Fru talman! Kompetensförsörjningen när det gäller företagsläkare har under lång tid varit en välkänd och växande utmaning. Både i statliga utredningar och när det gäller regeringens egen arbetsmiljöstrategi har man tydligt pekat på behovet av fler företagsläkare och att staten tar ansvar för att säkerställa finansiering och organisering av utbildningen i arbetsmedicin.

Sedan Arbetslivsinstitutet lades ned 2007 har ingen myndighet haft ett tydligt ansvar för utbildningen. Antalet företagsläkare minskar stadigt, och en majoritet av dem som fortfarande arbetar som företagsläkare är över 65 år. Det innebär att Sverige snart riskerar att stå utan tillräcklig medicinsk kompetens i företagshälsovården.

År 2021 fick Myndigheten för arbetsmiljökunskap i uppdrag att samordna insatserna för kompetensförsörjning inom företagshälsovården. Myndigheten konstaterade i sin slutredovisning 2024 att Försäkringskassan borde vara lämpad som huvudman för ST-utbildningen i arbetsmedicin.

Mynak läggs ned från årsskiftet, och uppgifterna har flyttats till Arbetsmiljöverket och Karolinska institutet. Karolinska har dock konstaterat att huvudmannaskapet för ST-utbildningen inte ingår i deras uppdrag. De har heller inte fått budgetmedel för det. Ingen myndighet har alltså fått ansvaret för finansiering och organisering av utbildningen efter den här omorganisationen.

Sveriges Företagshälsor har sedan länge engagerat sig i frågan, och när de har ställt frågor till regeringsföreträdare har de bollats runt mellan olika departement. Arbetsmarknadsdepartementet har hänvisat till Socialdepartementet, som i sin tur har hänvisat vidare till Utbildningsdepartementet. När Svenska Företagsläkarföreningen vände sig till Utbildningsdepartementet med en skrivelse i ärendet fick de beskedet att det här i första hand är en arbetsgivarfråga och därför bör hanteras av Arbetsmarknadsdepartementet.

Inte ens regeringen verkar alltså veta vem som har ansvar för att fatta de här besluten. När jag mot den bakgrunden ställde frågan till statsministern vem som har ansvaret för att fatta beslut i frågan lät han sjukvårdsministern svara. Jag drog då slutsatsen att det är hon och Socialdepartementet som har ansvar för att säkerställa finansiering och organisering av utbildning för företagsläkare.

Därför lämnade jag den här interpellationen till sjukvårdsministern för att få svar på de frågor som jag nu har ställt. I ministerns första inlägg får jag dock inte svar på mina frågor, och nu är jag inte längre riktigt säker på om jag har ställt frågorna till rätt minister.

Det jag frågade var vilka konkreta åtgärder som man tänker vidta för att säkerställa en hållbar kompetensförsörjning. Planerar man att gå vidare med förslagen om att utse en myndighet med ansvar för finansiering och organisering av utbildningen? När avser man att fatta det beslutet? Jag frågade också vilken bedömning man gör av vilka konsekvenser det får om man inte fattar dessa beslut.

I stället för att svara på mina frågor pratar ministern om regionernas ansvar för hälso- och sjukvården, men till saken hör ju att regionerna inte organiserar eller är huvudman för just företagshälsovården. Det är den enda tilläggsspecialiteten som inte är offentligt finansierad eller samordnad.

Ministern hänvisar också till Vårdansvarskommittén, men det är faktiskt direkt missvisande. Den utredningen berör ju inte ens utbildningen i arbetsmedicin eller företagshälsovård. Jag hoppas därför att ministern kommer att svara på mina frågor i kommande inlägg.

(Applåder)

Fru talman! För regeringen är det inte självklart vilken som är den bästa lösningen, och det förstår jag, för det här är en särskild specialitet som inte har ett tydligt uppdrag – den enda specialiteten som varken staten eller regionerna tar ansvar för.

Det är därför frågan behöver lösas, och det är också därför jag ställer de här frågorna i kammaren i dag.

När jag för ganska exakt ett år sedan debatterade samma fråga med dåvarande biträdande arbetsmarknadsministern menade hon att arbetet med att lösa den här problematiken pågick för fullt. Nu står vi här ett år senare, och det arbete som enligt henne då pågick för fullt har inte gett något resultat. Vi står på exakt samma ruta: Regeringen låter bli att fatta nödvändiga beslut, och antalet företagsläkare minskar.

