Adrian Magnusson

Fru talman! Jag får också passa på att hälsa arbetsmarknadsministern välkommen till kammaren. Vi kommer säkert att ha anledning att ses många gånger här framöver eftersom ministern ansvarar för frågor som är väldigt viktiga för många människor i landet.

Jag vill också tacka Johanna Haraldsson, som har lyft frågan. Som Johanna Haraldsson säger är det ingen ny fråga utan en som varit närvarande ett antal gånger här i kammaren.

I somras och förra sommaren hade jag den stora äran och det stora nöjet att få gästa ILO:s arbetskonferens i Genève som en av två riksdagsledamöter från Sverige. Det som slog mig var hur oerhört viktigt det är att Sverige är närvarande i dessa forum. Vi lever i en tid då internationellt samarbete tyvärr alltmer ifrågasätts och länder som tidigare varit väldigt närvarande i internationella sammanhang alltmer backar undan från dessa. Ett tydligt exempel, även om det kanske skett en viss förbättring på sistone, är USA. Det är därför viktigt att Sverige är närvarande och går i bräschen i denna typ av internationella sammanhang.

För den som inte vet är ILO en sammanslutning där arbetsmarknadens parter, alltså arbetsgivare och arbetstagare, och olika staters regeringar möts och antar konventioner och rekommendationer på arbetsrättens område.

När jag var i Genève och förutom den svenska arbetsmarknadens parter träffade parter från runt om i världen och representanter för regeringar var det en fråga som dök upp ganska många gånger när de insåg att jag var svensk. Jag kan inte svara på när de insåg det, men frågan som hela tiden återkom var: Varför har Sverige inte ratificerat ILO:s konvention 190? Jag fick frågan flera gånger under dagarna i Genève.

Jag kunde inte svara. Jag vet inte vad som är hindret, och det blir inte mycket klarare här i dag. Det är glädjande att höra att det fortfarande finns en positiv ansats och att frågan bereds i Regeringskansliet, men det blir inte tydligare vad det är som gör att detta drar ut på tiden. Utredningen har ju legat klar ett tag hos regeringen nu.

Som ledamoten Haraldsson nämnde röstade Sverige för konventionen när den behandlades 2019, så det borde inte föreligga några politiska skäl att inte ratificera den. Jag har inte heller upplevt, vare sig i dag eller i tidigare diskussioner, att det finns några politiska eller ideologiska skäl bakom detta. Det gör ju att man blir fundersam över vad som gör att konventionen inte kan ratificeras.

Jag vill uppmana regeringen att handlägga detta så snabbt som möjligt. Jag hoppas att man gör det. Detta är en viktig fråga och en viktig konvention, och det är viktigt att Sverige verkligen tar ledartröjan i den här typen av internationella sammanhang, framför allt med tanke på att vi tyvärr nu ser att en hel del länder som tidigare haft den rollen alltmer backar undan från det internationella samarbetet.

Fru talman! Tack för utvecklingen av tankarna, ledamoten! Jag undrade lite när det konkreta förslaget skulle komma, men ledamoten hann med det under den sista sekunden. Ledamoten kommer dock att ha två minuter till att utveckla sina tankar på – jag kommer snart att ge henne den tiden – så hon behöver inte oroa sig.

Jag tycker att det är lovvärt och önskvärt att ledamoten, som sagt, lägger mycket tid på den här frågan. Jag uppskattar det. Nu kan man ju inte interpellera en annan riksdagsledamot, annars hade jag gärna gjort det bara för att ha ett utbyte. Men vi får väl ses i ett annat sammanhang och ta ett glas cola eller två för att diskutera de här frågorna närmare.

Vi socialdemokrater har bland annat föreslagit att man skulle kunna tillsätta en utredning som tittar väldigt grundligt på plattformsarbetet i Sverige och även kommer med förslag hur man skulle kunna komma till rätta med en del av de här problemen. Nu kan det ju vara så att utredningen som tittar på plattformsdirektivets införande också kommer att titta på den typen av frågor, men min fråga till ledamoten är om ledamoten och hennes parti ställer sig avvisande till en mer grundlig utredning kring plattformsarbetet i Sverige.

Fru talman! Tack till Ciczie Weidby för anförandet! Vi kanske inte är överens om exakt allt i den beskrivning som ledamoten Weidby läste upp, men jag tyckte att det var ett bra anförande. Jag tror också att ledamoten vet att jag tyckte det, i vissa delar i alla fall.

Jag vill använda min replik till att ställa en genuin fråga till ledamoten. Jag tycker att ledamoten ofta är bra på att lyfta en fråga som är väldigt viktig på svensk arbetsmarknad, och det är den om plattformsarbete. Jag vet att ledamoten har ett stort engagemang i den frågan, och jag uppskattar det genuint. Jag tycker nämligen att det plattformsarbete som breder ut sig på svensk arbetsmarknad är ett väldigt stort problem. Det tycker även det parti jag företräder.

Jag vet som sagt att ledamoten är genuint engagerad och lägger mycket tid på det här och har gjort det under sin tid i Sveriges riksdag och arbetsmarknadsutskottet. Jag vill ge ledamoten tillfälle att utveckla sina tankar kring den här frågan och vilka konkreta förslag hon och hennes parti ser framför sig skulle kunna göra att vi fick ordning och reda på det här, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag gör det inte av illvilja utan för att jag är genuint intresserad och vill ge ledamoten det tillfället.

Fru talman! Vi är överens om att parterna behöver gå före, men som jag precis läste upp har Socialdemokraterna som riktlinje att arbetstiden behöver kortas. Det är socialdemokratins uppfattning. Oavsett vem som ska lösa den frågan går Socialdemokraterna in i det här med uppfattningen att arbetstiden behöver kortas.

Min fråga till den sverigedemokratiska ledamoten var: Vad tycker Sverigedemokraterna i fråga om arbetstidsförkortning? Eller har man ingen uppfattning? I tidigare uttalanden har man sagt nej till arbetstidsförkortning. Man har sagt att man inte vill ha en arbetstidsförkortning. Om det har skett en förändring på den punkten tar jag gärna del av det här.

