Fru talman! Ledamoten Christian Carlsson tar upp alla de satsningar ni har gjort. De är lovvärda. Det går inte att säga "Nämen det där var väl dumt" angående dem.

Jag har dock varit ute och pratat väldigt mycket med regionerna den senaste perioden, och de känner inte av era prioriteringar. Snarare känns det som om hela vården skakar. De har väldiga problem. Det gäller exempelvis förlossningsvården, där 21 regioner kommer att ha problem att anställa barnmorskor.

Detta handlar väldigt mycket om statsbidrag. Ni har lagt alldeles för lite på statsbidrag i er budget. Det var inte heller några tillskott i vårbudgeten. Regionerna skulle väldigt gärna vilja ha någon form av besked nu så att de kan ha en annan planering framåt än bara nedskärningar.

Jag är väldigt orolig för vården. Även om ni har gjort olika satsningar ut i regionerna och sagt vad man ska göra och inte göra, tillsatt utredningar och så vidare, landar det inte så väl om man inte kan ta hand om det i regionerna. Vi har en förlossningsvård där man får säga upp barnmorskor och där barnmorskorna exempelvis får jobba natt en hel vecka. Det kan man fundera på.

Då kan man säga: Detta är ju regionernas ansvar. I åtta år sa ni att allt det här var Lena Hallengrens och Socialdemokraternas fel. Nu när ni sitter i maktställning är det i stället regionernas ansvar. Det kanske kan höra ihop med att väldigt många regioner är rödgrönt styrda, vad vet jag. Men hur ser ledamoten på förutsättningarna för att det exempelvis ska bli fler vårdplatser och bättre förlossningsvård med så lite cash i kistan?

Fru talman! Ni tillträdde efter en pandemi då vården hade gått på knäna i två år. Då hade det varit ett väldigt stort flöde av medel ut till vården - självklart under en pandemi. Problemet nu är att de signaler vi hör är att vården i stället backar. När 21 regioner i dag säger att man kommer att ha stora problem med förlossningarna under sommaren tycker jag att det hade varit väldigt bra om regionerna hade haft ett säkert golv att stå på. Man kan beställa utredningar och pytsa ut pengar på specifika områden, men det som krävs är en rejäl pott till statsbidragen.

Vad man nu säger från regionerna - men också från kommunerna, som vi diskuterade i den förra debatten - är att det är väldigt mycket oro i leden. Om man ska hålla sig inom de ekonomiska ramarna kommer vårdplatserna inte att öka och förlossningsvården inte att fungera.

Ni hade möjlighet. Det pratas ofta om att det nu är inflation, och det är verkligen en inflation som den vanliga människan får leva under - käka havregryn, vad vet jag. Men vad säger Konjunkturinstitutet? "Liten inflationseffekt av offentliga investeringar" - hm. Ni kanske skulle ha haft lite mer statsbidrag ut till regionerna. Det hade betytt mycket.

Jag tror att vi kommer att stå med en vårdkris. Ni kan säga att ni har ärvt den, men om man tillträder måste man ju försöka göra det bästa möjliga. Man kan välja att sänka skatter eller att ge mer statsbidrag till vården. Som politiker har man val, och valet för er var tyvärr att ge för lite pengar till vården - absolut!

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag är väldigt brett. Nu tänker jag byta ämne och ta er tio år tillbaka i tiden. För exakt tio år sedan i går satt jag på läktaren när riksdagen beslutade att stryka tvångssteriliseringar ur lagtexten, alltså tvånget på sterilisering för den som vill ändra juridiskt kön. Rättsväsendet hade hunnit före politiken genom en dom i kammarrätten i december 2012.

Jag var aktiv i hbtqi-rörelsen, och vi hade funderat väldigt mycket på om vi skulle ha tryckt på mer för en större översyn av hela lagen direkt. Till slut bestämde vi oss dock för att inte chansa utan fokusera på att få bort den grövsta människorättskränkningen ur lagen först. Det var tur, för jag tror inte att vi hade kunnat föreställa oss att vi skulle hålla på och debattera samma lag - en debatt som är ganska lik den förra men nästan ännu värre - nu tio år senare.

Min fråga handlar alltså om könstillhörighetslagen. Den låg på den förra regeringens bord, och den ligger på den här regeringens bord. Vi lovades en proposition i februari. Den har vi ännu inte sett.

Det är uppenbart att det finns väldigt olika uppfattningar i regeringen. Min fråga till Christian Carlsson är helt enkelt vad Christian Carlssons uppfattning är. Borde könstillhörighetslagen ändras, och borde ändring av juridiskt kön baseras på självidentifikation?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Väntetiderna inom vården skulle kunna kortas om den här lagändringen genomfördes. Poängen med lagändringen, så som den såg ut i det utkast till lagrådsremiss som Miljöpartiet och Socialdemokraterna stod bakom, var nämligen att man helt skulle separera medicin och juridik från varandra.

I nuläget får läkare, som håller på med väldigt angelägen vård, lägga tid på saker som inte har med vården att göra, för att tillfredsställa bedömningar som sedan ska göras i Socialstyrelsens rättsliga råd gällande ändring av juridiskt kön. Det har alltså ingenting med eventuella medicinska behandlingar att göra. Det är viktigt att komma ihåg i den här diskussionen.

