Herr talman! Vi debatterar som sagt näringsutskottets betänkande om mineralpolitik med motioner från allmänna motionstiden.

Jag vill börja med att säga att vi självklart står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till reservation 1.

Jag har i pausen fått veta av mina kloka kollegor och ska tydliggöra att Norra Kärr ligger till 90 procent i Småland och inte i Östergötland. Det kan vara en viktig del att ta med sig.

Herr talman! I en geopolitiskt svår situation med krig och handelshinder, tullar och blockader behöver vi i Sverige, vi i Europa och vi i EU säkerställa vårt oberoende. Samtidigt behöver vi säkerställa att vi kan gå vidare med klimatomställningen. Vi behöver säkerställa industrins tillgångar och bygga konkurrenskraft.

När det gäller att börja bygga oberoende kan vi se att vi och EU börjar ta oss ur den yrvakenhet som präglat Europa och EU de senaste 25 åren.

När det gäller klimatomställningen kan vi dessvärre se att länder som Trumps USA och Putins Ryssland backar kraftigt.

Kina gasar och bromsar samtidigt – man ligger i framkant inom elektrifieringen och transportsektorn men bygger dessvärre fortfarande kolkraft. Kina har i dag också kontrollen över i stort sett samtliga strategiska metaller och mineral i sitt eget land men också genom långtgående avtal med många andra länder, inte minst länder i Afrika.

Det här behöver vi i EU vara medvetna om. Därför är det bra att EU har fattat beslut om ett antal projekt utifrån Critical Raw Materials Act för att ge möjlighet att snabba på tillgången till kritiska metaller. Sverige har i det sammanhanget fått möjlighet att gå vidare med fem projekt. Det är Reemap: Malmberget, Per Geijer och Luleå Industrial Park, som alla tre är LKAB-projekt. Det är väldigt positivt att man kan gå vidare med det. Utöver det kommer man att gå vidare med Talgas grafitgruva i Vittangi som ett strategiskt projekt.

Med på projektlistan finns också återvinningsprojektet Northcycle, som drivs av Northvolt Revolt. Dessvärre har Northvolt Revolt liksom moderbolaget Northvolt gått i konkurs. Trots det har EU-kommissionen bedömt att det här projektet är så viktigt för möjligheten att återvinna batterier att det bör och kan gå vidare. Det här är naturligtvis ett positivt besked för batterifabriken i Skellefteå. Här har vi ett strategiskt projekt, och det är nödvändigt för hela Europa att det kan gå vidare. Med det stödet kan en ny aktör jobba vidare med möjligheten att faktiskt skapa en återvinningsindustri för batterier.

Vår mineralnäring har stor betydelse för vårt land, både i det nationella och regionala och i det europeiska perspektivet. Det kan vi vara helt överens om. Det är helt avgörande för att klara den globala klimatkrisen. Då behöver vi också säkerställa att LKAB, Kaunis Iron med flera kan få tillgång till kalk, då kalk är lika nödvändig som elektricitet för att producera stål. I EU:s råmaterialstrategi betonas särskilt betydelsen av hela kedjan.

Vi lyfter i en reservation särskilt fram betydelsen av att skapa ett snabbspår för strategiska jordartsmetaller. Det är helt avgörande.

Vi får se vad som händer med de här första projekten, men det är klart att vi socialdemokrater blir ganska oroliga när vi ser att ett av de största hindren är lokala motsättningar som motarbetar nya gruvor och att de tenderar att öka när man samtidigt drar ned och tar bort anslagen, inte minst till länsstyrelsernas arbete för att överbrygga hinder och skapa dialog med olika intressen.

Ett sådant agerande riskerar att få precis motsatt effekt. Det riskerar att öka osäkerheten, och det riskerar att fler överklagningar kommer på bordet. Detta är något varken Sverige eller Europa behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Vi menar också att det är helt avgörande att gruvorterna inte lämnas ensamma. Orter som Kiruna och Gällivare tar ett stort ansvar för att inte bara förse Sverige, utan också Europa och världen, med viktiga metaller. Man lämnas dock därhän när det gäller bostadsbyggandet och tillgången på kompetens. Det är inte rättvist. Det är klart att återbäringen kan ske på många sätt, men det är helt självklart att de orterna också förväntar sig att få någonting tillbaka.

Vi socialdemokrater tittar på vår politik och på vad vi kan göra för att tydliggöra att dessa orter också ska få möjlighet att få någonting tillbaka. Stora skatteintäkter går förlorade när uppemot 2 000 medarbetare inte kan bo i Kiruna eller Gällivare utan pendlar in och ut. Då kommer den skattebasen att hamna någon annanstans. Det, herr talman, är inte rimligt. Det är fullt förståeligt.

Vi har en reservation som lyfter fram just mineralstrategin, och vi har återkommande gjort det under denna mandatperiod. Nu ser det ut som att regeringen jobbar med någon form av mineralstrategi för att implementera Critical Raw Materials Act. Huruvida man tänker implementera möjligheterna att öka lokalbefolkningens acceptans har vi inte ens hört någonting om. På fler orter runt om i Sverige säger man nu nej. Att fortsätta den vägen, och fortsätta att säga nej, kommer inte att gynna någon. Här behöver vi ha en dialog om vad som faktiskt är möjligt.

