Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för ditt anförande! Jag lyssnade noga och länge på om det skulle komma någonting om en av de viktigaste grupperna på ett lärosäte, nämligen studenterna.

Debatten handlar om de motioner som har skickats in. Det finns en möjlighet att påverka saker som händer i framtiden genom dem. En sak som kommer att hända i höst är att regeringspartierna tar fram en budgetproposition.

När det gäller studenter och studentinflytande kan Liberalerna vara med och spela en avgörande roll i att stoppa nedskärningarna med nästan 30 procent på studentkårer och studentinflytande som hotar universitet och lärosäten i Sverige. Studentkårer i bland annat Sundsvall, Östersund, Kristianstad, Skövde och Karlstad har tagit upp detta. Sveriges förenade studentkårer har pratat om hur det kan påverka deras arbete med att säkerställa god kvalitet och inflytande för studenterna på lärosätena. De har en viktig uppgift att säkerställa att undervisningen är trygg, säker och högkvalitativ.

Det kan låta som om det bara är studentkårer som tycker detta, men Sveriges samlade universitets- och högskoleförbund, SUHF, ställer sig också bakom Sveriges förenade studentkårers krav att studentinflytandet tryggas runt om i vårt land. Min fråga är hur Liberalerna och ordföranden i utbildningsutskottet Fredrik Malm kommer att agera för att stoppa nedskärningen med nästan 30 procent på studentinflytandet.

(Applåder)

Fru talman! Om jag skulle trycka på den gröna knappen vid omröstningen om budgetpropositionen i höst skulle det innebära 30 procent mindre pengar till landets studentkårer. Det är nog bland det sista jag skulle göra i höstens budgetarbete.

Ordföranden i utskottet, Fredrik Malm, talar om tillfälliga pengar. Men problemet är att när man genomför detta pekar man tydligt ut att 5 miljoner kronor av den höjning om 30 miljoner kronor som man gjorde under pandemin var riktat till coronapandemin. 5 miljoner kronor är vad man kunde räkna med att ett utökat ansvar under en pandemi kostar.

De övriga 25 miljonerna sa man inget om, trots att de hade urholkats sedan den tid då Liberalerna satt i regeringsställning och avskaffade kårobligatoriet. Då sa man att man för att säkerställa studentkårernas inflytande behövde ge pengar till dem. Sedan räknades detta inte upp. Det gjordes dock när Socialdemokraterna satt i regeringen, och därmed tryggades studentinflytandet på landets lärosäten.

Under pandemin fick de pandemipengar men också ett långsiktigt tillskott som skulle stärka studentinflytandet.

Studentinflytande är en garant för att studenter ska kunna säga ifrån om det händer saker på lärosäten som inte borde hända. Det kan vara saker mellan studenter men också mellan lärare och studenter. Det handlar om att trygga utbildningskvaliteten. Om studenter får vara med och påverka sin utbildning känner de större ägandeskap. Om vi har en väldigt tydlig och platt struktur, vilket vi har i vårt land, bidrar det också till stärkt akademisk framgång. På arbetsmarknaden och inom skolan och akademin värnar vi tydliga dialoger mellan studenter, lärare, universitet och lärosätenas ledningar.

Kommer Liberalerna att verka för att studentinflytandepengarna kommer att finnas kvar, eller kommer hotet om nedskärning, som tabellverken just nu visar, att bli verklighet?

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 9.

Vi debatterar i dag utbildningsutskottets betänkande 14 om högskolan. För inte alltför lång tid sedan debatterades vissa av dessa frågor här i kammaren. Det skedde under den stora debatten om forsknings- och innovationspropositionen. Trots det är det här ett brett betänkande som speglar hur högre utbildning även fortsättningsvis är ett av våra viktigaste politiska verktyg för individens frigörelse men också för samhällets utveckling och sammanhållning.

Från socialdemokratiskt håll vill vi vara tydliga med att högskolan ska vara till för alla, inte några få. Den ska bygga på kunskap, inte köpkraft. Den ska bidra till jämlikhet, inte befästa ojämlikhet.