Jag noterar ett engagemang hos Christian Carlsson. Men det speglar också lite av den förvirring som ofta har varit i debatten när man blandar ihop juridiken och medicinen. Jag tänker att det är en olycklig konsekvens av att lagstiftningen som är 51 år gammal, lika gammal som jag, speglar den tidens tänk. Man blandade ihop medicinska ingrepp, till exempel tvång på sterilisering för den som ville ändra juridiskt kön, trots att ändring av juridiskt kön inte har någonting med medicinsk behandling att göra.

Jag är helt med på att ingen ska tvingas in i ett tänk. Man ska inte behöva medicinsk vård, genomgå behandlingar eller göra ingrepp, vare sig de är irreversibla eller inte. Det är inte vad detta handlar om. Det här handlar om att ändra reglerna för vad som ska gälla för ändring av juridiskt kön.

Sedan ska vården bedrivas på bästa tänkbara sätt, enligt vetenskap, beprövad erfarenhet och så vidare. Jag är glad över att beslutet från Socialstyrelsen om att göra vården till nationell högspecialiserad vård har materialiserats nu. Det har hänt mycket där.

Men nu diskuterar vi själva lagstiftningen, som handlar om ändring av juridiskt kön och vikten av att separera det från medicinen. Jag undrar hur ledamoten Carlsson ser på det.

Fru talman! Betänkandet vi nu debatterar i kammaren heter Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Jag noterade att ledamoten Carlsson i sitt anförande talade varmt om regeringens prioriteringar. Man kan naturligtvis ha olika syn på vilka prioriteringar som är rätt när det gäller en sjukvård som står inför oerhört stora utmaningar och som, skulle jag säga, väntar en kris framöver om inte mer görs.

Jag vill fråga ledamoten Carlsson om de prioriteringar som regeringen gör och som han inte lyfte upp i talarstolen. Jag pratar bland annat om att regeringen med 12 miljarder svenska kronor prioriterar höginkomsttagare men ger endast 6 miljarder kronor till Sveriges kommuner och regioner, som står inför en ekonomisk kris.

Jag vill också fråga ledamoten Carlsson om regeringens prioriteringar när det gäller att sjukvårdens personal ska spendera sin arbetstid på att ange papperslösa som söker vård. Personalen ska även försöka lösa situationen med tolktjänsterna, som är otroligt viktiga för att man ska få god vård när man söker hälso- och sjukvård.

Fru talman! Det är ganska uppenbart att jag och ledamoten Carlsson har olika syn på vilka prioriteringar som är rätt i fråga om svensk hälso och sjukvård. Men jag skulle gärna vilja veta hur regeringspartierna tänker när de prioriterar höginkomsttagare och försvårar en redan tuff arbetssituation för sjukvårdsanställda.

Fru talman! Tack, ledamoten Carlsson, för svaret! Det är tydligt att när man inte har några bra svar att ge ger man hellre en osann bild - och det tycker jag att ledamoten Carlsson gör, i synnerhet när han säger att 1 miljon svenskar hade fått högre skatt och att väldigt många svenskar hade fått en sämre ekonomisk situation om Socialdemokraterna fått bestämma. Det är en osann bild.

Vi socialdemokrater har lagt fram otaliga förslag i vårt budgetalternativ om hur svenska barnfamiljer, äldre och ensamstående ska klara av den ekonomiska situationen. Vi var också väldigt tydliga i vårt budgetalternativ med att vi inte tänker lägga dubbelt så mycket på att sänka skatterna för folk som redan har stora plånböcker i stället för att satsa där det faktiskt gör skillnad, det vill säga på generella statsbidrag till Sveriges kommuner och regioner som redan i dag - och sedan många, många månader - är väldigt tydliga med att de står inför oerhört tuffa ekonomiska utmaningar och kommer att tvingas göra nedskärningar och säga upp personal när svensk hälso- och sjukvård redan befinner sig i en kaosartad situation.

Här måste naturligtvis politiken gå in och ta ansvar. Det handlar framför allt om att i den akuta situationen se till att Sveriges kommuner och regioner har den pengasäck de behöver för att stävja de problem som finns. Jag tycker alltså inte att det är en helt sann bild som ledamoten Carlsson målar upp. Det är också alldeles uppenbart att vi har olika syn på vilka prioriteringar som kommer att lösa de oerhört tuffa utmaningarna inom svensk hälso- och sjukvård.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Fru talman! I dag debatterar vi återigen frågor inom hälso- och sjukvårdens område, och även om det blir många debatter i ämnet och vissa nog hellre hade njutit av en utelunch i solen denna timme är jag glad över att dessa viktiga frågor tar upp mycket tid i den här kammaren, för när svensk hälso- och sjukvård nu står inför oerhört stora utmaningar måste vi politiker ta vårt ansvar för att hitta lösningarna på problemen.

Dagens debatt bygger på ett så kallat motionsbetänkande, Prioriteringar inom hälso- och sjukvården, från förra årets allmänna motionstid. I betänkandet finns 160 olika yrkanden från riksdagens ledamöter som rör förlossningsvård, cancervård, frågor om abort, blodgivning, könstillhörighet och mycket mer.

Fru talman! Hur man väljer att prioritera inom svensk hälso- och sjukvård spelar naturligtvis stor roll. Det handlar om hur man väljer att prioritera rent ekonomiskt - satsar man på generella statsbidrag till kommuner och regioner som bedriver hälso- och sjukvård och som står inför oerhört tuffa ekonomiska situationer, eller satsar man hellre på stora skattesänkningar till höginkomsttagare? Det kan handla om prioriteringar vad gäller nya produkter eller att prioritera nya utredningar på området, eller för den delen att prioritera att lägga redan utredda förslag på riksdagens bord.

