Johanna Haraldsson

Fru talman! Asbest är ett av de farligaste ämnena vi har på svenska arbetsplatser. Trots att det har varit förbjudet i decennier dör hundratals människor varje år i sviterna av asbestexponering.

För att skydda arbetare, deras anhöriga och andra krävs det att de som hanterar asbest får rätt utbildning där de lär sig att skydda sig mot exponering. Men vi vet att utbildningarna inte alltid håller måttet. Sveriges Radio har visat på exempel där utbildningsintyg har delats ut utan att deltagarna har fått tillräcklig kunskap, och det bekräftas också av Arbetsmiljöverkets rapport som lämnades till regeringen i januari 2023.

Myndigheten konstaterade då att kvaliteten på utbildningarna är väldigt varierande. Endast 3 av de 20 granskade utbildningsanordnarna ställer krav på kunskapsprov för att få intyg. Det saknas också både en systematisk kvalitetssäkring och ett register över såväl godkända utbildare som dem som har utbildat sig och ska ha kunskap om asbestsanering. Det finns alltså ingen kontroll av kvaliteten på utbildningarna. Arbetare kan, trots att de har ett intyg i handen, sakna helt grundläggande kunskaper om skyddsutrustning och hur man skyddar sig.

Att någon har ett intyg säger alltså i praktiken ingenting – inte om vad personen kan och faktiskt inte ens om huruvida personen har genomgått en utbildning. En inspektör sa i Ekots granskning att det är skrämmande hur många sanerare han möter som helt saknar kunskaper om riskerna trots att de har intyg om genomgången utbildning. I samma granskning intervjuades Stefan, som gick en två dagars utbildning på internet. Han fick sitt intyg trots att han inte hade genomgått den praktiska utbildning som han var lovad. Kursledaren skrev helt sonika ut intyget innan Stefan utfört de momenten i utbildningen.

Fru talman! Arbetsmiljöverket föreslår ett flertal åtgärder i sin rapport i januari 2023, såsom en fristående examination av dem som har genomgått utbildningen, bättre kontroll av utbildningsanordnarna och ett nationellt register. Det här föreslås för att säkerställa att intygen som skrivs ut vittnar om att du verkligen har den kunskap som krävs för att kunna arbeta säkert.

Vi socialdemokrater läste rapporten, vilket jag förutsätter att även ministern har gjort, och efter det har vi varje år lagt fram förslag i våra motioner om att det är precis det man ska göra: införa examination och en skärpt kontroll av asbestutbildningarna. Min fråga blir varför regeringen inte har agerat på Arbetsmiljöverkets förslag. Och är ministern beredd att införa fristående examination och en skärpt kontroll av asbestutbildningarna?

(Applåder)

Fru talman! Ministern verkar tro att regeringens politik ska få fler i arbete, men verkligheten talar emot honom. Sedan Tidöregeringen tillträdde har 100 000 fler blivit arbetslösa. Det finns fler exempel på vilka städer det kan motsvara, bland annat Jönköping, en ort som jag bor nära. Det är som om alla i Jönköping blivit arbetslösa sedan Tidöregeringen tillträdde.

Trots jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag ökar arbetslösheten. Det som regeringen nu presenterar som lösningar på arbetslösheten är ännu ett jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, ett bidragstak och en sämre akassa.

Skattesänkningarna går till dem som redan har ett jobb. De sänkta arbetsgivaravgifterna har prövats tidigare och visat sig ha väldigt liten effekt. Bidragstaket kommer enbart att driva fler barnfamiljer djupare ned i fattigdom. En försämrad akassa drabbar dem som har lägst löner allra värst, utan att de för den sakens skull kommer snabbare i jobb.

Inget av detta skapar nya jobb för dem som i dag står utan arbete – en halv miljon människor. Tidöregeringen prioriterar sänkta skatter för höginkomsttagare framför investeringar i människor som står utan jobb. Arbetsmarknadspolitiken har skurits ned. Insatserna har blivit färre. Stödet till dem som behöver det allra mest har försvagats. Regeringens tal om utbildning ekar tomt. Det är inte konstigt att arbetslösheten har bitit sig fast.

Vi vet att arbetslöshet sällan handlar om ovilja. Tvärtom vill de allra flesta som står utan jobb ha ett jobb, men de saknar rätt utbildning, språkkunskaper och arbetslivserfarenhet för att kunna konkurrera om de lediga jobben. Då behövs stöd, utbildning och insatser, inte fattigdom som piska.

Regeringen väljer aktivt att öka klyftorna i stället för att bekämpa arbetslösheten. Det är ingen politik för fler jobb, utan det är klasspolitik som gör fattiga familjer fattigare utan att bryta arbetslösheten.

(Applåder)

Fru talman! Som flera av mina kollegor redan har påpekat står i dag över en halv miljon människor i Sverige utan arbete. Arbetslösheten är bland de högsta i Europa, och den biter sig fast på en hög nivå så länge åtgärder inte kommer på plats. Arbetslöshet slår inte bara mot individen, mot framtidstro, hälsa och möjligheten att försörja sig själv. Den slår också mot hela samhället. Den hotar tillväxten och vår gemensamma välfärd.

Vi vet vilka som har svårast att få jobb: människor utan gymnasieutbildning, människor som saknar språket och människor som inte har någon arbetslivserfarenhet. Ministern säger själv att 70 procent av de arbetslösa tillhör gruppen med svag konkurrenskraft. Men det handlar inte om människor som inte vill arbeta. Det handlar om människor som saknar rätt verktyg för att kunna ta ett jobb.

Just därför behöver vi en aktiv arbetsmarknadspolitik med en bredd av insatser, insatser som kan ta folk steg för steg närmare ett eget arbete och egen försörjning. Vi vet att investeringar i människor fungerar. Det är precis detta som exempelvis Finanspolitiska rådet har lyft fram. Man vill ha satsningar på yrkesutbildning, subventionerade anställningar och bättre matchning.

