Johanna Haraldsson

Fru talman! Arbetsvillkoren är väldigt utmanande i välfärden. Därför har man också svårigheter att rekrytera.

Nu talar Magnus Persson om beskattningsrätten för kommuner och regioner. Samtidigt håller regeringen på att förbereda förslag som skulle förhindra eller skapa sämre förutsättningar för kommuner och regioner att höja sina skatter om de så skulle behöva. Det som Sverigedemokraterna säger och den politik som sedan genomförs lirar inte riktigt.

Vi socialdemokrater har till skillnad från Sverigedemokraterna och regeringen konsekvent prioriterat välfärden medan SD-regeringen hellre har sänkt skatten, och mest för dem som redan har höga inkomster. Vi har satsat miljarder mer än regeringen och Sverigedemokraterna varje år i våra budgetmotioner. Vi ser just det skriande behovet av att kunna anställa fler och skapa bättre arbetsvillkor i välfärden.

Jag undrar varför Sverigedemokraterna, trots att de velat framstå som garanten för välfärden, inte har lyckats få med sig resten av Tidöpartierna på en finansiering som skulle göra skillnad i välfärden. Man kan dra slutsatsen att det kanske bara var något de sa som sedan inte var så viktigt. Trots Sverigedemokraternas garantier har man runt om i landet varit tvungen att spara in på sjukvården och äldreomsorgen och sagt upp personal när pengarna inte har räckt till.

Var inte Sverigedemokraternas löfte mer värt än att det kunde förhandlas bort när regeringen viftade med någonting annat som kanske var högre prioriterat för Sverigedemokraterna, ett höjt återvandringsbidrag eller kanske skattesänkning för de rikaste?

(Applåder)

Fru talman! Före valet 2022 lovade Sverigedemokraterna att vara garanten för den svenska välfärden. Men arbetsmiljöproblemen fortsätter att växa i välfärden, trots att Sverigedemokraterna nu är det största partiet i regeringsunderlaget.

Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa i dag den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Det sker en ökning, framför allt i välfärdsyrken. Det handlar om stress, hög arbetsbelastning och brist på återhämtning. Forskning visar att ansvariga chefer saknar tid, mandat och resurser att jobba förebyggande.

Arbetsvillkoren behöver bli bättre, och fler behöver anställas i välfärden. Det tycker jag – och även Sverigedemokraterna, visade det sig när jag kollade på partiets hemsida.

Men den regering som Sverigedemokraterna stöder har konsekvent underfinansierat välfärden. Man har inte räknat upp statsbidragen till kommuner och regioner i den omfattning som hade krävts för att kompensera för inflationen.

Jag vill fråga Magnus Persson på vilket sätt han menar att Sverigedemokraterna varit garanten för välfärden och hur man har jobbat för att förbättra arbetsvillkoren i omsorgen och sjukvården, som man före valet lovade att göra.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att det är få som känner igen sig i energi- och näringsministerns beskrivning att det inte finns något behov av att betala ut stödet nu, med tanke på hur elräkningarna har sett ut hittills och riskerar att se ut även framöver.

Vi socialdemokrater har avsatt samma pengar i budget som regeringen. Vi tycker att de ska användas, vilket den här regeringen inte verkar vilja göra.

Hur ska vi tolka ministerns löfte att ingen ska lämnas ensam med höga elräkningar när man inte aktiverar elstödet?

Herr talman! Höga elpriser och höjda elnätsavgifter riskerar att göra nästa elräkning väldigt svår att betala för många familjer i Sverige.

Vi socialdemokrater kräver att det utlovade elstödet ska aktiveras. I tre års tid har vi krävt att regeringen ska förbereda ett elstöd som fungerar för svenska hushåll och företag, men ingenting har hänt. Regeringen har inte gjort det möjligt att betala ut något elstöd. Det finns inte ens en förordning på plats som reglerar stödet.

Regeringen lovade att ingen ska stå ensam med höga elräkningar. Därför blir min fråga till energi- och näringsministern: Kommer regeringen nu att aktivera elstödet?

(Applåder)

Herr talman! När man inte ser att det ger tillräcklig effekt med den reglering och de sanktioner man har behöver man faktiskt titta på: Vad ska vi göra i stället? Behöver vi skärpa någon lagstiftning? Behöver vi utöka sanktionerna? Behöver vi tillföra andra åtgärder för att komma till rätta med problemet? Det är ju inte så att diskrimineringen minskar. Den ökar och breddas de facto, och det är fler som känner sig utsatta för diskriminering. Det är olika åldersgrupper och olika andra grupper i samhället som återkommande känner sig diskriminerade.

De senaste åren har Diskrimineringsombudsmannen i den rapport som min kollega lyfte blivit allt tydligare med sina rekommendationer. Just frågan om sanktioner har inte varit återkommande, men man har lyft andra frågor. Då är min fråga: Vilka andra av dessa frågor är man beredd att överväga att se över? Det måste ju finnas andra initiativ. Det kanske inte var så att man uteslöt detta, men det lät väldigt mycket som att man uteslöt att just se över sanktionerna. Finns det då andra initiativ som ministern ser framför sig, som gör att man skulle kunna komma åt de här växande problemen?

Jag återkommer till frågan: Varför är man så avvisande mot just de här rekommendationerna? Ministern får gärna återkomma och utveckla det lite till, för jag tyckte inte att det blev helt tydligt.

(Applåder)

Herr talman! Diskriminering är ett vanligt och utbrett problem, och nuvarande lag är inte tillräcklig. Det menar Diskrimineringsombudsmannen i sin rapport.