Det handlar också om att prioritera vårdpersonalen - de fantastiska läkarna, undersköterskorna och sjuksköterskorna som arbetar inom hälso- och sjukvården - som går på knäna för att vi ska få god vård i rätt tid. Kommer de att få fler kolleger och bättre arbetsvillkor eller kommer fler av landets sjukhus att tvingas göra neddragningar? Det handlar även om att våga prioritera att följa portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen och se till att vård ges efter behov och inte först till den med störst plånbok.

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att den svenska hälso- och sjukvården behöver prioriteras. Den behöver stärkas. Den behöver en större kostym. De som arbetar i sjukvården behöver fler kollegor och bättre arbetsvillkor. Antalet vårdplatser behöver öka. Och just därför behöver vi prioritera sjukvården och dess personal.

Lika tydligt som det är för mig att dessa prioriteringar måste till är det att regeringen inte gör samma bedömning. Inte heller i min hemregion Skåne, som styrs av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, prioriteras vårdpersonalen och deras tuffa arbetssituation. Inte heller där prioriteras fler vårdplatser eller kortare köer. I stället visar det sig att nedskärningarna på de skånska sjukhusen bara fortsätter, trots att sjukvården i Skåne sedan länge dras med långa väntetider, patienter som ligger i korridorerna och sjukhuspersonal som flyr för att arbetssituationen är så dålig.

Än värre är utvecklingen inom cancervården, där vårdköerna inte bara bitit sig fast utan också fortsätter att öka. Det är inte bara i Skåne det ser ut så, fru talman. Sverige utmärker sig - inte positivt, utan negativt - jämfört med grannländerna Norge och Danmark när det gäller köerna till cancervården. Som ett exempel är väntan på strålbehandling vid prostatacancer 120 dagar i Sverige medan den är strax under 60 dagar i Norge och Danmark. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Det handlar om prioriteringar.

Socialdemokraterna har under många decennier prioriterat till exempel just cancersjukvården. Genom det strukturerade och långsiktiga stödet till utvecklingen av både regionala cancercentrum och standardiserade vårdförlopp har stora och viktiga framsteg gjorts, inte minst för att förkorta tiden mellan misstanke om cancer och påbörjad behandling. Att patienter snabbt får behandling och att fler får bästa möjliga vård spelar stor roll för överlevnaden. Detta vet vi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Även om det såklart är positivt att överlevnaden när det gäller flera cancersjukdomar har ökat behöver fokus nu läggas på att väntetiderna kortas i hela landet. Vi socialdemokrater anser därför att regeringen bör se över frågan om cancersjukvården. Vi tycker att det är oerhört viktigt att låta pågående satsningar fortsätta men också att inom ramen för dem ta nya initiativ. Vi anser även att det är dags för regeringen att vidta ytterligare åtgärder för att minska risken för att fler drabbas av livmoderhalscancer. Det är dags att prioritera den svenska hälso- och sjukvården, dess personal och patienter.

Herr talman! Jag vill avsluta med en fråga som jag vet är viktig för många och som också berörs i motioner i detta betänkande, nämligen könstillhörighetslagen. Vi socialdemokrater tog i regeringsställning fram ett förslag som har stöd i den här kammaren och som skulle kunna läggas på riksdagens bord i dag - men trots det syns inte röken av någon proposition. Det tycker vi är mycket beklagligt, och vi anser att regeringen snarast bör återkomma med en proposition om en ny och moderniserad könstillhörighetslag.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nummer 26.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Ragnarsson för anförandet.

Jag tänker gå in på ett område som ledamoten inte tog upp i sitt anförande. Jag noterade att inte heller Kristdemokraterna tog upp ämnet i sitt anförande tidigare. Det handlar om könstillhörighetslagstiftningen. Det är en viktig förändring som behövs och en fråga som har drivits under många år av hbtqi-rörelsen. Syftet med lagstiftningen är att göra det enklare att ändra juridiskt kön.

Låt oss titta på vad som har hänt de senaste åren. I november 2021 kom ett första förslag till lagrådsremiss som sedan gick ut på remiss. Vi i Centerpartiet tyckte att många av förslagen var bra. Sedan jobbade dåvarande regering om förslagen och lämnade in en lagrådsremiss sommaren 2022. Denna regering aviserade i en propositionslista att det skulle komma en proposition på området i vintras, men ingenting har hänt. De svar som har kommit från ansvarigt statsråd vid frågestunder här i kammaren och på interpellationer och skriftliga frågor har varit att frågan bereds intensivt inom Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Nu står vi dock här i maj 2023 utan den aviserade propositionen. Den har åkt in och ut på listan, men ingenting händer. Frågan är väldigt prioriterad för denna grupp och för den här rörelsen. De säger dessutom att de har fått ändra sin inriktning att förbättra sina rättigheter till att i stället behöva försvara dem. Denna lagstiftning skulle innebära en förbättring för målgruppen. Varför händer ingenting från regeringens sida?

Herr talman! Jag gav mig in i politiken för väldigt många år sedan därför att jag tycker att alla människor har lika värde och rätt att leva sitt liv precis så som de vill leva sitt liv. Det är fortfarande ett av mina flaggskepp och det som gör att jag engagerar mig politiskt. Det är det som gör att jag går upp varenda morgon och älskar att komma hit och få vara med och förändra.

