Herr talman! Debatten vi nu har i kammaren bygger på ett så kallat tillkännagivande, alltså en uppmaning från riksdagen till regeringen, som föreslogs av socialutskottet under den förra mandatperioden.

Det var de dåvarande oppositionspartierna som till den förra regeringen gjorde ett tillkännagivande om att på sju punkter skyndsamt vidta ett antal åtgärder för att öka antalet vårdplatser, korta vårdköerna, höja kapacitetsutnyttjandet, främja valfriheten, stärka personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön i vården. I en avslutande åttonde punkt angavs att den förra regeringen regelbundet skulle rapportera om genomförandet till riksdagens socialutskott.

Det betänkande vi nu debatterar innehåller de två första rapporterna, eller skrivelserna som vi kallar dem, vilka den förra regeringen lämnade till riksdagen den 31 maj 2022 respektive den 23 augusti 2022. När tillkännagivandet föreslogs från socialutskottet debatterades frågan i samband med behandlingen av betänkande SoU36 i denna kammare i mars. Då var de partier som föreslog tillkännagivandet fortfarande i opposition, och jag kan konstatera att det nu låter lite annorlunda från de nya regeringspartierna. De följer inte ens upp de motioner de hade i betänkandet.

Men, herr talman, jag kommer inte att låta annorlunda nu jämfört med då.

Vi må ha bytt regering, men vårdens problem är precis desamma. Det handlar om en stor brist på personal i sjukvården. Det handlar om personal som går på knäna, som inte kan springa snabbare än vad de gör, som känner sig tvungna att säga upp sig för att de anser att de inte kan utföra sitt arbete på ett patientsäkert vis och för att de inte orkar längre efter att ha sprungit och sprungit, år efter år.

Det råder en kris inom svensk sjukvård, men det handlar om en personalkris. Det finns inte tillräckligt många sjuksköterskor och läkare att anställa, i synnerhet inte i den offentliga vården. Och alltför många upplever att deras arbetsgivare inte tar deras problem på allvar. Det är alldeles uppenbart att sjukvården behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor.

Herr talman! För att öka tillgången till rätt kompetens finns det bara en väg att gå, och det är att vården anställer fler, att vårdens arbetsplatser blir mer attraktiva för sin personal och börjar erbjuda bättre löner, bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö.

Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig. Det är regionerna som är huvudman och som ansvarar för planeringen av hälso- och sjukvården i Sverige. I det ingår naturligtvis att säkra tillgången till ett ändamålsenligt antal vårdplatser och att säkerställa en tillräcklig bemanning, en god arbetsmiljö och en bra företagshälsovård. Men för att det ska fungera fullt ut måste staten komplettera regionernas ansvar med fler utbildningsplatser och fler utbildningsvägar. Staten behöver naturligtvis också stödja kommuner och regioner ekonomiskt.

Vi socialdemokrater gav under vår tid i regeringsställning historiskt stora tillskott till regionerna och kommunerna för att hantera utmaningarna inom hälso- och sjukvården, inte minst under pandemin. Men det står nu helt klart att det måste säkras att de tillskott som tillskjuts regionerna från staten också går till det som de var tänkta till. I region efter region såg vi hur stora överskott gjordes samtidigt som stora nedskärningar på sjukhusen beslutades av politikerna i samma regioner, där pengarna lades på hög. Det är naturligtvis inte ett särskilt bra tillvägagångssätt om man vill komma till rätta med problemen på riktigt.

Därför krävs det, herr talman, en tydlig ansvarsfördelning. Under förra mandatperioden gjorde dock Kristdemokraterna allt i denna kammare för att precis tvärtom luckra upp denna ansvarsfördelning. I stället för att lägga ansvaret för villkor och arbetsmiljö där det faktiskt höra hemma, hos arbetsgivarna, försökte man låtsas som att allt var regeringens fel. Det skapade en märklig debatt där Kristdemokraterna konsekvent friskrev regionerna från deras ansvar.

Det är nu i stället Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som i rapport efter rapport tvingas konstatera att regionerna inte har tillräckligt med personal för att kunna bemanna nödvändiga vårdplatser och att personalbristen ser ut att bli stor under flera år framöver.

Som man sår får man dock, som bekant, skörda. Nu är det ju Kristdemokraterna som har ansvaret för den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken. Och precis som vad gäller bensinpris, högkostnadsskydd för el och Archerrobotar sitter regeringen där i sin självgrävda grop.

Det löftessvek som vi sett på flera andra områden gäller också hälso och sjukvården. Nu är det inte längre regeringen som ska se till att lösa krisen i sjukvården. Nu är det inte längre viktigt att ta ansvar. Nu står regionerna ensamma om att hantera situationen, och några stora tillskott syns inte till när alla regioner i Sverige ser ut att gå med stora underskott nästa år.

Detta duger inte, herr talman. Krisen inom sjukvården kräver prioriteringar. På kort sikt måste staten tillskjuta mer pengar till regioner och kommuner för att de inte ska riskera stora nedskärningar eller uppsägningar i spåren av lågkonjunkturen och den höga inflationen.

När regeringen nu har presenterat sin budget står det dock klart att den inte kommer att prioritera hälso- och sjukvården eller några stora tillskott. Regeringen lägger faktiskt mycket mer pengar på att sänka skatterna för höginkomsttagare än på välfärden.

Vi socialdemokrater visar tydligt i vårt budgetalternativ var våra prioriteringar ligger. Vi avsätter i vår budgetmotion 12 miljarder i ökade generella statsbidrag till Sveriges alla regioner och kommuner. Det är dubbelt så mycket som regeringen avsätter. Det är också helt nödvändigt för att vi inte ska se de stora nedskärningarna ute i kommunerna och regionerna de kommande åren.

Herr talman! Det råder en kris i sjukvården, men det handlar om en personalkris. Och den kommer inte att lösas med stora skattesänkningar för oss höginkomsttagare, utan det kräver prioriteringar för välfärden och dess medarbetare.

