Thomas Ragnarsson

Fru talman! Vi debatterar alltså betänkande SoU40 Skyldighet att betala för tandvård – nya regler för vissa utlänningar, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Den moderatledda regeringen har under mandatperioden genomfört historiskt många reformer, och lagstiftningsarbetet kring dessa reformer har varit massivt. När man genomför stora reformer får det också påverkan på omkringliggande lagstiftning, och därför är det naturligt att vi gör förändringar utifrån den verklighet som råder för tillfället.

Fru talman! Lagförslaget innebär nya regler om tandvårdsavgifter för vissa utlänningar, till exempel sökande av internationellt skydd, utlänningar som hålls i förvar och utlänningar som fått ett beslut om avvisning men där verkställigheten inte kunnat genomföras. De ska betala skälig ersättning till Migrationsverket för tandvård.

Förslaget gäller personer över 18 år om det finns en inkomst eller egna tillgångar.

Fru talman! För människor som vistas i landet på osaklig grund i form av icke verkställda myndighetsbeslut, eller som håller sig undan avvisning eller utvisning, bör tandvård som inte kan anstå inte vara subventionerad. Men där det finns behov av tandvård som inte kan anstå är förslaget att detta hanteras av regionernas och kommunernas verksamhet för ekonomiskt bistånd. I propositionen avsätter regeringen 108 miljoner för att täcka kostnader som uppstår och skjuts över på regionerna och kommunerna.

Fru talman! Jag tycker att det är högst rimligt att man själv står för sina kostnader när det gäller tandvård om man har egen inkomst eller egna medel. Likväl är det rimligt att samhället hjälper dem som har tandproblem som inte kan anstå men som saknar medel. Två huvudprinciper som kommunerna jobbar efter i dag – det är inte sällan man ger bistånd till personer som behöver hjälp med tandvård – är att människor ska kunna tugga mat och att de inte ska känna smärta. Det är två mycket rimliga principer.

Fru talman! Propositionen innehåller också ett avsnitt om tillståndsplikten för privata tandvårdsgivare. Vid införandet av tillståndsplikten fanns en övergångsregel som innebar att aktörer som hade påbörjat sin verksamhet före den 1 januari 2026 skulle ha lämnat in en ansökan före den 2 mars 2026, vilket en del missade.

Dessa verksamheter beviljas nu att få fortsätta under förutsättning att en ansökan lämnas in före den 1 januari 2027. Det innebär att dessa kliniker får bedriva sin verksamhet även i fortsättningen utan ett godkänt tillstånd från Ivo, men det gäller givetvis inte verksamheter som har fått ett avslag på tidigare ansökan och där avslaget har trätt i laga kraft.

Fru talman! Det finns ingen i denna kammare som är nöjd med att lagförslag som syftar till att säkerställa kvalitet och att verksamheten bedrivs på ett seriöst sätt ska förhindras att bedriva sin verksamhet för att tillståndsmyndigheten inte hanterar ärendena tillräckligt snabbt. Ivos uppdrag och arbetsbörda har under denna mandatperiod förändrats radikalt. Samtidigt har det tillskjutits medel till myndigheten för att klara uppdraget. Tyvärr har omställningsarbetet inte gått tillräckligt snabbt.

Jag vet att myndigheten jobbar mycket hårt med omställningsarbetet för att komma i kapp med hanteringen av inkomna ärenden. Förändringen löser inte alla problem, men det är ett mycket viktigt kliv i rätt riktning – speciellt för de aktörer som hamnat i kläm på grund av de gällande övergångsreglerna.

Slutligen vill jag som sista talare den här kvällen – förhoppningsvis – tacka våra fantastiska tjänstemän, våra talmän och ett otroligt trevligt utskott. Det är lite av en sorgens dag att fyra ledamöter i utskottet ska lämna oss.

Den som har stått mig närmast är givetvis Malin, min partikollega. Vi har haft fantastiskt roligt ihop dessa fyra år, och hon är en otrolig människa. Hon är väl påläst, och hon driver hela partiet framåt i frågorna. Hon har varit en otrolig kraft.

Maj har lämnat kammaren för dagen. Jag och Maj har pratat mycket om allt möjligt. Politiskt sett är vi stora motståndare. Vi är sällan överens politiskt, men vi har haft många samtal om allt möjligt. Hon är en otroligt inkännande människa, som jag också kommer att sakna.

Det finns ytterligare en vänsterpartist, nämligen Karin. Hon är kanske motsatsen till Maj. Hon är oerhört skarp i talarstolen. Man vet alltid att när Karin begär replik kommer det inte att bli lätt. Hon är stenhård, kör sin linje, och man känner hur man blir hoptryckt i talarstolen när man ska försöka svara. Men när man lämnar talarstolen och tar Karin i hand brukar hon viska: ”Det här var roligt!” Hon gör det med glimten i ögat. Rent politiskt är jag och Karin i princip aldrig någonsin överens, och vi kommer troligtvis inte att bli det, men utanför debatten är hon en fantastiskt trevlig människa, oerhört kul att prata med – och ärtig för sin ålder, får man verkligen säga!

Sist, men inte minst, Anna! Hon låter inte så mycket. Hon är lite tystlåten, men hon är oerhört påläst. Hon är människan i rummet som sitter och analyserar oss andra. Hon är eftertänksam med oerhört kloka inspel i utskottet, och hon har alltid en mjuk och vänlig ton. Oavsett om hon är glad, arg eller upprörd har hon ett tonläge som skapar ett lugn i rummet.

