Lars Wistedt

Fru talman! Sammanfattningsvis: Som jag sa tidigare handlar stödet ytterst, och precis som försvarsministern sa, om vårt oberoende och om att den demokratiska globala gemenskapen måste stå upp mot den ryska aggressionen.

Återigen: Sverigedemokraterna står fullt ut bakom stödet till Ukraina och kommer även fortsättningsvis att stödja regeringen i detta. Självklart anser vi att ett land ska få försvara sig utan att ha ena armen uppbunden. Det är faktiskt så här: Ryssland startade kriget, och de kan avsluta det när som helst. Det är bara att sluta skjuta, dra sig tillbaka och ersätta för de skador de har åstadkommit.

Fru talman! Jag vill bara reda ut att Sverigedemokraterna fullt ut står bakom regeringen i stödet för och till Ukraina. Sverigedemokraterna ser stödet som en investering i vår säkerhet, vårt oberoende och vår frihet att göra våra egna demokratiska vägval.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige och Sverigedemokraterna står upp för den regelbaserade världsordningen och våra västerländska värderingar. Och det är just denna världsordning som nu Ryssland och dess allierade i en form av ondskans axelmakter nu försöker rasera.

Ukraina, baltstaterna och Finland har en månghundraårig erfarenhet av ockupation och förtryck från Ryssland och Sovjetunionen, i likhet med övriga före detta östeuropeiska länder, för den delen. Jag vill också påminna om att Finland 1939 stod upp mot sovjetiska krav och hot på samma sätt som Ukraina nu har gjort. Under fem år av krig mot en vida överlägsen motståndare förlorade Finland förvisso 11 procent av sin yta och närmare 100 000 i skadade, döda och försvunna soldater, men man behöll sin frihet och sitt nationella oberoende. Finland fick betala ett högt pris, men man är fortfarande en fri nation. Andra länder gick det inte lika bra för.

Sverigedemokraterna anser att Sverige fortsatt ska stödja Ukraina i deras kamp för frihet - så länge som det behövs och med så mycket som vi rimligen förmår - för friheten är alltid värd att försvara.

Herr talman! Jag tänkte närmast på typen av kärnvapen. De vill amerikanerna inte ens sätta in här. De jättestora ubåtarna får man knappt ens in i Östersjön. De kan inte gömma sig. De är till för att vara ute på Atlanten långt bort.

Vitsen med de andra interkontinentala missilerna är att man är på andra sidan jorden och väl skyddad. Ur ett rent nukleärt planeringsperspektiv är det vansinne att proppa in dem i Sverige.

Jag tror inte att ledamoten behöver känna så stor oro över den biten. Jag känner lite mer oro för att man ser USA som den stora skurkstaten. Det är faktiskt garanten för vårt försvar och för vår frihet i väst.

Jag borde vara betydligt mer orolig som ledamot över de ryska kärnvapnen. Här har det förts fram nya robotar i Kaliningrad, Murmansk och allt vad det är. Det är Iskanderrobotar, Kalibrrobotar och allt vad det är. Det borde jag känna en enorm oro över.

Vad sedan gäller disciplinlagstiftningen sköter varje land disciplinlagstiftningen för sin egen trupp. Så har det varit även för Sverige när vi har varit utomlands.

Det har inte varit tal om att en annan nation ska kunna gå in och helt enkelt lagstifta om hur vi ska få bete oss och vilka straff vi ska få.

Jag skulle gärna vilja höra hur ledamoten ser på till exempel det svenska engagemanget i Afghanistan. Vi var faktiskt där i 20 år. Där gällde svensk lagstiftning inne på campen och svensk disciplinlagstiftning, och vi var inte beskattade i Afghanistan. Framför allt lydde inte truppen under sharialagar i Afghanistan.

Herr talman! En fördel med att stå i talarstolen så här precis före en sen votering är att man har ovanligt mycket publik. Men jag ska försöka göra pinan så kort som möjligt. Jag har bara två frågor till ledamoten.

Ledamoten pratar om kärnvapen. Vilka kärnvapen är det rent fysiskt hon tänker på? Är det de 170 meter långa strategiska ubåtarna av Ohioklass, tre gånger så stora som svenska ubåtar, eller är det möjligen de interkontinentala missilerna, som finns i stora silor i Mellanvästern? Är det de som ska komma hit? Jag har väldigt svårt att se det. Ledamoten får gärna exemplifiera.

I ett tidigare inlägg pratade ledamoten om att svensk lagstiftning i princip ska gälla i Sverige även för amerikansk trupp. Det var även någonting som kollegorna från Vänsterpartiet sa. Jag förmodar att ledamoten också anser att det här ska gälla omvänt: Om Sverige sätter in trupp i Norge eller Finland ska norsk eller finländsk lag gälla för svensk trupp. Stämmer det?

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på dels de reservationer som finns, dels de bordläggningsyrkanden som har framförts från Vänstern och Miljöpartiet.

Jag tycker att de sista yrkandena är att göra både Sverige och våra allierade en björntjänst, närmare bestämt en rysk björntjänst. Vi sverigedemokrater var tydliga med att det svenska medlemskapet i Nato i kombination med DCA-avtalet stärker vår nationella handlingsfrihet och vår absoluta rätt att själva göra våra säkerhetspolitiska vägval.

Vi kan konstatera att Sverige och övriga Europa efter decennier av ansvarslös ned- och avrustning står tämligen illa förberedda inför en potentiell konflikt med Ryssland. På grund av den omfattande nedrustning som diverse höger- och vänsterregeringar gjorde under perioden 1991-2015 kommer Sverige inför ett ryskt militärt hot under överskådlig tid att vara direkt beroende av militär hjälp utifrån.

Den militära hjälpen, herr talman, kan i stort sett bara komma från USA, som är det land som faktiskt har tillgängliga styrkor med rätt förmågor som skulle kunna dirigeras och transporteras hit i händelse av en snabbt förändrad säkerhetssituation.

