Herr talman! Tack, statsrådet, för ytterligare några svar i den här debatten! Vi får se hur långt de räcker. Just nu tycker jag inte att de räcker speciellt långt.

Arbetslösheten har nått nya mardrömsnivåer. Den biter sig fast och når nya grupper. Det är 100 000 fler som har blivit arbetslösa sedan regeringen tillträdde. Konkurserna är rekordmånga och tillväxten bottenlåg.

Långtidsarbetslösheten biter sig fast, och Konjunkturinstitutet varnar för att det kommer att bli värre eftersom arbetslösheten inte sjunker på det sätt som den brukar göra. Det är ett oerhört misslyckande. Det går inte att beskriva det som någonting annat. Ändå har statsrådet inga bra svar.

Herr talman! Arbetslösheten är inte ett individuellt problem. Det är ett kollektivt samhällsproblem. De samhällsekonomiska konsekvenserna är enorma, och det är ett slöseri som Sverige inte har råd med. Det är också helt förödande för den enskilda. Barn får arbetslösa föräldrar. Unga som vill starta sitt vuxenliv kan inte göra det.

Jag träffar och lyssnar på arbetslösa och läser otaliga berättelser med beskrivningar av hur det känns att gång på gång bli avvisad och få nej och många gånger inte ens få komma på anställningsintervju – om det alls finns några jobb att söka. Att inte ha ett arbete att gå till gör att det känns som om man kanske inte behövs och inte får bidra. Att inte få göra rätt för sig bryter faktiskt ned människor, successivt.

Idén att det ska gå att straffa folk in i arbete har effektivt avfärdats av Finanspolitiska rådet. Det saknas inte incitament; det talar man tydligt om. Det som saknas är just arbeten att gå till.

Herr talman! Att det skulle löna sig att gå på bidrag är en borgerlig myt och har ingenting med dagens verklighet att göra. Det är respektlöst och direkt stötande att kalla arbetslösa människor lata när arbetsmarknadsministern själv inte orkar lyfta ett finger för att sänka arbetslösheten.

Herr talman! Jag vill upplysa arbetsmarknadsministern om att hans jobb går ut på att få fler att gå till jobbet – inte färre. Så har det blivit med den här regeringen. Regeringen har tappat kontrollen, och krisinsikten är långt borta. Det finns ingen plan. Man erkänner inte ens att det finns en kris på arbetsmarknaden. Det vi socialdemokrater kräver är att man tar sitt ansvar.

Herr talman! Regeringens arbetslinje knäcker inte arbetslösheten; den knäcker de arbetslösa. Det kan vi aldrig acceptera.

(Applåder)

Herr talman! Tack, interpellanten, för en viktig fråga om vad som behöver göras för att minska arbetslösheten i Sverige!

Jag deltar i den här debatten för att jag vill ge arbetsmarknadsministern en bild från mitt hemlän. Ur Arbetsförmedlingens statistiska perspektiv har Örebro län en sysselsättningsgrad som är lite högre än riksgenomsnittet. Faktum är att arbetslösheten har minskat lite grann i Örebro län till skillnad från riket som helhet, där arbetslösheten ökar.

Det kanske är Örebro län som statsministern och finansministern har tänkt på när de under hösten har sagt att det ljusnar framöver. Om man bara ser människor som statistik ljusnar det lite grann i Örebro län i Arbetsförmedlingens statistik över arbetsmarknadsläget. Men det ser olika ut i olika kommuner, och det finns olika sorters statistik.

Tittar man i stället på antalet varslade ser statistiken inte särskilt ljus ut. Medan antalet varsel i Sverige som helhet minskade under juli, augusti och september såg vi däremot en kraftig ökning av varslen i Örebro län. Jag tänker lyfta fyra exempel ur statistiken som sammantaget räknar upp till 300 människor som riskerar att bli eller som redan har blivit arbetslösa.

I Frövi och Rockhammar varslades 90 personer av Billerud i september.

I Hasselfors varslades halva arbetsstyrkan, 50 personer, vid sågverket i september.

I Degerfors varslades 53 personer vid stålverket i oktober.