Men när vi tittar på regeringens politik ser vi att det inte är där som tyngdpunkten ligger. I stället är det mycket av samma ineffektiva högerpolitik som vi känner igen. Det är ännu ett jobbskatteavdrag. Jag har tappat räkningen på vilket i ordningen. Det är återinförda sänkta arbetsgivaravgifter för unga, en reform som man själv tidigare varit med och avskaffat just för att den inte har den effekt på ungdomsarbetslösheten som man önskat. Utvärderingar har gång på gång visat att åtgärden är dyr och har mycket begränsad effekt.

Så har vi bidragstaket, som regeringen lyfter som ett viktigt svar på arbetslösheten. Det berör bara ett antal tusen hushåll samtidigt som över en halv miljon människor är arbetslösa. Det är helt enkelt inte där lösningen ligger.

Det regeringens politik däremot kommer att leda till – det säger alla experter – är ökad barnfattigdom. Att pressa redan utsatta familjer hårdare gör inte att fler arbetsgivare anställer.

Samtidigt har regeringen minskat resurserna till Arbetsförmedlingen och till aktiva insatser. Man har minskat stödet för dem som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Färre får tillgång till det stöd som de behöver för att komma i arbete trots att arbetslösheten är skyhög.

Nu försämras också akassan. Den brantare avtrappning som regeringen nu inför drabbar särskilt dem med lägre inkomster utan att fler på grund av den skarpare avtrappningen kommer att komma i jobb.

Ministern talar om att det är viktigt att satsa på utbildning. Och det är ju sant, men sanningen är den att Tidöregeringen inte satsar mer på utbildning än vad vi socialdemokrater gjorde i regeringsställning. Man har fortfarande inte lyckats komma upp i samma nivå på antalet utbildningsplatser. Färre deltar i dag i utbildning än vad fallet var för tre år sedan.

Om regeringen nu menar allvar med att bryta arbetslösheten och få fler jobb, varför väljer man då att lägga mångmiljardbelopp på skattesänkningar? Varför lägger man tid och energi på en bidragsreform som riskerar att öka barnfattigdomen i stället för att bygga ut den aktiva arbetsmarknadspolitiken, något som vi faktiskt har erfarenhet av att det fungerar?

(Applåder)

Fru talman! De återkommande rapporterna om att statliga stödpengar hamnar hos skurkföretag visar att kontrollerna inte är tillräckliga. De här medlen, som både det aktuella företaget och många andra företag fått utbetalda, skulle ju aldrig ha betalats ut om kontrollerna varit tillräckliga.

Kontrollsystemen måste vara tillräckliga hos ansvarig myndighet. Det är ju inte rimligt att myndighetssamverkan, som ministern lyfter upp i sitt svar, ska användas för att åtgärda fel som finns hos en av de egna myndigheterna i samverkan. Ni hör själva hur dumt det låter.

Kan man inte garantera att nystartsjobben eller andra anställningsstöd används som de ska borde man se över själva regelverken eller göra som vi i Socialdemokraterna föreslagit: helt stoppa utbetalningarna tills man fått ordning på kontrollerna av de företag som är aktuella. Företag som gång efter gång missköter sig borde aldrig bli aktuella för nya stödpengar. Vi borde svartlista kriminella företag och utestänga dem från statliga stöd.

Jag undrar om det finns någonting av det som både mina kollegor och jag nu har pratat om som man skulle kunna tänka sig att göra från arbetsmarknadsministerns sida – något ytterligare utöver det som man i dagsläget gör. Ministern talar om stärkta kontroller, men det är uppenbart att de inte är tillräckliga, eftersom det gång efter gång uppdagas att rent kriminella företag faktiskt får ta del av statliga medel.

Fru talman! Det är jättebra med en ny arbetsmiljöstrategi. Det var faktiskt inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den här regeringen. Jag är glatt överraskad över att Tidöregeringen går fram med en ny arbetsmiljöstrategi. Jag har också förstått att arbetet med att ta fram den har varit bra och framgångsrikt och skett i bred dialog.

Jag hoppas verkligen att en ny strategi blir startskottet för verklig action när det kommer till arbetsmiljöarbetet och att vi faktiskt får se fler propositioner och förslag från regeringen baserat på de handlingsplaner och den strategi som man nu tar fram.

Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för den här debatten, men jag vill också återkomma till att denna fråga inte är kontroversiell. Alla är överens om att det inte finns några hinder för att ratificera konvention 190. Alla skriver under på att hot och våld i arbetslivet är oacceptabelt. Allt är klart. Det är vad man brukar kalla en lågt hängande frukt, något som inte kräver särskilt stor ansträngning. Att ratificera konventionen sänder en tydlig signal från regeringen och riksdagen om att våld och trakasserier i arbetslivet är oacceptabelt och ska bekämpas.

Regeringen har inte prioriterat att ratificera ILO:s konvention 190. Det är uppenbart. Trots att det talas om förebyggande arbete och vikten av systematiskt arbetsmiljöarbete har inga insatser gjorts för att ytterligare förstärka detta arbete på våra arbetsplatser. Man har gång efter gång gett sken av att man tänker göra något som man sedan inte levererar. Detta uppfattas av mig som oseriöst och saktfärdigt. Det är inte direkt så att det sprutar ut propositioner från Arbetsmarknadsdepartementet, så varför plockar man inte sin lägst hängande frukt och lägger fram frågan om ratificering för riksdagen?

(Applåder)

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för de inte jättetydliga men ändå ganska tydliga och positiva beskeden i den här frågan!

Att regeringen har gått vidare med förslagen om att stärka skyddet för offentliganställda är bra. Vi socialdemokrater står helhjärtat bakom den nya lagstiftningen. Det är kanske inte konstigt, med tanke på att det var vi som tillsatte den utredning som ligger till grund för att de nya reglerna har kommit på plats.

Det förstärkta skyddet handlar till stor del om straffskärpningar. Det är bra. Men det tar sikte på det som händer efter att någon redan har blivit utsatt, när skadan redan är skedd. Arbetet som förebygger och förhindrar att arbetstagare utsätts berörs inte av den lagstiftningen. Det förebyggande arbetet på arbetsplatserna behöver stärkas. Vi är överens om att vi har en bra lagstiftning, men på arbetsplatserna gör man inte alltid precis det man ska.

Vi socialdemokrater har föreslagit att begränsa ensamarbete i verksamheter där risken för hot och våld är särskilt hög. Att arbeta ensam gör arbetstagare mer sårbara och ökar riskerna.

