Karin Rågsjö (V) svarade Johan Hultberg i en replik om Vissa frågor inom hälso- och sjukvårdsområdet i debatten ”Protokoll 2022/23:25 Onsdagen den 23 november” den 23 nov 2022.
Johan HultbergM· i sitt anförandeSvensk hälso- och sjukvård är fantastisk och presterar i internationell jämförelse mycket goda resultat. Som exempel på detta kan nämnas att Sverige tillhör de länder som har absolut lägst så kallad undvikbar dödlighet,…Fru talman! Svensk hälso- och sjukvård är fantastisk och presterar i internationell jämförelse mycket goda resultat. Som exempel på detta kan nämnas att Sverige tillhör de länder som har absolut lägst så kallad undvikbar dödlighet, alltså dödlighet som vård och behandling kan påverka. Svensk hälso- och sjukvård bärs upp av tiotusentals engagerade och kompetenta medarbetare som varje dag gör sitt yttersta för att ge den allra bästa vården, behandlingen och omsorgen.
Men, fru talman, svensk hälso- och sjukvård har också långa vårdköer, för få vårdplatser och oacceptabelt stora regionala skillnader. Och detta är problem som inte uppkom under pandemin. Nej, detta är problem som närmast är att beskriva som kroniska. Samtidigt är det min och Moderaternas bestämda uppfattning att det går att ändra på denna situation. Det behöver inte vara så här.
Vi är övertygade om att det med rätt ledarskap och med reformer som tar itu med de problem och utmaningar som svensk hälso- och sjukvård har går att bota de sjukdomar som det svenska hälso- och sjukvårdssystemet drabbats av. Vi är övertygade om att det går att skapa en hälso- och sjukvård där man inte bara får rätt vård utan också vård i rätt tid. Vi är övertygade om att det går att skapa en mer jämlik svensk hälso- och sjukvård.
Den tidigare socialdemokratiska, och dessförinnan rödgröna, regeringen saknade dessvärre kraft och förmåga att ta itu med hälso- och sjukvårdens problem. Utvecklingen gick i många avseenden åt helt fel håll. Redan före pandemin hade vårdköerna fördubblats, och under pandemin växte sig vårdköerna naturligtvis ännu längre när vård fick ställas in eller skjutas upp.
Det var mot denna bakgrund som vi moderater, tillsammans med Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet, lade fram ett gemensamt utskottsinitiativ för att förmå den dåvarande regeringen att öka antalet vårdplatser, korta väntetiderna och främja valfrihet i vården. Och vi krävde att regeringen återkommande skulle rapportera om hur arbetet framskrider, därav de två skrivelser från regeringen som vi bland annat debatterar i dag.
Fru talman! De två skrivelserna från den förra regeringen är tyvärr ingen särskilt upplyftande läsning. I skrivelserna gapar det tomt på idéer, reformer och konkret handling. I dag finns dock all anledning att känna hopp och tillförsikt. Vi har ju fått en ny regering. Äntligen har vi fått en handlingskraftig regering. Äntligen har vi fått en regering som är fast besluten att på hälso- och sjukvårdens område genomföra en ambitiös och omfattande reformagenda som vi i de fyra samarbetspartierna har enats om. Med Tidöavtalet och regeringens nyss avlämnade budgetproposition har vi stakat ut vägen framåt och påbörjat det mödosamma arbetet med att korta köerna, öka vårdplatserna och utveckla hela den svenska hälso- och sjukvården.
Fru talman! Låt mig nämna något av allt som den nya regeringen nu avser att göra och som svarar upp mot just precis det som efterlystes i det utskottsinitiativ från den förra mandatperioden som alltså är grunden för dagens debatt.
För att korta köerna satsar regeringen 3 miljarder årligen på prestationsbaserad ersättning. Samtidigt påbörjas arbetet med att inrätta en nationell vårdförmedling. Vårdens samlade kapacitet måste utnyttjas bättre och patienter ges bättre information om var i landet det finns ledig kapacitet. Inrättandet av en nationell vårdförmedling är viktigt både för att korta vårdköerna och för att stärka den enskilda patientens ställning.