En av högre utbildnings många viktiga funktioner är att se till att vi har högkvalitativ arbetskraft runt om i hela vårt land. Det behövs för att stärka tillväxten. Det behövs för att stärka vårt lands innovationsförmåga. Det behövs för att våra företag ska få möjlighet att växa.

Högre utbildning behövs också för att se till att samhället har den kompetens som krävs för att vi ska kunna ta hand om varandra. Det får vi genom att hela landet har tillgång till välutbildade lärare, sjuksköterskor, socionomer, poliser och många andra yrkesgrupper.

Högre utbildning har en extremt stor betydelse för lokala kompetenskluster där industrier etableras nära de platser där arbetskraften finns. I samverkan med det omgivande samhället blir också utbildningen bättre och har högre kvalitet.

Sverige har väldigt bra utbildning, men det finns utmaningar som kräver politisk handlingskraft. Vi behöver se över hur vi fördelar resurser till den högre utbildningen. För att kunna utvecklas måste våra studenter ha tillgång till duktiga lärare och akademiker i sitt lärande. Vi behöver stärka den lärarledda tiden inom högre utbildning så att fler får möjlighet att tillsammans med kompetenta lärare utvecklas och ta del av kunskap.

Utbildningsutbudet för redan yrkesverksamma behöver stärkas över hela landet. Precis som ledamoten Malm sa har regeringen en remiss ute gällande en resursfördelningsmodell för att skapa möjligheter för redan yrkesverksamma att fortbilda sig och uppdatera sina kunskaper.

Det är lovvärt och viktigt, men det finns risker med utredningen och remissen. Många av denna regerings tidigare förslag har ofta lett till omfördelningar som gjort att utbildningsplatser i vårt land centraliseras snarare än decentraliseras.

Det finns också en risk för undanträngningseffekter. Nybörjarstudenterna kommer att få det svårare att få tillgång till utbildningsplatser. Det kan tyckas märkligt i en tid av hög arbetslöshet då vi behöver få fler människor i arbete. Vi behöver därför se över en ny resursfördelningsmodell.

En ny resursfördelningsmodell måste säkerställa att vi har utbildning i hela landet, att studenter har tillgång till högkvalitativ undervisning och att människor får möjligheten att utbilda sig högre upp i åldrarna. Det gäller både för första gången och för att kunna fylla på redan befintliga kunskaper. Det stärker individer inom deras yrken men ger dem också möjlighet att växla yrke under arbetslivet. Därför behövs satsningar på validering, decentraliserad utbildning och fristående kurser. Det stärker individen, tillväxten och oss som samhälle.

Fru talman! En annan sak i betänkandet som är väldigt viktig är studenters villkor. Det är inte en marginalfråga – det är en avgörande framtidsfråga för landets lärosäten. Det handlar om hur vi formar ett samhälle som håller ihop, ett samhälle där varje människa ges möjligheter att växa, delta och påverka sin situation.

För oss socialdemokrater är detta en grundläggande fråga om jämlikhet och demokrati. I det svenska samhällsbygget är demokratin inte begränsad till valdagen. Den genomsyrar våra institutioner, våra utbildningar och våra arbetsplatser. Studentinflytande är därför inte ett tillägg; det är ett fundament. När studenter ges reellt inflytande över sin utbildning främjas både utbildningens kvalitet och studenternas känsla av delaktighet. Vi vet att aktiva studentkårer och starka studentröster är en resurs, inte ett hinder, för akademisk utveckling.

Därför är det ett politiskt ansvar att säkerställa långsiktig finansiering av studentkårer och transparens i högskolornas beslutsprocesser och att studenters röster tas på allvar genom hela lärosätets planering ända upp till ledningsnivå.

Här ser vi tyvärr andra prioriteringar från Sverigedemokraterna och regeringen, för 2026 väntar som sagt en kraftig nedskärning av anslaget för studentkårerna och studentinflytandet. Det är inte så man bygger starka individer som kan stå upp för sin rätt och sin utbildning.