I det här sammanhanget ska man se DCA-avtalet som ett generiskt militärtekniskt ramverk, som förutser och undanröjer alla de administrativa hinder som vårt land är fullt av för att möjliggöra en snabb amerikansk förstärkning av Sveriges och Natos försvarsförmåga i norra Europa. Avtalet kan senare kompletteras med detaljer rörande det eller de specifika förband som man kommit överens om ska tillföras, det vill säga var de får röra sig, var de får gruppera, med vem de ska samverka och vem som ska föra befäl över dem.

På samma sätt kan man mycket väl efter hand justera DCA-avtalet om eller när man upptäcker brister eller förbättringsmöjligheter. Det handlar ju faktiskt inte om Mose stentavlor eller om ett elfte budord. Detta är ett ömsesidigt samarbetsavtal, inte en kapitulation, som är baserat på full respekt för Sveriges suveränitet.

Herr talman! Väldigt få om ens några krig har startat för att den anfallande parten har uppfattat sig som underlägsen. Snarare har motsatsen varit den tändande gnistan: vissheten om att nu är vi överlägsna, så nu tar vi chansen och slår till - ungefär så som man kan misstänka att den ryska regimen resonerade inför den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.

Grundtanken med försvarsalliansen Natos samlade förmågor är att genom tydlig styrkebalans, hög beredskap och defensiv hållning avskräcka främst Ryssland från att angripa ett Natoland, det vill säga att i första hand genom avskräckning förhindra att ett krig över huvud taget startas. DCA-avtalet, anser vi, bidrar starkt och mycket påtagligt till att förstärka just vår kollektiva avskräckningsförmåga.

Herr talman! Det finns två faktorer kopplade till varför vi över huvud taget röstar om det här avtalet i dag.

Den första handlar om Sveriges tidigare förda säkerhetspolitik, som lite förenklat var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Den i sin tur byggde på att vi hade ett starkt svenskt försvar, som vi hade på 80-talet - 30 brigader, 500 flygplan och så vidare. Det starka svenska totalförsvaret var centralt för trovärdigheten i vår förda linje. Den förmågan finns inte kvar i dag i samma omfattning.

Under kalla kriget var utgångspunkten att Sovjetunionen/Ryssland skulle vara uppbundet av en väpnad konflikt i Centraleuropa och enbart kunna avdela mindre styrkor, eventuellt förstärkta med enheter från andra Warszawapaktsländer, för anfall mot Sverige och Norden. Det starka svenska försvaret skulle då vara tillräckligt för att avhålla Sovjet/Ryssland från att anfalla även oss.

Den andra faktorn var, och är även fortsättningsvis, Ryssland och dess aggressiva agerande mot sina grannländer. Efter kalla krigets slut har tidigare Warszawapaktsländer - Polen, Tjeckien, baltstaterna med flera - lärt och dragit slutsatser av historien och så fort de bara kunnat gått med i såväl EU som Nato. Flera av dem har också tecknat eller håller på att teckna liknande avtal som det vi nu debatterar. De om några borde veta vad de pratar om.

Herr talman! Det finns i dagens säkerhetspolitiska läge endast en dimensionerande fiende för Sverige, nämligen Ryssland. Det är ett Ryssland som blir alltmer nationalistiskt, imperialistiskt och neostalinistiskt och som direkt hotar sina grannländers självständighet och därigenom även Sverige.

Förhoppningen om en demokratisk utveckling i Ryssland efter Sovjetdiktaturens fall 1991 kom på skam redan i mitten av 90-talet. När Västeuropa då rustade ned valde Ryssland i stället att målmedvetet rusta upp. Därefter har konflikter med närliggande länder varit någonting konstant fram till i dag.

Herr talman! Den 21 december 2021 skickade Ryssland, på samma sätt som i samband med den så kallade notkrisen 1961, brev till bland annat Sverige och Finland där man krävde så kallade säkerhetsgarantier från oss och att vi skulle anpassa vår säkerhetspolitik efter de ryska kraven. För oss Sverigedemokrater är något dylikt helt otänkbart.

Påtryckningar, utpressning, subversion, desinformation, informationskrigföring och psykologisk krigföring är aktiva verktyg i den ryska utrikespolitiken. Detta är ingenting som upphörde i och med Sovjetunionens kollaps utan någonting som används allt oftare och i nya former, med stöd av ny teknik, i Ryssland i dag. De ryska kraven 2021 handlade med andra ord inte om säkerhetsgarantier för Ryssland för att uppnå en fredlig stabilitet utan enbart om att skapa ett ökat ryskt handlingsutrymme, och därmed militärt övertag, inför en möjlig eskalering av Ukrainakriget.

Ryssland är också det land som i dag har en stor del av sina kärnvapen i vårt närområde. Totalt förfogar Ryssland över drygt 5 000 stridsspetsar - varav knappt hälften är taktiska, det vill säga korträckviddiga - och konventionella stridskrafter som efter viss återhämtning har potential att vida överstiga Nordens samlade numerär.

Ryssland och den ryska diktatoriska regimen föraktar svaghet och obeslutsamhet men förstår och respekterar beslutsamhet och styrka. Därför får Sverige likt Finland 1939 eller 1961 inte ge vika för ryska eller andra påtryckningar, utan vi bör godkänna det försvarssamarbetsavtal med USA som ligger framför oss för att öka vår och det samlade Europas säkerhet.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag framhålla att Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med en tydlig nationell grundsyn. Därför anser vi att det bästa för Sverige i dagens säkerhetspolitiska läge är att ingå detta försvarssamarbetsavtal med USA. Det är för oss sverigedemokrater centralt och icke förhandlingsbart. Ett fördröjt DCA-beslut skulle enbart gynna Putin och Ryssland och försvaga den västliga demokratin. Det är ingenting som Sverigedemokraterna är beredda att medverka till.

En sista passus: Nukleär terrorbalans är faktiskt bättre än nukleär terror utan balans.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Medborgare och personal inom Försvarsmakten! Försvarsberedningen avslutar den här veckan sitt arbete och lämnar i morgon in slutrapporten Stärkt försvarsförmåga - Sverige som allierad. I den lyfter beredningen fram vikten av att snabbt öka vår samlade försvarsförmåga, framför allt i skuggan av det ryska angreppskriget i Ukraina.

