Elisabeth Thand Ringqvist

Herr ålderspresident! Sverige är en kunskapsdriven ekonomi. Vår framtid bygger på kreativitet, nytänkande och innovation. Därför är immaterialrätt, trots att sakfrågan kanske inte får pulsen att rusa, en av de mest avgörande framtidsfrågorna för ett kunskapssamhälle – inte bara som skydd utan också som möjliggörare.

Dagens betänkande rör just de verktyg som gör att nya idéer kan bli till affärer, att konst kan spridas och att företag kan växa i trygg vetskap om att det de skapar inte olovligen tas ifrån dem. Men det är tydligt att mycket av dagens system är byggt för en annan tid. Därför har Centerpartiet i det här betänkandet flera reservationer som har en gemensam grundidé, nämligen att vi måste modernisera immaterialrätten, med innovationen i centrum.

Herr ålderspresident! Redan vid millennieskiftet för 25 år sedan – säger jag och tittar på de unga personer som sitter på läktaren – var kassettband i princip utagerade som huvudsakligt musikformat i de flesta länder. I dag är det knappt någon under 25 som vet vad ett kassettband är.

Vi föreslår därför att den så kallade kassettbandsavgiften, alltså arvet från en tid med just bandspelare och cd-skivor, avskaffas. Det är dags att gå vidare till ett system som reflekterar hur kultur faktiskt konsumeras och sprids i dag. Lagringsmedier är inte längre kopieringsverktyg utan en del av en digital vardag. Den nuvarande modellen riskerar att slå orimligt hårt mot både konsumenter och innovativa företag.

Vi föreslår också att den så kallade panoramafriheten utvidgas. Det måste vara tillåtet att inte bara fotografera ett offentligt konstverk utan också dela bilderna digitalt. Det handlar inte om att underminera upphovsrätten utan om att anpassa den till en verklighet där gränsen mellan det fysiska och det digitala har suddats ut.

Slutligen behövs det som flera talare har varit inne på i dag, det vill säga en samlad strategi. Det räcker inte med fragmenterade initiativ, punktinsatser eller möjligtvis ännu en arbetsgrupp. Sverige behöver en tydlig, samlad strategi för immaterialrätten som utgår från innovatörernas och kreatörernas perspektiv, som tar hänsyn till nya affärsmodeller och som väver ihop upphovsrätt, patent, data och AI.

Vi har blivit bättre men är fortfarande svaga på att ta innovationerna hela vägen till kommersialisering och investering. Det innebär att idéer som föds här hemma alltför ofta blir till företag i ett annat land, vilket betyder att arbetstillfällena också hamnar i ett annat land. Det är ett systemfel som vi måste rätta till, och där är frågan om patent väldigt viktig.

För att mer av värdet från svensk forskning och innovation ska stanna i landet krävs ett innovationssystem som hänger ihop. Villkoren för utveckling, testning, uppskalning och affärsutveckling behöver förbättras. Det måste också bli enklare för små företag och nya innovatörer att förstå hur man skyddar sina idéer med tydlig, tillgänglig information om patent- och immaterialrätt. Här spelar forskningsinstitutioner och inkubatorer en nyckelroll som broar mellan akademi och näringsliv, men det kräver ett tydligt uppdrag, en samlad styrning och anslag.

Det vi har i dag är som ett halvfärdigt manus utan tydlig intrig och utan regi. Sverige förtjänar en immaterialrättspolitik med både riktning, handling och framtidstro. Därför vill vi se en nationell strategi som samlar universitet, näringsliv, myndigheter och kultursektor med ett tydligt uppdrag att ta Sverige från skydd till möjliggörande, herr ålderspresident. Det är inte bara en fråga om rättvisa, utan det är även en fråga om tillväxt.

Innovation kräver trygghet, men innovation kräver också rörelse – att vi ständigt ser till att lagstiftning och regelverk följer med när världen utvecklas. Vi i Centerpartiet kommer alltid att försvara den balansen. Vi tror på kraften i en idé, och vi vet att rätt immaterialrätt kan vara det som förvandlar just den idén till nästa svenska världsföretag, nästa genombrott inom AI eller nästa internationella kultursuccé.

Jag yrkar bifall till reservation 12 under punkt 7.

Herr ålderspresident! Tack, Angelica Lundberg, för svaret!

Det finns många olika typer av stödformer. Startup-företag vet att industrikliv och miljökliv handlar om helt andra summor än vad de själva har råd med. För dem är det viktigt att det finns en science park, att det finns en innovationshubb och att det finns en accelerator. Särskilt viktigt är det i städer ute i Sverige.

I Stockholm finns det oftast nätverk som är tillräckliga. Även här är de viktiga, och de är väldigt starka. Men jag tänker på de strukturer som har byggts upp under många, många år tillsammans med universitet, regioner och lokala företag i till exempel Östersund, Kalmar och Skövde. Där har de miljöer som har byggts upp blivit otroligt viktiga för fortsatt utveckling för de här företagen. Det är just de miljöerna som i dag vittnar om att de har fått halverade anslag och därmed måste ta bort väldigt mycket av sin verksamhet.

Jag ställer frågan igen. Om vi tror att de här strukturerna är viktiga undrar jag varför Sverigedemokraterna har valt att underminera just de strukturerna, som finns ute i landet.

Herr ålderspresident! Jag blev väldigt glad när ledamoten Lundberg pratade om hur viktigt det är för småföretag att kunna få hjälp – det handlar om startup-företag och innovationssystem – och att en myndighet bör få i uppdrag att hjälpa dem med det här.

Det finns en myndighet i dag som heter Vinnova, som har det här uppdraget och som tillsammans med innovationshubbar runt om i Sverige har varit de som har hjälpt startup-företag med det som handlar om innovation och framför allt patent. I hubbarna har man kunnat ta hjälp av andra företag som har varit i samma situation. Man har kunnat ta in experter. Man har också tagit in olika typer av mentorer som har jobbat med företagen.

Jag undrar: Varför har Sverigedemokraterna jobbat med att dra ned anslagen till Vinnova när de är så viktiga i fråga om att jobba med innovationshubbarna runt om i landet?

Herr talman! Vi lever i en tid där Europas konkurrenskraft prövas från flera håll – av krig och geopolitiska spänningar, av klimatomställningens krav, av ett allt hårdare globalt handelsklimat och av tullkaoset i USA just nu.

Jag träffade en restaurangägare i söndags. Han var ute och gick med sin treåring i barnvagn. Vi har träffats förut några gånger i Malmö. Han sa att han inte hade trott att han med sina två restauranger skulle behöva bry sig om vilket humör en president i USA vaknar på.