Ni kommer att saknas i vårt utskott, och jag hoppas verkligen att ni har upplevt att vi har haft fyra riktigt bra år i utskottet tillsammans tack vare vår ordförande Christian. Han har hållit ihop utskottet på ett bra sätt.

Det viktigaste för mig när det gäller politik är att vi ska vara oense i politiken. Det är det som är demokrati, det vill säga att det finns en opposition. Men vi måste skilja på politik och person, och det tycker jag att vi gör på ett bra sätt i socialutskottet. Tack så mycket!

(Applåder)

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag har noterat att det har varit många tack under dagen. Ledamöter som ska lämna riksdagen har tidigare i samband med avslutningen fått ett tack av talmannen och hela kammaren.)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 augusti.)

Fru talman! Vi har infört tillståndsplikt för tandvården, vilket är bra för att säkerställa att det är seriösa näringsidkare som vill bedriva tandvård med hög patientsäkerhet.

Tyvärr har det framkommit att Ivo inte klarar av att hantera detta uppdrag inom rimlig tid. Konsekvensen blir att patienter får sämre tillgång till tandvård. För Moderaterna är detta en mycket angelägen fråga. Min fråga till socialminister Jakob Forssmed är: Vad har regeringen vidtagit för åtgärder för att komma till rätta med denna problematik?

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkandet SoU31 En nationell utredningsfunktion för att förebygga suicid. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Människors psykiska hälsa är en fråga som Moderaterna lyft fram under många år, inte minst när det gäller barn och unga. Därför är det glädjande att se det reformarbete som skett under den här mandatperioden när det gäller förtydligande av ansvarsfördelning och destinerade pengar för ändamålet.

Psykisk ohälsa rör inte bara psykiatrin, utan skolan, socialtjänsten och primärvården är verksamheter som berörs i allra högsta grad. Här kommer den nya socialtjänstlagen att spela roll samtidigt som ett arbete kring förändrad elevhälsa pågår och primärvårdens uppdrag som första linjens psykiatri har tydliggjorts.

Fru talman! Vi har beslutat om en nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention. Den är ett viktigt styrdokument för hur vi ska jobba med frågan i Sverige. Det kan konstateras att det finns stora skillnader, både demografiskt och geografiskt, i hur det förebyggande arbetet bedrivs och hur patienter tas om hand. Samtidigt är kunskap en drivande faktor för att en sådan här strategi ska fungera, och vi ser att det finns stora kunskapsluckor. Därför är denna proposition oerhört viktig.

Fru talman! Suicid ska alltid ses som ett stort misslyckande för samhället. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att sätta sig in i den vånda som måste finnas inom den människa som tänker på eller har bestämt sig för att ta sitt liv. Samtidigt ser vi hur suicid påverkar kvarvarande familj, vänner och ibland hela lokalsamhällen. Det har dock inte funnits någon som har haft det sammanhållande ansvaret för att granska dessa fall. Därför är jag glad att den moderatledda regeringen nu presenterar en nationell utredningsfunktion som ska granska fall som gäller barn under 19 år. Utredningsfunktionen kan också utreda fall gällande vuxna om det bedöms att det kan bidra till att förebygga suicid.

Fru talman! För att skapa utrymme för utredarna föreslås ett antal förändringar som möjliggör att yrkesverksamma myndigheter ska kunna bistå i utredningen och att även närstående i vissa fall ska kunna vara behjälpliga i detta arbete. Statliga myndigheter ska vara behjälpliga med expertkunskap när det efterfrågas.

En utredning ska innehålla en kartläggning och analys av omständigheter som varit bidragande till att dödsfallet inträffat och därefter sammanställa åtgärder som vidtagits eller borde ha vidtagits för att förhindra dödsfallet.

Vi vet med säkerhet att ett sådant systematiskt arbete fungerar inom andra områden, till exempel Haverikommissionens arbete vid trafikolyckor med dödlig utgång. Där har kunskapen lett till förebyggande arbete för trafiksäkerhet, vilket gjort att vi i dag har väldigt få olyckor med dödlig utgång.

Fru talman! Jag har under min yrkeskarriär tyvärr behövt hantera många fall rörande suicid, och det är ärenden som jag alltid kommer att bära med mig. Det handlar dels om att ha sett de krafter som kan släppas ut i en människa som väl bestämt sig för att ta sitt liv, dels om att tänka på de kval som rört sig i personens huvud. Inte sällan behöver man också ta hand om anhöriga i anslutning till händelsen. Jag tror att alla kan föreställa sig det kaos som råder vid ett sådant tillfälle.

Jag är därför glad över att vi i denna kammare är överens om vikten av denna proposition. För mig är det viktigt att vi i politiken gör allt som står i vår makt för att förhindra suicid i samhället. Grunden för ett sådant arbete är kunskap, och jag är helt övertygad om att vi över tid kommer att se resultat som minskar antalet döda i suicid i Sverige.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag kommer att börja med frågan om kortare arbetstid. Det är jättebra, för det har vi redan. Det finns inte någon hälso- och sjukvårdspersonal som jobbar mer än 35 timmar i veckan om man har rotationstjänstgöring. Vi har redan en kortare arbetstid.

Frågan är: Skulle det hjälpa att sänka till 30 timmar? Nej, det tror jag faktiskt inte. Framför allt skulle det skapa andra problem. Varje gång vi sänker arbetstiden måste vi ha in mer folk. Det är oftast kompetens vi talar om som måste in. Det innebär att vi får ett kompetensminus.