Flera fackförbund, bland annat Seko, Handels, som min kollega sa här tidigare, och även Kommunal, har lyft fram samma behov. Det systematiska arbetsmiljöarbetet behöver stärkas. Riskbedömningarna måste bli bättre och åtgärderna mer träffsäkra. Det här säger vi om och om igen. Men vi behöver också vidta åtgärder för att det verkligen ska bli så. Det krävs bredare kunskap bland arbetsgivare om hur hot och våld kan förebyggas och hanteras.

Vi socialdemokrater har även föreslagit något som också finns utrett och klart: att fler brister i arbetsmiljön ska beläggas med sanktioner. Det ska straffa sig om arbetsgivare inte jobbar systematiskt och förebyggande.

Ratificeringen av ILO 190 är en viktig signal, men mer måste göras. Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern om han delar uppfattningen att ensamarbete i riskfyllda miljöer är ett problem och om han är beredd att agera. Vilka insatser kan behövas för att stärka arbetsgivarens kunskap om hot, våld och trakasserier? Vilka andra konkreta insatser tittar regeringen på för att minska hot och våld i arbetslivet?

Men framför allt vill jag återvända till huvudfrågan. När kommer regeringen att lägga fram ett förslag för riksdagen om ratificering av ILO 190?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret, särskilt för att arbetsmarknadsministern uttrycker att ILO:s konvention är betydelsefull i arbetet med att motverka våld och trakasserier i arbetslivet.

Våld och trakasserier på våra arbetsplatser är ett stort problem. Unga kvinnor är särskilt utsatta, enligt undersökningen Arbetsmiljön 2024. Personal inom LSS vittnar om våld och mordhot. Tågvärdar knivhotas och misshandlas. Butikspersonal rånas. Vårdbiträden blir slagna av patienter.

Att människor går till jobbet och riskerar att utsättas för våld är helt oacceptabelt. Gemensamt för många av dessa fall är att arbetsgivaren inte gjort tillräckligt för att förebygga och förhindra situationer där löntagare utsätts. Det sätts inte in tillräckliga resurser för att skydda arbetstagare från hot och våld. Bristande bemanning och otillräckligt stöd från arbetsgivare skapar en grogrund för våld och trakasserier på våra arbetsplatser.

Fack, skyddsombud och Arbetsmiljöverket pekar på bristande riskbedömningar, återigen, på bristande introduktion och utbildning för personal och på ensamarbete som en tydlig riskfaktor.

Fru talman! År 2019 antog ILO konvention 190 om att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Beslutet togs med stor majoritet, och Sverige röstade för ett antagande av konventionen.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen lät utreda hur konventionen skulle kunna implementeras i Sverige. Utredningen visade att svensk lag redan är förenlig med konventionen och föreslog åtgärder för att stärka det förebyggande arbetet för att minska utsattheten för våld och trakasserier på våra arbetsplatser. Utredningen skickades på remiss. När Tidöregeringen tillträdde fanns utredning och remissvar klara, och ansvarig minister uttryckte redan då en ambition om ratificering.

Men sedan har inte så mycket hänt, tyvärr. År 2023 fick jag veta att ministern ville avvakta ett EU-beslut innan man lade fram frågan om ratificering till riksdagen. Strax innan beslutet från EU för över ett år sedan meddelade samma minister att hon hade för avsikt att ratificera konventionen. Gång på gång har jag fått svaret när jag har frågat: Frågan bereds i Regeringskansliet. Samma svar får jag i dag. Det brukar vara svaret. Men till skillnad från många andra frågor har det tydligt uttalats en positiv inställning till att ratificera konventionen.

Jag har under dessa tre år litat på att regeringen kommer att lägga fram ett förslag om ratificering av ILO 190 för riksdagen under mandatperioden, av den enkla anledningen att man, trots att det har tagit tid, gång på gång har sänt ut positiva signaler.

Att ratificera ILO 190 är varken komplicerat eller kontroversiellt. Allt är klart, och det borde vara en ganska enkel process. Så min fråga till arbetsmarknadsministern kvarstår: Avser regeringen att ratificera ILO:s konvention 190 och i så fall när? Tror man sig kunna göra det under denna mandatperiod?

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för den här debatten! Vi är helt överens om vad som är nyckeln: det systematiska arbetsmiljöarbetet. Därför saknar jag de konkreta åtgärder som skulle göra att det stärks ute på arbetsplatserna. Men vi får väl återkomma till denna debatt fler gånger. Vi förväntar oss ändå att det händer lite mer på detta område. Kanske kan en ny arbetsmarknadsminister bidra till det.

Fru talman! År 2023 blev det dödligaste året. Byggarbetsplatserna var återigen de värst drabbade, och vi föreslog en kriskommission. Men i stället beslutade riksdagen, med regeringens stöd, om en betydligt svagare skrivning. Det beslutet fattades för mer än ett år sedan. Vi socialdemokrater menar att det beslut som fattades var för otydligt och urvattnat och att man i stället skulle ha gått på vårt förslag om en kriskommission.

Tråkigt nog verkar vi ha fått rätt. Ett otydligt och urvattnat förslag ger inte så mycket resultat. Inga nya åtgärder har vidtagits, och vi står och stampar på samma ställe. Dödsolyckorna ser ut att bli fler i år än förra året.

Det är givetvis inte regeringens fel att folk dör på jobbet. Men det är regeringens ansvar att vidta åtgärder, fatta beslut och lägga fram propositioner som kan trycka tillbaka dödstalen och få arbetsgivarna att ta sitt ansvar för att förebygga olyckor på sina arbetsplatser och skydda arbetstagarnas liv och hälsa. Det är regeringens ansvar att se till att kriminella inte kan driva företag.

Det är tydligt att det behövs en total genomlysning av byggbranschen för att synliggöra de strukturer som ständigt leder till nya olyckor. Detta behövs för att nya åtgärder ska kunna läggas fram.