Ledamoten började resonera kring föräldraledighet och semesterveckor, dagar, år, veckor, timmar och så vidare. Om det finns förslag från Sverigedemokraterna om fler semesterdagar, en ytterligare semestervecka eller utökad föräldraledighet tar jag gärna del av dessa också. Det kan vara så att jag missuppfattar, men jag är ändå nyfiken.

Jag är också nyfiken på en sista sak. Ledamoten förde ett resonemang om att politiken måste vara beredd att agera om parterna ber om hjälp. Det har varit så många gånger i svensk arbetsmarknadshistoria att parterna har kommit till politiken och sagt att de behöver lagstiftning inom ett område.

Om det skulle vara så att parterna ber om hjälp med arbetstidsförkortningsfrågan, är då Sverigedemokraterna beredda att sätta sig och förhandla med Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna i denna fråga? Och vilket perspektiv kommer man då att inta? Kommer man att vara för en arbetstidsförkortning? Kommer man att ställa sig på löntagarnas sida, eller kommer man att vara emot en arbetstidsförkortning? Kommer man att ställa sig på arbetsgivarnas sida? Det kan ju vara att man är överens i det läget. Det vet ju inte jag. Det jag egentligen vill reda ut är var Sverigedemokraterna står i frågan om arbetstidsförkortning. Vilka ingångsvärden tar man med sig vid en eventuell förhandling?

(Applåder)

Fru talman! Vi är helt överens om att det finns rättigheter och skyldigheter. ”Gör din plikt, kräv din rätt” är en gammal socialdemokratisk devis som har präglat svenskt arbetsliv under väldigt lång tid.

Jag vänder mig dock något emot historiebeskrivningen att det är den borgerliga regeringens förtjänst att omställningsstudiestödet kom på plats. Det var faktiskt ett resultat av den förra regeringens arbete. I inledningen av denna mandatperiod höll den här regeringen på att skjuta det fullständigt i sank innan man till slut sköt till mer pengar till CSN. Det var tur att man kom till sans i det fallet.

Vad gäller arbetsmarknadspolitiken och att man infört växastödet får man nog sätta sig ned på departementet och recensera den förda politiken. Enligt arbetslöshetsstatistiken för Sverige verkar det inte gå jättebra.

Det är glädjande att ledamoten tycker att nuvarande lagstiftning fyller en viktig roll och har en funktion, men man kan konstatera att antalet dödsolyckor har ökat. Det finns kanske möjlighet och utrymme att titta på det även om detta inte är en arbetsmiljödebatt.

Av ledamotens anförande och av det som än så länge har framförts i detta replikskifte är det väldigt tydligt att det finns två motstående intressen i svensk politik, och det är väldigt tydligt vilket intresse som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti företräder och vilket Kristdemokraterna företräder.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för anförandet. Jag tycker att det var klargörande när det gäller att det finns olika intressen i politiken och att det finns partier vid sidan av den politiska mitten som företräder olika intressen. Det var väldigt tydligt i ledamotens anförande att kristdemokratin företräder företagens intressen i den konflikt som kan finnas mellan arbetstagare och arbetsgivare. Där ställer man sig solitt på arbetsgivarnas sida.

Kristdemokraterna är ett regeringsparti. Det parti som har makten på Arbetsmarknadsdepartementet är tyvärr inte representerat här i dag, så jag får ställa frågan till Kristdemokraterna: Vilka konkreta reformer har Kristdemokraterna för att göra livet bättre för vanliga löntagare?

Fru talman! Jag delar verkligen inte ledamotens bild att det bara finns ett parti i den här kammaren som är knutet till arbetsmarknadens parter. Jag vill påminna ledamoten om vad Centerpartiets partiledare gjorde innan hon blev Centerpartiets partiledare, men vi behöver inte fördjupa oss i den övningen. Det finns också andra partier i kammaren som har väldigt starka band till den andra sidan i konflikten mellan arbete och kapital.

Nu stod den centerpartistiske ledamoten och beklagade sig över förkortad arbetstid. Centerpartiet har tidigare uttryckt sig så här: ”Vi tycker fortsättningsvis att det ska vara upp till arbetsmarknadens parter eller enskilda företag att besluta om det är möjligt och lämpligt med förkortad arbetstid beroende på förutsättningarna inom respektive bransch.”

Man kan tolka ledamoten som att Centerpartiet inte vill ha någon förkortad arbetstid, kosta vad det kosta vill, och att man inte tror att parterna kan lösa det. I så fall är det en omsvängning från den hållning man tidigare haft. Då kan man fråga sig vad Centerpartiet egentligen tycker och tänker om den svenska modellen. Det blir jag något bekymrad över, måste jag säga.

Sedan är det nästan lite komiskt hur den centerpartistiske ledamoten, när vi har en regering som består av borgerliga partier, går upp här och beklagar sig över arbetsmarknadspolitiken. Den centerpartistiske ledamoten borde inte ta den debatten med mig, utan han borde ta den med de borgerliga partier som sitter i Sveriges regering.

Det är uppenbart att det är den borgerliga arbetsmarknadspolitiken som har lett till nästan 10 procents arbetslöshet. I det län som både jag och ledamoten kommer från råder det massarbetslöshet. Jag tycker att det är uppseendeväckande att socialdemokratin ställs till svars för den borgerliga arbetsmarknadspolitiken. Det tycker jag faktiskt att ledamoten måste ta med borgerliga politiker och inte med någon som företräder Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror att ledamoten Cato också följde stora delar av Socialdemokraternas fantastiska kongress, som han själv uttryckte det. Jag tycker att det är glädjande att den har fått så mycket utrymme hos så många människor i den här kammaren, även hos det gamla Bondeförbundet. Det gläder mig.