Herr talman! Det här är en av de viktigaste delarna. Om vi ska klara att uppfylla Critical Raw Materials Act behövs ett snabbspår för kritiska mineraler. Regeringen kan inte fortsätta att skicka tillståndsansökningar mellan ansökanden och ansvarig myndighet. Om man ska uppnå detta med de 27 månaders tid det kommer att ta från att vara ett godkänt projekt till att få fulla tillstånd behöver ansvariga myndigheter ha relevanta resurser att uppfylla det.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Eric Palmqvist, för frågeställningarna!

Som jag sa i mitt anförande ser vi över vår politik. Vi har ett politikutvecklingsarbete just på detta område. Mycket av det här startade under vår tid. Vi gick till val på att tillskjuta mer pengar för att bygga nya bostäder. Det är något som Tidösamarbetet och Sverigedemokraterna varit helt aktiva med att faktiskt plocka bort. Man har plockat bort det samtidigt som vi har en bostadskollaps i Sverige.

När Socialdemokraterna satt i regeringsställning var det snarare en överhettning och en prisrusning. Att i det läget ytterligare elda på detta är inte ansvarsfull politik. Det byggdes, och har byggts, väldigt mycket både i Kiruna och i Malmfälten. Det har dock inte byggts tillräckligt.

Precis som Eric Palmqvist också vet kommer man att ta bort i princip halva Gällivare, eftersom den stadsdelen försvinner. Det kommer att behöva byggas helt nya bostäder. Att helt och hållet lägga över det på kommunen är inte rimligt. Självklart ska det statliga bolaget ta sitt ansvar, men här behövs också infrastruktursatsningar. Nu har man presenterat en åtgärdsplan för Malmbanan – enligt LKAB är den långt ifrån tillräcklig – men det behövs ju faktiskt åtgärder som motsvarar den situation vi står i just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Herr talman! Något vi helt klart måste ta tag i är det stora antalet konkurser och den skyhöga arbetslösheten. Det kommer faktiskt att vara prioriterat över allting annat, och då handlar det om många olika insatser.

Det som nu är aktuellt är att det finns över tusen lediga arbetstillfällen i Kiruna men inga bostäder. Det finns inte byggbar mark. Det var mitt anslag från talarstolen, det vill säga om frågan om efterfrågan kommer att adresseras i den mineralstrategi som det pratas om men som vi hittills har sett väldigt lite av. Vi har skyhög arbetslöshet i Sverige, men särskilt i Malmfälten finns ju arbetstillfällen. Det skulle gå att flytta dit – om det fanns bostäder.

Om du flyttar från en annan del av landet kanske du inte köper ett hus direkt, för då kan det bli som för dem på Northvolt som har flyttat till Skellefteå och köpt hus. De blir nu helt lämnade därhän. Det är ingen rolig situation. Om du ska flytta till ett jobb är det självklart rimligt att du får möjlighet till en bostad, och då är en hyreslägenhet instegsalternativet tills du rotar dig på orten.

Jag är helt övertygad att fler skulle kunna tänka sig att ta ett jobb i Malmfälten om möjligheterna faktiskt fanns.

Herr talman! Som jag sa i mitt förra anförande är jobben och arbetstillfällena helt avgörande.

På vår tid tillsatte vi ett antal utredningar för att komma vidare med tillståndsprocesserna och kunna gå från ord till handling. Många av dem har näringslivet tyckt varit bra, men de har legat på Regeringskansliet. Tidöpartierna tillsatte en annan utredning för tillståndsprocesserna, och den bereds nu i Regeringskansliet. Frågan måste därför någonstans gå tillbaka. Vi vet ju inte vad som kommer ut av det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det vi ser i alla fall nu initialt är att Tidöpartierna tänker öka centraliseringen av besluten och frånta länsstyrelserna en del av inflytandet. Man vill skapa en helt ny myndighet – men med samma lagstiftning. Jag tror ju inte att människor i Oviken eller någon annanstans blir mer imponerade av det med tanke på det facit som finns när det gäller centralisering av statliga myndigheter och företag till storstadsregionerna och bortplockande av det lokala inflytandet.

Vi behöver ju säkerställa att man har en dialog. Den dialogen kan behöva vara tidsatt så att man fort kan gå över till själva tillståndsfrågan. Det är ju myndigheterna och företaget som kommer överens om hur det kommer att gå till. Vi har flera exempel där det har funkat väldigt väl, men vi har också många exempel där verksamhetsutövare inte lämnar in fullständiga ansökningar som prövningsmyndigheterna faktiskt kan besluta om. Myndigheterna ställer följdfrågor till företaget som ansöker och får inget svar. Då kommer det även med en ny myndighet att vara svårt att faktiskt fatta beslut.

Herr talman! Vi väntar på att regeringen ska få loss de här utredningarna. Näringslivet väntar på att det ska gå snabbare.

Herr talman! Det är ju så att kommunerna har vetorätt när det gäller vindkraftsutbyggnad, och det skadar just nu industrietableringarna och investeringarna väldigt mycket. Vi tycker att det är rimligt att kommunerna har vetorätt men att veto behöver läggas i ett tidigare skede.

När det gäller mineralpolitiken finns det egentligen ingen vetorätt. Om verksamhetsutövaren uppfyller villkoren för tillstånd för bearbetningskoncession får den ju det. Om den inte gör det och mineralet inte anses brytvärt får den inte det. Sedan prövas miljöfrågorna i miljökonsekvensbedömningen, när man får miljötillståndet.

Kjell Jansson kanske far efter att det finns ett förbud mot att bryta gas, olja och uran. Om Tidöpartierna kommer att ändra på det tror vi att det är bra att det kommunala vetot finns där. Det handlar om att få en acceptans från lokalbefolkningen. Men vi har som sagt inte sett att Tidöpartierna har levererat någonting för oss att ta ställning till.

