Adrian Magnusson

Herr talman! Jag skulle kunna ge exakt samma beskrivning som ledamoten Wallentheim precis gjorde av personalens kompetens, vikten av Skatteverkets verksamhet för Simrishamn som ort och vikten av statlig närvaro runt om i hela landet. Finansministern säger själv att det handlar om legitimitet. Just nu känner många att statens legitimitet minskar, när en sådan stor arbetsgivare försvinner från en ort som Simrishamn.

Simrishamn är en ort som de senaste 30 åren har upplevt flera typer av statlig neddragning. En gång i tiden hade man en egen polismästare och var ett eget polisdistrikt. Man hade egen tingsrätt, försäkringskassa, arbetsförmedling och skatteverk. I dag har man bara kvar Skatteverket, som är en av kommunens största arbetsgivare. Men nu ska den myndighetens kontor läggas ned.

Jag vill fokusera lite på regeringens förvaltningspolitik generellt och regeringens syn på myndigheterna och hur de ska styras. Vi har haft flera debatter i kammaren med Erik Slottner om Statens servicecenter. Där har budskapet till oss riksdagsledamöter som haft synpunkter på nedläggningarna av servicekontoren runt om i landet varit att det här inte är en fråga för regeringen utan en fråga för myndigheten själv – myndigheten bestämmer var kontoren ska finnas.

Jag och finansministern har tidigare haft en debatt om nedläggningen av Skatteverkets kontor i Lund. Budskapet då var ungefär detsamma: Det här är inte en fråga för regeringen utan en fråga för myndigheten själv. Strax därefter lade Skatteverket också ned kontoret i Enköping, och nu läggs kontoret i Simrishamn ned.

Regeringsformen stadgar ganska tydligt att det är regeringen som styr riket. Det står inte att regeringen styr riket när regeringen känner för det eller i de fall då regeringen vill, utan det står att regeringen styr riket. När finansministern talar om legitimiteten för staten och vikten av att staten är närvarande på fler platser runt om i landet tycker jag att det blir lite uppseendeväckande när finansministern i nästa andetag säger att det här är frågor för Skatteverket och för myndigheterna själva.

Den här frågan har väckt stor uppmärksamhet och kritik, måste man säga, i sydöstra Skåne, som jag kommer från. Det har publicerats flera insändare och stora reportage i lokaltidningen, och kommunpolitiker har varit väldigt engagerade i frågan. I dagarna publicerades på Ystads Allehandas hemsida en insändare från några chefer på Skatteverket, vilket jag kan tycka är lite speciellt. Jag tycker att regeringen bör stå till svars hela vägen för att man inte styr myndigheten. I insändaren skriver man till exempel att styrning av myndigheter huvudsakligen sker genom instruktioner och regleringsbrev från regeringen. Skatteverkets egna chefer är alltså tydliga med att det här egentligen är regeringsfrågor.

Regeringen hade kunnat stoppa nedläggningen av kontoret i Simrishamn om den hade velat. Det har gjorts förut. Det här är ingen ny fråga. För tio år sedan var det ett antal skatteverkskontor runt om i landet som var nedläggningshotade. Det var regeringens agerande som gjorde att verksledningen på Skatteverket till slut bestämde sig för att inte gå vidare med nedläggningsplanerna.

Regeringen har ansvar för att se till att det finns statliga arbetstillfällen i hela landet. Regeringen kan inte avhända sig den uppgiften när den känner för det utan måste kunna bära ansvaret hela vägen. Om regeringen verkligen tror på att staten ska ha legitimitet i landets alla delar och inte bara i Malmö, Göteborg, Stockholm och storstadsområdena måste regeringen agera när man ser att verksledningen på olika myndigheter lägger ned myndighetskontor runt om i vårt land.

Herr talman! Oavsett vad vissa högerpolitiker vill ge sken av här i kammaren och i andra sammanhang råder det vinter på svensk arbetsmarknad. Vi har en hög arbetslöshet som biter sig fast och har bitit sig fast över väldigt lång tid. Ingen ljusning finns i sikte. SCB:s senaste siffror för tredje kvartalet bekräftar detta: Vi har en fortsatt hög arbetslöshet i Sverige.

Vi ser också hur den sprider sig till en del nya grupper som historiskt kanske inte varit drabbade av hög arbetslöshet. Vi ser till exempel att arbetslösheten blir allt högre bland akademiker – unga människor som gått på universitet eller högskola går sedan rakt ut i arbetslöshet. Detta är en delvis ny verklighet, och vad det beror på kan man säkert ha långa diskussioner om.

Jag vill fråga den tredje liberala arbetsmarknadsministern på tre år vilket betyg han ger till Liberalernas och regeringens arbetsmarknadspolitik.

Fru talman! Tack till energi- och näringsministern för svaret! Jag tror att det ändå finns vissa saker vi har en gemensam bild av och är överens om. Jag uppfattar det som att ministern menar att det behövs mer energiproduktion på sikt, och det gör det verkligen. Det behövs nu och skulle kanske ha behövts ännu tidigare.

Jag blir tjatig, men jag vill återkomma till att Kriegers flak hade kunnat ge väldigt mycket el väldigt snabbt. Därför tycker jag att man om man har ett statligt bolag, som dessutom ska stå för byggnationen, borde kunna vidta fler åtgärder för att se till att den typen av projekt kommer på plats. Dessutom finns det säkert många andra lösningar, batterilösningar och liknande, som man skulle kunna lägga mer tid på om man vill få igång vindkraftsproduktionen.

Energi- och näringsministern och jag har debatterat liknande frågor tidigare. Jag har hört det här med 70 åtgärder. Det är säkert lovvärt, men det är uppenbart att det kommer att behövas mer energi både i dag och i framtiden. Vi ser vilka energibehov som finns i det här landet under de närmaste 20–30 åren, inte bara i södra Sverige utan även i norra Sverige. Därför behöver vi all energiproduktion vi kan få.

Jag tycker dock återigen att det blir något uppseendeväckande att man trycker så mycket på den marknadsmässiga principen. Detta är så viktigt när det gäller Kriegers flak. Det finns andra energiprojekt där det inte alls är lika viktigt. Den här selektiva planekonomin har jag lite svårt att förstå, måste jag ändå säga. Om man verkligen vill ha mer energiproduktion snabbt borde man kunna säga: Vi tycker att det här projektet också är viktigt, och staten ska göra vad den kan för att få det på plats eftersom det kan ge väldigt mycket el till många hushåll på kort tid. Jag tycker att man måste kunna hålla den linjen för olika energislag, framför allt när det handlar om ett projekt som är så pass viktigt för energiförsörjningen, inte minst i södra Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Flera andra länder runt om i Europa har ju bidragit till landanslutningsavgiften och tagit hand om den i projekt som dessa. Svenska kraftnäts bedömning får man kanske bolla tillbaka och fråga dem vad det är som gör att det är möjligt i andra länder men inte i Sverige. Vad är det som gör att Sverige så tydligt bryter mot statsstödsreglerna när inte andra länder gör det? Det skulle man kunna fråga dem om.