Att inte prioritera den lilla människan känns för mig otroligt konstigt. Det har absolut hänt en massa saker i världen runt om oss, men när regeringen satte upp denna proposition måste det ändå ha funnits en plan. Redan då pågick det tyvärr ett krig i Europa, och redan då visste vi att vi var på väg in i en lågkonjunktur. Redan då visste man alltså att man behövde prioritera fler frågor.

Frågan är om Socialdepartementet är det departement som har jobbat mest med de ekonomiska frågorna, som elstödet och stöd i form av artilleri och så vidare till Ukraina. Eller är det så att man inom regeringen inte kan enas om hur viktig frågan är och om att faktiskt gå fram med en förändrad lagstiftning? Är det något av de tre regeringspartierna som faktiskt inte vill göra detta - eller är det Sverigedemokraterna som inte vill genomföra den här förändringen?

Det är det jag misstänker. Jag misstänker att det finns krafter i regeringspartierna som inte vill göra denna förändring. Vill man göra en förändring prioriterar man nämligen den.

Herr talman! Här kommer denne "någon" som nämnde den förändring av lagen som gjordes för tio år sedan! Det var en ganska stor förändring som handlade om att få bort tvångssteriliseringarna, och det var ju bra att hbtqi-rörelsen lade allt krut på det eftersom det sedan visade sig ta så otroligt lång tid att få till resten av ändringarna.

Jag ska läsa en fri översättning av delar av Argentinas lag på detta område. Den kom 2012. Det står: Alla människor har rätt till erkännande av sin könsidentitet, till att fritt utveckla sin person i enlighet med sin könsidentitet, till att behandlas i enlighet med sin könsidentitet och, särskilt, till att identifieras på så sätt i dokument som visar en persons namn, bild och kön.

Man lägger sedan ut texten jättemycket om att det aldrig någonsin ska ställas krav på medicinska behandlingar, utredningar eller liknande utan att detta helt enkelt handlar om individens självbestämmande. Vilken könsidentitet du eller jag har vet ingen annan än vi själva, och därför blir alla typer av bedömningar med nödvändighet godtyckliga.

Detta har hela den europeiska, och närmast hela den globala, hbtqi-rörelsen förstått och tryckt på för väldigt länge. Det gäller även Öppna Moderater, Öppna Kristdemokrater, HBT-liberaler och den europeiska paraplyorganisationen för hbtqi-organisationer på EU-nivå; jag tror att den heter Centre-Right. Alla är överens om att det är detta som ska gälla.

Sverige är nu sist i Norden med att införa en lag som bygger på självbestämmande, och vi är omsprungna av inte bara länder som Argentina - som var först ut i hela världen - utan även Malta, Irland och Spanien. Jag har väldigt svårt att förstå varför det inte går att komma vidare i just Sverige. Vad är det som gör att vi är så speciella?

Min fråga till ledamoten är därför: Vad är ledamotens uppfattning? Är självbestämmande en bra idé när det gäller ändring av juridiskt kön?

Herr talman! Jag tackar Thomas Ragnarsson för svaret.

Jag tror att det har förekommit stridigheter inom flera olika regeringar, och jag är rädd att de stridigheterna inte handlar om saker som egentligen förtjänar den här typen av uppmärksamhet. Det är därför jag lägger ett visst tryck på detta nu.

Detta är en diskussion som i den offentliga debatten till viss del har spårat ur. Man tolkar det som att detta är en lagändring som skulle kunna påverka många fler personer än dem som faktiskt berörs, det vill säga den lilla grupp som vill ändra juridiskt kön. Det är en uppenbar minoritet i samhället. Alla möjliga märkliga påståenden har framförts i debatten, och jag är rädd att denna utdragna process tyvärr beror lite på det - att det inte bara handlar om de prioriteringar som alla regeringar självklart måste göra utan även om att man har låtit sig påverkas av saker som faktiskt inte riktigt stämmer.

Som tur är för oss, skulle man ju kunna tycka, har vi grannländer som vi brukar tänka är väldigt lika oss. Det gäller till exempel Norge. Till den norska hbtqi-rörelsens stora glädje - och till den svenska rörelsens irritation - tog man i Norge i princip förslaget i vår utredning från 2014 och införde den lagen i sitt eget land. Vi har alltså fortfarande inte lyckats med detta, trots att detta var en svensk statlig utredning. Norge antog i princip det förslag som fanns i utredningen, men man ändrade åldersgränsen till sex år. Det gäller alltså ändring av juridiskt kön, inte några ingrepp eller medicinska behandlingar av något slag. Annars antog man förslaget i princip som det såg ut i utredningen. Det gjorde man 2016. Här skulle vi kunna studera Norge. Hur har det gått i Norge? Har det inneburit några problem av det slag som ibland flaggas upp i debatten? Svaret från riksdagens utredningstjänst när jag frågade den var: Nej.

Det har funnits vissa mindre tillämpningsproblem och vissa utmaningar för människor som har ändrat juridiskt kön. Det har vi redan här i Sverige. Det blir problem att få ut betyg, intyg och så vidare i ditt nya namn och personnummer. Men så är det redan. Det är någonting som ändå måste åtgärdas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag önskar att jag kunde dela ledamoten Ragnarssons optimism inför att det kommer en proposition inom närtid. Jag hoppas att vi kan räkna med ledamoten i påtryckningsarbetet internt inom regeringspartierna för att det ska bli verklighet.

