Anders W Jonsson (C) om Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet

Fru talman! I dag debatteras de två skrivelser som har inkommit från den föregående regeringen med anledning av den gemensamma budget som de nuvarande fyra samarbetspartierna fick igenom förra hösten och som avsåg särskilda satsningar på den svenska hälso- och sjukvården. Vårt arbete med att skruva hälso- och sjukvården rätt började alltså redan under den förra regeringens tid vid makten genom att vi lät den förra regeringen starta de reformer som vi ville genomföra. För att vi skulle få en uppfattning om vad regeringen gjorde, eller inte gjorde, togs ett initiativ som innebar att regeringen skulle återkomma till riksdagen med skrivelser om hur arbetet fortlöpte. Det är dessa skrivelser, fru talman, som debatteras i dag.

Något som är ganska intressant är att de tidigare regeringspartierna - de lite mer röda partierna - nu faktiskt ställer sig bakom en del av samarbetspartiernas yrkanden från juni månad, alltså från före valet. Detta innebär för mig att ledamöter från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet själva anser att deras regering har gjort ett halvdåligt jobb, för skrivelserna avser ju deras egen regerings svar och samarbetspartiernas viljeinriktning och ambition vad gäller svensk hälso- och sjukvård. Det känns såklart tryggt att vi har en i princip full majoritet i utskottet för regeringens och Sverigedemokraternas politik i dessa frågor.

Fru talman! Svensk sjukvård ska vara i världsklass. När Sverige har en av världens högsta skattesatser och är ett av de länder i Europa som lägger mest resurser på sjukvård mätt i andel av bnp är det givetvis oacceptabelt att det i dag finns människor som dör i vårdköer. Samtidigt väljer rekordmånga som arbetar inom vården att avsluta sin karriär inom vårdyrket på grund av en ohållbart tung arbetsbelastning och alltmer försämrade arbetsvillkor som skapar en fullkomligt ohållbar situation.

I stället för att rikta insatser dit vi har tyckt att de behövts har tidigare regeringar inte lyckats göra skillnad på riktigt. Ett välfärdsland som Sverige förtjänar bättre, fru talman, och därför är jag stolt, glad och positiv till att vi nu kan fortsätta det redan påbörjade arbetet. Att Sverigedemokraterna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i Tidöavtalet har kommit överens om många avgörande reformer för den svenska hälso- och sjukvårdens framtid är riktigt bra för Sverige.

Fru talman! Vi har som ambition att svensk sjukvård ska ligga i framkant och hålla hög internationell kvalitet. Det är av stor vikt för oss att patienter behandlas med evidensbaserade och effektiva behandlingsmetoder och att väntetiden är inom den svenska vårdgarantins ramar. Det är också viktigt att vårdyrkets status är hög, så att vården både kan locka ny arbetskraft och behålla den kompetens och den personal som finns.

Att vara vårdpersonal i Sverige är något man ska vara stolt över - det ska vara eftertraktat. Att påbörja denna mandatperiod med Tidöavtalet som grund är för mig och Sverigedemokraterna betryggande i arbetet mot detta nya mål, fru talman. Vi tror på Sverige, och vi tror på den svenska sjukvården.

Vi är alla väl medvetna om att hälso- och sjukvården i dag uteslutande styrs av de 21 regionerna. Detta har skapat en stor ojämlikhet där vården skiljer sig markant beroende på var i landet man bor. I vissa landsbygdsorter kan väntetiderna till exempel vara upp till dubbelt så långa som väntetiderna för samma vård i andra samhällen och städer.

För att Sverige ska få en fungerande vårdkedja som håller god kvalitet, där vårdpersonalen mår bra och där patienter får plats och vård inom vårdgarantin, behövs det en tydligare nationell styrning, menar vi. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor, fru talman. I Tidöavtalet ger vi tydliga besked: Nationell styrning av vården ska till för att säkerställa bland annat detta.

Vidare ser vi med oro på hur föregående regering i någon mening har brustit i stora delar av sjukvården och försatt människor i väldigt långa köer.

Sverige har för få intensivvårdsplatser i förhållande till jämförbara länder i Europa, vilket inte minst blev tydligt under pandemin. Därför behöver dimensioneringen av intensivvårdsplatser öka. Styrningen av detta behöver intensifieras nationellt för att vi ska kunna få en bred lägesbild, vilket saknas i dag.