Fru talman! Vi vet att byggbranschen är särskilt riskfylld. Till skillnad från många andra branscher förändras arbetsmiljön ständigt på ett bygge. Nya moment, nya arbetslag, nya maskiner kräver ständigt nya riskbedömningar och nya skyddsåtgärder. Byggbranschen präglas i dag av korta byggtider och långa kedjor av underentreprenörer. Kunskapskraven är ofta otydliga. Kontrollen är bristfällig. I upphandlingar får alltför ofta lägsta pris väga tyngre än säkerheten. Ovanpå allt detta finns en utbredd arbetslivskriminalitet.

Statsrådet talar om säkerhetskultur, och det är jätteviktigt att man etablerar en säkerhetskultur. Men så som byggbranschen ser ut och med de särskilda utmaningar branschen har blir det oerhört svårt att etablera en gemensam kultur när det förekommer mängder av företag på en och samma arbetsplats, och det är nästan omöjligt att åstadkomma en ledning och styrning där. Jag tror att man måste komma åt andra grundläggande problem innan man kan ”grädda” med tal om säkerhetskultur, även om det givetvis är en viktig fråga.

På grund av hur det ser ut i branschen menar vi att det behövs en total genomlysning av hela sektorn, en kriskommission, där man granskar strukturerna och föreslår konkreta åtgärder. Det är vad Byggnads har krävt, och det är vad vi socialdemokrater har krävt i riksdagen.

Precis som uttrycks av Arbetsmiljöverkets generaldirektör och många före honom hade de allra flesta dödsolyckor kunnat förebyggas om arbetsgivarna gjort det de ska genom att ständigt bedöma risker, förebygga olyckor, följa upp sitt arbetsmiljöarbete och systematiskt jobba med arbetsmiljön. Därför vill jag fråga arbetsmarknadsministern: Hur ska vi få fler arbetsgivare att ta det ansvaret? Hur ökar vi motivationen att arbeta systematiskt med arbetsmiljön? Hur får vi riskbedömningen att bli bättre, och hur ser vi till att de åtgärder som krävs också kommer på plats?

Arbetsgivarna bär hela ansvaret för arbetsmiljön. Men hur får vi dem att ta det ansvaret? För mig är det tydligt, fru talman, att sanktionerna mot arbetsgivare som gång på gång brister i sitt ansvar måste skärpas. Arbetsmiljöbrott borde kunna leda till näringsförbud. Den som upprepade gånger utsätter sina anställda för livsfara ska inte ha rätt att driva företag. Det borde vara självklart.

Samtidigt måste antalet inspektioner öka, och de regionala skyddsombuden måste ges resurser nog att besöka fler arbetsplatser och upptäcka brister i tid. Det måste bli stopp för de oändliga kedjorna av underentreprenörer. Ju längre ned i kedjan man kommer, desto svårare blir det att säkerställa rimliga arbetsvillkor och att arbetsmiljöregler faktiskt följs. I varje led ska vinst tas ut och villkor och löner pressas. När ansvariga på en arbetsplats inte ens kan svara på var de omkomna var anställda är det något allvarligt fel.

Arbetsmarknadsministern säger att vi är eniga om att mer måste göras. Men vad är då arbetsmarknadsministerns lösning? När får vi se skarpa förslag från regeringen på hur man ska komma åt de utbredda problemen inom byggbranschen, som alltför ofta leder till att arbetare skadas eller i värsta fall dör?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka den nye arbetsmarknadsministern för svaret.

Fru talman! Att gå till jobbet ska aldrig innebära livsfara. Ingen ska behöva riskera liv och hälsa. Ändå ser vi att människor fortsatt dör på sina arbetsplatser.

År 2023 blev det dödligaste året på över ett decennium, och allra värst drabbad var byggbranschen. Den fruktansvärda hissolyckan på en byggarbetsplats i Sundbyberg i december 2023, där fem arbetare miste livet, visar byggbranschens tydliga skuggsidor. På samma arbetsplats fanns 119 företag verksamma. De var fördelade på fem led av underentreprenörer. Fyra dagar efter olyckan kunde arbetsgivaren fortfarande inte svara på om de omkomna var hans egna anställda eller inte.

Denna tragedi synliggör problemen i en bransch där ansvar urholkas av långa kedjor av underentreprenörer och där människors liv riskeras på grund av osund konkurrens och bristande kontroll.

Mot den bakgrunden föreslog vi socialdemokrater en kriskommission för byggsektorn för att göra en grundlig genomlysning av de strukturer som gång på gång leder till olyckor och dödsolyckor. Vi föreslog en kriskommission som också skulle ha uppdraget att lämna förslag på åtgärder som man bedömer skulle minska antalet dödsolyckor. Förslaget fick tyvärr inte gehör, men riksdagen beslutade ändå i april 2024, med stöd av Sverigedemokraterna och regeringspartierna, att regeringen bör belysa orsakerna bakom dödsolyckorna, särskilt i byggbranschen.

Tyvärr har utvecklingen fortsatt även efter detta. Hittills i år har 31 personer mist livet i arbetsplatsolyckor i Sverige. Arbetsmiljöverkets generaldirektör har själv uttryckt en frustration och konstaterat att alla dödsolyckor i princip hade kunnat förebyggas med systematiskt arbetsmiljöarbete.

Fru talman! Ministern lyfter i sitt svar fram att Arbetsmiljöverket har fått mer resurser, och det är bra. Kontrollerna måste öka. Men vi ligger långt efter. Internationella arbetsorganisationen, ILO, rekommenderar en inspektör på 10 000 sysselsatta. I Sverige skulle vi behöva fördubbla antalet inspektörer för att nå rekommendationen. Då räcker inte regeringens anslag. Men det är inte ouppnåeligt. Norge, Danmark och Finland uppfyller redan ILO:s krav. Det handlar om att prioritera.

Skyddsombuden spelar, precis som ministern säger i sitt svar, en viktig roll, men anslagen till de regionala skyddsombuden har inte ökat i takt med kostnaderna. Anslagen har urholkats, vilket har resulterat i att flera förbund blivit tvungna att dra ned på verksamheten. Öka i stället anslagen och se till att de regionala skyddsombuden får tillträde till fler arbetsplatser! Det är förslag som vi socialdemokrater gång på gång har lagt fram i riksdagen utan att få gehör från Tidöregeringen.