När så många människor varje år upplever sig utsatta behöver vi sanktioner som effektivt kan avskräcka från diskriminering. Vi frågar oss: Hur får vi individer, företag och andra att bättre efterleva lagen? Då är det alltid nära till hands att säga att vi ska skärpa sanktionerna eller skärpa straffen. Därför är det lite märkligt att man inte ens är beredd att överväga det förslag som nu kommer från Diskrimineringsombudsmannen om att skärpa sanktionerna.

Frågan är också varför. Varför vill man inte se över den här frågan? Man vill inte ens överväga skärpta sanktioner.

Ministern hänvisar i sitt svar till en utredning. Jag undrar lite om frågorna i den utredningen. Här hänvisar man till en utredning som föreslår en mängd olika saker. De förslagen har man inte heller tagit vidare. Men det är också kopplat till det här med sanktioner. Varför går man inte vidare med detta?

(Applåder)

Fru talman! En stor del av den här debatten har handlat om hur vi får fler i arbete. Det är avgörande både för människor och för samhället att arbetslösheten pressas tillbaka så att fler får möjlighet att bidra, tjäna sina egna pengar och forma sin egen framtid.

Om jobbet ska vara en del av ett bättre liv måste det dock vara ett bra jobb med sjysta villkor och en arbetsmiljö som håller. Att gå till jobbet ska aldrig innebära att man riskerar livet eller sin hälsa. Ändå är det precis vad som sker vecka efter vecka. Forskningen visar att flera tusen människor varje år dör i förtid av arbetsrelaterade sjukdomar och skador, och redan i år har 45 personer mist livet i arbetsplatsolyckor på svensk arbetsmarknad. Det är inte värdigt en modern arbetsmarknad.

Fru talman! Arbetsmiljöverkets stora kartläggning Arbetsmiljön 2024 ger en tydlig bild av situationen. Nästan varannan upplever för hög arbetsbelastning. Kvinnor drabbas oftare av smärta och utmattning medan unga män oftare utsätts för tunga lyft, vibrationer och buller. Inom bygg, lager och transport brister säkerheten. Inom hotell och restaurang finns inte tid för pauser, och unga kvinnor är särskilt utsatta för hot, våld och sexuella trakasserier. Samtidigt upplever bara hälften att de arbetsmiljöproblem som aktualiseras blir åtgärdade.

Fru talman! Den här bilden förstärks i samtal med skyddsombud och fackliga företrädare. Det grundläggande systematiska arbetsmiljöarbetet brister. Risker undersöks inte tillräckligt ofta, och åtgärdsplaner och uppföljning uteblir. En del arbetsgivare saknar kunskap; andra saknar vilja. I vissa fall handlar det om att man medvetet drar ned på säkerheten för att pressa kostnader. Detta slår inte bara mot de anställda utan också mot alla seriösa företag som gör rätt för sig och tar sitt ansvar. När vissa fuskar med säkerheten skapas en osund konkurrens där de som gör rätt för sig missgynnas.

Fru talman! Lagar måste följas, annars förlorar de sin kraft. Därför är tillsynen gällande arbetsmiljö helt avgörande. ILO rekommenderar en arbetsmiljöinspektör per 10 000 sysselsatta. Våra nordiska grannar lever redan upp till detta, men Sverige gör det inte utan ligger långt efter. Vi socialdemokrater föreslår därför i vårt budgetalternativ ytterligare 50 miljoner kronor till Arbetsmiljöverket för att öka antalet inspektörer och stärka tillsynen.

Fru talman! Skyddsombuden är centrala i arbetsmiljöarbetet. De upptäcker brister, kräver åtgärder och kan stoppa arbetet om det finns risk för liv och hälsa. De regionala skyddsombuden fyller en särskilt viktig funktion på små arbetsplatser som saknar egna skyddsombud och där arbetsmiljöarbetet annars ofta riskerar att hamna i skymundan.

Resurserna till de regionala skyddsombuden har dock urholkats över tid, vilket riskerar att minska deras närvaro på arbetsplatser som har stora behov. Därför föreslår vi i vårt budgetalternativ en förstärkning med 30 miljoner till de regionala skyddsombuden. Vi vill också att de ska kunna verka på fler arbetsplatser.

Fru talman! Vi vill att välfärden ska ha resurser nog att skapa bättre villkor och en hållbar arbetsmiljö för alla som arbetar där. I vårt budgetalternativ stärker vi därför välfärden, till skillnad från Sverigedemokraterna och regeringen, som underfinansierar kommuner och regioner.

Stress och hög arbetsbelastning tillhör i dag de största arbetsmiljöutmaningarna. Sjukskrivningarna för psykisk ohälsa har fördubblats på tio år. När kommuner och regioner tvingas skära ned på personal ökar belastningen på dem som blir kvar.

Detta blir smärtsamt tydligt när Arbetsmiljöverket granskar sjukvården. Tre av fyra arbetsplatser lever inte upp till arbetsmiljölagens krav. Arbetsbelastningen är ohållbar, och åtgärderna uteblir.

Alltför många som arbetar i välfärden upplever varje dag och varje vecka att de inte hinner med att vara där för barnen, för de gamla och för de sjuka. De upplever att de inte räcker till för att trösta ett oroligt barn, och att de inte kan ta sig tid att prata med den ensamma äldre utan att hoppa över den paus som de så väl behöver. De upplever att de inte hinner med att vara medmänniska, att förklara och att stötta anhöriga och sjuka.

Fru talman! Ingen vill att de som ska ta hand om oss när vi är som mest sårbara ständigt ska behöva känna att de kunde ha gjort mer om de bara hunnit och orkat. Som Jonna Bornemark säger i dokumentären Det omätbara: Allt som är viktigt på riktigt går inte att mäta. Omsorgens kvalitet sitter inte i minuter och scheman utan i relationer mellan människor, och dem kan man inte effektivisera sig till.