Det sprids nu en bild av att vi på något sätt i våra riktlinjer har tagit beslut om 35 timmars arbetsvecka. Jag läste upp riktlinjeförslaget tidigare, och något sådant finns inte. Ändå sätts nu bilden av vissa borgerliga debattörer att Socialdemokraterna kommer att gå fram med ett förslag om 35 timmars arbetsvecka. Jag ville bara reda ut det så att vi inte hamnar där.

Jonny Cato lyfter ändå en ganska viktig aspekt, nämligen den så kallade borgerliga regeringens totala misslyckande när det kommer till arbetsmarknadspolitiken. Jag delar verkligen Jonny Catos och Centerpartiets oro i fråga om konkurser och den skenande arbetslösheten. Jag är genuint bekymrad, så det är bra att Jonny Cato lyfter detta.

Den här debatten visar ganska tydligt vilka intressen våra partier företräder. Vi företräder löntagarintresset, och det har socialdemokratin gjort i snart 150 år. Centerpartiet står här och beklagar sig över reformer som skulle kunna göra livet bättre för, som ledamoten Weidby uttryckte det, vanliga knegare och bekymrar sig i stället över företagens intressen.

Det blir tydligt att det finns motstående intressen i svensk politik. Ibland hävdas det att det inte gör det, att vi alla egentligen tycker samma sak och att vi bara skruvar lite på marginalerna. I det här replikskiftet blir det tydligt att det inte är så.

De reformer som vi beslutade om på den fantastiska kongressen är reformer som vi är övertygade om kommer att göra livet bättre för vanligt folk i deras vardag.

(Applåder)

Fru talman! Svensk borgerlighet befinner sig uppenbarligen i något slags kris. Det må så vara. Det hade jag kanske också gjort om jag hade läst SCB-mätningen i morse. Nu vill man i stället för att prata om vad man själv gör och vad man själv har misslyckats med under de snart tre år då man haft regeringsmakten gå in i något slags valrörelse och gå i opposition mot potentiella socialdemokratiska förslag.

Nu är det ju Kristdemokraterna och de borgerliga partierna som innehar regeringsmakten. Då tycker jag att det först och främst är där ansvar ska utkrävas. Det är så ett parlament vanligtvis funkar: Det är oppositionen som granskar regeringsmakten, inte regeringsmakten som granskar oppositionen. Jag förstår dock att man kan vilja ha en annan ordning där.

Jag vill bara rätta ledamoten: Vår uppfattning är att parterna ska lösa detta. Ledamoten uttryckte det som att vi ska se till att det blir en arbetstidsförkortning. Vår uppfattning är, vilket jag hoppas och av tidigare uttalanden har förstått det som att också ledamoten menar, att det är arbetsmarknadens parter som i första hand ska lösa en arbetstidsförkortning.

Om socialdemokratin får förtroendet av väljarna, vilket jag verkligen hoppas för det här landets välstånds och utvecklings skull, att leda landet efter nästa val kommer ledamoten att få ta del av de förslag som finns för att förbättra integrationen i landet. Det är ett arbete som är nödvändigt. Ledamoten kommer också att få ta del av våra förslag för att se till att alla barn – oavsett var de kommer ifrån och oavsett bakgrund – kan leva sina drömmars liv.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag måste säga att jag är fascinerad över svensk borgerlighets och andra partiers stora intresse för Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis 42:a kongress. Jag har noterat hur borgerliga riksdagsledamöter i stort sett verkar ha tillbringat den plenifria veckan inlåsta på sina kammare för att följa den socialdemokratiska kongressen från början till slut. Jag var ombud, men jag tror faktiskt att borgerliga riksdagsledamöter följde kongressen mer än vad jag gjorde. Det tycker jag är ganska imponerande.

Ledamoten har helt rätt i att det finns en grundläggande ideologisk skillnad mellan kristdemokratin och socialdemokratin. Vi ser inte familjen som den minsta beståndsdelen. Vi ser individualismen i positiv mening; människor ska kunna leva sina drömmars liv oavsett var de kommer ifrån. Strukturer som kan vara förtryckande ska inte hålla dem tillbaka. Det kan finnas många olika exempel på sådant förtryck. Vi anser inte att man ska vara beroende av familjen. Därför har socialdemokratin varit drivande i att bygga upp välfärdsstaten genom en del av den lagstiftning som jag redogjorde för i mitt anförande.

Fru talman! Det här är en arbetsrättslig debatt och en fråga om arbetstid. Med tanke på det starka stöd som ändå finns hos befolkningen för en arbetstidsförkortning förstår jag att Kristdemokraterna gärna vill prata om annat.

Jag kan bara notera att Kristdemokraterna själva har uttryckt att de inte har några problem med att se över arbetstiden om arbetsmarknadens parter gör det. Det har man uttryckt i debattartiklar i Aftonbladet.

Vad gäller förskolan är vi förhoppningsvis överens om att den är oerhört viktig för barns utveckling. Jag hoppas verkligen att det inte finns någon konflikt där och att vi inte i stället borde diskutera huruvida förskolan verkligen är så viktig för barns utveckling.

Fru talman! Jag vill börja där jag avslutade. Socialdemokratin tror på den svenska modellen, och vi tror att parterna kommer att kunna lösa frågan.

Som ledamoten själv just anförde verkar Svenskt Näringsliv vara anhängare av arbetstidsförkortning att döma av hur de själva agerar på sin egen arbetsplats. Det finns därför förhoppningsvis en god grund och en god förståelse för hur bra det kan vara med arbetstidsförkortning även för vanliga knegare, som ledamoten uttryckte det.

Jag var lite nyfiken på hur Vänsterpartiet formulerar sig kring frågan. Jag gick in och tittade på partiets hemsida i dag, för jag tänkte att det kan vara intressant att se vad de skriver. Det står så här: ”Vänsterpartiet vill tillsätta en utredning med uppdraget att belysa möjligheterna till en generell arbetstidsförkortning. Utredningens uppdrag ska lägga fram förslag på hur arbetstidsförkortning med bibehållen lön kan införas, och samtidigt ge parterna i uppdrag att utforma arbetstidsförkortningen så att hänsyn tas till de olika förutsättningarna som råder inom olika branscher.”