I Guldsmedshyttan blev 120 personer av med jobbet när bruket nyligen lades ned.

Den sista gjutningen i Guldsmedshyttan gjordes den 27 oktober. Det blev slutpunkten för en historia som började med en hytta på 1400-talet som blev ett bruk efter ett beslut av Gustav Vasa 1551. Jag vet inte om minister Britz har varit i Guldsmedshyttan, men jag tror att han kan föreställa sig att den dominerande känslan i Guldsmedshyttan nu i december inte är att det ljusnar vid horisonten.

Herr talman! Vi hörde statsrådet berätta att en stor andel av de arbetslösa har begränsade färdigheter och står långt från arbetsmarknaden och att många är födda utanför Europa och har kort utbildning. Det stämmer inte när vi pratar om de varslade och uppsagda i Frövi, Rockhammar, Hasselfors, Degerfors och Guldsmedshyttan. Det här är människor som alldeles nyss stod mitt i arbetsmarknaden med utvecklade färdigheter för precis det jobb som de hade att utföra. Många av dem har rötterna djupt förankrade i bygden. Det är människor som har burit arvet av en svensk arbetslinje ända sedan Gustav Vasas tid. Jag tycker att de förtjänar ett bättre svar på frågan om vilka åtgärder ministern och regeringen tänker vidta för att minska arbetslösheten.

(Applåder)

Herr talman! Arbetslösheten ligger på 9 procent. Sverige har i dag EU:s tredje högsta arbetslöshet. Över en halv miljon människor saknar ett jobb att gå till. Det har ökat med 100 000 sedan den här regeringen tillträdde. Det hade inte behövt vara så här. Om Sverige bara följt samma utveckling som övriga Europa hade 70 000 fler människor varit i arbete. Men regeringen gör inte vad som krävs. Man har ingen krisinsikt. Man skär ned. Man väntar. Man hoppas. Man är helt passiv medan arbetslösheten biter sig fast.

Med högerns budgetpolitik har resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken halverats, alltså alla de insatser som behövs för att människor ska kunna få jobb, utbildningar, coachning, subventionerade anställningar, arbetsmarknadsutbildningar och andra stödinsatser.

Samtidigt som det råder massarbetslöshet planerar regeringen för att fortsätta skära ned. Det här är märkligt när en så stor andel står så långt ifrån arbetsmarknaden eller, som ministern säger, har svag konkurrensförmåga. Då borde man absolut inte fortsätta med sin besparingslinje utan se till att satsa på dessa individer så att de kan ta sig till jobb. Det kan kosta lite mer när människor står så långt ifrån arbetsmarknaden. Det tror jag att också ministern förstår.

Jag bor i Vetlanda i Jönköpings län, ett län som under lång tid har varit ett av Sveriges starkaste industri- och exportlän. Det är ett län där människor alltid har arbetat sig igenom kriser. Vi har hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Men under den här arbetslöshetskrisen har även Jönköpings län fått ökad arbetslöshet.

Byggkrisen slår särskilt hårt mot Småland och Jönköpings län, som är ett av Sveriges viktigaste områden för träindustri och småhustillverkning. En stor majoritet av landets trähusproduktion finns där. Men i dag är vart fjärde jobb i träindustrin borta. Det har inte byggts så här lite småhus på över 100 år, och byggtakten är den lägsta på 30 år.

Byggkrisen har tvingat anrika småhustillverkare att lägga ned, med förödande konsekvenser för mindre orter på landsbygden. Ändå har regeringen inte presenterat någon politik för att få igång byggandet, för att kunna rädda de arbetstillfällen som fanns och finns i Jönköpings län. Man har sagt nej till branschens begäran om att öppna för korttidsstöd till träindustrin. Konsekvensen är tydlig: Fungerande företag slås ut, kompetens försvinner och jobben riskerar att inte komma tillbaka.

Det är inte bara byggnadsarbetare som drabbas. Arbetslösheten har ökat i flera grupper: bland äldre, bland akademiker och bland unga, som tidigare relativt snabbt etablerade sig på arbetsmarknaden, inte minst inom industrin.