Men det handlar inte enbart om studentkårernas möjlighet. Det handlar också om att andra föreningar av och för studenter måste ges möjlighet att engagera sig. Universitet och högskolor har i land efter land och i tid efter tid varit en viktig katalysator för samhällsdebatt och samhällsengagemang. Så måste det vara även framöver. Därför behövs det mer enhetliga tolkningar och bättre möjligheter för föreningar att vara aktiva på landets samtliga lärosäten, och studentförbund kopplade till politiska partier ska vara en självklar del av lärosätenas verksamhet.

Det är inte bara inflytande som är viktigt för studenter utan också hur de mår inför, under och efter sina studier. Den psykiska ohälsan bland studenter följer tyvärr samhället i stort och ökar. Därför är det viktigt att Socialdemokraternas tidigare satsningar både behålls och stärks. Men vi kan inte slå oss till ro utan måste fortsätta att utveckla studenthälsan.

Det räcker inte att enbart titta på hur studenterna mår. Vi måste också se till att de kan tillgodogöra sig sin utbildning via tillgängliga lärmiljöer och läromedel på landets lärosäten. Studenter som mår bra lär sig bättre, och studenter som har tillgång till rätt material och rätt förutsättningar presterar inte bara bra utan mår också bättre.

Fru talman! Avslutningsvis: Sverige ska ha en högskola i världsklass med engagerade studenter. Men det ska vara en högskola för hela folket. Vi socialdemokrater står för en högskolepolitik där tillgänglighet går före privilegier, där samhällsnytta går före marknadstänkande och där kunskap alltid är ett medel för att öka jämlikheten. Vi står upp för ett högre utbildningssystem där det inte är plånboken som avgör om du får studera, utan din vilja, din förmåga och din nyfikenhet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker prata allmänt om våra motioner när det gäller högskolan, men jag börjar med några ord om Riksrevisionens rapport om tredjelandsstudenter som avviker från studierna efter kort tid. Därför är mitt anförande lite längre än de övrigas. Jag ber om ursäkt för det, men jag vill riva av det här.

Både Riksrevisionen och Migrationsverket har tagit upp problemet med tredjelandsstudenter som kort efter studiernas påbörjan hoppar av dessa för att försvinna under myndigheternas radar. En del av avhopparna hamnar på den svarta arbetsmarknaden. Andra försvinner in i skuggsamhällets dimmor. Så kan vi självklart inte ha det.

Enligt Migrationsverkets rapport tjänar en del högskolor på den här illustra verksamheten. Men jag tycker att samhällets behov går före enskilda institutioners vinstintresse. Jag tar för givet att alla håller med om det.

Enligt Riksrevisionens senaste rapport, RiR 2024:21, är problemet relativt modest. Det är dock förvånande att Riksrevisionen i rapporten RiR 2023:19 målade upp en betydligt mörkare bild. Även Migrationsverket har målat upp ett betydligt allvarligare scenario. En förklaring till de olika bedömningarna vore på sin plats. Jag tror aldrig att vi kommer att få någon sådan, men i alla fall.

För tydlighetens skull är det självklart välkommet om problemet är så litet som möjligt. Vi vill inte ha problem. Men oavsett hur litet eller stort problemet är borde några självklara åtgärder genomföras:

Tillräckliga språkkunskaper i engelska ska vara ett krav.

Det ska vara tätare kontroller av studenterna.

Det ska införas en begränsning till att enbart läsa hela program.

Det ska finnas en överenskommelse mellan Migrationsverket och lärosätena om avbrottsrapportering.

Lagstiftningen bör ändras när det gäller att begränsa rätten att arbeta under studierna. Den är konstigt nog obegränsad för utländska studenter i dag.

Det är, vad jag tycker, ytterst rimliga krav, oavsett hur stort eller litet ovan beskrivet problem är. Det är vad vi kallar vanligt sunt förnuft.

