Herr talman! Det är intressant att sitta här och lyssna när Christian Carlsson beskriver situationen nu efter valet. Bakgrunden till den här skrivelsen är att vi har haft ett väldigt bekymmersamt läge i svensk hälso- och sjukvård under lång tid. Till slut, efter uppmaning av de fackliga organisationerna på sjukvårdssidan, enades vi i princip i utskottet om att ta det här initiativet och pekade på en lång rad konkreta, strukturella åtgärder.

När man lyssnade på Christian Carlsson var det nästan som att höra en socialdemokrat för ett år sedan förklara varför man över huvud taget inte borde göra något annat än att ge lite uppdrag till statliga myndigheter och så kanske lite specialdestinerade bidrag. Men problemen, herr talman, är betydligt allvarligare än så. Detta är inget man löser genom att tillfälligt ge förlossningsvården extra medel eller ge Socialstyrelsen ett uppdrag, utan här krävs strukturella åtgärder.

Det som förvånar mig är att det som Kristdemokraterna alltid under lång tid har lyft som ett av de absolut största problemen är köerna - de olagliga köerna i den svenska hälso- och sjukvården. Men det enda man har valt att gå vidare med är ett förslag som den gamla sosseregeringen plockade fram, nämligen att det ska startas ett kontor här i Stockholm som ska förmedla ledig vårdkapacitet. Alliansens viktigaste krav var att ge patienterna rätt att välja, även slutenvård, runt om i landet och att se till att vi får tillgång till bra information om hur kvaliteten skiljer sig mellan de olika vårdinrättningarna och hur långa köerna är, inte minst.

Min fråga till Christian Carlsson är därför: Varför har man från regeringens sida valt att prioritera att gå vidare med ett förslag från den gamla sosseregeringen som i princip var färdigt men inte vidtagit några åtgärder när det gäller det viktiga, nämligen att ge patienterna makten och rätten att välja slutenvård i hela landet?

Herr talman! Det var inte alls svar på frågan. Mer nationell styrning av svensk hälso- och sjukvård är det ingen här i kammaren som egentligen motsätter sig. Däremot är det många som har varit kritiska mot Kristdemokraternas förslag, nämligen att staten ska bli huvudman för hela den svenska sjukvården. Det är det få ute i sjukvården som stöder.

Det är också intressant, tycker jag, att Christian Carlsson lyfter kompetensförsörjningen. Det enda konkreta bidraget där har varit att man har dragit igång arbetet för att sätta stopp för arbetskraftsinvandring, det vill säga se till att vi inte kan rekrytera människor till hälso- och sjukvården som kommer från länder utanför EU-området. Detta kommer inte att bidra till en bättre kompetensförsörjning, tvärtom.

Men min fråga handlade om strukturella förändringar. Vårdkontoret i Stockholm, som Socialdemokraterna tog fram ett förslag om, är inte till för patienterna, utan det är regionerna som ska kunna vända sig dit och få hjälp att hitta ledig kapacitet någonstans i landet. Detta är oerhört tydligt i det utredningsförslag som ligger till grund för det som regeringen nu går vidare med. Det kommer inte att innebära någon avgörande skillnad.

Den avgörande skillnaden skulle vi ha fått om man hade gått vidare med det krav som vi drev i Alliansen, nämligen att ändra patientlagen för att ge den enskilde medborgaren rätt att söka slutenvård var som helst i hela landet och dessutom få tillgång till information. Detta var något som drogs igång redan inom ramen för januariavtalet; det skulle finnas tillgång till detta via SKR så att man skulle kunna få kvalitetsinformation. Det är nämligen först när man får det som man som patient har möjlighet att söka någon annanstans. Detta skulle på ett avgörande sätt ha kunnat förändra patienternas möjlighet att söka sig till ställen där kvaliteten är högre och köerna kortare.

Det här kontoret i Stockholm som ska hjälpa regionerna att hitta ledig kapacitet i svensk hälso- och sjukvård kommer inte att bidra över huvud taget när det gäller att korta det som tidigare kallade för de olagliga köerna. Varför gick ni inte vidare med de andra förslagen i stället?

Herr talman! Jag tror inte att det finns en trumma som ni kan trolla med, Christian Carlsson, så att allt blir väldigt bra igen. Så funkar tyvärr inte politiken riktigt. Man skulle önska det ibland.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Vården är fylld av just kvinnor - läkare, undersköterskor, sjuksköterskor och så vidare. De vittnar alla om en väldigt hård och tuff arbetsmiljö. Det kan vi i alla fall vara överens om i denna kammare.

Herr talman! Jag har nu haft kontakter med regioner och med de olika facken. Det finns fortfarande en stor oro för vad som kommer att hända med just arbetsmiljön i regionerna. Det fattas helt enkelt medel, anser de, till att bygga upp vården på det sätt som skulle behövas, specifikt efter pandemin. Det handlar, herr talman, om kompetensförsörjning, arbetsmiljö, styrning och så vidare.