Om de som bär välfärden ska kunna ge den omsorg och vård som vi förväntar oss måste vi också ge dem en rimlig möjlighet att klara av det utan att slita ut sig. De måste kunna arbeta heltid hela livet till pension.

Fru talman! Det är uppenbart att vi i dag står inför stora utmaningar på den svenska arbetsmarknaden, inte bara i form av massarbetslöshet utan också i form av allvarliga brister i arbetsmiljön på alldeles för många arbetsplatser. Trots att rapporter och granskningar år efter år tydligt har beskrivit problemen har regeringen inte tagit några avgörande initiativ. Handlingskraften har uteblivit under Liberalernas tid på Arbetsmarknadsdepartementet. Trots att problemen är väl dokumenterade och trots att det finns utredda och färdiga förslag som skulle kunna stärka arbetsmiljön verkar man inte ha någon idé om vad man kan göra åt problemen.

Det behövs skarpare krav, tätare kontroller, fler inspektörer, starkare skyddsombud och resurser som gör det möjligt att arbeta hållbart. Problemen är kända. Det som saknas är politisk vilja att göra något åt dem.

(Applåder)

Fru talman! I ministerns svar blir det tydligt för alla vad regeringens medicin mot arbetslösheten är: en sämre a-kassa och ett bidragstak. Båda baseras på en idé om att folk som är arbetslösa inte vill arbeta och att de bara behöver piskas hårdare. Bara de blir lite fattigare kommer de att få ett jobb.

Detta är både felaktigt och respektlöst mot hundratusentals människor som är arbetslösa. Industri- och byggnadsarbetare som blivit uppsagda, nyutexaminerade akademiker och yrkesutbildade som inte får sitt första jobb, människor som saknar rätt kompetens och gång på gång får nej behöver inte fattigdom. De behöver stöd, utbildning och riktiga jobb.

Jobbskatteavdraget har provats gång på gång. Ändå fortsätter högern med något som liknar en dåres envishet att hävda att skattesänkningar automatiskt leder till fler jobb. Men verkligheten visar något helt annat. Vi har sett jobbskatteavdrag på jobbskatteavdrag, och ändå ökar arbetslösheten.

Samtidigt presenteras ingen politik för att få igång bostadsbyggandet, ingen politik för nya industrietableringar och ingen politik för nya jobb. Tvärtom avskaffar regeringen statliga kreditgarantier som har bidragit till investeringar i svensk industri och nya arbetstillfällen.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar att han följer situationen noggrant och att regeringen är beredd att vidta åtgärder om läget kräver det. Men om inte massarbetslöshet får regeringen att agera, vad är det då som ska till? Hur hög ska arbetslösheten behöva bli innan regeringen lägger fram några nya förslag som faktiskt pressar tillbaka den?

(Applåder)

Herr talman! Arbetslösheten ligger på 9 procent. Sverige har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Över en halv miljon människor saknar ett jobb att gå till. Det har ökat med 100 000 sedan den här regeringen tillträdde. Det hade inte behövt vara så här. Om Sverige bara följt samma utveckling som övriga Europa hade 70 000 fler människor varit i arbete. Men regeringen gör inte vad som krävs. Man har ingen krisinsikt. Man skär ned. Man väntar. Man hoppas. Man är helt passiv medan arbetslösheten biter sig fast.

Med högerns budgetpolitik har resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken halverats, alltså alla de insatser som behövs för att människor ska kunna få jobb, utbildningar, coachning, subventionerade anställningar, arbetsmarknadsutbildningar och andra stödinsatser.

Samtidigt som det råder massarbetslöshet planerar regeringen för att fortsätta skära ned. Det här är märkligt när en så stor andel står så långt ifrån arbetsmarknaden eller, som ministern säger, har svag konkurrensförmåga. Då borde man absolut inte fortsätta med sin besparingslinje utan se till att satsa på dessa individer så att de kan ta sig till jobb. Det kan kosta lite mer när människor står så långt ifrån arbetsmarknaden. Det tror jag att också ministern förstår.

Jag bor i Vetlanda i Jönköpings län, ett län som under lång tid har varit ett av Sveriges starkaste industri- och exportlän. Det är ett län där människor alltid har arbetat sig igenom kriser. Vi har hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Men under den här arbetslöshetskrisen har även Jönköpings län fått ökad arbetslöshet.

Byggkrisen slår särskilt hårt mot Småland och Jönköpings län, som är ett av Sveriges viktigaste områden för träindustri och småhustillverkning. En stor majoritet av landets trähusproduktion finns där. Men i dag är vart fjärde jobb i träindustrin borta. Det har inte byggts så här lite småhus på över 100 år, och byggtakten är den lägsta på 30 år.

Byggkrisen har tvingat anrika småhustillverkare att lägga ned, med förödande konsekvenser för mindre orter på landsbygden. Ändå har regeringen inte presenterat någon politik för att få igång byggandet, för att kunna rädda de arbetstillfällen som fanns och finns i Jönköpings län. Man har sagt nej till branschens begäran om att öppna för korttidsstöd till träindustrin. Konsekvensen är tydlig: Fungerande företag slås ut, kompetens försvinner och jobben riskerar att inte komma tillbaka.

Det är inte bara byggnadsarbetare som drabbas. Arbetslösheten har ökat i flera grupper: bland äldre, bland akademiker och bland unga, som tidigare relativt snabbt etablerade sig på arbetsmarknaden, inte minst inom industrin.