Jag reagerar på några saker i ministerns andra anförande. Hon säger till exempel att det är viktigt med mer energiproduktion på kort sikt och nämner själv vindkraft som ett exempel. Kriegers flak hade kunnat vara klart 2030. Det hade kunnat ge 2,7 terawattimmar per år när det blivit färdigt. Det är el till nästan så många hushåll som det finns i hela Skåne. Det är ett projekt som kan bli klart på kort sikt. Det är dessutom ett projekt som kan ge väldigt mycket el till södra Sverige. Jag tycker därför att det blir lite märkligt när man säger att vi behöver mer energi på kort sikt och nämner vindkraft men samtidigt inte vill att det tydligaste projektet, Kriegers flak, ska komma till stånd.

Om man menar att detta inte kan göras på marknadsmässiga grunder hoppas jag att energi- och näringsministern har haft en dialog med det statliga bolaget Vattenfall om vad det är som gör att det är så. Är det något annat än landanslutningsavgiften som gör att Vattenfall inte ser att det här kan göras på marknadsmässiga grunder?

Det som kablats ut från Vattenfall – i varje fall offentligt – är att det är landanslutningsavgiften som gör att man inte anser att det går att få ekonomi i det hela. Man har dessutom en konkurrenssituation där andra havsvindkraftsprojekt runt om i Europa får landanslutningsavgiften betald.

Överlag pratas det mycket om att saker och ting ska stå sig på marknadsmässiga grunder, och det var ministern också inne på. Det finns andra energiprojekt som regeringen driver väldigt hårt som inte står sig på marknadsmässiga grunder. Därför blir det lite speciellt när man pekar ut Kriegers flak och att just detta projekt ska stå sig på marknadsmässiga grunder, medan det finns många andra stora energiprojekt som inte gör det.

I de fallen ska staten ta risker och kostnader. Det finns till och med förslag inom till exempel kärnkraften att man ska garantera ett lägstapris på kärnkraft i 40 år. Om det inte är att hjälpa ett energiprojekt som inte har marknadsmässiga grunder så vet jag inte vad det är. Men jag kanske övertolkar ministern. Jag fick ju ändå höra att jag var någorlunda av en favorit, så jag kanske inte ska vara alltför elak i mina kommentarer.

Jag vill återkomma till det som jag avslutade mitt första anförande med innan ministern får ordet igen. Jag upplever att det finns öppningar för att nå en energiöverenskommelse i vårt land. Det verkar finnas ett genuint intresse från energi- och näringsministern. Att detta intresse är besvarat av socialdemokratin har energi- och näringsministern själv gett uttryck för i olika sammanhang.

Därför vill jag återigen säga att jag verkligen tror att man lätt hade kunnat komma överens om Kriegers flak. Det skulle ge mycket el på kort tid, och det hade varit ett välkommet tillskott till energiproduktionen i Sverige. Bara för att Sverige och Danmark är de länder i världen som har mest vindkraft är det inte så att man inte kan ha ännu mer vindkraft. Det är ju energi oavsett om Sverige eller Danmark har mest vindkraft.

Fru talman! Tack till energi- och näringsministern för svaret! Jag förstår att man inte är ministerns eller regeringens favorit när man återkommer till det här törnet i regeringens sida. Det är ju inte första gången vi pratar om Kriegers flak. Men att det här är ett törne i regeringens ömma sida är inte svårt att märka när man lyssnar på ministerns svar i dag. Ministern började sitt svar med att påstå, som vanligt med stort retoriskt eftertryck, att hon inte förstår vad det är för åtgärder som avses. Det är ett tydligt tecken på att detta är en besvärlig fråga för regeringen.

Jag måste ändå säga att när jag hörde svaret här i kammaren i dag blev jag lite förvånad över den hårda utgångspunkten. Jag tycker trots allt att ministern har varit ganska öppen med att hon ville se en bred energiöverenskommelse. Om staten skulle stötta ett energiprojekt som kunde ge väldigt mycket hjälp till södra Sverige i absolut närtid hade det varit att plocka en ganska lågt hängande frukt. Det tror jag faktiskt att energi- och näringsministern också egentligen vet. Det är därför ministerns inledning blir så speciell.

Fru talman! Jag tror att ministern vet vad det är för åtgärder som jag menar, nämligen att se till att vindkraftsparken byggs. Det har gått att göra på både den danska och den tyska sidan. Nog borde det gå på den svenska sidan också, om det verkligen funnits en vilja att få mer el snabbt till skåningarna och södra Sverige.

Ministern pratade bland annat i sitt svar om en rapport de kommer att ta emot i december om incitament till att få igång elproduktion. Det är lovvärt, men samtidigt behöver vi inte en rapport för att veta att om landanslutningsavgiften betalats av staten, som den gör i många andra länder, hade Vattenfall redan tryckt på knappen och bygget kommit igång.

Ministern brukar säga att långsiktiga spelregler i energipolitiken efterfrågas av näringslivet och att det är önskvärt att ha sådana regler och överenskommelser på plats. Det är vi överens om. Tyvärr blev det ingen energiöverenskommelse. Det är bara att beklaga. Varför det blev så vet nog energi- och näringsministern bättre än jag, även om jag har mina teorier. Hela regeringsunderlaget var nog inte lika pigga på en överenskommelse som energi- och näringsministern har gett uttryck för att vara.

Om det nu är långsiktiga spelregler som efterfrågas och ministern anser att det är viktigt med mer energiproduktion i södra Sverige är det tämligen enkelt, i alla fall enligt min och Socialdemokraternas mening, att plocka de lågt hängande frukter som kan ge mer energiproduktion och dessutom ge det väldigt snabbt.

Jag skulle säga att få frukter är så lågt hängande som att komma igång med bygget av Kriegers flak. Det går inte att skylla på ett säkerhetsintresse eller på Försvarsmaktens vilja när det gäller Kriegers flak. Allting finns klart. Det som krävs är att staten står för landanslutningsavgiften, vilket gällde när projektet först sjösattes av det statliga bolaget Vattenfall och vilket som sagt inte är ovanligt i andra länder i Europa.

Fru talman! Det primära är väl ändå att få till energiproduktion i södra Sverige? Varför ska regeringen behandla Kriegers flak som ett projekt som tvunget måste stå sig på marknadsmässiga grunder? Kommer regeringen att göra likadant med alla andra energiprojekt i södra Sverige? Utifrån den retorik man hör från regeringen i andra frågor som gäller energiproduktion verkar det inte så.

Jag ska återgå till lågt hängande frukter. Vill man på riktigt ha mer energi snabbt, få långsiktiga överenskommelser och plocka de lågt hängande frukterna ser man till att Kriegers flak blir byggt. Jag kan inte teckna firma för Fredrik Olovsson, men om ministern vill lämna besked här i dag om att komma överens med Socialdemokraterna om att bygga Kriegers flak tror jag att Fredrik Olovsson välkomnar det. Vad säger ministern? Är vi överens? Är Kriegers flak a go?

Herr talman! Det blir ändå lite talande när statsrådet säger, om än inte exakt: Jag tror ändå att operatörerna har gjort en konsekvensanalys. Jag har den bilden.

Återigen: Detta är en uppfattning, en uppskattning och en bedömning av att det har gjorts en konsekvensanalys.

I Norge var det motsvarigheten till Post- och telestyrelsen som gjorde konsekvensanalysen. Man hade kunnat ta ett helhetsgrepp kring den här frågan i stället för att hoppas att Telia, Telenor eller vilka det nu är sitter och gör sin konsekvensanalys på sin kammare. Man hade kunnat säga: Vi gör en risk- och konsekvensanalys – om man nu vill kalla det för det i stället; det kan vi väl göra för sakens skull – från statligt håll där vi tar ett grepp om hela samhället och alla de risker som finns och inte överlåter det till marknaden.