Nu är det mycket som ska ske på kort tid. Det handlar om att återuppbygga det som drygt 30 år av tämligen omfattande slapphänthet från diverse regeringar sedan 1995 har raserat. Det tar som bekant ofta minst dubbelt så lång tid att bygga upp något som att rasera det.

I debatten har det fokuserats väldigt mycket på inköp av materiel och ammunition, inte minst med tanke på att Sverige har levererat 15 stödpaket till ett värde av över 30 miljarder till Ukrainas frihetskrig. I dagens marknadsbaserade samhälle tar det tid att beställa ny materiel, då industrin behöver ordrar för att starta ny produktion. Det finns också en uppsjö av byråkratiska hinder att övervinna, däribland miljötillstånd.

Fru talman! Att ersätta materiel och förnödenheter kan i dag jämföras med byggandet av Egyptens pyramider. Vi befinner oss i nästan samma situation som i september 1939. Då tog det närmare 50 år och mycket mer än 2 procent av bnp att bygga upp det robusta totalförsvar som var ett svenskt adelsmärke under 60, 70- och 80-talen. Att det skulle gå fortare i dag, eller för den delen kosta mindre, är tämligen osannolikt. Prislappen hade kunnat vara mycket mindre om vi inte hade avvecklat allt under de gångna 20-25 åren.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Personalförsörjning

Fru talman! Det här med att ersätta materiel är förvisso en sak, men det finns någonting som är betydligt svårare att återanskaffa, nämligen Försvarsmaktens kompetenta personal. Vissa partier har här under den senaste tiden pratat väldigt mycket om att det ska till nya brigader, nya regementen, nya utbildningsplatser och allt vad som nu utlovats. Det här låter ju bra, särskilt ur ett regionalpolitiskt perspektiv, för då ser man nya arbetstillfällen och därmed ett bättre kommunalt skatteunderlag. Det som dock inte riktigt har nämnts i den här debatten är faktiskt personalen.

Fru talman! Vem ska göra allt det här? Vem ska göra grovjobbet med att sätta upp de nya organisationsenheterna och utbilda de nya bataljonerna och förbanden för att sedan kanske kommenderas iväg hemifrån, ibland på flerårig tjänstgöring inom Sverige eller utomlands, kanske till Natostaber eller annan tjänstgöring på andra sidan Östersjön, om inte just personalen?

Hur ska vi rekrytera - och kanske framför allt behålla - dugliga och motiverade officerare och specialistofficerare och även naturligtvis anställda gruppbefäl, soldater och sjömän? De har ju redan under fredstid arbetsförhållanden som innebär betydligt större umbäranden än vad många - jag skulle nog vilja säga de allra flesta - upplever dagligdags i sina civila jobb.

Som befäl eller soldat förutsätts du vara en i laget, delta i förbandets utbildning samt planera och förbereda dig inför övningar utanför betald tjänstetid. Du ska som ledare och föregångsperson delta i tämligen ansträngande fysisk träning under hårda förhållanden året om i alla väder. Du ska också planera, leda och följa upp övningar med skarp ammunition, skarpa sprängmedel, tunga stridsfordon, flygplan och fartyg där risken för skador är påtaglig och samtidigt ansvara för att de soldater som anförtrotts dig inte skadar sig eller omkommer vid olyckor.

Du ska även vara ställföreträdande mamma och pappa, lyssna på dina soldaters bekymmer och vårda deras mentala hälsa. Du ska lära dem att sköta sin utrustning och till och med att städa sitt eget rum - det är det inte alla som kan. Du ska lära dem att de är en del i ett lag och en del i något större - en liten men viktig kugge i vårt totalförsvar. I krig eller olika former av insatser utomlands ska du som befäl leda soldaterna i strid, dela deras umbäranden och riskera att bli skadad eller dödad, samtidigt som du ansvarar för en grupps, en plutons eller ett kompanis liv och säkerhet.

Allt det här ska du göra i en organisation som under lång tid berömt sig för att inte få vara löneledande - du ska egentligen vara tacksam för att du fått gå en utbildning med värnpliktsförmåner. Med den inställningen, fru talman, är det inte konstigt att vi har brist på befäl och personal av olika kategorier i Försvarsmakten.

Vad kan vi då göra för att åtgärda detta? Ytterst är det ju faktiskt Försvarsmakten som är personalansvarig, och inom Försvarsmakten måste man nu orka tänka utanför boxen, särskilt mot bakgrund av vår nya ställning som allierad i Nato. Men om man nu inte kan erbjuda marknadsmässiga löner bör man kanske i stället fundera på andra ersättningsformer, dels för att locka intresserade att ta anställning i Försvarsmakten, dels för att sedan kunna behålla dem. Det tar uppemot tio år att få fram en duglig kompanichef, bataljonschef eller flygförare och kanske ännu längre att få fram en duglig fartygschef eller annan specialist inom något av vapenslagen. Sammantaget kostar det här flera miljoner kronor per individ. Att då inte säkerställa att yrket är attraktivt i det långa loppet är en otroligt dålig investering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Personalförsörjning

Fru talman! Man skulle kunna tänka sig någon form av premie i olika intervaller beroende på anställningstid, kanske så att den anställde kan välja det som passar just denne bäst. Ett exempel på detta kan vara att pensionsåldern sänks med ett år efter vart fjärde års tjänstgöring. Detta system finns i Frankrike vid utlandstjänst - ju längre bort, desto fler år i sänkt pensionsålder. Man kan också tänka sig ett system där man får ett års betald utbildning på högskola i samband med karriärväxling. Andra exempel kan vara skattefria premier vid längre utlandstjänstgöring eller längre kommenderingar från hemorten, skattefria premier för fältövningsdygn, fria tjänstebostäder på orter med rekryteringssvårigheter, fri barnpassning på tjänstgöringsorten med mera.

Fru talman! Det är ju faktiskt endast fantasin som sätter gränserna för vad man skulle kunna göra - eller kanske snarare bristen på fantasi tillsammans med en hel del svensk administration och byråkrati. Men vill man så kan man.