Herr talman! Jag måste ställa en fråga, Thomas Ragnarsson. Är det verkligen så att den SD-beroende regeringen prioriterar vården? Det undrar jag efter att ha talat med ett antal regioner. Det var ganska många. Är det verkligen så?

Ni säger att det är inflationen som gör att man inte kan stötta regionerna ännu mer med statsbidrag. Är det så att satsningar på vårdpersonal verkligen är inflationsdrivande? Eller är satsningar på välfärden över huvud taget inflationsdrivande? Det anser inte ens Konjunkturinstitutet.

Jag har en fråga. Nu sitter kommuner och regioner och ska titta över sina budgetar för framtiden. Då vill de ha någon form av besked från regeringen. Det kommer de inte att få, vad jag förstår. Hur kommer det att se ut i höst? Vad ska vi göra? Vad ska vi skära ned på? Det är precis vad det handlar om i regionerna inom hälso- och sjukvården. Det är min ena fråga.

Min andra fråga är denna. Ni sitter i en regering som är väldigt beroende av Sverigedemokraterna. Ert sökarljus söker hela tiden upp frågan om invandring. Är angiveri verkligen någonting som vården ska ägna sig åt? Ska sjuka personer och kvinnor som ska föda barn och som behöver tolk inte få det? Det ska utredas.

Det är sådana frågor som åker runt i mitt huvud. Jag undrar vad ledamoten Ragnarsson tycker om detta, herr talman.

Herr talman! Jag hoppas att Vårdförbundet, Sveriges läkarförbund och Kommunal lyssnar på detta. De har det väldigt besvärligt just nu. Jag hoppas att de kvinnor som ska föda barn inom vården under sommaren vet att det är väldigt lite personal på plats på grund av att vi har ekonomisk kris i hälso- och sjukvården och lyssnar på detta.

Prioriteringar är väl att få just vårdpersonalen att stanna kvar. Kommer personalen att stanna kvar i ett system inom hälso- och sjukvården där det är allt färre som jobbar kvar?

Herr talman! Vi har bara 21 regioner i Sverige. Det är 21 regioner som säger att de kommer att få det superbesvärligt i sommar när det gäller förlossningar. Hittar de på det? Hittar Vårdförbundet på problemen? Så är det inte.

Herr talman! Grejen är att under de senaste fyra åren var allt Lena Hallengrens fel på olika sätt och under pandemin. Ni känner till hela den storyn. Nu när ni sitter vid makten på grund av att ni har SD med är nästan allt regionernas fel. Det är de som ska kaxa upp sig. Det är de som ska trolla med knäna. Problemet i regionerna är att vårdpersonal springer och att vårdpersonal sjukskriver sig på grund av att de är helt utbrända.

Man kan göra väldigt mycket. Man kan till exempel se till att det finns läkarsekreterare på plats som skriver i stället för att vårdpersonalen ska göra det. Man kan göra väldigt många förändringar. Men man kan inte vårda människor med för lite personal. Det är nämligen inte längre säkert för patienterna. Jag tycker att vi är inne på den svängen.

(Applåder)

Herr talman! I Sverige definieras en sjukdom som en sällsynt diagnos om den uppträder hos färre än 1 av 10 000 invånare och leder till funktionsnedsättning. Det finns ett stort antal sällsynta diagnoser, så även om varje sjukdom i sig är ovanlig är det sammantaget ett stort antal människor i Sverige som är berörda.

Mer än 80 procent av sällsynta diagnoser är av genetiskt ursprung, och många är kroniska och livshotande. Eftersom sällsynta diagnoser är enskilt ovanliga och många till antalet är det mycket svårt för en enskild läkare att ha den fulla kunskapsbilden om alla dessa sjukdomar. Detta innebär att många patienter med sällsynta diagnoser och andra ärftliga sjukdomar får vänta länge på en diagnos och därmed på behandling och uppföljning. Därför behövs ett brett samarbete regionalt, nationellt och internationellt för att förbättra vården för dessa patienter.

Sverige har i dag ingen nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar, vilket finns i merparten av de övriga europeiska länderna. Med tanke på de ovanliga och komplexa behov som är förknippade med sällsynta diagnoser behöver det finnas en handlingsplan som tar ett samlat grepp om vården och omsorgen. Endast med ett samlat grepp kommer vi att kunna uppnå jämlik och likvärdig sjukvård över hela landet. Med anledning av detta känns det nu bra att utskottet tillstyrker vårt yrkande 19 om en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar, något som vi länge efterfrågat.

Herr talman! Ett av många andra viktiga områden är hur sjukvården är organiserad när det gäller palliativ vård för barn och unga. Tragiskt nog avlider mellan 400 och 500 barn om året på grund av olika sjukdomar. Alla som har behov av palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, ska kunna få det av kompetent och välutbildad personal, oberoende av bostadsort. Vården i livets slutskedeska präglas av värdighet, omtanke och respekt. Rätten till fullgod smärtbehandling ska vara en självklarhet, liksom psykologiskt, socialt och andligt eller existentiellt stöd för både patienter och närstående.

