Camilla Hansén

Fru talman! Det finns så många frågor men så lite tid.

Det är valår – vi kan diska av den saken direkt, fru talman. Vi i Miljöpartiet tänker att vi kanske ska ha större inflytande efter valet. Vi får se vad Liberalerna gör efter valet och om vi möts här i kammaren då eller inte.

Jag vill prata lite om vad som gör ett yrke, till exempel läraryrket, attraktivt. När man frågar ungdomar vad som är viktigt när de väljer jobb pratar många om att de vill ha ett meningsfullt jobb som gör skillnad för människor. Jag har inte hört någon säga: ”Det är väldigt attraktivt för mig att det är ett legitimationsyrke. Därför kan jag bli sjuksköterska, lärare eller psykolog. Det spelar inte så stor roll vilket.”

Lärarutbildningarna är störst på våra lärosäten, så det är ett populärt yrke. Det ska vi komma ihåg. Det är bara inte tillräckligt populärt bland tillräckligt många med tillräckligt bra kunskaper. Jag skulle vilja att fler svarar ”lärare” när man frågar dem vad deras drömyrke är. Arbetsmiljön är dålig, arbetsförhållandena är dåliga, pressen är hög och man känner inte att man kan göra ett bra jobb gentemot sina elever. Det är typiskt oattraktivt för vilket jobb som helst om arbetsmiljön är dålig och risken för sjukskrivning är hög.

Nu går vi in i en tid – 5, 10 eller 15 år – med stora liberala reformer på utbildningsområdet. En del av dem kommer Miljöpartiet att stå bakom, men kanske inte alla. Min oro är att det här kommer att sätta en otrolig press på skolsystemet. Vi vet redan att det kommer att examineras färre lärare. Min oro är att vi inte tar tag i det som behöver tas tag i redan nu.

Det finns bra skolor nu som har bra resultat. Jag vill veta vad Liberalerna gör här och nu för att se till att skolan får tillräckliga resurser för sitt uppdrag.

Herr talman! Det var nästan så att man inte trodde att den här stunden skulle komma i kväll, men nu står hon äntligen här – inte i predikstolen men väl i talarstolen!

Herr talman! I går släppte Kommunal en rapport om förskolan som visar att bemanningen är farligt låg. Rapporten fokuserar särskilt på barnskötare, som vi alla vet är en viktig och samhällsbärande yrkeskår. Den fokuserar också på hur deras situation kan stärkas. Här har Isabell Mixter föredömligt redogjort för en hel del statistik. Jag hoppar därför över den biten så att vi hinner med lite mer debatt här i kväll.

Rapporten matchar väldigt väl en rapport från Sveriges Lärare som kom förra året. Där anger åtta av tio att de jobbar i en alltför stor barngrupp. Det gör det svårt att upptäcka barn som har särskilda behov, och det gör det svårt att jobba med barns språkliga, kognitiva, sociala och emotionella utveckling. Sveriges Lärare föreslår lagstiftning när det gäller barngruppernas storlek i enlighet med de allmänna råden och gör poängen att det behöver finnas ett tak och ett mått för lärartäthet.

Som vi alla minns från pandemin är allmänna råd inte bara ett inlägg i debatten utan en instruktion som ska följas. Men vi ser att det inte händer, och därför har Miljöpartiet också tagit ställning för att det behöver lagstiftas om detta.

Det för oss över till den riksrevisionsrapport som ingår i betänkandet som vi nu debatterar. Den visar att Skolverkets stöd inte når alla förskolor, särskilt inte de mindre. Det är svårt att veta hur det fungerar på grund av att tillsynen och uppföljningen är bristfällig.

Regeringen uppmanas av Riksrevisionen att se till att man vid tillståndsprövning och tillsyn har förutsättningar att göra sitt jobb. Man nämner till exempel att Skolinspektionen kan ta över tillsynen av förskolan, men det här avfärdar regeringen med att det blir för dyrt.

Det är ganska många undersökningar som har kommit om förskolan på sistone, och i höstas kom undersökningen Talis. Den visar också att stressnivån är för hög och att det är för många barn i grupperna. Många tror att de inom fem år kommer att ha lämnat yrket i förskolan. Men över 90 procent av medarbetarna i förskolan är nöjda med sitt yrke. Låt det här sjunka in en liten stund tillsammans med allt det som jag nu har berättat och de exempel vi har hört från andra ledamöter i debatten!

Det här speglas också i samtal som jag och Amanda Lind hade med Förskoleupproret för några veckor sedan. Förskoleupproret grundades i Örebro för ungefär 15 år sedan och har drivit frågorna om gruppstorlekar och yrkesroller under hela denna tid.

Vi behöver ägna lite eftertanke åt det här. Vi vet ju hur det ser ut i förskolan. Jag har lyssnat på var och en av er, och jag hör att ingen av er vill att det ska se ut så här i förskolan. De som nu betalar priset för våra höga ambitioner när vi inte ger förutsättningar för förskolan att leverera på det uppdrag vi vill ge är barnskötare och förskollärare som älskar sitt jobb men som inte får förutsättningar att utföra det.

Minns ni filmen Det omätbara? Den har gått på bio och på tv, och den visades också här i riksdagen i höstas. Efter att filmen visades här skickades berättelser till alla riksdagsledamöter från personer som hade sett filmen. De fick först skriva vad de kände efter att ha sett filmen, och sedan fick de göra medskick till riksdagsledamöter.

En kommentar om förskolan löd så här: Vi är många som lämnar yrket som vi älskar för att ni politiker inte ger oss rätt förutsättningar att göra vårt arbete. Ni bidrar till att vår låga slocknar. Så skrev Therese, lärare i förskolan.

Hugo, som är barnskötare, skrev så här: Ska vi behöva bränna ut oss för att vi har valt att jobba med människor? Dagligen är det kollegor som inte orkar prestera på grund av höga barnantal och allt utöver det som ska göras i verksamheten. Jag har bara jobbat i snart fyra år. Men hur ska jag kunna orka jobba till pensionen om våra förutsättningar är så fruktansvärt dåliga? Jag ska inte behöva må dåligt av ett jobb som jag tycker är fantastiskt och helt underbart. Men då måste förskolan prioriteras bättre än vad den gör.

Ytterligare en förskollärare ville skicka med det här till oss riksdagsledamöter: I dag var en av mina kollegor sjuk. Vi har vikariestopp, och därför arbetade 2 personal på 15 barn i åldrarna 1 till 3 år. I gruppen finns också barn som har behov av extra stöd. Vi ger allt av oss själva och mer därtill, men det räcker inte ens halvvägs. Och snart brinner vi ut. Slopa förskolans läroplan om det är de här förutsättningarna vi ska ha! Det är bara ett hån.

Vad kokar det här ned till? Jo, vi vet att en bra förskola lägger grunden för ett livslångt lärande och bidrar till bättre skolresultat. Det är särskilt viktigt för barn i svåra och socialt utsatta sammanhang. Vi vet också att svensk förskola inte längre är ett flaggskepp i världen.

Det behövs åtgärder här och nu: lagstiftning om gruppstorlekar och bemanning, tydliggörande av barnskötares utbildning och uppdrag med en skyddad yrkestitel samt en långsiktigt hållbar finansiering. Detta behöver vi kunna leverera. Jag tror nämligen inte att någon här är beredd att kasta ut läroplanen för förskolan.

Fler måste återigen drömma om att få jobba med barn i förskolan. Annars kommer man inte att söka utbildningar till förskollärare eller barnskötare. För detta behöver alla som nu jobbar i förskolan ärligt och uppriktigt kunna rekommendera sitt yrke till unga som funderar på vad de ska göra med sitt yrkesliv. Då behöver vi lägga mer pengar på bordet, bland annat genom att, som Miljöpartiet gör, höja och indexera statsbidragen för välfärden.

På längre sikt behövs en samling och en nationell strategi för förskolan. Att regeringen i sin skrivelse till Riksrevisionen väljer att inte agera kraftfullare mot de brister som Riksrevisionen pekar på är anmärkningsvärt. Att hänvisa till en rad pågående utredningar som ser olika delar av förskolan är inte tillräckligt. Jag anser att regeringen bör agera omedelbart och kraftfullt inom de områden som Riksrevisionen har belyst genom att tillsätta en förskolekommission – för barnens skull, för förskolans likvärdighet och för framtidens jämlika samhälle.

Den nya kommissionen bör få ett brett och långsiktigt uppdrag att analysera segregation, avveckla marknadsskolan, föreslå hållbara strukturer för finansiering och styrning, granska förskolans roll i samhället, sätta en långsiktig gemensam bild av förskolans framtid samt bidra till jämlikhet, kunskap och kvalitet i framtidens förskola. Kommissionen bör ha en bred sammansättning med experter från profession, forskning och civilsamhälle och bred parlamentarisk representation.

Vi behöver visa att vi hör rösterna från Förskoleupproret, från dem som har sett filmen Det omätbara, och att vi tar in de rösterna i det politiska hantverket och tillsammans lägger grunden för en förskola som håller i längden, för nutid och för framtid.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5, som handlar om att tillsätta en förskolekommission.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 mars.)

Fru talman! Det börjar glesna i bänkraderna så här framåt kvällen, men några måste ändå bära debatten ända in på upploppet.

Utbildning och bildning är nycklar till frihet och jämlikhet och till ett hållbart demokratiskt samhälle där alla får möjlighet att bidra. Skolan ska ge alla barn chans att växa och utveckla sina förmågor och väcka lusten till lärande genom hela livet. Att lära för livet handlar ju både om grundläggande kunskap och om förmågan till reflektion och kritiskt tänkande för att förstå världen runt omkring oss.

Utbildning och bildning är grundpelaren i ett fritt demokratiskt samhälle och stärker individens möjligheter till självständighet och självförverkligande. Ett starkt utbildningsväsen och ett livslångt lärande är en investering som rustar individer och bygger ett samhälle där alla kan bidra.