(Applåder)

Herr talman! När vi pratar om syrefattiga rum och Försvarsberedningen har jag nog full förståelse för det, för är det någonting som vi har efterlyst från Sverigedemokraternas sida är det att vara tydliga bland annat när det handlar om tidsförhållanden. Där har vi sagt att vi måste vara tydliga när det gäller till exempel vilket utgångsläge vi har och vilket målläge vi ska ha. Vi måste ju vara eniga om det här. Där har inte minst Peter Hultqvist varit väldigt tydlig med att säga att det här inte går att förutsäga och då inte haft en tydlig uppfattning i frågan, något som jag tycker är lite konstigt när man pratar om målstyrning och detaljstyrning.

Motsatsen, när vi har pratat mål- och detaljstyrning, har ju varit att man har gått in under en lång period, från 1995 och framåt, och i väldigt hög grad detaljstyrt och inte lyssnat på professionen. Där tycker vi nu att det behövs en tydlig skillnad.

När det gäller att våga ha en uppfattning är det faktiskt Försvarsberedningens uppgift att ha den uppfattningen, och det är det som vi nu håller på att arbeta med och som vi ska redovisa den 26 april. Jag ser verkligen fram emot att Peter Hultqvist kommer att vara väldigt tydlig med vad vi i Försvarsberedningen ska komma fram till och vilka målsättningar och vilka utgångslägen vi ska ha för den kommande planeringen.

Herr talman! Jag skulle bara kort vilja kommentera det förra replikskiftet där vi pratade lite ekonomi.

När det gäller försvaret och pengar pratar man kanske inte så mycket kronor och ören när det handlar om tillväxt, utan man pratar om procent av bnp. Vi kan konstatera att 2014 låg det ungefär på 1,2 procent av bnp, 2015 på 1,1 procent av bnp och 2019 på 1,2 procent av bnp. Där var det alltså inte någon våldsam tillväxt. År 2024 kommer det att ligga på 1,8 procent av bnp enligt den svenska anslagsmodellen, och det är ju lite intressant.

Jag skulle också vilja kommentera det Peter Hultqvist säger om att vi abdikerar. Det kallas inte för att abdikera, utan det kallas för målstyrning. Om Peter Hultqvist hade lyssnat lite noggrannare hade han hört att vi talade om att i görligaste mån och i största möjliga utsträckning tillåta Försvarsmakten att ha synpunkter. Det är trots allt de som är proffs, inte vi politiker.

Jag vill därför ställa frågan till Peter Hultqvist, som uppenbarligen också har hört ÖB:s råd: Vad är det som är fel i dem? Vad är det som politiken vet bättre än ÖB när det gäller de militära förbandens utformning?

Herr talman! Jag kan konstatera att vi i den delen är överens om att mycket återstår och att mycket behöver göras. Ett stort arbete ligger framför oss i Försvarsberedningen.

Men jag vill återigen understryka att när det gäller genomförandet av tidigare beslut har de offentliga utredningarna pekat på tydliga brister i finansieringen av det som kan genomföras. Ledning, kontroll och uppföljning har inte varit till fyllest, och det har gällt både civilförsvaret och en del av det militära försvaret.

Men det finns mycket att göra, och jag är helt överens med Peter Hultqvist om det som gäller prisbilden. Vi kan till exempel se att priset på en artillerigranat har ökat med 400 procent. Det innebär att även om vi lägger mycket mer pengar blir det inte nödvändigtvis fler granater. Även detta är någonting som vi måste ta hänsyn till i Försvarsberedningens fortsatta arbete.

På samma sätt kostar det väldigt mycket att organisera nya förband. Man har till exempel talat om att skapa ett par nya organisationsenheter, ett par nya brigader. Då ska man komma ihåg att kostnaden för att etablera en ny organisationsenhet ligger på mellan 1 ½ och 2 miljarder kronor, och då är det en fredstida organisationsenhet vi talar om. Till detta kommer sedan krigsförband, där materiel ska köpas in med långa leveranstider och höga priser, och precis som Peter Hultqvist säger är det ökande priser.

Enligt en uträkning från 2017 skulle en mekaniserad brigad i billigaste fall kosta 600 miljoner, och med högsta beredskap, som är det vi vill ha, ungefär 3 miljarder. Detta var alltså för ungefär sju åtta år sedan.

Vi kommer dessutom att behöva köpa in 60 till 70 nya stridsvagnar, och leveranstiden på all sådan materiel är väldigt lång. Det kommer alltså att bli svårt att i närtid upprätta nya brigader. Det är ju en av anledningarna till att vi pratar om intensivutbildning av lokalförsvarsvärnpliktiga. Detta nämner jag som en liten parentes.

(Applåder)

Herr talman! Jag betvivlar inte att det som vi talar om har beskrivits i ord och beslutats. Det som däremot har hänt är att det inte fullt ut har finansierats. När vi talar om dokument kan vi nämna att det bland annat finns olika utredningar, till exempel SOU 2018:7, där det tydligt framgår att ekonomin för försvaret inte har medgett något utrymme för vidmakthållande av materiel i tillräcklig omfattning.

I rapporten Värnkraft från 2019 påtalar man påtagliga brister avseende just vidmakthållandet, till exempel när det gäller reservdelar, ammunition och övningar.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att för tids vinnande yrka bifall till utskottets förslag i betänkande FöU6. Sverigedemokraterna har dock även lämnat ett särskilt yttrande avseende intensivutbildning av värnpliktiga och vissa åtgärder för att värna om den svenska försvarsindustrin.

Jag kommer i mitt anförande att kommentera bland annat den del som handlar om intensivutbildning av värnpliktiga, och mina kollegor kommer sedan i sina respektive anföranden att prata om stödet till försvarsindustrin.

Vi debatterar i dag alltså FöU6, som i praktiken handlar om genomförandet av försvarsbeslutet 2020 med de tillägg som samtliga partier i riksdagen kom överens om i mars 2022. Samtidigt och parallellt pågår nu Försvarsberedningens arbete med att ta fram ett underlag för det kommande försvarsbeslutet, som ska börja gälla den 1 januari 2025. Den rapporten, med beredningens slutliga ställningstagande avseende grund- och krigsorganisation, ska lämnas den 26 april. Det är alltså då vi ska lägga grunden för tillväxt och utveckling av totalförsvaret. Dagens betänkande, FöU6, handlar alltså om slutförandet av det som tidigare har beslutats, och det är detta vi yrkar bifall till.