En av orsakerna till dagens långa vårdköer är bristen på disponibla vårdplatser. Därför ska en nationell långsiktig plan för att minska bristen på vårdplatser sjösättas. Bristen på vårdplatser ska kartläggas, och för att öka antalet vårdplatser ska en prestationsbaserad ersättning införas. Hela 2 miljarder satsas på detta redan nästa år, och sedan beräknas lika mycket behöva satsas såväl 2024 som 2025.
Helt grundläggande för att kunna åtgärda bristen på vårdplatser, för att öka tillgängligheten liksom för att minska de omotiverade regionala skillnaderna är kompetensförsörjningen. Därför är jag glad att den nya regeringen avser att göra precis det som vi moderater länge har efterfrågat, nämligen att ta ett större nationellt ansvar för de så viktiga personalförsörjningsfrågorna.
Regeringen ska ta fram en nationell plan för att förbättra kompetensförsörjningen. Konkret handlar detta om en bredd av insatser för att förbättra arbetssituationen för de anställda inom hälso- och sjukvården. Det handlar exempelvis om insatser för att förbättra arbetsmiljön och skapa bättre utvecklingsmöjligheter i arbetet men också om att stödja arbetet för att öka vidareutbildningen för sjuksköterskor.
Vi vet att det är synnerligen stor brist på inte minst specialistsjuksköterskor med inriktning på till exempel anestesi, intensiv- och operationssjukvård. Sammantaget avsätter regeringen 3,2 miljarder 2023 för att stödja regioners och kommuners arbete med kompetensutveckling och kompetensförsörjning. För arbetet med att skapa utvecklings- och karriärmöjligheter avsätts dessutom 500 miljoner nästa år.
Fru talman! Vi kommer om några veckor att få möjlighet att återkomma till dessa budgetsatsningar när vi har budgetdebatt om hela utgiftsområde 9. Men nämnda satsningar är exempel på hur regeringen redan nu, i sin blott första av förhoppningsvis många budgetpropositioner, gör stora och strategiskt viktiga satsningar för att utveckla vården. Det handlar om att korta köerna, förbättra jämlikheten över landet samt förbättra arbetssituationen för dem som, som jag nämnde i min inledning, bär upp den svenska hälso- och sjukvården, nämligen medarbetarna.
Med det vill jag tacka för ordet och yrka bifall till utskottets förslag.
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämde i en stor del av det Johan Hultberg inledde sitt anförande med att säga. Jag tänkte nästan att han hade kopierat något av mina många anföranden från riksdagens kammare.
Det handlar om att svensk sjukvård presterar oerhört bra. Vi har en fantastisk välfungerande sjukvård som har resultat som man i övriga världen bara skulle drömma om. Men med det sagt har vi också utmaningar på ett stort antal områden, och flera av dem satte allianspartierna tillsammans fingret på när vi drev igenom tillkännagivandet. Där delar jag inte längre Johan Hultbergs syn på hur vi ska styra sjukvården.
Jag minns en sjukvårdsdebatt från augusti eller september, alltså för några månader sedan, där Vårdförbundet eller Sveriges läkarförbund sa: För Guds skull, inga fler specialdestinerade statsbidrag! Det är inte på det viset man kan styra svensk sjukvård. Svensk sjukvård måste styras genom lag och förordning och genom att regionerna har tillräckligt med pengar.
Det var nog jag som kommenterade och sa: Just nu håller nog alla vi som är med i den här panelen om det. Men den av oss som får ansvar för sjukvårdspolitiken i regeringen kommer att älska specialdestinerade statsbidrag. Det är vad vi nu ser. De satsningar som görs på sjukvårdens område är återigen specialdestinerade statsbidrag. Den här gången görs det för att få fram fler vårdplatser.
Vore det inte klokare, undrar jag, att vi i stället för att lägga sparbeting på de svenska regionerna såg till att de fick tillräckligt stora ekonomiska resurser, och att man samtidigt såg till att Inspektionen för vård och omsorg jagade de svenska sjukvårdshuvudmännen med blåslampa? Bristen på vårdplatser är ett akut problem. Det är så på samtliga svenska sjukhus, på vissa mer och på vissa mindre.
Vore det inte bättre att använda den styrmetoden i stället för att återigen hemfalla till riktade statsbidrag?
Fru talman! Tack, ledamoten Jonsson, för frågan!