Det har säkert varit känt länge i vissa kretsar att det finns risker med detta, men frågan har blivit alltmer aktuell. Trots att den blivit alltmer aktuell och varit alltmer framträdande i debatten i dessa kretsar har regeringen valt att inte göra någon risk- och konsekvensanalys innan. Man väljer att testköra lite grann och se var det landar, och så får Post- och telestyrelsen hålla uppsikt över det. Det är ju ett tillvägagångssätt, men jag tror att det är ett riskfyllt tillvägagångssätt. Jag hoppas att det kommer att gå bra.

Sedan kan man bara notera att det fortfarande pågår försäljning av denna typ av system, E-callsystem och annat, med den här tekniken som kommer att vara föråldrad inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är också ett problem. Vem som har ansvaret för det vet inte jag. Men det är väl också ett problem i den här frågan att regeringen frånsäger sig ansvar och att kanske inte någon annan heller tar ansvar i vissa delar. De som sedan får stå med konsekvenserna riskerar att bli människor som kör och krockar eller äldre i landets kommuner.

Vi får fortsätta att följa frågan och se vart den tar vägen.

Herr talman! Kärnan i debatten, återigen, är att det inte gjorts någon ordentlig konsekvensanalys av vad detta kommer att innebära innan nedsläckningen görs. Det regeringen säger är: Vi kommer att följa arbetet, och skulle det uppstå några konsekvenser kommer vi att vara medvetna om det i efterhand.

Man hade kunnat göra som i de allra flesta europeiska länder och säga innan: Vi gör en konsekvensanalys. Vi försöker titta på vad som skulle kunna gå fel och var de stora riskerna finns.

Vi vet till exempel att många trygghetslarm är beroende av 2G- och 3G-näten. Man kan ha synpunkter på att kommunerna och regionerna runt om i landet inte gjort en uppdatering av sina trygghetslarm tidigare. Det är fullt möjligt. Man skulle absolut kunna ha den diskussionen och säga: Vi tycker att ni borde ha gjort detta. Men man måste ändå vara medveten om att alla kommuner kanske inte har gjort det. Då kan man inte bara säga att detta är teleoperatörernas ansvar. Vi har äldre människor som är vana vid att deras trygghetslarm fungerar, och när de sedan ramlar i sina bostäder fungerar helt plötsligt inte trygghetslarmet.

Det är något ihåligt, måste jag ändå säga, att säga att detta är operatörernas ansvar. Som folkvald, förtroendevald och minister har man ändå ett ansvar för människors väl och ve i det här landet, och den här nedsläckningen kan få ganska stora konsekvenser. Nu vet vi inte det, som sagt, för det har inte gjorts någon ordentlig analys av konsekvenserna i det här landet. Med det har gjorts exempelvis i Norge.

Man kunde också ha tittat på Norge och sagt att det som Norge just nu gör verkar ganska bra. Den norska konsekvensanalysen kom ju fram till att man inte såg några stora risker med nedsläckningen i Norge. Men som sagt: Vi vet inte hur det ser ut i Sverige, för den här konsekvensanalysen har inte gjorts.

Att det finns en oro även ganska högt upp i myndighetshierarkin och statsförvaltningen tycker jag märks när man läser de olika artiklar och inlagor som finns i ämnet. Den 23 oktober skrev till exempel Post- och telestyrelsens generaldirektör en text i Dagens Samhälle som inleds så här: ”Jag uppmanar alla offentliga aktörer att se över om den egna verksamheten påverkas av avvecklingen av 2G- och 3G-näten.”

Det är värt att notera att en generaldirektör för en myndighet skriver en artikel till landets kommuner, regioner och andra offentliga aktörer där han säger: Ni måste se över detta. Jag är helt övertygad om att generaldirektören för Post- och telestyrelsen inte gjorde detta för att han tyckte att det var kul utan för att han såg att detta kan gå väldigt snett.

I samma artikel uttryckte han sig så här: ”Det är upp till alla som ansvarar för samhällsviktiga system att säkerställa att livsviktig utrustning fortfarande fungerar efter årsskiftet 2025/2026.”

Återigen: Det finns en utbredd oro för att detta kan gå ganska illa.

Det är ändå ett tag sedan statsrådet och jag hade den här debatten. Jag vet att statsrådet och Isak From också har haft sådana här debatter. Man kunde efter den typen av diskussion ha sagt: Vi kanske måste om inte dra i nödbromsen så i alla fall sätta oss ned och ge ett uppdrag att titta på vilka konsekvenserna kan bli om vi gör den här nedsläckningen.

Jag tror att det är ganska bra att Telia har valt att avvakta. Eftersom vi inte har den här konsekvensanalysen är det bra att Telia håller igång sina nät längre så att vi i alla fall har någonting att falla tillbaka på om det skulle gå riktigt illa.

Det finns också tyvärr lite skrämmande statistik som visar att ganska många kommuner inte har analyserat sin verksamhet. I en undersökning som gjordes i mars kom det fram att 20 procent av kommunerna inte hade analyserat sin verksamhet. Det är klart att man kan tycka att det borde ha gjorts. Men nu har det inte gjorts, och då kanske man ändå måste säga att vi måste ta en noggrann titt på de eventuella konsekvenserna.

Herr talman! Tack till statsrådet Slottner för svaret!

Det är inte första gången som statsrådet och jag ses i den här kammaren för att diskutera frågor kring nedsläckningen av 2G- och 3G-näten. Men beroende på hur nedsläckningen går nu framöver kanske detta blir sista gången. Vi får helt enkelt se.

Jag delar statsrådets bild att nedsläckningen har planerats under lång tid och att det har förekommit informationsinsatser kring nedsläckningen. Vi behöver alltså inte, som i många andra frågor i denna kammare nu för tiden, ödsla tid på att diskutera vad som är sant. Trots detta har det under processen framkommit att informationen inte har nått ut till en hel del människor inom flera olika sektorer. Det hoppas jag att statsrådet är medveten om.

Herr talman! Jag har träffat representanter för flera olika branscher och näringar som har uttryckt oro kring nedsläckningen. Exempelvis kan lantbruket nämnas. Flera lantbrukare har uttryckt stor oro för vad som kommer att hända med deras lantbruksmaskiner vid nedsläckningen av näten.

Det har också funnits en stor oro för vad som kommer att hända med det E-call-system som finns i flera bilar runt om i landet. Kommer det att fortsätta fungera även efter nedsläckning av näten? Det har hittills varit högst oklart, och då har vi inte ens diskuterat problematiken med utländska bilar.

Det har också ställts frågor om hur alarmnumret 112 kommer att fungera vid nedsläckningen av 2G-nätet. European Emergency Number Association, som jag hädanefter kommer att kalla EENA, har varnat för att en alltför tidig nedsläckning av näten riskerar larmnumrets säkerhet. Det svar som ministern lämnar gör att vi bara får hoppas att nedsläckningen inte innebär risker för larmnumrets funktionalitet. Utifrån det svar som lämnats i kammaren går det bara att göra tolkningen att regeringen inte har haft någon kontakt med EENA.