Herr talman! Jag skulle vilja veta vad Christian Carlsson och KD har för idé om hur man ska locka tillbaka de 13 600 sjuksköterskor som står utanför, som har lagt av. De orkar inte längre. Eller hur ska man locka tillbaka alla de som jobbar deltid - barnmorskor, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och läkare? Det är väldigt många som jobbar deltid eftersom de inte klarar av sin arbetsmiljö. Det har varit väldigt tydligt under en lång period, herr talman, att de som arbetar inom vården inte längre mäktar med det. Och detta får, som sagt, stora konsekvenser.

Jag ser inte i den budget ni lade fram i höstas och inte heller i de förslag ni har den här långsiktigheten. Den skulle jag önska mig. Var finns långsiktigheten, herr talman?

Herr talman! Det är ungefär som att man kollar på branden och försöker se var brandsprutorna sitter på brandbilen innan man liksom får fart. Det är uppenbart att krisen är nu i regionerna. Jag tror inte att Läkarförbundet, Kommunal eller Vårdförbundet är nöjda med att det ska finnas en plan. Det måste också hända saker under tiden.

Jag är oerhört orolig över alla som går ned i deltid, för det kommer förstås att synas i deras pensionskuvert, och det kommer inte att bli kul.

Ni säger att ni har gett tillskott. Ni gav 6 miljarder extra - det kan låta som en redig summa - och lite bidrag på sidan till olika insatser. Det är inte till fyllest. Det säger samtliga inblandade - Sveriges Kommuner och Regioner och regionerna själva.

Jag är alltså väldigt orolig. Det är inte bara jag som är det, utan det är också de som arbetar inom vården. Hur ska detta gå till? När kommer det att hända saker? När kommer de att märka något? Redan nu varslar regionerna om att de måste skära ned. De kan maxa upp själva och försöka se till att vården flyter, men när det saknas statsbidrag kommer det att synas i regionerna. Det är det som blir så olyckligt. I en valrörelse har man, herr talman, pläderat för att det kommer att bli bättre, och så kanske det i stället blir sämre. Det handlar just om att det är otillräckligt med statsbidrag.

Ser ni att det under den här perioden kommer att bli så stora nedskärningar i vården - alltså att folk får sluta - att det kommer att gå ut över patientsäkerheten? Finns det någon reservplan på sidan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Herr talman! I en interpellationsdebatt med sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson återberättade jag för några dagar sedan ett samtal jag haft med en sköterska på Helsingborgs lasarett. Jag tänker dagen till ära passa på att också ge er hennes historia. Så här säger hon:

Jag ville ju arbeta inom sjukvården för att hjälpa sjuka medmänniskor, för att göra allt i min makt för att vårda och hela. Men känslan av att inte vara tillräcklig, att aldrig räcka till, att aldrig hinna hjälpa, rädda, hela, vårda fullt ut, den hänger över mig varje dag.

Patienter som får ligga i sin egen avföring för att jag inte hinner byta på dem. Patienter som glöms bort, som får ligga i våra korridorer, som ropar på hjälp, som dör därför att jag inte hinner titta till dem.

Dagar som går då jag inte hinner äta eller ens gå på toaletten. Patienter som gråter, som far illa.

Jag ville ge trygghet, och det lilla extra. Men förutsättningarna gör att jag helt enkelt inte kan ge så mycket som jag vill. Jag vet inte hur länge jag kommer att orka.

Herr talman! Hennes historia är tyvärr långt ifrån unik; för alla som arbetar inom vården är hennes känsla och hennes historia vardag. Det är så det ser ut.

Vi brukar ofta slå oss själva för bröstet och säga att svensk sjukvård är i absolut världsklass. På många sätt är den det, men grunden för vårt lands säkra och högkvalitativa hälso- och sjukvård är dess personal. Det är de som arbetar på vårdens alla olika golv - de som fortsätter springa och de som fortsätter orka - som är grunden.

Under pandemin blev detta alldeles extra tydligt. Runt om i hela landet ställde hälso- och sjukvårdens personal om sin verksamhet för att på ett mycket snabbt och effektivt sätt kunna möta de ökande behoven av slutenvårdsplatser, laboratorieresurser och diagnostisk kapacitet.

Hårt pressad personal ansträngde sig till det yttersta för att säkerställa att vårdens dimensionering mötte pandemins olika faser och hela tiden föränderliga vårdbehov. Det var en historisk ansträngning med mycket goda resultat.

Men lika tydligt som det under pandemin blev hur beroende vi som samhälle är av sjukvårdspersonalens insatser och arbete har det efter pandemin blivit att den svenska hälso- och sjukvården är underdimensionerad.

Att sjukvårdens kapacitet aldrig slog i taket under pandemin berodde på personalens oerhörda insatser. Men det sättet att arbeta på är inte, och får heller aldrig anses vara, långsiktigt hållbart. Det är inte så vi ska se till att svensk hälso- och sjukvård fortfarande är i absolut världsklass.