När en tweet från Donald Trump kan förändra förutsättningarna för svenska företag över en natt förstår vi att Europas ekonomiska styrka måste komma inifrån. Vi måste ha ett näringsliv som står starkt på egna ben, en inre marknad som fungerar och regler som går att lita på.

Centerpartiet välkomnar att kommissionen har presenterat en konkurrenskraftskompass. Europa behöver en riktning. Vi behöver ett ramverk som förenar klimatambitioner med innovationskraft. Vi behöver ha fokus på små och medelstora företag, eftersom det är i de nya och små företagen jobben kommer.

Herr talman! Vi är positiva till att regelförenklingar äntligen lyfts högt upp på EU:s agenda och inte bara behandlas som en pliktfråga i konkurrenskraftsrådet av näringsministrarna. För många företag i Sverige är inte höga skatter och global konkurrens de största hindren. Det är faktiskt de konstiga reglerna.

Vi vet, ända sedan Sverige blev medlem i EU, att EU:s regelverk ofta är överdrivet detaljerat och svårnavigerat. Det har varit sorgligt att se hur goda ambitioner inom klimat- och miljöområdet skapat regler som i praktiken varit hinder för snarare än hjälp att skapa konkurrens på lika villkor. Byråkratin har ibland här visat sig från sin allra sämsta sida. Förenklingarna i konkurrenskraftskompassen är alltså helt nödvändiga, men de måste göras med rätt anslag – inte genom att riskera att vi backar från klimatkrav och inte genom att skapa osäkerhet för de företag som redan tagit ansvar.

Sverige måste värna alla de företag som har investerat för att ligga i framkant av den gröna omställningen. Det är företag som i dag har en konkurrensfördel just för att de följt EU:s klimatambitioner. Det gäller även alla andra företag som säljer kunskap om hur omställningen ska göras i praktiken. Vi får inte upprepa misstaget att gå från överreglering till otydlighet. Återigen: Företag, stora som små, behöver stabila, tydliga spelregler.

Vi är också bekymrade över hur statsstödsreglerna har utvecklats. När några länder kan pumpa in miljarder i sina företag riskerar vi att få en snedvriden konkurrens där små medlemsländer med sunda statsfinanser halkar efter. Det missgynnar Sverige. Det missgynnar våra företag, och det hotar den inre marknadens legitimitet.

Vi behöver fortsatt marknadsdrivna lösningar och inte subventionstävlingar. Samtidigt måste EU stå upp för öppen handel. Det är inte läge att vända sig inåt – tvärtom. I en tid när världsekonomin fragmenteras måste Europa fördjupa sina partnerskap, säkra kritiska råvaror och undanröja hinder för klimatvänliga produkter och tjänster.

Herr talman! Vi säger inte nej till konkurrenskraftskompassen. Vi delar tvärtom kommissionens mål, men vi anser att Sveriges riksdag bör tala med en starkare röst i några avgörande frågor. Klimatmålen måste ligga fast. Regelförenkling får inte blir ett annat ord för klimatskepsis. Konkurrenskraft måste byggas också för de små, de nya och de gröna företagen. Den inre marknaden får inte undermineras av ojämlika statsstödsregler. Företag i hela EU – inte bara i de största medlemsländerna – måste kunna vara en del av framtiden. Vi har alltså en motivreservation för att förbättra grunden, inte för att undergräva den.

Vi tror på ett Europa där företagen får förutsättningar att växa, där frihandel och klimatambition går hand i hand och där den som vågar tänka nytt inte fastnar i en administrativ återvändsgränd. Det är så vi skapar konkurrenskraft, och det är så vi bygger framtidstro.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Tack, Lili André, för frågan! Jag kan inte riktigt se hur vi skulle vara motståndare till regelförenklingar. Det får ledamoten utveckla vid ett annat tillfälle.

Det är klart att bilen är viktig, och det är viktigt med olika typer av drivmedel. Den gröna omställningen handlar om biogas, grön diesel och annat. Men de signaler som regeringen sänder ut till dem som tillverkar bilar i Sverige är att man inte längre tror på omställningen till elektrifiering. Det handlar om de stora biltillverkarna men även om dem som gör helt elektriska lastbilar och som även jobbar med helt automatiserade lastbilar. Där är vår forskning och utveckling faktiskt världsledande.

Jag undrar därför: Vad är poängen med att sända ut de här signalerna om att den gröna omställningen till digitala och batteridrivna bilar inte längre är lika viktig?

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Kristdemokraterna har nu beslutat att bli Sveriges mest bilvänliga parti. Men detta står i direkt konflikt med den politik som Sveriges näringsminister från den regering som Kristdemokraterna ingår i varit med och förhandlat fram på EU-nivå.

I konkurrenskraftskompassen, som vi debatterar här i dag, har EU:s medlemsländer – inklusive Sverige – enats om att Europas framtida konkurrenskraft ska byggas genom elektrifiering, grön teknik och fossilfri industri. Svenska företag har redan börjat leverera elfordon och utsläppsfria transportlösningar, och allt detta exporteras och utvecklas i väldigt snabb takt. Det är detta som gör svenska företag konkurrenskraftiga i Europa.

Därför är det minst sagt anmärkningsvärt att ett regeringsparti samtidigt driver en politik som går ut på att bromsa omställningen, försvara fossila bränslen och undergräva styrningen mot hållbar mobilitet.

Min fråga till ledamoten är: Hur tror ledamoten att svenska företag ska kunna vara konkurrenskraftiga i den europeiska omställningen om svensk politik skickar signalen att vi hellre blickar bakåt än framåt?

Herr talman! Att vi som politiker ska bana väg håller jag helt med om, men marknaden kommer inte att lösa det här själv. Det som krävs är att vi som politiker och beslutsfattare ser till att det finns tydliga spelregler för företagen att följa.

Det är därför det är så viktigt att vi har gemensamma regler i Europa så att marknaden blir större. Det är ju hela poängen med den inre marknaden. Om alla de produkter som vi pratar om, som de svenska företagarna är så bra på och som ska ut på en global marknad, bara hade sin hemmamarknad – med dess miljöregler och klimatregler – att gå på skulle det bli katastrofalt dåligt. Därför behöver man EU.

Tydligheten och långsiktigheten är ju själva kärnan i det som har gjort att företag har vågat satsa. Parisavtalet gjorde att världens företag vågade kliva fram, och det var många företag som tillsammans tog fram egna modeller för hur de skulle kunna följa upp investeringar som var hållbara eller olika typer av mätvärden. Sedan valde EU att sätta mål för klimatet, och därefter gjorde Sverige det.