Om man tyckte att vår skrivning var en övning i tvetydighet verkar det som att Vänsterpartiet börjar ta intryck av socialdemokratiska kongressriktlinjer, för det här var också en övning i tvetydighet. Man kan tänka sig lagstiftning, men man tycker att parterna ska lösa det – tja!

Vi tror på parternas förmåga. Men som vi skriver kan det komma att krävas regleringar och insatser i närtid. Som jag läser Vänsterpartiets skrivningar tror jag inte att vi är så långt ifrån varandra egentligen. Jag är inte riktigt säker, men jag tolkar det så i alla fall.

(Applåder)

Fru talman! Jag menar att parterna tar ansvar också i andra frågor än arbetstiden. Om jag uttryckte mig slarvigt får jag rätta till det: Parterna tar ansvar kring en rad andra frågor bortom arbetstiden, inte minst när det gäller hyvlingen. Där har man tagit ansvar.

Det jag ville få fram är att uppgiften att ta ansvar ofta åläggs fackförbunden i det här landet. Och den ordningen är orimlig. Också arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer måste ta ansvar för den svenska modellen. Jag är helt övertygad om att Ciczie Weidby håller med mig om detta, så det behöver vi inte ha en lång diskussion om. Det kan finnas andra debattörer som kommer senare i debatten i dag som har en annan uppfattning i frågan, men jag tänker inte uttala mig om det på förhand.

Jag tar tillfället i akt att tacka Ciczie Weidby för att hon uppskattade mitt anförande. Det är – nästan – alltid skönt att höra när ledamöter från andra partier uppskattar det man säger.

Låt oss återgå till arbetstidsfrågan. Det är som ledamoten säger: Vid nästan alla tillfällen är det lagstiftning som har gjort att arbetstiden har förkortats – inte alla, men nästan. Det finns i alla fall ett undantag i historien.

Jag tänker läsa upp vårt kongressbeslut, för jag tror att det kan råda viss förvirring kring socialdemokratins hållning i frågan. Jag kommer kanske att få läsa upp det fler gånger i dag, men jag börjar nu. Så här står det i riktlinjerna som antogs på kongressen – jag var själv där, så jag kan vidimera det: ”Vi ser positivt på parternas arbete med att hitta lösningar för ett hållbart arbetsliv och ser även behovet av en arbetstidsförkortning. I Sverige arbetar vi mycket och många kämpar med att få arbete och vardag att gå ihop och att orka ett helt yrkesliv. Arbetstiden behöver kortas. Frågan om arbetstidsförkortning bör i första hand lösas av parterna på arbetsmarknaden och kan komma att kräva regleringar och insatser i närtid.”

Det innebär alltså att vår uppfattning är att parterna ska lösa frågan, men vi ser att beslutet kan komma att kräva regleringar och insatser i närtid. Vi tror dock på parternas förmåga, och vi tror på den svenska modellen. Därför tycker vi att det är rimligt att parterna först försöker lösa frågan.

(Applåder)

Herr talman! Vi i Socialdemokraterna står givetvis bakom alla våra yrkanden, men för tids vinning vid framtida votering yrkar jag bifall endast till reservation 11.

Arbetsrätten reglerar något av det allra mest fundamentala i människors liv. Det är det som många av oss lägger flera timmar om dagen på och som ibland också tar upp en lite för stor del av vår fritid: arbetet. Arbetstiden faller sig ju givetvis naturlig att diskutera när vi pratar om att arbetet tar stora delar av människors tid – inklusive fritid, tyvärr.

Arbetslivet präglas av ett maktförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det är ett ojämlikt förhållande. Arbetsgivarna har alltid ett övertag i det maktförhållandet. Med anledning av det har lagstiftaren historiskt ingripit för att maktförhållandet ska regleras, för att maktförhållandet ska bli något mer jämlikt.

Lagen om anställningsskydd, medbestämmandelagen, arbetstidslagen, semesterlagen, ja, många olika typer av lagstiftning har tagits fram just av den anledningen: att jämna ut den ojämlika maktbalans som finns i arbetslivet.

Nu är det inte resultatet av något slags gudomlig kraft, utan resultatet av en hård och enträgen kamp över lång tid. Det är resultatet av en högst medveten politisk kamp av svensk och internationell arbetarrörelse.

Det går givetvis att använda arbetsrätten på precis motsatt sätt. Man kan använda den för att i stället stärka arbetsgivares makt på bekostnad av arbetstagarnas. Under de senaste hundra åren har denna uppfattning som tur är inte varit dominerande. Eller, tur: Det är inte av en slump, utan det är ett konkret resultat av en fast politisk övertygelse.

Herr talman! Ingenting är dock självklart. Ingenting kan tas för givet. Vi ser en oroväckande trend på svensk arbetsmarknad. Vi ser hur arbetstagares makt hela tiden minskar i förhållande till arbetsgivarnas makt. Vi ser det i trenderna med alltmer övervakning på arbetsplatsen, och allt fler arbetstagare övervakas i arbetet. Det är något som möjliggörs inte minst med den allt bredare användningen av algoritmer och artificiell intelligens.

Det här är givetvis inte en slump. I tider av hög arbetslöshet ökar möjligheterna för arbetsgivare att stärka sin makt. Vem ska protestera när det första jobbet står på spel eller när hela ens försörjning kan försvinna i ett nafs? Lägg därpå att de osäkra anställningsformerna också blir allt vanligare. Det är en oroväckande trend, och lagstiftaren såväl som parterna behöver vara observanta på utvecklingen.

Herr talman! På tal om parterna är fack och arbetsgivare grundläggande för den svenska arbetsrätten, nu som då. Det är den så kallade svenska modellen. Modellen innebär att stora delar av arbetsmarknadens villkor och regler hanteras av parterna. Modellen bygger på ett stort och omfattande gemensamt ansvar mellan parterna.