Fru talman! Under förra årets mineralpolitiska debatt i den här kammaren påpekade jag att det i mänsklighetens historia gjorts ett antal upptäckter som kommit att innebära paradigmskiften i mänsklighetens utveckling. De har kommit att definiera vilka vi är och hur vi lever i dag. Ett sådant skifte kom med människans förmåga att tämja elden. Ett annat skifte skedde då vi uppfann hjulet. I dag kan vi även konstatera att våra förfäders upptäckter av metaller och mineral samt deras utveckling av metoder för att ta vara på de olika och unika egenskaperna hos dessa har varit av oerhörd vikt för mänsklighetens utveckling.

Fram till för några tusen år sedan var vi stenåldersmänniskor som förlitade oss på redskap av sten, lera och trä. Sedan hände någonting. Våra förfäder upptäckte hur man kunde ta vara på metaller och tillverka föremål av dem. Detta ledde till att mänskligheten kunde börja tillverka redskap av brons, som följdes av järn och därefter av ytterligare metaller.

I dag ser vi hur denna utveckling alltjämt fortgår i takt med att vi lär oss utvinna och dra nytta av jordartsmetaller som vi för bara några decennier sedan inte visste vad vi skulle göra med, trots att vi visste att de fanns i vår berggrund. Det är en svindlande tanke att våra förfäders upptäckter är en absolut förutsättning för mycket av det vi tar för givet i dag och faktiskt också ligger till grund för det vi debatterar här, nämligen näringsutskottets betänkande 18 Mineralpolitik.

Tidigare i dag var jag på ett intressant studiebesök hos ett modernt byggföretag. Efter en intressant dragning på deras kontor besökte vi ett av deras aktuella byggen. Där blev det uppenbart hur viktig tillgången till metaller och mineral är. Pålar av metall drevs ned i marken. Armeringsjärn användes vid gjutning. Kranar, lastbilar och entreprenadmaskiner var naturligtvis av metall. En av lastbilarna var eldriven, och som ni vet förutsätter detta tillgång till metaller och mineral som vi tidigare inte brutit i någon större omfattning.

Man kan helt enkelt konstatera att tillvaron som vi känner den i dag skulle vara en utopi – en omöjlighet – utan metaller och mineral. Utan förmågan att utvinna och bearbeta metaller och mineral skulle vi helt enkelt fortfarande vara stenåldersmänniskor; det är den krassa sanningen. Det skulle betyda ett liv utan bilar, höftledsproteser, cyklar, smartphones, pacemakrar, tunnelbanor och så vidare. Ni förstår säkert att listan går att göra oändligt lång.

Som jag nyss nämnde går utvecklingen raskt framåt. Vi upptäcker alltså fler användningsområden för våra metaller och mineral parallellt med att vi lär oss dra nytta av flera av de metaller och mineral som vi tidigare inte såg nyttan av. Detta är omständigheter som för både vår innovationsdrivna industri och vårt samhälle framåt. I många avseenden kan man med fog påstå att det också är en utveckling som tjänar hela mänskligheten väl.

Nationellt sett har den rika tillgången på metaller och mineral i kombination med flit, know-how och en fantastisk industri utgjort ett framgångsrecept för Sverige. Ingenting indikerar egentligen heller att detta inte skulle gälla även i den framtid vi kan överblicka – detta förutsatt att vi förvaltar våra tillgångar och förutsättningar på ett klokt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! I Sverige har vi god tillgång till förstklassiga råvaror. Mineraliseringarna är många, men vägen till att förvandla dessa till malm är lång, kostsam och komplex. Det måste alltså vara både möjligt och lönsamt att bryta dem. Varken höftledsproteser eller kullager växer nämligen på träd, utan man måste först hitta metallerna och sedan få lov att bryta dem. Därefter följer flera led av bearbetning, vilket vi är duktiga på i Sverige. Allt detta ger upphov till så kallade värdekedjor som är mycket värdefulla för oss som nation.

Tidöpartierna tagit fasta på att detta är viktigt och att Sveriges ställning som gruvnation behöver stärkas. Även om vi inte är helt överens om precis allt är det tydligt att arbetet går i rätt riktning och att signalerna till såväl industri som omvärld är att vi strävar efter att nå en högre självförsörjningsgrad av metaller och mineral i den skakiga omvärld vi nu befinner oss i.

Att vi i ett läge då det råder uppenbar stormaktsrivalitet om kritiska råvaror i hög grad är beroende av import av metaller och mineral från diktaturer och skurkstater där respekten för miljö eller mänskliga rättigheter är obefintlig är inte rimligt, i synnerhet i de fall då samma metaller finns i vår berggrund utan att vi faktiskt bryter dem. Här måste såväl nya regler som en attitydförändring till, och jag är övertygad om att den nya mineralstrategi för Sverige som regeringen nu arbetar med och som vi har efterlyst länge kommer att peka ut riktningen på ett bra sätt.

Regeringen har inrättat såväl ett regelförenklingsråd som ett implementeringsråd, och vi hoppas att dessa på sikt kommer att ta fram förslag som innebär att överimplementering av EU-regler kommer att vara ett minne blott.

Miljötillståndsutredningen är på väg att resultera i en proposition som sannolikt kommer att innebära en rad viktiga förändringar för gruvnationen Sverige. Jag måste dock understryka att det är lång väg kvar innan vi kan ta del av slutprodukten, så även om jag ser fram emot denna proposition med tillförsikt väljer jag att inte ta ut några segrar i förväg.