Det är därför Miljöpartiet vill satsa på likvärdig utbildning av högsta kvalitet med stark offentlig finansiering. Vi vill att fler ska drömma om att bli lärare, få gå en riktigt bra lärarutbildning och bli skickliga lärare i Sveriges skolor. Lärare är vårt lands viktigaste yrke.

Fru talman! Jag kommer att gå in på några frågor och i bästa fall tydligt redogöra för yrkanden.

Vi har diskuterat marknadsskolan en del här i dag. Skolans syfte ska alltid vara utbildning, aldrig vinst. Det är därför aktiebolag med vinstsyfte inte hör hemma i skolan.

Marknadsskolan har skapat en logik för utbildningssektorn som ändrar villkoren inte bara för de skolor som är vinstutdelande utan också för andra fristående och kommunala skolor. Om vi vill skapa ett samhälle som håller ihop måste skolan vara en del av lösningen och inte något som ökar skillnader mellan grupper i samhället.

Marknadsskolan har försvårat arbetssituationen för rektorer och lärare eftersom den har gjort elever till intäkter och föräldrar till kunder. Dessutom går utvecklingen mot större detaljreglering av skolan och en större tillsynsapparat för att vissa skolbolag inte ska kunna skära ned för mycket på kvaliteten för att göra större vinst. Detta drabbar lärarna eftersom det ökar den administrativa bördan och krymper deras professionella utrymme till det som är lätt att mäta och lätt att jämföra. Det är inte nödvändigtvis det som är viktigast att kunna när man lämnar skolan.

Därför är det hög tid att förbjuda de vinstutdelande aktiebolagsskolorna och få bort marknadslogiken ur skolan. Till dess att ett stopp för vinstutdelningen har införts behöver man införa ett omedelbart etableringsstopp samt ge kommunernas nej till vinstdrivande skolor verklig tyngd när nya etableringar granskas.

En del av marknadens logik är affärshemligheter. I konkurrenssituationer är det inte konstigt att man vill hemlighålla recept på framgång, men i ett offentligt finansierat utbildningssystem är det skadligt och orättvist.

Det finns inga skäl att inte omedelbart införa offentlighetsprincipen i alla skolor i Sverige. Sverige har en lång tradition av öppenhet och transparens när det gäller myndighetsutövning. Skolor ägnar sig åt det, och de förvaltar stora mängder skattepengar. Att alla friskolor inte omfattas av offentlighetsprincipen är därför helt orimligt. Den bör införas så snart som möjligt och utan några begränsningar.

Fru talman! Något som också har berörts under dagens debatt är skolans digitalisering och den samhällsomvälvning som vi är inne i. Den har pågått ett tag nu och kommer att fortgå långt framåt. Det här är såklart en tydlig utmaning, men det är också en möjlighet.

Digitalisering i utbildning och forskning handlar om allt från när och hur mycket det är lämpligt att använda digitala läromedel för att förbereda elever och studenter för ett arbetsliv och ett samhällsliv som inte liknar något som vi har vuxit upp med till att använda digitaliseringens möjligheter för samhällsutvecklingens bästa.

Digitaliseringen omfattar administration av utbildning och forskning och barns, elevers och studenters kunskapsutveckling för att bli fullvärdiga medborgare i ett digitalt samhälle. Digitaliseringen påverkar kunskapsinhämtningen, så det är av yttersta vikt att digitaliseringen är baserad på forskning och beprövad erfarenhet och att beslut om det pedagogiska arbetet fattas av skickliga lärare och skolledare, som är de som ska göra jobbet. Detta ska inte detaljregleras från Rosenbad.

Sverige som land behöver en strategi för hur vi ska ta oss an digitaliseringen i skolan, men den saknas fullständigt. Den här regeringen har inget som helst ledarskap när det gäller skolans och skolväsendets digitalisering. Man går in på detaljer och vill gärna bestämma vad som ska hända i klassrummet. Det vi behöver är en strategi för hur vi tar oss an skolans digitalisering på ett ansvarsfullt sätt som stärker Sverige och oss som lever här nu och framöver.

Kanske finns det ljusningar när AI-strategin nu innehåller några få ord om vad skolan ska åstadkomma, men det finns inte några pengar eller något i handlingsplanen om hur det här ska gå till.

Fru talman! Ytterligare ett ämne som har varit uppe tidigare och som är viktigt för många av oss är elevinflytandet. Alla oppositionspartier står tillsammans bakom att värna elevinflytandet i svensk skola.

Vi vet att tilliten och förtroendet för politik och samhällets institutioner har minskat. Det visar till exempel Ungdomsbarometern. Det är en oroande utveckling som måste tas på allvar. Därför behövs det också politiska lösningar för att trenden ska kunna vändas.

Det är viktigt att barn och unga redan i tidig ålder får förståelse för det demokratiska samtalet och hur det är att göra sin röst hörd och att ta ansvar. Därför är det viktigt att elever i skolan får organisera sig självständigt. Barn och unga ska redan i skolan kunna praktisera demokrati på riktigt, och de ska kunna påverka sin vardag i skolan.

Fru talman! Det är självklart lärarna som leder undervisningen. Det tror jag nästan att alla oppositionsföreträdare nu har sagt, och det är även tydligt i den offentliga debatten att detta inte på något sätt ifrågasätts. Det innebär dock inte att eleverna inte ska ha inflytande över sin skolgång.

Vår uppfattning är att regeringen har för avsikt att minska elevernas inflytande över exempelvis ordningsregler i skolan och att det riskerar att minska såväl elevernas delaktighet som ordningsreglernas legitimitet och efterlevnaden av dem. Vi anser att man måste säkerställa och värna elevernas inflytande i den svenska skolan.

Som miljöpartist vill jag särskilt understryka att eleverna har den bästa kunskapen om hur skolan är ur deras perspektiv och hur deras vardag ser ut. Elevernas lagstadgade inflytande är en naturlig del av en stark skola. Det kan handla om att skolan stöder elevernas organisering och arbetar strukturerat med elevskyddsombud och skyddsronder.

Jag har ett alldeles utmärkt exempel på detta från en högstadieskola som jag besökte helt nyligen. Där hade schemat helt enkelt inte blivit bra för eleverna, och de påtalade detta för de vuxna, som ju har ett helt annat schema under dagen och veckan. De vuxna förstod att det inte var bra, och schemat ändrades så att det blev bra för eleverna och deras lärande.

Det eleverna sa är att det är viktigt med det organiserade elevvårdsarbetet men att det är också viktigt att de vet att de blir lyssnade på när de har kunskap om skolan som de vuxna behöver ta del av. Det betyder inte att man alltid får som vill, men eleverna vet att de blir lyssnade på. Det är en bärande del av svenskt elevinflytande.

Det finns också några områden som oroar mig lite. Det handlar om att man i kommande förslag vill försvaga kunskaperna om exempelvis sexualitet och relationer. Vi ser i undersökningar – bland annat Mathias Bengtsson från Kristdemokraterna nämnde rapporten Unga tycker om andra – att exempelvis attityder gentemot homosexuella, bisexuella och transpersoner har försämrats under de senaste åren. Därför är det väldigt viktigt att stärka de delarna i utbildningen, inte försvaga dem.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 39 om skolans digitalisering och AI under punkt 17 i betänkande UbU7 Övergripande skolfrågor.

Jag yrkar också bifall till reservation 13 om stärkt undervisning vad gäller sexualitet, samtycke och relationer under punkt 7 i betänkande UbU8 Grundläggande om utbildning.

(Applåder)

Herr talman! Jag har några reflektioner kring Joar Forssells svar. Detta handlar ju inte om framtidens kunskap eller om framtidens verktyg, utan det är i högsta grad en realitet för ganska unga barn och ungdomar redan nu. Därför måste man ha kunskapen nu, för att kunna göra rätt val och kunna bete sig säkert i digitala miljöer.

Vi måste ha en befolkning som kan använda dessa verktyg. Digital kompetens är riktig kunskap som är viktig. Jag har åtminstone hittills oroat mig för att den hållning som Liberalerna har haft riskerar att sinka Sveriges utveckling när det gäller detta.

Låt mig komma in på ett annat ämne, som Joar Forssell inte kom in så mycket på i sitt anförande. I de betänkanden vi diskuterar i dag har vi också yrkanden om elevinflytande. Det har varit en ganska stor debatt om elevinflytandets vara eller icke vara. Liberalernas partistyrelse var väldigt offensiv inför partiets kongress, men som jag uppfattar det blev resultatet lite mildare än man kunde befara.

Jag skulle gärna vilja höra vår nya utskottsordförandes syn på detta med elevinflytande. Utifrån kunskap och forskning vet vi ju att det är viktigt för elevernas välmående och för skolans utveckling. Det är också något som lyfts fram i till exempel OECD:s rapporter: En god relation mellan lärare och elever, där man lyssnar på varandra med respekt, är något som är viktigt och bra i svensk skola, och det är viktigt att vi värnar detta för kunskapsutvecklingens skull.

Hur ser riktningen framåt ut när det gäller detta? Det är viktigt för mig att elevinflytandet finns kvar och stärks.

Fru talman! Jag vill först hälsa Joar Forssell välkommen till riksdagens viktigaste utskott. Vi har ju det nationella ansvaret för ett av de viktigaste områdena i samhället. Vi ansvarar för något vi ibland faktiskt glömmer bort att prata om, nämligen en av världens bästa skolor.

Här handlar det ofta om att lösa problem, och det gör att vi ibland riskerar att inte alltid se det som är bra och starkt hos svensk skola. Några saker har Joar Forssell redan varit inne på när det gäller sådant som behöver hända. Jag tycker att det är roligt att se att gröna reformer som rätt till högkvalitativa läromedel och att skolbibliotek ska vara bemannade med skolbibliotekarier faktiskt blir verklighet nu. Sedan behöver vi följa upp detta och se om det blir verklighet ute i skolorna.