Vi är i grunden överens om att Sveriges kommuner och regioner behöver mer av generella statsbidrag. Det är politikerna lokalt i våra regioner och naturligtvis också våra kommunpolitiker som bäst känner till de lokala förutsättningarna och kan göra anpassningar.
Med det sagt tror jag ändå att det när staten skjuter till ytterligare medel till i det här fallet regionerna, som vi nu debatterar, är viktigt att man också ställer krav på prestation att de ska leverera resultat.
När Alliansen styrde tillsammans hade vi en framgångsrik kömiljard. Det var ett viktigt verktyg för att vi då lyckades korta vårdköerna och förbättra tillgängligheten i vården. Det satte fokus politiskt men också ekonomiskt genom stimulansbidraget i form av en resultatbaserad kömiljard.
Med erfarenhet från det har vi nu gått vidare med ett förslag om att vi också behöver en prestationsbaserad ersättning för att öka antalet vårdplatser. Exakt hur det ska se ut får vi naturligtvis återkomma till.
Sedan är det även på det viset att vi i den budget som regeringen har lämnat på riksdagens bord ökar de generella statsbidragen. Det gör vi trots att vi befinner oss i ett väldigt tufft ekonomiskt läge med väldigt stora behov inom många områden.
Samtidigt är det oerhört viktigt att regeringen inte driver på inflationen genom att lägga fram en expansiv budget. Vi har ändå lyckats förstärka resurserna till våra regioner. Kommer det att fullt ut kompensera kostnadsökningarna ute i regionerna och kommunerna? Nej, det kommer det inte.
Det är tuffa tider som möter staten, våra hushåll, kommunerna och regionerna. Då är det naturligtvis otroligt viktigt att vi håller fast vid en stark arbetslinje. Det är Moderaterna alltid garanten för. Det är vad som skapar resurserna till vill välfärden.
Jag får nog återkomma till frågorna om hur vi kan stärka Ivo och så vidare i min nästa replik.
Fru talman! Bristen på vårdplatser är ett akut problem som direkt hotar patientsäkerheten. På Sundsvalls sjukhus - Region Västernorrland, som Moderaterna och Socialdemokraterna styrt tillsammans - säger läkarna: Vi befinner oss nästan i fritt fall. Man lägger in hjärtpatienter på psykavdelning beroende på att det är en sådan platsbrist.
Det blir ändå en central fråga för oss att diskutera. Hur ska vi från nationell nivå styra den svenska sjukvården? Den modell som nu regeringen återigen går in i med specialdestinerade statsbidrag för att lösa än det ena och än det andra har historiskt visat sig inte vara en särskilt skarp styrmodell.
Det är betydligt mer effektivt i det läget att se till att regionerna har tillräckliga resurser för att bedriva en patientsäker sjukvård genom att staten ger ordentliga tillskott. Vi ska samtidigt ha Inspektionen för vård och omsorg, som med oerhört skarpa medel kan åka runt i landet och utöva tillsyn och se till att patienter vårdas på den avdelning där man har specialistkompetensen och att man inte utlokaliserar patienter eller för den delen har överbeläggningar.
Just den kombinationen har visat sig vara väldigt effektiv. I stället gör nu regeringen tvärtom, och det är vad som oroar mig. Den lägger fram en budget som kommer att diskuteras senare. Den innebär de facto att regionerna är tvungna att gå in med väldigt tuffa sparbeting.
Samtidigt plockar man ut pengar för ett specialdestinerat statsbidrag som ska vara inriktat på att lösa just ett problem. Risken är att de tillfälliga pengarna inte kommer att kunna användas till att göra långsiktiga strukturella förändringar i sjukhusens sätt att arbeta. Jag är allvarligt oroad över den styrmodell som även den här regeringen verkar gå in i.
Fru talman! Jag tycker att ledamoten Jonsson delvis talar lite grann emot sig själv. Han inleder med att säga att vårdplatsbristen är ett akut problem. Sedan tycker han inte att vi ska använda de verktyg som vi ändå kan använda kortsiktigt för att snabbt få till förändring, nämligen till exempel ekonomiska incitament.
Det är för tidigt att döma ut ett system som vi ännu inte fått på plats. Jag instämmer i att det är viktigt att vi gör precis det som ledamoten Jonsson lyfter fram. Det handlar om att vi ser över hur vi kan skärpa tillsynen.