Vi måste se till att vårda den personal vi har. Den ska ha rimliga arbetsförhållanden. Det är grunden i allt arbetsliv. Men att vi skulle sänka arbetstiden ytterligare ser jag inte ens komma. Det finns inte möjligheter till det.

Inom hälso- och sjukvården har vi ofta varit väldigt oroliga för och haft lite svårt att tala om effektivitet och produktivitet. Det finns en tanke med effektivitetsdelegationen som är väldigt bra. Det handlar om att våga börja tala om de frågorna inom hälso- och sjukvård.

Varför skulle det vara fult att tala om produktivitet och effektivitet i hälso- och sjukvården? Vi skapar ju hälsa. Det är det finaste man kan göra. Det tycker jag är alldeles utmärkt.

När det gäller LOV och den delen står vi inte bakom att människor fuskar. Det är jag helt emot. Vi är kanske det parti som är allra starkast emot fusk och kriminalitet när det gäller sådana här delar.

Vi är framför allt väldigt duktiga på att jaga dem, och det gör vi nu. Det ska vi fortsätta med. Vi skapar inte lagar eller bygger system för att kriminella element ska utnyttja dem.

(forts. § 9)

Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det var en väldigt glädjande fråga. Jag känner ju att jag kan någonting om hälso- och sjukvården och personalsituationen. Jag har varit chef i tolv år.

Jag kan konstatera en sak. Det finns en bra undersökning där man har tittat på varför sjuksköterskor väljer att lämna yrket. Många gånger hör man att det handlar om dåliga löner. Men det vanligaste svaret är faktiskt att det handlar om dåligt ledarskap. Det nära ledarskapet saknas. Och när det nära ledarskapet saknas – oavsett om det är på ett sjukhus eller i en kommunal hemsjukvård eller hemtjänst – får man problem. Man ser inte saker som uppstår i sin linda, utan det har gått för långt innan de upptäcks. Då får man sjukfrånvaro.

Hos personalen handlar det nog också om känslan av att inte bli sedd och hörd. Det lyfter människor något otroligt om bara ens chef varje morgon kommer och säger: Hej, Karin, så trevligt att se dig! Eller: Jag tycker att du ser lite hängig ut i dag. Är det något som har hänt?

Det är små saker som gör att man känner sig uppskattad och sedd. Jag tror att vi måste återta detta.

Det är faktiskt en regional fråga. Jag brukar säga – och det står jag för – att vi har alldeles för många chefer och för få ledare. Om vi hade ledare inom hälso- och sjukvården och inom kommunal hemsjukvård skulle vi inte se de problem som vi ser i dag. Det är jag faktiskt helt övertygad om.

Fru talman! Då missförstod jag ledamoten Bergenblocks fråga initialt, och jag sa nog fel. Jag menade inte proposition. Detta med att vi skulle ha börjat inleda en utredning hösten 2022 var känt. Men samtidigt har det spretat en hel del när det gäller läkemedelsfrågan. Det är en oerhört komplex fråga. Jag tycker ändå att det var bra att den togs upp som en del i Vårdansvarskommittén. De sex punkter som är i Vårdansvarskommittén står ju alla partier bakom, och det tycker jag är en styrka när det gäller att göra ett framtida arbete.

Ledamoten, som stödde en regering under åtta års tid, hade kunnat lyfta läkemedelsfrågan om han hade ansett att detta borde effektueras. Ledamoten hade kunnat lyfta den det sista året under mandatperioden.

Sedan gällde det vårdförmedling. Det ska inte bli en stor och tung koloss. Det tycker inte jag heller. Det är det som är det stora problemet inom svensk hälso- och sjukvård i dag. Vi har administrerat sönder den svenska hälso- och sjukvården. Ibland blir vi som politiker också systemets försvarare: Jo, vi måste ha det här. Så här har det alltid varit.

Jag hoppas att detta ska kunna bli en ganska smidig organisation som faktiskt gagnar patienten. Skulle man lägga in det på 1177 skulle det fortfarande vara någon som ska lägga in det. Då är det alltså fortfarande en administrativ börda.

Jag tror att fördelen med det här systemet är att vi ändå får lite ordning och reda. Annars kan det vara så här: Vissa människor är extremt drivna och kommer nästan att söka vård innan de har fått problem. De har lite ont i höften och tycker att det nog behöver bytas höft och så vidare.

Jag tror att man behöver den här perioden, som Vårdansvarskommittén föreslog, att vi håller oss till väntetiden.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Men nu måste vi väl ändå reda ut vissa saker här. Att säga att vi skulle ha kunnat lägga fram en proposition hösten 2022 på grundval av det som Vårdansvarskommittén kom fram till är ju lite konstigt, för Vårdansvarskommitténs arbete hade inte ens påbörjats då. Den tillsattes som en del i en utredning av om vi skulle ha nationell sjukvård.

Jag kan hålla med om att det i den bästa av världar – för här är det några områden som vi faktiskt är överens om – skulle ha varit igång. Men samtidigt har vi faktiskt haft lite annat att titta på och tänka på. Jag tycker faktiskt att vi har levererat på rätt hög nivå inom många områden fram till dags dato – på bekostnad av någonting annat, men så är verkligheten.

Men jag hoppas verkligen på det här första steget, som nämndes tidigare, att man har tittat på ett antal områden. Det är extremt viktiga områden. Därför tycker jag att det är någonting som vi ska ta tag i när vi har vunnit valet – och det vet vi i september.

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU16 Hälso- och sjukvårdens organisation. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en komplex verksamhet att organisera. Samtidigt har vi 21 regioner som ska lösa detta på bästa sätt. Med tanke på de geografiska skillnader som råder samtidigt som antalet medborgare inom varje region skiljer sig åt avsevärt och det finns problem av varierad art i olika delar av landet har tillgänglighetsproblematiken varit ett stort problem. Där kan vi dock nu se ett trendbrott gällande köerna.