Det är ett ansvar som hittills fungerat väl. Få andra länder kan skryta med Sveriges tillväxt, goda arbetsvillkor och låga antal konfliktdagar över tid. Det är något vi ska vara stolta över och fortsätta att arbeta för. Inte heller detta är något som uppstått genom en gudomlig kraft nedkommen från himlen utan är resultatet av högst medvetna ansträngningar.

Tyvärr ser vi att det finns de som inte vill ta det ansvar som den svenska modellen innebär. Antingen förkastas den svenska modellen helt, vilket uppenbarligen ytterligare rubbar maktbalansen på svensk arbetsmarknad, eller så utnyttjas arbetare.

Vi ser skrämmande exempel med modernt daglöneri, arbetare som tvingas sova på arbetsplatser i containrar och arbetare som tvingas arbeta alldeles för mycket till alldeles för låg lön. Det är fullständigt oacceptabelt att vi har sådana fenomen på svensk arbetsmarknad. Jakten på profit får aldrig stå över vanliga människors liv och hälsa.

Ett initiativ från tidigare socialdemokratiska regeringar att sprida detta tankesätt är Global Deal. Socialdemokraterna beklagar att denna högerregerings ambitioner gällande Global Deal och rättvis handel förefaller vara låga. Globaliseringens frukter behöver fördelas jämlikt. Arbetet med rättvis frihandel behöver förstärkas och fortgå med oförtröttlig kraft. Sverige har visat att det är möjligt.

Herr talman! Vi socialdemokrater hade också gärna sett att regeringen gjorde mer vad gäller entreprenörsansvaret. Det finns en färdig utredning som konstaterar att uthyrd personal behöver omfattas av lagstiftningen gällande entreprenörsansvar. Vi socialdemokrater hade välkomnat att utskottet tydligt tagit ställning för detta, och vi beklagar att så inte skett.

Herr talman! För lite mer än ett år sedan när vi hade en liknande debatt som den vi har i dag var frågan om arbetstidsförkortning knappt uppe på bordet. Den kanske diskuterades teoretiskt på något seminarium någonstans i landet. Nu är frågan i centrum av den svenska politiska diskussionen, inte minst för att svensk arbetarrörelse har lyft upp frågan.

Det är ju inte konstigt. När vi ser hur produktionsöverskottet tillfaller företagen och deras ägare i allt högre utsträckning och arbetstiden ligger kvar på samma nivåer som den gjort de senaste 50 åren, då är det minst sagt rimligt att diskussionen om arbetstider lyfts upp. Det gäller dessutom när svenskarna arbetar klart mest i Norden.

Herr talman! För Socialdemokraterna är det fortsatt viktigt att parterna tar ansvar för den svenska modellen. Det handlar om att arbetsrättsliga förhållanden kan lösas mellan parterna, i dialog och i förhandlingar. Vi socialdemokrater ser det därför som självklart att det är parterna som i första hand ska lösa frågan om arbetstidsförkortning.

Vi välkomnar att det nu finns en seriös diskussion kring arbetstiden och dess förläggning. Socialdemokraterna ser fram emot att denna diskussion kommer att fortsätta föras i samhället och bevakar parternas arbete kring frågan med stort intresse.

För att återigen lyfta fram den svenska modellen, vilket säkert kommer att göras flera gånger i dagens debatt, står Socialdemokraterna fast i sin övertygelse om den svenska modellens förträfflighet. Fler behöver inordnas i den svenska modellen.

Det är med oro som vi ser en utveckling där allt fler företag väljer att se sina anställda som allt annat än arbetstagare. Detta medför exempelvis att arbetsmiljöansvaret inte tas och att kollektivavtal inte tecknas. Det är i grunden en ordning som hotar den svenska arbetsmarknadsmodell som gett oss tillväxt och välstånd. Fler företag som anlitar exempelvis matbud behöver ta ansvar för arbetsmiljön, och fler behöver teckna kollektivavtal. Så upprätthåller vi världens mest framgångsrika arbetsmarknadsmodell.

Kopplat till detta ser vi socialdemokrater med oro på utvecklingen där så kallade plattformsföretag slår ifrån sig arbetsgivaransvaret. Vi föreslår därför att en utredning tillsätts som kartlägger plattformsekonomin och lämnar förslag till åtgärder på problemen inom plattformsekonomin. Vi beklagar att högerpartierna avvisar detta.

Ett annat oönskat fenomen som dykt upp på svensk arbetsmarknad under senare år är den så kallade hyvlingen. Människor som tidigare jobbat heltid kan få se sin anställning omvandlas till en deltid, eller knappt det.

Det är en i längden orimlig ordning som slår hårt mot svenska löntagare till exempel inom handeln. Inte sällan är det unga som råkar ut för det och som senare inte kan få lånelöften eller kan planera sina liv. Även här måste parterna ta sitt ansvar och tillse att denna ordning upphör. Normen på svensk arbetsmarknad ska vara tillsvidareanställningar på heltid, punkt.

Målet för och med politiken måste vara att minska maktskillnader och ojämlikhet i samhället. Det är i alla fall en tydlig uppgift för den svenska socialdemokratin. Med det i åtanke kommer vi socialdemokrater alltid att stå upp för löntagares rätt att organisera sig, förhandla sig till bättre arbetsvillkor och att inom lagens ramar använda stridsåtgärder för att stå upp för sina rättigheter.

I den tid vi lever i, när stora företagsägare utökar sin makt, och till och med köper presidentmakt på andra sidan Atlanten, då behöver den lagstiftande makten i Sverige vara tydlig. I maktkonflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare behöver lagstiftaren vara redo att skydda och stärka arbetstagarnas makt. Detta ska ske samtidigt som den svenska modellen, detta framgångsrika recept på välstånd, skyddas.

Alla bär ansvar för den svenska modellen: lagstiftaren, arbetstagarna och inte minst arbetsgivarna. Om någon av dessa parter inte tar ansvar för den svenska modellen faller den. Socialdemokratin kommer fortsatt att stå upp för den svenska modellen och ta strid för den, samtidigt som arbetstagarnas intressen är i fokus. Det är vårt löfte.