Jag utgår emellertid från att vi är på väg mot tillståndsprocesser som kommer att upplevas som mer transparenta och rättssäkra, ha tydligare tidsgränser och vara delvis annorlunda strukturerade. Jag förutsätter att man kommer att landa i förslag som innebär att det tidigare i tillståndsprocessen kommer att prövas om en inlämnad ansökan är komplett så att eventuella kompletteringar kan krävas in innan prövningen sker. Detta skulle innebära färre avbrutna och förhalade miljötillståndsprövningar.

Det är min förhoppning att mycket av det som nu är på gång på det mineralpolitiska området faktiskt på allvar kan stärka Sverige som gruvnation.

Som kuriosa i sammanhanget kan jag nämna att jag inför dagens debatt roade mig med att göra en liten historisk tillbakablick. Jag tittade på Sverigedemokraternas mineralpolitiska kommittémotion från 2021/22, alltså vår sista motion på området före valet 2022. Jag kunde då konstatera att av den motionens 19 yrkanden är åtminstone 13 nu på ett eller annat sätt på väg att genomföras som ett led i Tidöpartiernas samarbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! En ny tid innebär nya utmaningar och kräver nya lösningar och därmed också en ny politik. Nya kunskaper och insikter tillsammans med ett nytt och osäkert geopolitiskt läge sätter fingret på vår egen förmåga till självförsörjning såväl inom nationen som tillsammans med våra närmaste handelspartner inom Europeiska unionen.

Pandemin för några år sedan visade att formuleringar i lagstiftningen som reglerar prospektering inte alls var anpassade för en kris, och det förbud mot prospektering efter kol, gas och olja som den förra regeringen införde vittnar om den aningslöshet som rådde före Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina. Ur beredskapssynpunkt är det i alla fall min och Sverigedemokraternas övertygelse att det var ett dumt beslut som borde rullas tillbaka. Lagstiftningen på området måste vara utformad så att den inte hämmar Sverige i kris eller krig.

Tidigare regering införde också restriktioner mot att utvinna metaller och mineral ur alunskiffer, och jag frågar mig varför. Jag förstår att det är komplext och komplicerat att utvinna råvaror ur alunskiffer på ett sätt som inte innebär en miljörisk, men det är ju därför vi har miljöbalken. Vår uppfattning är att det är utmaningar och svårigheter som är innovationsdrivande. Miljöbalken ska sätta ramarna för vilken miljöpåverkan som är godtagbar eller inte – detta oavsett vilken berggrund eventuell brytning sker i. Punkt.

Jag har i princip aldrig hört ett företag i branschen kritisera miljöbalken i sig. De flesta anser att den är bra, även om de också uttrycker att den kan moderniseras eller förtydligas. Men i sak skriver hela branschen under på att strikta miljöregler ska råda. Det upplevs till och med som en konkurrensfördel för svensk gruvindustri. Kan vi då inte enas om att vi från politikens sida drar upp reglerna för vilken miljöpåverkan som är acceptabel och inte acceptabel och att företagen sedan har att förhålla sig till det?

Kan man sedan visa att man kan utveckla tekniker och metoder för brytning i utmanande berggrunder är det väl något vi ska applådera, inte förbjuda. Det är så man stimulerar till innovation.

Ett annat olyckligt beslut som inte kan förbises i denna debatt är det så kallade uranförbudet som infördes 2018 av den dåvarande S-MP-regeringen. Vi var emot det 2018, och vi är fortfarande emot det 2025. Om inte gamla argument om att Sverige är en kärnkraftsnation som skulle kunna vara självförsörjande på uran räcker finns det nya argument. Vi vet att prospekteringsföretagen har allt svårare att finna eftertraktade, sällsynta jordartsmetaller, och uran är en viktig ledmetall som lite enkelt uttryckt ofta förekommer där det man egentligen letar efter också finns fast i lägre koncentration. Därför är det mycket tillfredställande att regeringen nu, med stöd av Sverigedemokraterna, är på väg att göra lättnader i uranförbudet.

Det faktum att vi sedan den förtida avvecklingen av svenska kärnkraftsreaktorer har sett de högsta elpriserna i Sverige någonsin har fått Tidöregeringen att landa i att ny kärnkraft behövs. Varför då inte öppna för att förse dessa reaktorer med inhemskt bränsle? Det faktum att Sverige är en modern gruvnation med en hård miljölagstiftning bäddar för att vi skulle kunna göra det här på bästa tänkbara sätt. Finns det verkligen goda skäl för att vi alltjämt ska vara importberoende av ett bränsle som finns i vår egen berggrund?

Fru talman! Slutligen vill jag betona vikten av att regeringen noga överväger att se över de regelverk som reglerar ersättningen till markägare och berörda kommuner och regioner. Det kan inte nog betonas hur viktigt detta är för att skapa social acceptans hos dem som påverkas mest av de ingrepp i miljön det faktiskt handlar om. När vi debatterade regional utveckling i kammaren för en tid sedan blev det också tydligt att det finns allt fler förslag från riksdagens partier som går i denna riktning. Även om förslagen och lösningarna skiljer sig åt är det tydligt att syftet är detsamma. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas förslag om en regionalisering av fastighetsskatten för industrifastigheter och elproduktionsanläggningar skulle kunna bidra på ett positivt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det viktigaste medskicket i sammanhanget är dock att det är dags att lokalsamhällena kompenseras bättre än i dag, inte minst mot bakgrund av att arbetskraften ofta kommer utifrån och därmed inte betalar skatt i den kommun där gruvverksamheten sker.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag dragit över min föranmälda talartid och avslutar med att påpeka att jag givetvis står bakom Sverigedemokraternas samtliga reservationer i betänkandet men nöjer mig med att yrka bifall till reservation 13, i enlighet med överenskommelsen om att yrka bifall till endast en reservation per parti.