Om vi nu håller oss till EU-debatten – jag skulle kunna prata om andra delar av klimatdebatten, men vi håller oss till EU-delen – är det viktigaste att EU håller fast vid de mål som har satts upp för att säkerställa att företagen har en tydlig riktning för vart man är på väg. Det är det som kan ge konkurrenskraft i framtiden.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för inlägget, men jag måste invända på en punkt.

Att hävda att klimatreglerna är ett hot mot Europas konkurrenskraft är att blunda för vart världen är på väg. Det är inte trots utan tack vare klimatpolitiken som många svenska företag nu tar täten globalt. Vi har företag som vågar utveckla fossilfritt stål. Vi har företag som vågar utveckla grön cement. De säljer nu inte bara varor utan också kunskapen om hur omställningen ska gå till. Om vi i det läget började backa från klimatambitionerna, vad skulle det säga till de företag som har gjort jobbet? Ska de som har satsat och nu leder straffas för att andra inte hann med?

Min fråga till ledamoten blir: Tror ledamoten att Europas konkurrenskraft i framtiden kommer att byggas av dem som vägrar att ställa om eller av dem som vågar ställa om?

Herr talman! Vi har nu åter hört om regeringens många goda ambitioner, men det räcker inte med bara strategidokument och näringslivsråd. Just nu vill små och innovationsdrivna företag vara med och försvara Sverige. Men de finner ett system som inte alls är byggt för deras verklighet. Jag undrar: Hur ska startups få vara med om den försvarsomställning som vi behöver? Som statsrådet säger har vi inte råd att tacka nej till innovation, särskilt inte när den står och knackar på dörren och vill vara med här och nu.

Herr talman! Centerpartiet står upp för ett starkt svenskt försvar i hela landet men vet också att framtidens försvar inte bara formas på övningsfälten och i de stora industrihallarna utan även i källare och techhubbar med startups som drivs av entreprenörer med radikala idéer.

I regeringens strategi för försvarsinnovation talas fint om samverkan, öppenhet och banbrytande teknik, men en rapport från Säkerhets- och försvarsföretagen visar något annat. Små och nystartade företag möter gång på gång stängda dörrar. Trots spetskompetens och vilja att bidra får de inte ens chansen till dialog med vare sig Försvarsmakten eller FMV. De drunknar i tillståndskrav, långa ledtider och en kultur som skrämmer bort snarare än släpper in.

Min fråga till försvarsministern är: Har Sverige verkligen råd att låta startups med banbrytande teknik stå kvar utanför, trots att de vill och kan bidra redan i dag?

Fru talman! Arbetslösheten i Sverige är hög – den näst högsta i EU. Bnp per capita är rekordlåg. Det märkliga är att åtta av tio företag vill anställa, och hälften av dessa vill fördubbla sin verksamhet. Men det är bara ett av tio företag som faktiskt gör det.

När jag föddes – det var ganska länge sedan – var Sverige på plats 3 i välståndsligan. Sedan har det tydligen gått utför. Sverige har varit nere på plats 12 många gånger men klättrat upp igen. Men nu har vi parkerat oss på plats 13.

Det är som att Sverige är fullt uppkopplat på ett bredband men ändå använder modem. Företagen är redo att ladda ned framtiden, men systemet buffrar. Det spelar ingen roll hur snabb du är om nätverket aldrig släpper signalen vidare.

Vad kan vi göra åt detta? Nyckeln ligger i tillväxt och företagande – att fler kan arbeta i fler timmar på ett produktivt sätt. Det finns ingen genväg till tillväxt och jobb.

Politikens uppdrag är att bygga långsiktiga, rättvisa och hållbara spelregler. Vi ska inte, som många här har varit inne på, peka ut enskilda företag som ska lyckas. Vi ska inte försöka detaljstyra utvecklingen. Men vi har ett ansvar för att säkerställa att alla företag, särskilt de som ännu inte fått en plats på marknaden, faktiskt har en chans att vara med och konkurrera.

De som har makt i dag har resurser att säkerställa att lagstiftning och praxis gynnar just dem. Men de har också resurser att justera sig när det behövs. De som däremot står för förnyelse, de som bär de mest banbrytande lösningarna, står ofta ensamma – utan etablerade nätverk, utan etablerade marknadsandelar och utan den trygghet som krävs för att våga utmana. Det är just därför innovation måste få lite hjälp, och just därför måste också konkurrensreglerna värnas.

Fru talman! Vi i Centerpartiet ser ett akut behov av att förstärka den svenska innovationskedjan, som med nuvarande politik håller på att vittra sönder. Det räcker inte att vi har forskning i världsklass om vi inte har förutsättningar att skala upp, testa och kommersialisera de lösningar som behövs för omställningen till ett nettonollsamhälle, för industriell omställning med AI och för att ta fram nya läkemedel och terapier för att bota sjukdomar vi aldrig någonsin trodde skulle vara möjliga att bota.

Startup- och scaleup-bolag är små till storleken men stora till betydelsen. Trots att de utgör bara en bråkdel av det totala näringslivet står de för en oproportionerligt stor del av sysselsättningstillväxten.

Vi vet det här, men jag måste ändå upprepa det: OECD beräknar att startup-företag, särskilt de med höga ambitioner, ansvarar för hälften av alla nya jobb i de moderna ekonomierna. I Sverige skapas mer än hälften av de nya jobben i företag som är yngre än fem år och har färre än 20 anställda. Alltså: Mer än hälften av alla jobb i Sverige skapas i företag som är max fem år gamla och har färre än 20 anställda.

Därför får innovationssystemet inte stanna vid prototypen. Det måste bära hela vägen till marknaden, särskilt för företag som löser framtidens enorma utmaningar. Därför vill Centerpartiet stärka forskningsinstituten och inkubatorerna runt om i landet så att fler får tillgång till testbäddar och stöd, oavsett geografi. Vi ser nu att regioner med dålig ekonomi – och det är ganska många – väljer att dra ned satsningarna och montera ned sina inkubatorer. Jag förstår det. Det är svårt att tänka långsiktigt när vården i dag inte får det den behöver. Därför är det viktigt att Vinnova fortsatt kan stödja det unika inkubatornätverk som vi har byggt upp i Sverige.

Vi vill också säkerställa att det finns statlig medfinansiering för att skala upp banbrytande innovationer. Det är viktigt att säga att det är just banbrytande innovationer och inte vilken verksamhet eller produktion som helst.