(Applåder)

I detta anförande instämde Björn Petersson (S).

Fru talman! Det är klart att vi ska ha en färdtjänst av god kvalitet, säger statsrådet. Det är jag, statsrådet och ledamoten Bergenblock i så fall överens om – det är jag helt övertygad om.

Men myndigheten Trafikanalys påpekar, som jag har sagt flera gånger, att lagstiftningen behöver förändras. Det är inte heller bara intresseorganisationerna som påpekar att lagstiftningen behöver förändras. Svenska Färdtjänstföreningen skrev i ett nyhetsbrev för ett tag sedan att de planerar att uppvakta statsrådet – jag vet inte om de har gjort det. Men de skriver i alla fall i sitt nyhetsbrev att det är de föråldrade lagarna som är ett problem. Till och med Svenska Färdtjänstföreningen säger alltså att det är lagstiftningen som är ett problem.

Alla verkar tycka att lagstiftningen är ett problem, förutom statsrådet Andreas Carlson. Jag tycker att det är intressant. Det är också ett underbetyg till hans egen myndighet, som uppenbarligen säger att lagstiftningen behöver ses över eftersom rättstillämpningen skenar i en annan väg än vad som var intentionen med lagstiftningen. Man skriver så här: ”Tillämpningen av lagen avviker i några avseenden från förarbetenas intentioner och har skärpts flera gånger sedan lagens tillkomst.” Därför går man fram med förslag till lagändringar.

Nu står vi här i kammaren och har något slags konstig debatt. Fakta finns på bordet, liksom författningsförslagen. Allting finns där – det har funnits där i två år. Ändå händer ingenting.

För att ytterligare visa på att denna fråga blir väldigt märklig på många olika sätt vill jag bara nämna att ordföranden för kollektivtrafiknämnden i Region Skåne nyligen har sagt att denna fråga inte är politisk – att det inte är politiker som bestämmer över färdtjänsten. Det är ett häpnadsväckande uttalande. Här säger statsrådet att det är regionernas tillämpning som behöver ses över.

Det är uppenbart att lagstiftningen behöver ses över. Det finns lagförslag. Det verkar som att den här frågan kommer att beredas i Regeringskansliet tills det sker ett regeringsskifte. Sedan kanske det kan hända något.

Fru talman! Det var glädjande att höra att frågan i alla fall inte är förpassad till en papperskorg på departementet utan att den åtminstone bereds i Regeringskansliet. Men det har ju gjorts i två år nu. Precis som ledamoten Bergenblock var inne på presenterade utredningen färdiga författningsförslag. Jag är lite nyfiken på varför man måste ha så lång beredning av ett förslag som ändå är tämligen genomarbetat.

De människor som blir av med sin färdtjänst är människor av kött och blod. Det är människor som med hjälp av färdtjänsten levt ett ganska vanligt liv men som nu blir av med sin färdtjänst.

Ett fall som uppmärksammats mycket hemma i Skåne handlar om Caisa Ramshage, som bor i Ängelholm. Hon har ett jobb i dag, och arbetsgivaren är nöjd med hennes arbetsinsatser. Hon är väldigt glad över att kunna arbeta. Nu blir hon plötsligt av med sin färdtjänst. Det kom egentligen som från ingenstans. Hon kommer att behöva säga upp sig.

Ramshage frågar sig om vi lever i ett välfärdssamhälle eller i ett välgörenhetssamhälle, eftersom hon nu är bunden av sina grannars eller kompisars goda vilja för att kunna ta sig till jobbet. Hon vittnar också om att hon har bekanta med synskador som tvingas fråga grannar om hjälp för att ta sig till jobbet.

Det här sker i en tid när andra statsråd i regeringen står här i kammaren och talar sig varma om en så kallad arbetslinje. Samtidigt ser man utvecklingen runt om i landet, där människor som redan i dag är särskilt utsatta på arbetsmarknaden och är arbetslösa i större utsträckning än andra jämförbara grupper, blir av med sina arbeten för att de blir av med färdtjänsten.

Myndigheten Trafikanalys konstaterar själv att lagens intentioner inte följs och att rättstillämpningen driver utvecklingen åt ett annat håll än lagens intentioner. Här finns uppenbarligen ett systemfel.

Det är klart att man kan peka på det regionala självstyret och säga att det är det som är avgörande. Men jag tycker att detta är uppseendeväckande när det kommer från ett kristdemokratiskt statsråd. Jag har suttit i den här kammaren åtskilliga gånger och hört kristdemokratiska ledamöter prata om vikten av kristna värderingar även i politiken. För mig innebär det att man bryr sig om människor som är i behov av hjälp och stöd. Här pratar man om att detta är en fråga som avgörs på regional nivå trots att det finns en myndighet, som lyder under regeringen, som med anledning av rättstillämpningen säger att lagens intentioner inte följs.

Regeringen kan faktiskt ändra lagstiftningen om man ser att utvecklingen i domstolar är sådan att lagens intentioner inte längre följs. Det handlar inte om att ha synpunkter på bedömningar i enskilda fall. Om regeringen ser att lagstiftningen inte följs kan man gå till Sveriges riksdag med en proposition, överlämna den till ansvarigt utskott och säga: Vi behöver nog se över lagstiftningen i den här frågan.

Medan vi står här och pratar om ifall detta är en regional eller kommunal fråga blir människor där ute av med sin färdtjänst. Det finns som sagt färdiga förslag som kanske, förhoppningsvis, skulle kunna göra att den här utvecklingen vänds. Flera organisationer påpekar i alla fall det. Det här är inte något som en socialdemokratisk riksdagsledamot har hittat på här i dag, utan flera organisationer, som Synskadades Riksförbund och Heja Olika, pekar på just lagstiftningen som grunden för att vända den här utvecklingen.

Detta är inte ett skånskt problem. Denna fråga dyker upp på många fler ställen än i Skåne län, vill jag bara påpeka. Jag tycker inte att man ska förminska den till att bara gälla Skåne.