Fru talman! Tack, ledamoten From, för frågorna!

Det är korrekt att det inte finns något absolut förbud mot brytning av alunskiffer, men det infördes starka begränsningar. Jag vidhåller att de begränsningar som ska råda är de som finns i miljöbalken. Begränsningarna ska inte avgöras av berggrunden eller hur komplicerad den är att bryta i eller ha gruvdrift i, utan begränsningarna ska bedömas individuellt i varje projekt för sig.

Jag är för dåligt insatt i det projekt som ledamoten From frågar om. Det ska jag villigt erkänna. Vi är dock inte emot batteritillverkning i sig. Vi är emot batteritillverkning när den i huvudsak finansieras genom statliga fonder, olika gröna omställningsbidrag eller liknande, alltså när den inte sker på strikt affärsmässiga grunder. Då har vi betänkligheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det är samma sak med projektet. Förutsatt att det sker på affärsmässiga grunder och att det inte är skattebetalarna i Europa eller Sverige som får stå för fiolerna, vare sig det går bra eller dåligt, har jag inga principiella invändningar mot att man återvinner metaller och mineral som en gång redan har brutits. Tvärtom är det något positivt.

Det gäller egentligen alla projekt där vi tar hand om sådant som vi redan har brutit ur vår mark. Det är vinn-vinn att slippa bryta jungfruligt material när så är möjligt. Att Sverigedemokraterna skulle ha några principiella invändningar mot att batterimetaller och batterimineral återvinns kan jag inte se.

Fru talman! Politiken ska kratta manegen, men sedan är det faktiskt näringslivet som måste göra satsningarna. Om näringslivet vill göra den typen av satsningar ser jag inte att vi motsätter oss det, men det är fortfarande inte skattebetalarna som ska behöva ta den stora risken. Om risken är stor finns faktiskt riskkapital som industrin, i det här fallet, ska använda sig av.

Man får bedöma det från projekt till projekt. Vi kan inte ha något slags carte blanche bara för att det heter batterier. Det finns en efterfrågan på batterier – det är vi överens om – men jag kan inte stå här och lova ett carte blanche för just batteritillverkning eller batteriåtervinning.

Jag har en fråga. Jag vet att ledamoten inte kan ge något svar nu, utan jag får lämna den hängande i luften. Malmbanan har förts på tal flera gånger i talarstolen i dag. Sverigedemokraterna har flera gånger lyft upp frågan om en möjlig OPS-lösning för Malmbanan, men jag upplever att Socialdemokraterna har valt att inte svara på frågan.

Kanske kan jag senare i kammaren få svar om hur Socialdemokraterna ser på en eventuell OPS-lösning när det gäller Malmbanan. Som vi ser det vore det ett sätt att komma igång med Malmbanans utbyggnad och kapacitetsutbyggnad snabbare än vad som skulle bli fallet om den ligger i infrastrukturplanen. Det skulle vara intressant att ha ett samtal med ledamoten From om den saken efter debattens slut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 19.

Sverige är beroende av att importera vissa mineral från länder där hänsynen till utvinningens konsekvenser för miljö och mänskliga rättigheter är bristfällig. Det är djupt beklagligt, och därför måste Sverige ta ett större ansvar för sin mineralkonsumtion. Samtidigt måste vi säkerställa att utvinning i Sverige sker under miljömässigt hållbara former och med respekt för lokalsamhällen och urfolks rättigheter. Vi måste också stötta tredjeländer i fråga om att använda mer hållbara metoder och att respektera mänskliga rättigheter – om vi har intresse av deras mineral. Det är inte en lätt balansgång.

En central fråga i den här debatten är brytningen av alunskiffer. Alunskiffer är en bergart som innehåller värdefulla mineral, som molybden, nickel, vanadin och uran. Men brytning medför enorma miljörisker. Vid utvinning kan tungmetaller och giftiga ämnen frigöras, vilket hotar både grund- och ytvatten. Stora delar av Sveriges bördigaste jordbruksmark återfinns på alunskiffer, vilket gör att brytning dessutom hotar vår livsmedelsförsörjning. Ett stort antal kommuner och miljöorganisationer har varnat för dessa risker.

Regeringen föreslår skärpta regler för brytning av alunskiffer och vill med det hålla dörren öppen för framtida gruvdrift när det gäller alunskiffer. Vänsterpartiet menar att riskerna är för stora och att det i dag inte finns någon teknik som kan garantera en säker brytning.

Jag var i måndags i Östersund, där flera företag fått tillstånd att prospektera efter alunskiffer. Ett företag har till och med ansökt om att få öppna ett dagbrott. Konsekvenserna skulle innefatta flera kommuners vattenförsörjning och livsmedelsproduktion.

Det går inte att experimentera när det kommer till gruvbrytning. Konsekvenserna är enorma när farliga ämnen frigörs i naturen. Vi anser därför att brytning av alunskiffer bör förbjudas och att minerallagen bör ändras för att tydligt förhindra exploatering av dessa områden. Det här är en avgörande fråga för Sveriges miljöskydd och för framtida generationer.