Nu är det upp till bevis för de partier som skrek sig hesa före valet om att regeringen måste lösa krisen i sjukvården. Kommer de att rösta för en budget med 12 miljarder extra i generella statsbidrag, eller kommer de i stället att välja en budget med hälften så stora satsningar på välfärden och stora skattesänkningar till de rika?

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till vår reservation nummer 1.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lindberg för frågan.

När Socialdemokraterna styrde och satt i regering satsade vi historiskt stora summor på svensk hälso- och sjukvård, bland annat i generella statsbidrag och riktade satsningar, inte minst under pandemin, vilket gjorde att vi kom så väl ur pandemin som vi gjorde.

När vi socialdemokrater nu sitter i opposition satsar vi dubbelt så mycket som ledamotens parti och regeringspartierna gör i sin budget för att stärka hälso- och sjukvården i generella satsningar på regionerna och kommunerna.

Vi får nu rapporter om att samtliga regioner nästa år kommer att gå med stora underskott. Då satsar ledamotens parti och regeringspartierna 12,9 miljarder svenska kronor på att ledamoten, jag och vd:ar i Sverige ska få 10 000 kronor mer i våra plånböcker samtidigt som svensk hälso- och sjukvård går på knäna.

Jag är helt överens med ledamoten om att vi behöver långsiktiga satsningar på svensk hälso- och sjukvård. Det är också därför som vi socialdemokrater satsar på just långsiktiga lösningar i vår budget, där vi säger att det krävs personalsatsningar, långsiktiga satsningar på VFU-platser och en personalförsörjningssatsning i stället för att rikta satsningarna på tillfälliga vårdplatser som personalen inte ens kommer att kunna bemanna upp, för det råder en kris inom svensk hälso- och sjukvård. Vi är redo att adressera den. Är ni det, ledamoten Lindberg?

Fru talman! Det låter fantastiskt vackert från ledamoten i talarstolen. Problemet är de satsningar som ledamotens parti tillsammans med regeringspartierna faktiskt gör inom hälso- och sjukvårdens område, exempelvis en prestationsbaserad satsning på 1 miljard för att öka antalet vårdplatser. Trots att det kanske låter som att jag och ledamoten Lindberg är överens om problematiken är vi definitivt inte överens om lösningarna på den.

När jag häromdagen samtalade om den här satsningen med en väninna som arbetar inom vården sa hon: "Då kan de omöjligt ha förstått problemet. Det spelar ingen roll hur många fler vårdplatser eller vårdavdelningar som öppnas, för vi har inte personal. Den personal som finns kan inte springa snabbare."

Vi socialdemokrater tar problematiken på allvar och satsar i vårt alternativ långsiktigt på att se till att kompetensförsörjningen stärks framöver. Vi ser också till att öka antalet VFU-platser, vilket är otroligt viktigt för att adressera den kris som råder inom svensk hälso- och sjukvård.

Det handlar inte om vårdplatsbrist utan om personalbrist. Detta kräver långsiktiga lösningar och satsningar på hälso- och sjukvården före skattesänkningar till oss som redan har det gott ställt.

(Applåder)

Fru talman! Jag hörde just Sverigedemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson säga att sjukvården styrs endast av våra 21 regioner. Men vi har ju en del att säga till om här i kammaren också, med all den omfattande lagstiftningen. Även EU påverkar till viss del svensk sjukvård, exempelvis med patientrörlighetsdirektivet. Vi ska heller inte glömma att kommunerna står för en stor del av den svenska sjukvården.

Det var ett sakpåpekande, men det var inte därför jag begärde ordet.

Ett av de stora problemen i svensk sjukvård är arbetsmiljön. Jag besökte i går bup i Västmanland. De har på ett oerhört framgångsrikt sätt lyckats få ned köerna på riktigt - inte bara på olika mätpunkter, utan de har på riktigt fått ned köerna.

Jag var nyfiken och frågade vad det beror på. Hur har de burit sig åt? Jo, sa de, det handlar om arbetsmiljön. Ser man till att psykologer, kuratorer, barnpsykiatrer och sjuksköterskor trivs på jobbet - trivs i betydelsen att man känner att man gör en riktigt, riktigt bra insats - då vill de jobba här, och då har vi grundförutsättningarna för att faktiskt kunna korta köerna. Det fanns mycket mer också.

Det finns en del i den nuvarande politiken, det vill säga Tidöavtalet, som, för att citera en liberal partiledare, Sverigedemokraterna har "släpat in". Två exempel är det här med att begränsa rätten till att använda tolk i sjukvården och att man ska ha en helt ny uppgift som sjukvårdsanställd, nämligen att ange patienter som saknar tillstånd att vara i Sverige.

När jag träffade bup i Västmanland tänkte jag på hur det skulle påverka arbetsmiljön för psykologer, kuratorer och barnpsykiatrer som möter de här familjerna i kris. Jag ställde inte frågan där, men jag skulle vilja ställa den till Linda Lindberg. De viktiga kraven som Sverigedemokraterna har fått in i sjukvårdspolitiken minskar möjligheten att använda tolk och ger sjukvårdspersonalen i uppgift att ange dem som saknar tillstånd att vara i Sverige. Hur skulle det påverka arbetsmiljön?

Fru talman! Det blir lätt lite fluffigt när man säger att vi ska förbättra arbetsmiljön för dem som jobbar i sjukvården. Det är faktiskt konkreta saker som vi beslutar här i kammaren som har avgörande betydelse för arbetsmiljön för sjuksköterskor och läkare. Det är de krav vi ställer på dokumentation, det är de krav vi ställer på it-system och det är den detaljstyrning som vi har en benägenhet att ägna oss åt.

Vad gäller Tidöavtalet är de delar som Sverigedemokraterna har "släpat in" i avtalet, för att citera en partiledare, just att minska möjligheten att använda tolk och ge sjukvårdspersonalen en helt ny uppgift som de aldrig har haft tidigare, nämligen att vara kontrollanter av huruvida de som söker sjukvård har tillstånd att vistas i landet eller inte. Har de inte tillstånd ska man inte bara ta hand om deras ångest och deras lunginflammation, utan då ska man också lyfta telefonen och ringa ett anmälande samtal.