Fru talman! Jag går över till övriga högskolan och börjar med några ord om svenska språket inom högskolan. Mycket av den litteratur som används inom högskoleväsendet finns inte på svenska. Då måste man helt enkelt använda litteratur på engelska. Och har man en bra och kompetent föreläsare som inte pratar svenska måste föreläsningen självklart hållas på engelska. Studenterna förutsätts också vara bevandrade i engelska språket.

Men om inte några av de skälen ligger för handen ska svenska språket användas i undervisningen på svenska lärosäten. Varför då? Vi ska vårda och utveckla svenska språket. Det är vårt modersmål, vårt officiella språk. Här vet jag att talmännen håller med mig med emfas.

Kanske ännu viktigare är att undersökningar har visat att förståelsen blir djupare i svåra ämnen om modersmålet används. Det spelar ingen roll hur bra man som svensk är på engelska; man uppnår aldrig samma djupförståelse på ett främmande språk, hur duktig man än må vara.

Fru talman! Jag brukar alltid ta upp jämställdhet och ska säga något kort om ämnet. Man kan inte kvotera och samtidigt ha meritokratiska principer, på samma sätt som man inte kan ha demokrati samtidigt som man har tjänstemannastyre eller militärstyre. Man måste ha antingen det ena eller det andra. Man måste välja.

Jag ska ge Vänstern en poäng här. Det kan finnas legitima skäl till att vilja ha ökad representation av en viss grupp. Jag läste för länge sedan om en högskola i norra USA som hade en underrepresentation av en grupp urinvånare. Samtidigt ville lärosätet upprätthålla den meritokratiska principen. Man undersökte varför nämnda grupp var underrepresenterad och kom fram till att gruppen hade en usel grundläggande skolgång. Det var inte konstigt att de blev underrepresenterade i högre utbildning, eller hur? Man startade därför ett långsiktigt, mödosamt arbete med att förbättra den grundläggande skolgången.

Det är ett legitimt och riktigt sätt att åtgärda problemen, tycker jag. Det tar mycket längre tid än att kvotera in olika grupper. Men det är det rätta sättet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet om studenter som allvarligt missbrukar den fria högre utbildning vi har i vårt land genom att hota, utöva fysiskt våld eller systematiskt trakassera andra studenter eller lärare. De här studenterna ska stängas av för kortare eller längre tid.

Det finns redan stadgar i högskolelagen om avstängning av student, 4 kap. 5–7 § högskolelagen. Men nämnda paragrafer behöver förtydligas eller kompletteras och framför allt användas när det är befogat.

Den senaste tiden har vi fått rapporter, som jag vill påstå äger hög trovärdighet, om att rena maffiavälden skapat rädsla och oro på vissa lärosäten. Högskoleledningar känner press att ta vissa beslut på grund av rent pöbelbeteende. Många studenter kan nog betraktas som unga vuxna, men den riktiga vuxenvärlden har ansvar för att skapa en trygg och säker miljö för alla. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i det här landet. Det gäller självklart också på våra lärosäten.

Jag menar att det är på våra lärosäten som studenter ska lära sig att möta andra åsikter än den egna gruppens. Många har svårt för det i dag. Jag tycker att det är en grundläggande demokratisk fostran som ska ske även på våra lärosäten. Om vi inte praktiserar den på våra högskolor, var ska vi då praktisera den?

Fru talman! En annan viktig fråga börjar uppmärksammas alltmer, men jag tror att vi inte har pratat om den förut här i kammaren. De senaste decennierna har det skett en allmän akademisering i vårt land och säkert i hela Västeuropa. I samband med den utvecklingen har kravet på forskningsanknytning blivit allt starkare. I de flesta fall är det en välkommen utveckling. Samtidigt har antalet lärosäten och utbildningsplatser stadigt ökat i vårt samhälle.

En annan trend som inte enbart är av godo är att professionsutbildningar i allt högre grad har lagts under högskolans tak.

De här utbildningarna skiljer sig från rent teoretiska utbildningar genom att de har viktiga praktiska moment, något som kan framstå som främmande på våra traditionella högskolor. Dessutom kan forskningsanknytningen i vissa fall bli en smula konstlad.