Den här regeringen är inte nöjd med det. Vi har större ambitioner än så och kommer att fortsätta arbetet med att minska dessa köer. Tyvärr kan vi konstatera att dagens hälso- och sjukvårdsorganisation inte uppfyller kraven i hälso- och sjukvårdslagen gällande att erbjuda patienter god och jämlik vård. Det är till stor del kopplat till geografiska utmaningar och bristande styrning och ledning.

Fru talman! De geografiska skillnaderna är inget som har uppkommit nu. Denna vetskap har funnits länge. Skillnaden är att den moderatledda regeringen tillsammans med sitt samarbetsparti nu har tagit frågan på allvar och pekat ut ett antal områden i Tidöavtalet. Man utreder nu hur staten ska ta ett större ansvar för att de patienter som är involverade ska få bättre och mer jämlik vård. I Vårdansvarskommittén landade man i att en nationellt styrd vård inte är lösningen på problemet. Det anser jag vara en klok konklusion, med tanke på tidigare nämnda geografiska och demografiska utmaningar, som skiljer sig åt i landet.

Fru talman! Den moderatledda regeringen ser frågan som så viktig att området blivit speciellt belyst i Tidöavtalet. Vi är på god väg att lösa frågor som bör ligga på den nationella nivån, såsom en nationell plan för kompetensförsörjning, inrättande av en nationell vårdförmedling, en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska elimineras, utökning av samverkan i regionala centrum, reformering av den digitala infrastrukturen i vården, en nationell förlossningsplan, utbyggnad av primärvården, fortsatt utveckling av cancer- och barncancervården, jämställd vård och forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa.

Fru talman! Detta är exempel på områden där staten ska ta ett tydligare ansvar för hälso- och sjukvården. Den vårdkris som vi ser behöver brytas ned och analyseras nogsamt. Men det finns några punkter som redan i dag är kända. Det nära ledarskapet är helt avgörande för att en verksamhet ska fungera. Tyvärr har vi under årens lopp sett en alltmer centraliserad ledningsstruktur i regionerna. Detta har fått stora negativa konsekvenser för hur vården fungerar, vilket i sig talar för att ytterligare centralisering av ledningsstrukturen skulle få ytterligare negativa konsekvenser.

Fru talman! Det är lätt att i ett läge när något inte fungerar börja titta på organisationsförändringar. Vi politiker, men även tjänstemän, har en enorm övertro på just organisationsförändringar. Men om man tittar på andra verksamheter som har tagit steget mot en centraliserad organisation kan man konstatera att resultatet är ganska nedslående.

Det jag ofta saknar i debatten är grunden. Var finns patientperspektivet? Det är något som vi alla borde fundera på. I stället för att bygga en organisation som patienterna ska inordna sig i borde vi titta på patienterna och bygga organisationen utifrån deras behov. Det är inte rimligt att vi i dag har patienter som trillar mellan stolarna eller hamnar i vårdköer, vilket leder till fortsatt försämrad hälsa eller i värsta fall död. Det är inte rimligt att någon nekas en behandling som sedan visar sig finnas tillgänglig i en grannregion. Denna typ av skillnader är helt orimliga. Det är här jag ser den stora vinsten med ett ökat statligt engagemang och en ökad statlig styrning.

Fru talman! För att uppnå en bättre jämlik hälsa är nivåstrukturering i den högspecialiserade vården helt nödvändig. De regionala samarbetena, såsom de regionala cancercentrum som finns i dag, behöver utökas. Patienter har i allmänhet inga större problem med att förflytta sig, utan för dem är det viktigare att få hjälp. Detta omöjliggörs i dag av regionernas självstyre, administrativa hinder och ekonomiska diskussioner, saker som faktiskt är helt ointressanta för den patient som söker vård. Där spelar en nationell vårdförmedling en mycket stor roll.

Fru talman! Vi har i detta land ett av världens bästa sjukvårdssystem. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, för jag menar det verkligen. Men vi dras med organisatoriska och strukturella problem som i slutändan riskerar att drabba patienten. Detta är inte acceptabelt.

Därför behöver vi göra förändringar i organisation och styrning samtidigt som uppföljningen av hur vård bedrivs och hur statliga medel används ökar. Men dessa förändringar behöver ha patienten i centrum, och vi behöver skapa en politisk enighet om hur vi fortsatt ska utveckla den svenska vården och öka patientnyttan.

Jag vet att det finns de som tror att mer pengar till regionerna är lösningen. Men att skicka in pengar i ett dysfunktionellt system är meningslöst. De pengarna hamnar i det berömda slukhålet. Så länge man inte kan följa pengars nytta ska man inte dela ut dem.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Rågsjö för inspelen och frågan.

Jag ska ta ett enkelt exempel. En avdelning behöver 20 sjuksköterskor för att ta hand om patienterna som är inlagda där. På avdelningen finns det 3 sektionsledare. Jag vet inte om ni har hört det begreppet, men sektionsledare har oftast administrativa uppgifter. Räknas de då som administratörer i PA-systemet? Nej. För mig blir det därmed ganska enkelt att förstå varför personalen upplever att de är utarbetade. Det är ju faktiskt så att 17 personer gör 20 personers jobb, eftersom 3 personer håller på med administrativ verksamhet.

