Ulrika Westerlund (MP) svarade Johnny Svedin i en replik om Prioriteringar inom hälso- och sjukvården i debatten ”Protokoll 2022/23:110 Tisdagen den 23 maj” den 23 maj 2023.
Johnny SvedinSD· i sitt anförandeI Sverige definieras en sjukdom som en sällsynt diagnos om den uppträder hos färre än 1 av 10 000 invånare och leder till funktionsnedsättning. Det finns ett stort antal sällsynta diagnoser, så även om varje sjukdom i…Herr talman! I Sverige definieras en sjukdom som en sällsynt diagnos om den uppträder hos färre än 1 av 10 000 invånare och leder till funktionsnedsättning. Det finns ett stort antal sällsynta diagnoser, så även om varje sjukdom i sig är ovanlig är det sammantaget ett stort antal människor i Sverige som är berörda.
Mer än 80 procent av sällsynta diagnoser är av genetiskt ursprung, och många är kroniska och livshotande. Eftersom sällsynta diagnoser är enskilt ovanliga och många till antalet är det mycket svårt för en enskild läkare att ha den fulla kunskapsbilden om alla dessa sjukdomar. Detta innebär att många patienter med sällsynta diagnoser och andra ärftliga sjukdomar får vänta länge på en diagnos och därmed på behandling och uppföljning. Därför behövs ett brett samarbete regionalt, nationellt och internationellt för att förbättra vården för dessa patienter.
Sverige har i dag ingen nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar, vilket finns i merparten av de övriga europeiska länderna. Med tanke på de ovanliga och komplexa behov som är förknippade med sällsynta diagnoser behöver det finnas en handlingsplan som tar ett samlat grepp om vården och omsorgen. Endast med ett samlat grepp kommer vi att kunna uppnå jämlik och likvärdig sjukvård över hela landet. Med anledning av detta känns det nu bra att utskottet tillstyrker vårt yrkande 19 om en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar, något som vi länge efterfrågat.
Herr talman! Ett av många andra viktiga områden är hur sjukvården är organiserad när det gäller palliativ vård för barn och unga. Tragiskt nog avlider mellan 400 och 500 barn om året på grund av olika sjukdomar. Alla som har behov av palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, ska kunna få det av kompetent och välutbildad personal, oberoende av bostadsort. Vården i livets slutskedeska präglas av värdighet, omtanke och respekt. Rätten till fullgod smärtbehandling ska vara en självklarhet, liksom psykologiskt, socialt och andligt eller existentiellt stöd för både patienter och närstående.
Många familjer önskar att deras svårt sjuka barn vårdas hemma så långt det är möjligt. Det är då viktigt att det finns tillgång till palliativa hemsjukvårdsteam. Det ska inte spela någon roll var i landet personen bor - barn och föräldrar ska kunna känna sig trygga med den medicinska behandling som erbjuds tillsammans med samtalsstöd och råd i en extremt svår situation.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Alla familjer vill dock inte att deras barn ska vårdas hemma. Det är då viktigt att respektera deras önskemål och se till att andra möjligheter finns. Som det ser ut i dag finns det bara ett enda hospis för svårt sjuka och döende barn i hela landet, med totalt åtta vårdplatser. Det är alltför lite för att täcka de behov som finns. Föräldrar som befinner sig i denna oerhört svåra situation, med all den oro och rädsla det innebär, ska mötas av en fullgod palliativ vård som är särskilt anpassad för mötet med barn. Vi sverigedemokrater anser därför att regeringen bör se över frågan om att förstärka den palliativa vården för barn och unga.
Herr talman! När jag ändå är inne på temat barn och unga vill vi sverigedemokrater förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar. Omskärelse av pojkar legaliserades 2001 i Sverige, och som en följd av detta rekommenderar Socialstyrelsen landets regioner att erbjuda tjänsten som en service för de vårdnadshavare som önskar se sina barn omskurna.
I och med att Sverige förbundit sig till barnkonventionen har man också förbundit sig att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Artikel 2 i barnkonventionen gör gällande: "Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt." Vidare anges: "Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro."
Fru talman! Alla barn ska ha rätt till sin egen kropp och till likhet inför lagen. Vi sverigedemokrater, med barnrätt i fokus, anser att regeringen ska förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar.
Fru talman! En behandling som behöver utredas ytterligare är ingrepp för barn och unga med könsdysfori. Då det saknas säker evidens för att behandla barn och unga vuxna med könsdysfori bör denna typ av ingrepp och behandlingar inte få förekomma för personer under 25 år. De biverkningar som vi känner till i dagsläget kan bli mycket svåra, och framtiden för barn och unga som genomgår könskorrigerande behandling är således väldigt oviss. Vi menar bestämt att det måste finnas ett tydligt vetenskapligt stöd för att behandla barn och unga med könsdysfori. Sverigedemokraterna anser att regeringen i sitt arbete bör tillsätta en oberoende utredning som granskar transvården och den könskorrigerande behandling som genomförts på tusentals barn och unga vuxna i Sverige.
Fru talman! Vi sverigedemokrater anser att alla ingrepp och behandlingar inom sjukvården ska vara evidensbaserade och vetenskapligt framtagna. Vi vill inte att patienten ska vara försöksobjekt.
Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation 29.
Fru talman! Det här blir en lite spontan replik; det handlar såklart om det sista som ledamoten tog upp.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Jag tror att vi alla här är överens om att vård ska bedrivas baserat på beprövad erfarenhet och vetenskap. Är det något särskilt som skiljer ut den könsbekräftande vården och gör att just den ska granskas, eller finns det anledning att även granska andra ingrepp och annan vård som ges, där det också kan finnas personer som har ångrat sig eller tänker att de inte riktigt fick all information? Det kan röra sig om artrosoperationer, gastric bypass eller alla möjliga typer av ingrepp där en ganska stor andel personer ångrar sig.