Herr talman! Arbetslöshet är inte bara en siffra. Det är något som riskerar att slå sönder familjer, drömmar och liv. Det handlar om unga som inte kommer in på arbetsmarknaden utan får börja sitt vuxenliv i arbetslöshet och äldre som får avsluta sitt yrkesliv i förtid. Det är ett slöseri med människors kraft, kunskap och erfarenhet. Jag hoppas verkligen att ministern har några nya besked att ge om vad regeringen kan tänka sig att vidta för åtgärder för att komma åt arbetslösheten.

(Applåder)

Herr talman! Tack till statsrådet! Men framför allt tack till vår interpellant, som har tagit upp den viktiga frågan om arbetslösheten här i dag.

Vi har EU:s tredje högsta arbetslöshet. Vi har en halv miljon svenskar som är arbetslösa och inte har ett jobb att gå till. Samtidigt som andra länder i Europa lyckas vända utvecklingen drabbas allt fler i Sverige av arbetslöshet. Om Sveriges utveckling hade följt den europeiska hade ungefär 70 000 fler svenskar haft ett jobb att gå till. Ungdomsarbetslösheten är skyhög.

Det här handlar inte om siffror. Det handlar om människor av kött och blod, som ska betala räkningar och betala för barnens vinterkläder och som vill ha råd med julklappar till sina nära och kära, inte minst till sina barn.

Det är människor som undrar om de är eftertraktade. Först är det ett nej, och sedan är det två och tre. Kanske finns självkänslan kvar där någonstans. Men sedan handlar det om tio nej, och då börjar det bli jobbigt. Femtio nej äter sig in i psyket, och självkänslan skadas. Ändå är det inte en individs fel. Det handlar om ett samhälleligt problem, kollektiva problem – regeringens problem.

Arbetsförmedlingens rapport om arbetsmarknadsläget för kvartal 2 visar att arbetslösheten nu också drabbar oss i Stockholms län. Allt fler behöver skriva in sig vid Arbetsförmedlingen. I Stockholms län var det faktiskt betydligt fler än på andra håll som tvingades att skriva in sig under andra kvartalet. Det var en ökning med 8 procent, att jämföra med riksgenomsnittet på 5 procent. Det kanske inte är så konstigt, för här går de ekonomiska hjulen snabbare också när det går åt fel håll.

Arbetslösheten fungerar som en influensa. Varje företag som lägger ned verksamhet medför fler arbetslösa som i sin tur minskar sin konsumtion, vilket i sin tur tvingar fler företag att minska sin verksamhet – och så fortsätter det. Fler och fler människor blir arbetslösa. Vaccinet mot den här typen av kris, som Tidöregeringen nu bara förstärker, är därför i stället positiva investeringar som skapar framtidstro.

Vi socialdemokrater vill göra detta. Vi vill satsa mer på kompetensförsörjning och arbetsmarknadsutbildningar. Det har vi i vår budget. Vi vill satsa mer på det som också skapar fler jobb för hela Sverige – en strategi för vår industri. Vi vill satsa på exempelvis den gröna omställningen, som vi vet ger fler jobb och där Sverige har fördelar. Vi socialdemokrater vill ha en ambitiös klimatpolitik. Vi vill ligga i framkant när det gäller de moderna jobben, digitaliseringen och det som vi vet kommer att vara fördelar för de länder som satsar. Vi ger också betydligt mer till Industriklivet.

Kort sagt: Vi har en plan för hur man bekämpar arbetslöshet. Borgerliga regeringar har aldrig det. Jag var SSU:s förbundsordförande när Reinfeldtregeringen styrde. På den tiden drabbades världen av finanskrisen. Men den svenska regeringen stod väldigt passiv. Vi fick en rekordhög ungdomsarbetslöshet även då. Den dåvarande arbetsmarknadsministern uttryckte det som att vi hade skitår att förvänta oss. Det var ungefär den hållning han hade på Arbetsmarknadsdepartementet. Vi sa: Politiken får aldrig ha den passiva inställningen när människor drabbas av arbetslöshet. Vi måste investera i det som ger framtidstro och det som ger jobb. Och vi måste ge en ung generation chansen att starta sitt vuxna liv med arbete.