Detta är inte bara näringspolitik. Det är också klimatpolitiska investeringar. Ett starkt, regionalt förankrat innovationssystem gör att vi får fler fossilfria lösningar snabbare. Idéerna kan komma från ett garage eller ett laboratorium. Det vi vet är att kapitalet fortfarande finns i storstäder, och därför måste vi fortsatt jobba med att överbrygga de stora gapen.

Fru talman! Innovationskraften kommer dock inte att göra någon nytta om marknaden inte är tillgänglig. Här ser vi tyvärr allt oftare hur offentlig sektor blir en aktör snarare än en möjliggörare.

All konkurrens från offentliga aktörer måste granskas. Vi ser ett växande problem där kommunala bolag, regioner och andra offentliga aktörer använder sin särställning för att konkurrera på marknader där privata företag annars hade kunnat erbjuda bättre, mer innovativa och kanske mer hållbara lösningar.

Vi kräver därför en nationell översyn. Offentlig sektor ska fokusera på att skapa goda villkor, inte själv ta plats som affärsaktör där andra redan finns. Den offentliga makten får aldrig bli ett verktyg som kväver nytänkande.

Fru talman! Detta är i grunden en berättelse om framtidens företag – de företag som i dag bara är en idé på ett kontor i Malå, en experimentanläggning i Småland eller en prototyp i en studentkorridor i Lund, de företag som inte har försäljningssiffror eller pr-byråer men som sitter på tekniker som kan halvera utsläppen, elektrifiera transportsektorn eller skapa cirkulära produktionsflöden.

Det är dessa företag som kan göra nettonollsamhället möjligt. Men det går inte utan rättvisa regler, utan tillgång till testmiljöer, utan finansiering och utan fungerande konkurrens. Det är vårt ansvar som lagstiftare att se till att dessa dörrar står vidöppna. Det är en marknad för framtiden, inte för gårdagen.

Vi tror på företagsamhet men inte bara för dem som redan har makt. Vi tror på klimatomställningen men vet att den aldrig kommer att ske om vi inte ger plats för det nya. Därför vill vi förstärka och decentralisera innovationssystemet, öppna marknaden för nya aktörer, se till att offentliga aktörer fokuserar på sina kärnuppdrag och stimulera konkurrens som premierar hållbarhet, inte bekvämlighet.

Fru talman! Det är så vi bygger en modern ekonomi. Det är så vi skapar tillväxt och jobb. Det är så vi når klimatmålen.

Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 1.

Fru talman! Centerpartiet är och har alltid varit en stark förespråkare för att gårdsförsäljning ska bli verklighet i Sverige. Vi vet att förslaget som vi debatterar i dag aldrig hade sett kammarens ljus om inte Centerpartiet drivit på under många år.

Förslaget är, trots alla sina brister, ett viktigt steg för att skapa bättre förutsättningar för den växande, småskaliga dryckesnäringen och samtidigt utveckla besöksnäringen, öka sysselsättningen och hålla landsbygden levande. Men för att förslaget ska bli just en möjlighet måste förutsättningarna vara rimliga.

Fru talman! I regeringens förslag införs ett produktionstak som är så lågt att det i praktiken blir ett straff för de företag som lyckas. Ett tak på 75 000 liter sprit är inte småskaligt. Mikroskopiskt är väl att överdriva, men när det gäller ett företag som ska ha förutsättningar att ta emot turister, anordna visningar, smakprovningar och samtidigt utveckla sin verksamhet är taket orimligt. Det är orimligt att en aktör som tillverkar 76 000 liter sprit om året – en marginell överskridning – plötsligt inte längre ska kunna omfattas av möjligheten till gårdsförsäljning.

Lagförslaget utesluter nu en handfull mycket kunniga dryckestillverkare. Det här är företag som har gjort det vi alla säger att vi vill uppmuntra, det vill säga växa organiskt och skapa arbetstillfällen samt investera i lokaler, besöksytor och marknadsföring. De har en omsättning som gör att de kan ha anställda som kan ta hand om regeringens krav på besöksarrangemang. Och så svarar regeringen med att straffa dem.

Fru talman! Centerpartiet vill ha högt i tak, mycket högre tak – dubbelt så högt produktionstak! Jag vet att även vårt förslag inte går alla dryckesproducenter till mötes, men det inkluderar många av dem som har banat vägen för dryckesproduktion i Sverige, som generöst delat med sig till nya entreprenörer och som har skapat unika varumärken och besöksanledningar på landsbygden. Vi föreslår också att kravet på att besöksarrangemanget måste vara avgiftsbelagt tas bort och att Folkhälsomyndighetens bisarra föreskrifter skrivs om.

Fru talman! Det här är inte en genomtänkt politik för tillväxt i hela landet. Det är en skrivbordsprodukt där man har blandat ihop alkoholpolitik med besöksnäring och fått något som varken gynnar folkhälsan eller företagen, och det gynnar definitivt inte förtroendet för svensk lagstiftning.

Vi säger att vi vill locka utländska besökare, men vi tvingar företagare att agera internationell nykterhetspolis med broschyrer på för närvarande oklart många språk innan försäljning får ske. Vi säger att vi vill ha en levande landsbygd, men vi föreslår en modell som kväver just de aktörer som visar att det går att bygga något stort på en liten plats.

Fru talman! Jag är stolt över att vi står upp för sunt förnuft. Vi vet att företagande på landsbygden inte sker av misstag. Det kräver mod, kunskap och uthållighet. Det är inte vår uppgift som lagstiftare att skruva isär något som just har börjat fungera, utan det är vår uppgift att skapa rimliga och rättvisa villkor. För att spetsa till detta något: Vi gör det inte genom att förvandla varje gårdsförsäljning till ett statligt korrektionsläger med förkläde och varningstexter, som besökaren dessutom måste betala för.

Regeringen, som säger sig vilja minska regelkrånglet, kan stoppa Folkhälsomyndighetens regelkrångel. Vi hoppas att förslaget kommer att justeras så snart som möjligt och ge plats för tillväxt.

(Applåder)

Herr talman! Sverige jobbar när Sverige är som bäst, skrålar statsministerns ungdomsförbund. Centerpartiet håller med. Men tyvärr har en halv miljon svenskar inte något jobb att gå till, och de arbetslösa har blivit 105 000 fler sedan Tidöregeringen tillträdde. Detta sker samtidigt som den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen skiftar från dag till dag.

I det här läget är det därför viktigt att regeringen agerar kraftfullt för att på andra sätt ta bort hinder som gör att svenska företag inte kan växa och anställa och fokuserar på en politik som sänker kostnaderna för små och växande företag.

Tyvärr gör regeringen tvärtom. Sedan regeringen tillträdde har arbetsgivaravgifterna ökat med över 10 miljarder kronor. Det betyder att ett kafé med tre unga anställda betalar 100 000 kronor mer i skatt i dag än vad de gjorde innan Tidöregeringen tillträdde.