Vi har en smygadministration som är enorm. Mellan 2010 och 2022 ökade kostnaderna för svensk hälso- och sjukvård med 18 procent per invånare i det här landet. Ökningen av personalen inom hälso- och sjukvården var 7 procent. Den större delen stod administratörer för. Vårdutbudet ökade med knappt 2 procent.

Jag vill påstå att många av de problem vi upplever i dag beror på att vi har för dålig styrning och ledning ute i verksamheterna. När man frågar personal som lämnar vården om skälen till det handlar det inte främst om lönen, som Vårdförbundet säger att det gör. Nej, det beror främst på dåligt ledarskap, dålig delaktighet och kass arbetsmiljö. Sedan kommer lönen. Bara det här med delaktighet – genom att låta personalen vara med och strukturera arbetet och så vidare skulle vi nå hur långt som helst, och det kostar ingenting.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten Rågsjö, för frågan! Det är alltid lika trevligt att stå här i talarstolen och debattera.

Som jag sa i mitt anförande är det många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. När man gjorde den omställningen flyttade man psykiatri från psykiatrin till primärvården. Det frigjorde en del personal, och många följde med till vårdcentralerna för att jobba med just den här biten.

Jag vet att det på vissa ställen i Sverige är brist på till exempel psykologer. Det är en tuff utmaning. Det är jag fullt medveten om.

Jag blir ofta väldigt orolig när vi målar upp en bild av att svensk hälso och sjukvård bara är ett stort krisområde. Det här har varit mitt liv i 38 år. Jag har älskat mitt arbete varje dag. Det finns en otrolig potential i svensk hälso- och sjukvård.

Personalkrisen har senast utretts i form av forskning vid Linköpings universitet som visar att svensk hälso- och sjukvård aldrig någonsin har haft så många anställda sjuksköterskor och läkare som i dag. Vi har ett systemfel, och det behöver vi prata om. Vi ska inte måla upp en bild av att det råder brist hela tiden. I det här fallet råder det ingen brist, men vår personal gör fel saker. Det är det jag menar. Men vi här i kammaren kan inte tala om för regionerna vem som ska jobba med vad. Man måste prioritera den viktiga kärnverksamheten, och det är regionernas ansvar.

Fru talman! Vi debatterar i dag betänkande SoU23 och propositionen Nästa steg för en god och nära vård. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tanken med god och nära vård är bra. Det finns nog inte någon som är emot att vi går i den riktningen. Men tyvärr har processen gått långsamt och varit oerhört kostsam. Det talas om att samhället har lagt runt 31,5 miljarder på reformen, och resultatet har varit ganska skralt. Det finns goda exempel runt om i landet, men de drivs på sin höjd i enskilda regioners regi och inte sällan i någon form av projektverksamhet.

Det är tydligt att det behövs ny, ytterligare lagstiftning på området. Det är det som den moderatledda regeringen nu presenterar. Det är ändringar i tandvårdslagen, patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen för att tydliggöra inriktningen för det fortsatta arbetet med god och nära vård.

Fru talman! Primärvården behöver vara navet i arbetet kring patienten, dels för att skapa kontinuitet, dels för att avlasta den hospitala sjukvården. Det finns i dag ingen tvekan om vad som är primärvårdens uppdrag, men tyvärr lever man inte upp till dessa krav. Det är många år sedan primärvården fick uppdraget att hantera första linjens psykiatri. Men det är tydligt att detta uppdrag inte har fullgjorts. Det behövs ett förtydligande i lagstiftningen.

God och nära vård innebär att patienten står i centrum och att behov, tillgänglighet och sammanhållen vård är centralt. Kommuner och regioner behöver jobba sömlöst. För det krävs samverkan och att det finns rutiner på plats.

Lagförslaget innebär att informationskravet i förhållande till patienten stärks. Alla patienter ska veta vem som är fast vårdkontakt och vem som är fast läkarkontakt och framför allt hur man når dessa. Det är en fråga som har varit på agendan i många år men aldrig fungerat fullt ut.

Fru talman! För några veckor sedan debatterade vi om folkhälsa och var överens om vikten av förebyggande arbete. Det kan konstateras att vi tyvärr fortfarande är kvar i ett system som jobbar reaktivt och inte proaktivt. Det leder i sin tur till att det förebyggande arbetet är ganska frånvarande. Här behöver regionerna prioritera om, när det gäller både kompetens och ekonomiska resurser.

Jag är medveten om att primärvården har det tufft på många ställen. Man saknar personal, och tillgängligheten sviktar. Men omställningen kommer att kräva att arbetssätt förändras. Här kommer digitaliseringen att spela stor roll. Alla vårdgivare måste kunna nå patientjournal och läkemedelslista, oavsett var patienten bor. Här gäller det att säkerställa att systemen kan prata med varandra.

Fru talman! Den kommunala hälso- och sjukvården påverkas i allra högsta grad av lagändringarna, speciellt när det gäller kravet på medicinskt ansvarig för rehabiliteringsverksamheten i kommunerna och att man om behov finns ska tillhandahålla medicinsk bedömning av sjuksköterska och läkare dygnet runt. Lösningen kommer att se olika ut beroende på var i landet man befinner sig. Så måste det nog vara. Men målet är att vi ska ge våra medborgare bättre service och jämlik vård och minimera att patienter skickas till sjukhus i onödan.

Jag har i en tidigare debatt tagit upp det goda exemplet med hälsocentralerna i Västerbotten. Det är en fantastisk verksamhet där man lyfter primärvården till en helt ny nivå. Här finns ett lärande att göra för många regioner runt om i Sverige.

