Yasmine Bladelius (S) om Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet
Yasmine Bladelius (S) höll ett anförande om Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet i debatten ”Protokoll 2022/23:25 Onsdagen den 23 november” den 23 nov 2022.
Herr talman! Debatten vi nu har i kammaren bygger på ett så kallat tillkännagivande, alltså en uppmaning från riksdagen till regeringen, som föreslogs av socialutskottet under den förra mandatperioden.
Det var de dåvarande oppositionspartierna som till den förra regeringen gjorde ett tillkännagivande om att på sju punkter skyndsamt vidta ett antal åtgärder för att öka antalet vårdplatser, korta vårdköerna, höja kapacitetsutnyttjandet, främja valfriheten, stärka personalförsörjningen och förbättra arbetsmiljön i vården. I en avslutande åttonde punkt angavs att den förra regeringen regelbundet skulle rapportera om genomförandet till riksdagens socialutskott.
Det betänkande vi nu debatterar innehåller de två första rapporterna, eller skrivelserna som vi kallar dem, vilka den förra regeringen lämnade till riksdagen den 31 maj 2022 respektive den 23 augusti 2022. När tillkännagivandet föreslogs från socialutskottet debatterades frågan i samband med behandlingen av betänkande SoU36 i denna kammare i mars. Då var de partier som föreslog tillkännagivandet fortfarande i opposition, och jag kan konstatera att det nu låter lite annorlunda från de nya regeringspartierna. De följer inte ens upp de motioner de hade i betänkandet.
Men, herr talman, jag kommer inte att låta annorlunda nu jämfört med då.
Vi må ha bytt regering, men vårdens problem är precis desamma. Det handlar om en stor brist på personal i sjukvården. Det handlar om personal som går på knäna, som inte kan springa snabbare än vad de gör, som känner sig tvungna att säga upp sig för att de anser att de inte kan utföra sitt arbete på ett patientsäkert vis och för att de inte orkar längre efter att ha sprungit och sprungit, år efter år.
Det råder en kris inom svensk sjukvård, men det handlar om en personalkris. Det finns inte tillräckligt många sjuksköterskor och läkare att anställa, i synnerhet inte i den offentliga vården. Och alltför många upplever att deras arbetsgivare inte tar deras problem på allvar. Det är alldeles uppenbart att sjukvården behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor.
Herr talman! För att öka tillgången till rätt kompetens finns det bara en väg att gå, och det är att vården anställer fler, att vårdens arbetsplatser blir mer attraktiva för sin personal och börjar erbjuda bättre löner, bättre arbetsvillkor och en bättre arbetsmiljö.
Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig. Det är regionerna som är huvudman och som ansvarar för planeringen av hälso- och sjukvården i Sverige. I det ingår naturligtvis att säkra tillgången till ett ändamålsenligt antal vårdplatser och att säkerställa en tillräcklig bemanning, en god arbetsmiljö och en bra företagshälsovård. Men för att det ska fungera fullt ut måste staten komplettera regionernas ansvar med fler utbildningsplatser och fler utbildningsvägar. Staten behöver naturligtvis också stödja kommuner och regioner ekonomiskt.
Vi socialdemokrater gav under vår tid i regeringsställning historiskt stora tillskott till regionerna och kommunerna för att hantera utmaningarna inom hälso- och sjukvården, inte minst under pandemin. Men det står nu helt klart att det måste säkras att de tillskott som tillskjuts regionerna från staten också går till det som de var tänkta till. I region efter region såg vi hur stora överskott gjordes samtidigt som stora nedskärningar på sjukhusen beslutades av politikerna i samma regioner, där pengarna lades på hög. Det är naturligtvis inte ett särskilt bra tillvägagångssätt om man vill komma till rätta med problemen på riktigt.
Därför krävs det, herr talman, en tydlig ansvarsfördelning. Under förra mandatperioden gjorde dock Kristdemokraterna allt i denna kammare för att precis tvärtom luckra upp denna ansvarsfördelning. I stället för att lägga ansvaret för villkor och arbetsmiljö där det faktiskt höra hemma, hos arbetsgivarna, försökte man låtsas som att allt var regeringens fel. Det skapade en märklig debatt där Kristdemokraterna konsekvent friskrev regionerna från deras ansvar.
Det är nu i stället Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som i rapport efter rapport tvingas konstatera att regionerna inte har tillräckligt med personal för att kunna bemanna nödvändiga vårdplatser och att personalbristen ser ut att bli stor under flera år framöver.
Som man sår får man dock, som bekant, skörda. Nu är det ju Kristdemokraterna som har ansvaret för den nationella hälso- och sjukvårdspolitiken. Och precis som vad gäller bensinpris, högkostnadsskydd för el och Archerrobotar sitter regeringen där i sin självgrävda grop.
Det löftessvek som vi sett på flera andra områden gäller också hälso och sjukvården. Nu är det inte längre regeringen som ska se till att lösa krisen i sjukvården. Nu är det inte längre viktigt att ta ansvar. Nu står regionerna ensamma om att hantera situationen, och några stora tillskott syns inte till när alla regioner i Sverige ser ut att gå med stora underskott nästa år.
Detta duger inte, herr talman. Krisen inom sjukvården kräver prioriteringar. På kort sikt måste staten tillskjuta mer pengar till regioner och kommuner för att de inte ska riskera stora nedskärningar eller uppsägningar i spåren av lågkonjunkturen och den höga inflationen.
När regeringen nu har presenterat sin budget står det dock klart att den inte kommer att prioritera hälso- och sjukvården eller några stora tillskott. Regeringen lägger faktiskt mycket mer pengar på att sänka skatterna för höginkomsttagare än på välfärden.
Vi socialdemokrater visar tydligt i vårt budgetalternativ var våra prioriteringar ligger. Vi avsätter i vår budgetmotion 12 miljarder i ökade generella statsbidrag till Sveriges alla regioner och kommuner. Det är dubbelt så mycket som regeringen avsätter. Det är också helt nödvändigt för att vi inte ska se de stora nedskärningarna ute i kommunerna och regionerna de kommande åren.
Herr talman! Det råder en kris i sjukvården, men det handlar om en personalkris. Och den kommer inte att lösas med stora skattesänkningar för oss höginkomsttagare, utan det kräver prioriteringar för välfärden och dess medarbetare.
Nu är det upp till bevis för de partier som skrek sig hesa före valet om att regeringen måste lösa krisen i sjukvården. Kommer de att rösta för en budget med 12 miljarder extra i generella statsbidrag, eller kommer de i stället att välja en budget med hälften så stora satsningar på välfärden och stora skattesänkningar till de rika?
Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till vår reservation nummer 1.
(Applåder)