Jag vill ta upp ett annat ämne och ställa en fråga. För några veckor sedan kom regeringens AI-strategi med vidhängande handlingsplan. Detta är faktiskt ganska speciellt: För första gången under den här mandatperioden nämns faktiskt skolan i AI-strategin. Ganska mycket beskriver vad som inte ska hända, men det skrivs också att det krävs viss kunskap – alltså att eleverna behöver viss kunskap om digitalisering och AI.

Men det finns ingen finansiering kopplat till handlingsplanen. Regeringen har ingen strategi för hur skolväsendets digitalisering eller omhändertagande av AI ska gå till. Nu är jag nyfiken på hur det ska gå till ute i verksamheterna. Hur ska kompetensen höjas så att Sveriges lärare kan dra nytta av den tekniska utvecklingen och så att eleverna får de kunskaper de behöver för att navigera i ett snabbt föränderligt samhälle?

Fru talman! Att vara lärare är varje lands viktigaste jobb. Det politiska ledarskapet på nationell nivå behöver riktas in på att ge förskollärare, grundskollärare, ämneslärare, rektorer, högskolornas och universitetens adjunkter och lektorer – faktiskt alla som jobbar i det svenska utbildningsväsendet och inom högre utbildning – riktigt bra förutsättningar här och nu. Det behöver man visa en tydlig vilja till i en budgetdebatt. Då handlar det oftast om att lägga pengar på bordet.

Jag har hittills hört mycket om vad som skulle kunna hända och vad man vill ska hända i en framtid men mindre om vilka förutsättningar man är beredd att ge hela utbildningssektorn här och nu. Det är ju nästa års budget vi pratar om.

Miljöpartiet vill se en skola som sätter elevernas lärande först, där elevernas inflytande är starkt och där deras rätt att uttrycka sin åsikt respekteras. Vi vill se en skola med mer resurser till fler lärare och mindre klasser där skickliga lärare får tillräckligt tid för sina elever. Vi vill inte ha dåligt genomtänkta förslag från hårt styrda utredningar som ännu inte har lett någonvart. Utredningarna växer på hög, och regeringens lagförslag dröjer. Samtidigt växer oron för vart svensk skola är på väg hos elever, föräldrar och dem som jobbar i skolan.

Jag tycker att vi ska ha med oss att mycket i svensk skola är bra. Svensk forskning är också bra. När jag träffar elevrörelsen och studentrörelsen känner jag enbart hopp inför framtiden. Men vi behöver fortfarande se till att ge dem som jobbar med utbildning bättre förutsättningar. Vi vill nämligen mer med skolan än det vi ser i dag. Skolan ska vara en plats där barn växer upp till trygga unga vuxna som är väl förberedda för livet här och nu och det liv de sedan ska ta sig an. Skolan ska vara en plats man vill vara på, en plats att längta till.

Estland ses av många som en förebild på grund av sina goda resultat i Pisa. Estlands utbildningsminister Kristina Kallas deltog på Skolriksdagen i våras med ett anförande som genomsyrades av förtroende för lärarna. I en intervju i samband med detta sa hon till DN: ”Mycket handlar om att låta lärarna bestämma i klassrummet.” – alltså lärarna, inte politikerna.

Hon sa också: ”Jag märker på dina frågor att ni är väldigt kritiska till ert skolsystem. Glöm inte att ni placerar er bland tio i topp i Europa och har bland världens bästa skolsystem.”

Det här behöver vi också prata om i debatten.

I höstas var utbildningsutskottet på studiebesök i Estland och träffade Kallas på en lunch. Hon fick då frågan om det i Estland är möjligt att ta ut vinst från offentligt finansierade skolor. Hon skakade på huvudet, liksom alla hennes medarbetare: Nej nej nej, så gör vi inte här, sa de.

Vi gjorde också besök på skolor och universitet. Förtroendet för lärare och forskare var tydligt, särskilt i deras satsningar på digitalisering och AI, det så kallade AI-språnget.

Fredrik Malm raljerade i vårt replikskifte nyss ganska kraftigt över Sveriges tidigare digitaliseringsstrategi. Det är rätt uppenbart att han inte känner till innehållet särskilt väl. Nu står vi utan både digitaliseringsstrategi och AI-strategi för skolväsendet eftersom Liberalerna inte förmår annat än att utesluta skolväsendet från det strategiska AI-arbete som pågår i alla andra samhällssektorer.

Jag förstår inte att man avhänder sig den strategiska styrningen och lämnar skolhuvudmännen i sticket i en så samhällsomvälvande utveckling som den vi just nu står mitt i. De andra nordiska och baltiska länderna springer ifrån oss, och Sverige står kvar på startlinjen.

Jag tycker att det är bra att regeringen i budgeten lägger pengar på det vi i Miljöpartiet kallar likvärdighetsbidraget, som den rödgröna regeringen införde och som nuvarande regering behåller och satsar på. Precis som tidigare år lägger regeringen dock mindre än Miljöpartiet. När det nu är mandatperiodens fjärde år förstår vi att skolorna har fått betydligt mindre pengar än vad de hade behövt och vad de hade kunnat få med en annorlunda prioritering. Det är klart att mer pengar under de här åren hade gjort skillnad.

Vi lägger 1,5 miljarder mer än regeringen för att staten ska fortsätta att rikta resurser för att öka likvärdigheten i skolan. För oss är det viktigt att bidraget har kvar sitt fokus på likvärdighet trots att regeringen för några år sedan strök det ordet ur anslagets titel, som från början var Statligt stöd för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling.

Vi gör också satsningar i budgeten på förskolan för att minska barngrupperna och öka likvärdigheten, på komvux, på fritis, på stärkt elevhälsa och på fler behöriga lärare. Det här är en del, men inte allt, av det som svensk skola behöver.

Vi vill att staten ska ta ett större ansvar för skolans finansiering genom införandet av ett sektorsbidrag. Kommuner runt om i landet ska inte behöva vara experter på att söka olika små statsbidrag eller fundera på om de har rätt till dem, utan de ska få de pengar de behöver på ett enkelt sätt. Som det är nu finns det faktiskt kommuner som inte har resurser nog att ha koll på alla olika små statsbidrag som finns.

Vi behöver också ett förbud mot vinstuttag i skolan, fru talman. Friskolor har en mindre andel behöriga lärare, lägre löner, större klasser, betygsinflation och sämre resultat för eleverna när de går vidare till högre studier och arbetsliv. Det skapar ojämlikhet, och pengar som borde gå till undervisning, lärare och elever försvinner i stället som vinst till aktieägare. Varje skattekrona ska gå till eleverna, lärarna och undervisningen, inte till skärgårdstomter, våffelstugor eller jaktslott. Det är nämligen så marknadsskolan ser ut i praktiken.

Vi står redo att ändra på detta. En stor del av Sveriges befolkning står redo att ändra på det. Vi väntar på Liberalernas totalrenovering, men det verkar bara bli lite mäklarfix.

Det är inte magi svensk skola behöver för att kunskapsresultaten ska öka. Den behöver bättre arbetsmiljö för medarbetare och elever. Skolan ska bli en arbetsplats som fler drömmer om att arbeta på, och lärare ska få vara lärare. Det handlar om att göra de investeringar som krävs, och jag ser inte att regeringen har varit beredd att prioritera det under de senaste åren eller är beredd att göra det under nästa år. Det hjälper inte att Liberalerna har skolan som första, andra och tredje prioritet när inte hela regeringen har det. Man kan välja att satsa mer på utbildning, som vi i Miljöpartiet – och faktiskt hela oppositionen – gör.

Fru talman! Jag ska i det här anförandet även helt kort beröra Miljöpartiets budget vad gäller högre utbildning och forskning. Vid en snabb blick på anslagstabellerna är skillnaderna rätt tydliga: Det är huvudsakligen Miljöpartiet som ger lärosätena mer pengar både till utbildning på grundnivå och avancerad nivå och till forskarutbildning och forskning.

Under flera decennier har lärosätenas budgetar osthyvlats genom det så kallade produktivitetsavdraget. En konsekvens är att svenska lärosäten ligger närmare botten när man jämför undervisningstid med andra länder i Europa. Det vi vill med högre utbildning är att studenterna ska träffa skickliga lärare och forskare under sin utbildningstid.

Här vill jag också understryka vikten av studentkårernas uppgifter på lärosätena och ifrågasätta varför regeringen sänker deras anslag. Det gör inte vi. Studentkårerna har ett lagstadgat uppdrag som är viktigt för kvaliteten i högre utbildning och som är underfinansierat.

Fru talman! Miljöpartiet deltar inte i beslutet om statsbudgeten av det enkla skälet att vi i vår fullt ut finansierade budget lägger drygt 3,3 miljarder mer på utbildning och forskning än vad regeringen gör. Jag hänvisar därför till mitt särskilda yttrande. Vi prioriterar förskola, skola, högre utbildning och forskning i högre grad än vad regeringen gör.

(Applåder)

Fru talman! Det är skillnad på höga krav och höga förväntningar. Höga krav när man inte har tillräckliga resurser för att hantera kraven leder till ohälsa. Jag vet inte om det leder till en kunskapsskola. Däremot har höga förväntningar en positiv effekt.

På vilket sätt skolsäkerhet och beredskap ska öka kunskapsresultaten i svensk skola låter jag vara osagt. Mobilfritt – det är de flesta skolorna redan i dag. Det här klarar skolorna av. Söka statsbidrag, talade Fredrik Malm om. Regeringens insats för att höja kunskapsnivån i svensk skola ska alltså vara att kommunerna ska bli bättre på att söka statsbidrag.

Det är väl inte riktigt det som höjer kvaliteten. Jag tänker att det är sådant som att bedriva utbildning på vetenskaplig grund och med beprövad erfarenhet. Här finns det lagstöd för att göra det. Vad gör regeringen för att skolorna på riktigt ska kunna arbeta utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet?

