Christian Carlsson (KD) svarade Karin Rågsjö i en replik om Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet i debatten ”Protokoll 2022/23:71 Onsdagen den 8 mars” den 8 mars 2023.
Karin RågsjöV· i en replikJag tror inte att det finns en trumma som ni kan trolla med, Christian Carlsson, så att allt blir väldigt bra igen. Så funkar tyvärr inte politiken riktigt. Man skulle önska det ibland. I dag är det den internationella…Vissa frågor inom hälso- och sjuk-vårdsområdet
Herr talman! Den som blir sjuk i Sverige möts dessvärre inte av en jämlik och tillgänglig vård. Svensk sjukvård har tyvärr alltmer fått karaktären av ett postkodlotteri där var i landet du bor spelar stor roll för vilken vård du kan få, och väldigt många människor får vänta alldeles för länge på vård eller behandling.
Så här kan vi inte ha det. En av Kristdemokraternas och regeringens viktigaste prioriteringar för svensk sjukvård är därför att kapa vårdköerna så att människor får vård i tid.
Ett första led i detta arbete är att regeringen nu ska inrätta en nationell vårdförmedling. Som patient ska du kunna se var i landet det finns ledig och tillgänglig kapacitet så att du kan erbjudas vård lite snabbare om du väljer att ta emot vård i en annan del av landet. Det här gör att vi på ett bättre sätt kan dra nytta av sjukvårdens samlade resurser, men framför allt är det en viktig reform för enskilda människor och familjer som drabbats av sjukdom eftersom det gör att man får åtminstone lite mer makt över tillvaron i en situation som ofta är svår och där det är lätt att känna sig maktlös.
De rekordlånga väntetiderna och vårdköerna som byggdes upp under Socialdemokraternas tid vid makten behöver motverkas på bred front. Det är mot den bakgrunden som regeringen nyligen har ingått en överenskommelse med SKR om ökad tillgänglighet. Överenskommelsen omfattar de tre kömiljarderna, som syftar till att regionerna ska vidta fler åtgärder för att öka tillgängligheten och kapa vårdköerna. Målet är naturligtvis att alla patienter till slut ska få vård enligt den lagstadgade vårdgarantin.
Sverige behöver också fler vårdplatser. Svensk sjukvård har tyvärr lämnats i en situation där vi har lägst antal vårdplatser per invånare i hela EU samtidigt som hundratusentals människor har väntat olagligt länge på vård. Situationen har på många sätt spårat ur, och jag kan säga att de som märker av det är de människor som vänder sig till vården men också den hårt arbetande vårdpersonalen.
Överbeläggningar och utlokaliseringar, alltså när patienter vårdas på helt andra vårdenheter än de som har rätt kompetens, har tyvärr blivit ett vanligt problem på landets sjukhus. Det innebär såklart risker för patienterna samtidigt som det försätter den hårt arbetande vårdpersonalen i en mycket tuff och svår situation.
Tillsammans måste vi se till att vända den här utvecklingen. Regeringen har därför dubblerat satsningen på att öka antalet vårdplatser genom prestationsbaserade bidrag till regionerna. Det handlar om 2 miljarder kronor årligen för att åstadkomma fler vårdplatser, och därutöver ska nu en nationell plan för fler vårdplatser tas fram.
Herr talman! Vårdpersonalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs. Utan personalen blir det inga fler vårdplatser, och det blir svårare att kapa vårdköer och erbjuda människor god vård. Trots det har kompetensförsörjningen länge varit ett stort problem.
Jag är övertygad om att det behövs åtgärder på både kort och lång sikt och på alla nivåer för att förbättra villkoren för personalen. Regeringens 3,2 miljarder för att stötta regioner och kommuner i arbetet med kompetensförsörjning är därför välkomna. Det handlar till exempel om att regeringen satsar särskilt för att öka möjligheten för vidareutbildning till specialistsköterska och för att öka antalet VFU-platser.
Efter så många år av brister på det här området tror jag dock att det nog är ganska många, inte minst vårdanställda, som håller med oss kristdemokrater när vi säger att det behövs ett ökat nationellt ansvar för kompetensförsörjningen i fortsättningen.
Det är också mot den bakgrunden som regeringen nu har gett Nationella vårdkompetensrådet vid Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning. I den planen ska nu behoven först och främst klarläggas, men vi ska också ta fram konkreta insatser för att förbättra arbetsmiljön och villkoren så att vi får fler att välja vårdyrket och så att vi får fler läkare och sjuksköterskor att vilja stanna kvar eller kanske återvända till yrket, om man en gång har lämnat det.
