att regeringen måste agera. Man måste agera snabbt, för det handlar om människor som lider varje dag. Det är människor som till och med dör. Då gällde mycket av diskussionen just diagnosen cystisk fibros.

Då lyckades vi pressa den socialdemokratiska regeringen till att ge TLV ett uppdrag att se över det hela och se om man inom befintliga ekonomiska ramar kan hitta ett annat sätt att räkna. Vi var sju av åtta partier som sa att den rådande ordningen inte räcker. Vi trodde då att det skulle bli en snabb ändring.

Men därefter har alltså ingenting hänt från Socialdepartementets och regeringens sida. Man har lutat sig tillbaka och utgått från det gamla uppdraget från en socialdemokratisk regering, vilket alltså innebär att det sedan den 1 januari 2025 finns ett nytt sätt att räkna.

Jag hade en debatt här med dåvarande statsrådet Acko Ankarberg Johansson och sa att vi redan nu, utifrån hur reglerna ser ut, kan se att utfallet inte kommer att bli det vi förväntade oss. Det har kommit in 14 ansökningar fram till nu, och det är bara två av dem som har bifallits.

Det 20 länder i EU som har bättre tillgång till särläkemedel än Sverige. Ingenting händer från regeringens sida. Man lutar sig tillbaka och säger att man ska vänta ytterligare en tid och se om det TLV-uppdrag som Socialdemokraterna gav inte ger effekt, trots allt. Det förvånar mig att det inte kommer andra besked från regeringen. Här skulle man kunna göra ett antal olika saker, både kortsiktigt och mer långsiktigt, men ingenting händer.

Det skulle vara intressant att veta vad statsrådet har för svar till Anna Furbeck, som har två små barn och en dödlig sjukdom, ALS. Det finns ett läkemedel, Tofersen, som är tillgängligt i andra länder, men här får hon inte tillgång till det, på grund av, skulle jag säga, regeringens saktfärdighet.

Herr talman! Upplysningsvis: Inför höstens val ser vi två statsministerkandidater, varav nuvarande statsministern är den ena och Magdalena Andersson den andra.

Men det gör att jag blir ännu mer besviken när jag hör att de två partierna har en ganska identisk syn på småföretagare. De målar upp dem som hotet. De säger att problemet kan vara att om vi öppnar den här dörren kommer företagare – framför allt småföretagare, antar jag att de menar – att utnyttja de långtidssjukskrivna.

Om ledamoten har läst Företagarnas remissvar, vilket jag utgår från att hon har gjort, vet hon att det är en av deras viktiga punkter. Det här blir svårt att använda för småföretagare. Det hade varit betydligt enklare om det hade funnits flexibilitet i systemet.

Ledamoten säger att det ska vara enkelt och tydligt. Tror man då inte bättre om Sveriges småföretagare, eller för den delen offentliga arbetsgivare, än att de inte kan skilja på om det är två veckor skarpt eller om det finns flexibilitet? Det är det som är besvikelsen. Där ser man lite grann hur synen på företagare och arbetsgivare präglar ett antal frågor, inklusive den här.

Här skulle man ha kunnat lägga fram ett förslag som hade varit mycket bättre vad gäller att se till att människor kommer tillbaka i arbete, vilket vi alla vill. Men då kommer den här rädslan som både socialdemokrater och moderater tycks ha: Vi kan inte släppa det här alldeles för fritt, för då kommer arbetsgivarna – läs: företagarna, framför allt småföretagarna – att utnyttja de långtidssjukskrivna.

Det här gör mig både orolig och lite besviken. I ett läge där vi i Centerpartiet ser två statsministerkandidater är det tråkigt att de tydligen har en gemensam syn på hur Sveriges företagare skulle kunna agera, givet att riksdagen fattar det här beslutet.

Herr talman! Jag kan instämma i allt som Caroline Högström sa här i talarstolen. Men vi skiljer oss åt på en avgörande punkt.

Det här förslaget skulle ha varit oerhört mycket bättre, vilket flera remissinstanser har påpekat, om man inte hade haft de här rigida tidsgränserna på två veckor och 365 dagar. Det är något som kommer att göra att tröskeln fortsätter att vara hög. Det kommer att drabba alla sjukskrivna som är på plats under en vecka men sedan drabbas av en infektion eller får tillbaka orsaken till att man är sjukskriven.