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka för att möta hälso- och sjukvårdens behov. Och för detta krävs naturligtvis ekonomiska tillskott till regionerna.

Den förra S-regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att under 2022 fördela sammanlagt 923 miljoner kronor till regionerna för att bland annat anställa fler sjuksköterskor, förbättra arbetsmiljön och utöka antalet vårdplatser.

Jag är helt övertygad om att denna typ av statligt stöd måste permanentas för att långsiktigt möta bristen på personal i vården. Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning i syfte att förbättra arbetsmiljön i hälso och sjukvården och ge personalen bättre arbetsvillkor. I en sådan satsning bör regeringen även utarbeta ett övergripande mål för arbetet med att skapa fler vårdplatser och ta fram en nationell plan för hur målet ska nås.

Herr talman! För att det ska vara möjligt att utvärdera hur arbetet med att nå målet fortskrider anser vi att regeringen även bör redovisa utvecklingen av antalet vårdplatser och förbättringar av arbetsmiljön i vården för riksdagen.

Att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön är centralt för att höja kapaciteten i hälso- och sjukvården. Därför bör åtgärder på detta område också styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på en sådan nollvision, där hälso- och sjukvården bör vara ett fokusområde.

Herr talman! Jag vill med anledning av detta yrka bifall till vår reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Dagens debatt bottnar i den förra regeringens brist på såväl handlingskraft som förslag gällande de stora problem som tyvärr finns inom svensk hälso- och sjukvård - problem som under de gångna åtta åren tyvärr har blivit ännu större. Inte minst handlar det om vårdköerna, som har vuxit sig mycket längre.

Ta till exempel den så viktiga barn- och ungdomspsykiatrin, herr talman! Dit har köerna tredubblats under tiden med S i regeringsställning. Cancervården är ett annat dystert exempel: S lovade inför valet 2014 att alla med cancer skulle få vård inom fyra veckor, men när Socialdemokraterna packade ihop lådorna på Regeringskansliet efter valet hade köerna i stället vuxit kraftigt. Efter åtta år med Socialdemokraterna och rödgröna regeringar fick färre än hälften av alla kvinnor med bröstcancer vård i tid, och inte ens var tredje man med prostatacancer fick det.

Herr talman! Detta är ett stort och allvarligt misslyckande och löftessvek. Och det var alltså mot bakgrund av de växande vårdköerna, bristen på vårdplatser, problemen med ojämn tillgång till vård över landet och de stora utmaningarna när det gäller att rekrytera och behålla vårdpersonal som den förra riksdagen uppmanade den förra regeringen att vidta en lång rad åtgärder för att lösa hälso- och sjukvårdens problem och utmaningar.

Vi som då var i opposition kände en stor frustration över att den dåvarande S-regeringen uppvisade ett så bristande ledarskap. Vi var genuint bekymrade över avsaknaden av konkreta förslag och ansvarstagande. Därför lade vi fram mängder av förslag, och vi krävde att regeringen skulle återrapportera till riksdagen hur arbetet fortskred.

Den skrivelse vi nu debatterar är den tredje och sista med anledning av riksdagens tillkännagivande från mars i fjol. Och den kommer inte från den gamla initiativlösa S-regeringen - nej, den här skrivelsen kommer från den nya, handlingskraftiga, moderatledda regeringen, som nu har rivstartat arbetet med att ta itu med precis de problem och utmaningar jag inledningsvis beskrev. Tidöavtalet, som ligger till grund för regeringens arbete, är en reformagenda för en bättre och mer tillgänglig hälso- och sjukvård.

Tidöavtalet innehåller en nationell kompetensförsörjningsplan, en långsiktig plan för att eliminera bristen på vårdplatser och inrättande av en nationell vårdförmedling. Det innehåller även reformer för att skapa förutsättningar för ett bättre nyttjande av digitaliseringens möjligheter att få till en både mer tillgänglig och högkvalitativ hälso- och sjukvård - och dessutom en bättre arbetsmiljö. Det handlar om att skapa en nationell förlossningsplan, ta krafttag för att förbättra den psykiska hälsan och förebygga suicid, bland väldigt mycket mer.

Herr talman! Ett annat stort problem jag vill lyfta fram i dag, på internationella kvinnodagen, är att svensk hälso- och sjukvård faktiskt inte är jämställd. Vi har allvarliga problem inom svensk hälso- och sjukvård. Alltför länge har kvinnors hälsa åsidosatts. Vi ser det i utbudet inom vården. Vi ser det inom forskningen, där det har funnits en snedfördelning gällande vilken forskning som bedrivs. Vi ser det i att kvinnor behöver uppleva och uttrycka mer smärta för att få hjälp och stöd. Vi ser det inom förlossningsvården, som alltför länge har varit eftersatt.

Nu har vi dock en regering som också på detta område tar krafttag. Vi har i budgeten gjort rejäla satsningar på förlossningsvården och på kvinnors hälsa. Arbetet med en nationell förlossningsplan är påbörjat, och i dag presenterades tre nya uppdrag med syfte att skapa en mer jämställd hälso och sjukvård.

Socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra insatser för en mer jämlik hälso- och sjukvård.

Vi ger Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, ett förstärkt uppdrag att jobba med tillsynen av förlossnings- och mödrahälsovården för att säkerställa en god patientsäkerhet.

Vi ger Socialstyrelsen i uppdrag att göra insatser för en mer jämlik och kunskapsbaserad hälso- och sjukvård för dem som har utsatts för sexuellt våld.

Herr talman! Avslutningsvis kan jag konstatera att vi alltjämt har stora utmaningar och problem inom svensk hälso- och sjukvård men att vi också har en handlingskraftig regering som har förslag till lösningar på de problem vi står inför. Dessutom har regeringen möjlighet att samla en majoritet för och få igenom sin politik, herr talman, och därmed steg för steg skapa en mer tillgänglig, högkvalitativ och jämlik hälso- och sjukvård.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jesper Skalberg Karlsson (M).

Herr talman! Svensk hälso- och sjukvård har stora och allvarliga problem som den har dragits med under väldigt lång tid. Tillgänglighetsproblemet kan vi ju närmast beskriva som en kronisk åkomma i den svenska hälso- och sjukvården.

Vi kan ändå konstatera att vi när alliansregeringen styrde - och vid den tiden ingick även Centerpartiet i regeringen - lyckades förbättra tillgängligheten radikalt. Det gjorde vi genom att sätta fokus på arbetet med att skapa en förbättrad tillgänglighet och genom ekonomiska incitament för att korta vårdköerna. När den socialdemokratiska regeringen tillträdde tog man bort kömiljarderna. Vårdköerna sköt i höjden, och nu behövs på nytt ett ökat fokus på att skapa en tillgänglig hälso- och sjukvård. Precis detta fokus har den nya regeringen.

Anders W Jonsson har alldeles rätt i att problemen är stora och att detta kommer att ta tid att lösa. Jag ska inte ge någon illusion av att allting i svensk hälso- och sjukvård kommer att vara perfekt om fyra år - när den sittande regeringen förhoppningsvis blir återvald - men jag är övertygad om att vi kommer att ha tagit viktiga steg på vägen mot att skapa en mer tillgänglig, högkvalitativ och jämlik hälso- och sjukvård över hela landet.

Ledamoten Jonsson raljerar över att vi ger myndighetsuppdrag och så vidare, men det är ju så den politiska processen ser ut. Vi har en ny regering som har tagit över ledarskapet i Regeringskansliet, och man styr genom sina myndigheter. Det är myndigheterna som är verktygen för att åstadkomma förändring, också givet att vi har ett decentraliserat hälso- och sjukvårdssystem där ansvaret att ge vård i grunden ligger på regionerna.

Tolkfrågan får jag kanske återkomma till i min andra replik. Jag sätter alltså den på vänt, herr talman - jag har ytterligare två minuter på mig att besvara frågan i nästa inlägg.

Herr talman! Vi har nu en regering som absolut kommer att ta ansvar för svensk hälso- och sjukvård. Men vi har också en regering som kommer att ta ansvar för att göra någonting åt de väldigt stora integrationsproblem som åratal av misslyckad migrationspolitik och integrationspolitik har renderat i.

Vi måste någonstans göra klart att svenska är det språk som talas i Sverige och ställa krav på att den som kommer till Sverige så snabbt som möjligt ska komma i egen försörjning, lära sig språket och bli en person som bidrar till det svenska samhället och gör vårt land bättre.

Jag tycker att det är viktigt att föra en diskussion om hur länge det är rimligt att det offentliga - skattebetalarna - finansierar tolk för den som har varit i Sverige under lång tid. Det är ju vad denna fråga i grunden handlar om, och det är detta som nu ska utredas. Det finns inget konkret förslag, ledamoten Jonsson, på hur detta ska förändras. Det finns ett konkret löfte från Tidöpartierna om att utreda den här frågan nogsamt. Det har, som sagt, också getts tydliga besked från regeringen om att regeringen inte kommer att lägga fram ett förslag som äventyrar patientsäkerheten.

Det konkreta förslaget får vi återkomma till, men inriktningen från regeringen är klar. Denna regering vill öka kraven på människor i Sverige när det gäller att lära sig språket, ta ansvar för sin integration och ta ansvar för sin självförsörjning. Vi har 1,3 miljoner människor i Sverige som inte är självförsörjande. Det håller inte om vi långsiktigt ska klara av att finansiera den välfärd som debatteras i dag. Om vi ska klara av att satsa på hälso- och sjukvården och ge ökade resursförstärkningar krävs en stark arbetslinje och en bättre integration. Detta är en liten pusselbit i den viktiga och angelägna diskussionen.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Rågsjö tyckte att jag lät som ett reklamblad. Jag är stolt moderat. Före valet var jag stolt över den politik vi i Moderaterna gick till val på. Jag är också stolt över att nu få vara en del av underlaget för en regering som har presenterat ett rejält program för att komma till rätta med hälso- och sjukvårdens stora problem, skapa en socialtjänst som har ett mer förebyggande anslag, återupprätta arbetslinjen, ta tag i integrationsproblemen och föra en mer effektiv miljö- och klimatpolitik.