För att få så bra yrkesmänniskor som möjligt borde vi ersätta konstlad forskningsanknytning med mer praktisk kunskap. Vi måste också bedöma professionsutbildningarna på ett annat sätt än man traditionellt gör inom högskolan. En polisaspirant kan vara hur duktig som helst på teoretiska test men fullkomligt värdelös på själva yrket. Så kan vi inte ha det, mina vänner. Vi borde i vissa fall helt lyfta ut professionsutbildningar ur högskolan och återinföra särskilda utbildningsanstalter för vissa professionsutbildningar. Det är ju resultatet som räknas och inte en ideologisk tankefigur.

Till sist, fru talman, något jag snuddade vid nyss.

I mitt förra anförande här, angående forskningspropositionen, tog jag upp våra högskolors ansvar och uppdrag. Jag nämnde att våra lärosäten inte ska driva sin egen utrikespolitik samt att de inte ska styras av diverse aktivistgrupper.

Samma dag publicerades ett officiellt uttalande från vårt främsta universitet – det som borde vara vårt främsta universitet – som solklart gick långt över gränsen. Uttalandet var undertecknat av rektorn samt ordföranden i universitetsstyrelsen.

Många står här och talar fint om forskning, vetenskap och akademisk frihet. Men de orden betyder ju ingenting om man samtidigt utser personer inom högskoleväsendet på uppenbart politiska grunder, personer som i vissa extrema fall dessutom har en påtaglig och dokumenterad svårighet att skilja fakta från åsikter. Och hur ska till exempel en ordförande för en högskolestyrelse kunna stävja hotfull aktivism om han eller hon i princip använder samma retorik?

Vill vi verkligen göra något bra för forskningen och vetenskapen, mina vänner, ska vi sluta utse personer enbart på politiska grunder. Det här anser jag gäller både till höger och till vänster.

Med det får jag önska alla en trevlig sommar eftersom det är vår sista debatt.

Fru talman! Jag har ingen annan åsikt än Sigvardsson har angående studentinflytande. Jo, det finns nog en nyansskillnad. Men vi behöver inte gå in på den i det här replikskiftet.

Budgeten håller på att förhandlas, men jag kan inte gå in på de förhandlingarna här. Det är omöjligt för mig att göra det. Det är ganska intrikata förhandlingar, och de sker lite bakom lyckta dörrar.

Men vår inställning är att kårerna ska vara kvar och att studenterna ska ha inflytande på vissa områden. Precis som Sigvardsson säger är det demokratisk fostran. Man ger och tar, och ibland får man inte sin vilja igenom. Det är kanske den viktigaste lärdomen. Vi får inte alltid vår vilja igenom här. Ibland räcker inte knapparna till för oss, de gröna knapparna. Men vi vill att kårerna ska vara kvar och att de ska driva studentinflytande.

Jag har förstått att kårerna fick extrapengar under pandemin. Alla de här pandemipengarna försvinner ju eftersom pandemin är över. Extra anslag man har fått för att det är pandemi eller vad som helst försvinner ju efteråt.

Vi ska titta närmare på det här med kårerna. Jag lovar det, men jag kan inte yppa något om kommande budgetförhandlingar. Det tror jag att Sigvardsson vet om.

Fru talman! Jag tackar för den jättebra frågan. Jag bara väntade på den, kan jag säga. Och det var inte förskollärare jag tänkte på.

Jag har läst på olika håll nu att det sedan 2010 har skett en våldsam akademisering av officersutbildningarna. Officerare lär sig att skriva jättebra uppsatser, vetenskapligt grundade uppsatser. De håller föredrag. De läser teori, internationella relationer och allting. Men många officerare anser i dag att de blir fullkomligt värdelösa som officerare ute i fält när det smäller.