Herr talman! Arbetslöshet är inte bara en siffra. Det är något som riskerar att slå sönder familjer, drömmar och liv. Det handlar om unga som inte kommer in på arbetsmarknaden utan får börja sitt vuxenliv i arbetslöshet och äldre som får avsluta sitt yrkesliv i förtid. Det är ett slöseri med människors kraft, kunskap och erfarenhet. Jag hoppas verkligen att ministern har några nya besked att ge om vad regeringen kan tänka sig att vidta för åtgärder för att komma åt arbetslösheten.

(Applåder)

Herr talman! Gång på gång visar tillsynen, som ministern lyfter fram, att det finns enorma brister på arbetsplatserna. Men det får liksom inget gehör hos regeringen. I strategin betonas de här frågorna, men det har inte resulterat i konkreta åtgärder från regeringens sida.

Man kan inte bara hålla på att kontrollera och kontrollera utan att det får några konsekvenser. Det låter som att arbetsmarknadsministern inte har någon tydlig idé om vad man politiskt kan göra för att komma åt problemen. Vi socialdemokrater har några förslag. Ministern kanske kan ansluta sig till något av dem.

Vi behöver öka kraven på arbetsgivarna. När föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö och det systematiska arbetsmiljöarbetet inte följs måste det få tydliga och snabba konsekvenser. Därför vill vi införa sanktionsavgifter vid brister i fråga om just de föreskrifterna, precis som föreslås i den utredning som regeringen har låtit ligga i tre år. Det ska inte löna sig att köra slut på sin personal.

Arbetsgivarna måste använda företagshälsovårdens expertkunskap i det förebyggande arbetet; det är också ett förslag. Men då måste kompetensförsörjningen säkras. Det är fullständigt orimligt att tillgången på företagshälsovård i dag minskar på grund av problem med kompetensförsörjning. Därför måste regeringen ta ansvar för utbildningen till företagsläkare, utse ansvarig myndighet och säkra finansieringen.

Kommuner och regioner måste få långsiktiga, stabila och förutsägbara ekonomiska ramar som gör det möjligt att klara sitt uppdrag utan att slita ut personalen. Sluta underfinansiera välfärden, och räkna upp statsbidragen! Utan tillräcklig bemanning kommer arbetsbelastningen att fortsätta vara ohälsosam, oavsett hur bra regler eller kontroll det är.

(Applåder)

Herr talman! Det är uppenbart att arbetsgivare inte klarar av att förebygga den ohälsosamma arbetsbelastningen. Borde då inte ministern eller kanske någon annan på departementet fundera på vad mer regeringen kan göra? Vad kan vi göra politiskt? Vilka politiska verktyg har vi? Hur kan vi få arbetsgivarna att öka kunskapen i sin organisation? Hur kan vi få dem att använda företagshälsovården mer? Hur får vi dem att inse allvaret i problemen? Och hur ska vi få arbetsgivarna att ta sitt ansvar?

Det är inte värdigt en modern arbetsmarknad att människor dör i förtid för att man inte lyckas organisera arbetet på ett rimligt sätt på svenska arbetsplatser. Vi är som sagt helt överens om att arbetet görs bäst på arbetsplatserna, men när det inte görs behövs det andra åtgärder. Där finns ett stort politiskt ansvar.

Stress och hög arbetsbelastning är ett problem på hela arbetsmarknaden, bland både arbetare och tjänstemän. Men det går inte att prata om ohälsosamma arbetsbelastningar utan att nämna välfärden. Det är där problemen är mest omfattande. Det är där stressen är mest påtaglig. Det är där sjukskrivningarna ökar snabbast. Det är där resurserna urholkats som mest. Det är i vården, skolan och omsorgen som kommuner och regioner år efter år har tvingats skära ned, effektivisera och omorganisera. Där får personalen nu betala priset.

Regeringen har valt att göra stora skattesänkningar i stället för att investera i välfärden. Det är ett politiskt val som får direkta konsekvenser för arbetsmiljön. Det leder till färre kollegor, högre tempo och fler arbetsuppgifter som ska hinnas med på kortare tid.

När Arbetsmiljöverket genomförde en särskild tillsyn inom sjukvården fick tre av fyra granskade arbetsplatser krav på åtgärder. En stor majoritet lever inte upp till arbetsmiljölagens krav. Den vanligaste och allvarligaste bristen är just ohälsosam arbetsbelastning. Det handlar om överbeläggning, personalbrist, ständig övertid, utebliven återhämtning och chefer utan faktiska möjligheter att lösa situationen.

I äldreomsorgen ser vi samma sak: för många omsorgstagare per anställd, scheman utan marginaler, minutstyrning och en känsla av att inte räcka till. Stress och fysisk utmattning har blivit vardag.

Att man underfinansierar välfärden i en tid när behoven ökar är inte rimligt. Man kan inte spara på välfärden och samtidigt säga sig värna arbetsmiljön. Det går helt enkelt inte ihop. Om regeringen har som ambition att minska stressrelaterade sjukdomar och dödsfall tycker jag att man borde börja med att ge välfärden tillräckliga resurser så att bemanningen kan öka.

Min fråga, utöver de frågor jag har ställt tidigare, är om regeringen är beredd att ge kommuner och regioner långsiktiga stabila ekonomiska förutsättningar för att faktiskt komma åt den ohälsosamma arbetsbelastningen.

Herr talman! Hög arbetsbelastning och stress är i dag ett av de allra allvarligaste problemen på svensk arbetsmarknad. Arbetsmiljöverket visar att runt 630 000 människor arbetar under arbetsförhållanden som riskerar deras hälsa. Uppemot 800 personer dör i förtid varje år till följd av ohälsosam arbetsbelastning. Det gör stress till den främsta arbetsrelaterade dödsorsaken i Sverige.