Ja, jag är stolt, men jag spelar inte ned de stora problem och utmaningar som vi har. Som jag sa i det föregående replikskiftet är problemen stora och omfattande, och de kommer inte att lösas på vare sig ett, två, tre eller ens fyra år. Här krävs ett långsiktigt arbete. Riktningen är dock klar: Patientens ställning ska stärkas, kvaliteten i vården ska höjas, jämlikheten ska öka och tillgängligheten ska förbättras.

Nu har vi en regering som tar ett ökat nationellt ledarskap. Det är sant, som ledamoten Rågsjö sa, att till exempel förlossningsvården - liksom all övrig hälso- och sjukvård - är regionernas ansvar. Men också staten har ett ansvar och en roll att spela för att skapa en mer jämlik vård över landet. Det handlar om att utveckla kunskapsunderlag, stödja regionerna och inte minst ta ett nationellt ansvar för det absolut viktigaste för att man ska kunna bedriva en bra hälso- och sjukvård, nämligen att det finns en fungerande kompetensförsörjning.

Det som presenterades i dag var bland annat ett uppdrag till Ivo att jobba med tillsynen. Detta är ett av de viktigaste redskap som vi har nationellt för att säkerställa en god patientsäkerhet. Med en skärpt tillsyn hoppas jag att vi ska kunna komma till rätta med de patientsäkerhetsbrister som finns inom mödra- och förlossningsvården. Detta är väldigt viktigt, och jag är glad att ledamoten Rågsjö verkar dela den ambitionen.

Herr talman! Regeringen har som sagt höjt de generella anslagen till regionerna och kommunerna. Vi har också gjort en lång rad riktade satsningar i budgeten för året för att till exempel förbättra förlossningsvården, öka antalet vårdplatser och förbättra tillgängligheten.

Men det är naturligtvis sant att det ekonomiska läge som vi befinner oss i sätter oerhört hård press på regionerna och kommunerna liksom på alla hushåll och företag. Vi har en skenande inflation som gör oss alla fattigare. Problemet är bara att om man skulle bedriva den politik som Vänsterpartiet och ledamoten Rågsjö företräder hade inflationsbrasan eldats på ännu mer. Den budget som ledamoten Rågsjö stod här för några veckor sedan och debatterade var ett recept på ökad inflation. Det var spenderbyxorna på, och det var underskott i statsfinanserna som var oerhört stora för kommande år. En sådan politik kommer vi moderater och den här regeringen aldrig att föra, för inflationen är ett hot mot välfärden och mot hushållen. Vi måste föra en ansvarsfull ekonomisk politik.

Då är det så viktigt, herr talman, att vi återupprättar arbetslinjen. Hade Sverige bara haft motsvarande utveckling på arbetsmarknaden som övriga Europa, om vi hade haft genomsnittet av arbetslösheten i Europa, så hade vi haft 40 miljarder mer till välfärden varje år. Det motsvarar 65 000 undersköterskor. Vikten av en stark arbetslinje och av att pressa tillbaka utanförskapet kan alltså inte nog understrykas när vi pratar om att klara välfärdens finansiering och stora uppdrag framåt.

När det gäller förebyggande arbete, herr talman, skulle jag säga att det mest grundläggande är en stark arbetslinje i kombination med en fungerande skola. Vi måste se till att alla elever får en bra start i livet genom en bra skola, och därför satsar vi på att öka undervisningstiden och på ökad läxhjälp och lovskola så att alla våra barn får en bra start i livet. Det är det bästa vaccinet mot framtida sociala problem.

(Applåder)

Herr talman! Vi har en viktig debatt på en viktig dag: Arbetsvillkor i vården är ju en stor kvinnofråga.

Personalens arbetsförhållanden och arbetsmiljö är den allra viktigaste grundpelaren i hälso- och sjukvården, och de brister som vi ser i dag är den största utmaningen vi har. Att läkare inte ska behöva ägna värdefull tid åt att bekymra sig över var patienter ska kunna ligga är oerhört angeläget. En fysisk vårdplats kan inte hållas öppen om det inte finns personal som kan bemanna den. Därför hänger frågan om vårdplatser starkt samman med personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor.

Vården måste kunna attrahera nya medarbetare, och de som arbetar i vården ska vilja och orka jobba kvar. Varje gång en medarbetare börjar fundera på att byta jobb trots att hen egentligen tycker att det här är det allra bästa arbetet som hen hade kunnat välja eftersom hen inte står ut med de reella arbetsvillkoren är det ett allvarligt misslyckande.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en permanent statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden med fokus på fler medarbetare och högre lön för hälso- och sjukvårdspersonal.