Jag undrar om statsministern är beredd att lyssna in ungdomsförbundets låt Sverige jobbar och sänka kostnaderna för företag som vill anställa för att fler företag ska vilja växa så att fler har ett jobb att gå till. Sverige är ju som bäst när Sverige jobbar.

Herr talman! I en tid när både Sverige och EU står inför en enorm grön omställning där fossil energi ska ersättas med förnybar energi och klimatneutral teknik står det klart att behovet av metaller och mineral ökar kraftigt. Elektrifiering av transporter, utbyggnad av vindkraft och batterilagring bygger på tillgång till råvaror som kobolt, litium, grafit och sällsynta jordartsmetaller.

Vi i Centerpartiet har jobbat med denna utmaning i över 20 år. Vi vill att Sverige ska vara ett föregångsland i klimatomställningen, för vi är övertygade om att det är bra för vår tillväxt och våra jobb och därmed vårt välstånd. Men det kräver också att det tas ett tydligt ansvar för hur man får fram de resurser som krävs.

Det är en balansgång mellan att det måste gå fortare att få tillstånd, att alla kostnader tas av den som tar upp mineralen och att kommunerna måste kunna tjäna pengar på att säga ja till gruvbrytning.

För det första vill vi trygga tillgången till kritiska och innovationskritiska metaller och mineral. De är helt avgörande för den gröna omställningen och vår egen försörjningstrygghet. Men det räcker inte att bara peka på potentialen i den svenska berggrunden. Sverige måste samtidigt modernisera tillståndsprocesserna, satsa på bättre kartläggning och stimulera återvinning från sekundära källor. Här har regeringen trots accelerationskontoret agerat lite väl passivt. Väldigt få processer körs parallellt, och det behöver göras mycket mer.

Man har däremot lagt rejält med utredningsresurser på att säkerställa att det går att ta upp uran i Sverige. Vi ska komma ihåg att uran inte är klassat som vare sig kritiskt eller strategiskt av EU. Jag har inget problem med kärnkraft i Sverige, men det finns många som anser att vi måste ha vår eget uran för att kunna driva framtida kärnkraftverk. Det ska i så fall bli väldigt spännande att se den proposition som måste tas fram. Om den inställningen får råda betyder det att de företag som till äventyrs skulle kunna få ekonomi i att bryta uran i Sverige måste lova att sälja allt på den lokala marknaden. Vad jag vet har vi ingen sådan lagstiftning på något annat område.

Kända uranfyndigheter i Sverige finns med ett undantag – jag tror att det är i Norrbotten – i områden med alunskiffer. Dessa fyndigheter har uran i sig men också mängder med andra metaller. Många av dem, såsom kadmium, arsenik och bly, är giftiga och inte lämpade att vara i närheten av dricksvatten. De måste tvättas ur alunskiffern. I dag finns inget känt sätt att göra detta på ett säkert sätt. Det har bara gjorts i laboratorium och på Powerpointbilder. Jag har stor tilltro till den svenska miljöprövningen, så vad jag kan se kommer det inte att kunna brytas alunskiffer på många år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Låt mig stanna upp lite här. Det är ändå märkligt att vi har ny teknik för kemisk utvinning som ska gå direkt från ett laboratorium till full skala. Man riskerar därigenom dricksvattnet för flera kommuner. Det borde kanske finnas ett krav på en pilotanläggning, som ett mellansteg. Men i Sverige har vi aldrig haft nya metoder för brytning på kemisk väg på det här sättet. Detta borde antagligen finnas med i beslutskedjan och miljöprövningen.

Centerpartiet säger självklart nej till brytning av uran.

För det andra måste det vara självklart att de som bryter malm också tar det fulla ekonomiska ansvaret för de miljökostnader som uppstår. Alltför ofta har samhället fått ta notan för efterbehandlingen av gamla gruvor. Det är inte acceptabelt. För ett marknadsliberalt parti som Centerpartiet är principen om att förorenaren betalar helt central. De bolag som tjänar pengar på att utvinna våra gemensamma naturresurser ska också stå för sanering, efterbehandling och återställning. Det är rättvist för skattebetalarna, och det är rättvist gentemot andra företag.

Därför är ekonomiska garantier och granskning av affärsmodeller för utvinning med nya metoder oerhört viktigt, och jag ställer mig frågan om våra myndigheter verkligen har den förmågan och är uppdaterade om vad dessa nya metoder innebär.

För det tredje menar vi att kommuner och lokalsamhällen som påverkas av gruvbrytning måste få en större andel av det värde som skapas. I dag ser vi hur samhällen i norra Sverige inte bara får bära konsekvenserna av stora industriella ingrepp utan även de kostnader detta innebär för små kommuner utan att få riktigt det ekonomiska utbyte som de skulle vilja ha. Det är givetvis inte hållbart. Även om traditionella gruvbygder uppvisar mycket stort intresse för nyetableringar håller acceptansen för nya gruvor på att sjunka. Därför måste det finnas rättvisa och tydliga ersättningsmodeller.

Vi vill att mineralersättningen ses över för både markägare och kommuner. En rättvis kompensation är inte bara moraliskt viktig, utan den är faktiskt en förutsättning för långsiktig legitimitet för gruvbrytning i Sverige.

Herr talman! Vi behöver en politik som håller ihop klimatambitioner, miljöansvar och det lokala perspektivet. Det finns inget motsatsförhållande mellan att bryta kritiska mineral och att ta miljöhänsyn om vi gör det på rätt sätt. Det är i detta avseende Sverige kan vara bäst i världen. Vi har tekniken, vi har råvarorna, vi har ansvarsfulla företag, men vi måste också ha en politik som möjliggör hållbar utvinning utan att tumma på social eller ekologisk hållbarhet.

Vi vill se en gruv- och mineralpolitik som är framtidsinriktad men som också är rotad i ansvarstagande. Vi vill se en politik där gruvor som drivs i Sverige är världsledande, inte bara i effektivitet, utan också i miljöprestanda och social acceptans.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 15 under punkt 5.

Herr talman! Det har sagts tidigare i dag, men det tål att upprepas: Förra året kostade reglerna de svenska företagen 377 ½ miljard kronor att följa, enligt Tillväxtverkets egna beräkningar. På ett år är det mer än den historiska uppskalningen av försvaret – de 300 miljarder som statsministern just presenterade. Det är 6,4 procent av bnp.