Herr talman! Riksdagens tillkännagivande som lett fram till dagens skrivelse riktades till den förra socialdemokratiska regeringen för att få den att börja agera i en rad viktiga frågor för svensk sjukvård. Nu har Sverige fått en ny regering, och flera viktiga initiativ som motsvarar förväntningarna i tillkännagivandet har redan tagits. Så sent som nu på förmiddagen, på internationella kvinnodagen, presenterade regeringen ytterligare viktiga initiativ för en mer jämställd hälso- och sjukvård. Det handlar om ett ökat fokus på förlossningsvården och mer resurser till forskning om kvinnors sjukdomar och hälsa och inte minst om att stärka vården för sexuellt våldsutsatta kvinnor och barn.
Sverige har en regering som är beredd att prioritera vården. Man förstår att den viktigaste åtgärden för att åstadkomma fler vårdplatser och kapa vårdköerna är att förbättra villkoren för vårdens fantastiska medarbetare, så att fler väljer att fortsätta bota, lindra och trösta dem som är sjuka och behöver det som mest.
(Applåder)
Herr talman! Det är intressant att sitta här och lyssna när Christian Carlsson beskriver situationen nu efter valet. Bakgrunden till den här skrivelsen är att vi har haft ett väldigt bekymmersamt läge i svensk hälso- och sjukvård under lång tid. Till slut, efter uppmaning av de fackliga organisationerna på sjukvårdssidan, enades vi i princip i utskottet om att ta det här initiativet och pekade på en lång rad konkreta, strukturella åtgärder.
När man lyssnade på Christian Carlsson var det nästan som att höra en socialdemokrat för ett år sedan förklara varför man över huvud taget inte borde göra något annat än att ge lite uppdrag till statliga myndigheter och så kanske lite specialdestinerade bidrag. Men problemen, herr talman, är betydligt allvarligare än så. Detta är inget man löser genom att tillfälligt ge förlossningsvården extra medel eller ge Socialstyrelsen ett uppdrag, utan här krävs strukturella åtgärder.
Det som förvånar mig är att det som Kristdemokraterna alltid under lång tid har lyft som ett av de absolut största problemen är köerna - de olagliga köerna i den svenska hälso- och sjukvården. Men det enda man har valt att gå vidare med är ett förslag som den gamla sosseregeringen plockade fram, nämligen att det ska startas ett kontor här i Stockholm som ska förmedla ledig vårdkapacitet. Alliansens viktigaste krav var att ge patienterna rätt att välja, även slutenvård, runt om i landet och att se till att vi får tillgång till bra information om hur kvaliteten skiljer sig mellan de olika vårdinrättningarna och hur långa köerna är, inte minst.
Min fråga till Christian Carlsson är därför: Varför har man från regeringens sida valt att prioritera att gå vidare med ett förslag från den gamla sosseregeringen som i princip var färdigt men inte vidtagit några åtgärder när det gäller det viktiga, nämligen att ge patienterna makten och rätten att välja slutenvård i hela landet?
Herr talman! Ledamoten efterlyser strukturella reformer och åtgärder. Kristdemokraterna är fullt införstådda med att det behövs strukturella reformer av svensk sjukvård för att vi ska kunna öka tillgängligheten och erbjuda människor en mer jämlik vård i hela landet. Det är därför vi tillsammans med våra samarbetspartier har sett till att vi nu ska utreda ett ökat statligt ansvar för och en ökad statlig styrning av svensk sjukvård.
Vad gäller vårdköerna och att fler människor ska få vård i tid är detta en av de absolut främsta prioriteringarna från regeringens sida. Den nationella vårdförmedlingen är viktig. Den är viktig för enskilda människor som kan se vart i landet de kan vända sig för att få vård i tid. Syftet med vårdförmedlingen är inte att det ska ligga ett kontor i Stockholm utan just att människor ska få information om vart de kan vända sig. Vi är överens om vad målet är, nämligen att man som patient ska kunna välja att söka sig till en annan region för att där få del av den bästa tillgängliga vården.
Även när det gäller personalförsörjningsfrågan är vi fullt medvetna om att det krävs strukturella grepp. Det är därför vi talar om ett ökat behov av nationellt ansvar i dessa frågor. Man kan tycka att det är futtigt att ta fram en nationell plan för hur vi ska klara kompetensförsörjningen, men det är nödvändigt. I den planen kommer också ansvarsfördelningen mellan stat och regioner att tydliggöras.