Herr talman! Någonstans här kommer vi till kärnan i problemet. Det är många frågor som hänger i luften kring nedsläckningen av näten, och svaren är få. I andra länder runt om i Europa har det gjorts gedigna konsekvensanalyser och utredningar kring riskerna och farorna med nedsläckningen. I Frankrike, exempelvis, har det gjorts en omfattande konsekvensanalys. Men vi behöver inte gå så långt bort, utan vi kan bara blicka något västerut, mot Norge. Där gjordes, på Stortingets initiativ, en konsekvensanalys av vad en nedsläckning av 2G-nätet skulle kunna innebära för risker. Därefter har en ordnad nedsläckning skett bitvis.

Jag måste i den här debatten, men också efter den förra debatten jag och statsrådet hade om ett liknande ämne, uttrycka min förvåning över att regeringen så hårdnackat väljer att avvisa idéerna om att utreda riskerna innan en nedsläckning görs. I stället väljer man att ge ett uppdrag där Post- och telestyrelsen ska följa nedsläckningen medan den pågår. Såvitt jag har kunnat utläsa sker ingen gradvis nedsläckning, utan allting släcks ned på en gång av alla operatörer förutom en, som efter den tidigare debatt jag och statsrådet hade faktiskt sköt upp nedsläckningen av nätet i några år.

Det här innebär i praktiken att nedsläckningen görs först och eventuella konsekvenser beaktas senare, när själva nedsläckningen redan har ägt rum.

Herr talman! Detta är ett enligt mig ganska märkligt sätt att hantera en sådan här fråga. Det vanliga är väl ändå att man utreder konsekvenserna av något innan man gör det och inte efteråt?

Denna likgiltighet inför riskerna, oavsett om det gäller gräsklippare, trygghetslarm, lantbruksmaskiner eller larmnumret, förvånar mig faktiskt. Vi har en regering som ofta har en hög svansföring i säkerhetsfrågor och ett högt tonläge i beredskapsfrågor, men i slutändan kan man fråga sig om det bara är snack och luft.

Det här blir en axelryckning, trots oron från olika organisationer som är insatta i frågan. Till och med Post- och telestyrelsens generaldirektör har skrivit en text om att kommunerna måste agera, förmodligen för att det finns en utbredd oro. Men den oron verkar i alla fall inte finnas på civilministerns kansli – skönt för honom och hans kansli!

Herr talman! Jag har några olika invändningar mot de resonemang som har framförts av ministern och även av andra företrädare för regeringen.

Jag har invändningar mot regeringens principiella hållning i fråga om statlig närvaro. Jag har invändningar mot oförståelsen och det ointresse som finns för att förstå. Man vill helt enkelt inte förstå vad det gör med ett samhälle när staten inte längre är närvarande – eller så är man bara helt ointresserad. Jag vet inte vad det är, men jag har invändningar mot den hållningen.

Jag har invändningar mot regeringens hantering av statlig närvaro. Vi hör både här i ministerns svar och i andra sammanhang hur regeringen skjuter ifrån sig ansvaret och säger att det här med statlig närvaro inte är en fråga för regeringen utan en fråga för respektive myndighet, ett uttalande som borde få ganska många att reagera ganska kraftigt. Det får inte vara så att regeringen pekar på myndigheten och säger: ”Det är bara ni som har ansvar för var ni finns – vi bryr oss inte.” Vad är det här egentligen för syn på statsförvaltningen och staten?

Jag har också invändningar mot regeringens hantering av vilka servicekontor som läggs ned. Den frågan har vi haft här många gånger. Det finns ingen tydlighet i vilka servicekontor som läggs ned. Ministern måste väl någon gång ha frågat generaldirektören vad som gör att vissa servicekontor läggs ned men inte vissa andra. Den enda slutsats man kan komma fram till är att det är hyresavtalets längd som avgör vilka servicekontor som läggs ned. Då blir jag, som jag sa i mitt förra inlägg, bekymrad för servicekontoret i min hemstad.

Det finns mycket att fundera över i den här debatten och diskussionen men också i andra debatter och diskussioner kring statlig närvaro. Med tanke på det vi ser med Statens servicecenter men också med stängda polisstationer och nedlagda skattekontor – kanske snart även med andra statliga myndigheter som försvinner från orterna – tror jag tyvärr att vi får anledning att återkomma till de här frågorna framöver.

(Applåder)

Fru talman! Tack till interpellanterna och statsrådet för debatten och för svaret på interpellationerna! Det här är ju en fråga som vi har stött och blött i den här kammaren tidigare.

I februari i år besökte jag Statens servicecenters kontor i Ystad, min hemstad. Det är det sista kontor som finns kvar i sydöstra Skåne, för kontoret i Simrishamn avvecklades lite senare under 2025. Jag träffade personal på Statens servicecenter i Ystad. Jag träffade personal som var väldigt stolt över sitt jobb. De var väldigt glada över att få jobba på Statens servicecenter och tacksamma och stolta över att få hjälpa människor i deras vardag med den typ av problem som kan uppstå när man ska fylla i olika formulär eller ha kontakt med staten på olika sätt. Man var stolt över att kunna hjälpa och stötta människor som var i behov av det.

Sedan dess har den här vågen av nedläggning av statlig service slagit över hela landet. Den har särskilt slagit mot sydöstra Skåne. Skatteverkets kontor i Simrishamn läggs ned, som ledamoten Pihl Krabbe nämnde här tidigare. Jag vet att personalen på Skatteverket har tillskrivit civilministern om detta. Jag vet inte om civilministern har återkommit, men jag vet att han har tillskrivits. Servicekontoret i Simrishamn har lagts ned, som jag sa, och polisstationer i sydöstra Skåne håller stängt för allmänheten.

Denna våg har skapat en oro bland de få statliga institutioner som fortfarande finns kvar i sydöstra Skåne. Häromveckan var jag och handlade hemma i Ystad. När man är riksdagsledamot från en liten stad händer det ofta att folk kommer fram till en när man ska handla. Det tar ibland lite längre tid att handla än man hade tänkt sig. Den här gången kom det fram en anställd från Statens servicecenter som jag träffat tidigare, som berättade för mig att deras hyreskontrakt skulle gå ut i januari 2026 och att de var ganska oroliga för vad som ska hända med servicekontoret i Ystad.

Med tanke på hur de andra nedläggningarna av servicekontor runt om i landet verkar ha skötts – det verkar ha varit hyreskontraktets längd som har avgjort om kontoren ska läggas ned eller inte – blev jag djupt orolig. Det här kontraktet går ut i januari, och enligt den dialog jag har haft med Statens servicecenter finns det ännu ingen ny lokal bestämd för servicekontoret i Ystad.

Jag tänker inte stå här och ropa varg. Det finns inget nedläggningsbeslut – det ska man vara tydlig med. Men återigen: Med tanke på hur de här nedläggningarna har hanterats blir man bekymrad när det är två månader kvar och Statens servicecenter ännu inte har hittat någon ny lokal i Ystad.

I den bästa av världar skulle det kunna bli en skarv så att man har en period då Statens servicecenter inte finns i Ystad. Men den skarven riskerar, med tanke på hur detta har hanterats, att bli ganska permanent. Invånarna i sydöstra Skåne betalar statlig skatt som alla andra. De förtjänar också att ha en närvarande stat och inte en stat som är helt frånvarande.

Jag hoppas att den klump i magen som den anställda på Statens servicecenter kände när hon pratade med mig bara är en falsk oro och att man inte behöver känna den oron. Jag hoppas att min klump i magen också är en falsk oro och att detta kommer att lösa sig. Men det finns en tydlig oro, hos mig men framför allt hos alla dem som är i behov av Statens servicecenter i sydöstra Skåne och i Ystad.