Herr talman! Det är många som sedan ett par år återkommande repeterat att det nu är allvar på riktigt och att det nu är bråttom. Men det har inte hänt så mycket i praktiken. Ord har egentligen först sedan regeringsskiftet 2022 börjat följas av kraftfull handling, och det ska nu bli mer av den varan.

Men det gäller inte bara att göra saker rätt utan också att göra rätt saker, på rätt sätt och i rätt tid. En av dessa saker är att ge tydliga signaler till Ryssland om att Sverige kan, vill och kommer att försvara sig. Det visar vi Moskva genom en kraftig ökning av försvarsanslagen, där operativ effekt går före symbolpolitik och prat.

Herr talman! Sverigedemokraterna driver frågan om intensivutbildning av värnpliktiga, där fler kullar under kortare tid utbildas i grundläggande soldatkunskaper och strid så att de kan utgöra ett effektivt lokalförsvar samt en snabbt tillgänglig personalreserv för fältarmén och de mekaniserade förbanden. När ny materiel efter hand tillförs kan dessa årskullar sedan kallas in för extra utbildning. På så sätt ökar vi tillgången på lokalförsvarsförband, och på något längre sikt kan vi även personalförsörja fältarméns utvidgning och ersättningsbehov.

Det borde därför med stöd av frivilligtjänstgörande reservofficerare samt instruktörer från hemvärnet, Försvarsutbildarna, Frivilliga Radioorganisationen, Bilkåren och alla de andra frivilligorganisationerna vara fullt möjligt att på befintliga förband till exempel utbilda tre årskullar lokalförsvarsvärnpliktiga på ungefär två år. Det utmärkta resultatet av utbildningen av ukrainska soldater och förband, bland annat i Storbritannien - det vi kallar Interflex - samt här hemma i Sverige, har visat att detta är fullt möjligt, bara man vill. Det kommer absolut att kosta pengar, arbete, svett och kanske även tårar, men det kommer också att kräva nytänkande, flexibilitet och inte minst förmånliga tjänstgöringsvillkor.

Försvarspolitik och totalförsvar

Osäkra tider kräver handlingskraft och tydlighet. Nu är det dags att sluta prata och börja öva och utbilda i stället.

Detta, herr talman, leder mig in på det jag ska prata om härnäst, nämligen nästa steg, efter FöU6. Det är väldigt frestande att som politiker börja leka med någon form av militärt Lego genom att sätta ihop militära byggklossar och tro att man bygger en effektiv försvarsmakt - eller, ännu värre, att utnyttja förstärkandet av Försvarsmakten för regionalpolitiskt röstfiske.

Vi sverigedemokrater anser att politiken bör peka ut övergripande prioriteringar och inriktningar och sedan låta dem som är proffs få mesta möjliga handlingsfrihet att utforma krigs- och fredsorganisationen. Sedan kan det komma att behöva göras principiella bedömningar, och först då bör vi politiker gå in och börja röra om i grytan. Vi har mellan 1995 och 2020 sett hur det har gått när politiken har lagt sig i och börjat detaljstyra försvaret. Låt oss inte göra om de misstagen!

Herr talman! Inför kommande försvarsbeslut står Sverige inför en helt ny situation. Vi är inte längre ensamma, utan vi är en del av en försvarsallians där Sveriges försvar börjar med att stödja Ukraina i dess frihetskamp samt solidariskt försvara våra allierade längs deras gränser och på deras territorium. Samtidigt måste vi inom våra egna gränser och inom angränsande sjö- och luftområden kunna skydda allierade styrkors uppmarsch och våra grannländers liksom våra egna försörjningslinjer.

Detta innebär att vi inte kan använda gamla måttstockar och grunder för hur försvarsbeslut har utformats historiskt, utan nu måste vi tänka ur ett nytt perspektiv, det vill säga ett alliansperspektiv. Det som komplicerar situationen är att vi även måste väga in tidsfaktorn. Hur mycket tid har vi, och hur utnyttjar vi den tiden på bästa sätt? Problemen kan inte längre skjutas på framtiden utan måste hanteras direkt, här och nu.

Herr talman! Under förra året var Försvarsberedningen i sina båda rapporter Allvarstid respektive Kraftsamling mycket tydlig med att det brådskar och att vi i planeringen måste utgå från den farligaste men inte nödvändigtvis den troligaste händelseutvecklingen.

Sverigedemokraterna anser att den farligaste händelseutvecklingen är att kriget i Ukraina i närtid på något sätt upphör och att Ryssland då inte har förlorat. Detta skulle i sin tur innebära att Ryssland kan fortsätta att rusta i nuvarande takt. Man avsätter drygt 40 procent av statsbudgeten för att bekosta krigsansträngning och upprustning, det vill säga en total mobilisering av det ryska krigsmaskineriet. Samtidigt håller vi i väst på och dribblar med runt 2 procent av bnp.

Denna matematik innebär att Ryssland inom fyra till sju år från ett krigsslut i Ukraina - eller kanske inom ännu kortare tid - kan nå en punkt där de utifrån rysk logik bedömer att ett anfall mot väst skulle kunna lyckas, om än med ett stort mått av chanstagning. Givet vad vi har sett under de senaste femton åren är chanstagning inte främmande för den ryska statsledningen. Detta antagande måste utgöra grunden för vår planering och våra förberedelser.

Kan vi då förutse händelseutvecklingen de närmaste fem till tio åren? Svaret på den frågan är förvisso nej - det kan vi inte, för vi har inga kristallkulor. Men vi måste våga fastställa en gemensam planeringsgrund så att hela totalförsvaret arbetar under samma förutsättningar och därmed kan gå i takt mot samma mål.