Bakom siffrorna finns människor som varje dag går hem från jobbet med känslan av att inte räcka till. Det är människor som tvingas välja bort återhämtning, familj och ibland sin egen hälsa för att klara ett arbete som i grunden är felorganiserat.

Problemen ökar med ständiga neddragningar, effektiviseringar och bantade organisationer. Färre ska göra mer, snabbare och med mindre marginaler. Det är ett strukturellt problem på svensk arbetsmarknad.

Herr talman! Arbetsgivare har ansvaret för hela arbetsmiljön. Föreskrifterna är bindande. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är inte frivilligt. Det har det inte varit på många år. Men vi vet att reglerna inte följs i tillräcklig utsträckning och att det alltför ofta inte får tillräckliga konsekvenser för den arbetsgivare som inte följer reglerna.

Herr talman! Vad beror detta på? Varför får det pågå? Varför fortsätter problemen att öka? Varför gör inte arbetsgivarna det som de enligt lag är ålagda att göra? Just det har Institutet för stressmedicin, ISM, tittat på, på uppdrag av Arbetsmiljöverket. Man har kartlagt vilka hinder som gör att arbetsbelastningen inte åtgärdas.

Enligt kartläggningen beror det på resursbrist, kunskapsbrist och att man inte tar problemen på allvar. I många organisationer finns det också en otydlighet om vem som har ansvaret för att vidta de här åtgärderna. Det är precis det som hindrar arbetsgivare från att åtgärda problemen.

Det är oerhört problematiskt om arbetsgivare inte har kunskap nog för att åtgärda problemen. Men den kunskapen kan till exempel företagshälsovården bidra med. Men uppenbarligen används inte den resursen i tillräcklig utsträckning.

Herr talman! När det är uppenbart att många arbetsgivare inte tar det ansvar de har måste ministern fundera på vad han kan göra för att få dem att ta sitt ansvar och att agera. Precis som ministern säger är det nämligen arbetsgivaren som har hela ansvaret för arbetsmiljön. Och de mål som ministern refererar till i sitt svar har funnits under lång tid, men åtgärder saknas.

Att uppemot 800 människor dör i förtid på grund av arbetsrelaterad stress är ett misslyckande, inte bara på enskilda arbetsplatser utan för hela den svenska arbetsmarknaden och för hela samhället. Det är ett omfattande problem som kräver politiskt ansvarstagande och att regeringen åtminstone har en idé om vad man behöver göra.

Det är därför beklagligt att ministern inte verkar ha något svar på mina frågor om hur man tänker agera för att minska den ohälsosamma arbetsbelastningen på svenska arbetsplatser. Jag vill också veta vilka initiativ ministern tänker ta för att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet och se till att arbetsgivare lever upp till det ansvar de har enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö.

(Applåder)

Fru talman! Nu fortsatte sjukvårdsministern att göra det som jag tidigare lyfte fram som ett av de stora problemen med den här frågan. Statsråden skickar runt den mellan sig, och ingen tar det tydliga ansvaret. Jag förstår att flera kan ha ansvaret, men någonstans måste man också se till att samordna sig och gemensamt i regeringen ta de nödvändiga besluten. Förr eller senare kommer regeringen att behöva ta ansvar, inte bara för besluten som man inte fattade utan för konsekvenserna av att man lät bli.

När företag inte längre får tag på företagsläkare, när lagstadgade medicinska kontroller inte kan utföras, när arbetsmiljörisker inte upptäcks i tid, då är det arbetstagare som får betala priset. Det handlar om människor som får längre sjukskrivningar, sämre rehabilitering och i värsta fall skador och sjukdomar som hade kunnat förebyggas.

Regeringen har haft underlag på bordet under ett antal år. Myndigheter, fackförbund, arbetsgivare, utredare och företagshälsovård har pekat på samma sak. Det behövs ett tydligt huvudmannaskap för utbildningen i arbetsmedicin. Men regeringen väljer att skicka runt frågan mellan departement i stället för att gemensamt fatta de beslut som krävs.

Jag menar att det är hög tid för ministern att svara på frågorna. När tänker regeringen ta ansvar för den akuta situationen och fatta nödvändiga beslut? Vilken myndighet får uppdraget att säkra utbildningen i arbetsmedicin? Företagshälsovården är inte en fråga lite vid sidan av. Den är en del av det skyddsnät som gör att människor kan arbeta ett helt yrkesliv utan att slitas ut eller bli sjuka av sitt arbete.

(Applåder)

Fru talman! För regeringen är det inte självklart vilken som är den bästa lösningen, och det förstår jag, för det här är en särskild specialitet som inte har ett tydligt uppdrag – den enda specialiteten som varken staten eller regionerna tar ansvar för.

Det är därför frågan behöver lösas, och det är också därför jag ställer de här frågorna i kammaren i dag.

När jag för ganska exakt ett år sedan debatterade samma fråga med dåvarande biträdande arbetsmarknadsministern menade hon att arbetet med att lösa den här problematiken pågick för fullt. Nu står vi här ett år senare, och det arbete som enligt henne då pågick för fullt har inte gett något resultat. Vi står på exakt samma ruta: Regeringen låter bli att fatta nödvändiga beslut, och antalet företagsläkare minskar.

Mynak slog fast att dagens situation är ohållbar. Det finns ingen huvudman, ingen finansiering och ingen nationell planering. Samtidigt har vi en växande kompetensbrist. Precis som ministern nämnde föreslog man att Försäkringskassan ska ta huvudmannaskapet – ett konkret förslag som regeringen inte har tagit ställning till, vad jag förstår.