Skulle resultatet bli att detta kontor läggs ned har vi inget statligt servicekontor i sydöstra Skåne längre, och den statliga närvaron kommer att minska ytterligare. Detta kommer att skada människor där jag kommer från, liksom deras tilltro till och respekt för staten – det kan jag garantera.

(Applåder)

Fru talman! Jag förstår att arbetsmarknadsministern väldigt gärna vill prata skattepolitik här i dag. Det har jag inga problem med att göra.

Regeringen ska till exempel sänka skatten för riskkapitalister med 600 miljoner kronor. Nästa år ska man göra det. Sedan kommer det att kosta 300 miljoner kronor varje år. Det är pengar som kunde ha gjort mer nytta om de gått till aktiv arbetsmarknadspolitik.

Om vi ska prata jobbskatteavdrag: Regeringen valde att slopa den tidigare avtrappningen av jobbskatteavdraget för de allra högsta inkomsterna. Det kostar statskassan nästan 5 miljarder kronor varje år, så vad regeringen har gjort är att man har sänkt skatten för de allra rikaste. Det har varit prioriteringen.

I stället försöker arbetsmarknadsministern ge sken av att man har skjutit till mer pengar till utbildning för arbetsmarknaden. Men som ledamoten Haraldsson redogjorde för är de pengarna på samma nivå som 2022. Det är inte så att det är mer pengar i dag, trots att vi har 100 000 fler arbetslösa och en ungdomsarbetslöshet på 25 procent.

Vi har helt enkelt en arbetslöshet som har accelererat under regeringen Kristersson. Trots det kunde statsminister Kristersson inte med ett enda ord prata om arbetslösheten under sin regeringsförklaring, som varade i 47 minuter. Inte en gång kunde han nämna ordet arbetslöshet, vilket är anmärkningsvärt.

Jag tänker ändå citera statsministern innan jag går och sätter mig igen. I valrörelsen 2022 var det valaffischer med Ulf Kristersson på där det stod: ”Europas fjärde högsta arbetslöshet borde göra regeringen arbetslös.” Så sa Ulf Kristersson i valrörelsen 2022. Nu är arbetslösheten högre, och vi ligger sämre till i EU, så jag kan bara hålla med statsministern: Den här höga arbetslösheten borde göra regeringen arbetslös.

(Applåder)

Fru talman! Både arbetsmarknadsministern och andra borgerliga ministrar pratar ibland om att man ska stärka arbetslinjen. Det har man pratat om sedan regeringen tillträdde 2022. Sedan dess har, som vi har hört flera gånger här i dag, 100 000 fler människor blivit arbetslösa. Man kan fråga sig hur det går med att stärka arbetslinjen. 100 000 fler arbetslösa är lika många människor som bor i Lunds stad – ganska många – så det går sisådär.

Därför blir arbetsmarknadsministerns frågestund, som han hade här tidigare, lite märklig. Han försöker bygga en konflikt: att socialdemokratin står för något slags bidragslinje och att regeringen står för ett slags arbetslinje, trots att det är fler bidragsberoende i dag än 2022, trots att arbetslösheten är högre i dag än 2022 och trots att det är ett helt Lund fler arbetslösa i dag än 2022. Jag skulle nästan vilja påstå att det blir lite komiskt.

Jag vill ta ett exempel från verkligheten. I dag finns det en stor artikel i Ystads Allehanda om en ung tjej som heter Anna Freij och är 21 år gammal. Hon har sökt 50 olika jobb men har inte kallats till en enda intervju – inte en enda! Hon har sökt arbete inom en rad olika branscher, säger hon i artikeln, men hon har inte fått ett enda jobb. Om hon kallas till intervju är det med en AI-robot, eller så får hon spela in filmer på sig själv eller göra IQ-tester och sådana grejer. Det visar hur svårt det är för många människor, inte minst unga, att få jobb i det här landet.

I budgetpropositionen talar regeringen om att Arbetsförmedlingens tillgänglighet, stöd och service spelar stor roll i detta sammanhang, när det gäller matchning på arbetsmarknaden. Jag frågade i interpellationen och i mitt förra inlägg om det kan finnas konkreta regionala reformer för arbetsmarknaden och om Arbetsförmedlingen till exempel kan bli mer närvarande i de kommuner där vi ser en högre arbetslöshet. Utifrån regeringens budgetproposition verkar det vara så, men jag har inte sett några exempel på det.

Jag tycker att vi i Arbetsförmedlingens utveckling snarare ser mer digitalisering och frånvaro av staten än mer närvaro. Vi ser också, till exempel när det gäller Statens servicecenter, hur staten backar undan alltmer. Det blir allt svårare att komma i kontakt med staten och få hjälp att söka arbete.

Om man vill knäcka den strukturella arbetslösheten, vilket regeringen påstår sig vilja göra, måste man också vara beredd att göra saker som gör att människor får närmare till arbete. Nu är det i stället så att staten backar undan från till exempel Landskrona, där Statens servicecenter lägger ned. Detta sker i en av de kommuner i Sverige som har högst arbetslöshet, vilket kommer att göra det ännu svårare för människor att få arbete i Landskrona och i den delen av Skåne. Det är jag helt övertygad om.

Jag tycker att den charad som just nu pågår är väldigt märklig. Vi har en regering som försöker prata som om den vore något slags arbetslinjeregering, men i själva verket går alla parametrar i motsatt riktning från det som borde vara en arbetslinje.

Jag tycker att det är dags att släppa de klatschiga sloganerna och pamfletterna och inte agera som om det vore 2008. Det är dags att se på hur situationen är i Sverige i dag, hur vi ska lösa den och hur vi ska få ned arbetslösheten på riktigt i stället för att leva kvar i en politisk verklighet som inte har funnits i det här landet på 15, 16, 17, 18 eller kanske till och med 20 år.

(Applåder)

Fru talman! Tack till arbetsmarknadsministern för svaret på interpellationerna, som utvecklat sig till en allmän debatt om arbetslösheten med tanke på sammanslagningen av ämnen som nu ska avhandlas under den stund vi har tillsammans i kammaren!

Jag ställde interpellationen gällande arbetslösheten i mitt hemlän. Om det inte framgår av min dialekt gäller det alltså Skåne. Jag frågade om det fanns några särskilda konkreta förslag riktade till just den skånska arbetsmarknaden. Man skulle kunna formulera det som en fråga om regeringen har något regionalt tänk i sin arbetsmarknadspolitik. Utifrån svaret här i kammaren i dag bedömer jag att så inte är fallet. Det är samma gamla politik som körts de senaste tre åren.

Situationen i Skåne vad gäller arbetsmarknaden är särskilt svår. Arbetslösheten i Skåne är högst i landet, och dessutom finns där några av landets kommuner med högst arbetslöshet. Jag kan nämna några: Perstorp, Landskrona, Burlöv, Helsingborg och Östra Göinge. Jag skulle kunna fortsätta ännu längre. Det som är tydligt är att den skånska arbetsmarknaden har bekymmer med en öppen arbetslöshet på 9,2 procent.

Fru talman! Jag har under min tid som riksdagsledamot besökt en hel del av de här kommunerna. Något som påtalas är problemen med social dumpning. Det är ett problem som regeringen verkar tycka inte finns, mot bakgrund av att man under inledningen av mandatperioden lade ned utredningar om hur social dumpning skulle motverkas.