Min väldigt konkreta fråga till den sjukvårdspolitiska talespersonen Lindberg från Sverigedemokraterna gäller dessa två specifika sverigedemokratiska punkter som man har fått in i den gemensamma sjukvårdspolitiken. Hur kommer det att påverka arbetsmiljön för den psykolog i Västerås som ska möta en krisande familj där språket kanske inte är det bästa och där man dessutom kanske inte har tillstånd att vistas i landet? Hur påverkar det psykologens känsla av att kunna göra ett bra jobb? Hur påverkar det arbetsmiljön?

Om det här går igenom tror jag att det kommer att få en avgörande påverkan på arbetsmiljön för alla som jobbar i sjukvården. Det skulle vara intressant att höra vilken bedömning Linda Lindberg gör av hur de här två konkreta sverigedemokratiska förslagen i Tidöavtalet faktiskt påverkar arbetsmiljön för hundratusentals sjukvårdsanställda.

Fru talman! Vården är fortfarande i kris. Det kommer den att vara ganska länge, tror jag. När budgeten lades fram hörde jag inte något klang och jubel från vårdfacken utan en stor oro från regionerna och vårdarbetarna på olika sätt. Signumet för den här regeringen tycker jag är: less is more. Så skulle man kunna översätta det.

SKR gick ut ganska tidigt och sa: Vi behöver ungefär 20 miljarder i ökade statsbidrag för att bibehålla den nuvarande nivån när det gäller hela välfärden, inklusive hälso- och sjukvården. Det blev 6 miljarder från regeringen plus de andra summorna. Det här blir lite av en budgetdebatt, men jag väntar mig att få veta detaljerna.

Jag undrar hur ni tänkte, Linda Lindberg. Skulle de 6 miljarderna i tillskott bära den stora kris som ändå finns inom hälso- och sjukvården och som handlar om personalen? Det är en personalkris. Det fattas inte sängar, utan det fattas personal som ska utbildas och anställas med jättebra villkor för att de ska vilja stanna och jobba inom hälso- och sjukvården.

Det handlar också om att prioritera. Sverigedemokraterna har stort inflytande, eftersom ni är det största partiet i det partigäng som nu har bildat regering. Ni måste ha stor makt. Jag undrar förstås hur det blev bara 6 miljarder, om man nu ska walk the talk. Det flödar inte av pengar och resurser, utan människor springer benen av sig inom hälso- och sjukvården.

Jag undrar hur ni tänkte om ni ska kunna uppfylla alla de löften ni ger. Det finns många bra rubriker i slottsavtalet. Men jag undrar vad ni ska fylla dem med.

Fru talman! Ja, vart tar pengarna vägen? Man måste kanske titta på båda sakerna.

Nu är det på det sättet att det är en stor kris. Det är tydligt att det fattas personal. Det är tydligt att det finns vårdplatser som inte är bemannade. Det är en jättekris.

Då undrar jag hur ni, som stödparti till regeringen och med stort inflytande med tanke på att ni är det största av de partierna, kan landa i att bara öka statsbidragen, Linda Lindberg. Det är de som gör att det går att anställa personal. Man kan ha alla möjliga summor och rubriker i sin budget, men om man inte kan leva upp till ett slags grund, ett fundament att stå på, blir det nästan nada. Och det är vad regionerna säger.

Jag tror inte att pengarna åker ned i svarta hål. Men om det är fullständig kris och det inte finns någon personal som kan ta emot de pengar som ni skickar ut i form av riktade statsbidrag kommer de att försvinna till något annat. Det är ett tips från mig.

Jag undrar varför ni valde att gå in med bara 6 miljarder i tillskott, utöver det som lagts tidigare. SKR sa att det behövs 20 miljarder. Varför valde ni då att sänka skatten för dem som tjänar absolut mest? Den summan landar enligt Socialdemokraterna på 12,9 miljarder. Vi höjer budet till 13 miljarder. Det är ganska mycket pengar.

Frågan är om just den satsningen är mest värdefull. Kunde man inte i stället ha valt att lägga pengarna på just välfärden? Det är det diskussionen kommer att handla om också när det gäller budgeten. Och det är det jag undrar när jag läser detta och det jag hör när regionerna ringer till mig och berättar hur det kommer att bli. 21 regioner kommer att gå med underskott. Då undrar jag varför Sverigedemokraterna gjorde valet att satsa på dem som har det absolut bäst.

Fru talman! Regeringar kommer och går, men vårdkrisen består, skulle man kunna säga. Det finns fakta som visar de extrema överbeläggningarna runt om i landet på sjukhuskliniker och vårdavdelningar - 100-130 procent veckorna igenom. Det toppas med 150-200 procents överbeläggningar vissa veckor. Detta är extremt och långt ifrån de 90 procent som vi brukar prata om i sjukvårdspolitiken och som sägs vara gränsen för att bedriva en patientsäker vård. Så är läget. Det är detta ingångsvärde vi går in i med en ny regering, tyvärr med stora förväntade nedskärningar inom vården.

Vårdens och omsorgens stora behov och personalens återkommande utmaning handlar i slutänden om en sak: tid. Att kunna ge tid i vården är avgörande, men det är en bristvara. Anställningar inom vård och omsorg borde vara eftertraktade, inte sant? De som jobbar där borde vilja stanna kvar. Detta är en superviktig fråga. Vänsterpartiet vill reformera personalpolitiken så att fler människor vill börja arbeta inom hälso- och sjukvården samtidigt som de som jobbar där nu vill stanna kvar. Så är det inte riktigt i dag.

Grunden för att öka antalet vårdplatser är, precis som tidigare talare har sagt, personaltäthet. I takt med att befolkningen växer och andelen äldre ökar måste det finnas incitament för att hjälpa till, och man måste se till att de hamnar i en bra sjukvård och primärvård. Detta är A och O.