Man kan också fundera på samma tema, vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Riksrevisionens rapport säger att det inte finns tillräckligt stöd från myndigheterna. Simona Mohamsson och jag hade en debatt under frågestunden i förra veckan om skollagens ställning när det gäller svenska språket i skolan och rätten till modersmål. Där angavs som ett skäl till att det inte satsades tillräckligt mycket på svenska språket att det inte står i skollagen att språklagen gäller i skolan. Det gör den. Den gäller i hela det offentliga Sverige.

Vad är det som behövs? Är det att regeringen håller alla i handen för att de ska följa den lagstiftning som finns? Det tror inte jag. Verksamheterna ska ha förutsättningar att följa lagstiftning, forskning och beprövad erfarenhet. Vad gör då regeringen för att skolor ska få de förutsättningarna här och nu?

Fru talman! Man kan onekligen fångas av vad Gustav Fridolin har åstadkommit. Det enda var tydligen ett handhjärta. Men han inrättade även Skolkommissionen, som ligger till grund för en hel del av de förslag som har genomförts, till exempel utredningen om bemannade skolbibliotek, som Liberalerna har fört i hamn under denna mandatperiod. Några saker till kan Fredrik Malm säkert komma ihåg, om han anstränger sig lite.

Fredrik Malm sa i sitt anförande att svensk skola befinner sig i en utdragen kris. Man kan naturligtvis gå tillbaka och göra en historisk analys och prata om hur det var för 30 år sedan och vem som gjorde vad. Det har vi gjort många gånger under mandatperioden. Men i Sverige är det regeringen som styr riket. Nu handlar det därför om vad regeringen gjorde förra året eller har gjort i år. Framför allt handlar det om vad regeringen ska göra framöver. Vi vet ingenting men hoppas på saker. Det ligger en rad utredningar på regeringens bord som vi inte har sett bli verklighet än.

För att lägga grunden till en kunskapsskola duger det inte med historielektioner. Vi behöver veta vad som behöver göras nu och vad man gör som ger effekt i skolan nu. Det kan handla om finansiering eller om olika snabba åtgärder, det vill säga inte en lärarutbildning som man tror ska revolutionera svensk skola. De första studenterna skulle i så fall gå ut 2033.

Vad kommer att bli bättre redan nästa år så länge Liberalerna styr över svensk skola, vilket åtminstone blir till strax efter sommarlovet?

Herr talman! Nej, Simona Mohamsson, det här är inte det minsta komiskt. Det handlar om en rättighet till språk, både till sitt modersmål och till att lära sig svenska när man går i förskolan. Det här är på riktigt; det behövs inga utredningar eller någon förlängd utredningstid för detta. Det här finns i läroplanen, och det finns i språklagen.

Jag vill veta vad ni ska göra nu i er verksamhet – inte i en utredning som kanske landar på nästa regerings bord – för att barn ska få rätt till det lagen säger nu.

Herr talman! För några veckor sedan förlängde regeringen tiden för utredningen om stärkt kvalitet i förskolan och om språkförskola för att ställa tydligare krav när det gäller svenska språket.

Mohamsson säger i en intervju att svenska inte är någon lyx utan en rättighet och, framför allt, ett måste. De allra flesta vet mycket väl att goda kunskaper i svenska språket är viktigt i vårt land. Många förskolor arbetar nära forskare för att utveckla språkutbildningen som helhet i förskolan.

I förskolans läroplan framgår att utbildningen i förskolan ska lägga en grund för barnens förståelse för olika språk och kulturer. I språklagen, som Mohamsson tar upp i intervjun, regleras det allmännas ansvar för att var och en ges tillgång till språk och för språkanvändningen i offentlig verksamhet, alltså i förskolan.

Min fråga till utbildnings- och integrationsministern är: Hur ska regeringen se till att språklagens skrivningar om att värna svenska och den språkliga mångfalden samt att den som har ett annat modersmål ska ges möjlighet att utveckla och använda det verkligen gäller?

Herr talman! Jag vill börja med att säga att vi i Miljöpartiet inte deltar i budgetbeslutet eftersom vi satsar mer pengar än regeringen gör på utgiftsområdet studiestöd. Jag ska snart berätta vad vi satsar på.

Jag yrkar bifall till den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet när det gäller målet för studiestödet.

Det här målet slogs fast i studiestödsreformen 2001 och förtydligades i budgetpropositionen för 2016. Förrförra året valde regeringen att ta bort – eller, som man själv kallar det, modernisera – målet för studiestödet som gäller att det ska utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och bidra till ökad social rättvisa.

För Miljöpartiet är detta en viktig del av målet för studiestödet. Vi vill som en del av den samlade oppositionen att den formuleringen av målet återinförs. Alla ska kunna studera på högskola eller universitet oavsett varifrån man kommer, i samhället eller i landet.

Miljöpartiet vill göra det enklare att ta steget till att studera vidare genom att förbättra för studenterna när det gäller bostäder och ekonomi. Den som väljer att studera vidare ska kunna klara sig ekonomiskt. Att få ekonomiskt stöd från föräldrar är inte en möjlighet som finns för alla. Det ska heller inte vara en förutsättning för att ta steget till vidare studier.

Herr talman! Sverige har ett av världens mest generösa studiemedelssystem. Det är något som vi ska värna, för det har lett till att vi har en av världens mest utbildade befolkningar. Det är viktigt för att hantera de samhällsutmaningar som vi står inför utifrån globala megatrender som klimatförändringar, migration, digitalisering och förändrad demografi.

Studenter investerar tid och pengar i sin och i Sveriges framtid. Ett starkt studiestödssystem är ett viktigt sätt för Sverige att investera i studenterna här och nu. Det här handlar ju inte bara om framtiden och vad studenterna ska göra med sina kunskaper när de kommer ut från utbildningen, utan det handlar om livet som student här och nu. Det handlar också om att våga bli student mitt i livet eller när som helst.

Jag ska ge några exempel på var vi lägger mer pengar än regeringen.

Det är till exempel på att höja studiebidraget för studenter med 300 kronor och för gymnasieelever med 350 kronor.

Vi finansierar studiemedel för ukrainska flyktingar som finns i Sverige. Enligt riksdagens utredningstjänst kan kostnaden bli uppåt 200 miljoner om året. Nu föreslår regeringen att den här gruppen ska ha rätt till studiemedel. Det är något som vi har föreslagit en längre tid. Nu är det viktigt att reformen kan möjliggöras genom tillräcklig finansiering.

Vi finansierar också en utbyggnad av utbildningen i teckenspråk för hörande föräldrar till döva barn. Regeringen har börjat uppmärksamma behovet av TUFF, som det kallas, men vi gör en större satsning därför att vi ser att behoven är stora.

Vi fortsätter också som tidigare år att finansiera CSN:s arbete med administrationen av omställningsstudiestödet. Detta är en viktig reform för dem som behöver ställa om i arbetslivet, för Sverige och för vår kompetensförsörjning. Därför är det viktigt att den fungerar rent administrativt. Det här är ju något som vi alla vill ska fungera väl.

Studenter är en grupp med små ekonomiska marginaler, och den ekonomiska stressen är något som påverkar studenter negativt. Miljöpartiet vill höja studiemedlet för att skapa bättre förutsättningar för människor att vidareutbilda sig och känna ekonomisk trygghet under studietiden.

Miljöpartiet drev under tiden i regering igenom en höjning av studiebidraget med 300 kronor. Om man jämför i budgettabellen kan man se att det kostar en hel del. Trots det kan man kritisera Miljöpartiet för att 300 kronor är en för snålt tilltagen summa. Då ska man ha i minnet att det här är ett stöd som indexeras årligen i relation till kostnadsutvecklingen. Det vi vill åstadkomma med de här 300 kronorna i månaden är en ökning utöver den indexeringen.

Bidragsdelen i studiemedlet har länge släpat efter i relation till prisutvecklingen. Studenter i singelhushåll är en grupp som har drabbats extra hårt av de senaste årens kostnadsökningar när det gäller hyror, mat, kurslitteratur och andra levnadsomkostnader som vi alla ser i vår vardag.

Miljöpartiet anser även att nivån på studiebidraget, eller studiehjälpen som det heter, för elever på gymnasiet ska höjas med 350 kronor och att även det stödet ska indexeras så att det följer kostnadsutvecklingen. På samma sätt föreslår vi att även barnbidraget värdesäkras. Det är någonting som stärker många barnfamiljers ekonomi.

Som jag nämnde tidigare har vi i flera år drivit att ukrainska flyktingar ska ha rätt till studiemedel från CSN. Personer som har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet har alltså inte haft rätt till detta, oavsett om man är folkbokförd här eller om man omfattas av LMA. Generellt krävs permanent uppehållstillstånd för att kunna få studiestöd från CSN. Nu föreslår regeringen att de ukrainska flyktingarna ska kunna ta del av CSN, och det är bra att de här reglerna ändras. Miljöpartiet bidrar med finansiering.

Herr talman! I Sverige föds varje år ungefär 200 barn som har en hörselnedsättning eller är döva. Ungefär lika många får en hörselskada under uppväxten. De allra flesta av dem, mellan 95 och 98 procent, har föräldrar som är hörande.

En förälder i den situationen har rätt till en grundutbildning i teckenspråk. Man har också rätt till 240 timmars utbildning i teckenspråk under barnets uppväxttid. Det här är inte så mycket tid för att lära sig ett språk. Ni kanske kommer ihåg att vi debatterade sfi för några veckor sedan; där pratar vi om flera år av studier. Miljöpartiet satsar på den här gruppen just för att man ska kunna utveckla språket under barnens hela uppväxttid. Det är ju skillnad mellan hur man pratar med ett litet barn och hur man pratar med en tonåring eller någon som nästan är vuxen. Den här utbildningen behöver alltså utökas i tid för alla.

Som jämförelse kan nämna jag nämna att i Norge omfattar motsvarande utbildning 1 600 timmar om året. I Sverige är det alltså 240 timmar, så det finns stor potential att bygga ut den här utbildningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen om att studiestödet återigen ska syfta till att utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och bidra till ökad social rättvisa.

