Herr talman! Hög arbetsbelastning och stress är i dag ett av de allra allvarligaste problemen på svensk arbetsmarknad. Arbetsmiljöverket visar att runt 630 000 människor arbetar under arbetsförhållanden som riskerar deras hälsa. Uppemot 800 personer dör i förtid varje år till följd av ohälsosam arbetsbelastning. Det gör stress till den främsta arbetsrelaterade dödsorsaken i Sverige.

Bakom siffrorna finns människor som varje dag går hem från jobbet med känslan av att inte räcka till. Det är människor som tvingas välja bort återhämtning, familj och ibland sin egen hälsa för att klara ett arbete som i grunden är felorganiserat.

Problemen ökar med ständiga neddragningar, effektiviseringar och bantade organisationer. Färre ska göra mer, snabbare och med mindre marginaler. Det är ett strukturellt problem på svensk arbetsmarknad.

Herr talman! Arbetsgivare har ansvaret för hela arbetsmiljön. Föreskrifterna är bindande. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är inte frivilligt. Det har det inte varit på många år. Men vi vet att reglerna inte följs i tillräcklig utsträckning och att det alltför ofta inte får tillräckliga konsekvenser för den arbetsgivare som inte följer reglerna.

Herr talman! Vad beror detta på? Varför får det pågå? Varför fortsätter problemen att öka? Varför gör inte arbetsgivarna det som de enligt lag är ålagda att göra? Just det har Institutet för stressmedicin, ISM, tittat på, på uppdrag av Arbetsmiljöverket. Man har kartlagt vilka hinder som gör att arbetsbelastningen inte åtgärdas.

Enligt kartläggningen beror det på resursbrist, kunskapsbrist och att man inte tar problemen på allvar. I många organisationer finns det också en otydlighet om vem som har ansvaret för att vidta de här åtgärderna. Det är precis det som hindrar arbetsgivare från att åtgärda problemen.

Det är oerhört problematiskt om arbetsgivare inte har kunskap nog för att åtgärda problemen. Men den kunskapen kan till exempel företagshälsovården bidra med. Men uppenbarligen används inte den resursen i tillräcklig utsträckning.

Herr talman! När det är uppenbart att många arbetsgivare inte tar det ansvar de har måste ministern fundera på vad han kan göra för att få dem att ta sitt ansvar och att agera. Precis som ministern säger är det nämligen arbetsgivaren som har hela ansvaret för arbetsmiljön. Och de mål som ministern refererar till i sitt svar har funnits under lång tid, men åtgärder saknas.

Att uppemot 800 människor dör i förtid på grund av arbetsrelaterad stress är ett misslyckande, inte bara på enskilda arbetsplatser utan för hela den svenska arbetsmarknaden och för hela samhället. Det är ett omfattande problem som kräver politiskt ansvarstagande och att regeringen åtminstone har en idé om vad man behöver göra.

Det är därför beklagligt att ministern inte verkar ha något svar på mina frågor om hur man tänker agera för att minska den ohälsosamma arbetsbelastningen på svenska arbetsplatser. Jag vill också veta vilka initiativ ministern tänker ta för att stärka det förebyggande arbetsmiljöarbetet och se till att arbetsgivare lever upp till det ansvar de har enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö.

(Applåder)

Herr talman! Det är uppenbart att arbetsgivare inte klarar av att förebygga den ohälsosamma arbetsbelastningen. Borde då inte ministern eller kanske någon annan på departementet fundera på vad mer regeringen kan göra? Vad kan vi göra politiskt? Vilka politiska verktyg har vi? Hur kan vi få arbetsgivarna att öka kunskapen i sin organisation? Hur kan vi få dem att använda företagshälsovården mer? Hur får vi dem att inse allvaret i problemen? Och hur ska vi få arbetsgivarna att ta sitt ansvar?

Det är inte värdigt en modern arbetsmarknad att människor dör i förtid för att man inte lyckas organisera arbetet på ett rimligt sätt på svenska arbetsplatser. Vi är som sagt helt överens om att arbetet görs bäst på arbetsplatserna, men när det inte görs behövs det andra åtgärder. Där finns ett stort politiskt ansvar.