(Applåder)

Fru talman! Det ekar fortfarande väldigt tomt i regeringens tunnor. Vi kan alla konstatera – det är svårt för regeringen att undvika det – att det är fler som blir arbetslösa för varje år som går med den här regeringen.

Som jag sa i mitt första inlägg borde arbetsmarknadsministern se till att fler går till jobbet, inte färre. Det är lite grann av en arbetsmarknadsministers funktion. Men det är inte den sysselsättning man har Arbetsmarknadsdepartementet just nu. Det finns inga förslag på våra bord. Eller jo, det har kommit ett förslag om att försämra a-kassan för dem som nu blir arbetslösa. Detta är tydligen vad arbetsmarknadsministern gör och vad de håller på med på departementet.

Ska det inte vara färre som går ut i arbetslöshet och fler som går till arbetet? Det är väl arbetsmarknadsministerns arbetsuppgift att se till det? I så fall är det ju ett misslyckande, för det blir 100 000 fler arbetslösa med SD-regeringen. Jag tycker att det är kvitto nog. Vi vet vad regeringen går för.

Senaste gången borgerliga politiker innehade regeringsmakten, med Reinfeldt som pratade arbetslinje, ökade arbetslösheten. Nu fortsätter man i samma hjulspår med en arbetslinje som leder till arbetslöshet och till att människor blir fattigare.

Om människor blir fattigare och får det riktigt jäkla tufft – ursäkta språket, fru talman – kommer det alltså att finnas fler jobb att söka hos Arbetsförmedlingen. Det är en logik som vi aldrig riktigt har förstått. Arbetsmarknadsministern får gärna förklara för oss socialdemokrater hur det blir fler jobb att söka när människor blir fattigare.

Vi tror på tillväxtpolitik. Vi tror att om vi investerar i människor – om människor får möjlighet att ta ett arbete och om vi ser till att fler företag blir bättre, växer och mår bra – blir det också fler som får jobb.

Fru talman! När ministern får frågor av Svenska Dagbladet om den ökade arbetslösheten bland akademiker – den har blivit 30 procent högre, och gruppen akademiker växer snabbt bland de inskrivna på Arbetsförmedlingen – veknar han. Då försvinner tuffheten. Då vet han att det är ganska jobbigt att vara arbetslös. Det ser man när man läser svaren. Då är det inte tal om att de ska plocka bär i norra Sverige eller att det bara handlar om lathet. Då förstår man att det är tufft att vara arbetslös.

Detta, fru talman och alla som lyssnar på debatten, är inget annat än rent klassförakt från Sveriges arbetsmarknadsminister! Det kan inte bli mer uppenbart att det inte är en uppgift för Liberalerna eller den här regeringen. Att bekämpa arbetslösheten handlar om att skapa fler vägar och möjligheter. Det handlar om att inte överge människor som vill göra rätt för sig. Man måste vilja se att fler kan gå till jobbet. Att strunta i massarbetslösheten är ett enormt svek mot Sverige och alla som nu är arbetslösa.

(Applåder)

Fru talman! I ministerns svar blir det tydligt för alla vad regeringens medicin mot arbetslösheten är: en sämre a-kassa och ett bidragstak. Båda baseras på en idé om att folk som är arbetslösa inte vill arbeta och att de bara behöver piskas hårdare. Bara de blir lite fattigare kommer de att få ett jobb.

Detta är både felaktigt och respektlöst mot hundratusentals människor som är arbetslösa. Industri- och byggnadsarbetare som blivit uppsagda, nyutexaminerade akademiker och yrkesutbildade som inte får sitt första jobb, människor som saknar rätt kompetens och gång på gång får nej behöver inte fattigdom. De behöver stöd, utbildning och riktiga jobb.

Jobbskatteavdraget har provats gång på gång. Ändå fortsätter högern med något som liknar en dåres envishet att hävda att skattesänkningar automatiskt leder till fler jobb. Men verkligheten visar något helt annat. Vi har sett jobbskatteavdrag på jobbskatteavdrag, och ändå ökar arbetslösheten.