I Tidöavtalet tar samarbetspartierna bland annat upp frågan om en nationell långsiktig plan för att eliminera bristen på vårdplatser. Långa köer är ett problem och en utmaning inom den svenska sjukvården. I dag skiljer det sig dessutom åt beroende på vilken del av landet man tillhör, som jag nämnde alldeles nyss. Det finns inget samlat samordningsansvar för vårdköerna.

Vi från vår sida har drivit frågan om ett vårdgarantikansli med en nationell väntelista där behandling och operationer presenteras för dem med längst vårdköer. Den som har rätt till vård skulle exempelvis då i princip på 1177 kunna jämföra kvalitet och väntetider för de behandlingar som finns tillgängliga i Sverige.

Patienten ska också kunna söka vård fritt i den region där vården finns. Även här har samarbetspartierna enats om viktiga reformer. En nationell vårdförmedling i statlig regi, som vi benämner det i Tidöavtalet, ska tas fram.

Svensk sjukvård står inför stora utmaningar där region efter region uppger att de lider brist på personal på många olika avdelningar. Inte minst har psykiatrin och barnmorskeavdelningar runt om i landet varit kraftigt eftersatta på grund av personalbrist. För att rekrytera fler till exempelvis sjuksköterskeutbildningen anser vi att regeringen behöver börja i rätt ände. Vårdyrket har länge nedprioriterats, och vi måste göra det mer attraktivt att arbeta inom vården i Sverige. Vi behöver se över lönebilden, men vi behöver framför allt kraftigt förbättra arbetsvillkoren.

Jag vill tycka, fru talman, att vi är väldigt tydliga i Tidöavtalet: Vi behöver en nationell plan och styrning av kompetensförsörjningen för att kartlägga behovet av vårdpersonal. Av kartläggningen ska också framgå vilka insatser för befintlig och ny vårdpersonal som kan behövas för att förbättra personalförsörjningen. Det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen ska stärkas för att vi långsiktigt ska kunna klara behovet i hela Sverige.

Fru talman! Sverigedemokraterna vill göra skillnad på riktigt. Med Tidöavtalet som grund finns nu en tydlig plan för att vända skutan i rätt riktning igen för den svenska hälso- och sjukvården. Det är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid att reparera efter tidigare styre, och Sverigedemokraterna är beredda att tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna lägga i de extra växlar som krävs och som Sverige behöver.

Fru talman! Den svenska sjukvården ska bli bra igen!

Fru talman! Regionerna styrs mycket riktigt inte allena av sig själva, så att säga. Jag är helt medveten om det. Tack för korrigeringen! Jag instämmer helt med ledamoten Jonsson.

Arbetsmiljön är oerhört viktig. En av grundstenarna i att få den personal och den kompetens som krävs är ju att vi har en dräglig arbetsmiljö. Den vill vi se över, och vi är beredda att från statligt håll också gå in med incitament och medel för att man ska få till den drägliga arbetsmiljö som krävs. Utan personal och kompetens kan vi ju omöjligen korta vårdköerna och omöjligen få in ny personal i vården. Vi vet också att det finns signaler att man efter utbildning väljer att inte söka tjänster inom vården, eftersom det är en så stressig och ohållbar situation. Arbetsmiljön är alltså helt grundläggande för att komma till rätta med dessa delar.

Det har varit ett gott samarbete kring Tidöavtalet. Samtliga partier har fått in viktiga reformer. Den nationella vårdförmedlingen, som vi har kallat det, är en av flera viktiga reformer. Vi får in en särskild satsning på forskning om kvinnors hälsa, till exempel, och cancerfrågan har vi fått med. Där finns väldigt många viktiga delar.

Tolkning ligger egentligen utanför samarbetsavtalet just vad gäller svensk hälso- och sjukvård men berörs någonstans när det ska utredas. Jag minns inte riktigt i detalj frågan som Anders W Jonsson ställde, men saken är att först och främst ska det utredas för att se hur man kan göra det, kanske genom att ta in en patientavgift. Ordalydelsen är ju inte att rätten till tolk ska plockas bort, utan frågan är vem som ska bekosta tolken. Bland annat i Danmark har man ett system med en patientavgift. Det kanske vore något.

Min fråga tillbaka till Anders W Jonsson är hur han själv tycker att tolkfrågan ska hanteras.

Fru talman! Det är jätteintressant att ledamoten verkar ha full insyn i vilka förhandlingar som har skett vad gäller Tidöavtalet och vilka reformer och förslag som olika partier har fått in.

Det här är ett av väldigt många förslag som Sverigedemokraterna har fått in i Tidöavtalet. Det har egentligen inte särskilt stor bäring på hälso- och sjukvårdskapitlet i stort, skulle jag vilja påstå, utan det finns betydligt större och viktigare reformer utifrån hälsoperspektivet.