Man måste se över resurserna för att kunna förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön på olika sätt. Detta har vi pratat om under de åtta år som jag suttit i socialutskottet plus denna mandatperiod. Vi anser att det behövs åtgärder på detta område, som bör styras av en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Jag anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en sådan. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 2.

Vården är som sagt i kris. Köerna växer fortfarande, och då måste man ha något slags plan som dras igång snabbt för att stoppa detta. Jag kommer in lite på budget, som de flesta - det är svårt att inte göra det nu när alla släpper sina budgetar. Den SD-styrda högerregeringens statsbudget blev en kalldusch för vården. SKR:s ordförande, som för övrigt är partikamrat med finansministern, var inte nådig utan kallade tillskottet till regionerna otillräckligt. Det hade behövts minst 20 miljarder i ökade statsbidrag, säger SKR, och det blev 6 miljarder.

Jag tror verkligen inte att less is more, utan vi får diskutera detta i december. Vi valde att lägga oss på en annan summa, 24 miljarder mer, inom samma ram. Vi har ingen sedelpress i källaren, utan vi har prioriterat annorlunda. Vi tycker exempelvis inte att det är en bra idé att ge dem med inkomster över 46 000 en skattesänkning. Man undrar: Är detta vad vården behöver just nu, eller vad ska vi göra åt det?

Nu, fru talman, kommer jag in på ett favoritämne som jag alltid brukar diskutera. Det handlar om den oreglerade marknaden, som jag tycker är intressant. Inga andra välfärdsländer i Västeuropa låter marknaden styra primärvården så som Sverige gör, enligt forskare. Det gör inte ens Danmark, som alla pratar om nu och som sjukvårdsministern blickar mot när hon vill göra vården mer jämlik.

Sveriges skattefinansierade vårdsystem är det enda i Västeuropa utan etableringskontroll. Jag tycker att vi kan diskutera hur bra detta blev. Inte ens de privata allmänläkarna får öppna mottagningar var de vill i Danmark. Regionerna fördelar ett visst antal tillstånd och förhandlar med läkarna om villkoren, berättar Finn Diderichsen, som är läkare och professor emeritus inom socialmedicin på Köpenhamns universitet och som också har arbetat på Karolinska institutet. Detta säger han i en artikel i DN. Det kanske är bra att tala om att det alltså inte är Vänsterpartiet som har suttit och fabulerat.

Om man kommersialiserar vården är det oerhört viktigt att styra var läkarna etablerar sig. Eftersom det är mest lönsamt att jobba i områden där patienterna är friskare blir det en större etablering i friskare områden. Detta har man velat undvika i Danmark, säger Finn Diderichsen så klokt. Men det gör vi inte i Sverige. Detta tycker jag fattas i slottsavtalet och i det jag ser framför mig. Här regleras inte marknaden, utan här är vårdmarknaden helig. Etableringsfriheten gör vården mer ojämlik.

Jag tror att med Sverigedemokraterna i ena handen och lobbyisterna från vårdbolagen i den andra blir det som det blir inom svensk vård.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämde i en stor del av det Johan Hultberg inledde sitt anförande med att säga. Jag tänkte nästan att han hade kopierat något av mina många anföranden från riksdagens kammare.

Det handlar om att svensk sjukvård presterar oerhört bra. Vi har en fantastisk välfungerande sjukvård som har resultat som man i övriga världen bara skulle drömma om. Men med det sagt har vi också utmaningar på ett stort antal områden, och flera av dem satte allianspartierna tillsammans fingret på när vi drev igenom tillkännagivandet. Där delar jag inte längre Johan Hultbergs syn på hur vi ska styra sjukvården.

Jag minns en sjukvårdsdebatt från augusti eller september, alltså för några månader sedan, där Vårdförbundet eller Sveriges läkarförbund sa: För Guds skull, inga fler specialdestinerade statsbidrag! Det är inte på det viset man kan styra svensk sjukvård. Svensk sjukvård måste styras genom lag och förordning och genom att regionerna har tillräckligt med pengar.

Det var nog jag som kommenterade och sa: Just nu håller nog alla vi som är med i den här panelen om det. Men den av oss som får ansvar för sjukvårdspolitiken i regeringen kommer att älska specialdestinerade statsbidrag. Det är vad vi nu ser. De satsningar som görs på sjukvårdens område är återigen specialdestinerade statsbidrag. Den här gången görs det för att få fram fler vårdplatser.

Vore det inte klokare, undrar jag, att vi i stället för att lägga sparbeting på de svenska regionerna såg till att de fick tillräckligt stora ekonomiska resurser, och att man samtidigt såg till att Inspektionen för vård och omsorg jagade de svenska sjukvårdshuvudmännen med blåslampa? Bristen på vårdplatser är ett akut problem. Det är så på samtliga svenska sjukhus, på vissa mer och på vissa mindre.

Vore det inte bättre att använda den styrmetoden i stället för att återigen hemfalla till riktade statsbidrag?

Fru talman! Bristen på vårdplatser är ett akut problem som direkt hotar patientsäkerheten. På Sundsvalls sjukhus - Region Västernorrland, som Moderaterna och Socialdemokraterna styrt tillsammans - säger läkarna: Vi befinner oss nästan i fritt fall. Man lägger in hjärtpatienter på psykavdelning beroende på att det är en sådan platsbrist.

Det blir ändå en central fråga för oss att diskutera. Hur ska vi från nationell nivå styra den svenska sjukvården? Den modell som nu regeringen återigen går in i med specialdestinerade statsbidrag för att lösa än det ena och än det andra har historiskt visat sig inte vara en särskilt skarp styrmodell.

Det är betydligt mer effektivt i det läget att se till att regionerna har tillräckliga resurser för att bedriva en patientsäker sjukvård genom att staten ger ordentliga tillskott. Vi ska samtidigt ha Inspektionen för vård och omsorg, som med oerhört skarpa medel kan åka runt i landet och utöva tillsyn och se till att patienter vårdas på den avdelning där man har specialistkompetensen och att man inte utlokaliserar patienter eller för den delen har överbeläggningar.