Samtidigt presenteras ingen politik för att få igång bostadsbyggandet, ingen politik för nya industrietableringar och ingen politik för nya jobb. Tvärtom avskaffar regeringen statliga kreditgarantier som har bidragit till investeringar i svensk industri och nya arbetstillfällen.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar att han följer situationen noggrant och att regeringen är beredd att vidta åtgärder om läget kräver det. Men om inte massarbetslöshet får regeringen att agera, vad är det då som ska till? Hur hög ska arbetslösheten behöva bli innan regeringen lägger fram några nya förslag som faktiskt pressar tillbaka den?

(Applåder)

Fru talman! Tack till arbetsmarknadsministern för debatten!

Arbetsmarknadsministern har svarat något diffust på den här interpellationen och i interpellationsdebatten, något diffust om sämre a-kassa och bidragstak och att de som inte har jobb inte vill ha jobb. De borde ha det fattigare, för då skulle de bli motiverade.

Tidö, Alliansen och högern har alltid tyckt så. Rika jobbar mer om de får mer pengar; fattiga jobbar mer om de får mindre pengar. Det finns ingen logik. Det finns inte heller någon evidens. Tvärtom har borgerliga regeringar alltid misslyckats med arbetslöshetsfrågan.

Förra gången vi hade en borgerlig regering var jag själv ordförande för SSU. Jag minns den enorma och bitande arbetslösheten då, som drabbade inte minst den unga generationen väldigt hårt. Nu ser vi det upprepas, och det beror på att borgerliga regeringar inte vill använda arbetsmarknadspolitik. Man vill inte investera i framtidsbranscher, och man är helt ointresserad av fördelningspolitik.

Alla de här tre delarna är det som vi socialdemokrater tycker är allra viktigast i tuffa tider.

Det är väldigt viktigt just under lågkonjunktur, när det är som svårast, att investera framåt och satsa på de branscher som har framtiden för sig. Nu, i den tid vi lever i, är det de företag som har idéer och investeringar för den gröna, klimatvänliga framtiden.

Man behöver också utbilda dem som ska få de jobb som ligger i framkant. Det handlar om en stark utbildningspolitik med bra arbetsmarknadsutbildningar.

Sist men inte minst har vi fördelningspolitiken. Här har Tidögänget ännu en gång fått det helt om bakfoten. Det är de som har mindre pengar som konsumerar mer när det är svåra tider om de får mer i plånboken, och ni har försämrat för dem med minst inkomster och satsat på dem med mest. Det är orättvist, och det är dåligt när det gäller arbetslösheten.

(Applåder)

Fru talman! Jag inledde den här viktiga debatten med att säga att det inte finns någon krisinsikt hos den här regeringen, krisinsikt om det mycket allvarliga läget med massarbetslöshet på arbetsmarknaden, och det har blivit otroligt tydligt i den här debatten.

Statsrådet står här i kammaren, fru talman, och säger att regeringens åtgärder fungerar bra. De här människorna ska få det tuffare och tuffare; då kommer de att ta jobb. Det kommer inte att komma några fler förslag från Arbetsmarknadsdepartementet om åtgärder på arbetsmarknaden i de här frågorna. Det står klart att man tycker att a-kassan och de regeländringarna fungerar bra.

Då undrar jag, fru talman, var arbetsmarknadsministern håller till. Det måste vara någonstans där inga som helst berättelser om verkligheten når honom, för den blir oerhört tydlig om man går ut och tittar och lyssnar på hur det faktiskt ser ut.

Fru talman! Det här är ett oerhört misslyckande. Det kan inte vara något annat, och det ska vi vara otroligt tydliga med. Det är så många människor där ute som inte vill något annat än att ha ett jobb eller är varslade om att bli av med sitt arbete.

Det finns inte en regering eller en arbetsmarknadsminister i Sverige som tänker ta det här på allvar. De ska bara följa frågan, och det tycker jag är oerhört olyckligt. Vi behöver byta ut den här regeringen.

(Applåder)