Miljöpartiet deltar inte i budgetbeslutet utan hänvisar i stället till vårt särskilda yttrande.

Avslutningsvis, herr talman, får vi nu kanske gå hem och kolla på Nobelfestligheterna. Jag har ett skäl att längta hem, för även om jag inte kan förvalta Nobelpristagarens litteratur på samma skickliga sätt som kollegan Anders Ådahl vill jag säga att jag är mitt i en mening i László Krasznahorkais bok Herscht 07769: Florian Herschts roman om Bach. Jag tror att jag når slutet av meningen någon gång i nästa vecka.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)

Herr talman! Att lära sig ett nytt språk är nyckeln till integration, arbete och delaktighet i demokratin. Miljöpartiet anser att kvaliteten på sfi behöver öka och att genomströmningen behöver förbättras i sfi-systemet för att fler som är nya i Sverige eller har levt här väldigt länge men ännu inte kan svenska snabbare ska få tillräckliga språkkunskaper för att hitta sin plats och hitta hem i Sverige, i samhället och på arbetsmarknaden.

Miljöpartiet ser att sfi med högre kvalitet som påbörjas tidigare och är enklare att kombinera med arbete är en viktig väg framåt. Kraven på kvalitet och flexibilitet på sfi-utbildningarna måste öka. Regeringens proposition innehåller några förbättringar, till exempel flexibilitet att bo i en kommun och arbeta och/eller plugga i en annan, men jag vill fokusera på begränsningen av rätten till sfi till tre år. Det redogörs inte för några belägg för varför det skulle vara bra. Det är en alltför snäv och dåligt underbyggd tidsram som riskerar att bli kontraproduktiv. Förslaget avviker från utredarens förslag om en fyraårsgräns utan att det presenteras en övertygande motivering för denna skärpning.

Miljöpartiet kan acceptera förslaget med en tidsgräns på fyra år, men det måste finnas generösa och rättssäkra möjligheter till förlängning för den som behöver det. Vi kan inte acceptera regeringens förslag om ännu skarpare tidsgränser än det finns underlag för och som dessutom saknar stöd i forskning och beprövad erfarenhet.

Att lära sig ett språk är som sagt nyckeln till integration, arbete och delaktighet i demokratin. Att neka människor denna möjlighet genom att sätta en alltför skarp och kort tidsgräns är att aktivt skapa utanförskap. Det är en kortsiktig och inhuman politik som Sverige inte ska bedriva.

Regeringens förslag riskerar att skapa ett A- och ett B-lag där de med god studievana och gynnsamma förutsättningar klarar den kortare tidsgränsen men de som behöver mest stöd lämnas efter. Detta riskerar att särskilt drabba personer med kort eller ingen utbildningsbakgrund. Det påpekas bland annat av Botkyrka kommun och SPSM. De påpekar att elever på studieväg 1, som ofta saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter, behöver betydligt längre tid än tre år. Att stänga dörren för dem är att ge upp om dem som mest behöver tillräckligt med tid att tillgodogöra sig en högkvalitativ utbildning.

Det handlar om kvinnor. Flera remissinstanser, såsom Diskrimineringsombudsmannen och Jämställdhetsmyndigheten, lyfter fram att kvinnor oftare är föräldralediga under längre perioder. En strikt tidsgräns kommer att oproportionerligt missgynna kvinnor och deras möjlighet till etablering. Det riskerar även att missgynna personer som kombinerar studier med arbete. För att man inte ska skapa inlåsningseffekter där individer väljer bort arbete för att inte förlora rätten till sfi måste systemet vara flexibelt. Många, inklusive Svenskt Näringsliv, påpekar vikten av att kunna kombinera arbete och studier, vilket ofta förlänger studietiden.

Förslaget riskerar också att drabba personer med funktionsnedsättningar eller ohälsa. Det påpekas bland annat av Hörselskadades Riksförbund och SPSM, som menar att förslaget inte tar tillräcklig hänsyn till de behov personer med funktionsnedsättningar eller perioder av sjukdom har av en anpassad studietakt.

Vad vill då Miljöpartiet se? Det handlar om fokus på kvalitet, flexibilitet och resurser. Vi vill investera i kvalitet, individanpassning och större möjligheter att kombinera sfi och jobb. Vi vill inte ha alltför strikta tidsgränser. Vi vill se en utbildning som bygger på varje individs potential och som ger reella förutsättningar för livslångt lärande.

En lång rad remissinstanser, däribland fackförbund, myndigheter och kommuner, har varnat för att en treårsgräns är för kort. Det riskerar att leda till att ett stort antal elever inte hinner slutföra sin utbildning. Det skapar i förlängningen utanförskap i stället för integration.

I stället för att sätta en tidsgräns blir det nu ännu viktigare att prioritera åtgärder som att säkra resurser för högre kvalitet och att stärka individanpassning och flexibilitet. Det gäller till exempel möjligheten att kombinera arbete med studier. Det handlar även om obligatoriska kartläggningar med reella stödinsatser och att asylsökande ska ha rätt till sfi från dag ett. Att vänta med språkinlärning är slöseri med mänsklig potential och samhällets resurser.

Jag lånar min röst till sfi-lärare från Örebro som publicerade en debattartikel i Svenska Dagbladet den 23 april förra året:

”Många av våra elever är kvinnor och några är män. De kommer från olika länder, men gemensamt för merparten är att de är mycket studiemotiverade. De vill lära sig. De är nyfikna, hungriga och tacksamma. Alla lärare är ’bästa lärare’! De kommer tidigt varje dag för att inte missa lektionstid. Vi möter mycket värme och glädje i klassrum och korridorer. Många studerar själva på fritiden genom att leta upp filmklipp på Youtube där de kan lära sig ännu mer svenska. De skriver ord som de snappat upp på våra lektioner. Många uttrycker hur mycket de uppskattar sina 15 lektionstimmar i veckan. Då får de möjlighet att föra samtal på svenska med dem som behärskar språket.”

Vidare: ”Att gå från analfabet till läsande vuxen är en komplex process. Längs vägen ska du lära dig hantera och styra en penna, tolka bilder och symboler, förstå att en bokstav symboliserar ett eller flera ljud, som tillsammans med andra blir till ord som i sin tur kan sättas ihop till meningar. Du ska också bygga upp ett ordförråd så att du kan uttrycka dig i tal och skrift. Många av våra elever talar modersmål som ligger långt ifrån det svenska språket, vilket spär på utmaningen ytterligare. Trots det ser vi ständigt framsteg hos våra elever.”

Och slutligen: ”Vi tror på våra elever och vet att de kan lyckas – med hjälp av en klok och rimlig plan. Men tre år är långt ifrån tillräckligt för att som analfabet göra denna enorma resa. Vi vet att det inte fungerar på så kort tid.”

Som jag inledde med att säga är att lära sig ett nytt språk nyckeln till integration, arbete och delaktighet. Att neka människor denna möjlighet genom att sätta en alltför skarp och kort tidsgräns är att aktivt skapa utanförskap. Det är en kortsiktig och inhuman politik som Sverige inte ska bedriva.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som handlar om att tidsgränsen för sfi ska vara fyra år i enlighet med utredningens förslag i stället för regeringens ogrundade förslag om skarpare tidsgräns.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill gratulera Lotta Edholm till den nya titeln gymnasie-, högskole- och forskningsminister. Det är ett väldigt viktigt uppdrag för svensk forskning, bildning och konkurrenskraft.

Det är dock så att svenska studenter har näst lägst undervisningstid i Europa. Genomsnittet ligger på tio timmar per vecka. Inom ämnet pedagogik ligger det så lågt som fyra timmar per vecka. Det här visar en rapport från Sveriges förenade studentkårer.

Så kan vi inte ha det. Det är helt orimligt för en kunskapsnation som Sverige. Det lägger definitivt inte en grund för fler svenska Nobelpris – vilket jag vet är något som Liberalerna gärna vill se i framtiden.

Min fråga är om Lotta Edholm är beredd att öka resurserna till lärosätena så att Sveriges studenter får mer tid med skickliga lärare och forskare. Är Lotta Edholm beredd att kanske avskaffa produktivitetsavdraget, som ett steg på vägen mot fler framtida svenska Nobelpris?

Fru talman! Det här har varit en väldigt spännande debatt att lyssna på. Jag gläds åt att regeringspartierna känner sådan stolthet över att genomföra denna reform, som Miljöpartiet och Socialdemokraterna lade grunden till. Det var inte ens förra mandatperioden som vi började jobba med att utveckla förskoleklassen, utan förrförra. Det resulterade i att förskoleklassen blev obligatorisk. I maj 2021 kom utredningen som ligger till grund för reformen.

Det är klart att man kan tycka att vår tidigare regering, eller för all del Socialdemokraterna förra året efter det att Miljöpartiet lämnat regeringen, kunde ha lagt på ett kol. Jag vet inte om ni minns någonting annat som försiggick 2020 eller 2021, som var något av en ansträngning för vårt samhälle att hantera. Det pågick en pandemi, som upptog ganska mycket resurser här i riksdagen, på Regeringskansliet och i samhället i övrigt. Det är möjligt att det mest angelägna just då inte var att genomföra detta. Men vi har fått höra hur regeringspartierna brinner för denna reform, och de har ändå haft ganska lång tid på sig. Utredningen fanns där redo att hanteras när den här regeringen tillträdde.

Vi har också hört en ganska animerad debatt om poängen med oppositionens reservationer mot bakgrund av att alla ändå vill att grundskolan ska bli tioårig, av de skäl som har redovisats och som gjorde att S-MP-regeringen började arbeta med frågan. Det har låtit som om det skulle vara lite onödigt att oppositionen håller på och lägger sig i.