Man undrar vad det är som kostar. I grund och botten är det goda intentioner och total brist på förståelse för hur företag fungerar. Det handlar om rapportering till myndigheter, men det handlar dessutom allt oftare om att företag ställer krav på andra företag därför att myndigheter kräver det. Ett sådant exempel är en av de regler som bidrog till att öka regelkostnaden under det senaste år Tillväxtverket mätte; det handlade om effekter av nya åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Det här är någonting som vi har beslutat om här i kammaren och som är bra. Men enligt Tillväxtverkets beräkningar kostade det revisorerna 180 miljoner kronor att genomföra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Det kostar såklart inte revisorerna det, utan det är för småföretagen som använder revisorerna som det kostar någonting. De små företagen måste först skicka in de uppgifter som revisorerna begär till dem. Sedan kommer de också att få en högre räkning från revisorerna, för det är klart att de skickar kostnaderna vidare. Det blir en dubbel kostnad för de allra minsta företagen som är längst ut.

Där har vi svaret på varför det som är väl och genomtänkt här inne i kammaren kan få sådana effekter ute hos företagen.

Vi var många som var på Svenskt Näringslivs rundabordssamtal förra veckan. Jag plockade där upp två färska exempel. Det första gäller avfallsdirektivet. Det handlar om pallar som man kör varor på, Europapallar.

Där måste företaget som tillverkar dem ta ut en avgift av den som ska köpa pallen. Sedan måste det företag som köpt pallen betala en avgift när de ska deponera den efter att ha återanvänt den många gånger. Det är dubbel avgift för att hantera samma avfall.

Lagen om offentlig upphandling ska hjälpa oss att upphandla ordentligt. Den gör att man stänger ute småföretag på en massa sätt. Det förekommer till exempel att om man ska bygga en förskola vill kommunen gärna att man har byggt en förskola tidigare.

Det kan låta som ett rimligt och sunt krav. Men det får den effekten att det inte kommer in några nya aktörer, och så undrar vi varför det är dyrt för kommunerna, regionerna och staten att bygga. Vi lägger på alldeles för många krav och regler som är helt onödiga och som förstör utbudet på marknaden.

Regelkrångel drabbar företag olika. Ofta betalar de för hanteringen. De köper en juristtjänst, en revisorstjänst eller en redovisningstjänst. De gör förinspektioner för att säkerställa att de inte ska åka dit när myndigheterna kommer.

Jag fick ett exempel på en mindre gård där man nu inte får lägga ut råttgift själv om man inte har en licens. Har man inte licensen för att göra det får man skicka dit ett företag av typen Anticimex, och då kostar också det extra. Det är någonting som alla i alla tider har gjort själva.

Man måste också såklart betala för kontroller från myndigheter och kommuner. Man lägger också den egna tiden på kvällar, nätter och helger på detta krångel. Vad är det som stoppar den här lavinen av regler?

Vi jobbar med att ta bort det som finns. Vi talade tidigare i replikskiftet om Förenklingsrådet, som jag sa är bra. Men det är än så länge lite svagt. Det gäller också att hindra nya regler. Det är det implementeringsrådet som ska göra. Det är bra, som jag också sa tidigare. Men det är än så länge lite svagt.

Sedan har vi Regelrådet, denna gamla pjäs som skulle behöva en rejäl renovering. Jag citerar: ”Både Regelrådet och Näringslivets Regelnämnd är överens om att regeringen måste sätta ner foten och se till att kvaliteten på konsekvensutredningarna höjs. Det är hög tid att skapa en möjlighet för Regelrådet att kräva återremittering eller att bristfälliga konsekvensutredningar kompletteras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Det behöver kombineras med en möjlighet för rådet att komma in tidigt i regelprocessen för att synliggöra problem innan det är för sent. Dessutom behöver utvärderingarna av reglerna kvalitetsgranskas för att säkerställa att de håller måttet.

Det går inte att fortsätta i samma hjulspår år efter år och tro att resultatet ska bli annorlunda. Risken blir att inflödet av krångel förtar det pågående förenklingsarbetet, allt medan företagen fortsätter att tyngas av en enorm regelbörda.”

Jag citerade Regelrådets ordförande och Näringslivets Regelnämnd eftersom jag inte kunde säga det bättre själv. Jag vet det. Jag avgick som ordförande för just Regelrådet eftersom Ibrahim Baylan inte lyssnade till vad som behövdes för att konsekvensbeskrivningar skulle bli bättre. Det gällde också vilka resurser som Regelrådet behövde eller att konsekvensbeskrivningarna måste in mycket tidigare i processen.

Jag vet att regeringen vill göra någonting men att den inte orkar just nu. Det känns som att regeringen har drabbats av sjukdomen som har en jättebra benämning på engelska, men som man inte ska använda i kammaren. Jag kallar den för: Det är ingenting som vi har hittat på, så vi bryr oss inte.

Regeringen måste säkerställa att Regelrådet som stopp fungerar. Men det är smärtsamt. Man måste göra upp med remisstrukturer och ordningar som fungerar bra sedan årtionden i Regeringskansliet. Det kräver större krafttag än vad vi sett i dag.

Jag vill som riksdagsledamot ha en prislapp på förslag som vi fattar beslut om härinne i kammaren. Jag vill veta att det kostade 180 miljoner att införa den typ av regler som skulle ge revisorerna mer att göra.

Om vi tror att 377 miljarder är ett problem för tillväxten och att tillväxt, större bnp och mer att dela på är avgörande för att hantera infrastrukturskuld, försvarsskuld, energiskuld och utbildningsskuld, då är det smart att satsa några tiotals mer miljoner på Regelrådet och bryta arm med Regeringskansliet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 under punkt 2.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Herr talman! Tack, Anna af Sillén, för försöket till svar!

Låt oss titta på vad Förenklingsrådet har gjort. Det pratades om detta råd redan den dag regeringen tillträdde, och det startade ett och ett halvt år senare. Förenklingsrådet har fått in 152 förslag, varav 8 förslag har kommit från privatpersoner eller enskilda företag. Resten har kommit från företagsorganisationer. Det är jättebra, och de är kända sedan tidigare. Men man kan alltså inte säga att Förenklingsrådet har kommit med någon större succé så här långt, med åtta förslag.

Implementeringsrådet pratades det också om från första dagen av regeringen. Det startades ett och ett halvt år senare. Rådet ska säkerställa att EU-regler inte blir överimplementerade. Tio månader senare, nu i mars, släppte Implementeringsrådet en rapport. De har hittat en anmälningsplikt till vissa typer av rivningsjobb som är överimplementerad. Man måste anmäla detta två gånger, både till kommunen och till en myndighet. Det är bra att det här upptäcks, men på två och ett halvt år är det kanske lite tunt som resultat.

