Herr talman! Adrian Magnusson har frågat mig hur jag ser på frågan om skärpta sanktioner vid diskriminering och om jag och regeringen är beredda att agera med anledning av Diskrimineringsombudsmannens rekommendation.

Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget. Det är viktigt att värna människors lika rättigheter och möjligheter, särskilt i en tid då mänskliga rättigheter ifrågasätts och utmanas i flera delar av världen.

Diskriminering som står i vägen för människors lika rättigheter och möjligheter i livet är ett allvarligt samhällsproblem och måste fortsatt bekämpas. Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att bekämpa diskriminering. Exempelvis föreslås i lagrådsremissen om genomförande av lönetransparensdirektivet nya sanktioner för överträdelse av de bestämmelser som följer av direktivet. Vidare föreslås i lagrådsremissen att den som anser sig ha blivit diskriminerad i strid med diskrimineringslagen ska få föra talan om att få fastställt att så är fallet. Förslaget gäller samtliga diskrimineringsgrunder och för alla diskrimineringslagens samhällsområden.

Det kan även nämnas att frågan om sanktioner för överträdelser av diskrimineringslagens bestämmelser om förebyggande och främjande åtgärder, så kallade aktiva åtgärder, har utretts. I betänkandet Effektivare tillsyn över diskrimineringslagen bedömde utredaren att nuvarande möjlighet till vitesföreläggande var den mest lämpliga sanktionen.

Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av sanktioner på diskrimineringsområdet.

Herr talman! Diskriminering är ett vanligt och utbrett problem, och nuvarande lag är inte tillräcklig. Det menar Diskrimineringsombudsmannen i sin rapport.

När så många människor varje år upplever sig utsatta behöver vi sanktioner som effektivt kan avskräcka från diskriminering. Vi frågar oss: Hur får vi individer, företag och andra att bättre efterleva lagen? Då är det alltid nära till hands att säga att vi ska skärpa sanktionerna eller skärpa straffen. Därför är det lite märkligt att man inte ens är beredd att överväga det förslag som nu kommer från Diskrimineringsombudsmannen om att skärpa sanktionerna.

Frågan är också varför. Varför vill man inte se över den här frågan? Man vill inte ens överväga skärpta sanktioner.

Ministern hänvisar i sitt svar till en utredning. Jag undrar lite om frågorna i den utredningen. Här hänvisar man till en utredning som föreslår en mängd olika saker. De förslagen har man inte heller tagit vidare. Men det är också kopplat till det här med sanktioner. Varför går man inte vidare med detta?

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret, eller hur man ska uttrycka det, i det andra inlägget!

Jag upplevde det som att statsrådet i det inlägget lite grann ville nyansera bilden av arbetet med den här frågan på departementet eller inom Regeringskansliet. Statsrådet menade att det för närvarande inte pågår något arbete med att utreda skärpta sanktioner. Statsrådet sa faktiskt i interpellationssvaret: Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av sanktioner på diskrimineringsområdet. Men det var bra att statsrådet kunde nyansera den bilden. Man hoppas ju att regeringen hela tiden överväger den här typen av åtgärder, särskilt med tanke på, som jag var inne på i mitt tidigare inlägg, den utveckling vi ser på diskrimineringsområdet med allt fler anmälda fall av diskriminering och allt fler upplevda fall av diskriminering. Jag var också inne på att det i stor utsträckning är unga människor som känner sig diskriminerade – unga tjejer.

Med tanke på att det ska vara ett samhälle som håller ihop, som statsrådet pratade om, är det allvarligt om vi har väldigt många unga människor som upplever att de diskrimineras i arbetslivet eller i utbildningsväsendet.

Vi ser framför allt unga tjejer som far ganska illa på sina arbetsplatser. Vi hade ganska nyligen – nu vet jag att det var statsrådet Britz som kommenterade just den händelsen – ett fall på en kafékedja här i Stockholm, där framför allt unga kvinnliga anställda hade farit väldigt illa. Det kan kanske också ses som diskriminering.

Statsrådet lyfte i sitt inlägg det arbete som görs och pratade om vikten av att arbeta på olika håll och kanter – så har jag skrivit här. Jag tror att det var så statsrådet uttryckte sig. Hon lyfte bland annat arbetet mot rasism och hbtqi-personers upplevda diskriminering och den typen av problem i samhället. Jag tyckte ändå att hon pratade ganska väl om den ökade polariseringen i samhället och vad den kan göra med ett samhälle.

Oavsett det arbete som regeringen kan ha genomfört mot rasism och hat mot hbtqi-personer ser vi att rasismen i samhället ökar – det tror jag att de flesta upplever. Hatet mot hbtqi-personer ökar också i samhället. Då skulle man kanske kunna titta på det som Diskrimineringsombudsmannen föreslår – att man ska titta på sanktionerna vid diskriminering för att ytterligare förstärka det här arbetet.