Fru talman! Det finns ingen vårdnivå förutom primärvården som klarar av att jobba personcentrerat fullt ut. Möjligheten att se hela människan och att kunna möta upp individen utifrån symtom, unika behov, förutsättningar, vilja och kultur skapar grunden för ett omhändertagande som ger stora hälsovinster på både kort och lång sikt. Det är i sin tur ett stort kliv mot att jobba proaktivt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram behovet av samverkan mellan olika samhällsaktörer. Samarbetet mellan primärvård och kommunal hälso- och sjukvård har jag redan lyft upp. Men det finns ytterligare en aktör som bör lyftas fram. Det är den prehospitala sjukvården, som har hög kompetens och bra utrustning för omhändertagande utanför vårdinrättning. Ambulanssjukvården finns representerad i nästan alla våra 290 kommuner och skulle med ganska små resursförstärkningar kunna göra skillnad på riktigt.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Jag tycker att vi låser in dem i Pajala! Jag såg att Nils Seye Larsen, som kommer från Västerbotten, nickade där borta! Nej, det är självklart så att om man ska ha ett vaccinationsprogram måste det vara avpassat för att människor ska kunna röra sig över ytan.

Jag hann inte tidigare ta upp frågan om primärvården. Det är ändå rätt så viktigt. När gäller psykisk ohälsa bland barn och ungdomar talar man ofta om bup. Det är helt fel. De flesta barn och unga som känner att de inte mår riktigt bra har inte på bup att göra. Det är specialistsjukvård.

Man gjorde en växling för ett stort antal år sedan där man flyttade ut en del av psykiatrin till vårdcentralerna. Första linjens psykiatri ska ske ute på vårdcentralerna. Skolhälsovården har en del i det. Men där får man passa sig så att man inte går vilse.

Man ska ha klart för sig att skolhälsovården redan har ett uppdrag som är kopplat till vaccinationsprogram och liknande. Det gör att det inte finns jättemycket tid över till andra saker. Det kommer att krävas stora resurstillskott till skolhälsovården om man ska få allt detta att rulla.

Jag är egentligen ganska försiktig med att tala om psykisk ohälsa. Det blir ett stigma. När någon inte mår bra beror det inte på en enda faktor, för då är det en sjukdom. Oftast är det en kedja av länkar. Lyfter man på en länk får det en konsekvens någon annanstans.

Jag skulle vilja att vi i samhället kanske talade mer om en generell hälsa eller ohälsa och inte klassificerade det som psykisk eller fysisk ohälsa. Det gagnar inte någon.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Rågsjö för inlägget.

Vi är helt överens när det gäller skolan. Det har visat sig att med en gymnasieutbildning förbättras mycket väldigt snabbt, och om man har en gymnasieexamen är risken att hamna i brottslig verksamhet extremt låg.

Givetvis påverkar ekonomin, och i mitt anförande sa jag att den sociala situationen är en delfaktor.

Jag har försökt följa siffrorna över tid, och under de åtta åren med rödgrönt styre såg kurvan över ökningen av både fysisk och psykisk ohälsa precis likadan ut som nu; det är ingen skillnad. Om stora satsningar hade varit svaret, varför gjordes de inte då? Då hade detta inte varit ett problem nu. Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt.

Jag blir lite ledsen över att man dissar fritidskortet. Ja, det kostar en kvarts miljard kronor att hantera det. Varför då? Jo, för under lång tid har kriminella kunnat mjölka våra system på enkla pengar. Men nu är det slut med det, och därför måste vi ha dessa kontrollsystem. Jag håller dock med om att det är fatalt att de kostar en kvarts miljard.

Fru talman! Man kan givetvis alltid säga att en fråga är rätt enkel att hantera och ska kastas fram. Regeringen har försökt att hantera utredningar och propositioner i rask takt och i den följd man har fått in dem och arbetat med dem. Jag tror inte att det finns något stort hinder för att komma framåt i denna fråga, men man behöver säkerställa vad som ska innefattas.

Många vacciner erbjuds ju redan i dag gratis till exempelvis äldre, men många väljer att inte ta dem. Jag tillhör en riskgrupp, så jag har förmånen att få vaccin mot både säsongsinfluensa och covid. Men jag fascineras över att människor som får vacciner väljer att inte ta dem. Här i Riksdagshuset erbjuds vaccination mot säsongsinfluensa, men många väljer att inte ta vaccinet. Jag vet inte vad det beror på; kanske tror man att man är odödlig eller något.

Här finns också en läxa att göra. Det är en sak att införa ett program, men sedan gäller det att få människor att anamma programmet. Här har vi lyckats när det gäller barnvaccinationerna, med vissa undantag kopplat till vissa grupper och vissa områden där det finns en vaccinskepsis. Detta måste vi jobba gemensamt för att få bort, för det är förödande.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan.

Jag tror att jag och ledamoten är ganska överens om att man behöver strukturera ett vaccinationsprogram även för äldre. I dag finns möjlighet att få de flesta av de vacciner som räknades upp. Undantaget är vaccin mot bältros; där är vi inte framme än.

Det här är en fråga som har diskuterats under lång tid. Man gjorde en utredning 2024, och den ligger på regeringens bord. Vad jag förstår är detta en fråga som bereds i Regeringskansliet, men det har väl inte undgått någon att det är rätt många propositioner som ska ut från den här regeringen. Den här frågan har väl inte kommit fram än, och jag vågar inte svara på hur långt arbetet har kommit.

Däremot har jag varit ute och diskuterat detta med många äldre, och det har visat sig att önskemålen är väldigt starka. De stannar inte vid RS-virus, influensa, covid och bältros, utan man tycker att också till exempel TBE borde ingå. Även det är ett dyrt vaccin.