Engångssatsningar eller tillfälliga satsningar kan inte lösa vårdens problem. Sjukvårdens problematik behöver lösas på sikt. Det behövs ett förstärkt statligt ansvar, men inte en statlig kontroll så att säga, och ett permanentat stöd. Målet måste vara att skapa en positiv arbetsmiljö och ett positivt arbetsklimat för vårdens medarbetare. Fler ska vilja söka sig till vårdyrken, och fler ska vilja stanna. Fler ska vilja och orka jobba, gå upp i tid igen eller söka sig tillbaka till yrket. Enligt flera fack- och yrkesförbund finns det en stor potential i att ett ansenligt antal personer kan lockas tillbaka med bättre villkor. Fler kollegor och minskad stress är allra viktigast, men även lön och andra arbetsvillkor spelar såklart stor roll.

Regeringen har bland annat lyft fram att man ser behov av att öka antalet vårdplatser och av att införa prestationsbaserad ersättning till regionerna i syfte att uppnå detta. Vi tycker att denna satsning delvis är felfokuserad, eftersom grunden för problemen är dålig arbetsmiljö och dåliga arbetsvillkor för medarbetarna. Då är det inte bra med satsningar som riskerar att försämra detta.

Vi anser alltså att det behövs ett ökat nationellt ansvar och en långsiktigt hållbar storsatsning på personalens villkor, med fler anställda och högre löner i såväl hälso- och sjukvården som kommunal vård och omsorg. Det behövs en ny konstruktion där staten tar ett permanent och stort ansvar för att uppnå bättre villkor för personalen i hälso- och sjukvården. Vi lyfte denna fråga i vår budgetmotion, där vi avsatte runt 10 miljarder kronor ytterligare för de kommande tre åren. Från och med 2026 vill vi se en permanent statlig satsning på 40 miljarder kronor årligen.

Herr talman! Miljöpartiet vill också se en fortsatt och ökad satsning på återhämtningsbonusen, som finns sedan 2021 och som Miljöpartiet drivit igenom. Det är medel hos Socialstyrelsen som finns att söka för arbetsgrupper inom vården och äldreomsorgen som vill prova nya arbetssätt för att förbättra arbetsmiljön. Syftet är att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att pröva dessa.

När återhämtningsbonusen infördes fanns det 300 miljoner kronor i medel, som söktes av 190 kommuner och 16 regioner. Från och med 2022 blev det 1 miljard kronor årligen. Till detta har tillkommit 300 miljoner kronor för att ta bort eller minska så kallade delade turer, och det är värdefullt. Delade turer som inte är önskade av personalen är helt enkelt ett gissel. I vår budgetmotion föreslog vi att återhämtningsbonusen skulle utökas till det dubbla, så att personalgrupper kan få utökad möjlighet att pröva egna idéer för att förbättra sin egen arbetsmiljö. Vi hoppas att regeringen vill verka för att göra modellen mer känd och på sikt se över möjligheten att förstärka återhämtningsbonusen ytterligare.

Herr talman! Miljöpartiet vill se en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Hälso- och sjukvården skulle kunna vara ett första fokusområde. Arbetslivet ska vara hälsofrämjande, och det kan det också vara när det fungerar. Krafttag behöver tas för att mota de problem som i dag skapar ohälsa. Vi anser att det finns starka skäl för att göra just hälso- och sjukvården till ett första fokusområde för en sådan satsning.

Vårdförbundet, som har nämnts här tidigare i dag, har i en rapport pekat på att om arbetsmiljön var sundare så att alla orkade arbeta heltid skulle det motsvara hela 790 fler barnmorskor, 470 fler biomedicinska analytiker och 7 645 fler sjuksköterskor. Dessa skulle verkligen behövas. Det här skulle kunna leda till att de stressrelaterade sjuktalen i hälso- och sjukvården minskar. Vi hoppas att regeringen vill återkomma med förslag på hur en sådan här nollvision skulle kunna införas inom hälso- och sjukvården.

Herr talman! Det finns mycket att göra på arbetsmiljöområdet även inom hälso- och sjukvården. En ytterligare åtgärd som vi har försökt lyfta handlar om att förbättra arbetsmiljön genom att höja chefskompetensen, till exempel genom ökad kunskap om hur man bedriver ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi tycker att regeringen behöver se över förutsättningarna för att införa en särskild utbildning för chefer i hälso- och sjukvården, liknande rektorsutbildningen inom skolväsendet.

Det finns även anledning att se över arbetsmiljölagstiftningen. Medan vi ingick i regeringen tillsattes en utredning som skulle titta på problematiken med att Arbetsmiljöverket kan utdöma vite om det finns fysiska brister i arbetsmiljön men inte om det brister i organisatorisk och social arbetsmiljö. Utredningen har presenterat sitt betänkande, där det föreslås en lösning på frågan. Nu hoppas vi såklart att regeringen kommer att ta tag i dess förslag. Remisstiden gick ut i december.