De här sakerna står inte i kontrast till varandra. Det är inte så att om man har en plan för att bekämpa hat mot hbtqi-personer kan man inte arbeta med att skärpa sanktionerna vid upplevda fall av diskriminering. Jag tycker att de skulle kunna komplettera varandra.

Jag kan ha missuppfattat statsrådet – i så fall har jag inga problem med att backa. Men jag förstod det som att statsrådet i sitt svar lyfte att detta med fastställelsetalan skulle kunna vara något – att man skulle kunna få fastslaget att man blivit diskriminerad. Det kan säkert kännas väldigt fint i stunden för den enskilda personen, men det är absolut ingen sanktion. Man får då bara upprättelse i domstol – att man har blivit utsatt för diskriminering. Men såvitt jag kan förstå föranleder det ingen sanktion för den som diskriminerar.

Man kan alltid prata om sanktioner såsom skam eller liknande. Men jag tror inte att det är den typen av sanktioner som Diskrimineringsombudsmannen avser i sin rekommendation, utan det är helt enkelt andra typer av sanktioner.

Diskrimineringsombudsmannen lyfter i sin rekommendation till regeringen också det faktum att det i dag kan vara billigare att ta en sanktionsavgift än att genomföra alla de åtgärder som kanske krävs för att man ska minska diskrimineringen på arbetsplatsen. Det borde vara en lågt hängande frukt att se till att det i alla fall inte är billigare än att genomföra åtgärder. Det ska faktiskt löna sig att vidta åtgärder och inte löna sig att diskriminera och få en sanktion.

Herr talman! Tack till ledamöterna för frågorna!

Jag vill börja med att bekräfta den bild som båda målar upp väldigt väl kopplat till omfattningen av diskrimineringen och upplevelsen av rasism och intolerans i samhället. Det finns ett flertal studier och rapporter som pekar på detta. Nu senast tog jag emot en rapport från Forum för levande historia som visar ungas attityder och intolerans. Intoleransen ökar mot hbtqi-personer, inte minst, men det är också annan form av ökad intolerans. Det är allvarligt.

Polariseringen och det som de här rapporterna, studierna och vittnesmålen beskriver är något vi måste ta på största allvar. Detta är ett helt centralt område att fortsätta utveckla. Det handlar om att fortsätta vidta åtgärder för att se till att skärpa antidiskrimineringsarbetet. Det är också en av anledningarna till att vi från regeringens sida har utökat anslaget till Diskrimineringsombudsmannen. Vi har gett dem ett betydande ökat förvaltningsanslag. Det sätt på vilket Diskrimineringsombudsmannen tar sig an fall och aktivt driver dem är oerhört viktigt. Det fungerar normerande gentemot arbetsgivare och andra som, så att säga, begår diskriminering. Diskrimineringsombudsmannens arbete och fortsatta arbete – och att vi kan stärka det framåt – är helt centralt. Det är också regeringens absoluta prioritet.

Däri ligger också antidiskrimineringsarbetet kopplat till lönetransparens, som är regeringens förslag till vissa justeringar i diskrimineringslagstiftningen. Även om inte fastställelsetalan är en sanktion per se är det i dagsläget inte möjligt att få en sådan fastställelse om att diskriminering har skett om man har fått diskrimineringsersättning utbetald. Det glappet täpper regeringen nu till.

Vi lägger stor vikt vid Diskrimineringsombudsmannens olika rapporter och de underlag som kommer in, och vi analyserar löpande ytterligare åtgärder. Att det i nuläget inte finns något pågående arbete på just sanktionssidan handlar om att vi gör andra viktiga prioriteringar i antidiskrimineringsarbetet i form av handlingsplaner och uppdrag men också annat beredningsarbete som pågår.

Herr talman! Stort tack till ledamoten Adrian Magnusson för engagemanget och frågorna!

Även om jag var kortfattad i slutet av mitt förra inlägg har jag tidigare under denna debatt lyft frågorna, så jag hade inte tänkt göra det igen. Men nu ges jag ju möjligheten att göra så.

Antidiskrimineringsarbetet är helt centralt och prioriterat också för den här regeringen. Vi har lagt fram ett antal handlingsplaner för att motverka rasism och motverka intolerans. Vi har handlingsplanen mot rasism, där Forum för levande historia har ett samordningsuppdrag. Inom handlingsplanen är det ett tjugotal myndigheter som har särskilda uppdrag, och man arbetar fortsatt med att stärka kunskapsunderlaget angående detta. Vi har även handlingsplanen för hbtqi-personers fri- och rättigheter, där 13 hbtqi-strategiska myndigheter har särskilda uppdrag med Jämställdhetsmyndigheten som särskilt samordnande.

Därutöver har vi ett antal ytterligare uppdrag, och vi har också den särskilda strategin mot antisemitism. Därtill har vi förslagen i lagrådsremissen kopplat till utökning inom diskrimineringslagstiftningen, exempelvis när det gäller fastställelsetalan, som är en form av upprättelse för brottsoffer.

Regeringen analyserar löpande olika åtgärder för att skärpa antidiskrimineringsarbetet, och det kommer vi att fortsätta med.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.