Fru talman! Tack till statsrådet Carlson för svaret på interpellationen! Det här är, som statsrådet var inne på, en fråga som lyfts flera gånger både i och utanför den här kammaren. Det beror på att den hela tiden är aktuell, och det i sin tur beror på att utvecklingen kring färdtjänst och tillgången till färdtjänst på många håll går i helt fel riktning.

Statsrådet uttryckte i sitt svar att detta är en fråga för landets kommuner och regioner. Det är enligt min uppfattning en åsikt, inte fakta. Det finns lagstiftning som reglerar användningen av färdtjänst. Jag kan upplysa kammaren om att det är riksdagen, staten, som stiftar lag – inte landets kommuner och regioner.

Den socialdemokratiska regeringen gav myndigheten Trafikanalys i uppdrag att analysera om nuvarande tillämpning av bestämmelserna i lagen om färdtjänst följer intentionerna som anges i förarbetena till lagen. Myndigheten återkom för ungefär två år sedan med konkreta förslag till lagändringar. Varför gjorde myndigheten det? Jo, för att myndigheten såg att den tillämpning av lagen som sker ute i landet inte stämmer överens med intentionerna i lagens förarbeten.

Rättspraxis har utvecklats i en riktning som gör att människor blir av med sin färdtjänst. Ett brutalt exempel på detta är Ystadbon Benny Rosdahl. Efter över 15 år har hans rätt till färdtjänst plötsligt dragits in. Benny har en synnedsättning och har dessutom svårt att gå. I många år har han tack vare färdtjänsten kunnat besöka Fontänhusets verksamhet i Malmö och därmed, som han själv uttrycker det, kunnat leva ett socialt liv. Benny vittnar i Ystads Allehanda om att han mår bra av att kunna vara på Fontänhuset i Malmö. Efter det att färdtjänsten dragits in säger Benny att han inte åker dit längre för att han helt enkelt inte kan, med hänsyn till sin funktionsnedsättning.

Fru talman! Så ser det ut runt om i landet. Bennys hälsotillstånd har inte plötsligt förbättrats efter 15 år så att han nu har mycket bättre syn och kan röra sig obehindrat, eller i alla fall väldigt mycket enklare. Det är inte därför han förlorat sin färdtjänst. Det är för att Skånetrafiken tycker att han inte har rätt till det längre. Skånetrafiken lutar sig mot en rättspraxis som har blivit alltmer restriktiv och bygger på tolkningen av befintlig lagstiftning.

Benny Rosdahls fall är inte unikt. Han är inte en på miljonen. På olika håll i landet ser vi hur människor har förlorat sin färdtjänst, som de kan ha haft i många år. Det är människor som med hjälp av färdtjänst har kunnat leva hyfsat goda liv trots en synskada eller någon annan funktionsnedsättning. Det har helt enkelt gjort deras liv rikare och tillvaron bättre.

När en av regeringens myndigheter säger att rättspraxis har rört sig i en riktning som strider mot intentionerna med befintlig lagstiftning är det åtminstone min uppfattning att lagstiftaren bör agera. Det är som sagt inte regioner eller kommuner som lagstiftar, utan riksdagen – oftast på förslag från regeringen.

Fru talman! Det finns en färdig produkt på statsrådets bord som anger hur lagen skulle kunna förändras och som påtalar behovet av att så sker. Det är konstaterat att rättspraxis har utvecklats i en riktning i strid med lagstiftningens intentioner.

Jag noterar att statsrådet i sitt svar på interpellationen inte avslutar med formuleringen ”frågan bereds i Regeringskansliet” eller liknande. Statsrådet pekar snarare nedåt eller bortåt, beroende på hur man vill uttrycka det, mot landets kommuner och regioner.

Ska statsrådets svar tolkas som att det inte blir någon lagstiftningsförändring på området från regeringen och att Trafikanalys utredning och förslag har förpassats till en papperskorg på Landsbygds- och infrastrukturdepartementet?

Fru talman! Jag måste ändå reagera lite på det statsrådet sa: att det är mycket möjligt att Arbetsförmedlingen, Skatteverket, polisen eller vilken statlig myndighet det nu handlar om kan öppna upp på de lokala orterna om ett sådant behov finns.

Arbetsförmedlingen är i en situation där förvaltningsanslaget hela tiden minskar och myndigheten varslar anställda. Det finns inga tecken på att regeringen skjuter till pengar till Arbetsförmedlingen för att de ska kunna öppna kontor på andra platser i landet. Är det någon myndighet som har drivits att digitalisera är det ju Arbetsförmedlingen.

Skatteverket har också sparbeting just nu och lägger ned handläggarkontor runt om i Sverige. Lund har nämnts här. Där lägger man ned sitt kontor till sommaren. Den debatten har jag haft med finansministern här i kammaren. Även i Enköping avvecklas kontoret nu. Polismyndigheten får mer pengar hela tiden, men antalet öppna poliskontor minskar i Sverige.

Att Skatteverket skulle öppna kontor för att tillgodose deklarationsservice runt om i landet när man har sparbeting vore därför uppseendeväckande.

Det är tydligt att om man vill ha statlig service är det styrning från regeringen som krävs. Nu blir det visserligen en styrning från regeringen men mot en minskad statlig närvaro och minskad statlig service, i alla fall fysisk sådan.

Det här är ideologiskt drivet. Det måste man erkänna. Man tycker inte att staten ska finnas runt om i landet. Det är okej att staten finns innanför tullarna här i Stockholm, men staten behöver inte finnas i Bollnäs, Eslöv eller Simrishamn.

Oavsett vad man tycker rent ideologiskt är risken att det blir kommunerna som står där och får hantera de situationer när människor behöver service. Bollnäs kommun får stå där, liksom Simrishamns kommun, när invånarna behöver service.