Det finns med andra ord mycket att ta tag i för att säkerställa bästa möjliga arbetsmiljö för personalen inom hälso- och sjukvården och därmed bästa möjliga vård. Jag vill slutligen ta upp förslagen om att försämra tillgången till tolk liksom tankarna på att vårdpersonal ska uppmanas att ange personer som befinner sig utan papper i Sverige, vilket har nämnts tidigare i debatten. Detta är inte något som leder till förbättrad vård och inte heller något som ökar attraktiviteten i att jobba inom vården. Vi hoppas att regeringen noga tänker igenom det och inte lägger fram sådana här förslag, som inte kommer att leda till bättre vård för någon.

Herr talman! Tittar man på regeringens politik på sjukvårdsområdet som nu förväntas få de här dramatiska effekterna i den svenska sjukvården kan man säga att det finns tre typer av förslag. En typ är de som härrör från den gamla sosseregeringen. En annan är ett antal alliansförslag. Men sedan finns det två förslag som kommer från Sverigedemokraterna.

Ett har diskuterats tidigare. Det är att minska rätten till tolk. Det andra handlar om detta med anmälningsskyldighet. Om en patient dyker upp på en akutmottagning eller i sjukvården och inte har de fyra sista siffrorna, det vill säga inte tillstånd att vistas i landet, ska läkaren eller sjuksköterskan innan de vidtar några åtgärder ringa till gränspolisen och anmäla att vederbörande har kommit dit.

Sekretessen i svensk sjukvård är oerhört stark. Det är i princip bara om någon har begått ett mord eller ett brott som har ett fängelsestraff på mer än två år som man som sjukvårdspersonal har rätt att ringa polisen.

Därför är det förslag som har kommit in i Tidöavtalet oerhört anmärkningsvärt. Det är i och för sig med reservationen att man ska se vilka konsekvenser det kan få i sjukvården. Men när Sverigedemokraterna själva har drivit det har den reservationen över huvud taget inte funnits med.

Det handlar om att i svensk sjukvård börja göra så för alla som inte har rätt att vistas i landet att så fort de kontaktar sjukvården ska det anmälas till polisen. Det kommer att få mycket stora konsekvenser. Att få det uppdraget från Sverigedemokraterna via regeringen är en annan sak som hälso- och sjukvårdspersonal verkligen har vänt sig emot.

Herr talman! Jag har en fråga till Sverigedemokraterna. När ni har lagt fram förslaget om att det ska vara en anmälningsskyldighet, hur har ni då funderat på vilka konsekvenser det kommer att få för människors möjlighet att söka sjukvård när de behöver det för livshotande tillstånd?

Herr talman! När det gäller de övriga kan de tre regeringspartierna alltid gömma sig bakom formuleringen att det ska utredas och att man ska se vilka konsekvenser det får i hälso- och sjukvården. Men för Sverigedemokraternas del är det någonting som man har drivit under lång tid helt utan förbehåll.

Om man tittar på hur sjukvården är uppbyggd finns sekretesskravet. Om du har begått ett brott som ger fängelse i mer än två år, i princip kidnappning och mord, har man som läkare eller sjuksköterska rätt att ringa polisen men i övrigt inte.

Tanken med det är att ingen människa, oavsett om det är en inbrottstjuv eller någon annan, i ett läge där den behöver akutsjukvård ens ska tveka att söka upp akutmottagningen av rädsla för att läkaren eller sjuksköterskan kontaktar polisen.

Det finns ett väldigt tydligt skäl till att man har det på det viset. Alla ska ha rätt till sjukvård för att rädda livet. Dessutom är detta förslag, vid sidan av tolkförslaget som också kommer från Sverigedemokraterna, något som har skapat stor upprördhet inom vården.

Det är inte nog med att det är tufft att jobba på akutmottagningen som sjuksköterska och läkare. Nu ska de dessutom ringa till polisen så fort någon saknar de fyra sista siffrorna.

Eftersom Sverigedemokraterna har drivit det under lång tid utgår jag ifrån att de har funderat på konsekvenserna. Det är därför min fråga till Carita Boulwén gäller just det. Vilka konsekvenser har ni bedömt att det kommer att få för sjukvården i ett läge där de som saknar de fyra sista siffrorna inte vågar gå dit på grund av risken att bli polisanmälda?

Ska det också gälla andra att man ska minska sekretessen? Det vore väl logiskt. Om det nu är mördare och de som inte har tillstånd att vara i Sverige som ska polisanmälas när de söker vård på akutmottagning kanske det finns skäl att också titta på andra enligt Sverigedemokraterna.

Hur har ni funderat om vilka konsekvenser det kommer att få för vårdpersonalen och människor som är i akut behov av sjukvård?

Herr talman! För ganska exakt ett år sedan uppmanade vi den förra regeringen att skyndsamt vidta åtgärder för att öka antalet vårdplatser, korta sjuka människors väntan på vård, stärka arbetsmiljön i vården och se till att de anställda får tillräckligt många kollegor.

Sedan dess har vi bytt regering. En del av de åtgärder vi ställde som krav på S-regeringen att vidta är nu är påbörjade och på god väg, annat har den nya regeringen redan gjort till verklighet.