Fru talman! Det är nu över ett år sedan beslutet togs om att regeringen skulle vidta åtgärder för att belysa de bakomliggande orsakerna till det ökade antalet dödsolyckor i arbetslivet, med prioritet på byggbranschen och andra branscher som varit särskilt utsatta. Vi socialdemokrater ville att tillkännagivandet skulle formuleras på ett annat sätt och bli mer tydligt. Men regeringspartierna stod själva bakom riksdagens tillkännagivande, och jag undrar nu hur tillkännagivandet har påverkat regeringens arbete.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för den här debatten och för hennes engagemang och vilja att göra någonting åt det här problemet, som vi faktiskt ser på arbetsplatserna.

Men för att vi ska kunna göra någonting åt problemet behöver vi fokusera på att förebygga att folk över huvud taget blir sjuka av stress. De åtgärder som ministern här presenterar och som regeringen nu gör handlar väldigt mycket om det som kommer efteråt, när folk väl har blivit sjuka och när de ska komma tillbaka till arbetet.

Vi måste se till att det förebyggande arbetet fungerar, och då behöver arbetsgivarna ha mycket bättre kunskap. Man behöver kunna använda företagshälsovården. Man behöver också se till att detta upptäcks i tid, även av Arbetsmiljöverket. Och när man inte följer regelverket, inte gör det man ska och inte jobbar systematiskt med arbetsmiljön ska det kunna få konsekvenser i form av en sanktionsavgift.

Arbetsrelaterad stress har blivit en av våra största arbetsmiljöutmaningar. Vi slår negativa rekord – rekord efter rekord – på grund av stress.

Jag menar att detta inte är värdigt en modern svensk arbetsmarknad.

Jag vill inget hellre än att regeringens nya arbetsmiljöstrategi ska bli ett startskott för verklig förändring och att man nu ska ta steg för att lägga fram reformer som ger effekt på stress och ohållbar arbetsbelastning.

Jag menar fortfarande att vi behöver skärpa kraven på arbetsgivarna, ge Arbetsmiljöverket nya verktyg och säkra framtiden för den livsviktiga företagshälsovården. Det handlar inte om pålagor för arbetsgivare, utan det handlar om människors liv och hälsa.

Fru talman! Att ha en arbetsmiljöstrategi är bra. Socialdemokraterna tog fram de tidigare två. Jag är väldigt positiv till att regeringen nu också förstår att det är viktigt att ha en riktning även för den här politiken och att ha en strategi.

Men om inte strategierna följs av handling blir de ganska meningslösa. Ministrarna på Arbetsmarknadsdepartementet har sedan Liberalerna steg in där sagt att man följer strategin, men det har inte resulterat i några reformer eller förslag från regeringen trots att arbetsmiljöproblemen på svensk arbetsmarknad inte minskat. Precis som ministern och jag vet slås det snarare rekord i sjukskrivningar, och folk dör faktiskt i förtid på grund av stress.

Jag menar att det är hög tid att regeringen tar arbetsmiljöproblemen på allvar. Man säger att man tar dem på allvar, men det kräver också att man agerar. Vi socialdemokrater har lagt fram flera konkreta krav för att förbättra arbetsmiljön och motverka den ökande stressen på våra arbetsplatser.

Jag frågade i mitt första inlägg: När tänker regeringen lägga fram förslag om utökade sanktionsavgifter? Det är ju ett av våra förslag.

För det första: Vi måste ge Arbetsmiljöverket möjlighet att utdöma sanktionsavgifter när arbetsgivare brister i fråga om det systematiska arbetsmiljöarbetet och den psykosociala arbetsmiljön. Regler ska följas. Annars måste det få konsekvenser.

För det andra: Ministern säger att hon själv har arbetat som chef. Hon har då, förstår jag, stora kunskaper och stor förståelse för det ansvar som en chef faktiskt har för arbetsmiljön. Men alla chefer är inte som ministern som chef. Vi behöver se till att ställa krav så att arbetsgivare ser till att chefer och andra ansvariga för arbetsmiljön faktiskt har den kompetens och den utbildning som krävs för att kunna förebygga ohälsa. Det kan vi inte lämna åt slumpen.

För det tredje: Företagshälsovården behöver stärkas. Ministern nämner rehabilitering. Det är oftast företagshälsovård som kommer in i det första skedet. Vi socialdemokrater menar att företagshälsovården också måste bli en mycket mer självklar del i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Arbetsgivare måste åläggas att använda företagshälsovården i ett tidigt skede. Men för att det ska kunna bli verklighet måste vi säkra kompetensförsörjningen inom företagshälsovården.

I den nu gällande arbetsmiljöstrategin pekas företagshälsovården ut som en central aktör på flera områden, bland annat för att stötta arbetsgivare som inte har den kunskap som behövs för att kunna förebygga ohälsa på olika områden och på olika sätt. Men för att den ska kunna utvecklas och spela en starkare roll i arbetsmiljöarbetet behöver regeringen lösa detta med finansiering och huvudman för specialistläkarutbildningen i fråga om arbetsmedicin.

Under förra året hade jag en debatt med ministerns företrädare, som lovade en lösning inom en snar framtid. Hon sa att arbetet pågick för fullt. Jag förstår att det kan ha stannat av när man har bytt person på ministerposten, men ännu har regeringen inte levererat. Hittills har man inte lyckats med det här.

Jag undrar när regeringen tänker göra det som alla – från läkarföreningen och branschen till myndigheter och arbetsmarknadens parter – är överens om behövs: utse en ansvarig myndighet och huvudman för företagsläkarutbildningen och säkra finansieringen. Det här måste göras innan alla företagsläkare har gått i pension.

Fru talman! Stress och psykisk ohälsa är i dag två av våra största arbetsmiljöproblem. Långvarig stress leder inte bara till utmattning, ångest och depression utan också till fysiska sjukdomar som hjärtproblem och diabetes. Enligt Arbetsmiljöverket dör uppemot 800 personer i förtid varje år till följd av arbetsrelaterad stress.

Vi ser den här utvecklingen i yrke efter yrke. Det är undersköterskor och sjuksköterskor som går på knäna för att bemanningen inte räcker till. Det är socialsekreterare med orimliga högar av ärenden. Det är busschaufförer med scheman som knappt tillåter pauser. Detta är bara några exempel. Den gemensamma nämnaren är en ohållbar arbetsbelastning och stress, ofta med ohälsa som följd.