Herr talman! Det var inte alls svar på frågan. Mer nationell styrning av svensk hälso- och sjukvård är det ingen här i kammaren som egentligen motsätter sig. Däremot är det många som har varit kritiska mot Kristdemokraternas förslag, nämligen att staten ska bli huvudman för hela den svenska sjukvården. Det är det få ute i sjukvården som stöder.
Det är också intressant, tycker jag, att Christian Carlsson lyfter kompetensförsörjningen. Det enda konkreta bidraget där har varit att man har dragit igång arbetet för att sätta stopp för arbetskraftsinvandring, det vill säga se till att vi inte kan rekrytera människor till hälso- och sjukvården som kommer från länder utanför EU-området. Detta kommer inte att bidra till en bättre kompetensförsörjning, tvärtom.
Men min fråga handlade om strukturella förändringar. Vårdkontoret i Stockholm, som Socialdemokraterna tog fram ett förslag om, är inte till för patienterna, utan det är regionerna som ska kunna vända sig dit och få hjälp att hitta ledig kapacitet någonstans i landet. Detta är oerhört tydligt i det utredningsförslag som ligger till grund för det som regeringen nu går vidare med. Det kommer inte att innebära någon avgörande skillnad.
Den avgörande skillnaden skulle vi ha fått om man hade gått vidare med det krav som vi drev i Alliansen, nämligen att ändra patientlagen för att ge den enskilde medborgaren rätt att söka slutenvård var som helst i hela landet och dessutom få tillgång till information. Detta var något som drogs igång redan inom ramen för januariavtalet; det skulle finnas tillgång till detta via SKR så att man skulle kunna få kvalitetsinformation. Det är nämligen först när man får det som man som patient har möjlighet att söka någon annanstans. Detta skulle på ett avgörande sätt ha kunnat förändra patienternas möjlighet att söka sig till ställen där kvaliteten är högre och köerna kortare.
Det här kontoret i Stockholm som ska hjälpa regionerna att hitta ledig kapacitet i svensk hälso- och sjukvård kommer inte att bidra över huvud taget när det gäller att korta det som tidigare kallade för de olagliga köerna. Varför gick ni inte vidare med de andra förslagen i stället?
Herr talman! Jag förstår att ledamoten Anders W Jonsson hellre talar om en liberal invandringspolitik än om de faktiska åtgärder vi vidtar från regeringens sida för att lösa personalförsörjningsfrågan och underlätta för regionerna. Jag nämnde i mitt anförande regeringens 3,2 miljarder för att stötta regioner och kommuner i deras arbete med kompetensförsörjningen, och jag nämnde särskilt möjligheten till vidareutbildning av sjuksköterskor till specialistsjuksköterskor, liksom ett antal VFU-platser.
Men vad gäller nationell vårdförmedling blir det ärligt talat något av en konstruerad diskussion. En nationell vårdförmedling där du som medborgare och patient kan se var vården finns står naturligtvis inte i motsatsförhållande till en rättighet att ta del av vården i en annan region. Den nationella vårdförmedlingen kommer vi nu att få på plats - vi arbetar fram det förslaget. Jag skulle vilja vädja till ledamoten W Jonsson om att i stället för att dra förhastade slutsatser om exakt hur det förslaget kommer att vara utformat och avgränsat ha lite tålamod och se hur detta kommer på plats. Syftet med att visa var tillgängligheten finns är självklart att man som patient och medborgare också ska kunna ta del av vården. Detta är det viktigaste för Kristdemokraterna: att den som är sjuk får vård i tid och att vården är god och jämlik i hela landet.
Herr talman! Jag tror inte att det finns en trumma som ni kan trolla med, Christian Carlsson, så att allt blir väldigt bra igen. Så funkar tyvärr inte politiken riktigt. Man skulle önska det ibland.
I dag är det den internationella kvinnodagen. Vården är fylld av just kvinnor - läkare, undersköterskor, sjuksköterskor och så vidare. De vittnar alla om en väldigt hård och tuff arbetsmiljö. Det kan vi i alla fall vara överens om i denna kammare.
Herr talman! Jag har nu haft kontakter med regioner och med de olika facken. Det finns fortfarande en stor oro för vad som kommer att hända med just arbetsmiljön i regionerna. Det fattas helt enkelt medel, anser de, till att bygga upp vården på det sätt som skulle behövas, specifikt efter pandemin. Det handlar, herr talman, om kompetensförsörjning, arbetsmiljö, styrning och så vidare.