Vi kan också, som jag vet att vi är överens om, stärka patientens ställning. Det är oerhört viktigt för att vi ska kunna ställa ökade krav på regionerna att leverera goda resultat. Med goda resultat talar jag om både vårdens kvalitet och naturligtvis tillgängligheten.
Det är viktigt att vi stärker patientens ställning. En nationell förmedling är också viktig för att korta vårdköerna. Jag häpnade en smula när jag hörde hur ledamoten Jonsson tidigare närmast raljerade i sitt replikskifte med min kollega från Kristdemokraterna.
Detta är någonting som vi gemensamt har drivit på och som borde komma på plats. Jag ser det som angeläget att vi ger Sveriges alla invånare ökad kunskap om vad det finns för rättigheter i vården och var det finns ledig kapacitet.
Min uppfattning i dag är att det främst är resursstarka patienter som nyttjar de lagstiftade rättigheter som vi har att söka vård utanför den egna regionen när ens hemregion inte kan leverera. Nu försöker vi ta initiativ för att stärka allas möjlighet att få vård i tid utanför den egna regionen och verkligen se till att vi inte lämnar någon kapacitet outnyttjad någonstans.
I det här läget, med så långa vårdköer, måste vi se till att vi använder all tillgänglig kapacitet. Och det kommer denna regering, som tillträdde för en månad sedan, verkligen att jobba aktivt för.
Fru talman och ledamoten Hultberg! Jag tänker att i en god värld, där det hade funnits disponibla platser i hela Sverige, hade det varit fantastiskt med en nationell vårdförmedling. Men så är det inte, och jag tror att det kommer att bli ännu värre.
Det vi pratar om nu speglar det inskickade materialet, som det handlar om just nu. Jag tänker på SKR, som hade höjt till, och begärt, 20 miljarder. De sa att det är en summa som skulle göra att välfärden ändå kommer att klara sig någorlunda och att det var vad de behövde. Men ni passade på det och gick ned till 6 miljarder, Johan Hultberg.
Det är oerhört trista tider ekonomiskt, men jag anser att man skulle ha haft plats för att möta SKR och deras krav för att hålla vården igång. Alla 21 regioner står nu inför nedskärningar och jättesvåra beslut som de måste fatta. Detta hade ni kunnat undvika genom att lägga lite mer pengar till regionerna och lite mindre till de högavlönade.
Det finns också en annan uppgift som jag har fått av SKR som oroar mig. Det handlar om de riktade statsbidragen, där det blir en minskning av medel till hälso- och sjukvården från prognostiserade 36 miljarder 2022 till 18 miljarder 2023. Sedan kommer det att gå ned ytterligare kommande år, 2024 och 2025, till 11 miljarder. Det blir väldigt många minus på vägen.
Hur ska man då möta vårdkrisen? Hur ska man möta personalkrisen? Hur ska man få människor att vilja jobba kvar i en vård med ständiga nedskärningar? Hur ska man få människor att jobba kvar på scheman som är helt osannolikt dåliga? Hur ska man fånga in unga människor och få dem att vilja jobba inom vården när ekonomin kommer att vara så usel? Varför har ni inte valt att stärka statsbidragen för att möta detta, som vi har talat om så länge?
Fru talman! Som jag nämnde i det tidigare replikskiftet är jag stolt över att vi i detta kärva ekonomiska läge har kunnat prioritera vården, omsorgen och välfärdens kärna.
Vi stärker de generella statsbidragen med 6 miljarder, och vi gör viktiga riktade satsningar på att komma till rätta med några av de grundläggande problem som vi har inom svensk hälso- och sjukvård. Det är bristande tillgänglighet, brist på vårdplatser och en otillräcklig kompetensförsörjning - tre problem som i mångt och mycket är ett och samma problem. De hänger verkligen ihop.
Om vi ska kunna förbättra tillgängligheten och öka antalet vårdplatser handlar det inte bara om att hälla in mer pengar i systemet. Då handlar det om att vi säkerställer att det finns personal som - vilket ledamoten Rågsjö var inne på - vill, kan och orkar jobba kvar i vården.