Miljöpartiet och jag känner ett ansvar för att vårda den här reformen. Det är därför vi påpekar vilka viktiga delar som behövs. Vi tror på den här reformen. Men, fru talman, jag ska erkänna att jag inte är säker på om jag tror på den lika mycket som regeringspartierna. Det vi får höra är nämligen anföranden om att reformen kommer att lösa nästan allting som finns att lösa när det gäller svensk skola. Men det kommer den inte att göra under den här regeringen heller.

Det som behövs i svensk skola är skickliga lärare som har tillräckligt med tid för sina elever. Vi kan göra alla möjliga andra reformer, men om vi inte löser det spelar de ingen roll. Därför har jag lite svårt att tolka budskapen. Vill regeringen verkligen få till en riktigt bra tioårig grundskola, eller är det någonting som man bara bockar av?

Det är två saker som vi särskilt vill lyfta fram när det gäller den här reformen. De handlar om att värna förskolans pedagogik. Jag har reagerat lite på att det låter i debatten som om barns utbildning börjar i förskoleklassen, eller möjligtvis som om förskoleklassen är ett vakuum och att utbildningen börjar i det som nu är årskurs 1. Men svenska barns utbildning börjar ju när de börjar förskolan. I förskolan arbetar man systematiskt med språk, matematik, naturvetenskap och estetiska uttrycksformer. Förskoleklassens roll har varit att vara en brygga över till skolan.

Vi, eller i alla fall jag, har vid några tillfällen refererat till riksdagens forskningsdag, då vi pratade om framtidens kompetens. En sak som jag har noterat när jag tittat på till exempel STEM-ämnen, alltså matematik och naturvetenskap med mera, är att intresset för de ämnena sjunker. När barn börjar skolan är väldigt många av dem intresserade av de ämnena, men sedan sjunker graferna som en sten. Intresset sjunker brant tills de går ut nian.

Jag tycker nog att man ska ställa sig frågan om det är någonting i svensk skola som vi gör fel, som gör att barn tappar intresset för de ämnen som ger det vi bedömer som jätteviktiga kunskaper i samhället de ska leva i. Jag tror faktiskt att man kan säga att vi tar dem på lite för stort allvar. Vi kanske vill göra små universitetsstudenter av barn som fortfarande behöver lek, rörelse och estetiska uttrycksmöjligheter för att lära sig det de behöver.

När vi pratar om att värna förskolans pedagogik handlar det om att de som har jobbat i förskoleklass och erfarna förskollärare ska kunna fortsätta att arbeta i grundskolans tidiga årskurser, alltså inte bara nya årskurs 1 och 2. Man ska se till att det finns validering som är generös mot erfarna yrkesmänniskor. Det ska finnas lämpliga påbyggnadsutbildningar, så att de kan följa med genom hela lågstadiet.

Jag vill också lyfta fram, utifrån det jag sa tidigare, att svensk skola gör någonting med motivationen att lära. Det är viktigt att de som är lågstadielärare nu också anammar pedagogik på lekens grund. Jag tror att det kan vara en nyckel.

Vi har diskuterat vad som är rimligt att göra i reformen i fråga om övergångsregler för behörighet och legitimationer. Vi vill se verkligt generösa villkor. Vi vill nämligen värna reformens syfte att bygga ihop grundskolan så att det blir en kontinuitet för eleverna. Det behöver ske utifrån varje persons individuella kompetens. Man ska inte behöva läsa en hel utbildning om det inte finns kompetensluckor, utan man ska kunna följa med barnen längre upp i utbildningen.

Man kan fundera på om det är rimligt att göra ett sådant reformarbete redan nu. Mitt svar är ja. Jag tycker att det är helt rimligt. När man gör en sådan stor reform som påverkar många lärare bör man göra hela jobbet. Man kan inte säga att man ska göra det sedan och att vi får se hur det blir. Det handlar ändå om människors yrkesliv, och jag tycker att vi ska visa respekt för det. Det är rimligt att man har det klart för sig när man lägger en proposition som denna på bordet. Det finns inget som hindrar regeringen att göra så.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till Miljöpartiets och Vänsterpartiets gemensamma reservation 2 om förskolans pedagogik och vikten av att den fortfarande är en bärande del i den nya tioåriga grundskolan.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 juni.)

Fru talman! Det är välkommet att regeringen går vidare med delbetänkandet för att försöka underlätta och främja vattenbruk och samtidigt motverka den inkonsekventa hantering av vattenbruket som vi ser med nuvarande system. Vi i Miljöpartiet har dock ett antal synpunkter på regeringens förslag.

Utredningen konstaterar att det ibland kan förekomma dubbelprövning av frågor inom ramen för prövningar av odlingstillstånd enligt fiskelagstiftningen och prövningar som görs enligt miljöbalken. Därför föreslås att regleringen av odlingstillstånd och tillhörande bestämmelser ska tas bort från fiskelagstiftningen och att påverkan på fritt levande fisk, vattenlevande kräftdjur, vattenlevande blötdjur och den omgivande miljön i stället bara bör beaktas inom miljölagstiftningen. Därmed kommer alla vattenbruk att i huvudsak prövas enligt samma lagstiftning.

Regeringen föreslår också, i enlighet med utredningens förslag, att kravet på odlingstillstånd enligt fiskelagstiftningen ska tas bort. Jag och mitt parti delar den oro som Naturskyddsföreningen och länsstyrelsens expert i utredningen ger uttryck för i sina remissvar, nämligen att skydd för natur och miljö riskerar att falla mellan stolarna med förslaget till ny utformning av lagstiftningen. Det gäller exempelvis frågor om konsekvenser för omgivande ekosystem, där länsstyrelsernas kompetens riskerar att inte tas till vara.

Därtill är det ett faktum att även mindre odlingar i vattenområden kan orsaka omfattande negativa konsekvenser om inte rätt villkor sätts upp för verksamheten. Fiskodling i öppna system kan exempelvis leda till näringsläckage. Det finns stor risk för rymning och spridning av sjukdomar.

Vi anser därför att det måste säkerställas att miljöskyddet, som i dag är kopplat till odlingstillståndet, överförs till de nya förordningarna och föreskrifterna inom miljölagstiftningen, så att resultatet inte blir att miljöskyddet sänks.

Även i regeringens konsekvensutredning framkommer att det skydd för miljön i frågor som ingått i prövning av odlingstillstånd kan försämras om odlingstillståndet tas bort. Det gäller exempelvis påverkan på andra frilevande fiskar, vattenlevande kräftdjur och blötdjur men även på miljön i stort.

Regeringen hänvisar till vikten av utbildnings- och vägledningsinsatser för kommunerna. Men de är såklart helt beroende av att regeringen anslår tillräckligt med ekonomiska medel. Och, precis som länsstyrelserna skriver, kommer det att ta tid för 290 kommuner att bygga upp den kompetens som krävs.

Det finns alltså en risk för fortsatta problem med inkonsekvenser i behandlingen av vattenbruk. Därför är det väldigt viktigt att de områden som i dagsläget täcks av länsstyrelsernas upparbetade kompetens i fiske- och ekosystemfrågor tas till vara. Vi anser att det ska finnas krav på att länsstyrelserna ska yttra sig när det gäller anmälningsärenden till kommunerna.

Vi hade också gärna sett en tydligare vägledning från regeringen när det gäller miljöhänsyn i vattenbruket. Exempelvis behöver det tydliggöras på föreskriftsnivå att bästa möjliga teknik ska användas med avseende på både miljöhänsyn och djurvälfärd och att övriga hänsynskrav i miljöbalken gäller. Här skulle vi till exempel vilja se en skarpare styrning för att fasa ut öppna odlingskassar och i stället styra mot slutna eller landbaserade system med minimal miljöpåverkan.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Fru talman! För bara några veckor sedan debatterade vi i utbildningsutskottet regeringens forskningsproposition, och då berörde vi ämnen som akademisk frihet och annat som brukar behandlas i det här motionsbetänkandet. Jag tänkte därför säga något kort om högskolan, på mer övergripande nivå, och sedan fördjupa mig lite kring studenternas hälsa och inflytande.

Jag vill börja med att backa tillbaka till riksdagens forskningsdag, som vi hade för någon månad sedan. I år fokuserade dagen på kunskap för framtidens arbetsmarknad, och jag tog med mig några saker därifrån.

En formulering som fastnade i mitt huvud var att vi behöver se hela vårt utbildningssystem som en nationellt viktig infrastruktur, alltså på samma sätt som vi pratar om vägar, järnvägar, försvar och så vidare. Utbildningssystemet är en nationellt viktig infrastruktur som vi behöver värna och vårda.

Något annat jag påmindes om var att det fortfarande finns de som tror att det är få personer som vill bli lärare. Jag brukar ofta säga att jag vill att fler ska drömma om att bli lärare, men det är en av de största utbildningarna vi har. Jag påminner om att detta är en utbildning som såklart kräver behörighet. Det stämmer dock inte att alla som vill komma in på utbildningen faktiskt gör det. Det här är ett av de populäraste yrkena att utbilda sig till; jag tycker att man ska ha med sig det, så att studenter och unga människor inte blir avskräckta från att sikta mot landets viktigaste yrke.

En tredje sak jag bär med mig från forskningsdagen är att vi behöver utbilda för kunskap, inte för specifika yrken. Det varnades för att vi blir för detaljerade och styrda inom högre utbildning. Grunden för detta är att vi inte vet vilka problem vi kommer att behöva lösa. Utbildning och högre utbildning behöver ge kunskap som vi kan använda för att klara av många olika utmaningar som vi ställs inför utan att vi under tiden vi läser eller forskar vet exakt vilka dessa problem kommer att vara.

Fru talman! Högskolans uppgift är att bedriva utbildning på vetenskaplig eller konstnärlig grund och utifrån beprövad erfarenhet. Högskolan ska också bedriva forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete. I uppdraget ingår att samverka med det omgivande samhället för ett ömsesidigt utbyte och att verka för att högskolans kompetens kommer samhället till nytta. Det ska finnas ett nära samband mellan utbildning och forskning, och enligt lag ska studenterna ha inflytande över utbildningen och ta en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla den.