Det är också viktigt att belysa Sveriges import av mineral och metaller från konfliktområden. Jag vill särskilt nämna mineral från Kongo. Kongo är rikt på mineral som kobolt och tantal, vilka är avgörande för batteriproduktion och elektronik. Samtidigt innebär mineralutvinningen en katastrof för mänskliga rättigheter. Beväpnade grupper kontrollerar många gruvor och finansierar sin verksamhet genom att sälja mineralen, ofta genom smuggling via Rwanda och andra grannländer.

FN och människorättsorganisationer har rapporterat om barnarbete, sexuellt våld och brutala övergrepp kopplade till gruvnäringen. Och i dag är miljoner på flykt i Kongo.

Det är fullständigt oacceptabelt att svenska företag köper in mineral utan att veta under vilka villkor de har utvunnits. Vi måste ställa mycket hårdare krav på transparens och etisk import. Vårt ansvar är tydligt. Det räcker med att läsa om kreditgarantierna som gavs av Exportkreditnämnden trots att det förekom brott mot mänskliga rättigheter och föroreningar av mark och vatten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Vänsterpartiet förespråkar en aktiv industripolitik där Sverige tar ansvar för att både minska beroendet av konfliktmineral och säkerställa att all inhemsk brytning sker på ett hållbart och rättvist sätt. Vi vill att Sveriges geologiska undersökning ska ges ett större ansvar för hela processen – från prospektering till återvinning – och att återvinning av metaller ska få en mycket mer central roll i Sveriges mineralförsörjning. Det är fullständigt orimligt att vi i dag bryter nya mineral samtidigt som tonvis med metaller går till spillo i avfall och elektronikskrot.

Vidare anser vi att mineralersättningen bör höjas och att inkomsterna från gruvnäringen i högre grad bör återföras till de lokalsamhällen som påverkas. Det skulle ge andra möjligheter för de kommuner som drabbas av mineralexploatering. Jag säger drabbas, för gruvbrytning ger inte bara jobb. Det påverkar miljön. Transportsträckor behöver skapas och underhållas. Samhället måste förbereda sig för att ta emot dem som ska jobba i och kring gruvan.

Vi vill också se en degressiv mineralersättning, där företag som vidareförädlar sina råvaror lokalt får lägre mineralavgifter. På så sätt skulle mer av värdet från mineralutvinningen ges till lokalsamhället. Mer av det värdet skulle stanna i Sverige och bidra till arbetstillfällen och utveckling där det verkligen behövs.

Fru talman! Gruvbrytning innebär alltid miljöpåverkan, men vi har ett val: Antingen fortsätter vi med en rovdrift som skadar människor och miljö, eller så ställer vi om till en hållbar mineralpolitik där cirkulär ekonomi, återvinning och respekt för mänskliga rättigheter står i centrum.

Vi i Vänsterpartiet vet vilken väg vi vill ta. Vi hoppas att fler partier är beredda att ta det ansvaret tillsammans med oss.

Fru talman! Jag tror att ledamoten har missförstått mig. När jag säger ”drabbas” menar jag hur miljön påverkas och att gruvdrift faktiskt innebär att kommuner måste jobba mycket hårdare med samhällsutvecklingen. Det är inte alltid man får de resurser som krävs för att kunna upprätthålla servicen. Vi vill att en större del av den vinst gruvnäringen skapar ska tillfalla de lokala samhällena så att de ska kunna göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det finns fler problem, till exempel att man inte lyckas bygga bostäder så att det räcker till både dem som jobbar inom gruvnäringen och dem som jobbar i företag runt omkring gruvnäringen. Dessutom kan man få problem med underhållet av transportvägar och så vidare. Då måste man ta mer ansvar, så att kommunerna inte står ensamma. Men det är klart att gruvnäringen är viktig, och den skapar jobb. Det har jag inga problem med att stå bakom.

Ledamoten frågade om jag inte litar på miljöprövningen och våra myndigheter. Det gör jag, men jag tänker att det finns problem. Det tror jag ingen kan neka till i det här rummet. Ett exempel är området kring Storsjön. Det är ganska många företag som har fått rätt att börja prospektera där. Man har även gått ganska långt i ärendet kring dagbrott. Där uppstår ett problem. Det finns inte en enda forskare i Sverige i dag som kan säga att det finns hållbara utvinningsmetoder när det kommer till alunskiffer. Det skapar ett sekundärt problem.

Herr talman! Angående de olika tillståndsprocesserna har vi ju en situation just nu runt Storsjön. Det är en stor del av marken som är inmutad. Man kan alltså inte göra några förändringar eller bearbeta marken på något sätt. Så har det hållit på i 20 år nu. Det är ganska påfrestande för mindre kommuner som de runt Storsjön.

Det kan också ifrågasättas att man går vidare med tillståndsprocesser när det gäller gruvdrift för en typ av bergart där det i dag inte finns utvinningsmetoder som är tillräckligt analyserade, beforskade eller implementerade. Det finns flera exempel runt om i världen, som inte direkt gäller alunskiffer men liknande bergarter, där det inte har gått. I exempelvis USA och Kina har det fått enorma miljökonsekvenser. Vi har också exempel från Sverige där det bröts alunskiffer under 60-talet. I de områdena finns fortfarande ganska höga halter av giftiga ämnen. Man har helt enkelt behövt isolera de områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Det är ett ganska stort problem, skulle jag säga, att man går vidare med tillståndsprocesser trots att man vet att verksamheten inte kommer att funka i verkligheten. Då är det väl bättre att lägga ned och låta lokalbefolkningen använda sitt område på rätt sätt?