Min fråga är: Har regeringen verkligen tagit de krafttag som krävs? Det här är bra institutioner, men om de inte får den kraft och de resurser som de behöver blir det fortfarande bara en mängd Powerpoints.

Herr talman! Tack, Anna af Sillén, för din beskrivning av hur viktigt det här är för konkurrenskraften och hur viktigt det är med bättre regler på EU-nivå! Anna af Sillén beskriver också de tydliga instruktioner som har getts till myndigheter och inrättandet av två nya råd för att komma åt regelförenklingen.

Min fråga, herr talman, är: Hur tycker ledamoten att det rent konkret har gått på två och ett halvt år? Finns det någonting som nu efter två och ett halvt år manar till kritik för att det går för långsamt? Finns det någonting som ledamoten tänker på kring att de nya kriterierna för hur man ska utvärdera regler har blivit väldigt svaga?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6 under punkt 2.

Handelspolitiken är ett politiskt sakområde som har gått från att bo i skrubben under trappen till att sitta vid honnörsbordet. Vi som har jobbat länge med frågorna vet att det är själva rälsen som den internationella handeln går på.

Just nu är det inte lövhalka och solkurvor på den rälsen. Nej, nu har vi en handelspartner som tar tag i växlarna och totalt lägger om kursen. Vi vet inte om det är tillfälligt eller om vi är på väg långt ut i det okända.

USA är Sveriges största handelspartner utanför EU. När det gäller varuexport är USA det tredje största landet efter Norge och Tyskland. Tjänsteexporten har vuxit enormt och är nästan i kapp varuexporten. Det handlar om konsulttjänster men också om immateriella rättigheter från våra svenska unicorns såsom Spotify och Mojang.

Fru talman! Sverige, EU och USA har mycket gemensamt. En mycket viktig sak är att vi som folkvalda vill göra det så bra som möjligt för våra egna invånare. Det skiljer oss från diktaturer där man behåller makten genom att förtrycka det egna folket. Det ligger också i våra demokratiers intresse att göra omvärlden tryggare, även om vi just nu har väldigt olika syn på hur det sker bäst.

Eftersom USA:s vicepresident nyligen varit i Europa och där valde att hålla tal direkt till oss tänker jag att jag i all enkelhet använder samma metod. Men vi är i Sveriges riksdag, så jag talar genom talmannen och håller mig till svenska. Det där sista löser AI.

Fru talman! Vicepresident Vance talade nyligen i München om hur förtrycket under Sovjettiden kvävde yttrandefriheten och gjorde det omöjligt att säga sanningen. Vicepresidenten pekade på hur Sovjetsystemet ledde till stagnation, ineffektivitet och brist på innovation.

Här kan man faktiskt dra en parallell till handelsfrågor. Protektionism, särskilt i sin mest extrema form, skapar liknande problem. För när länder vänder sig inåt, när de isolerar sig från konkurrens och nya idéer, då förlorar de förmågan att utvecklas.

Sovjetunionen kunde aldrig konkurrera ekonomiskt med väst, för deras system var byggt på kontroll och tvång och inte på frihet och konkurrens. Vi såg det i dåtidens planekonomi. Vi ser det i dag när protektionism leder till dyrare produkter, mindre innovation och svagare ekonomier. Frihandel är motsatsen till den sovjetiska modellen. Den bygger på frihet, på valmöjligheter och på att låta den bästa idén vinna.

Jag vet hur landet ligger. Jag ser och hör samma frustration runtom i Sverige som vicepresidenten gör i USA. När globaliseringen stänger fabriker och arbetstillfällen flyttat utanför landets gränser blir det först tyst, och sedan kommer vreden.

Jag hör företagare som inte förstår varför lagar blir obegripliga när de kommer från Bryssel. Men frihandel handlar inte om att ge makt till byråkrater i Bryssel, Genève och Washington. Det handlar om att ge makt till entreprenörer, arbetare och konsumenter. Det handlar om att ge folk frihet att välja det bästa oavsett varifrån det kommer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Handelspolitik

Det har varit svårt att undgå att nuvarande administration vill att USA ska vara starkt. Vill USA fortsatt vara världsledande inom innovation? Ska amerikanska arbetare fortfarande ha en framtid? Ska USA fortfarande vara landet där entreprenörer vill bygga bolag? Då är svaret inte murar och tullar. Svaret är mer handel, smartare handel och friare handel.

USA byggdes av pionjärer och risktagare, framför allt från Europa. De förstod att framtiden tillhör dem som trycker på gasen och inte dem som lägger i backen. Vi måste hålla fast vid just den andan.

Jag vill att Sverige tar ledningen i EU för att stärka den transatlantiska ekonomiska relationen, minska hinder och förenkla handeln så att EU och USA tillsammans kan fortsätta att vara en global motor för innovation och tillväxt.

Vi skulle med god vilja, och kanske med några metoder från startupvärlden, kunna ta bort onödiga regleringar och alla tullar mellan våra länder. Tullarna – förutom de som nu är föreslagna på stål och aluminium – är ganska låga. Men de är stora i volym, och de skapar enormt mycket merarbete för både stora och små företag.

Att ta bort tullarna mellan EU och USA skulle stärka båda våra ekonomier. Amerikanska jordbrukare skulle såklart få bättre tillgång till den europeiska marknaden. Europeiska företag skulle kunna investera och sälja mer i USA, och vi skulle skapa fler jobb på båda sidor av Atlanten. Vi skulle också kunna genomföra ett digitalt handelsavtal så att vi kan samarbeta där framtiden är.

Jag vet att EU har gjort det onödigt krångligt att dela data. De nya regleringarna upplevs som rättsosäkra. Mindre techföretag från USA struntar i Europa som marknad. Det är för krångligt.

Om vi skapar ett digitalt handelsavtal mellan EU, USA och Storbritannien kan vi tillsammans bli den globala standarden för framtidens handel. Vi kan leda inom AI, cybersäkerhet och molntjänster i stället för att låta andra länder diktera våra villkor.

Till sist: Jag förstår frustrationen över WTO:s oförmåga att hantera länder som Kina och Indien på ett rättvist sätt. Men att lämna WTO skulle göra handeln ännu mer oförutsägbar, och det vet alla storföretag.

I stället borde vi reformera WTO radikalt och skapa ett WTO 2.0 där demokratier går samman för att sätta nya standarder för global handel och slutar räkna Kina som ett utvecklingsland.

Jag är övertygad om att vi har det bästa för våra medmänniskor och väljare för ögonen på både kort och lång sikt. Med en del okonventionella verktyg kan vi nå längre gemensamt. Tack för uppmärksamheten!