Kansliet för hållbart arbetsliv varnade 2023 för att bristen på företagsläkare är en systemrisk, att arbetsmiljöarbetet och sjukskrivningsprocessen försvagas och att staten därför måste ta ett större ansvar.

Sveriges Företagshälsor, som företräder majoriteten av alla företagshälsor i Sverige, kräver en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell. De har föreslagit att Karolinska institutet får i uppdrag att ansvara för ST-utbildningen i arbetsmedicin.

Parterna – LO, TCO, Saco, Svenskt Näringsliv, SKR – är helt eniga: Staten måste ta ansvar för och utse en huvudman för utbildningen i arbetsmedicin.

Alla myndigheter, företagshälsor, utredare, fackliga människor och arbetsgivare säger samma sak, nämligen att vi har en akut brist på företagsläkare och att vi behöver ett tydligt huvudmannaskap för utbildningen samt säkra finansieringen.

Jag frågade också ministern vilken bedömning regeringen gör av vilka konsekvenser det får att inte gå vidare och säkerställa kompetensförsörjningen. Vad får det för konsekvenser för tillgången på företagshälsovård i Sverige?

För att skapa hälsosamma arbetsplatser behövs expertkunskap som företag och offentliga arbetsgivare inte alltid besitter själva. Där spelar företagshälsovården en viktig roll. I en tid där sjukskrivningarna ökar och hög arbetsbelastning är en av de största arbetsmiljöutmaningarna kan företagshälsovården bidra med den kunskap som behövs för att arbetsgivare ska kunna förebygga problemen. Därför är det så allvarligt att kompetensbristen nu minskar tillgången på just den kunskap som är så central i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Företagsläkare krävs också för att arbetsgivare ska kunna uppfylla grundläggande lagkrav i arbete med asbest, bly, vissa kemikalier, nattarbete och andra högriskmiljöer. Alla dessa kräver medicinska kontroller och tjänstbarhetsintyg som utfärdas av just företagsläkare, och redan i dag rapporterar arbetsgivare att de inte tillräckligt snabbt hittar läkare som får utföra dessa bedömningar.

Regeringen kan alltså med sin passivitet skapa en situation där skyddet av arbetare inte kan upprätthållas i praktiken. Om inga företagsläkare finns som kan utföra de medicinska kontrollerna i tid blir det ju omöjligt att fortsätta att ställa kraven.

Frågan blir därför: Vilka skyddsregler vill regeringen plocka bort?

(Applåder)

Fru talman! Kompetensförsörjningen när det gäller företagsläkare har under lång tid varit en välkänd och växande utmaning. Både i statliga utredningar och när det gäller regeringens egen arbetsmiljöstrategi har man tydligt pekat på behovet av fler företagsläkare och att staten tar ansvar för att säkerställa finansiering och organisering av utbildningen i arbetsmedicin.

Sedan Arbetslivsinstitutet lades ned 2007 har ingen myndighet haft ett tydligt ansvar för utbildningen. Antalet företagsläkare minskar stadigt, och en majoritet av dem som fortfarande arbetar som företagsläkare är över 65 år. Det innebär att Sverige snart riskerar att stå utan tillräcklig medicinsk kompetens i företagshälsovården.

År 2021 fick Myndigheten för arbetsmiljökunskap i uppdrag att samordna insatserna för kompetensförsörjning inom företagshälsovården. Myndigheten konstaterade i sin slutredovisning 2024 att Försäkringskassan borde vara lämpad som huvudman för ST-utbildningen i arbetsmedicin.

Mynak läggs ned från årsskiftet, och uppgifterna har flyttats till Arbetsmiljöverket och Karolinska institutet. Karolinska har dock konstaterat att huvudmannaskapet för ST-utbildningen inte ingår i deras uppdrag. De har heller inte fått budgetmedel för det. Ingen myndighet har alltså fått ansvaret för finansiering och organisering av utbildningen efter den här omorganisationen.

Sveriges Företagshälsor har sedan länge engagerat sig i frågan, och när de har ställt frågor till regeringsföreträdare har de bollats runt mellan olika departement. Arbetsmarknadsdepartementet har hänvisat till Socialdepartementet, som i sin tur har hänvisat vidare till Utbildningsdepartementet. När Svenska Företagsläkarföreningen vände sig till Utbildningsdepartementet med en skrivelse i ärendet fick de beskedet att det här i första hand är en arbetsgivarfråga och därför bör hanteras av Arbetsmarknadsdepartementet.

Inte ens regeringen verkar alltså veta vem som har ansvar för att fatta de här besluten. När jag mot den bakgrunden ställde frågan till statsministern vem som har ansvaret för att fatta beslut i frågan lät han sjukvårdsministern svara. Jag drog då slutsatsen att det är hon och Socialdepartementet som har ansvar för att säkerställa finansiering och organisering av utbildning för företagsläkare.

Därför lämnade jag den här interpellationen till sjukvårdsministern för att få svar på de frågor som jag nu har ställt. I ministerns första inlägg får jag dock inte svar på mina frågor, och nu är jag inte längre riktigt säker på om jag har ställt frågorna till rätt minister.

Det jag frågade var vilka konkreta åtgärder som man tänker vidta för att säkerställa en hållbar kompetensförsörjning. Planerar man att gå vidare med förslagen om att utse en myndighet med ansvar för finansiering och organisering av utbildningen? När avser man att fatta det beslutet? Jag frågade också vilken bedömning man gör av vilka konsekvenser det får om man inte fattar dessa beslut.

I stället för att svara på mina frågor pratar ministern om regionernas ansvar för hälso- och sjukvården, men till saken hör ju att regionerna inte organiserar eller är huvudman för just företagshälsovården. Det är den enda tilläggsspecialiteten som inte är offentligt finansierad eller samordnad.