Herr talman! Först under 2025 kommer vi att få ta del av alliansens förmågemål, och vår integrering i den gemensamma försvarsplaneringen kan då på allvar börja ta form. Vilka är då slutsatserna utifrån detta resonemang?

För det första: Vi måste maximera insatsberedskapen och krigsdugligheten för våra befintliga förband - återigen, här och nu.

För det andra: Vi måste utgå från att vi i värsta fall kan behöva försvara alliansen - men även försvaras av alliansen - före 2030.

För det tredje: I den kommande utformningen av totalförsvaret måste vi ta hänsyn till vår nya roll i alliansens försvarsplanering. Detta gör att vi i det kommande försvarsbeslutet 2025 måste ha flexibilitet och beredskap att anpassa den nya krigs- och grundorganisationen efter hand som den rollen klarnar. Vi får alltså inte bygga oss fast i traditionellt tänk och traditionella handlingsmönster.

(Applåder)

Fru talman! Återigen: Tack, ministern, för ett väldigt tydligt svar! Det känns skönt att nu höra att vi har en väg framåt och kan undanröja dessa hinder för Försvarsmakten och inte minst försvarsindustrin. Det kanske nu bokstavligt talat blir mer verkstad i både Linköping, Karlskoga och Karlskrona - det vore väldigt bra!

Slutligen vill jag som avrundning framföra mina gratulationer till statsrådet efter omröstningen i onsdags. Jag hoppas att vi även i denna fråga framledes kommer att kunna visa samma enighet som i onsdags. Försvarsmakten, försvarsindustrin och svenska folket förtjänar faktiskt det.

Fru talman! Det är väldigt skönt att höra att det finns en tidshorisont, för det har vi saknat - och inte bara vi utan många där ute, både Försvarsmakten och försvarsindustrin. Hotet från Ryssland mot Sverige, Ukraina, vår demokrati och vårt sätt att leva finns ju här och nu, inte 2030 eller 2035. Den långsamma hanteringen har försenat Försvarsmaktens återuppbyggnad, och det är skönt att se att vi är på väg framåt.

Det viktiga här är tillämpningen av miljöbalken och att vi kan få till stånd dessa undantag. I en rapport från FOI, till exempel, lyfts detta med miljötillstånd upp som ett stort problem. Om vi tittar på vad miljötillstånd innebär för försvarsindustrin, som stöder Försvarsmakten, ser vi att det handlar om exempelvis buller - när, var och hur ofta man får skjuta. Ett sådant tillstånd kan ta mellan sju och tio år att få, och det funkar inte. I försvarssammanhang är detta en evighet. Det är alltså skönt att höra att något kommer att hända.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men jag skulle ändå vilja lyfta ett par exempel för att ge en bakgrund till detta så att vi ser vad som behöver göras.

I april 2022 fick Gotlands regemente tillstånd beviljat för att använda sitt eget skjutfält Tofta. Den processen tog tre år; det är märkligt.

Ett annat exempel är Saabs testcenter i Karlskoga, där Saab provskjuter ammunition som ska till bland annat Ukraina - efterfrågan är därför väldigt hög. Saab ansökte om möjlighet att då och då, inte dygnet runt och massor, få skjuta utanför de ordinarie tiderna. Länsstyrelsen säger nej. Landshövdingen går in och engagerar sig, och så får man ja. Så långt allt väl. Beslutet överklagas dock av en privatperson, och ärendet hänskjuts till mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, som avslår ansökan då man anser att det inte föreligger särskilda skäl. Saab har överklagat, men processen tar enorm tid - tid som inte finns.

Fru talman! Det är närmast att beteckna som löjeväckande att det pågår ett storkrig i närområdet men att detta inte utgör särskilda skäl för en byråkratisk instans. Vad ska då till? Jag har svårt att tänka mig något. Det måste finnas undantagsregler som kan tillämpas på nationell nivå.

Vi kan definitivt anta att Putin knappast behöver ansöka om miljötillstånd om han vill anfalla Sverige. Han kommer inte heller att behöva vänta på klartecken från mark- och miljödomstolen för att göra det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Vad jag kan förstå delar vi insikten om behovet av att undanröja de hinder och begränsningar som finns för att snabbt stärka Försvarsmaktens förmåga. Det enda som oroar mig lite grann är att jag inte riktigt fick svar på när detta kommer. Det är ju snart tre år sedan Försvarsmakten skickade in sin första hemställan i ärendet, och omvärldsläget går snabbt åt fel håll.

Vi sverigedemokrater är väl medvetna om att Försvarsmaktens verksamhet har påverkan på miljön. Vi är också väl medvetna om att Klimat- och näringslivsdepartementet har sitt uppdrag och att varje ärende är viktigt i sig. Men allt måste i dag ses i ett helhets- och totalförsvarsperspektiv. Det är vår bestämda uppfattning att det under ideala säkerhetspolitiska omständigheter hade varit rimligt med en lång och väldigt noggrann handläggningstid enligt alla konstens regler. Men när läget är som det är nu, när omvärlden och hoten mot oss förändras och ökar, måste även statsförvaltningen kunna tempoväxla. Handläggningen av de här frågorna sker ju inte i ett vakuum, utan det finns en otäck omvärld där ute som - märkligt nog - inte tar hänsyn till svensk byråkrati.

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen nyligen tog Hans-Christian Hagman från nationella säkerhetsrådet upp en punkt som jag skulle vilja belysa här. Han höjde nämligen ett mycket tydligt varningens finger för att varken terrordåd, pandemi, vilseledningsoperationer eller kriget i Ukraina tycks ha skapat någon sense of urgency i statsapparaten med alla dess stuprörsprocesser.

Hagmans varning går helt i linje med det som vi sverigedemokrater i försvarsutskottet har lyft fram på sammanträden, i debatter och på departementsmöten i mer än ett år.

Till det här problemet ska vi kanske lägga självbilden som många har - att Sverige, det ansvarstagande lilla landet i norr, ensamt ska rädda världen. Alla ska lyssnas på, och alla ska höras. Då tar allting väldigt lång tid.