Det krävs naturligtvis att vi gör allt vad vi kan som nationella beslutsfattare men också att våra regionala och kommunala företrädare gör sin del av arbetet. Det är varken jag eller ledamoten Rågsjö som lägger scheman eller ansvarar för det lokala arbetsmiljöarbetet, men vi måste skapa förutsättningar i form av vårdplatser, bra utbildningsplatser och möjligheter till karriär och kompetensutveckling. Vi måste ta alla initiativ som vi kan för att förbättra arbetsmiljön.
När det gäller de riktade statsbidragen och sänkningen av dem är detta en logisk och självklar konsekvens av att vi nu har lämnat den akuta fasen av pandemin. Väldigt mycket av de riktade statsbidrag som ledamoten Rågsjö hänvisar till är kopplade till insatser under pandemin.
Nu är vi inte längre i det läget, så jag tror inte att vare sig SKR eller någon annan är förvånad över att bidragen fasas ut. Det är naturligt när man inte har det extraarbete och de extrakostnader som har varit förknippade med vaccinationsinsatser, informationsinsatser och den stora omställning som man var tvungen att göra under pandemin till en mer akut verksamhet från att ha haft mer av en planerad verksamhet, som vi nu återgår till.
Fru talman! Jag tänker på ett bra uttryck som lyder: Walk the talk. När vi lyssnade på högergänget under den förra mandatperioden lät det så här: När vi kommer till makten, då ska ni få se! Då blir det bättre!
Vi befinner oss i och för sig i en stor kris, men jag tycker inte att det är okej att prata om att hälla pengar i systemet. Jag tror inte att det är så de som arbetar inom hälso- och sjukvården ser på det. De upplever en kris varje dag, de får sitta på extremt överbelastade akutavdelningar, de får springa runt och så vidare. Jag tror inte att det handlar om att hälla in pengar i systemet, utan jag tror att det handlar om att man hade behövt mer statsbidrag.
SKR sa 20 miljarder, och ni landade på 6 miljarder, Johan Hultberg. Okej, jag måste ändå säga att det är en väldig diskrepans. Inte bara jag utan även många andra är oroade.
Politik är att prioritera. Vad ska vi prioritera nu när vi går in i en kris? Ska vi prioritera sådana som mig och många andra här i salen - de som tjänar över 46 000? Ska vi prioritera dem, ge dem lite mindre skatt och ändra skiktgränsen?
Eller ska vi ta tillbaka de där pengarna och låta det vara? De klarar sig. De absolut rikaste kommer att klara sig. De som har det absolut bäst i samhället kommer att klara sig. Vi tar dessa pengar och lägger dem på välfärden i stället! Då hade det blivit en klang- och jubelföreställning. Då hade man kunnat säga: Wow, titta, de gör så här! Till och med den SD-styrda regeringen gör så här - det är fantastiskt!
Men nu blir det inte så. Nu finns det i stället en stor oro i Sveriges regioner, och det är inte politikerna som är mest oroade. De är också oroade, men mest oroade är sjuksköterskor, läkare, undersköterskor, psykologer - you name it! Det är de som jobbar och som vet att det nu blir hårda tider på riktigt. Det kommer inte att bli som det vi har sett tidigare, utan det kommer att bli värre. Det är det som är så tragiskt.
Fru talman! Det är många som känner oro i vårt samhälle i dag, och det med all rätt eftersom vi befinner oss i ett bekymmersamt säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och klimatmässigt läge.
Jag är stolt över att den regering som nu har tillträtt har kunnat adressera mycket av denna oro. Jag är stolt över att vi har kunnat göra viktiga satsningar på att rusta upp försvaret och viktiga satsningar för att vanligt folk ska få råd att köra sina barn till fritidsaktiviteten eller pendla till arbetet. Jag är stolt över att vi har kunnat tillföra resurser till hälso- och sjukvården.
Kommer detta att helt lösa de utmaningar som regionerna nu möter? Nej, det kommer det inte. Det är tuffa och kärva tider. Det är mycket möjligt att regeringen kommer att behöva återkomma i kommande budgetar med ytterligare statsbidrag till regionerna, beroende på hur ekonomin utvecklar sig.