Det här är jätteallvarligt. Vi lever i en orolig tid. Vi har krig i Europa. Vi har en orolig värld. Och här utbildar vi officerare som inte kommer att klara sin uppgift som de ska om det blir allvar. De är jättebra på att skriva uppsatser. De är jättebra på att hålla föredrag och göra teoretiska utläggningar. Men de får ingen utbildning i hur det är att leda män och kvinnor i strid. Det är ju därför vi utbildar de här officerarna. Det är allvarligt.

Det är partsinlagor man hela tiden får. Det kan vara överdrifter, men tänk om det ligger väldigt mycket i den här kritiken. Då är det jätteallvarligt. Detta gäller officerare.

Jag läste om fältflygare som får leka Star Wars i stället för att flyga Gripen för att de måste uppnå vissa akademiska poäng. En bov i detta är Bolognaprocessen. Detta borde vara justerat i processen. Och jag tänker lite på polisutbildningen.

När det gäller förskollärarutbildningen, som ledamoten Sigvardsson nämnde, har det funnits kritik. Det har jag sett. Det var dock inte den jag menade i första hand, men det här är ett jätteallvarligt problem. Det kan vara ett jätteallvarligt problem som vi faktiskt borde diskutera mycket mer.

Fru talman! Om man vill göra det väldigt enkelt för sig skulle man kunna säga att högskolan handlar om två saker. Det ena handlar om att vi behöver ha en forskning som håller riktigt hög nivå. Det andra handlar om att vi behöver utbilda och stärka kompetensen hos våra studenter och hos dem som läser vidare efter ett arbetsliv i en viss riktning.

Centerpartiet har tre fokusområden inom detta, som vi har nämnt tidigare. Det handlar för det första om akademisk frihet, för det andra om vassare spets i svensk forskning och för det tredje om en högre utbildning som är tillgänglig i hela landet.

Akademisk frihet har vi debatterat, inte minst senast i forskningspropositionsdebatten här i kammaren, så jag låter det vila i denna debatt. Jag tänkte i stället fokusera på högre utbildning tillgänglig i hela landet.

Först vill jag dock säga ett par ord om ett intressant möte jag hade i måndags. Jag var inbjuden till en forskningsavdelning på Chalmers för att vara med på deras årskonferens. De håller på med kemi i olika former och har en kemiavdelning. Jag fick lyssna på forskningspresentationer men också diskutera forskningspolitik.

Jag fick bland annat lyssna till professor Marcus Wilhelmsson, vars forskargrupp designar fluorescenta basanaloger för dna och rna. Syftet med forskningen är att utveckla molekyler och metoder som underlättar för forskare som vill studera nukleinsyramolekylers struktur och dynamik samt deras interaktioner med bland annat proteiner.

Ännu mer intressant var kanske att denna forskargrupp har startat ett företag – en startup – som är helt baserad på deras forskning. Man tar alltså forskningsresultat direkt till ett företag.

Detta kan hjälpa patienter. Vi kan hjälpa samhället. Vi bygger ett företag som kan gå på export och få in skatteintäkter till vår välfärd – det här är ju en mekanik som vi gärna vill se mer av i Sverige. Det var gott att få det till del på ett och samma ställe.

Naturligtvis är det bara ett exempel på hur viktigt det är för Sverige att satsa på spets i svensk forskning. Något som också var slående, fru talman, är att det inte från politiskt håll går att beställa ett forskningsgenombrott. Detta är någonting som sker i professionen. Det sker på forskaravdelningar när forskarna själva funderar och diskuterar vad de vill borra djupare i. Det är väldigt viktigt, anser Centerpartiet, att erkänna professionen.

Vår följande diskussion kom att handla mycket om hur interaktioner mellan forskare och politiker kan stärkas och om hur vi politiker bättre kan förstå forskarens villkor. Men minst lika viktigt – kanske ännu viktigare faktiskt – är hur forskare och akademin i stort kan förstå politikens och demokratins villkor bättre. Jag tänker: Må vi politiker och forskare tillsammans hitta vägar för mer ömsesidig förståelse.

Fru talman! Forskning på världsklassnivå kan vi inte ha i hela landet, det är faktiskt en orimlig tanke, men tillgänglig högre utbildning i hela landet är lika nödvändigt för vår utveckling som den vassaste forskningen.