Det som gör mig lite besviken är att det här förslaget är framtaget av en moderat socialförsäkringsminister. Huvudargumentet, som vi också har hört från Socialdemokraterna, för att man inte har kunnat vara mer flexibel vad gäller det här – vilket alltså skulle ha gynnat de långtidssjukskrivna – är den här rädslan för de oseriösa arbetsgivarna, oavsett om de är i offentlig sektor eller är småföretagare eller vilka de nu än är. Om man hade haft mer flexibla gränser skulle de säkerligen ha utnyttjat den långtidssjukskrivna och försökt tvinga den tillbaka till arbete och att komma fler perioder, vara där längre och kanske till och med bidra till produktionen på arbetsplatsen.

Jag undrar: Vad är det för världsbild som Moderaterna har? Vad är det för företagare man möter? Var ser man att det stora hotet är oseriösa småföretagare som kommer att använda varje chans de har till att utnyttja de långtidssjukskrivna?

Herr talman! Här måste jag säga att jag inte riktigt känner igen Moderaterna, som ju i grunden är ett parti med goda kontakter med företagare, inte minst småföretagare. Men man landar i den här ståndpunkten, som överensstämmer helt med den som Socialdemokraterna har redovisat: Oseriösa arbetsgivare är problemet.

Herr talman! Som jag har sagt många gånger förr är sjukförsäkringen en otroligt viktig del av det svenska välfärds- och trygghetssystemet men en del där vi har ganska stora utmaningar. Detta ser vi i de stora fluktuationerna i sjuktalen. Dessa är inte alls kopplade till någon epidemi i landet, ökad förekomst av cancer eller något annat, utan det är helt andra faktorer som styr.

Det finns också ganska stora regionala skillnader som inte heller har någon koppling till förekomsten av sjukdom, eller skador, för den delen. Det är detta, herr talman, som gör att vi i Centerpartiet är väldigt försiktiga och tveksamma till alla förändringar som på något vis sänker trösklarna och gör att fler människor kan gå från arbete till sjukskrivning. Det är därför vi flera gånger har sagt att vi inte vill att karensavdraget ska tas bort.

På samma sätt, herr talman, måste man vara väldigt positiv till alla förslag som på något vis innebär att den tröskel som finns mellan att vara sjukskriven och att gå tillbaka till arbete sänks. Det är därför förslaget och det beslut som kammaren kommer att fatta i eftermiddag är så viktiga. Det handlar nämligen om tröskeln för den som har varit borta från sin arbetsplats under längre tid.

Jag tror att alla kan känna igen sig i det motstånd man känner mot att gå tillbaka till arbetet efter tre, fyra eller kanske fem veckors semester. Hur jobbigt är det då inte att gå tillbaka till arbetet för den som har varit sjukskriven på grund av skada, nedsatt arbetsförmåga eller sjukdom? Och då rör det sig kanske inte om tre, fyra eller fem veckor utan om månader eller till och med år. Det är en psykologisk tröskel som heter duga, och om vi kan göra något för att sänka den, herr talman, måste vi det.

Förslaget att man ska kunna arbetspröva är därför utmärkt, och det ska vara enkelt att göra det. I dag finns förstås möjligheten till arbetsträning, men det är omgärdat av en lång rad formella krav. Syftet är att man successivt ska träna sig tillbaka till att kunna arbeta.

Arbetsprövning handlar inte alls om det, utan där ska man lätt, efter överenskommelse med arbetsgivaren och anmälan till Försäkringskassan, kunna få två perioder om 14 dagar inom loppet av 365 dagar. Där, herr talman, är vi kritiska till att regeringen inte har vågat ta steget fullt ut. Varför ska vi ha den rigida gränsen på bara två veckor?

Det kan ju vara så att man efter något års sjukskrivning vågar sig tillbaka till arbetet och ska börja arbetspröva, men så slår influensan eller en förkylning till och gör att man måste avbryta. Då har perioden försvunnit. Eller så kanske man upptäcker att det behövs lite längre tid och att två veckor inte räcker. Arbetsplatsen har kanske inte varit i full gång, eller så finns det ytterligare saker man vill prova på innan man känner att man kan ta nästa steg. Även där finns skarpa gränser.

Det här är något som flera remissinstanser har pekat på – att det inte är anpassat till ett modernt arbetsliv. Dagens arbetsplatser ser inte ut så.

Vad är då skälen till att regeringen vill ha dessa rigida gränser? Detta har Socialdemokraterna beskrivit väl från talarstolen, nämligen att det skulle finnas illasinnade arbetsgivare som kan utnyttja den som har varit sjukskriven under en längre tid. Arbetsgivaren kanske tvingar personen till arbete och försöker få ut så mycket som möjligt under de två veckorna.

