Sanna Backeskog

Fru talman! Det kan handla om kommentarer om att din klänning är för svart, för tajt eller för kort eller om att din hästsvans är för stram eller för hög: ”Tycker du att det där är snyggt?”

Det kan handla om att du tar för mycket plats, skrattar för högt eller har för tydliga åsikter. Det kan handla om att du är för lågmäld: ”Hallå, är du inte intresserad? Vad ska folk tro när du bara sitter tyst?”

Du får höra att dina vänner inte är något att ha och att din familj inte bryr sig om dig. ”Det är bara tur att du får behålla jobbet – alla ser ju hur dåligt du presterar. Förresten vore det bättre om du kunde ta lite mer ansvar hemma. Du jobbar ju jämt och är alltid så trött. Du bryr dig inte tillräckligt. Du förstår inte mig. Jag kunde lika gärna vara död.”

”Du är sjuk i huvudet och empatilös. Du måste söka hjälp för det nu. Vem skriver du med? Varför kom du hem så sent? Du vet väl att jag kan se allt? Du duger inget till. Men du har tur att du har mig. Utan mig är du helt ensam. Om du lämnar mig vet du hur det går för hunden och kanske även för barnen.” Han kommer aldrig att nöja sig med något annat än hela vårdnaden.

Du berättar lite försiktigt för en vän hur du har det. Hon agerar rådigt och varmt och tar med dig till den lokala kvinnojouren. I samtal med stödpersonen säger du: Men han har aldrig slagit mig. Han har aldrig lyft ett finger. Han behöver inte det, för jag lyder ändå.

Den här propositionen handlar om psykiskt våld. Vi har länge vetat vilka allvarliga konsekvenser det får för din självbild och för ditt psykiska och fysiska mående samt vilket förtryck och vilken kontroll det innebär. Äntligen kommer vi att fatta beslut om att det som du har utsatts för är en brottslig handling. Det är inte ditt fel.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Våldet kan förekomma i väldigt många olika former. Det kan vara fysiskt, sexuellt och digitalt men också psykiskt. Våldet handlar om kön, makt och kontroll.

I Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar för två år sedan kunde man se en ny allvarlig koppling mellan psykiskt och fysiskt våld. I flera ärenden har det enbart förekommit psykiskt våld innan ett mord har begåtts. Här finns en tydlig brist i samhällets skyddsnät.

Rapporten visar att brottsoffers berättelser om psykiskt våld, till exempel om att gärningsmannen har kontrollerat och nedvärderat brottsoffret eller har förföljt, spårat och hotat brottsoffret efter en separation, inte har tagits på allvar. Det framkommer att riskerna med psykiskt våld har underskattats och att våldsutövandet sällan har uppmärksammats. Via forskningen vet vi att det psykiska våldet kan få liknande negativa hälsokonsekvenser som det fysiska: depression, PTSD, självskadebeteende och fysiska sjukdomar.

Fru talman! Jag vill också säga något om barnen. Att utsättas för tvång, övervakning och upprepade nedvärderande kommentarer är såklart otroligt skadligt för barn – för deras hälsa och självkänsla. Tyvärr vet vi också att det kan vara direkt livsfarligt. Tintin mördades den 8 januari 2023 under ett två timmar långt umgänge med sin pappa – ett umgänge som både pojken själv och hans mamma starkt hade motsatt sig.

Trots socialtjänstens riskbedömningar gällande våld och våldets konsekvenser, samt Tintins behov av behandling på grund av det våld han blivit utsatt för, bedömdes pappan ha rätt till umgänge. I remissvaret till propositionen ger föreningen Lex Tintin exempel på en rättslig blindhet där psykiskt våld endast har ansetts relevant och farligt om det har fallit in under redan kriminaliserade gärningar. Jag är övertygad om att en ny brottsbestämmelse behövs.

Fru talman! På Trygghetens hus i Bollnäs finns Shadh, som är 19 år och deltidsanställd. Hon sprider information om våld i unga parrelationer i skolor och i poddar i syfte att ge unga människor verktyg för att bygga hälsosamma, givande och sunda relationer.

Arbetet synliggör ett våld i unga parrelationer där vuxenvärlden inte sällan är helt frånvarande. Det rör sig om ett våld där han bestämmer över hennes klädval och umgänge. Det handlar om en svartsjuka som absolut inte är romantisk utan utgör ett maktutövande. Det handlar om ett digitalt våld, om hot om uthängningar på sociala medier och om fullständig kontroll via Snapchatkartan. Mäns våld mot kvinnor börjar med killars våld mot tjejer.