Jag tror att vi behöver konstatera att det här är ideologiskt drivet av en borgerlig regering som tycker att statens närvaro ute i landet ska minska. Så är det bara.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret och för att vi får diskutera den här viktiga frågan i riksdagens kammare ännu en gång. Jag lyssnade på statsrådets svar med stort intresse. Jag noterade att statsrådet pratade om konsekvensanalyser och samråd med berörda kommuner. I tidigare debatter har jag lyft fram Simrishamns kommun som en berörd kommun. Jag var lite nyfiken på vad Simrishamns kommun kunde tänkas tycka om stängningen av servicekontoret i Simrishamn. Samråden och dialogerna med kommunerna har på vissa håll fungerat så där. I Simrishamn har man lämnat ett yttrande över vad det här skulle kunna innebära för kommunen. Det tänkte jag redogöra för lite kort.

I Simrishamns kommun skriver man bland annat: ”Statens servicecenters planerade stängning av servicekontoret i Simrishamns kommun kommer att innebära en betydligt försämrad service och tillgänglighet för medborgarna i kommunen.” Man skriver vidare: ”Den försämrade servicen och tillgängligheten kommer främst att påverka den grupp som har svårast att på egen hand navigera i de digitala tjänsterna.”

Det är ett påstående som vi socialdemokratiska riksdagsledamöter i kammaren har upprepat flera gånger. Det kommer att slå hårt mot människor som har svårt med digitala tjänster, helt enkelt. Statsrådet har i sin tur talat om att digitalisering gör att staten är närvarande i hela landet. Det är uppenbart att det finns människor som har svårt att hantera de digitala hjälpmedlen.

Sedan skriver Simrishamns kommun: ”Om inte förstärkning görs i Ystad finns risken att servicen och tillgängligheten även där försämras.” Det är en annan dimension som vi kanske inte talar om så ofta. Det handlar om de människor som kanske behöver resa till ett annat kontor. Det är inte så att Statens servicecenter får mer pengar. Den personal som finns på de andra kontoren kommer att bli allt hårdare belastad.

Det är de facto en försämring av statlig service oavsett hur man vänder och vrider på det. Det är bara att konstatera.

Simrishamns kommun skriver också att kommunen kommer att få ”en än mer kompensatorisk roll med konsekvensen att kommunen kommer att behöva kompensera för den avsaknad av servicekontor som beslutet innebär”.

Alltså kommer det att bli så, vilket Simrishamns kommun bekräftar, att kommunerna kommer att få kliva fram och ta ansvaret när staten sviker. De människor som har problem med digitala tjänster och hjälpmedel finns ju kvar i Simrishamns kommun och i andra kommuner runt om i landet.

Man säger också: ”Här ser vi att ett ännu större ansvar läggs över på kommunen, främst på verksamheterna inom socialtjänst, kontaktcenter och andra öppna verksamheter i kommunen. – – – Finns inget servicekontor kommer medborgarna att vända sig till kommunens verksamheter med sina frågor i större utsträckning.” Det här är signerat av Jeanette Ovesson, kommunstyrelsens ordförande, från Moderaterna, i Simrishamns kommun den 26 mars 2025.

Det är så här det ser ut runt om i landet. När Statens servicecenter försvinner står kommunerna med Svarte Petter, och människorna som har svårt med de digitala hjälpmedlen och tjänsterna finns kvar.

Det är mycket möjligt att vi kommer att få se husbilar i framtiden som kan köra runt i småorter runt om i hela landet och hjälpa människor med service när det gäller statliga bestyr. Det är väl en fin tanke. Men vi är inte där just nu i varje fall. Det är bara att konstatera.

Det finns, som jag har sagt tidigare i debatten, egentligen inte någon konflikt. Man skulle kunna ha kvar fysiska kontor och husbilar som kör till andra ställen runt om i landet, eller vad de mobila lösningarna nu blir. Jag tolkar det som husbilar, men jag vet inte.

Det är mycket intressant att följa debatten och diskussionen och se hur även borgerliga politiker runt om i landet uttrycker att det är ett väldigt dåligt beslut. Tänk att vara moderat kommunstyrelseordförande och ha sådana kamrater i regeringen. Då behöver man inte ha någon opposition att bekymra sig för.

(Applåder)

Fru talman! Det har redan framförts i talarstolen några gånger att det här är en speciell debatt, om man uttrycker sig diplomatiskt. Det är en ganska märklig debatt, kan jag tycka, där det bland annat har sagts att Statens servicecenter följer vissa principer. Men sedan fick vi veta att hyresavtalen styr vilka kontor som läggs ned. Det finns alltså egentligen inga principer som följs. Regeringen styr inte myndigheten utan låter den sväva fritt och göra lite vad den vill. Det kan leda till att Statens servicecenters kontor stängs ned lite överallt.

Som jag sa i mitt förra inlägg handlar detta om människor av kött och blod, men man kan såklart också föra ideologiska och filosofiska resonemang. Statsrådet gav sig i väg på en nästan filosofisk utsvävning när han började prata om att digitalisering gör att staten är närvarande och sa att om man kan ringa en myndighet, så finns den. Om man ringer 114 14 innebär det alltså att Polismyndigheten finns i ens kommun. Om man kan logga in någonstans och sköta sina ärenden, så är staten närvarande. Det är ju lite nästan som att parafrasera Descartes: Jag tänker på staten, alltså finns den. Vi är verkligen inne på något slags filosofiskt resonemang om vi tänker att staten är närvarande om man kan logga in på en etjänst.

Jag ska träffa Pensionärernas riksorganisation i Ystad på fredag. Om jag säger till dem att digitalisering innebär att staten är närvarande – och att det faktum att de kan logga in på en etjänst betyder att staten är närvarande i Ystad – får jag nog ta på mig en skyddshjälm på grund av hur de kan reagera.

Det här är en väldigt speciell debatt, måste jag säga. Den spretar lite hit och dit, och det läggs mycket tid på att prata om parlamentariska förutsättningar. Det kan man lägga tid på. Det är statsrådets val. Jag tror att vi får anledning att återkomma. Det blir kanske inte 52 interpellationsdebatter men vi kommer nog att ha en drös till innan vi är färdiga med den här frågan.