Vad gäller kommunal kontra statlig infrastruktur nämnde jag vägar. Det kommer kanske att krävas dels bredare vägar, dels nya vägar för att klara transporterna. Det har vi sett ganska många exempel på. Det innebär ju att kommunerna måste offra mark som de skulle kunna använda till annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Herr talman! Sverige är sedan hundratals år bakåt i tiden en gruvnation, och den mineralbrytning som pågår i Sveriges 13 gruvor i dag är inte bara viktig för Sverige utan för hela Europa. Som alla vet står Sverige till exempel för mer än 90 procent av all järnmalm som produceras i Europa. Vikten av denna malm märks inte minst genom Critical Raw Materials Act och EU:s strategiskt utpekade nya projekt.

Gruvnäring kommer dock alltid att ha en betydande miljöpåverkan, som behöver hanteras. I dag är gruvnäringen den största avfallsproducenten i vårt land. Gruvbolagen är några av de företag i Sverige som släpper ut mest koldioxid. Därutöver påverkar gruvbrytning ofta vatten och närmiljöer för lokalbefolkningen samtidigt som rennäringen blir alltmer trängd. Detta har jag talat om förut.

I dag handlar diskussionen om behovet av beredskap och trygghet liksom behovet av mer el och mer mineral för den gröna omställningen. Den gröna omställningen innebär att en del nya gruvor kommer att behöva öppnas, medan andra gruvor, som kolgruvor och brunkolsdagbrott, kommer att stängas. Varje ny gruva innebär stor miljöpåverkan och ger upphov till olika målkonflikter. Gruv- och mineralnäringen har själv tagit fram klimatmål inom ramen för Fossilfritt Sverige. Näringarna kommer att behöva arbeta aktivt för att dessa mål nås. Då är det viktigt att politiken stöttar omställningen.

Herr talman! För att hela den gröna omställningen ska bli just grön och för att själva omställningen ska bli både miljömässigt och socialt hållbar krävs en hel del av oss. Det krävs att vi tar frågan på allvar och att vi gör en plan för hur en omställning ska kunna ske på ett sätt som är bra för de flesta av oss. Vi måste gemensamt planera för en omställning som genomförs på ett ansvarsfullt sätt. Detsamma gäller självklart också Sveriges gruvdrift. Om ny gruvdrift på allvar ska bli en del av den gröna omställningen måste omställningen även omfatta själva gruvdriften.

Herr talman! Det finns en risk nu för att det blir lite tjatigt, för jag talade om det här även i förra årets debatt. Det handlar om behovet av en ny strategi för en riktigt hållbar mineral- och metallförsörjning. Jag vill upprepa hur Miljöpartiet vill att en ny strategi ska se ut. Den ska ha fyra viktiga fokusområden för en mer hållbar mineral- och metallförsörjning. Om jag upprepar vad vi vill se finns kanske chansen att något dyker upp i regeringens kommande strategi.

Först av allt kommer ett fokusområde som handlar om resurseffektivitet och ökad cirkularitet, något som vi skulle vilja se i den nya metall- och mineralstrategin. Vi behöver använda de material vi har på ett mycket bättre sätt. Vi behöver dela mer, tillverka smartare produkter med mindre mängd metall och återvinna den metall som vi redan har plockat upp.

Metaller kan återanvändas från befintliga skrothögar och återvunna produkter, men det finns också en möjlighet att få fram värdefulla resurser ur gammalt gruvavfall och gruvdammar. Det kan gälla metaller som i en annan tid sågs som ointressanta eller svåra att få fram. Vi behöver göra det både ekonomiskt och tekniskt möjligt att använda alla dessa olika resurser från olika delar av vår miljö.

Det är väldigt positivt att även EU-kommissionen nu signalerar vikten av återvinning och cirkularitet i de strategiska projekten och i Critical Raw Materials Act, som presenterades i går. Men politiskt finns mycket mer som behöver göras för att de metaller och mineral som redan grävts upp ska kunna användas om och om igen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Vi i Miljöpartiet vill bland annat se ett nytt cirkuleringskliv för kritiska metaller och mineral som i likhet med Industriklivet får användas för utgifter kopplade till forskning och investeringar som bidrar till att öka industrins kapacitet för att skapa cirkulära flöden.

Fokusområde 2 handlar om att säkerställa forskning och utveckling av alternativa material. Vi behöver utveckla de produkter som behövs för den gröna omställningen för att kunna använda fler typer av material, där det är möjligt.

Ett tydligt exempel är batterier där man bytt ut litium mot natrium, som finns i vanligt havssalt. De studier som gjorts på dessa batterier visar att de kan vara mycket mer klimatsmarta än batterier med litium, och dessutom finns natrium i stora mängder över hela vår planet eftersom saltet ju finns i haven.

Det har också blivit tydligt att Sverige kan bli mycket bättre på att stötta forskning, utveckling och kompetensförsörjning inom alla delar av mineral- och metallområdet. Redan i dag ligger vi i bakvattnet inom några sektorer, inte minst batteritillverkning, men att utveckla produkter där vi kan använda mindre svårtillgängliga material kan hjälpa oss att öka Sveriges och Europas beredskap.