(Applåder)

I detta anförande instämde Isak From (S).

Fru talman! För att det ska gå att leva ett gott liv även utanför städerna måste några grundläggande saker vara på plats. Man måste kunna försörja sig och sin familj. Man måste kunna uträtta enklare ärenden och gärna ha någonstans att umgås. Man måste kunna resa på ett rimligt sätt. Och man måste kunna använda välfärd såsom skola och vård. Möjligheten att kunna försörja sig och sin familj är helt grundläggande.

Ungefär 1,2 miljoner människor bor utanför tätorter. Det är detta som man ofta benämner landsbygd, men det är såklart många fler som bor i landsbygdskommuner. Många är egenföretagare inom jord och skog och driver andra verksamheter parallellt. Andra är företagare inom helt andra områden. Ytterligare en grupp pendlar, oftast ganska långt.

Ibland är det som att antalet människor som är sysselsatta inom jord och skog förminskas, men tillsammans är det nästan 200 000. Det kan jämföras med de knappt 80 000 personer som finns inom kultur, media och design. Om man lyssnar till den offentliga debatten i Sverige skulle man kunna tro att det är det omvända.

Förutsättningarna för att kunna försörja sig som företagare ser i grunden likadana ut i hela Sverige. Det krävs sänkta kostnader vad gäller både skatter och avgifter. Men jord och skog har sina egna förutsättningar. Man får ofta inte äga skog och mark i aktiebolag, utan det krävs enskild firma. Man får heller inte sälja sina tillgångar hur som helst. Om man har förvaltat sin tillgång väl och långsiktigt kan den dessutom bli helt värdelös. Det kan nämligen ha flyttat in en fågel eller dykt upp en orkidé i skogen. Den äganderätt som gäller för de flesta andra företagare gäller i dagsläget inte på landsbygden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Företagen på landsbygden är också en avgörande del av lokalsamhället: att det finns en handelsträdgård som också är ett kafé, att det finns en livsmedelsbutik som också hanterar sprit, paket och byskvaller och att det finns någonstans att äta och samlas. Ibland är det roligt att ta en öl, men eftersom man ändå måste köra bil är det kanske inte alltid det viktigaste.

När min morfar drev sin butik i Risbäck och farfar sin butik i Sundsjö var de två av 40 000 handlare i Sverige. I dag finns totalt 4 000 livsmedelsbutiker kvar, och ingen av dem finns i Risbäck eller Sundsjö. När möjligheten att uträtta enklare ärenden och umgås försvinner försvinner också kroppspulsådern i byn och samhället. Därför är det viktigt med både investerings- och driftsstöd för butiker, och det är därför Centerpartiet lägger mer pengar på detta i budgeten än vad regeringen gör.

För att ta sig dit man vill är flyg- och tågtrafiken är helt avgörande för att resor till Sveriges landsbygder ska fungera. Lokal- och regionaltrafik är viktig för att skol- och jobbpendling ska fungera. Och vi vet att bilen, oavsett hur den drivs, är helt nödvändig för att vardagen ska fungera. Därför måste staten investera i allt från nya järnvägar till att rusta upp allmänna vägar.

I slutändan måste man också kunna gå i bra skola och få tillgång till vård och omsorg precis som alla andra.

När det gäller skolan har landsbygderna lägre andel behöriga lärare och fler elever som inte klarar av att gå vidare till gymnasiet med godkända betyg än några andra delar av Sverige. Dessutom har bara var tionde elev möjlighet att välja något annat än en kommunal skola.

I fråga om vården är det betydligt större risk att du dör av åtgärdbara sjukdomar om du bor i en avlägsen eller mycket avlägsen del av Sverige. Och du kan bara drömma om att ha en fast vårdkontakt, för på landsbygderna träffar du bara stafettläkare.

Det är också otroligt stora skillnader mellan stad och land vad gäller omsorgens kostnader. Det kostar 75 procent mer med äldreomsorg på landsbygden, och det kostar 100 procent mer för hemtjänst om man jämför landsbygd med storstad.

Fru talman! Det krävs radikalt förenklade regler och bättre finansiering för att Sveriges landsbygder ska fungera. Ett av de största hindren för en fungerande välfärd i våra landsbygder finns i fyrkantiga regler och lagar som byggts upp under decennier, både från höger och från vänster i politiken. På grund av politisk klåfingrighet, centralisering och långtgående detaljstyrning går resurser i alltför hög grad till administration i stället för till verksamheterna. Genom att pengarna sedan är låsta när de kommer från staten förhindras kommunerna, framför allt de små kommunerna, att prioritera den verksamhet som fungerar bäst just hos dem.

Det krävs fler undantag. Centerpartiet brukar kalla det Ramviksmodellen. Jag brukar tänka: Fungerar det i Norråker fungerar det överallt.

Det måste vara obligatoriskt att bedöma vilka konsekvenser ett beslut får för Sveriges landsbygder. Då kan man driva sjukstugor vidare, använda digital undervisning där det behövs och göra allt annat som måste anpassas eftersom allt är gjort för stora enheter i stora kommuner som har råd med specialiserade administratörer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regional utvecklings-politik

Det är självfallet svårt för många kommuner och regioner med mycket glesbygd att finansiera det hela. Det gäller inte bara det faktum att få människor bor på stora ytor. Låt mig ta Jämtland som exempel. Där ska 100 arbetande personer försörja 88 som inte arbetar för att de antingen är för unga eller för gamla. Sverige har under lång tid underinvesterat i landsbygderna, och det har fått konsekvenser. Vi måste bygga upp ett hållbart finansieringssystem som lägger grunden för en trygg och jämlik välfärd i hela landet.

I dag får medborgarna i kommuner med stor vindkrafts- eller vattenkraftsproduktion eller malmfyndigheter främst uppleva nackdelarna av en ökad lokal produktion, medan de i mindre eller nästan obefintlig utsträckning får ta del av fördelarna.

Centerpartiet anser att de värden som dessa naturresurser skapar i högre grad än i dag måste stanna lokalt. Det enklaste sättet är att fastighetsskatten på elproducerande fastigheter regionaliseras och att malmavgifterna höjs.

Fru talman! Det är självklart att man måste kunna försörja sig och sin familj, uträtta enklare ärenden, ha någonstans att umgås, resa på ett rimligt sätt och använda välfärden, såsom skola och vård, precis som alla andra. Men då måste vi avbyråkratisera och finansiera Sveriges landsbygder.

Jag yrkar härmed bifall till reservation 11 under punkt 5 om regionaliserad fastighetsskatt.