Kompetensbristen är mycket stor i hela landet. Dessutom är ingenting så riskabelt som att lämna grupper vid sidan av – både för att vi går miste om möjligheter och för att vi sänker enskildas livsmöjligheter.

Den förmodligen största och mest ökande strukturella ojämlikheten i landet är den geografiska: den mellan stad, stadsnära kommuner och landsbygdens kommuner. Den klyftan är långt större än till exempel mellan stad och förort.

Låt oss titta på några siffror och samband. Jag fick tag i siffror från Statistiska centralbyrån på genomsnittslöner och kommunalskattenivåer. Vi kan ju ta de två kanske mest extrema kommunerna, de som ligger i toppen och botten, nämligen Dorotea och Danderyd. Det blir dagens dubbel – DD!

Dorotea har väldigt låga löner jämfört med Danderyd, men när det gäller kommunalskatten är det precis tvärtom; den är mycket, mycket högre i Dorotea än i Danderyd. Det blir alltså en dubbel smäll för landsbygden. Mest intressant är möjligen att titta på disponibel nettoinkomst. I Danderyd har man 1 800 000 kronor netto per hushåll att leva på, medan man i Dorotea har ungefär 417 000 kronor. Det är en enorm skillnad mellan stad och landsbygd.

Det här var två extremer, men vi skulle kunna jämföra två andra orter. I morgon ska jag resa över landet, genom Värmland. Jag bor i Lerum, fru talman, och far därifrån. Där är den disponibla nettoinkomsten 724 000 kronor per hushåll. Jag kommer att passera bland annat Munkfors kommun, som ligger norr om Karlstad och som Klarälven vindlar sig förbi. Där är nettoinkomsten 422 000. Det är 300 000 kronors skillnad i nettoinkomst mellan två ganska små kommuner, varav en är stadsnära och en ligger på landsbygden.

Sambandet som är intressant för den här debatten, fru talman, är utbildningsnivån. I Danderyd är det över 40 procent som har eftergymnasial utbildning medan det är 11 procent i Dorotea. När det gäller eftergymnasial utbildning i Munkfors och Lerum ligger Munkfors också på 10–11 procent medan Lerum ligger på 27 procent.

Tillgänglighet till utbildning i hela landet är avgörande för att små och landsbygdsnära kommuner ska kunna växa och frodas. Det sambandet måste vi rikta större uppmärksamhet mot, fru talman. Högre utbildning bör betraktas som en infrastruktur precis som el, vatten, fiber och vägar. Sjuksköterska, lärare, polis, socionom – ja, listan kan göras lång – är yrken som kräver högre utbildning, och de måste faktiskt finnas överallt.

Som ett exempel: Ska vi ge våra barn likvärdiga förutsättningar i vuxenlivet måste skolans lärare ha likvärdiga färdigheter över hela landet. Så ser det inte ut i dag. Ska vi utveckla hela vårt land och jämna ut orättvisor måste vi stärka all infrastruktur. Tillgång till högre utbildning av god kvalitet i hela landet ökar människors möjligheter till jobb och trygghet samtidigt som vi vet att det gynnar näringslivet och vår gemensamma välfärd.

Fru talman! Högskolornas arbetsmarknadsanknytning och regionala samverkan bör av den anledningen stärkas. Högskolorna är nav för utveckling och en katalysator för våra bygder. Jämte en mer livaktig samverkan mellan högskolor och lokalt och regionalt näringsliv finns det också anledning för högskolorna att designa utbildningarna för den alltmer rörliga arbetsmarknadens behov.

Vidare, fru talman, vill jag jämte högskolornas fysiska möjligheter att erbjuda relevanta och högkvalitativa utbildningar i hela vårt land lyfta två andra centrala möjligheter.

Den ena är att också i fortsättningen kunna läsa fristående kurser på distans. Vi måste hålla i den möjligheten. Högre utbildning blir tillgänglig för fler genom distansutbildningar.