Fru talman! Det här är inte bara en fråga om individuellt lidande, utan det är ett samhällsproblem. Det kostar enorma summor i sjukskrivningar, vård och produktionsbortfall. Men framför allt handlar den här frågan om människors rätt till ett hållbart arbetsliv. Ingen ska behöva bli sjuk eller dö i förtid på grund av sitt jobb, stress och ohållbar arbetsbelastning.

Fru talman! Statsrådet konstaterar i sitt svar att arbetsgivarna har ansvar för en god och säker arbetsmiljö, att Arbetsmiljöverket kontrollerar arbetsplatserna, att en arbetsmiljöstrategi finns och att man nu håller på att utreda en ny. Allt det konstateras. Men jag upplever inte att jag får några direkta svar på mina frågor.

I min interpellation frågade jag statsrådet vilka åtgärder hon tänker vidta för att minska stressen på svenska arbetsplatser. Vad tänker hon göra för att se till att arbetsgivarna följer arbetsmiljöreglerna och tar sitt fulla ansvar? Jag frågade också om hon på något sätt vill ändra i arbetsmiljöregelverket för att komma åt stressen på jobbet.

Jag upplever att statsrådet inte svarar på något av detta. Jag undrar lite hur jag ska tolka den tystnaden. Är det så att man visst kommer att vidta åtgärder, men att man har glömt att svara? Betyder det ja, nej eller kanske? Jag hoppas att ministern åtminstone i sitt nästa inlägg kan tänka sig att resonera lite kring frågorna, eller ännu hellre faktiskt svara på vad regeringen har för ambitioner.

Fru talman! Arbetsgivarna har ett tydligt ansvar. Det är vi alla överens om. Det är vad lagen stipulerar. Men det behövs också ett politiskt ledarskap.

Vi socialdemokrater tillsatte en utredning om hur vi bättre kan komma åt brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, det som orsakar stressen. Utredningen är klar. Den har funnits på ministerns bord, eller kanske på ministerns företrädares bord, sedan augusti 2022.

Utredningen föreslår att man ska ge Arbetsmiljöverket möjlighet att utdöma sanktionsavgifter kopplat till både organisatorisk och social arbetsmiljö men också om företag och arbetsgivare brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Det har man inte agerat på. Man har skjutit upp och har vägrat att ta ställning till förslagen. Man har även hänvisat till en utvärdering av sanktionssystemet. Den är också klar. Den visar att sanktionsavgifter fungerar. De ökar regelefterlevnad, och de borde kunna användas även för andra föreskrifter.

Utöver de frågor som jag upplever att jag inte fick svar på tidigare undrar jag: När tänker regeringen se till att fler sanktioner kommer på plats så att risker i kvinnodominerade yrken tas på minst lika stort allvar som risker i de mansdominerade?

Fru talman! Tillväxten är låg. Vi har fler konkurser nu än under pandemin. Arbetslösheten är rekordhög. Det blir dyrare att leva, och folk blir fattigare.

Det är regeringen som har ansvar för att hantera den här verkligheten. Men jag menar att den inte tar det ansvaret. Regeringen har en obefintlig politik för tillväxt. Den har inga reformer för fler jobb och ingen plan för ökad konkurrenskraft i en orolig tid. Den levererar inte de lösningar som den säger ska minska arbetslösheten. Den har inga ambitioner att ge Arbetsförmedlingen tillräckliga resurser för att stötta arbetslösa. Den har inget engagemang för att stötta de hushåll och företag som drabbas hårdast av lågkonjunkturen.

Det är inte bara jag och vi socialdemokrater som säger detta. Branschorganisationer, Finanspolitiska rådet, Svenskt Näringsliv, facket – alla är överens om att statsrådet inte levererar den politik som behövs för fler jobb och tillväxt i Jönköpings län och i hela landet.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Mats Persson för hans anförande och hans svar.

Vi är helt överens om att vi behöver bli mycket bättre på matchning och på att öka människors kompetens, så att de kan ta de jobb som finns. Men utbildningssatsningarna är otillräckliga. Den dåliga framförhållning och ryckighet som regeringen har i fråga om vuxenutbildningsplatser gör att utbildningsplatserna inte blir av. Först drar man ned, sedan lägger man till lite grann. Så drar man ned igen, och så lägger man åter till lite.

Ministern återkommer till att man satsar på utbildning. Men det stämmer ju inte. Siffrorna talar emot ministern. Regeringen har trots tal om satsningar ännu inte kommit upp i den socialdemokratiska regeringens nivå. När man lyssnar på ministerns tal kan man missledas och tro att regeringen kanske har växlat om och flyttat pengar från vissa åtgärder till andra, kanske från krympande arbetsmarknadsinsatser till utbildningsplatser. Men det är inte fallet; man krymper både arbetsmarknadsinsatser och utbildningsplatser.

Enligt budgettabellerna planerar man för mer nedskärningar. Färre deltar i utbildning, och färre får stöd från Arbetsförmedlingen, trots en hög arbetslöshet. Nu stänger man också Statens servicecenter på flera håll runt om i landet, bland annat i Tranås i Jönköpings län. Där har personer med behov av ett personligt möte kunnat få stöd. De lämnas nu utan stöd och riskerar att hamna ännu längre ifrån arbetsmarknaden.

Mats Persson talar om arbetslinjen. Vi ser nu resultatet av den arbetslinjen. Det var förmodligen inte det som ministern ville. Resultatet av den arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik som man för är ökad arbetslöshet, halverat stöd till arbetslösa, skattesänkningar till de rikaste i stället för ökad köpkraft hos barnfamiljerna samt uteblivna utbildningsplatser och praktikplatser.

Precis som ministern säger kämpar industrin med en väldigt stor osäkerhet. Den utbredda oron för handelshinder, tullar och en svag global ekonomi gör att företag avvaktar. Man skjuter på investeringar. Man skjuter på nyanställningar trots att man har ett behov. Då behövs ett tydligt ledarskap från regeringen, ett ledarskap som inger framtidstro och ger företag stöd att ställa om och hitta nya marknader för att säkra sin konkurrenskraft.