Jag ifrågasätter starkt denna världsbild. Alla småföretagare och arbetsgivare, även inom offentlig sektor, som jag möter är beredda att göra allt de någonsin kan för att hjälpa den anställda från en långvarig sjukskrivning till att äntligen komma tillbaka in i arbetsgemenskapen. Därför, herr talman, har vi två reservationer som handlar dels om gränsen på 365 dagar, dels – och framför allt – om de rigida två veckorna. Där hade vi velat att man ska gå längre.

Om det skulle visa sig att det blir ett utbrett missbruk och att en stor del av Sveriges arbetsgivare, både offentlig sektor och småföretagare, försöker utnyttja långvarigt sjukskrivna får man väl ändra på detta.

Jag är väldigt glad, herr talman, för att riksdagen kommer att fatta det här beslutet, men jag önskar att man inte varit så rigid och att man inte sett det som hot från illasinnade arbetsgivare mot långvarigt sjukskrivna, eller för den delen att det skulle bli krångligt för Försäkringskassan. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till vår reservation nummer 3.

Herr talman! Det är nästan en månad sedan stormen. Det är så uppenbart vad som måste göras när det gäller lagstiftning. Min fråga var därför: Kommer regeringen att föreslå tillfälliga ändringar som gör att man inte behöver anmäla att man ska avverka redan fälld skog?

Kommer regeringen att föreslå att man kan göra avsteg från artskyddsförordningen i ett läge där habitaten redan är förstörda? Kommer regeringen att vara beredd att stötta skogsägarna i att till exempel rädda de skogsbilvägar som kommer att bli förstörda nu under våren när man är tvungen att köra på dem?

Jag vill ha besked.

Herr talman! Den 27 december slog stormen Johannes till med full kraft. På ett dygn föll timmer motsvarande en årsavverkning. Hittilldags har fyra personer dött.

Det var i det drabbade området den absolut värsta stormen i mannaminne. Just nu är många människor fullt sysselsatta bara med att överblicka konsekvenserna. Det är så uppenbart för alla inblandade att det behövs nationellt stöd.

Det är helt obegripligt att uppröjning, det vill säga avverkning, ska anmälas sex veckor i förväg och sedan kunna överklagas, när träden redan ligger. Det är helt orimligt att artskyddsförordningen ska beaktas i ett läge där de naturliga habitaten är förstörda efter stormen.

Min fråga till landsbygdsministern är: Kommer regeringen att föreslå tillfälliga ändringar och stöd för att underlätta för de hårt drabbade skogsägarna i området?

(Applåder)

Fru talman! Det är en spännande diskussion i kammaren om pensionssystemet. Man kan tänka att det här väl är spännande för dem som är 80 år, men jag skulle säga att det kanske är ännu viktigare för dem som är 18 år. Om vi, dagens politiker, fattar dåligt underbyggda beslut gällande pensionssystemet skulle det kanske inte påverka dem som i dag har pension så mycket, men det skulle däremot vara av avgörande betydelse vad gäller att möjligheten till goda pensioner urgröps för dem som nu går in i arbetslivet.

Det finns, fru talman, inga genvägar när det handlar om att se till att vi har starka och goda pensioner. Under mina år i riksdagen har jag många gånger haft förmånen att diskutera dessa frågor med Karin Söder, som nu är bortgången sedan några år tillbaka men som var socialminister mellan 1979 och 1982. Hon sa vid flera tillfällen: Jag är glad över att du engagerar dig i de sociala välfärdsfrågorna – pensioner, äldreomsorg och sjukvård – men glöm aldrig bort att pengar till den svenska välfärden inte kommer ramlande likt manna från den bibliska himlen! Pengarna kommer tack vare att vi i Sverige har framgångsrika företag, stora som små, som kan konkurrera på en internationell marknad och se till att Sverige är ett rikt land.

Det här är grundläggande för att vi ska ha goda pensioner även i framtiden. Det handlar om att vi har bra villkor för de svenska företagen, och det är därför kontraproduktivt med höjda skatter och avgifter, som kan leda till lägre pensioner på sikt. Det är därför det är så viktigt att se till att vi inte har regelkrångel som bakbinder de svenska företagen. Det är kanske dessa åtgärder som är allra viktigast för att värna starka pensioner även i framtiden.