Jag vill först och främst lyfta fram följande. Vi tänker öka antalet vårdplatser. Det är svårt att jämföra avlägsna länder med varandra. Men det är inte rimligt att våra grannländer har så många fler vårdplatser än vad vi har. Det behövs en nationell plan för hur bristen på vårdplatser ska åtgärdas. En miljard har avsatts för detta för i år och mer kommer. 1,5 miljarder tillförs 2024.

Det andra jag vill lyfta upp är att den vård som finns i landet ska användas klokt. Det har avsatts 50 miljoner för att upprätta en nationell vårdförmedling, och för sjukresor för patienter som behöver längre resor har det avsatts 100 miljoner kronor för både 2023 och 2024.

I dag är det den internationella kvinnodagen. Vårdens villkor är i allra högsta grad en jämställdhetsfråga. Varje anställd i sjukvården ska veta att hen, eller som det oftast är inom vården - hon, har tillräckligt med kollegor.

Den nya regeringen har gjort budgetsatsningar på kompetensutveckling och kompetensförsörjning och satsningar på vidareutbildning för sjuksköterskor och bättre utvecklings- och karriärmöjligheter. Åtgärder är även på väg för att få till språkstudier för personer med utländsk högskoleutbildning inom vård.

Regeringen ser också över arbetsmiljön inom vården. Det är en mycket prioriterad fråga. Arbetsmiljöverket genomför nu en tillsyn av arbetsmiljön inom vård och omsorg. Mer än 1 500 inspektioner ska genomföras för de anställdas och patienternas skull.

Det kommer mer. Var och en av oss ska känna att vi ska kunna få en god vård om och när vi blir sjuka. Det gäller vad som än drabbar oss, vilka vi än är och var i landet vi än bor. Liberalernas mål är enkelt: ingen ska vara rädd för framtiden.

Fru talman och Anders W Jonsson! Jag vill inleda med att säga att jag står här på grund av snökaoset. Min kära kollega Lina sitter fast i snön som faller utanför. Den är väldigt vacker, men den skapar en del problem.

Vad gäller platsbristen är det precis som Anders W Jonsson säger: Det handlar inte om sängar. Det handlar om personal som kan hjälpa, stötta, undersöka och behandla dem som behöver vård så att man slipper göra det i en korridor. Men det handlar också om att ha personal på plats som kan beta av köerna på grund av de långa väntetider som vi ibland har.

Här är det fullt rimligt att vi gör mycket mer så att den kompetens som finns inom Sveriges gränser i dag kan vara med och bidra i vården. Det måste vi göra. Jag har varit på studiebesök i Örebro, där det var ett helt gäng barnläkare som satt utan att få jobba som barnläkare för att de inte fick språkstudier som uppfyller kraven för att få licens och kunna praktisera i Sverige. Vi har otroligt mycket kompetens som redan finns i dagsläget, och den behöver vi ta till vara.

Inom många näringar behöver vi också rekrytera utanför vårt land. Vi har hela EU med en fri rörlighet som vi är väldigt stolta över och ska fortsätta att vara stolta över. Men vi kan också behöva rekrytera från tredjeland.

Jag tror att man i framtiden behöver titta på vilka bristyrken vi har och hur vi hanterar en sådan situation. Hur det sedan ska se ut framöver är svårt att svara på nu. Det regeringen nu lägger fram handlar om språkstudier för personer med utländsk högskoleutbildning inom vård, och det är mycket efterlängtat och klokt. Låt oss ta till vara all den kompetens som finns i landet i dag!

Fru talman och Anders W Jonsson! Jag tänker vara någon som hävdar just att man har rätt höga löner inom vården - i alla fall inom vissa delar. Det gäller barnmorskor och läkare. Där kommer det med de här regleringarna fortfarande att finnas stora möjligheter att rekrytera utanför Sveriges gränser.

Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet

Sedan vill jag också påpeka att vi har en stor arbetslöshet i vårt land i dagsläget. Vi har många som inte har ett jobb att gå till och som inte kan känna den frihet det innebär att få en lön. Deras barn ser inte sina föräldrar gå till jobbet varje dag, och det här ser jag som en av våra stora utmaningar. Det är en missmatchning vi har på arbetsmarknaden med en stor mängd arbetslösa och en stor kompetensbrist. Det här måste vi få bukt med.

Återigen handlar det om arbetsmiljöfrågorna. Vi behöver få dem som har lämnat vården att komma tillbaka. Det är de som redan har kompetensen i dag, och vi behöver fylla på därifrån. Sedan behöver man också titta på andra frågor och, precis som Anders W Jonsson säger, se utanför landets gränser.

Men framför allt tror jag att vi måste börja arbeta med alla dem som finns i Sverige i dag. De behöver också få den frihet som du och jag har: att komma hem till våra barn, att kunna försörja dem, att kunna ställa mat på bordet och att kunna känna den frihet man har när man har en lön.