När det gäller den könsbekräftande vården finns det några personer som har uppgett att de inte är nöjda med den vård de har fått. Det kan handla om allt möjligt. Det kan handla om att det inte blev så bra att leva med min nya kropp som jag trodde att det skulle bli, vilket kan bero på till exempel samhällets transfobi, att man inte fick ett så bra bemötande som man trodde av nära personer eller att man inte är helt nöjd; det blev inte riktigt så bra med kroppen som jag trodde att det skulle bli. Det behöver inte handla om att vården var fel.
Den könsbekräftande vården har precis blivit nationell högspecialiserad vård. Det finns kunskapsstöd på området som Socialstyrelsen publicerar. Är det något särskilt med just den vården som gör att den förtjänar någon annan typ av granskning än den som professionen står för? Jag är självklart av uppfattningen att det är professionen som bedömer på vilka grunder vård ska ges, hur den bäst ska ges och vad som ska krävas i form av vetenskap, annan erfarenhet eller evidens för att en viss typ av vård ska erbjudas. Är det något särskilt med just den här vården?
Fru talman! Tack för frågan, ledamoten Ulrika Westerlund! Att vi lyfter fram den här frågan beror givetvis på att vi har med detta som en motion. Vi har satt lite fokus på den, för i debatten om könsdysfori i Sverige tycker vi, som du själv sa tidigare i dag, att det händer så mycket och sägs så mycket fram och tillbaka när det gäller vad som är rätt och fel.
Hälso- och sjukvården i sig måste vila på evidensbaserade och framforskade kunskaper för att den över huvud taget ska vara legitim.
Sedan var det frågan om 25-årsgräns för operationer när det gäller könsdysfori. Enligt Socialstyrelsen är det så att många som väljer att ändra sitt kön mår psykiskt dåligt och har en psykisk diagnos i botten. Om man då i tidig ålder mår dåligt, är man då riktigt förmögen att ta ett sådant beslut? Det är den fråga vi ställer oss.
Fru talman! Det är verkligen ett faktum att många som söker könsbekräftande vård inte mår bra. Köerna är många år långa, och på vissa platser i Sverige finns det inte ens någon kö att ställa sig i, för det finns inga läkare som bedriver sådan vård. Då är det felaktigt att uppge att det ens finns en kö, för det finns ingen kö att komma fram i. Det är på många sätt en katastrof för hälsan för gruppen transpersoner.
Jag har hopp om att beslutet om en nationell högspecialiserad vård kommer att förbättra situationen, men det kräver fortsatt att regioner vågar tillskjuta medel för att korta köerna. Att inte göra det är att lämna en stor grupp personer i ändlösa köer utan möjlighet att få hjälp med det som fattas dem.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
Man kan ha många olika typer av utmaningar i sitt liv. Man kan vara i behov av könsbekräftande vård och samtidigt kanske behöva stöd för att man befinner sig på autismspektrumet eller är deprimerad. Inget av detta utesluter att man samtidigt behöver könsbekräftande vård. Man diskvalificeras inte från könsbekräftande vård - inte heller enligt Socialstyrelsen - för att man också har andra utmaningar. Då behöver man stöd också med dessa andra utmaningar.
Inget av detta löses av att man inte bereds tillgång till könsbekräftande vård eller utredning av huruvida just könsbekräftande vård är det som är bra för just den här personen. Alla som söker sig till den könsbekräftande vården har ju inte behov av könsbekräftande vård. Men den som ska göra den bedömningen är de specialiserade läkarna, inte någon annan. Och bedömningen av vad som kan gynna just en viss person kan inte göras förrän personen befinner sig hos det specialiserade teamet.
Detta med evidens är också ganska knepigt. SBU har gjort ett uttalande där man betonar att det finns mycket vård som bedrivs utan strikt evidens, för det kommer kanske aldrig att riktigt gå att forska så att man uppnår evidens i strikt vetenskaplig bemärkelse. Men man ger ändå vården, för det finns annan erfarenhet som tyder på att den är gynnsam för gruppen. Att politiker sätter ned foten på detta strikta sätt är mycket ogynnsamt för en utsatt grupp.
Fru talman! Jag håller med ledamoten i det hon säger. Det är inget konstigt i det. Vi är inte emot könsvården eller den könsbekräftande omvårdnaden. Det är inte detta frågan gäller, utan det handlar om en åldersgräns för när man ska kunna ta ett beslut som är baserat på vad man egentligen tycker och tänker. Då ska man också ha haft tid på sig att tänka på vad som är rätt för en själv: Handlar det om könsdysfori, eller finns det en underliggande sjukdomsbild som gör att man mår dåligt eller känner att detta är viktigt och så vidare?
Detta var det enda jag sa egentligen. Jag sa också att det ska vara evidensbaserat och vetenskapligt bevisat att det är detta som funkar bäst. Det var de två saker jag sa.
Resten håller vi med om. Det är inget konstigt. Vi är inte emot. Det är bara att det är lätt att säga att man är som en ung tjej eller kille eller - jag har stött på ett sådant exempel - en astralkropp. Man utger sig alltså för att vara astral. Då är man varken han eller hon, så vad är man då? Är det nästa steg, det tredje alternativet? Det är jättemärkligt.
Frågan är: Är detta fiktion, eller är det vad personen känner sig som som ska vara avgörande? Eller ska vi avvakta och se att det verkligen finns ett nyktert tillstånd där man kan ta korrekta beslut, så att man inte ångrar sig efteråt?