När det gäller fokusområde nummer 3 anser vi att Sverige ska ha världens mest hållbara gruvnäring. Gruvbrytning och mineralanrikning måste ske så hållbart som det bara går, både socialt och ekologiskt. Vi kan inte bedriva viktiga och strategiska verksamheter utan en stark hållbarhetsaspekt. Det gäller miljö och klimat men också arbetsmiljö och mänskliga rättigheter, där lokalbefolkningen också behöver involveras på ett bättre sätt. Det är viktigt att snabbspår inte innebär minskade krav på en miljömässigt hållbar hantering.

Slutligen behöver vi säkerställa hållbara värdekedjor globalt. Det är såklart inte bara den svenska gruvnäringen som ska vara socialt och ekologiskt hållbar. När vi handlar med mineraler behöver vi samarbeta, ha gemensamma riktlinjer och ställa krav både inom och utanför EU för att undvika alltifrån barnarbete till miljökatastrofer i andra delar av världen. Här är det viktigt att vi håller i våra hållbarhetslagstiftningar för att se till att gruvnäringen i olika länder inte kan få konkurrensfördelar genom att försvaga arbetsmiljölagstiftning eller arbete med att skydda miljö och klimat.

Vi anser att alla våra fyra fokusområden behöver finnas med i en ny nationell strategi för en hållbar mineral- och metallförsörjning.

Många stora målkonflikter uppstår när nya gruvor ska tas i bruk. Det kan handla om markkonflikter, negativa konsekvenser för miljön, påverkan på samernas liv och rättigheter och på rennäringen samt effekter för lokalbefolkningen. När vi nu ser ett ökat tryck på Sverige att leverera mineral till Europas gemensamma omställningsarbete behöver den svenska staten också få till uppgift att trygga den svenska miljön, den svenska befolkningen, Sveriges lokalmiljöer, våra vatten, våra marker och lokalbefolkningens rättigheter. För, som jag har tryckt på även tidigare, om vi förstör vårt vatten, vår mat eller vår mark, vad ska vi då med mineralerna till? Här borde inte målkonflikterna vara speciellt svåra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Miljöpartiet anser att det behövs ett förstärkt arbete framåt för att vi ska kunna möta omställningen på ett hållbart sätt – för att säkra att vi kan göra omställningen och hejda klimatkrisen utan att förstöra andra områden och därmed utarma till exempel den biologiska mångfalden eller människors livsmiljö eller hälsa.

Herr talman! För att stärka och säkerställa ett hållbart och ansvarsfullt gruvdriftssystem anser vi att ett större helhetsgrepp behöver tas vid planering av nya gruvor – det handlar om alltifrån prospektering till stängning av en gruva. Exempelvis skulle man redan från början behöva planera och finansiera en framtida restaurering av områden som påverkas av gruvbrytningen.

Då lokalsamhället ofta påverkas mest medan vinsterna från mer metall främst görs nationellt eller internationellt anser vi att en del av vinsterna bör gå tillbaka till lokalsamhället. Hur vinsterna ska gå tillbaka till lokalsamhället behöver vi utreda vidare. Men det är tydligt att staten exempelvis skulle behöva ta ett större ansvar för att stötta kommunerna i arbetet med till exempel bostadsbyggande och investeringar i infrastruktur när nya stora gruvprojekt planeras. Om detta ska bekostas med intäkter från gruvbrytning, med en mineralavgift eller på något annat sätt kan man diskutera, men det är helt orimligt att kommunerna själva ska stå för en stor risk vid en ny etablering utan att bli hjälpta av dem som vinner mest på gruvetableringen.

Vi har i dag en situation där vi inom många områden ser ackumulerade negativa effekter, till exempel för lokalbefolkningen eller rennäringen, av flera stora samhällsinvesteringar. Det kan handla om vindkraft, transportinfrastruktur, energiinfrastruktur eller mineralbrytning. Summan av de olika effekterna måste tas i beaktande i beslutsprocesserna. Därför behöver vi planera både långsiktigt och klokt, och lokalbefolkningen behöver involveras i dessa processer – inte köras över.

Herr talman! Slutligen vill jag lyfta att Miljöpartiet vill se ett fortsatt förbud mot uranbrytning i Sverige liksom ett förbud mot utvinning av alunskiffer.

Brytning av uran orsakar skador på människor och natur. När uranmalm bryts frigörs radioaktiva gaser och radioaktivt damm. Radioaktiva sönderfallsprodukter blir också kvar i gruvavfallet och riskerar att läcka ut. Det finns i dagsläget även stora oklarheter om slutförvar av gruvavfall vid uranbrytning.

Ur alunskiffer riskerar också olika tungmetaller och gifter att läcka ut. Den historiska utvinningen har trots en mycket liten omfattning i Sverige orsakat miljöproblem som fortsatt behöver hanteras.

Uranbrytning är sedan 2018 förbjudet i Sverige, och vi tycker att det vore ansvarslöst att öppna för uranbrytning i Sverige. Den gruvnäring som Miljöpartiet vill se och som ska utvecklas i Sverige ska möjliggöra framtidens teknik och inte gårdagens. Den måste leva upp till höga miljökrav och inte tvingas fram på bekostnad av närmiljön och lokalsamhällets utveckling.

Herr talman! Vi behöver hejda klimatkrisen, och vi behöver samtidigt säkra att vi får ett socialt hållbart samhälle och att vi tryggar den biologiska mångfalden, våra vatten och våra livsmiljöer. Människor som bor i gruvområden behöver kunna leva goda liv, och den gröna omställningen behöver bli just grön. Med allt detta sagt vill jag därför yrka bifall till Miljöpartiets reservation nummer 4 i betänkandet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Mineralpolitik

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 mars.)