Just den kombinationen har visat sig vara väldigt effektiv. I stället gör nu regeringen tvärtom, och det är vad som oroar mig. Den lägger fram en budget som kommer att diskuteras senare. Den innebär de facto att regionerna är tvungna att gå in med väldigt tuffa sparbeting.

Samtidigt plockar man ut pengar för ett specialdestinerat statsbidrag som ska vara inriktat på att lösa just ett problem. Risken är att de tillfälliga pengarna inte kommer att kunna användas till att göra långsiktiga strukturella förändringar i sjukhusens sätt att arbeta. Jag är allvarligt oroad över den styrmodell som även den här regeringen verkar gå in i.

Fru talman och ledamoten Hultberg! Jag tänker att i en god värld, där det hade funnits disponibla platser i hela Sverige, hade det varit fantastiskt med en nationell vårdförmedling. Men så är det inte, och jag tror att det kommer att bli ännu värre.

Det vi pratar om nu speglar det inskickade materialet, som det handlar om just nu. Jag tänker på SKR, som hade höjt till, och begärt, 20 miljarder. De sa att det är en summa som skulle göra att välfärden ändå kommer att klara sig någorlunda och att det var vad de behövde. Men ni passade på det och gick ned till 6 miljarder, Johan Hultberg.

Det är oerhört trista tider ekonomiskt, men jag anser att man skulle ha haft plats för att möta SKR och deras krav för att hålla vården igång. Alla 21 regioner står nu inför nedskärningar och jättesvåra beslut som de måste fatta. Detta hade ni kunnat undvika genom att lägga lite mer pengar till regionerna och lite mindre till de högavlönade.

Det finns också en annan uppgift som jag har fått av SKR som oroar mig. Det handlar om de riktade statsbidragen, där det blir en minskning av medel till hälso- och sjukvården från prognostiserade 36 miljarder 2022 till 18 miljarder 2023. Sedan kommer det att gå ned ytterligare kommande år, 2024 och 2025, till 11 miljarder. Det blir väldigt många minus på vägen.

Hur ska man då möta vårdkrisen? Hur ska man möta personalkrisen? Hur ska man få människor att vilja jobba kvar i en vård med ständiga nedskärningar? Hur ska man få människor att jobba kvar på scheman som är helt osannolikt dåliga? Hur ska man fånga in unga människor och få dem att vilja jobba inom vården när ekonomin kommer att vara så usel? Varför har ni inte valt att stärka statsbidragen för att möta detta, som vi har talat om så länge?

Fru talman! Jag tänker på ett bra uttryck som lyder: Walk the talk. När vi lyssnade på högergänget under den förra mandatperioden lät det så här: När vi kommer till makten, då ska ni få se! Då blir det bättre!

Vi befinner oss i och för sig i en stor kris, men jag tycker inte att det är okej att prata om att hälla pengar i systemet. Jag tror inte att det är så de som arbetar inom hälso- och sjukvården ser på det. De upplever en kris varje dag, de får sitta på extremt överbelastade akutavdelningar, de får springa runt och så vidare. Jag tror inte att det handlar om att hälla in pengar i systemet, utan jag tror att det handlar om att man hade behövt mer statsbidrag.

SKR sa 20 miljarder, och ni landade på 6 miljarder, Johan Hultberg. Okej, jag måste ändå säga att det är en väldig diskrepans. Inte bara jag utan även många andra är oroade.

Politik är att prioritera. Vad ska vi prioritera nu när vi går in i en kris? Ska vi prioritera sådana som mig och många andra här i salen - de som tjänar över 46 000? Ska vi prioritera dem, ge dem lite mindre skatt och ändra skiktgränsen?

Eller ska vi ta tillbaka de där pengarna och låta det vara? De klarar sig. De absolut rikaste kommer att klara sig. De som har det absolut bäst i samhället kommer att klara sig. Vi tar dessa pengar och lägger dem på välfärden i stället! Då hade det blivit en klang- och jubelföreställning. Då hade man kunnat säga: Wow, titta, de gör så här! Till och med den SD-styrda regeringen gör så här - det är fantastiskt!

Men nu blir det inte så. Nu finns det i stället en stor oro i Sveriges regioner, och det är inte politikerna som är mest oroade. De är också oroade, men mest oroade är sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, psykologer - you name it! Det är de som jobbar och som vet att det nu blir hårda tider på riktigt. Det kommer inte att bli som det vi har sett tidigare, utan det kommer att bli värre. Det är det som är så tragiskt.

Fru talman! Jag kan konstatera att det låter ganska likartat från oss oppositionspartier när vi begär ordet för att ställa frågor till ledamoten Hultberg.

Jag noterade att Centerpartiets ledamot Jonsson frågade ledamoten Hultberg om det inte vore bättre att satsa på generella statsbidrag till regionerna och kommunerna än att ha riktade statsbidrag. Jag skulle vilja omformulera frågan till ledamoten Hultberg lite grann.

Regionerna och kommunerna väntas nu gå in i en tuff ekonomisk situation. Vi hör från landets samtliga 21 regioner att de förväntar sig att göra stora underskott kommande år och därmed naturligtvis också att få göra nedskärningar och uppsägningar. Skulle det då inte vara bättre, ledamoten Hultberg, att satsa 12,9 miljarder på generella statsbidrag till våra regioner och kommuner än på skattesänkningar på 10 000 kronor extra till dig och mig?

Moderaternas ledamot sa i sitt anförande att han var övertygad om att det går att lösa dessa problem inom hälso- och sjukvården. Då blir nästa fråga till ledamoten Hultberg: Men hur?

Tillsammans med Sverigedemokraterna lägger ledamoten och regeringspartierna 6 miljarder i riktade statsbidrag. De sänker skatterna för dem som redan tjänar gott med 12,9 miljarder, och de riktar statsbidrag på 6 miljarder till en sektor som förväntas gå med stora underskott och som kommer att behöva säga upp personal och göra nedskärningar på våra sjukhus.