Många familjer önskar att deras svårt sjuka barn vårdas hemma så långt det är möjligt. Det är då viktigt att det finns tillgång till palliativa hemsjukvårdsteam. Det ska inte spela någon roll var i landet personen bor - barn och föräldrar ska kunna känna sig trygga med den medicinska behandling som erbjuds tillsammans med samtalsstöd och råd i en extremt svår situation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Alla familjer vill dock inte att deras barn ska vårdas hemma. Det är då viktigt att respektera deras önskemål och se till att andra möjligheter finns. Som det ser ut i dag finns det bara ett enda hospis för svårt sjuka och döende barn i hela landet, med totalt åtta vårdplatser. Det är alltför lite för att täcka de behov som finns. Föräldrar som befinner sig i denna oerhört svåra situation, med all den oro och rädsla det innebär, ska mötas av en fullgod palliativ vård som är särskilt anpassad för mötet med barn. Vi sverigedemokrater anser därför att regeringen bör se över frågan om att förstärka den palliativa vården för barn och unga.

Herr talman! När jag ändå är inne på temat barn och unga vill vi sverigedemokrater förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar. Omskärelse av pojkar legaliserades 2001 i Sverige, och som en följd av detta rekommenderar Socialstyrelsen landets regioner att erbjuda tjänsten som en service för de vårdnadshavare som önskar se sina barn omskurna.

I och med att Sverige förbundit sig till barnkonventionen har man också förbundit sig att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Artikel 2 i barnkonventionen gör gällande: "Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt." Vidare anges: "Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro."

Fru talman! Alla barn ska ha rätt till sin egen kropp och till likhet inför lagen. Vi sverigedemokrater, med barnrätt i fokus, anser att regeringen ska förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar.

Fru talman! En behandling som behöver utredas ytterligare är ingrepp för barn och unga med könsdysfori. Då det saknas säker evidens för att behandla barn och unga vuxna med könsdysfori bör denna typ av ingrepp och behandlingar inte få förekomma för personer under 25 år. De biverkningar som vi känner till i dagsläget kan bli mycket svåra, och framtiden för barn och unga som genomgår könskorrigerande behandling är således väldigt oviss. Vi menar bestämt att det måste finnas ett tydligt vetenskapligt stöd för att behandla barn och unga med könsdysfori. Sverigedemokraterna anser att regeringen i sitt arbete bör tillsätta en oberoende utredning som granskar transvården och den könskorrigerande behandling som genomförts på tusentals barn och unga vuxna i Sverige.

Fru talman! Vi sverigedemokrater anser att alla ingrepp och behandlingar inom sjukvården ska vara evidensbaserade och vetenskapligt framtagna. Vi vill inte att patienten ska vara försöksobjekt.

Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation 29.

Fru talman! Jag håller med ledamoten i det hon säger. Det är inget konstigt i det. Vi är inte emot könsvården eller den könsbekräftande omvårdnaden. Det är inte detta frågan gäller, utan det handlar om en åldersgräns för när man ska kunna ta ett beslut som är baserat på vad man egentligen tycker och tänker. Då ska man också ha haft tid på sig att tänka på vad som är rätt för en själv: Handlar det om könsdysfori, eller finns det en underliggande sjukdomsbild som gör att man mår dåligt eller känner att detta är viktigt och så vidare?

Detta var det enda jag sa egentligen. Jag sa också att det ska vara evidensbaserat och vetenskapligt bevisat att det är detta som funkar bäst. Det var de två saker jag sa.

Resten håller vi med om. Det är inget konstigt. Vi är inte emot. Det är bara att det är lätt att säga att man är som en ung tjej eller kille eller - jag har stött på ett sådant exempel - en astralkropp. Man utger sig alltså för att vara astral. Då är man varken han eller hon, så vad är man då? Är det nästa steg, det tredje alternativet? Det är jättemärkligt.

Frågan är: Är detta fiktion, eller är det vad personen känner sig som som ska vara avgörande? Eller ska vi avvakta och se att det verkligen finns ett nyktert tillstånd där man kan ta korrekta beslut, så att man inte ångrar sig efteråt?

Fru talman! Vi talar här i dag om vårdens prioriteringar lite brett. Jag frågar mig: Prioriterar regeringen och dess stödparti verkligen vården? Det är svårt att tro det efter samtal med regionerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Regeringen och Sverigedemokraterna hänvisar till den höga inflationen och reformutrymmet för att förklara bort avsaknaden av nödvändig politik som skulle göra den skillnad som vårdpersonalen skulle behöva så mycket. Jag tror inte att satsningar på vårdpersonal så att de stannar kvar är inflationsdrivande. Jag tror inte heller att satsningar över huvud taget på välfärden är inflationsdrivande.

Kommuner och regioner behöver före sommaren veta lägsta nivån för statsbidrag till hösten, för de ska sätta sig och göra sin budget. Vad jag förstår kommer de inte att få det.

Staten måste också, tycker jag, ha långsiktiga garantier för kommuner och regioner och indexera statsbidragen så att de följer kostnadsutvecklingen. Det är ganska viktigt.

I Vänsterpartiets budgetmotion har vi presenterat förslag på kraftigt ökade generella statsbidrag för bland annat ökad personaltäthet, högre löner och förbättrad arbetsmiljö. Det är det som vårdpersonalen länge har frågat efter.

Det är inställningen och skillnaden mellan höger och vänster, eller vad man ska kalla det för, som vi behöver tala om. Men vi måste också börja tala om angiverilagen. Vad kommer att hända med den när den ska utredas? Eller vad händer med de fria tolkarna? Vad händer om de tas bort - om den här utredningen visar att det är en fiffig idé? Sådant ska vi tala om.