Lägg därtill hybriden lärcentrum, där kommuner som ligger en bit från våra högskolor kan ombesörja lokaler och fysiska platser där studenter kan vistas och få ett sammanhang med kursare men där kurserna ges i grupp digitalt från egentligen vilken högskola eller vilket universitet som helst. Centerpartiet vill att denna möjlighet uppmärksammas av fler lärosäten.

Slutligen, fru talman: Centerpartiet kämpar oförtrutet för goda villkor för hela Sverige, och jag yrkar därmed bifall till reservation 2.

(Applåder)

Fru talman! Tack till ledamoten för möjligheten att förtydliga! Det är ju inte bra om jag har varit otydlig.

Det är två frågor som skiljer sig åt när vi pratar om spets och bredd.

Den ena handlar om forskningen och forskningens kvalitet. Vi måste satsa på spets i svensk forskning, och vi måste koncentrera resurserna när det handlar om forskning. Vi kan inte ha världsframstående kemiinstitutioner på 25 olika platser i Sverige; det är en helt omöjlig tanke. Ju högre upp i ordningen vi kommer, desto mer behöver vi koncentrera resurserna och satsa på spets. Där kommer alltså spets och världsklass in.

Sedan pratar vi om högre utbildning, och där menar Centerpartiet att vi måste bygga hela Sverige. Vi måste göra det möjligt för människor som bor i Munkfors, Borås, Höör och så vidare att läsa en högre utbildning – att bli socionom, lärare eller civilingenjör – utan att bostadsorten och geografin hindrar dem.

Jag hoppas att detta svar gav ledamoten viss klarhet i vad vi avser i frågan.

Fru talman! Jag tackar även för den här möjligheten att förtydliga.

Självklart vill Centerpartiet se stark samverkan mellan akademin och näringslivet. Vi har dock poängterat i ett antal debatter och inlägg hur otroligt viktigt det är att vi först satsar på riktigt bra forskning. Det är nämligen först när vi har bra forskning som samverkan egentligen blir någonting värd.

Kanske är det detta ledamoten far efter, alltså att vi har varit otydliga när det gäller samverkan därför att vi har pratat så väldigt mycket om forskningen och forskningens frihet. Forskningens kvalitet sätter helt enkelt standarden för kvaliteten i samverkan.

Sedan finns det en viss skillnad mellan de mer profilerade universiteten och de högskolor som finns i landet. Jag skulle vilja påstå att de möjligen har lite olika uppdrag. Våra universitet agerar ofta på en global marknad – de ska kunna samverka med globala företag och få startup-företag att komma igång – medan våra högskolor kanske många gånger har ett större behov av att samverka regionalt och lokalt. Där kan det alltså finnas en skillnad.

Jag hoppas att jag är tydlig även i den här frågan. Centerpartiet är oerhört för en stark samverkan mellan akademi och näringsliv.

Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer på det här området, men eftersom jag med kort varsel hoppar in som ersättare i den här debatten håller jag mig till det som jag kommer att yrka bifall till.

På Gazaremsan har alla universitet bombats under det senaste året. Det är en del i vad många kallar educide – en krigförande part bombar medvetet lärosäten och skolor för att på så sätt slå sönder utbildningssystemet.

Högskolan

Vänsterpartiet kommer alltid att stå upp för utbildning som en mänsklig rättighet, fastslagen i artikel 26 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

I Norge har man valt att aktivt engagera sig i att möjliggöra studier för palestinska studenter och forskning för palestinska forskare från Gaza. Under hösten 2024 kom de första tio medicinstudenterna till Oslo för att slutföra sina studier.

Norge visar att det går att göra saker för att stötta utbildningssektorn i Gaza redan nu. Ännu mer kommer dock att behöva göras när kriget är över. Då behöver utbildningssystemet byggas upp igen så fort som möjligt för att inte en hel generations utbildning ska gå förlorad. Vänsterpartiet menar därför att svenska lärosäten ska arbeta för att bistå palestinska lärosäten och möjliggöra för palestinska studenter i Gaza att studera.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)