Vi menar att det måste finnas en verklighetsförankrad balans mellan det här ansvarstagandet och det mycket påtagliga existentiella hot som ett alltmer aggressivt och brutalt Ryssland utgör mot Sverige och demokratin. Om vi inte hanterar det omedelbara och existentiella hot som Ryssland utgör kommer vi sannolikt inte att behöva bekymra oss alls om att värna miljön i framtiden.

Fru talman! Vi debatterar i dag försvarsutskottets betänkande FöU1, och jag vill inleda med att yrka bifall till samtliga förslag i utskottets betänkande.

Jag kommer nu att kommentera den del som rör det militära försvaret, och min kollega kommer sedan att kommentera det som rör det civila försvaret.

Medborgare, totalförsvarspersonal, riksdagsledamöter och särskilt befolkningen i Finland, som i dag upplever sin 105:e självständighetsdag - må det bli många fler!

Ett flertal regeringar av blandade kulörer har under perioden ungefär 1995 till 2015 negligerat och avrustat totalförsvaret. 92 procent av armén och över 70 procent av marinen och flygvapnet avvecklades, och i stort sett hela det civila försvaret fick gå på plankan. Försvaret blev ett särintresse och en budgetregulator.

Vi står inför en återuppbyggnad av det svenska försvaret, och mycket ska hända nu. Samtidigt råder brist på personal och materiel men framför allt på tid. Det innebär att det behöver prioriteras - tämligen hårt, emellanåt - bland allt som behöver åtgärdas.

I vårt samarbete med regeringen prioriterar vi sverigedemokrater fortsatt stöd till Ukraina, fokus på Försvarsmaktens personal och omedelbara insatser för befintliga krigsförband. Jag kommer nu att kortfattat kommentera dessa tre punkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Försvar och samhällets krisberedskap

När det gäller stödet till Ukraina står vi återigen inför ett högst påtagligt hot från Ryssland. Det är i nuläget inte den svenska försvarsförmågan som är krigsavhållande och skyddar oss från ett angrepp i närområdet, utan de ukrainska truppernas motstånd, det ukrainska folkets motståndsvilja och det ukrainska samhällets uthållighet. Det ger oss tid att återuppbygga det som en röra av regeringar under årtionden har raserat. Vi måste vara medvetna om och tacksamma för de uppoffringar Ukraina gör och därför stödja Ukraina i kampen för allas vår frihet och demokrati. Ukrainas offer får inte ha varit förgäves.

Det måste stå klart för alla att det bara finns ett acceptabelt slut på kriget, och det är att Ukraina vinner, Ryssland förlorar och de ansvariga - från Putin ned till de enskilda individer som rent handgripligt begått krigsförbrytelser - ställs till svars och bestraffas.

Fru talman! Vi sverigedemokrater är tydliga med att vi måste vara beredda att ta omfattande strategiska risker för att fortsätta stödja Ukraina. Men vi ser det som en strategisk investering för ett fritt och demokratiskt Europa och för den regelbaserade världsordningen.

När det gäller Försvarsmaktens personal har vi i dag en fantastisk resurs i de kvinnor och män som tjänstgör i olika befattningar i Försvarsmakten och i våra totalförsvarsorganisationer och frivilligorganisationer. De har ett modernt och flexibelt ledarskap. De vet hur man tillämpar uppdragstaktik och är föregångspersoner både på jobbet och i andra roller i samhället. De är hängivna uppgiften att försvara landet och att i varje läge göra sitt yttersta även om det kostar på och är jobbigt.

Därför är det viktigt att reservofficerare av sina arbetsgivare inte nekas att tjänstgöra i befattning eller att som instruktör gå in och förstärka Försvarsmakten, till exempel när det handlar om utbildning av värnpliktiga i krigsförband. Det kan också handla om utbildning för utländska stridskrafter, och då tänker jag närmast på ukrainska förband eller på framtida allierade som kommer till Sverige för att till exempel öva krigföring uppe i Arktis. Där har vi specialkompetens.

Fru talman! Reservofficerare ska inte behöva förlora inkomst vid tjänstgöring, utan de ska kompenseras fullt ut, och det kan ske på olika sätt. Det kan ske via arbetsgivaren, och här vill jag framför allt lyfta fram LKAB i Kiruna, som på ett föredömligt sätt går in och fyller upp lönen för dem som går in och tjänstgör. Det kan också ske på annat sätt, genom statens försorg, men de ska kompenseras.

Våra frivilligorganisationer måste få ett betydligt mer omfattande stöd än i dag, och de tilldelade resurserna måste utnyttjas till sista kronan. Frivilligorganisationerna har en viktig uppgift att fylla inom ramen för totalförsvaret och för att stärka försvarsviljan i det svenska samhället.

Försvarsorganisationerna kan också effektivt förstärka Försvarsmakten med instruktörer när det gäller utbildning av värnpliktiga i vissa moment eller utbildning av allierade soldater när det gäller särskilda förhållanden, till exempel uppe i norr. De kan också bistå den civila delen av totalförsvaret när det gäller transporter, samband, djurhushållning och livsmedelsförsörjning. De utgör en fantastisk och unik resurs som vi ska vara rädda om.

Kontrakterad personal måste få möjlighet att efter godkända individuella tester kunna förlänga sin tjänstgöring, alternativt specialisera sig ytterligare när de har avslutat sin avtalade tid och därmed fortsatt kunna utgöra en viktig resurs för Försvarsmakten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Försvar och samhällets krisberedskap

Nu kommer vi in på våra krigsförband. De måste omedelbart bli insatsberedda vad gäller personal och materiel. Det innebär att fokus måste ligga på att intensifiera utbildningen av de värnpliktiga, och det bör ske på befintliga fredsförband. Det har gjorts förut, och det kan göras igen.

Vi måste tillse att den personliga utrustningen finns i tillräcklig mängd. Den ska finnas omedelbart gripbar på rätt tid och på rätt plats. Det kan också handla om att fordon ska finnas på rätt plats och inte vara hundra mil från det ställe där de egentligen ska tjänstgöra. Det handlar också om att fylla upp ammunitionslager av alla slag.

För att göra detta krävs det ett väldigt tydligt och personligt engagemang och ledarskap på alla nivåer inom Försvarsmakten. Att sätta upp nya förband tar tid och stora personella resurser i anspråk.