Fru talman! SKR är tydliga: Minst 20 miljarder svenska kronor krävs för att bara bibehålla den nivå som vi har i dag. Sveriges regioner är också tydliga: De kommer samtliga att gå med stora underskott nästa år.

Hur många av de satsningar som ledamoten Hultbergs parti tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna nu riktar, och som ledamoten nu också lyfter exempel på i detta replikskifte, anser ledamoten Hultberg kommer att genomföras? Hur många av dem tror ledamoten Hultberg faktiskt kommer att genomföras och få effekt ute i verksamheterna? Dessa rapporterar ju samtidigt att de tvingas gå med stora underskott nästa år. De kommer att tvingas göra bortprioriteringar, tvingas göra nedskärningar och tvingas säga upp personal.

Inga av de satsningar som Moderaternas ledamot lägger fram här i talarstolen och som regeringspartierna lägger fram i sin budget kommer att få hundraprocentig, full effekt ute i verksamheterna eftersom man samtidigt inte satsar på de generella statsbidragen ens i närheten av det som SKR hävdar att man behöver för att bibehålla nuvarande nivå.

Det man däremot gör, fru talman, är att sänka skatterna för dem som redan tjänar skitmycket pengar med 10 000 kronor. Och då har jag inte ens räknat in de övriga skattesänkningar som regeringspartierna gör.

Om man i stället för att lägga 12,9 miljarder på att sänka skatterna för de rika hade lagt dem på generella statsbidrag hade det kanske varit rimligt att tro att de förslag som ledamoten lägger fram skulle kunna genomföras i praktiken. Så kommer dock inte att bli fallet, fru talman.

(Applåder)

Fru talman! Den debatt vi haft i dag hade sin begynnelse den 14 januari, då Vårdförbundets ordförande tillsammans med Läkarförbundets ordförande på DN Debatt publicerade en ganska omtalad artikel med rubriken "En kriskommission krävs för sjukvården". Det var ord och inga visor. Det var allvarliga signaler från deras medlemmar som gjorde att de tog det här steget.

I artikeln påtalade man ett antal stora problem i svensk sjukvård. Det handlade inte minst om problemen i arbetsmiljön. Fler och fler medarbetare väljer att söka sig bort, inte minst från akutsjukvården, på grund av att man känner att man inte längre kan göra ett gott jobb. Det handlade om kompetensförsörjningen, som är långt ifrån tillfredsställande. Det handlade om vårdplatsbristen, som tidigare var något som förekom på vissa sjukhus i Sverige men som i dag enligt Vårdförbundet och Läkarförbundet existerar på i stort sett alla svenska sjukhus. Det är inte längre ett lokalt problem.

Slutligen handlade det om köerna i den svenska sjukvården, som är något ganska unikt för svensk sjukvård. Vi presterar bra på många områden, men vi har helt oacceptabelt långa köer och har så haft under lång tid - jag skulle till och med kunna säga decennier. De första försöken att lösa detta kom i en uppgörelse från 2001 mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Det här var en larmsignal från den svenska sjukvården. Läkarförbundet och Vårdförbundet hade tagit kontakt med regeringen och dåvarande sjukvårdsminister. Det handlade om att få regeringen att ta ett nationellt ansvar. Det blev inte kalla handen men inte långt därifrån, var upplevelsen. Man var helt avvisande till tanken på en nationell kriskommission.

Det var också detta som gjorde att Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna jobbade fram ett förslag till tillkännagivande i syfte att ta frågan hit till riksdagen och driva regeringen framför oss för att någonting skulle hända. Det som vi nu diskuterar är rapporteringen utifrån det tillkännagivandet.

Fru talman! Läget i sjukvården i Sverige är inte bättre än för ett år sedan, när arbetet med den här DN Debatt-artikeln pågick, utan snarast sämre. Sundsvalls sjukhus har jag nämnt tidigare. Det är nog ett av de hårdast drabbade sjukhusen. För någon vecka sedan larmade läkare i en artikel i Svenska Dagbladet för att man befinner sig i närheten av att vara i fritt fall på det här sjukhuset. Det är en region som styrts av socialdemokrater och moderater under den gångna mandatperioden. Man beskrev i artikeln också hur patienter som har hjärtproblem läggs in på psykavdelning.

Svaret från den förra regeringen var att det här inte är statens ansvar utan att regionerna måste ta ansvar för det. Det är lite slående att den nytillträdda regeringen har exakt samma besked; det här är regionernas ansvar, har vi hört i debatten i dag.

Återigen har vi också en regering som hemfaller till riktade statsbidrag, större och mindre, och tror att man kan lösa problemen på det viset. Det är ju inte så. Ska man kunna lösa det stora problem som debattartikeln i januari pekade på, nämligen vårdplatsbristen, handlar det om strukturella åtgärder på sjukhusen som kan planeras för lång tid framåt. Om regionerna får generella statsbidrag kan man använda dem för att ta hand om de flaskhalsar man har på det egna sjukhuset. Det behövs också skarp tillsyn i form av Ivo.

Problemen med köerna kommer inte att lösas genom det gamla socialdemokratiska förslaget att man i Stockholm skulle ha ett kontor som samordnar ledig kapacitet i den svenska sjukvården. Ledig kapacitet existerar i stort sett inte. Om man däremot gav långsiktiga spelregler för svensk sjukvård genom att göra ändringar i patientlagen och se till att det finns ordentlig information till patienterna skulle ett antal vårdgivare långsiktigt kunna planera för att lösa de här problemen och öka sin kapacitet. Det har inte minst de privata vårdgivarna tydligt signalerat. Men de har inte fått de här långsiktiga beskeden, inte av den förra regeringen och absolut inte av den nuvarande. I det läget är det väldigt svårt för ett privat företag att öka sin kapacitet.