Fru talman! Det som också saknas är en närvarande stat, exempelvis i Perstorp, som är kommunen med allra högst arbetslöshet i hela landet. Där är Arbetsförmedlingen och staten frånvarande. Skylten på Arbetsförmedlingens kontor har sedan länge plockats ned. Kommunen har tvingats till egna insatser för att få folk i arbete. Insatserna som görs i Perstorps kommun är bra och viktiga. Inte sällan får folk arbete utifrån de reformerna. Men de görs utan de insatser som till exempel Arbetsförmedlingen bidrog med. Arbetsförmedlingens lokalkännedom har tagit skada av den politik som bedrivs.

Fru talman! Här i kammaren gavs nu inga svar på hur arbetsmarknadspolitiken ska regionaliseras. Ska det arbetas med riktade insatser mot de skånska kommuner som har bland den högsta arbetslösheten i landet? Svaret är nej, åtminstone utifrån det ministern sagt hittills. Det sägs inte heller ett ord om det möjliga samarbetet med Danmark. Man skulle kunna få människor att arbeta i Danmark, ett land som har arbetskraftsbrist i många sektorer men där olika gränshinder gör det svårt för människor att pendla över Öresund. I stället får vi i dag besked om skattesänkningar och att en reformerad akassa ska få fler i arbete. Det är väldigt allmänna reformer som drivits av regeringen sedan den tillträdde för tre år sedan.

Fru talman! Det svar som lämnades i kammaren i dag är alltså ett besked om mer av samma som tidigare, sådant som redan har gjorts och som uppenbarligen inte har fungerat. Sveriges tillväxt är i Europas bottenliga. Den skånska arbetslösheten har fortsatt att stiga under hela den här mandatperioden.

Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig andra resultat brukar kallas galenskap. Jag vill inte påstå att detta är galenskap. Det vore att gå något för långt, tycker jag. Men jag vill påstå att det är ideologisk förblindning. Det finns en övertro på att skattesänkningar – inte sällan för de allra rikaste – ska leda till arbeten längre ned i kedjan. Det kallas trickle down-teorin eller hästskitsteorin. Det har testats sedan Ronald Reagans tid på 1980-talet. Det har aldrig någonsin fungerat.

Fru talman! Jag vill ge statsrådet ytterligare en chans att svara på de frågor jag har ställt, för nog måste han ha borgerliga kollegor söder om Hallandsåsen som ställer sig de här frågorna? Hur ser regeringens arbetsmarknadspolitik ut för Skåne och andra delar av landet? Är det samma förslag som kommer att köras om och om igen?

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att vi under det kommande riksmötet kommer att ha en hel del debatter där tydliga ideologiska skillnader kan framgå. Jag tror dock att vi är överens om att arbetslivskriminalitet, som jag sa i mitt första anförande, är ett gift som förpestar samhället, skapar stora samhällsproblem och, framför allt, utsätter människor för ett fruktansvärt lidande. Arbetslivskriminalitet exploaterar och utnyttjar människor när de gör någonting som är grundläggande för de allra flesta och som är absolut nödvändigt för att kunna sätta mat på bordet, nämligen arbetar. Därför måste vi vara beredda att vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa arbetslivskriminalitet.

Det är därför det svider extra mycket när skattemedel, som i det här fallet, har gått till att stötta den här typen av arbetslivskriminalitet. Det gör ont i mig, och jag hoppas att det gör ont i många som tittar på den här debatten, antingen i direktsändning eller i efterhand.

Det borde inte vara så svårt att göra det som båda mina kollegor nämnde tidigare i debatten: svartlista denna typ av företag från att ta del av sådana stöd. Hur länge ska svartlistningen gälla? Kanske för evigt – det skulle jag nog mycket väl kunna tänka mig. Någon sorts svartlistning borde kunna vara möjlig för att se till att den här typen av företag aldrig mer få ta del av denna typ av subventioner.

Det är av grundläggande vikt att vi arbetar brett mot arbetslivskriminaliteten, att vi bekämpar den med kraft och att vi ser till att staten inte göder arbetslivskriminaliteten utan bekämpar den.

Vi får säkert anledning att återkomma till frågan under nästa riksmöte. Jag vill tacka för debatten i dag. Jag tycker att den har varit bra.

(Applåder)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Nej, det är väl ganska enkelt att konstatera att Arbetsförmedlingens rutiner just i det här fallet har fallerat ganska kraftigt – om det nu har funnits möjligheter. Det är det som man också blir fundersam över. Vilka möjligheter har Arbetsförmedlingen egentligen haft att följa upp företaget i fråga? Eftersom det har varit känt under en ganska lång tid att det har förekommit en del oegentligheter på just det företag som togs upp i den här granskningen kan man fundera över vilka möjligheter Arbetsförmedlingen har haft.

Man kan i alla fall konstatera något, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men det här rapporterades i Sydsvenskan och i Helsingborgs Dagblad den 15 juni till den 20 juni ungefär. Den 28 juni skrev Sydsvenskan att Arbetsförmedlingen dragit i handbromsen. Det är väl i alla fall något slags ljus i mörkret att det ändå gick ganska fort när det väl hade uppdagats och att man avslutade de här nystartsjobbsutbetalningarna. Men det hade pågått under väldigt lång tid, och jag tycker inte att det ska åligga Sydsvenskan eller Helsingborgs Dagblad eller någon annan liknande institution att uppdaga sådant här.

I just det här fallet var det något som är vanligt förekommande inom arbetslivskriminaliteten. Statsrådet berörde utanförskap i slutet av sitt tal. Det är utomeuropeiska människor som utnyttjas väldigt grovt. Det framkommer också i den här granskningen att det är utomeuropeiska människor som far väldigt illa och som utnyttjas på olika sätt beroende på att de förmodligen inte känner sig som en del av det svenska samhället. De känner sig väldigt utsatta.

Det här är såklart också ett stort problem. Det är kanske något som Arbetsförmedlingen behöver titta särskilt på – när man ser den här typen av trender. Det får vi väl se i framtiden.

Ministern lyfte en rad saker som hade införts från den 1 februari 2025. Jag hoppas verkligen att den typen av åtgärder får effekt, för sådana här fall kan inte få lov att förekomma. Det här är bara ett fall. Jag är övertygad om att detta sker på många fler arbetsplatser runt om i Sverige.

Det som är oerhört upprörande och provocerande i just det här fallet är inte bara att människor har farit väldigt illa hos en oseriös arbetsgivare utan också att staten, vi här och andra människor i det här landet, har stött denna verksamhet genom att skattepengar under väldigt lång tid har gått till de människor som driver det här företaget.

Jag vill också passa på att säga något annat. Det pratas mycket om myndigheter, samverkan och så. Det är såklart jätteviktigt. A-krimcentren är en väldigt bra sak. Men det finns också all möjlighet att arbeta för att stärka fackförbundens roll på den här typen av arbetsplatser så att man tidigt kan slå larm om det är någonting som inte är rätt.

I det här fallet har det varit svårt när arbetsgivare inte samverkat med fackförbund. Men det kanske också kan vara ett skäl för ansvariga myndigheter att dra öronen åt sig när man ser att de här arbetsgivarna vägrar att samarbeta med fackförbund.

I flera av dagens interpellationsdebatter har vi talat väl om den svenska modellen. Arbetsgivares samverkan med fackförbund är ju en grundläggande del i den svenska modellen och i den samförståndsanda som i många delar har växt fram på svensk arbetsmarknad.