Det finns resurser som bättre kan användas i utbildningen av värnpliktiga eller för att fylla upp platser som vi har åtagit oss att fylla vid till exempel Natostaber. Här behövs äldre, erfarna officerare. De växer inte på träd.

En del av arbetet med att bli operativt effektiv handlar också om att reducera antalet processer, regler och andra begränsningar som år av för lite pengar, oklara uppgifter och rädsla för att bryta mot regler har medfört.

Sverigedemokraterna har vid ett flertal tillfällen haft och kommer fortsatt att ha dialog med företrädare för såväl regeringen som Försvarsmakten om det omedelbara behovet av att rensa i floran av certifieringar och processer. Det kan gälla alltifrån hanteringen av morakniv till att köra vanlig personbil - det vill säga sådant som rimligen måste falla under normalt sunt förnuft och inte kräva särskild utbildning. Chefer på alla nivåer måste våga gå före och visa att det går att vara kreativa, att det går att hitta okonventionella lösningar och att man måste ifrågasätta ingrodda rutiner som inte är funktionella. När det brådskar är 80 procent tillräckligt bra.

Fru talman! En försvarsminister på 1980-talet, som förvisso var socialdemokrat, var tydlig med att allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet. Det är en anda som vi behöver återuppliva.

Andra saker som vi måste titta på är finansieringen av kommande försvarsbudgetar och inte minst det kommande försvarsbeslutet. Här kommer vi fortsatt att verka för att det under en försvarsbeslutsperiod blir 2 procent som utgör en miniminivå för försvarsanslaget. De 2 procenten ska räknas på den traditionella modellen och alltså inte efter Natovarianten där man kan räkna in sådant som inte ger operativ effekt, till exempel moms och pension. Man ska bara räkna in sådant som ger ren operativ effekt. Och låt mig förtydliga. Det ska vara ett golv och inte ett pengamål i sig.

Låt mig runda av med att citera en äldre och erfaren marinkollega: Nu är det full fart framåt som gäller. Har man inte styrfart kan man inte heller svänga.

Därmed vill jag avsluta och önska er alla en god jul och ett förhoppningsvis mycket bättre 2024.

(Applåder)

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (SD).

Fru talman! Det var intressant att ledamoten nämnde Kiruna. Jag hade nämligen förmånen att i helgen vara där och prata. Det var väldigt tydligt att det är otroligt svårt att rekrytera personal som kan tjänstgöra där uppe och det av så enkla anledningar som att levnadsomkostnaderna är väldigt stora för dem som är anställda där. En försvarsmaktsanställd ha avsevärt mindre i lön än en butiksanställd och tjänar ungefär hälften av vad en person som jobbar i gruvan tjänar. Därför frågar jag: Hur avser Socialdemokraterna att långsiktigt bemanna ett nytt regemente i Kiruna, för det kommer att krävas särskilda åtgärder?

Fru talman! Det är alltid glädjande att höra att vi är överens i många frågor. Men jag har ett par frågor och funderingar.

Det första gäller nyetableringar i framtiden som ni nämnde. För mig känns det väldigt fluffigt. Ledamoten nämnde också att det finns ett stort behov här och nu av krigsförband. Då känns framtiden som väldigt långt fram.

Försvarsmakten bedömer att Ryssland kan ha kapacitet att med markförband anfalla Europa, i vårt närområde, inom en period av tre till sju år. I veckan såg vi att Polen varnade för att detta kan ske inom tre år. Det känns närmare än i framtiden.

Nu föreslår Socialdemokraterna, i ljuset av detta hot, att fler regementen etableras utöver dem som det - mot ÖB:s inrådan - fattades beslut om i försvarsbeslutet 2020. Men att etablera ett regemente tar lång tid, och det kostar mycket pengar - kanske 1 ½ miljard styck. Vi har sett att de regementen som det fattades beslut om 2020 inte börjar producera förband fullt ut förrän 2026-2028, och det känns också väldigt långt fram.

De föreslagna nyetableringarna i framtiden kommer knappast att leverera några påtagliga resultat vad gäller krigsförband förrän 2030, och då börjar det kännas som ont om tid.

Varför vill Socialdemokraterna inte lyssna på ÖB:s råd från den 6 november i år? Vad vet Socialdemokraterna som inte ÖB vet? För det är väl inte röstfiske som vi ser här?

Fru talman! Jag vill rikta mig till statsrådet Bohlin.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Vi sverigedemokrater ser fram emot ett fortsatt bra och nära samarbete för att bygga upp det nya starka totalförsvaret. Men - det finns alltid ett men - under det senaste halvåret har vi sett en hel del exempel på alltifrån upphandlingar till rapporter och utredningar där man inte har tagit hänsyn till totalförsvarsperspektivet.

I detta osäkra omvärldsläge utsätts landet och befolkningen för stora risker när de analyserna inte görs. Det har varit genomgående vid flera olika myndigheter och i verksamheter som ligger under dem. Det gäller Gotlandstrafiken, upphandlingar av viktig infrastruktur med mera.

Hur ser ministern på att införa riktlinjer i regleringsbreven till myndigheter om att alltid beakta totalförsvarsperspektivet när man utövar sin verksamhet, på ungefär motsvarande sätt som har gjorts med miljöfrågor? Har ministern, och för den delen också regeringen, redan tagit initiativ i den riktningen?

Herr talman! Jag förmodar att ledamoten menar tolvårsregeln. Något som vi måste ta fram när vi arbetar i Försvarsberedningen under kommande år är hur vi löser tidsproblemen. Det finns nog ingen lösning här och nu som är underverket, för i så fall hade den nog redan levererats. Men vi kan konstatera att det finns en rad viktiga personalkategorier, till exempel kvalificerade tekniker och personal ombord på ubåtar, som definitivt behöver ha den här anställningsformen.

Vi tycker också att det ska finnas en möjlighet att fortsätta när tidsgränsen är nådd, om Försvarsmakten bedömer att möjligheten finns och om personen passar in i mönstret och behovsprofilen.