Fru talman! Jag känner mig något missmodig, eftersom varken den dåvarande eller den nuvarande regeringen svarat upp mot de krav som ställs från vårdens medarbetare och som i grunden handlar om att skapa en bra arbetsmiljö för dem som jobbar i sjukvården. Det är nämligen där sjukvård skapas: i mötet mellan den enskilda sjuksköterskan eller läkaren och patienten.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 3 från Centerpartiet.

Fru talman! I artikeln som gav upphov till den här debatten lyfter man från både Vårdförbundet och Läkarförbundet fram arbetsmiljön som det kanske allra viktigaste. Det där känner jag väldigt väl igen, bland annat från akutmottagningen på Gävle sjukhus. Personalen säger att det är det mest fantastiska ställe man kan jobba på om man har känslan att man gör ett bra jobb.

När vi jobbade med tillkännagivandet var Liberalerna drivande för inte minst företagshälsovården. Jag noterar också att Lina Nordquist i sitt anförande lyfte fram den frågan.

I Tidöavtalet är det två punkter som på ett avgörande sätt kommer att påverka arbetsmiljön för alla som jobbar i sjukvården. Det har vi redan hört på reaktioner från den svenska sjukvården. Man känner att det här på ett allvarligt sätt kommer att minska möjligheterna att göra ett gott jobb.

Den första punkten är att man har enats om att begränsa möjligheten att ha tolk i sjukvården. Den andra är att man har öppnat för att sjukvårdspersonal ska kunna få ytterligare en arbetsuppgift utöver att diagnostisera och behandla, nämligen att kontrollera att patienten har tillstånd att vistas i landet och i annat fall anmäla det.

Jag har därför en fråga till Lina Nordquist. I ett läge där Liberalerna tycker att arbetsmiljön är så viktig, hur kommer dessa konkreta förslag när de genomförs att påverka arbetsmiljön för dem som jobbar på BUP i Västerås och för dem som jobbar på akutmottagningen i Gävle, med de två helt nya förutsättningarna för att göra ett gott jobb?

Fru talman! Detta var föga betryggande för svensk sjukvårdspersonal. Alla lagförslag måste utredas. Annars går det inte att införa en ny lag.

Här är det fråga om två specifika punkter. Det är inte fråga om lagen ska införas utan hur den ska införas i den svenska sjukvården. Jag blir lite förvånad när jag hör en liberal företrädare försvara att möjligheten att anlita tolk i sjukvården ska begränsas. Barnfamiljer som inte fullt ut behärskar svenska språket måste själva betala för tolk med pengar som de inte har. För den pappa som har drabbats av cancer och som inte har pengar till tolken ska något av barnen förmedla budskapet att det är cancer som är orsaken till hans symtom. Det är en skrämmande inställning. Om det är något som riktigt skulle försämra arbetsmiljön för människor i sjukvården är det detta.

Det andra handlar om att när någon kommer in till akutmottagningen ska sjukvårdspersonal inte bara ställa diagnosen att benet är brutet och måste gipsas, utan dessutom finns det en teoretisk möjlighet att man ska kontrollera att personen har rätt att vistas i landet. Om personen inte har det ska man genast höra av sig till gränspolisen så att de kan komma och ta vederbörande. Det innebär att alla papperslösa människor inte kommer att våga söka svensk sjukvård oavsett vad de drabbas av.

Fru talman! Jag är förvånad över att höra en liberal företrädare, som värnar arbetsmiljön i sjukvården, vara beredd att öppna dörren för dessa två åtgärder, som skulle vara förödande inte bara för dem som jobbar inom barn- och ungdomspsykiatrin utan framför allt för dem som jobbar på akutmottagningarna. Det hade jag, fru talman, inte väntat mig.

Fru talman! Lina Nordquist nämnde i slutet av sitt anförande mänsklighet och frihet. Det är ett epitet som jag känner igen från den liberala sidan. Men jag tycker väl inte riktigt att Tidöavtalet känns superliberalt - om jag ska vara ärlig.

Jag tänkte begränsa mig till tolkfrågan. Det ska utredas att man ska betala för tolk. Många i sjukvården har reagerat hårt på detta. Det är läkare och sjuksköterskor som vet att det kan bli stora problem.

När man anlitar hälso- och sjukvården kan det ibland kännas som att man själv behöver en tolk. Jag är svensktalande och har god utbildning, men det kan för mig, en väl utbildad medelklasskvinna, ibland vara en svår materia att ta emot.

Hur är detta tänkt? Här blir det stora problem för familjer som talar knackig svenska. Det gäller framför allt även personalen. Det kan vara så att mannen ska tolka åt sin fru. Är det fair? Det kan vara att barnen får tolka åt sina föräldrar därför att föräldrarna inte har pengar till tolk. Då löses situationen på det sättet. Det brukar aldrig bli bra.

Människor lever i dag under ekonomiskt knappa omständigheter när de kommer till Sverige. Det tar tid att etablera sig, att fixa jobb och komma igång. Det är inte så konstigt. Det skulle vara så för Lina Nordquist och för mig om vi hamnade i till exempel Afghanistan, av någon anledning. Det skulle ta lång tid för oss att förstå var vi är någonstans och på vilket sätt vi ska ta oss framåt.

Fru talman! Hur tänker ni framåt om dessa gränsdragningar, Lina Nordquist?

Fru talman! Jag tänker att det här med tid också innebär att det ska bli patientsäkert när man sitter där som läkare och ska fatta svåra beslut med en patient som kanske inte behärskar svenska så bra att man kan prata om svåra förlopp och svåra processer. Det här kan det som sagt vara svårt att prata med vem som helst om i hälso- och sjukvården i dag. Vi lever i något slags klassorienterat samhälle i dag, anser jag, och då blir det svårt att förstå.

Det är väldigt många som har regerat stenhårt på det här. Man springer benen av sig inom hälso- och sjukvården, och jag tror tyvärr att man kommer att springa ännu fortare om man blir kvar i en vård som nu är utsatt för stora nedskärningar.