Jag undrar vilken regeringens plan är för att möta den osäkerhet som nu bromsar investeringar och nyrekryteringar i industrin. Hur ska regeringen skapa förutsättningar för nya affärer, stärkt konkurrenskraft och hållbar utveckling i svensk industri? Och kanske viktigast av allt: När kommer den planen?

Fru talman! Sverige befinner sig i en allvarlig lågkonjunktur. En halv miljon människor i Sverige står utan arbete, och arbetslösheten närmar sig 9 procent. Bland unga är läget ännu värre. Nästan var fjärde ung person står utan jobb. Det märks tydligt även i mitt hemlän, Jönköpings län, där arbetslösheten ökar, företag varslar och människor oroar sig för framtiden.

Särskilt drabbad är byggsektorn och tillverkningsindustrin. Det är två branscher som utgör ryggraden i länets arbetsmarknad. Trähusindustrin har tvingats dra ned rejält, och varsel och nedläggningar har avlöst varandra. Flera kommuner i länet har en stigande arbetslöshet, precis som det ser ut runt om i landet.

Alla är vi rörande överens om att det, precis som ministern sa, behövs politik för att få fler in i utbildning, en kraftfull arbetsmarknadspolitik och reformer för ökad tillväxt. Men det är inte det som regeringen levererar. Det ministern presenterar i sitt svar är ärligt talat otillräckligt. Åtgärderna möter inte de utmaningar som svensk arbetsmarknad står inför.

Regeringen säger sig satsa på utbildning, men faktum är att regeringen inte lägger mer resurser på utbildning än vad vi socialdemokrater gjorde i regering. För tre år sedan var budgeten större, men då hette arbetsmarknadsministern inte Mats Persson eller Johan Pehrson. Mats Persson säger att det är viktigt att folk gör sig anställbara, men stödet till arbetslösa har halverats med högerpartiernas budgetpolitik.

Regeringen satsar alltså hälften så mycket som vi socialdemokrater gjorde på arbetsmarknadspolitiska program och insatser. Det innebär givetvis att färre arbetslösa får tillgång till viktiga stödinsatser, till exempel utbildning, praktik och matchning.

Arbetsmarknadsministern försökte i sitt svar låta handlingskraftig, men han är i själva verket ganska passiv. Det ges ett minimalt tillskott till Arbetsförmedlingen, men det är en myndighet som redan går på knäna efter år av nedskärningar. Lägg till detta en osäker omvärld, där företag avvaktar med att investera och nyanställa. Då behöver regeringen leverera långsiktighet, stabilitet och näringspolitik som ger framtidstro. Men i stället har man valt att bromsa industrisatsningar och skära bort viktiga framtidsinvesteringar. Det skadar konkurrenskraften, och det riskerar att fördjupa problemen på arbetsmarknaden.

Regeringen säger sig vilja värna arbetslinjen, men det kräver också verkliga satsningar på utbildning, omställning, aktiva insatser för arbetslösa och en stärkt framtidstro för företagen så att de vågar investera och anställa. Men det ser vi väldigt lite av i regeringens politik.

Mats Persson presenterar en rad punkter i sitt interpellationssvar, men när man skrapar lite på ytan på insatserna visar de sig vara otillräckliga, tillfälliga och i vissa fall helt verkningslösa för att komma åt och minska den höga arbetslösheten runt om i landet. Ambitionen lyser med sin frånvaro, och talet om arbetslinjen ekar ganska tomt.

Jag vill fråga arbetsmarknadsministern om han tycker att hans svar om rotavdrag och bristfälliga satsningar på utbildning och arbetsmarknadspolitiken verkligen är tillräckligt för att möta den växande arbetslösheten i Jönköpings län och i resten av landet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 22.

Vi socialdemokrater träffade i början av året företrädare för alla fackförbund inom LO. Vi samlade ordförande, utredare, ombudsmän och arbetsmiljöansvariga för de 13 förbund som organiserar chaufförer, undersköterskor, industriarbetare, servitriser – ja, kort sagt, arbetare i hela landet.

Vi har samtalat om de största problemen på arbetsplatserna och om vad de vill att politiken ska göra för att förbättra situationen för deras medlemmar. Företrädare för Kommunal och Seko berättar om hur deras medlemmar ofta lämnas ensamma i tuffa situationer i hemtjänst, på LSS-boenden och i kollektivtrafiken, där hot och våld har blivit en del av vardagen.

Inom hotell, restaurang och handel rapporteras om högt tempo, sexuella trakasserier och brist på återhämtning. Inom industrin skapar förslitningsskador, vibrationer och kemikalier oro för om kroppen ska hålla hela vägen till pension. Byggbranschen utmärker sig fortfarande som den farligaste. Risken med höga höjder, buller och högt tempo är ständigt närvarande. Ovanpå finns en växande arbetslivskriminalitet. Man har vittnat om upphandlingar som pressar villkoren och om övervakning av medlemmarna.

Herr talman! Arbetsmiljön brister givetvis inte överallt. Det finns många arbetsgivare som tar ansvar, samarbetar med anställda och skyddsombud och aktivt arbetar för att skapa trygga och hållbara arbetsplatser. Det är något som alla tjänar på. Men det råder inga tvivel om att bristerna ändå är utbredda. Oftast saknas kunskap, ibland vilja eller resurser, för att leva upp till det ansvar man har som arbetsgivare. Det får konsekvenser för individen, för arbetsplatsen och för samhället.

Förbunden är tydliga. De vill ta sitt ansvar tillsammans med arbetsgivarna, men de menar också att politiken måste göra sitt. Facken vill se en rejäl förstärkning av de regionala skyddsombuden. Dessutom har de i samtalen återkommande ställt ett tydligt krav, nämligen att inte skilja skyddsombuden från facken. De behöver stöd, utbildning och uppbackning från en facklig organisation för att kunna ställa krav på arbetsgivare och stoppa arbetet om det skulle behövas.

Facken vill se krafttag mot dödsolyckorna. De menar, precis som Arbetsmiljöverket, att de flesta olyckorna hade kunnat undvikas om riskbedömningar hade gjorts, om säkerhetsåtgärder vidtagits och om arbetsmiljöarbetet hade tagits på allvar. Tillsynen måste skärpas, och det måste kosta att bryta mot arbetsmiljöregler.