Enligt högskolelagen är det också så att verksamheten vid högskolorna ska främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Det här är ett stort uppdrag. Jag vill lyfta fram att högskolorna har en enorm potential att utgöra en stark kraft i den här omställningen genom utbildning, forskning, samverkan och omställning av den egna verksamheten. Men precis som arbetet hos många andra aktörer i samhället behöver lärosätenas arbete med att främja hållbar utveckling intensifieras.

Nu ska jag fokusera på studenterna. Enligt lag ska studenterna alltså ha inflytande över högre utbildning, vilket innebär att studentkårernas finansiering behöver säkras. Som vi tidigare hört kommer den finansieringen att skäras ned om regeringen fortsätter att lägga fram budget i enlighet med de prognoser man tidigare har presenterat. På samma sätt skär regeringen ned på civilsamhället och på folkrörelser i övrigt. Den här finansieringen behöver säkras av regeringen, särskilt utifrån att studentkårernas uppdrag är lagstadgat.

Här vill jag också nämna studenters politiska engagemang. De politiska studentförbunden upplever stora svårigheter att bedriva verksamhet på lärosäten. De noterar att regleringen i högskoleförordningen tolkas på olika sätt. Nästan alla studentförbund har gjort gemensam sak och riktat sig till regeringen med uppmaningen att förtydliga att föreningsfriheten omfattar även politiska föreningar på olika campus.

Jag vill att lärosätena ska vara centrala platser för viktiga och svåra samtal som vi behöver ha i vårt samhälle. Om vi inte kan ta de debatterna och ägna oss åt den idéutvecklingen där, vilka andra platser ska detta då göras på?

Fru talman! Nästan oavsett hur man mäter ser man att studenter mår sämre psykiskt än genomsnittsbefolkningen. Som ett svar finns studenthälsan, men den är ofta otillgänglig. Utbudet är också väldigt ojämnt mellan lärosätena. Enligt en kartläggning har lärosätena mellan två och tio anställda per 10 000 studenter. Det är ganska stor skillnad, och det är verkligen inte mycket.

Det är inte ovanligt att studenter mår så pass dåligt att de får problem med studieresultaten. Uteblivna resultat leder till uteblivet studiemedel. Kanske förlängs studierna då med ytterligare en termin, om man ens fortsätter. Att må dåligt och ha svag privatekonomi kan bli en ond cirkel där den psykiska ohälsan och den svagare ekonomin förstärker varandra. Det är en stor vinst för både samhället och individen om man kan bryta den onda cirkeln. Psykisk ohälsa och avbrutna utbildningar innebär samhälleliga kostnader som vi kan förebygga.

Miljöpartiet menar att det behövs en genomgripande nationell kartläggning av studenters psykiska hälsa och av de olika vårdaktörernas ansvarsområden. Man behöver föreslå åtgärder för att det ska fungera bättre. I dag slussas studenter helt i onödan mellan studenthälsan vid lärosätena och primärvården. Det är viktigt att studenthälsan även kan inkludera bekymmer som inte är direkt studierelaterade och att man kan jobba förebyggande när det gäller suicidprevention. Vi vill också se att man kan remittera studenter vidare till specialistvård vid behov.

Jag vill också lyfta fram att högskolan har som uppdrag att det ska finnas en stark koppling mellan undervisning och forskning. Vi har haft ganska mycket forskningsfokus här under våren. I högskolelagen är det undervisningen som kommer först – sedan kommer forskningen, och därefter kommer sambandet. Jag tänker mig att lagstiftaren, alltså vi här i kammaren, har en poäng med just det.

Om vi i Sverige vill kalla oss en kunskapsnation av rang – vi vill ju ha Nobelpris, hör jag – måste vi se till att studenterna får tillräckligt med tid med skickliga lärare och forskare. Det duger inte att kalla sig kunskapsnation och samtidigt höra till de länder i Europa som har minst undervisningstid. Detta blir det inga Nobelpris av, om man inte har väldigt mycket tur. Jag ser dock gärna att det bygger på något annat än tur.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag återknyta till inledningen. Vi behöver stärka utbildningarna och lita på kunskapen i sig. Den ska kunna användas på många olika sätt för att lösa problem som vi ännu inte känner till. Därför är det viktigt att högskolan får förutsättningar att bedriva högre utbildning och forskning på hög nivå.

Då behövs kopplingen mellan utbildning och forskning. Då behöver vi studenter som mår bra och har bra förutsättningar för sina studier, med bland annat stärkt studenthälsa. De behöver ha mycket kontakt med bra lärare och bra forskare. Studenternas inflytande behöver också stärkas, liksom deras plats i samhällsdebatten.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23 om stärkt studenthälsa.

(Applåder)

Fru talman! Som har framgått handlar dagens debatt om lärare och elever, och därför känns det lite trist att det just nu inte sitter några elever på läktaren.

Jag vill ändå börja med att sätta ljuset på eleverna. Det är eleverna som står i centrum för Miljöpartiets skolpolitik. Vi vill att varje elev ska ha tillräckligt med tid med skickliga lärare. Om vi löser det – bara det – och ser till att det faktiskt blir så är vi hemma. Då kommer vi att på riktigt ha världens bästa skola.

Den skolan ska ha fokus på engagemang i hur man på alla sätt skapar en skola att längta till, där varje elev och varje lärare finns i ett gott och stärkande sammanhang. Och vet ni, man ska också ha roligt när man går i skolan! Det är min bestämda uppfattning.

Skolan är den arena där elever utvecklas till engagerade och ansvarstagande samhällsbärare. Jag vill särskilt lyfta fram den demokratiska skolning som bara skolan kan ge. Jag är säker på att det på stolarna här i kammaren sitter en del människor som någon gång har suttit i ett elevråd eller varit aktiv i sin elevkår. Skolan ger inte bara utbildning och bildning, utan man lär sig också – arbetssättet ska vara att man i praktiken lär sig – att navigera i samhället. Man lär sig att ta till vara sina rättigheter.

Ärligt talat, fru talman: Varje gång jag är i en skola och träffar elever fylls jag av hopp inför framtiden. Men jag är också orolig över hur hård skolan är för alldeles för många elever och över att alldeles för många inte får den utbildning de har rätt till. Jag tycker det är en sorg att se skolans, eller egentligen samhällets, misslyckande.

Jag vill att ni tar mig på orden: Misslyckandet är vårt. Det är aldrig elevens. Det är inte heller de enskilda lärarnas ansvar, de som står i klassrummet tillsammans med eleven. Det är vårt ansvar att skolan ger varje elev de möjligheter och den utbildning som denne har rätt till. Det här kan vi göra. Sverige har ändå ett av världens starkaste utbildningssystem. Vi kan göra det här.

Skolan ska i grunden vara en verksamhet som stärker eleven varje dag. Men när man behöver mer stöd, antingen som elev eller som lärare som undervisar de här barnen, behövs också en stark elevhälsa. Inga barn ska behöva vara rädda för eller må dåligt över att gå till skolan. För att alla ska klara av sin skolgång på bästa sätt måste man få stöd när man behöver. Det här är inga konstigheter. Alla elever behöver några gånger under sin skoltid extra stöd från elevhälsan. En del behöver det mer och på ett systematiskt sätt, men alla behöver en stark elevhälsa.

Elevhälsan är en central del i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, och jag vill verkligen sätta fokus på det hälsofrämjande och förebyggande, just utifrån att det faktiskt ska vara en bra grej för människor att gå till skolan. Man ska bli starkare varje gång man går dit. En fungerande och tillgänglig elevhälsa är en viktig del för att förbättra ungdomars hälsa och välbefinnande; vi vet ju att alltför många unga drabbas av psykisk ohälsa. Det här är en trend som måste vändas. Vi har också kunskapen att göra det här, men vi måste se till att vi ger förutsättningar och är tydliga med vad vi vill ska göras.

Elever som har tillräckligt med tid tillsammans med skickliga lärare och lärare som har tillräckligt med tid för sina elever – så enkelt är det. Och, uppenbarligen, så svårt.

Nu vill jag sätta ljuset på lärarna. Att vara lärare är att ha det viktigaste yrket i varje land. Det är också Sveriges viktigaste yrke. Det är dags att vi börjar se det. Jag vill att fler drömmer om att bli lärare. Många gör redan det – det här är en av de största yrkesutbildningarna inom högre utbildning, så ni får inte gå på myten om att ingen vill bli lärare. Jättemånga vill det, men fler behöver verkligen ha lärare som sitt drömyrke.

Här väcks ändå en del oro. Vi har en lärarbrist, men bland flera av de reformer som regeringen vill genomföra ingår att höja antagningskraven på lärarutbildningen. Det är alltså den enda högre utbildningen där man behöver höja antagningskraven, tycker regeringen. Det här leder till vissa lärosäten kommer att förlora ungefär 40 procent av sina studenter. Det kommer att bli tufft, för vi vill ju också göra andra viktiga insatser för skolan. Vi vill att fler ska få kompetensutveckling, vi vill att klasserna ska vara mindre och vi vill att lärare ska ha tid att forska och fortbilda sig. Jag är orolig för hur det här ska gå ihop.

Nu har jag pratat om eleverna och sedan om lärarna, men det är ju i mötet mellan elev och lärare som själva magin händer. Utbildningens kvalitet i klassrummet behöver vara det centrala när det gäller utbildningspolitiken. Det är vi politiker som ska ge förutsättningarna för att lärare och rektorer ska kunna skapa den bästa utbildningsmiljön i klassrummet, där kunskap, motivation, lust att lära, engagemang, experimenterande och innovation är självklarheter och där människor, både lärare och elever, fortsätter att växa.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 14 om stärkt elevhälsa för elevernas skull.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! I dag är det fyra månader sedan skjutningen på Campus Risbergska, i min hemstad Örebro. Den senaste veckan har vi fått höra flera berättelser om hur livet ser ut i dag för dem som överlevde. P1 har en dokumentär om sfi-läraren Emma. Lokalradion har intervjuat eleverna Marwa och Maawerda. Det är berörande berättelser. Jag vill att ni alla som var med ska veta att vi är många som tänker på er – på er som sörjer och på er som söker en ny väg framåt.