Innan man bestämmer något måste man titta på de hälsoekonomiska effekterna. När det gäller bältros tror jag, utan att ha siffror på det, att man kommer ganska nära en hälsoekonomisk vinst. Men när det gäller TBE har jag svårt att se det, och då är frågan om detta är samhällets ansvar eller om det är den enskildes ansvar att säkerställa att man inte drabbas av TBE om man är ute mycket i naturen.

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande SoU12 Folkhälsa, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Sverige är ett fantastiskt land i många avseenden, och vi har alla förutsättningar för att leva ett gott liv. Trots detta ser vi att ohälsotalen ökar när det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Folkhälsofrågan har varit aktuell under lång tid inom svensk politik, men trots det har det inte hänt speciellt mycket på området. Därför är jag glad att den moderatledda regeringen har tagit tag i frågan ordentligt, inte bara i ord utan också i handling.

Fru talman! Folkhälsa är ett brett och komplext område som måste hanteras i ett större sammanhang eftersom begreppet innefattar det mesta i livet. Därför fungerar inte punktinsatser, utan vi måste involvera hela samhället i det arbete där politik och myndigheter samordnar insatser för största möjliga resultat. Grundläggande i det arbetet är givetvis att vi har en infrastruktur i landet som erbjuder jämlik och jämställd vård med ett tydligt uppdrag att jobba förebyggande. Detta är ansatsen i arbetet med omställningen God och nära vård.

Tyvärr kan vi se att det redan här finns problem med tillgängligheten, och därför är arbetet med att korta vårdköer av största vikt. Oavsett vad som sägs i denna kammare ser vi nu faktiskt ett trendbrott när det gäller köerna, och arbetet med den resan kommer att fortsätta. De satsningar på området som har gjorts av den moderatledda regeringen har givit resultat. Samtidigt har regionerna ett stort ansvar i att organisera sin verksamhet så att det förebyggande arbetet får en mer central roll i verksamheten.

Fru talman! Vi kan konstatera att vaccinationsprogrammen som finns i Sverige har tjänat befolkningen väl. När det gäller barn och unga har resultatet varit mycket gott. Vi har förhindrat ett stort antal sjukdomar från att etablera sig i samhället och har till och med nästan lyckats utrota en cancerform. Det är tydligt att denna typ av insatser har stor och positiv inverkan på människors hälsa.

Den psykiska ohälsan är det område som är svårast att hantera utifrån att det många gånger handlar om självupplevd ohälsa. Det finns givetvis psykisk sjukdom som går att diagnostisera, men känslan av att inte må bra är mer diffus och svårare att peka på. Den typen av ohälsa går inte att isolera, utan man måste väga in alla aspekter som påverkar den känslan. Dit räknas bland annat individens fysik, sociala nätverk, arbete och sociala situation.

Orsakssambanden är starka. Förändringar inom ett område kan påverka både den fysiska och den psykiska hälsan, vilket kräver att vården jobbar personcentrerat och att man inte stirrar sig blind på enskilda symtom.

När det gäller den psykiska ohälsan i samhället har den moderatledda regeringen tagit ett rejält krafttag med en strategi mot psykisk ohälsa och för suicidprevention med fyra övergripande mål som följs upp av sju delmål. Strategin är långsiktig och sträcker sig fram till 2034. Samtidigt avsätts 1,3 miljarder till kommunerna och regionerna för detta arbete.

En nationell utredningsfunktion och en stödlinje för att förhindra suicid har tillsatts. Även här finns det pengar avsatta.

Fru talman! Fritidskortet har debatterats tidigare. Belackarna ansåg att detta var en felsatsning. Jag kan dock konstatera att 341 626 ungdomar ansökte om detta bidrag under 2025. Fram till den 26 januari i år hade 114 562 ungdomar ansökt om kortet. Samtidigt har antalet föreningar och kulturskolor som är anslutna till fritidskortet ökat till 6 047. Jag kan inte se detta som något annat än en otrolig framgång. Vi kommer förhoppningsvis att kunna skörda hälsovinster bland våra unga framöver.

För 2026 ökar man pengen för varje kort och sänker samtidigt åldersgränsen för att ansöka om kortet till sju år. Att möjligheten till fysisk rörelse och social samvaro tillgängliggörs kommer på sikt att påverka folkhälsan i dessa åldersgrupper.

Samtidigt utökas Folkhälsomyndighetens regleringsbrev med att man ska verka för nationell kraftsamling för ökad rörelse. Forskningen visar att barn och unga som är aktiva tidigt fortsätter med detta i vuxen ålder. Den som i stället varit inaktiv under sin uppväxt tenderar att fortsätta med det i vuxen ålder, med efterföljande risk för utvecklande av fetma, diabetes, hjärt-kärlsjukdom och cancer.

Fru talman! Goda vanor är mycket enklare att skapa i tidig ålder, även om det finns undantag som bekräftar regeln. Därför är en fungerande mödra- och barnavård en god start för att skapa rätt förutsättningar för ett gott föräldraskap och möjligheter till en god uppväxt där matvanor, rörelse, skärmtid och socialt samspel grundläggs från första början.

Skolans roll är helt avgörande för att vi ska komma till rätta med den ohälsa som vi i dag ser bland barn och unga. Med lite kreativitet kan man skapa förutsättningar för både rörelse och socialt samspel varje skoldag utan att det behöver kosta pengar eller påverka undervisningstiden.