Fru talman! En annan del är att det inte går att lyfta sig själv i håret vad gäller pensionssystemet. Att det finns mycket pengar för att kunna ha starka pensioner bygger på att så många svenskar som möjligt arbetar allt de kan så länge som möjligt. Det var därför uppenbart att det inte var ett problem utan en glädje för det svenska pensionssystemet att medellivslängden ökade. I det läget tvingades man höja pensionsåldern för att kunna behålla starka pensioner. Allt annat hade varit att luras, alltså att säga att vi kan ha kvar en förhållandevis låg pensionsålder trots att vi inte som tidigare lever till 67 år utan till 84 år.

Livsinkomstprincipen är en avgörande del. Det var en styrka för Pensionsgruppen och de partier som ingick i den att man gemensamt kunde fatta ett väldigt svårt beslut. Vi har sett ett antal andra europeiska länder där diskussionen om att höja pensionsåldern har lett till att populistiska partier hoppar upp, försöker dra igång en debatt med stora demonstrationer på gatorna och kanske till och med vinner den pyrrhussegern, vilket i grunden underminerar pensionerna.

Det är en styrka för Sverige att vi har kunnat ha den här stabiliteten, för stabilitet är ett nyckelord när det handlar om så viktiga delar som hur man lägger upp ett pensionssystem. Det är viktigt att pensionssystemet är stabilt politiskt. Detta har vi lyckats med i Sverige sedan 90-talet, och jag hoppas att vi kan fortsätta att ha det på det viset.

Hittills är erfarenheterna av den utvidgade Pensionsgruppen goda, enligt vad jag har hört. Det är viktigt att kunna bevara detta, det vill säga att det inte blir en fråga som det ska stridas om i politiska val eller ställs krav som gör att stabiliteten i systemet minskar på sikt, för detta skulle framför allt drabba den yngre generationen.

Något annat som förstås är viktigt, fru talman, är att ha finansiell stabilitet. Oavsett om den svenska ekonomin går som tåget eller om vi råkar ut för problem, vilket vi har gjort många gånger tidigare, ska pensionssystemet inte påverkas av det. Det är därför viktigt att vi har en broms, och det är därför också klokt att se över om vi kan ha en gas.

Återigen: Vad gäller diskussionen om att ha en gas i pensionssystemet finns den lockande tendensen för dagens politiker att säga att vi ska ha en gas och att det ska gasas mycket just nu, för dem som snart kommer att gå till valurnorna. Faran med detta är förstås att det, om vi gasar för mycket, inte kommer att finnas pensionspengar kvar till dem som i dag tillhör den åldersgrupp som kanske har det tuffast ekonomiskt, det vill säga personer som just har bildat familj, som ska köpa sitt första hus och som har ett, två eller tre små barn, med de investeringar som det då handlar om. Det är den generationen som har det riktigt tufft ekonomiskt.

Med detta sagt finns det stora utmaningar i det svenska pensionssystemet. En handlar om grundtryggheten, där livsinkomstprincipen är väldigt viktig. Basen ska vara hur mycket man har arbetat i sitt liv och plockat in i pensionssystemet, men vi måste också ha en grundtrygghet. Där har vi, som flera talare har lyft upp, ett lapptäcke i dag som inte fungerar bra rent ekonomiskt. Det är samtidigt helt obegripligt för väldigt många av dem som ska kunna ta del av det här, och det är därför bra att Pensionsgruppen nu har tagit steget att försöka se över om de olika komponenter som finns i grundtryggheten kan samordnas.

Det som vi från Centerpartiet också ser som ett mycket stort problem är den bristande jämställdheten. Där finns det heller inga snabba eller enkla lösningar, fru talman. Orsaken till att vi har väldigt ojämställda pensioner är nämligen att vi har ett ojämställt arbetsliv, där kvinnorna har sämre livslöner än vad männen har. Kvinnorna tar ett större ansvar för barn och familj, vilket gör att man går ned i arbetstid. Detta leder sedan till en lägre pension. En viktig del i detta är förstås att upplysa de unga kvinnorna om hur viktigt det är att se till att man får in pengar till pensionssystemet. De beslut man fattar vid 25 års ålder kan allvarligt påverka pensionsrätten när man är 70 och 75.

Fru talman! För oss är den politiska stabiliteten och förstås den finansiella stabiliteten väldigt viktiga. Vi har som parti ett antal synpunkter på pensionssystemet, men vi väljer att agera i Pensionsarbetsgruppen för att där i möjligaste mån, i konsensus tillsammans med andra ansvarstagande partier, komma fram till bra lösningar på hur vi ska få ett ännu starkare pensionssystem. Jag vill därför yrka bifall till förslagen i betänkandet från socialförsäkringsutskottet.

(Applåder)