Vi pratar bland annat om ökad nationell styrning för att öka jämlikheten i den svenska hälso- och sjukvården. Det är oerhört viktigt. Det ska inte spela någon roll om man bor i Skåne eller i Västerbotten när det gäller till exempel vilken insulinpump man ska få. Det ska helt enkelt inte spela någon roll var i landet man bor för att man ska få en bra och högkvalitativ vård och för den delen även bra läkemedel.

Vi kommer att kartlägga vårdpersonalens behov och analysera det grundligt. Det finns otroligt många delar i Tidöavtalet som jag är övertygad om att också ledamot W Jonsson tycker är fantastiskt bra. Vi har ändå suttit i socialutskottet tillsammans och har skickat en hel del gemensamma tillkännagivanden till den föregående regeringen om saker som vi har varit helt överens om. Det blir alltså lite raljant och märkligt att W Jonsson plötsligt står på andra sidan och låtsas som att han inte har någon som helst koll på vad som hände i socialutskottet under förra mandatperioden. Det bör han kanske korrigera.

Till syvende och sist är tolkfrågan ganska intressant. I Sverige lägger vi oerhört stora belopp på tolkar. Man kan fråga sig vem som ska betala egentligen. Tycker W Jonsson att det är rimligt att någon som har bott i Sverige i 20 år per automatik ska få rätt till tolk? Eller är det rimligt att man någonstans på vägen bör lära sig svenska språket så pass bra att man kan få hjälp att få ett plåster?

Fru talman! När det kommer till personalfrågan är vi helt överens, ledamoten Rågsjö. Jag tror inte att något av de riksdagspartier som är representerade här i kammaren tycker att personalfrågan inte är angelägen. Den är otroligt angelägen.

Det är framför allt kommunerna som får ta sitt ansvar, även om vi vet att många kommuner har tuffa budgetförhållanden. Det är mycket pengar som ska satsas och mycket saker som ska falla på plats, alltifrån socialtjänst till äldreomsorg och många andra viktiga delar. Men på kommunal nivå får man helt enkelt se till att ha en sjyst och bra arbetsmiljö. Det är samma sak på regionnivå.

Men när vi år efter år ser att de inte mäktar med att hantera situationen och att den, på grund av olika faktorer, blir alltmer ohållbar behöver staten gå in och se till att få till en dräglig arbetsmiljö ute i verksamheterna. Då kan vi stimulera att personal återgår till vårdyrket men också få in ny personal som vill stanna. Det är grundläggande för att vi ska kunna komma vidare, korta vårdköer och kompetenshöja. Jag tror inte att någon tycker något annat. Det handlar egentligen bara om att göra.

Precis som jag sa tidigare handlar saken kanske inte enbart om att slussa in mer kapital. Man behöver kanske se till vad som behöver förändras och skruvas på för att öka effektiviteten. Jag säger inte att vi inte ska satsa pengar. Det är jätteviktigt. Det måste vi verkligen göra. Men vi ser redan i dag att Sverige är ett av de länder som betalar allra mest för hälso och sjukvården men får ut minst vård. Vart tar pengarna vägen? Det är min fråga till Karin Rågsjö.

Fru talman! Jag har som motto att alltid försöka svara på de frågor som ställs. Men här är vi ganska långt ifrån den skrivelse, Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet, som vi ska debattera här i dag. Den tar upp otroligt viktiga delar: kompetensförsörjningen, hur vi ska få bättre utbildningsplatser och hur vi ska korta vårdköerna.

Jag tänker att budgetdebatten kommer att vara en särskild debatt och att vi där kan analysera varandras budgetförslag. Jag återkommer jättegärna i frågan när jag haft möjlighet att analysera Vänsterpartiets budgetförslag. Därför tänker jag att vi kan vänta med den debatten till en annan gång.

Men precis som ledamot Rågsjö säger är personalfrågan angelägen. Jag är helt övertygad om att vi är överens om att den måste åtgärdas. Utmaningen är att vi inte är riktigt överens om exakt hur den ska åtgärdas. Men vi behöver få till en långsiktig plan och strategi för kompetensförsörjningen inom den svenska hälso- och sjukvården. Det är oerhört angeläget, till att börja med.

Vi måste också få till en dräglig arbetsmiljö ute i våra verksamheter. Det är högt prioriterat. Vi behöver titta på det. Och det kommer vi att göra. Vi kommer att vara en blåslampa på regeringen och se till att det sker. Det kan jag försäkra ledamot Rågsjö.