Det är ändå någonstans fantastiskt att höra de höga förväntningar som ledamoten Rågsjö har på den nytillträdda regeringen och på oss fyra samarbetspartier! Nu har det gått en månad sedan den nya regeringen tillträdde, och det låter på ledamoten Rågsjö som att vårdens utmaningar och problem borde vara borta vid det här laget.
Jag är lite mer ödmjuk än så och konstaterar att problemen är, som jag beskrev i mitt anförande, närmast kroniska. Det kommer att ta tid att lösa den bristande tillgängligheten och bristen på vårdplatser. Men vi tar viktiga steg i Tidöavtalet, i budgetpropositionen och i regeringsförklaringen för att lägga om politiken och verkligen ta itu med grundproblemen.
Fru talman! Jag kan avslutningsvis konstatera att det betänkande vi i dag behandlar innehåller noll förslag från Vänsterpartiet. Det finns inga yrkanden, och inga motioner har väckts med anledning av skrivelserna. Det är alltså väldigt mycket - om uttrycket tillåts - varmluft från ledamoten Rågsjö.
Fru talman! Jag kan konstatera att det låter ganska likartat från oss oppositionspartier när vi begär ordet för att ställa frågor till ledamoten Hultberg.
Jag noterade att Centerpartiets ledamot Jonsson frågade ledamoten Hultberg om det inte vore bättre att satsa på generella statsbidrag till regionerna och kommunerna än att ha riktade statsbidrag. Jag skulle vilja omformulera frågan till ledamoten Hultberg lite grann.
Regionerna och kommunerna väntas nu gå in i en tuff ekonomisk situation. Vi hör från landets samtliga 21 regioner att de förväntar sig att göra stora underskott kommande år och därmed naturligtvis också att få göra nedskärningar och uppsägningar. Skulle det då inte vara bättre, ledamoten Hultberg, att satsa 12,9 miljarder på generella statsbidrag till våra regioner och kommuner än på skattesänkningar på 10 000 kronor extra till dig och mig?
Moderaternas ledamot sa i sitt anförande att han var övertygad om att det går att lösa dessa problem inom hälso- och sjukvården. Då blir nästa fråga till ledamoten Hultberg: Men hur?
Tillsammans med Sverigedemokraterna lägger ledamoten och regeringspartierna 6 miljarder i riktade statsbidrag. De sänker skatterna för dem som redan tjänar gott med 12,9 miljarder, och de riktar statsbidrag på 6 miljarder till en sektor som förväntas gå med stora underskott och som kommer att behöva säga upp personal och göra nedskärningar på våra sjukhus.
Fru talman! Låt mig börja med att korrigera några saker. Vi ökar alltså de generella statsbidragen med 6 miljarder. Det är redan väldigt omfattande statsbidrag som vi ytterligare förstärker.
Jag förstår naturligtvis att Sveriges Kommuner och Regioner hade önskat mer. Det hade närmast varit tjänstefel av SKR:s ordförande om han inte hade uttryckt besvikelse över att det inte blev mer från regeringen. Jag är som sagt ändå stolt över att vi i detta kärva ekonomiska läge har kunnat tillföra ytterligare resurser.
När det gäller debatten om statlig inkomstskatt kan jag konstatera att det handlar om en uppräkning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt, en modell som har gällt länge. Den räknas upp på samma sätt som vi räknar upp väldigt mycket av socialförsäkringarna. Det blir höjda ersättningar för dem som lever på försörjningsstöd, till exempel, och det är kopplat till kostnadsutvecklingen i samhället.
Jag konstaterar att det var ledamoten Bladelius regering som avskaffade till exempel värnskatten. Hade vi moderater styrt hade vi gjort en annan prioritering. Vi hade tyckt att det var angeläget för vissa att avskaffa värnskatten men att det var ännu viktigare att sänka skatten för dem med låga inkomster. Det är där det är extra angeläget att stärka drivkrafterna för arbete. Att göra det, att ha en stark arbetslinje, är grunden för att vi långsiktigt ska ha resurser till välfärden. Där saknar Socialdemokraterna och de rödgröna partierna svar.
Sedan levererade jag ganska många svar, fru talman, på hur vi ska utveckla svensk hälso- och sjukvård. Jag talade om behovet av att ta ett ökat nationellt ansvar för kompetensförsörjningen. Jag kan gärna addera hur viktigt det är att vi skapar bättre förutsättningar för informationsdelning inom hälso- och sjukvården. Det är också någonting som bidrar till att förbättra arbetsmiljön och skapa förutsättningar för ett mer effektivt arbete.