Det är min förhoppning att Arbetsförmedlingen i framtiden kommer att bli bättre på att följa upp den här typen av arbete, att vi slipper läsa om den här typen av utnyttjande som subventioneras med skattemedel och att vi i framtiden kan undvika att behöva ta del av den här typen av rapportering. Det är min absoluta förhoppning, och jag ser fram emot att ta del av regeringens arbete. Om vi upplever att det finns mer att göra får vi väl återkomma till kammaren.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret på interpellationen.

Inledningsvis vill jag konstatera att jag helt delar arbetsmarknadsministerns bild av arbetslivskriminaliteten i det här landet. Den är i det närmaste att betrakta som ett gift, och den måste bekämpas med kraft. Den snedvrider konkurrensen på arbetsmarknaden, som har sagts, men framför allt utnyttjar den människor hänsynslöst. Människor som bara vill tjäna sitt levebröd far oerhört illa i de fall där arbetslivskriminaliteten tillåts härja fritt.

I det fall som jag tog upp i interpellationen handlar det om ett företag i Åstorp som flyttat från Danmark och sedan runt på olika platser i Skåne. Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan har rapporterat flitigt om i det närmaste slavliknande förhållanden och en utbredd tystnadskultur. Anställda tvingas arbeta gratis på helgerna och tolvtimmarspass vid vissa tillfällen. Det vittnas om att det inte går att säga nej om man blir inkallad på en söndag och att övertidsersättningen inte är korrekt. Det förekommer också att anställda tvingas betala tillbaka sin lön till företaget i fråga.

Facket har tidigare stängts ute från företaget, och företaget har vägrat teckna kollektivavtal, något som till slut skedde efter ett antal stridsåtgärder. Sakta men säkert har facket sedan börjat få kontakt med anställda på företaget. Rädslan för repressalier bland de anställda gör dock att det tyvärr ofta sker först efter att anställningen avslutats.

Fru talman! Det här är såklart upprörande i sig. Att sådant här ska förekomma på svensk arbetsmarknad år 2025 är helt oacceptabelt. Det för snarare tankarna till 1800-talsskildringar på film av gruvarbetare i Storbritannien eller någonting liknande än till en arbetsplats i Sverige på 2020-talet.

Men skälen till upprördhet och ilska stannar inte här. Samtidigt som detta pågått och ägarna plockat ut över 100 miljoner kronor i vinst har Arbetsförmedlingen genom de så kallade nystartsjobben skickat 10 miljoner kronor till företaget sedan december 2022. Det är alltså 10 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar som gått raka vägen till sådant utnyttjande, rent av till exploatering av människor. Det är så att det kryper i kroppen på en när man tänker på det.

I arbetsmarknadsministerns svar talas det om att regeringen arbetar för att strypa den kriminella ekonomin och skjuter till pengar för att stärka kontrollen och motverka fel som detta. Det går tyvärr att konstatera att mycket mer behöver göras. I det här fallet är det inget nytt; företaget i fråga har varit under granskning av medier i många år. Första gången det rapporterades om det i medier var för över tio år sedan. Trots det har alltså 10 miljoner av skattebetalarnas pengar gått till att främja den här typen av exploatering av människor.

Fru talman! Det borde inte behöva vara så att det ska åligga tidningar, tv, radio eller andra medier att se till att sådan här information kommer fram. Det borde finnas väl utbyggda rutiner inom Arbetsförmedlingen för att se till att stöd inte betalas ut till den här typen av exploaterande företag.

Tyvärr, fru talman, är det inte första gången som vi ser hur just nystartsjobben innebär att skattemedel hamnar lite var som helst och på ställen där de absolut inte borde hamna. Nystartsjobben har också fått kritik tidigare, inte minst av Riksrevisionen – kritik som nu med det här konkreta och praktiska exemplet visat sig vara långtifrån felriktad.

Vad är ministern och regeringen beredda att göra för att dels få slut på sådana här arbetsförhållanden, dels se till att statliga pengar inte går till företag som står för sådana här arbetsförhållanden? Det är alldeles uppenbart att nuvarande regelverk, nuvarande system och nuvarande ordning inte räcker till.

Fru talman! Det gläder mig mycket att arbetsmarknadsministern är så tydlig med att arbetsgivarkontrollerade fackförbund är en företeelse som inte ska förekomma på svensk arbetsmarknad. Vi är helt eniga om detta.

Jag hoppas att vi inte får en utveckling där arbetsgivarkontrollerade fackförbund breder ut sig på svensk arbetsmarknad. Som jag framfört tidigare tror jag att detta är djupt skadligt för den svenska arbetsmarknadsmodellen och för svenska löntagares intressen. Det skulle allvarligt skada en modell som väcker beundran runt om i världen om vi skulle se att detta är en begynnande trend och att det breder ut sig.

Även om statsrådet i sitt tidigare inlägg sa att vi har en hög organiseringsgrad på den svenska arbetsmarknaden sker detta i en bransch där vi inte har det. Egenanställda plattformsarbetare är i en bransch där kollektivavtalstäckningen är väldigt låg. Det ligger på något sätt i sakens natur.

Om vi ser att detta breder ut sig kommer vi att få anledning att här i kammaren återkomma till denna fråga. Det är jag helt övertygad om. Jag kommer i så fall att interpellera på nytt – med glädje, höll jag på att säga. Det är dock min förhoppning att vi inte kommer att behöva oroa oss för att detta kommer att breda ut sig.

Med tanke på de uttalanden som gjorts i medier av de här företrädarna den senaste tiden känner jag viss oro för att det finns en risk att det här är en begynnande trend. Det är dock min stilla förhoppning att det inte är så.

Fru talman! Tack till arbetsmarknadsministern för svaret! Jag trodde inget annat, men det gläder mig att höra att det finns ett fortsatt solitt och starkt stöd för den svenska modellen. Det är alltid glädjande när man får den typen av bekräftelse på att den svenska modellen är värd att värna och försvara.

Nu är det väl ändå så att den svenska modellen är under viss press. Jag vill påstå det. Det finns en del aktörer som utmanar den svenska modellen – inte minst genom de egenanställningsföreteelser som sprider sig. Man vill ogärna klassa människor som anställda, utan man vill i stället se dem som uppdragstagare.

När det gäller den växande plattformsekonomi som nämndes i statsrådets svar finns det en utredning som tittar på hur man ska implementera plattformsdirektivet. Det är också en företeelse som pressar den svenska modellen.

När man ser att det pågår press från olika håll kan man – oavsett om det är en trend eller inte – känna viss oro för att den svenska modellen sätts under press. Detta gäller även när den här typen av gula fackförbund tillskapas, enligt fackförbundet Transport och andra fackförbund. Jag sa inte det i mitt första inlägg, men även fackförbund som Unionen och Journalistförbundet har uttalat sin starka kritik mot denna företeelse och det nybildade fackförbund som det rapporterades om tidigare i veckan.

Jag upplever att statsrådet håller med om att det på svensk arbetsmarknad är grundläggande att vi har fackförbund som verkligen respekterar arbetstagarnas intressen och som tydligt är frikopplade från arbetsgivarnas bestämmanderätt och finansiella inflytande.