Herr talman! Jag skulle vilja veta vad Christian Carlsson och KD har för idé om hur man ska locka tillbaka de 13 600 sjuksköterskor som står utanför, som har lagt av. De orkar inte längre. Eller hur ska man locka tillbaka alla de som jobbar deltid - barnmorskor, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och läkare? Det är väldigt många som jobbar deltid eftersom de inte klarar av sin arbetsmiljö. Det har varit väldigt tydligt under en lång period, herr talman, att de som arbetar inom vården inte längre mäktar med det. Och detta får, som sagt, stora konsekvenser.
Jag ser inte i den budget ni lade fram i höstas och inte heller i de förslag ni har den här långsiktigheten. Den skulle jag önska mig. Var finns långsiktigheten, herr talman?
Herr talman! Långsiktigheten finns väldigt mycket i den nationella planen för hur vi ska klara kompetensförsörjningen. I den planen ska vi inte bara tydliggöra huruvida staten eller regionen ska bära ansvar för olika delar av just kompetensförsörjningen, utan där ska man också kartlägga regionernas behov av vårdpersonal. Man ska också ta fram konkreta förslag på vad som faktiskt kan få fler att vilja stanna inom yrket och vilja återvända till yrket.
Jag har naturligtvis flera tankar om vad som säkert skulle underlätta när det gäller att få fler att komma tillbaka. Löneläget kan spela in, men det handlar inte minst om hur man kan lägga upp sin tid på jobbet och hur man kan arbeta. Vi vet att många inom vården kanske väljer att gå ned i sysselsättningsgrad för att de vill ha en större flexibilitet och frihet, till exempel att inte behöva bli inkallade när de inte vill, så att säga.
Det finns jättemånga sådana tankar och idéer, men jag tycker att det viktigaste är att vi involverar fackförbunden och lyssnar på personalen när vi ska ta fram den nationella planen. Det måste man göra också i regionerna, på regional nivå. Vi skjuter till resurser för att stötta regionerna i deras arbete med kompetensförsörjningen, men det är oerhört viktigt att man lyssnar in vad som behövs lokalt för att förbättra arbetsvillkoren.
Herr talman! Det är ungefär som att man kollar på branden och försöker se var brandsprutorna sitter på brandbilen innan man liksom får fart. Det är uppenbart att krisen är nu i regionerna. Jag tror inte att Läkarförbundet, Kommunal eller Vårdförbundet är nöjda med att det ska finnas en plan. Det måste också hända saker under tiden.
Jag är oerhört orolig över alla som går ned i deltid, för det kommer förstås att synas i deras pensionskuvert, och det kommer inte att bli kul.
Ni säger att ni har gett tillskott. Ni gav 6 miljarder extra - det kan låta som en redig summa - och lite bidrag på sidan till olika insatser. Det är inte till fyllest. Det säger samtliga inblandade - Sveriges Kommuner och Regioner och regionerna själva.
Jag är alltså väldigt orolig. Det är inte bara jag som är det, utan det är också de som arbetar inom vården. Hur ska detta gå till? När kommer det att hända saker? När kommer de att märka något? Redan nu varslar regionerna om att de måste skära ned. De kan maxa upp själva och försöka se till att vården flyter, men när det saknas statsbidrag kommer det att synas i regionerna. Det är det som blir så olyckligt. I en valrörelse har man, herr talman, pläderat för att det kommer att bli bättre, och så kanske det i stället blir sämre. Det handlar just om att det är otillräckligt med statsbidrag.
Ser ni att det under den här perioden kommer att bli så stora nedskärningar i vården - alltså att folk får sluta - att det kommer att gå ut över patientsäkerheten? Finns det någon reservplan på sidan?
Herr talman! Jag tror inte att det har undgått någon att det är tuffa ekonomiska tider. Och att de tuffa ekonomiska tiderna också kommer att påverka landets regioner och kommuner är uppenbart. Så är det.
Då är det desto viktigare att regeringen faktiskt skjuter till dessa miljarder för att stötta kommuner och regioner i deras kompetensförsörjning.
Krisen är nu, och ledamoten undrade: Vad gör ni nu? Regeringen skjuter till de 3,2 miljarder som jag pratade om för att stötta regionerna. Nu förbättrar vi möjligheten att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Nu ser vi till att vi ökar antalet VFU-platser. Och så sent som alldeles nyligen avsatte man ytterligare 252 miljoner för att utöka antalet AT-tjänster. Det är sådant som händer nu.
Jag vill betona att dessa satsningar krävs nu, men vi behöver också ett mer långsiktigt grepp om kompetensförsörjningsfrågan. Det är därför det är så viktigt med den nationella planen och att staten tar ett större ansvar för denna del av sjukvården.