Hur Socialdemokraterna vill utveckla svensk hälso- och sjukvård är fortfarande en gåta.
Fru talman! SKR är tydliga: Minst 20 miljarder svenska kronor krävs för att bara bibehålla den nivå som vi har i dag. Sveriges regioner är också tydliga: De kommer samtliga att gå med stora underskott nästa år.
Hur många av de satsningar som ledamoten Hultbergs parti tillsammans med de övriga regeringspartierna och Sverigedemokraterna nu riktar, och som ledamoten nu också lyfter exempel på i detta replikskifte, anser ledamoten Hultberg kommer att genomföras? Hur många av dem tror ledamoten Hultberg faktiskt kommer att genomföras och få effekt ute i verksamheterna? Dessa rapporterar ju samtidigt att de tvingas gå med stora underskott nästa år. De kommer att tvingas göra bortprioriteringar, tvingas göra nedskärningar och tvingas säga upp personal.
Inga av de satsningar som Moderaternas ledamot lägger fram här i talarstolen och som regeringspartierna lägger fram i sin budget kommer att få hundraprocentig, full effekt ute i verksamheterna eftersom man samtidigt inte satsar på de generella statsbidragen ens i närheten av det som SKR hävdar att man behöver för att bibehålla nuvarande nivå.
Det man däremot gör, fru talman, är att sänka skatterna för dem som redan tjänar skitmycket pengar med 10 000 kronor. Och då har jag inte ens räknat in de övriga skattesänkningar som regeringspartierna gör.
Om man i stället för att lägga 12,9 miljarder på att sänka skatterna för de rika hade lagt dem på generella statsbidrag hade det kanske varit rimligt att tro att de förslag som ledamoten lägger fram skulle kunna genomföras i praktiken. Så kommer dock inte att bli fallet, fru talman.
(Applåder)
Fru talman! Självklart spelar det stor roll vilka resurser som svensk hälso- och sjukvård har att förfoga över. Då är det som sagt oerhört viktigt att vi har en stark arbetslinje och får fler människor i arbete. Det var någonting som den förra regeringen gravt misslyckades med. Man lovade Europas lägsta arbetslöshet men levererade Europas lägsta tillväxt. Hade vi haft annan politik då hade svensk hälso- och sjukvård varit bättre rustad ekonomiskt.
Nu är jag glad att vi har en stark regering som kommer att ha fokus på att skapa fler jobb och ha ordning i de offentliga finanserna så att staten inte bidrar till att driva upp inflationen ytterligare och sätta regionerna i en ännu tuffare ekonomisk position. Nu stärker vi de generella statsbidragen. Vi påbörjar en viktig reformresa inom svensk hälso- och sjukvård.
Jag konstaterar också att de förslag Socialdemokraterna driver är moderata förslag. Det är positivt. De reservationer som finns från Socialdemokraterna i det här betänkandet är sådana förslag som Moderaterna har lagt fram. Det är positivt att Socialdemokraterna inspireras av oss moderater när det gäller hur den svenska hälso- och sjukvården ska utvecklas.
Vi har många svar. Vi har levererat dem i regeringsförklaringen, vi har levererat dem i Tidöavtalet och vi har levererat dem i den nyss avlämnade budgetpropositionen. Men det är ett mödosamt och långsiktigt arbete som naturligtvis handlar om resurser men också om strukturella reformer.
Jag fortsätter gärna att prata lite om exempelvis vikten av reformering när det gäller digital infrastruktur och digitalisering. Här har vi ett enormt behov av att få till bättre lagstiftning men också bättre infrastruktur så att vårdinformation bättre kan delas, till gagn för vårdutvecklingen och forskningen men också för att säkerställa att personalen på golven på våra sjukhus inte ska behöva rapportera samma uppgifter i flera olika system utan kan ägna mer tid åt det viktiga patientmötet i stället för åt administration.
Tack för det här replikskiftet, Yasmine Bladelius! Jag ser fram emot många fler debatter om hur vi kan utveckla svensk hälso- och sjukvård.