Om vi får en ordning där den här typen av fackförbund breder ut sig på den svenska arbetsmarknaden kommer det att försvaga den svenska modellen. Det är alldeles uppenbart. Om vi plötsligt har ett system där den ena sidan tappar i trovärdighet för att den anses stå på samma sida som arbetsgivaren kommer det att skada den svenska modellen och märkbart försvaga parternas ställning. Jag skulle vilja påstå att det gäller åt båda hållen.

Det kan också leda till en omfattande villkorsdumpning. Om vi får en situation där allt fler gula fackförbund uppstår kan det innebära att vissa arbetsgivare ser en chans att dumpa villkoren på arbetsmarknaden. Det är ett problem.

Staten, regeringen och riksdagen sitter på den lagstiftande makten och blir en naturlig part i den svenska modellen även om de inte reglerar arbetsvillkoren i detalj. Staten har också en roll att spela i den svenska modellen. Det är viktigt.

En annan sak man kan fundera på, och som jag inte vet om jag kommer att få något svar på här i dag, är om statsrådet ser något slags bortre gräns för när regeringen skulle kunna agera. Frågan om lagstiftning i syfte att på något sätt reda ut vad gula fackförbund är förekommer i viss mening i den juridiska doktrinen. Jag tänker framför allt på lagändringarna 2019.

Bland annat har arbetsrättsforskarna Niklas Selberg och Erik Sjödin föreslagit att man lagstiftningsvägen ska förtydliga och definiera bestämmelsen i 6 § medbestämmandelagen. Där beskrivs till exempel vad som avses med en arbetstagarorganisation.

Domstolarna har än så länge – i det här fallet 2024 – gjort en tolkning av lagstiftningen som gör att arbetstagarnas intressen värnas brett. Men vi kan ju inte se in i framtiden.

Min huvudsakliga fråga är om statsrådet ser ett scenario framför sig där det kan bli aktuellt att regeringen, och sedermera lagstiftaren i form av riksdagen, agerar.

Fru talman! Tack till arbetsmarknadsministern för svaret på interpellationen! Som jag sa tidigare får vi säkert anledning att ses många gånger här i kammaren med anledning av ministerns viktiga arbete.

Interpellationen handlar om gula fackförbund – som tur är en historiskt ganska främmande företeelse för Sverige och den svenska arbetsmarknadspolitiska debatten. Det ska vi vara väldigt glada över. Sedan 1930-talet och tecknandet av Saltsjöbadsavtalet har vi i stor utsträckning sluppit gula fackförbund.

Då kan man fråga sig vad ett gult fackförbund är. Jo, det är ett fackförbund som arbetsgivaren styr och utövar makt och kontroll över. Man hör ganska direkt att det är någonting väldigt dåligt som inte passar in på arbetsmarknaden. Det är svårt att företräda det motstående intresset i konflikten mellan arbete och kapital om det är arbetsgivaren som styr arbetstagarnas representation.

Fru talman! Vi har under lång tid i det här landet sett en förflyttning av maktförhållandet till arbetsgivarens fördel. Vi skulle kunna resonera länge om orsakerna till det, men jag tror att det stora flertalet skulle kunna enas om att så är fallet på den svenska arbetsmarknaden. Arbetslösheten är högre än den varit många gånger historiskt och har bitit sig fast på höga nivåer. Anställningsvillkoren har försämrats med inte minst allt fler osäkra anställningar. Det har helt enkelt på många sätt blivit tuffare att få arbete och att ha ett arbete i Sverige.

Frågan om gula fackförbund har på senare år blossat upp i olika sammanhang. Under 2024 uppstod en rättslig tvist kring en organisation som enligt egen utsago skulle organisera den som ”arbetar inom scen- och kulturarbete” men som i huvudsak organiserade människor som arbetade på strippklubbar. Tidningen Arbetsvärlden rapporterade ingående om fallet.

Arbetsmiljöverket, en myndighet under Arbetsmarknadsdepartementet, ansåg att detta inte var ett fackförbund och drev frågan till domstol. Organisationens stadgar var otillgängliga, och adressen till organisationen var en boxadress. Organisationen hade ett fåtal medlemmar, och det fanns tydliga kopplingar till ägare på de klubbar som organiserade de anställda. Domstolen konstaterade senare att detta inte var att se som ett fackförbund i medbestämmandelagens mening.

Tidigare i år kom uppgifter om att ägare till egenanställningsföretag planerade att starta ett fackförbund för att kunna teckna kollektivavtal med så kallade gigarbetare, alltså plattformsarbetare. Inom branschen har det sedan länge pågått diskussioner om tecknande av kollektivavtal brett. Det har delvis lyckats, men långtifrån hela sektorn täcks. Däremot har kollektivavtal tecknats mellan Transport och delar av de Foodoraanställda. Detta visar alltså att det går att teckna kollektivavtal även inom matbudsbranschen om viljan finns.

I veckan kunde Arbetsvärlden rapportera om att ett fackförbund nu bildats där målsättningen är att organisera egenanställda. Fackförbundet heter Uppdragsarbetareförbundet, UAF, och finansieras av arbetsgivaren. Än så länge saknas medlemmar i fackförbundet, men ett kollektivavtal har slutits med en helt nybildad arbetsgivarorganisation. Fackförbundet Transport konstaterar att det här är ett helt gult fackförbund.

Fru talman! Sverige har genom olika konventioner och rekommendationer förbundit sig att skydda arbetares organisationer mot inblandning från arbetsgivare, exempelvis genom ILO:s konvention 98. Sverige har också genom ILO:s rekommendation 91 förbundit sig att inte erkänna arbetstagarorganisationer som finansieras av eller står under bestämmande inflytande av arbetsgivarsidan.

Utifrån svaret går det inte att utläsa hur regeringen ställer sig till utvecklingen kopplat till de resolutioner och rekommendationer som Sverige har ratificerat. Min fråga till arbetsmarknadsministern med anledning av de svar som lämnats här är därför om Sveriges förpliktelser med anledning av de ratificerade bestämmelserna gör att arbetsmarknadsministern ser skäl att agera.

Fru talman! Jag delar helt arbetsmarknadsministerns bild av att det är viktigt att Sverige ratificerar den här konventionen. Något som jag har lärt mig under mina besök på ILO:s arbetskonferens är att Sverige ses som och är en viktig aktör i de här frågorna.

Sverige är en förebild när det kommer till många av de arbetsrättsliga frågorna och hur vi historiskt har valt att lösa arbetsrättsliga problem i det här landet. Det gör att många länder runt om i världen ser upp till Sverige och förväntar sig att Sverige går i bräschen och agerar i dessa frågor.

Jag delar helt arbetsmarknadsministerns bild att Sveriges ratificering verkligen skulle understryka hur viktig konventionen är. Därför hoppas jag att statsrådet och regeringen Kristersson snarast återkommer till Sveriges riksdag med något slags proposition eller vad som nu krävs för att konventionen ska kunna ratificeras.

Jag vill också uppmana arbetsmarknadsministern att, om tillfälle ges, besöka ILO:s arbetskonferens i Genève, för det är verkligen en mycket givande upplevelse, enligt min uppfattning.

Jag ska försöka mjuka upp den fråga som ställdes här om när ett förslag kommer att läggas fram och i stället fråga så här: Bedömer statsrådet att risken är överhängande för att vi behöver stå här i slutet av nästa riksmöte och ha en liknande interpellationsdebatt, eller tror statsrådet att den risken är mindre överhängande eller kanske till och med obefintlig?