Det är min fullständiga övertygelse att vi alla här i kammaren fullt ut delar ståndpunkten att det här aldrig skulle ha kunnat hända – men det hände. Jag förutsätter, med samma övertygelse, att vi alla här är beredda att göra vad som krävs för att det inte ska hända igen. Men som vanligt här i kammaren har vi olika vägar att nå våra mål, och det är det som vi debatterar här i dag.

Herr talman! Ett av regeringens första besked efter den här händelsen var att skolor skulle låsas och att Skolsäkerhetsutredningens förslag skulle läggas fram tidigare än planerat. Jag ska erkänna att det kändes så där att redan på torsdagsmorgonen klockan 6 höra i Ekot hur rikspolitiken gjorde just politik av det som hände i vår stad. Vi i Örebro var fullt upptagna med att hålla ihop, lugna varandra, sörja och ta hand om varandra och alla som faktiskt kom. Skolministern valde den dagen att göra utspel om låsta skolor, och den politiska debatten var igång.

Nu har det gått fyra månader. Vi ska såklart ha den politiska debatt som behövs för att mejsla fram förslagen som gör att detta inte kan hända igen. Därför lägger regeringen fram Skolor mot brott. Det är helt rätt och riktigt.

Miljöpartiet stöder i huvudsak innehållet i propositionen. Det är grundläggande att barn, elever, lärare, rektorer och andra medarbetare ska ha en trygg och säker arbetsmiljö. Det är inget snack om det. Jag hör inte något snack om det från något parti, inte i Miljöpartiet heller. Det är inte slappt och inte heller jätteslappt, som min politik recenserades.

Vårt fokus är på att göra rätt saker tidigt, för att främja en bra utveckling för varje barn redan från början. Det ska vara riktiga åtgärder, riktiga insatser som är en del av vardagen. De ska inte bara förebygga brott utan göra livet lite bättre för var och en än det annars hade varit.

Miljöpartiet anser att skolans säkerhetsarbete i brottsförebyggande syfte kan föras in i ett nytt kapitel i skollagen och att huvudmannen ska se till att det på varje förskole- och skolenhet finns en beredskapsplan. Man ska löpande arbeta med att förbereda sig på att hantera en allvarlig våldssituation eller hotfull situation. Vi vet att strukturerna finns. Skolor är vana att ha brandövningar och andra typer av säkerhetsövningar. Det behöver läggas på fler lager på det.

Det här handlar dock om att göra skillnad på riktigt. Därför är vi kritiska till att beredskapsplanen i den föreslagna lagtexten inte handlar om att förebygga hot och våld utan bara om hur man hanterar det när situationen uppstår. Det är såklart viktigt.

I Örebro har många skolor – jag törs inte gå ed på att det är alla, men det är väldigt många – övat på att hantera situationer med pågående dödligt våld. Det kan ha räddat liv. Men vi som följt medierapporteringen har sett hur svårt det arbetet var i en pågående situation, som faktiskt saknar motstycke i Sveriges historia. Det är svårt att förbereda sig på. Men man måste öva.

Vi vill inte att situationen ska uppstå över huvud taget. Då måste vi vidta åtgärder som gör att situationen inte uppstår. Det räcker inte att kalla något förebyggande för att det ska vara det. Regeringen hade behövt lägga fram förslag som på riktigt förebygger att situationer med hot och våld uppstår.

Herr talman! I måndags besökte språkröret Amanda Lind och jag tillsammans med vårt kommunalråd i Örebro, Lea Strandberg, olika platser i Örebro för att följa upp hur det har varit de senaste månaderna. Vi träffade bland annat flera fackförbund från skola, vård, omsorg och polis. Budskapet var enkelt och tydligt: Satsa på barn! Satsa på förskolan! Satsa på familjecentraler! Exemplet med att lärare ska få visitera väskor dök upp som något som inte kommer att göra någon skillnad, som fel väg att gå.

I det senaste numret av Skolledaren säger en rektor från Risbergska att han i stället för enkla lösningar som lås och kameror vill se en bred diskussion om hur hela samhället kan förebygga skolskjutningar och andra liknande dåd. Han säger: ”Hur kan vi tillsammans se till att de här personerna inte hamnar i ett utanförskap och blir villiga att begå fruktansvärda handlingar.” Klokt, tyckte vi i Miljöpartiet som lyssnar på lärare och skolledare. Slappt, jätteslappt, är svaret från skolpartiet Liberalerna.

Fru talman! Miljöpartiet är, som ni hör, starkt kritiska till förslaget att medarbetare på skolor ska få undersöka elevers väskor. Jag har nu hört regeringspartiernas företrädare förklara att det nog inte alls är något problem och att det inte behöver vara matte- eller geografiläraren som gör det. Det är möjligt. Rektor är ju chef och leder och fördelar arbetet. Men det som regeringen säger i förslaget till ny lagstiftning är att det kan bli en arbetsuppgift för lärare, till exempel slöjdläraren eller geografiläraren.

Lärare är inte tränade att göra de bedömningar som poliser gör. Det är också integritetskränkande, för alla, att få sin väska genomsökt. I lagstiftningen likställs det med visitering. Lärare får alltså lagstöd för att söka igenom både vuxnas och barns väskor. Det är inte en del av läraruppdraget. Vi anser att det är en uppgift för polisen. Lärare ska vara lärare.

För mig blir skolpartiet Liberalernas detaljstyrning ibland rent av personlig. Regeringen vill nu i alla läroplaner lägga till ett förtydligande om att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för lagar i samhället och att de ska följas. Detta handlar inte om att jag inte tycker så, utan det handlar om att alla som arbetar i skolan redan vet det. Detta väcker en del frågor om regeringens förtroende för lärarkåren. Det som regeringen nu vill förtydliga är det som många redan gör och som är grunden i skolans arbete. Personligen tycker jag som lärare – även om det var länge sedan jag stod i ett klassrum – att det liknar ett hån.

Tillsammans med hela oppositionen står vi bakom Centerpartiets reservation. Vi vill förtydliga vilka som inte kan anses vara obehöriga och därmed stängas ute från skolor. För oss är det viktigt att det finns utrymme för lokal tillämpning och för civilsamhällets aktörer, till exempel de politiska ungdomsförbunden.

Det är allt svårare för elever att träffa såväl folkvalda som fritidspolitiker och ungdomsförbundare. Men ibland får man vara med om helt fantastiska upplevelser, som i måndags när elevrådet på Engelbrektsskolan i Örebro bjöd in till heldagsevenemanget Lilla Almedalen. Googla det för inspiration! Den typen av aktiviteter ska vara lätta för elever att anordna. Det får inte finnas någon risk att det försvåras.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag drar över min anmälda talartid lite. Jag vill nämligen lägga till något. Jag vill tacka Daniel Riazat, som lyfter upp rasism och den rädsla som många med utländsk bakgrund redan känner och har känt extra mycket i samband med det som hänt i vår stad. Jag vill verkligen understryka att det inte spelar någon roll vad vi får veta om motivet till detta brott. Rädslan är på riktigt. Den upplevs av våra medmänniskor och våra grannar. Vi kan ta den på 100 procent allvar utan att någonsin känna till motivet till detta brott.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 om att undersökning av väskor är en polisiär fråga och att barn under 15 år inte heller i skolan ska behandlas som straffmyndiga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Herr talman! Det är klart att det är fruktansvärt om det finns skjutvapen, sprängmedel, knark eller knivar på en skola. Allt detta är ju brott. Vi har också en brottsbekämpande myndighet med personer som tränade att hantera sådant. Det är min uppfattning – det är också lärares och elevers uppfattning – att det är just poliser som ska hantera sådant som handlar om misstanke om brott. Men nu är det alltså Liberalernas politik att det är lärare som ska hantera detta.

Jag har svårt att förstå varför man gör valet att gå längre än utredningsunderlaget föreslår och att man kallar sig ett skolparti men inte lyssnar på dem som berörs mest av den lagstiftning man nu trycker igenom i riksdagen. Man trycker igenom den med en liten majoritet, och man har gått längre än själva utredningen ger underlag till.

Fredrik Malm kanske tycker att Miljöpartiet har en slapp syn när det gäller skolsäkerhet. Men jag kan försäkra honom om, utifrån vad min stad har varit med om, att det inte handlar om slapphet. Det handlar om att bygga ett samhälle på vissa grundläggande värderingar.

Där ska lärare vara en viktig byggsten när det gäller att bygga starka elever. När det finns misstanke om brott är det poliser som ska arbeta med sådant. Polisen ska arbeta med att förhindra, hantera och följa upp brott. Och vi har domstolar som ska döma dem som begår brott.

Herr talman! Fredrik Malm redogör för en rad förslag i propositionen som också Miljöpartiet står bakom när det gäller att stärka säkerhetsarbetet och att förebygga brott. Fredrik Malm säger också att vi inte kan nöja oss med symbolpolitik, och han pratar lite om att det inte ska snapchattas och tiktokas på lektionerna – det är ju inte direkt någonting som förespråkas av någon.

Fredrik Malm berättar också med stolthet att regeringen går längre än utredningens förslag när det gäller visitering av väskor. Det är en integritetsingripande åtgärd, och lärare, som inte valde polisyrket eller väktaryrket utan just läraryrket, ska ta sig an den uppgiften.

Jag har huvudsakligen två frågor till Fredrik Malm. Den första frågan är varför man är stolt över att gå längre än utredningens förslag. Vi brukar ju väldigt ofta luta oss mot utredningar och den beredning som utredningarna har gjort.

Den andra frågan är: Hur kommer det sig att Skolpartiet Liberalerna inte lyssnar på lärare och elever när det gäller just detta att rota igenom barns och vuxnas väskor?