Det behövs en ökad jämlikhet i vården. Det handlar om ett statligt inflytande över den ekonomiska omfördelningen, riktlinjerna, som inte alltid följs i regionerna, och utbildning. Det handlar om ökade resurser till vården. Och den vård personer får ska inte vara beroende av samhällsklass, kön, ursprung och var man bor.

Hälso- och sjukvården styrs efter behovsprincipen. Störst behov kommer först, så att säga. Detta är vi alla eniga om, men det har inte riktigt blivit så. Utvecklingen går åt ett annat håll. Man kan se att nätläkarbolag och andra privata utförare tar de friska patienterna först, de som kräver minst insatser men som ger hög ersättning. Det är de mest lönsamma. Detta kan man också se i Vård- och omsorgsanalys olika utredningar.

Då blir det den offentliga vården som ansvarar för att vårda dem med störst vårdbehov, vilket innebär en ökad belastning på just regionerna.

Vi anser att det är oerhört viktigt att Sverige går tillbaka till det som vi tror är bäst för den sjuka, nämligen att behov ska styra. Vi vill också ta bort etableringsfriheten - det vet ni. Det handlar om att inte vårdbolagen själva ska kunna bestämma var de ska slå ned sina pålar, utan det ska politiker göra utifrån behov, så att säga.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i västvärlden, och den ökar. Totalt ställs det 61 000 cancerdiagnoser varje år i Sverige. 9 000 av dem är bröstcancerdiagnoser. Det är väldigt mycket siffror här, men det är ganska intressanta siffror, tycker jag. 80 procent av alla som får en bröstcancerdiagnos är över 50 år.

Samtidigt som bröstcancer blir vanligare ökar chansen att överleva. Vi har en fantastisk cancervård i Sverige - det måste jag säga. Att allt fler kan botas anses framför allt bero på att man har forskat sig fram till bra behandling och på mammografikontrollerna, som gör att bröstcancer upptäcks tidigt. Ungefär hälften av alla fall av bröstcancer upptäcks vid screening.

Vi var det parti som tillsammans med den tidigare regeringen införde avgiftsfri mammografi i hela landet för kvinnor mellan 40 och 74 år. Var femte kvinna som drabbas av bröstcancer är över 74 år men får alltså ingen screening, ingen mammografi. Där går gränsen. Då kan man fråga sig: Är inte de kvinnorna värda att få vård i tid?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Två av tre fall i ålderskategorin 40-74 år upptäcks tack vare screening. Åldersgränsen är baserad på Socialstyrelsens rekommendationer. Nu håller Socialstyrelsen på och tittar på detta. Det har man gjort ganska länge. Samtidigt har medellivslängden ökat, och flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas.

Vi vill att regeringen arbetar aktivt för jämlik mammografi, även för kvinnor över 74 år för att motverka just åldersdiskriminering. Därför lyfter jag reservation nummer 15.

Socialstyrelsen redovisar att samtliga 21 regioner har brist på barnmorskor. Arbetsgivare försöker lösa detta genom att stänga förlossningsrum eller försämra tillgängligheten på barnmorskemottagningarna. Samtidigt larmar barnmorskor runt om i landet.

Självklart ska vården och förlossningsvården fungera i hela landet. Krisen i förlossningsvården har varit på gång varje sommar, känns det som. Och det blir liksom ingen bättring. De mammor som föder barn i dag känner av den enorma press som ligger på barnmorskorna och på förlossningsavdelningarna. Det är så mycket stress att det också kan leda till misstag.

Flera förlossningskliniker har stängts de senaste åren, och nedmonteringen följer ett tydligt mönster. De som redan har lång väg att åka till BB får ännu längre väg. Vi måste fundera på hur vi ska lösa glesbygdens förutsättningar att faktiskt ha en bra förlossningsvård. Samtidigt behöver vården anpassa sitt arbete i områden med stora avstånd. Därför vill vi komplettera 1177 med en barnmorskekompetens dit gravida kvinnor kan vända sig för rådgivning.

Det behövs också olika förlossningsavdelningar för att möta kvinnors olika behov. Regeringen bör titta på initiativ till att utveckla olika typer av förlossningsavdelningar utifrån kvinnors förväntade förlossningar och önskemål. Dessa avdelningar ska förstås vara placerade på sjukhus med akutavdelningar.

Vi vill, som många andra partier, att det ska finnas en barnmorska för varje förlossning. Det blir mycket bättre för den som föder barn, kvinnan, och för barnmorskan, som kan följa sin patient hela tiden.

Årets sommar kommer att innebära en stor kris för förlossningsvården, och det finns risk för både mammor och barn. Vården har inga marginaler i Sverige i dag.

Vi har hamnat på ett sluttande plan. Det ska inte kännas som om välfärden står inför en systemkollaps. Det här är en oerhört viktig fråga, och därför anser vi att den SD-beroende regeringen borde ta sitt ansvar och höja statsbidragen.

Fru talman! Ulrika Westerlund ska försöka hålla sig kort, fru talman.

Vi har pratat mycket om den svenska könstillhörighetslagen, som firar 51 år i år och som är tydligt präglad av sin tids tankesätt. De värsta människorättskränkningarna har försvunnit, som vi har nämnt tidigare här i dagens debatt. Tvångssteriliseringarna är borta. Kvar finns däremot diverse formuleringar som inte på något sätt är precisa eller går att objektivt fastställa, till exempel att det endast är möjligt att få ändra juridiskt kön om en person "sedan en lång tid upplever att han eller hon tillhör det andra könet" och "sedan en tid uppträder i enlighet med denna könsidentitet". Bedömningen av om detta är fallet görs av en extern part, Socialstyrelsens rättsliga råd. Risken för att kriterier av det här slaget leder till godtyckliga beslut får anses vara mycket hög.