Mynak slog fast att dagens situation är ohållbar. Det finns ingen huvudman, ingen finansiering och ingen nationell planering. Samtidigt har vi en växande kompetensbrist. Precis som ministern nämnde föreslog man att Försäkringskassan ska ta huvudmannaskapet – ett konkret förslag som regeringen inte har tagit ställning till, vad jag förstår.

Kansliet för hållbart arbetsliv varnade 2023 för att bristen på företagsläkare är en systemrisk, att arbetsmiljöarbetet och sjukskrivningsprocessen försvagas och att staten därför måste ta ett större ansvar.

Sveriges Företagshälsor, som företräder majoriteten av alla företagshälsor i Sverige, kräver en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell. De har föreslagit att Karolinska institutet får i uppdrag att ansvara för ST-utbildningen i arbetsmedicin.

Parterna – LO, TCO, Saco, Svenskt Näringsliv, SKR – är helt eniga: Staten måste ta ansvar för och utse en huvudman för utbildningen i arbetsmedicin.

Alla myndigheter, företagshälsor, utredare, fackliga människor och arbetsgivare säger samma sak, nämligen att vi har en akut brist på företagsläkare och att vi behöver ett tydligt huvudmannaskap för utbildningen samt säkra finansieringen.

Jag frågade också ministern vilken bedömning regeringen gör av vilka konsekvenser det får att inte gå vidare och säkerställa kompetensförsörjningen. Vad får det för konsekvenser för tillgången på företagshälsovård i Sverige?

För att skapa hälsosamma arbetsplatser behövs expertkunskap som företag och offentliga arbetsgivare inte alltid besitter själva. Där spelar företagshälsovården en viktig roll. I en tid där sjukskrivningarna ökar och hög arbetsbelastning är en av de största arbetsmiljöutmaningarna kan företagshälsovården bidra med den kunskap som behövs för att arbetsgivare ska kunna förebygga problemen. Därför är det så allvarligt att kompetensbristen nu minskar tillgången på just den kunskap som är så central i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Företagsläkare krävs också för att arbetsgivare ska kunna uppfylla grundläggande lagkrav i arbete med asbest, bly, vissa kemikalier, nattarbete och andra högriskmiljöer. Alla dessa kräver medicinska kontroller och tjänstbarhetsintyg som utfärdas av just företagsläkare, och redan i dag rapporterar arbetsgivare att de inte tillräckligt snabbt hittar läkare som får utföra dessa bedömningar.

Regeringen kan alltså med sin passivitet skapa en situation där skyddet av arbetare inte kan upprätthållas i praktiken. Om inga företagsläkare finns som kan utföra de medicinska kontrollerna i tid blir det ju omöjligt att fortsätta att ställa kraven.

Frågan blir därför: Vilka skyddsregler vill regeringen plocka bort?

(Applåder)

Fru talman! Nu fortsatte sjukvårdsministern att göra det som jag tidigare lyfte fram som ett av de stora problemen med den här frågan. Statsråden skickar runt den mellan sig, och ingen tar det tydliga ansvaret. Jag förstår att flera kan ha ansvaret, men någonstans måste man också se till att samordna sig och gemensamt i regeringen ta de nödvändiga besluten. Förr eller senare kommer regeringen att behöva ta ansvar, inte bara för besluten som man inte fattade utan för konsekvenserna av att man lät bli.

När företag inte längre får tag på företagsläkare, när lagstadgade medicinska kontroller inte kan utföras, när arbetsmiljörisker inte upptäcks i tid, då är det arbetstagare som får betala priset. Det handlar om människor som får längre sjukskrivningar, sämre rehabilitering och i värsta fall skador och sjukdomar som hade kunnat förebyggas.

Regeringen har haft underlag på bordet under ett antal år. Myndigheter, fackförbund, arbetsgivare, utredare och företagshälsovård har pekat på samma sak. Det behövs ett tydligt huvudmannaskap för utbildningen i arbetsmedicin. Men regeringen väljer att skicka runt frågan mellan departement i stället för att gemensamt fatta de beslut som krävs.

Jag menar att det är hög tid för ministern att svara på frågorna. När tänker regeringen ta ansvar för den akuta situationen och fatta nödvändiga beslut? Vilken myndighet får uppdraget att säkra utbildningen i arbetsmedicin? Företagshälsovården är inte en fråga lite vid sidan av. Den är en del av det skyddsnät som gör att människor kan arbeta ett helt yrkesliv utan att slitas ut eller bli sjuka av sitt arbete.

(Applåder)