Det är självklart så att det blir väldigt oroligt inom vården när man ser den här typen av förslag. Om mycket av det jag läste i slottsavtalet, i delar av hälso- och sjukvårdsavsnittet, kunde jag känna att "jamen det där, det där och det där". Vissa saker på området hälso- och sjukvård tyckte jag absolut inte om. Men de här förslagen, dels om angiveri och dels om tolk, kändes väldigt aparta. Jag tror knappast att det är liberala förslag.

Jag undrar ändå hur det här ska genomföras. Om man utreder och kommer fram till att detta ska betalas av patienten, finns det då inte en stor risk att det kommer patienter som känner att de inte har råd att betala utan tar in sin man, sitt barn, sin kusin eller sin kompis som tolk i stället? Och blir det då inte väldigt skakigt för sjukvårdspersonalen, låt oss säga en läkare, att ställa de rätta frågorna, få de rätta svaren och fatta de rätta besluten?

Fru talman! Det här var en intressant debatt. Jag tackar mina kollegor i utskottet för alla inlägg, och jag antar att vi kommer att få anledning att återkomma till flera av de här diskussionerna.

Jag vill lyfta fram några förslag som fanns i min följdmotion till det här betänkandet. De rör områden som flera redan har tagit upp även om vi kanske har lite olika lösningsförslag.

Jag vill säga något om en statlig satsning för stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden för hälso- och sjukvårdspersonalen. Det har med vårdplatserna att göra, som flera av er har noterat. Sedan vill jag säga något om en särskild utbildning för chefer i hälso- och sjukvården som Miljöpartiet har tittat lite på. Jag vill också säga något om återhämtningsbonusen och en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa.

Flera av er har noterat - och jag antar att vi alla egentligen är överens om - att personalens arbetsförhållanden och arbetsmiljö är grundpelaren i hälso- och sjukvården. Det går inte att ha fysiska vårdplatser öppna om det inte finns personal på plats som kan bemanna dem, och därför hänger frågan om vårdplatser starkt samman med personalens arbetsmiljö och arbetsvillkor. Vården måste ju kunna attrahera nya medarbetare och också få dem som arbetar i vården att vilja stanna kvar och orka jobba kvar. Varje gång någon som egentligen tycker om sitt jobb inom vården och skulle vilja fortsätta ändå slutar är det ett misslyckande.

Regeringen har gett ytterligare 500 miljoner kronor till Socialstyrelsen att fördela i syfte att öka antalet vårdplatser. Det kan vara värdefullt beroende på hur pengarna används.

Vi tycker att det är problematiskt med engångssatsningar som man inte kan planera långsiktigt med. Vi vill i stället se en ambition för ett långsiktigt stärkt stöd, ett förstärkt statligt ansvar och ett permanentat stöd i syfte att vända den negativa spiral som finns på många håll i vården i dag och skapa en positiv arbetsmiljö och ett positivt arbetsklimat för vårdens medarbetare där det finns tid för återhämtning på ett realistiskt sätt.

Arbetsmiljöfrågan är helt central, men lönefrågan är också väldigt viktig. Vi vill att båda dessa frågor ska prioriteras framöver. Det behövs en struktur för ett långsiktigt stärkt stöd. Därför bör regeringen återkomma med förslag på en konstruktion för en permanent statlig satsning på stärkt arbetsmiljö och stärkta arbetsförhållanden för hälso- och sjukvårdspersonal och inte dessa tillfälliga satsningar.

Vi tycker inte heller att det är någon bra lösning att staten tar över ansvaret för hela hälso- och sjukvården. Det skulle vara en gigantisk omorganisation som hälso- och sjukvården inte behöver. Flera av er har också noterat tidigare i den här debatten att det skulle vara enormt resurskrävande att sätta igång en sådan utredning och att det inte är riktigt realistiskt att tro att det går att planera vården på ett så centraliserat sätt. Vi behöver kunna fortsätta utveckla vården utifrån de olika behov som finns i olika delar av Sverige, men det statliga stödet behöver utökas.

Vårdförbundet driver tanken om att hälso- och sjukvården skulle behöva en kvalitativ utbildning likvärdig skolvärldens rektorsutbildning. Vi tycker att det är ett intressant förslag och vill därför lyfta fram det. Det ska vara möjligt att läsa en högskoleutbildning som går att kombinera med att fortsätta arbeta deltid, och utbildningen ska finnas på flera högskolor. Det hoppas vi att regeringen vill se över.

Återhämtningsbonusen drev Miljöpartiet igenom under 2021. Det är medel hos Socialstyrelsen som man kan söka som arbetsgrupp inom vården och äldreomsorgen om man vill prova att utveckla nya arbetssätt som syftar till en förbättrad arbetsmiljö. Det här kan också inkludera arbetstidsmodeller. Syftet är såklart att ta till vara personalgruppers egna utvecklingsidéer och ge dem möjlighet att prova dem.

Detta infördes sommaren 2021, med 300 miljoner kronor i medel, och var en väldigt populär åtgärd. Det var 190 kommuner och 16 regioner som sökte stödet. Nu, 2022, avsätts 1 miljard årligen och dessutom 300 miljoner kronor för att minska eller ta bort delade turer, vilket är väldigt värdefullt. Delade turer är nämligen ett gissel om det inte är något som personalen själv önskar.

Vi anser att regeringen bör verka för att göra denna modell mer känd och på sikt se över möjligheten att förstärka återhämtningsbonusen ytterligare.

Det sista jag vill ta upp är en nollvision för arbetsrelaterad ohälsa. Arbetslivet kan vara hälsofrämjande; det är så vi vill att det ska vara. Därför måste vi ta krafttag för att motarbeta de problem som i dag skapar ohälsa. Här skulle regeringen kunna återkomma med ett förslag om hur en nollvision kan införas, och hälso- och sjukvården kan vara ett första fokusområde för ett sådant arbete.

Jag yrkar bifall till reservation 4 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor inom hälso- och sjukvårds-området

(Beslut fattades under § 19.)