Jag nämnde tidigare Argentinas lagstiftning som kom 2012. I den och andra lagar i andra länder som har tillkommit betydligt senare än den svenska lagen syns skillnaden i perspektiv väldigt tydligt. Där den svenska lagen ställer upp krav på den person som vill ändra juridiskt kön betonar senare tiders lagar dessa personers - individens - rättigheter, till skillnad från statens rättigheter.

Miljöpartiet vill att juridiken ska skiljas från medicinen. Ändring av juridiskt kön ska frikopplas från eventuella vårdinsatser som en person behöver, och ändringen ska baseras på självbestämmande. Den gamla lagen ska bli två nya separata lagar.

I den ibland ganska hätska offentliga debatten har det getts uttryck för att en sådan lagändring skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Men vi har ju redan en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet. Det har vi haft sedan 1972, då könstillhörighetslagen först infördes. Om juridiskt kön inte alls anses kunna baseras på könsidentitet utan endast kan baseras på kroppsligt kön skulle vi inte ha någon könstillhörighetslag. Själva poängen med lagen är att möjliggöra ändring av juridiskt kön baserat på individens egen könsidentitet.

Fru talman! Det finns mycket att göra på många områden i det som vi debatterar i dagens betänkande. Jag vill också prata lite om den reproduktiva hälsan i Sverige.

I vår jämställdhetspolitiska motion har vi valt att fokusera mycket på förlossningsvården, och det är flera andra talare som har nämnt detta tidigare. För att säkra förlossningsvården i hela landet och höja kvaliteten på den vill Miljöpartiet ha ett mål om en barnmorska per födande kvinna. För att uppnå detta behövs fortsatta satsningar på betald vidareutbildning för sjuksköterskor och på att förbättra arbetsvillkoren och arbetsmiljön inom förlossningsvården.

Miljöpartiet vill också se en permanent, statligt finansierad storsatsning på förbättrad arbetsmiljö och förbättrade arbetsvillkor genom nyanställningar och höjda löner för personal i hälso- och sjukvård. Barnmorskors genuina yrkeskunnande kring frisk graviditet och förlossning behöver också ges större utrymme och bättre förutsättningar inom vården. För att förbättra vården vid abort och av olika andra tillstånd som till exempel svår smärta vid mens, endometrios och klimakteriebesvär vill vi också att barnmorskors förskrivningsrätt ska utredas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Vi vill också tillsätta en utredning för att se över hela förlossningsvården. Vi behöver bli bättre på att motverka förlossningsskador och att tillvarata olika behov under förlossning. Bland annat vill vi se över om så kallade kulturtolksdoulor som finns i vissa regioner ska spridas till fler. Tryggheten för födande med lång resväg till förlossning måste också säkerställas, bland annat genom att erbjuda boende på patienthotell.

Miljöpartiet vill även att kvinnor och andra som kan bli gravida som inte är svenska medborgare eller bosatta i Sverige ska kunna göra abort här. Det är möjligt sedan 2007. Dock hindras många fortfarande av höga kostnader. För att möjliggöra en verklig tillgång till abort vill vi öppna för subventionerad abort för utländska medborgare. Vi vill också förenkla för hemaborter. När den enskilda gravida själv önskar och det inte finns komplikationsrisk ska det vara fullt möjligt att genomföra aborten hemma. För dem som önskar ska möjligheten givetvis alltid finnas att göra abort på sjukhus.

Fru talman! Det finns många områden där vården behöver förbättras, inte minst vad gäller de sjukdomar som oftast drabbar kvinnor. Vården för endometriospatienter måste förbättras. År 2018 kom nationella riktlinjer för vård av endometrios med ett stort antal rekommendationer som berör diagnostik, behandling och omvårdnad. År 2019 publicerades också en uppföljning och utvärdering av vården av endometrios. Utvärderingen genomfördes till viss del parallellt med att riktlinjerna togs fram, och därför hann regionerna inte anpassa verksamhetens insatser efter rekommendationerna i riktlinjerna. Men Socialstyrelsen identifierade ett antal förbättringsområden, och jag tror att vi är flera som har noterat att förbättringsområdena fortfarande kvarstår.

Fler sjukhus behöver en rutin för smärtlindring vid akuta vårdbesök. Fler patienter behöver erbjudas hormonell behandling. Det behövs en bättre uppföljning av behandlingseffekten. Fler kvinnokliniker behöver ha ett multiprofessionellt endometriosteam, och det behövs en mer strukturerad handläggning inom primärvård och elevhälsa. Det är centralt att riktlinjerna tillämpas, följs upp och utvärderas. Och regeringen bör säkerställa att så sker.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag nämna behovet av att förbättra screeningen för bröstcancer. Miljöpartiet anser att regeringen bör arbeta aktivt för jämlik mammografi även för kvinnor över 74 år för att motverka åldersdiskriminering. Vidare bör regeringen utreda införandet av individualiserad bröstcancerscreening och se över frågan om att alla som vill ska få information om sin så kallade brösttäthet i samband med mammografi. Att ha täta bröst ökar risken för bröstcancer. Tyvärr försvårar det också upptäckten vid standardiserad mammografi.

Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 27.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 24 maj.)