Stress och hög arbetsbelastning är ett problem på hela arbetsmarknaden, bland både arbetare och tjänstemän. Men det går inte att prata om ohälsosamma arbetsbelastningar utan att nämna välfärden. Det är där problemen är mest omfattande. Det är där stressen är mest påtaglig. Det är där sjukskrivningarna ökar snabbast. Det är där resurserna urholkats som mest. Det är i vården, skolan och omsorgen som kommuner och regioner år efter år har tvingats skära ned, effektivisera och omorganisera. Där får personalen nu betala priset.

Regeringen har valt att göra stora skattesänkningar i stället för att investera i välfärden. Det är ett politiskt val som får direkta konsekvenser för arbetsmiljön. Det leder till färre kollegor, högre tempo och fler arbetsuppgifter som ska hinnas med på kortare tid.

När Arbetsmiljöverket genomförde en särskild tillsyn inom sjukvården fick tre av fyra granskade arbetsplatser krav på åtgärder. En stor majoritet lever inte upp till arbetsmiljölagens krav. Den vanligaste och allvarligaste bristen är just ohälsosam arbetsbelastning. Det handlar om överbeläggning, personalbrist, ständig övertid, utebliven återhämtning och chefer utan faktiska möjligheter att lösa situationen.

I äldreomsorgen ser vi samma sak: för många omsorgstagare per anställd, scheman utan marginaler, minutstyrning och en känsla av att inte räcka till. Stress och fysisk utmattning har blivit vardag.

Att man underfinansierar välfärden i en tid när behoven ökar är inte rimligt. Man kan inte spara på välfärden och samtidigt säga sig värna arbetsmiljön. Det går helt enkelt inte ihop. Om regeringen har som ambition att minska stressrelaterade sjukdomar och dödsfall tycker jag att man borde börja med att ge välfärden tillräckliga resurser så att bemanningen kan öka.

Min fråga, utöver de frågor jag har ställt tidigare, är om regeringen är beredd att ge kommuner och regioner långsiktiga stabila ekonomiska förutsättningar för att faktiskt komma åt den ohälsosamma arbetsbelastningen.

Herr talman! Gång på gång visar tillsynen, som ministern lyfter fram, att det finns enorma brister på arbetsplatserna. Men det får liksom inget gehör hos regeringen. I strategin betonas de här frågorna, men det har inte resulterat i konkreta åtgärder från regeringens sida.

Man kan inte bara hålla på att kontrollera och kontrollera utan att det får några konsekvenser. Det låter som att arbetsmarknadsministern inte har någon tydlig idé om vad man politiskt kan göra för att komma åt problemen. Vi socialdemokrater har några förslag. Ministern kanske kan ansluta sig till något av dem.

Vi behöver öka kraven på arbetsgivarna. När föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö och det systematiska arbetsmiljöarbetet inte följs måste det få tydliga och snabba konsekvenser. Därför vill vi införa sanktionsavgifter vid brister i fråga om just de föreskrifterna, precis som föreslås i den utredning som regeringen har låtit ligga i tre år. Det ska inte löna sig att köra slut på sin personal.

Arbetsgivarna måste använda företagshälsovårdens expertkunskap i det förebyggande arbetet; det är också ett förslag. Men då måste kompetensförsörjningen säkras. Det är fullständigt orimligt att tillgången på företagshälsovård i dag minskar på grund av problem med kompetensförsörjning. Därför måste regeringen ta ansvar för utbildningen till företagsläkare, utse ansvarig myndighet och säkra finansieringen.

Kommuner och regioner måste få långsiktiga, stabila och förutsägbara ekonomiska ramar som gör det möjligt att klara sitt uppdrag utan att slita ut personalen. Sluta underfinansiera välfärden, och räkna upp statsbidragen! Utan tillräcklig bemanning kommer arbetsbelastningen att fortsätta vara ohälsosam, oavsett hur bra regler eller kontroll det är.

(Applåder)