Om samhället ska klara av framtidens välfärd utifrån de demografiska utmaningar som ligger framför oss måste folkhälsan förbättras avsevärt. Om ohälsotalen i gruppen barn och unga fortsätter att öka står samhället inför enorma utmaningar i framtiden gällande antalet personer med allvarlig sjukdom som måste behandlas.

Fru talman! Jag började mitt anförande med att säga att Sverige är ett fantastiskt land. Det tycker jag fortfarande. Om alla hjälps åt har vi alla möjligheter att komma till rätta med folkhälsan i Sverige. Det krävs dock just att alla hjälps åt.

Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet Jakob Forssmed.

Vi närmar oss en högtid som många ser fram emot, men det finns grupper i samhället som inte har denna förväntan. Det kan till exempel bero på ensamhet, missbruk och/eller psykiskt dåligt mående.

Inrättandet av en nationell handlingsplan för psykisk ohälsa och suicidprevention har mottagits väl runt om i landet. Som ett fortsatt led i denna handlingsplan föreslår regeringen en ny lag som möjliggör utredningar efter suicid. Kommer tidsplanen för arbetet med den nya lagen att hålla? Vilka är statsrådets förväntningar på den nya utredningsfunktion som möjliggörs?

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten! Här var det ord och inga visor.

Fortfarande kvarstår det faktum att vi har världens bästa barntandvård, vilket har lett till att tandhälsan hos de yngre är extremt god.

Vi var på en debatt i Älvsjö, och då nämnde jag mig själv som exempel. Jag är född 1970. När vi gick till tandläkaren borrade man allt. Så fort det var minsta karies borrade man, och man borrade rejält. Min mun är ett katastrofområde. Jag är medveten om det, och jag går till tandläkaren när det finns möjlighet. Tyvärr är dock belastningen på våra tandvårdskliniker i dag extremt hög.

Något jag också nämnde i mitt anförande är att man måste titta på de dynamiska effekterna av alla reformer man gör. Vad är då en dynamisk effekt? Säg att 1 000, för att ta en siffra, 67-åringar går till tandläkaren i dag när de får betala själva. Om den siffran efter den här reformen ökar till 2 000 personer som går till tandläkaren kommer detta självklart att få en enorm påverkan på tandvården i Sverige. Det gäller både folktandvården och de privata tandvårdsenheterna.

Det här måste vi balansera. Jag har ingen hatt som vi kan trolla upp tandläkare ur bara för att det finns en brist. Detta är ett långsiktigt arbete. Av den anledningen tror jag att man måste göra sådana här reformer stegvis. Jag tror inte att någon här inne kan sia om framtiden. Jag kan det definitivt inte. Gör man för stora saker på en och samma gång kan konsekvenserna bli väldigt dåliga.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Som jag nämnde i mitt inledningsanförande är detta en dyr reform. Den kostar 3,4 miljarder, och det ska man ha en oerhört stor respekt för. Det har jag.

Det känns dock som att Vänsterpartiet inte alltid har respekt för pengar, utan man går ned i källaren, laddar sedelpressen med lite papper och vevar på. Så ordnar man detta lite snabbt och enkelt utan att egentligen ha någon långsiktig tanke med hur man ska hantera den här typen av kostnader.

Ibland får jag känslan av att det inte skulle finnas någon hjälp för någon utanför barngruppen och, nu efter reformen, dem som är plus 67 år. Det är inte sant. Vi har tandvårdspengen, som sätts in på ens konto och som man kan använda till undersökning och lättare behandling. Det är ändå 600 kronor om året för gruppen 19–23-åringar. Om man till exempel går till tandläkaren vartannat år kanske det till och med täcker någon liten behandling.

Även för den övriga befolkningen finns ett högkostnadsskydd som staten står för. Om en behandling kostar över 3 000 kronor står staten för 50 procent av kostnaden upp till 15 000 kronor och sedan för 85 procent av kostnaden över 15 000 kronor. Det finns alltså ett stöd.

Samtidigt finns det faktiskt en möjlighet för de minst bemedlade att söka stöd via socialtjänsten. Det är inte meningen att någon inte ska kunna äta på grund av att man har sådan smärta att man inte kan tugga. Det finns ett system för det.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det har väl inte undgått någon att de kriminella nätverken har nästlat sig in i princip överallt. Under lång tid har de kunnat etablera verksamheter utan att några politiska partier som har styrt under denna tid har gjort något åt problemet.

I dag måste egentligen alla förändringar som vi gör i välfärdssystemet bygga på en ansats att se till att förhindra att kriminella nätverk och personer tar sig in i systemen. Jag är den första att säga att detta är oerhört beklagligt. Det är väl ingen som tycker att det är roligt att behöva lägga både tid och pengar på just det arbetet. Men det är nödvändigt, för vi ser att det under lång tid har läckt ut pengar från statskassan till gängen. Vi har finansierat och gött dem, men det är slut med det nu.

När man gör förändringar måste de vara väldigt begränsande för att man ska kunna ha den här kontrollen. Det är ett av skälen till att man nu väljer att säga att det som ingår i tiotandvården är just det här och att det ersätts på det här viset – punkt.

Ledamoten pratar om att plocka in andra grejer, till exempel att man ska kunna betala extra för en speciell krona. Jag tycker att det är lovvärt, och för mig som moderat är det en valfrihetsfråga. Men för att systemet ska klara av detta kan vi för tillfället inte ha den valfriheten. Vad som händer framöver får vi se; det här är en process som vi kommer att jobba gemensamt med. Det är ändå glädjande att det inte är någon här inne som är emot själva reformen. Det får vi inte glömma!