Ministern hänvisar också till Vårdansvarskommittén, men det är faktiskt direkt missvisande. Den utredningen berör ju inte ens utbildningen i arbetsmedicin eller företagshälsovård. Jag hoppas därför att ministern kommer att svara på mina frågor i kommande inlägg.

(Applåder)

Fru talman! När jag träffar undersköterskor och andra som jobbar i hemtjänsten och äldreomsorgen i stort är beskrivningen densamma: Det är världens bästa jobb, men villkoren gör att jag inte orkar. Vi behöver fler kollegor och bättre scheman. Lita på att vi kan vårt jobb, och ge oss förutsättningar att klara av det!

Arbetsmiljön i hemtjänsten kan inte förbättras utan ökade resurser. För att minska sjuktalen bland de anställda inom hemtjänsten och göra arbetet mer attraktivt måste arbetsmiljön bli bättre.

Samtidigt som behoven i äldreomsorgen ökar, kostnaderna stiger och personalen sliter allt hårdare väljer regeringen att inte kompensera kommunerna för kostnadsökningar. Det har resulterat i nedskärningar i många kommuner. Fackförbundet Kommunal menar att äldreomsorgen är underfinansierad, underprioriterad och underbemannad, och det är lätt att hålla med.

Ministern presenterar ingen lösning på de uppenbara problemen – minutstyrningen, den ohälsosamma arbetsbelastningen, den höga sjukfrånvaron och bristen på kollegor. Det behövs långsiktig finansiering för att kunna åstadkomma det personalen efterfrågar: rimliga scheman och fler kollegor.

När tänker regeringen ta ansvar för hemtjänstens personal, för deras arbetsmiljö och för villkor nog för dem att kunna stanna kvar i yrket och orka hela vägen till pensionen?

(Applåder)

Fru talman! Ökade behov och minskade resurser. Det sammanfattar läget i hemtjänsten. Behovet av omsorg ökar snabbt när fler blir äldre, men resurserna hänger inte med. Det är en ekvation som inte går ihop.

Det går inte att effektivisera omvårdnad. Det går inte att skruva upp tempot i mötet med en människa som behöver trygghet, stöd och värdighet. När man ändå försöker göra just det är det någon som får ta smällen. I äldreomsorgen är det både personalen och de äldre som får betala priset.

Arbetsmiljöverket, Socialstyrelsen och Ivo uttryckte samstämmigt i ett reportage i SVT nyligen att situationen i hemtjänsten är ohållbar.

Ivo konstaterar att det brister i arbetsmiljön i hela landet och att detta ofta är en orsak till att omsorgstagare far illa eftersom personalen helt enkelt inte ges rimliga förutsättningar att hinna med alla brukare på ett tryggt sätt. Ivo beskriver förutsättningarna som orimliga och menar att tid saknas och att scheman är för pressade. När bemanningen inte räcker till uppstår risker som kan leda till allvarliga missförhållanden.

Socialstyrelsen uppger att en trygg och kvalitativ hemtjänst kräver tid, kontinuitet och flexibilitet men att hemtjänsten i stället präglas av minutstyrning, hög personalomsättning och begränsad möjlighet att individanpassa omsorgen.

Arbetsmiljöverket beskriver arbetsvillkoren som väldigt bekymmersamma och ohållbara, och när man ser statistiken är det svårt att säga något annat. Hemtjänstpersonal anmäler arbetssjukdomar mer än dubbelt så ofta som andra yrkesgrupper. De anmäler arbetsolyckor med sjukfrånvaro mer än dubbelt så ofta. De utsätts för hot och våld dubbelt så ofta som andra yrkesgrupper. 51 procent saknar möjlighet till återhämtning under arbetsdagen, medan det i andra yrken bara är 26 procent som gör det. 55 procent tror inte att de kommer att kunna arbeta fram till pensionen. Över hälften har gått till jobbet sjuka för att de inte har råd att stanna hemma. Hemtjänsten sticker ut negativt vid alla jämförelser. Arbetssituationen är långt mycket sämre än för andra grupper på arbetsmarknaden.

Försäkringskassan bekräftar också denna bild. Hemtjänsten ligger konstant över snittet i sjukskrivningar. Det är särskilt de stressrelaterade diagnoserna och den höga arbetsbelastningen som är den största orsaken. Om sjukfrånvaron i äldreomsorgen låg på samma nivå som i andra branscher skulle den motsvara 6 000 fler årsarbetare i hemtjänsten.

Arbetsmiljöverkets egna analyser visar vad som driver på situationen: minutstyrda scheman, ohälsosam arbetsbelastning och ensamarbete, som ökar risken för hot och våld.

Det är uppenbart att det finns stora brister i hemtjänsten som drabbar både personalen och de gamla. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle att ständigt försöka effektivisera omvårdnad. Min fråga är givetvis: Vad tänker regeringen göra åt situationen?

(Applåder)

Herr talman! Ministern lyfter fram att servicecentren är viktiga och står för viktig service. Men trots det drar man ned. Man raderar ut hela den socialdemokratiska utbyggnaden av statlig service i hela landet. Det är något som drabbar landsbygden hårt, särskilt de personer som är beroende av det personliga mötet.

Nu verkar regeringen ha backat en liten bit. Man minskar nedskärningen på Statens servicecenter en aning. Ministern talar om mobila och flexibla lösningar som en utväg för den statliga servicen. Det väcker en mängd frågor från min sida. Vad kommer detta att innebära för de orter där man redan har lagt ned eller planerar att lägga ned Statens servicecenter? Kommer dessa kontor att ersättas av mobila och flexibla lösningar? Kommer invånarna i Tranås att kunna förvänta sig att Statens servicecenter kommer tillbaka till orten i någon form?