Organisatorisk och social arbetsmiljö liksom det systematiska arbetsmiljöarbetet är fortfarande eftersatt. Man vill ha både tätare kontroller och fler sanktionsmöjligheter.

Företagshälsovården är i dag ojämlik och används inte i den utsträckning som skulle behövas. Facken föreslår att vi lagreglerar en tillgänglig och förebyggande företagshälsovård. Flera förbund lyfter också upp vikten av arbetsmiljöutbildning i gymnasiet och i den högre utbildningen. Ingen ung människa ska behöva erfara risker i arbetslivet genom att själv skadas. Skolan borde rusta ungdomar för ett arbetsliv, men ändå ställs de helt oförberedda på arbetsmarknaden och blir ofta offer för oseriösa aktörer.

Herr talman! Att många av fackens krav sammanfaller med dem som vi socialdemokrater för fram i våra reservationer och motioner på området är ingen slump. Vi har en ständigt pågående dialog. Om vi som politiker ska försöka förstå vad som krävs för en bättre arbetsmiljö måste vi lyssna på dem som vet hur det ser ut på arbetsplatserna, på industrigolvet, i hemtjänsten, på byggen och i butiker.

Herr talman! Det är positivt att regeringen nu ska ta fram en ny arbetsmiljöstrategi. Men det måste också bli startskottet för konkreta åtgärder. När de liberala ministrarna steg in på Arbetsmarknadsdepartementet fanns redan färdigutredda förslag på deras bord. Det var förslag som med lite politisk vilja hade kunnat bli lagstiftning för en bättre arbetsmiljö. Men i stället för att agera på förslagen, i stället för att plocka de lägst hängande frukterna, har man låtit utreda om skyddsombuden verkligen måste vara utsedda av facket.

Sedan Tidöpartierna tog över regeringsmakten har inte så mycket gjorts inom arbetsmiljöpolitiken. Man hänvisar gång på gång till strategier, men strategier räddar inga liv om de inte följs av handling.

Herr talman! När Arbetsmiljöverkets rapport Arbetsmiljön 2024 nu har släppts förstärks och breddas den bild som gavs vid våra samtal i början av året. Det är ökad stress, mer psykisk ohälsa, fortsatt utsatthet i kvinnodominerade yrken och stora skillnader i hur arbetsmiljöarbetet fungerar beroende på vilken bransch du är i, på vilket kön du har och på din anställningsform. Hot, våld och kränkande särbehandling blir vanligare, och unga kvinnor drabbas hårdast. Stressrelaterade sjukdomar är bland de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivningar. Alltför många undersköterskor, lärare och socialsekreterare har en ohållbar arbetsbelastning. Om vi vill att dessa yrken ska vara attraktiva även i framtiden måste vi ta problemen på allvar och se till att resurserna i välfärden räcker till fler arbetskamrater.

Herr talman! Vi socialdemokrater har en lång rad konkreta förslag i våra motioner och reservationer. Vi vill inrätta en statlig kriskommission mot dödsolyckor, göra en särskild genomlysning av byggbranschen, stärka skyddsombuden och införa skarpare regler mot hot, våld och trakasserier. Vi vill skärpa arbetsgivaransvaret, stärka Arbetsmiljöverket, införa fler och högre sanktioner och lagreglera förebyggande företagshälsovård. Vidare vill vi bättre skydda löntagare mot farliga kemikalier.

Vi socialdemokrater har viljan att agera så att ingen ska behöva bli sjuk, skadas eller dö på sitt arbete. Vi har lagt fram flera konkreta förslag, och vi lyssnar på dem som vet hur det ser ut på arbetsplatserna. Vi är villiga att ta ansvar, men ansvaret ligger tyvärr hos en regering som inte har visat handlingskraft, som gång på gång har duckat för de färdiga förslag som redan finns och som hellre skjuter upp än levererar.

(Applåder)

Fru talman! Sverige har den näst högsta arbetslösheten bland EU-länderna. Samtidigt har vi den näst lägsta tillväxten. Alla EU-länder möter samma oroliga omvärld, men de har inte samma krissituation som vi har i Sverige.

Den höga arbetslösheten är en stor kris, särskilt för alla som nu går arbetslösa. Krisinsikten verkar dock inte ha infunnit sig hos den svenska regeringen, och krisåtgärderna uteblir helt.

Varför gör arbetsmarknadsministern så lite för att hantera det faktum att över en halv miljon svenskar går arbetslösa?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Konkursbeskedet från Northvolt innebär ett av de största svenska varslen i modern tid. Det är ett hårt slag mot de tusentals anställda som nu riskerar att bli av med jobbet. Många av de drabbade uttrycker oro för framtiden, för den osäkra jobbsituationen och för att kastas ut i arbetslöshet.

Det är en särskilt svår situation, som enligt mig kräver kraftfulla insatser. Jag undrar vilka särskilda insatser och åtgärder som arbetsmarknadsministern avser att vidta för att ge trygghet till de tusentals anställda som nu riskerar att bli av med jobbet.

Fru talman! Inga beslut är fattade än, menar statsrådet. Men det mest avgörande beslutet har ju redan fattats, nämligen en nedskärning på 150 miljoner på Statens servicecenter, vilket minskar tillgången till statlig service i hela landet.

I övrigt lämnar regeringen helt åt myndigheten att göra lite som man vill. Statsrådet väljer att inte ta ansvar eller fatta beslut, och här försöker han få det att låta som något positivt.

Erik Slottner talar om en balans mellan geografisk tillgänglighet och kostnadseffektivitet. I praktiken innebär regeringens politik att tillgängligheten offras för att spara pengar. Där besparingen går snabbt, till exempel där hyreskontrakten har gått ut, lägger man ned först.

Kristdemokraterna talade gärna om hjärtlandet i valrörelsen, och många uppfattade nog det som ett löfte om en enklare och lite bättre vardag för människor på landsbygden. Men nu ser vi hur skattesänkningar för de allra rikaste prioriteras framför en fungerande statlig service i hela landet.

Vi socialdemokrater byggde ut statlig service och närvaro i hela landet. SD-regeringen rullar nu tillbaka den utbyggnaden, och jag tycker att det är skamligt.

(Applåder)