Ministern verkar vara väldigt ivrig att spara på statliga myndigheter och har varit väldigt stolt över de besparingar man gör på olika håll. Med anledning av det funderar jag på om fler kommuner och medborgare har anledning att vara oroliga för att ännu fler servicekontor ska ersättas av de flexibla eller mobila lösningarna.

Erik Slottner talar om kundnöjdhet. Jag kan garantera att de som nu har förlorat sin statliga service i sin kommun inte är nöjda.

(Applåder)

Fru talman! I den konsekvensanalys som Statens servicecenter tagit fram med anledning av avvecklingen av servicekontoret i Tranås kommun kan man läsa: ”Myndighetens lokala verksamhetsnärvaro är viktig ur flera aspekter. Statliga myndigheter har i betydande grad digitaliserat sin service. Det finns … fortsatt behov av att erbjuda lokal statlig service vid sidan om de digitala kanalerna för individer som behöver träffa myndigheten fysiskt för att lösa sina ärenden. Servicekontorsverksamheten är på detta sätt viktig för att upprätthålla legitimitet och förtroende för de statliga myndigheterna.”

Precis som står att läsa i analysen handlar tillgången till statlig service i hela landet om flera saker. Det handlar om likvärdig service. Många äldre, personer med funktionsnedsättning eller språksvårigheter och de som har svårt att hantera myndigheternas digitala verktyg behöver få hjälp med kontakter med myndigheter – Arbetsförmedlingen, Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket.

Men det handlar också om tilliten till staten och myndigheterna. Man ska kunna lita på att staten och samhället finns där när man behöver dem och att staten är tillgänglig och inte drar sig undan.

Fru talman! När konsekvensanalysen av nedläggningen i Tranås publicerades hade servicekontoret i Tranås redan varit nedlagt i tre månader på grund av att hyreskontraktet löpt ut. Konsekvensanalysen hade redan spelat ut sin roll. Möjligheten till snabba besparingar verkar utifrån sett ha varit den enda anledningen till att man bestämde sig för att stänga kontoret i Tranås. Kommunen och de lokala politikerna fick informationen först efter att man redan stängt, utan möjlighet till dialog eller påverkan på beslutet.

De tusentals individer som besökt servicekontoret i Tranås och fått hjälp med sina ärenden och med kontakt med olika myndigheter har nu längre resväg, och många riskerar att inte alls få det stöd och den hjälp som de upplever att de har rätt till. Regeringens nedskärningar av servicekontoren innebär att det blir allt svårare att få hjälp för den som behöver det allra mest.

Vi socialdemokrater byggde ut Statens servicecenter och öppnade flera nya kontor för att staten skulle bli mer tillgänglig och för att öka servicen till medborgarna. Detta är uppenbart inte en viktig prioritering för SD och regeringen. Steg för steg raderar man nu ut utbyggnaden och backar bandet när man stänger en fjärdedel av Statens servicecenters kontor.

Besvikelsen över att statliga servicekontor lägger ned är stor på de orter som drabbas. När vi socialdemokrater i Jönköpings län vände oss till Tranåsborna och frågade vad de tyckte om regeringens nedläggning av deras servicekontor skrev över 500 personer under protestlistan mot nedläggningen. Man vill att staten ska finnas där och ge det stöd man har rätt till. Många vänder sig emot att staten drar sig tillbaka.

Jag undrar vad ministern har att säga till alla dem som protesterar mot nedläggningarna av de statliga servicekontoren, i Tranås och på andra orter, och till alla dem som behöver det stöd som regeringen nu drar undan.

(Applåder)

Fru talman! Ministern säger att vi inte kan acceptera att det ser ut så här. Då behöver regeringen agera. Det räcker inte att följa frågan.

Rapporten från Arbetsmiljöverket var en vädjan till regeringen att agera. Utan kontroll på utbildningen kommer antalet dödsfall inte att minska. Arbetsmiljöverkets rapport var mycket tydlig: Dagens system räcker inte. Det finns ingen kontroll som uppfyller de krav vi kan förvänta oss ställs. Många utbildningar saknar avgörande moment och kunskapsprov. Det innebär att vi i dag har arbetare som dagligen utsätts för stora risker utan att ha den kunskap som krävs för att skydda sig själva, sina anhöriga och sina arbetskamrater mot det dödliga damm som asbest faktiskt är.

Vi skulle aldrig acceptera att körkort delades ut på det sätt som asbestarbetsintyg, eller utbildningsintyg, delas ut på, utan vare sig teoriprov eller uppkörning. Det är dock precis detta som händer när det gäller asbestutbildningarna. Man får ett intyg utan att behöva prestera eller visa att man har lärt sig någonting på utbildningen.

Problemen med asbestutbildningarna är kända. Arbetsmiljöverket har pekat på lösningar. Socialdemokraterna har lagt fram förslag. Rapporten har legat på ministerns bord – eller rättare sagt på den föregående ministerns bord – i över två år utan att regeringen har agerat. Så länge regeringen inte får ordning på asbestutbildningarna kommer människor att fortsätta utsättas för onödiga och dödliga risker, och arbetare kommer att fortsätta dö i asbestrelaterade sjukdomar.

Att låta företag utsätta arbetare för livsfara på det här sättet är inget annat än ett svek mot svenska arbetare. Som ansvarig minister har Johan Britz i uppgift att se till att reglerna fungerar i verkligheten. När tänker regeringen genomföra de nödvändiga reformerna för att få ordning och reda på de här utbildningarna?

(Applåder)