Fru talman! Psykiskt våld är skadligt och farligt. Därför är jag glad att denna proposition, som vår regering tog initiativ till, äntligen är på plats så att kammaren kan debattera och fatta beslut om den. Den behövs för den enskildas upprättelse – det som du har varit utsatt för är en brottslig handling; det är våld. Den behövs som en normbildande och kunskapshöjande åtgärd.

En särskild straffbestämmelse kommer förhoppningsvis att leda till en ökad förståelse för våldets dynamik och ge till exempel skolpersonal och fritidsledare fler verktyg i deras våldspreventiva arbete. Straffbestämmelsen kan förhoppningsvis också fungera förebyggande så att vi kan stoppa den fruktansvärda våldsspiralen i tid. Vi vet nu hur skadligt det psykiska våldet är och hur fort det kan eskalera till dödligt våld. En särskild straffbestämmelse för psykiskt våld kan förhoppningsvis bidra till att rädda liv.

Med det sagt, fru talman, vill jag också ta upp några farhågor vi har när det gäller propositionen och berätta om våra reservationer.

En fråga där propositionen inte riktigt räcker hela vägen är frågan om omvändelseförsök och omvändelseterapi. Här behöver samhället bättre stå upp för allas rätt till sexuellt och kroppsligt självbestämmande genom en särskild straffbestämmelse.

En annan fråga är det ekonomiska våldet. Riksrevisionen visar att det finns väsentliga brister i statens arbete. Ekonomiskt våld handlar om att någon kontrollerar, begränsar eller utnyttjar din ekonomi för att utöva makt. Det är en vanlig men ofta osynlig form av våld i nära relationer. En utredning behöver tillsättas för att tydligare definiera det ekonomiska våldet och för att få till ett tydligare straffansvar. Alla har rätt att leva i frihet, som man är och med makt över sin egen ekonomi.

Fru talman! Värt att nämna är också att det finns en oro över lagförslaget och dess kommande tillämpning. Det pågår en pushback mot jämställdhetsarbetet, både globalt och lokalt, och vi är såklart inte förskonade.

En återkommande invändning från flera remissinstanser som arbetar med våldsutsatta kvinnor är att utredningens förslag om otillbörlig kontroll inte finns med i rekvisitet i regeringens proposition eftersom det av andra remissinstanser har ansetts vara rättsosäkert och oförutsebart.

Vi socialdemokrater instämmer i flera remissinstansers tydliga uppmaningar om att det, om lagen ska få avsedd effekt, krävs en särskild förståelse av hur kön, genus, makt och kontroll påverkar kvinnor och män på olika sätt i ett samhälle som inte är jämställt. Utan sådan kunskap finns risk för att förövare som utövar psykiskt våld kan komma att använda den nya lagstiftningen som ett verktyg mot sitt offer. Det får inte hända.

Vi menar att lagstiftningen måste kombineras med kunskapshöjande insatser om dynamiken i våldsamma relationer för att man ska kunna göra rättssäkra bedömningar och ge adekvat stöd. Viktiga aktörer som lärare, socionomer och hälso- och sjukvårdspersonal behöver kunna få stöd i dels hur lagstiftningen kan användas normbildande och förebyggande, dels hur indikatorer på förekomsten av psykiskt våld eller brottsoffers utsatthet kan identifieras.

Socialdemokraterna anser att regeringen ska ge relevanta myndigheter i uppdrag att ta fram utbildningsmaterial till kommuner och regioner och vidare ge Polismyndigheten i uppdrag att komplettera polisutbildningen med avsnitt om den nya straffbestämmelsen. Ett utbildningsmaterial för rättsväsendet bör också arbetas fram i samverkan med relevanta aktörer. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till Socialdemokraternas reservation 3 om utbildning.

Fru talman! Jag tror att vi kan enas om en del saker här.

För det första: Det pågår en marknadisering av de skyddade boendena. Risken är att vi snart ser samma konsekvenser som i HVB-hemshaveriet.

För det andra: Intentionerna med tillståndsplikten till skyddade boenden var dock rätt. Intentionerna var att säkra kvaliteten och likvärdigheten över landet och öka stödet och skyddet till barn och kvinnor samtidigt som de oseriösa aktörerna stängs ute. Men implementeringen är dålig.

Jag tänker på kvinnojouren i Jämtland som har fått vänta i 20 månader på sitt tillstånd. Nu ger Ivo ett nekande besked. Man räknar inte med föreståndarens totala erfarenhet och utbildningar i beslutet, och man slår ned på alkoholförbudet i utrymmena.

Varför många kvinnojourer, däribland Talita, Kvinnojouren Maggan och Frälsningsarméns kvinnojour, väljer att erbjuda kvinnor och barn en alkoholfri zon när de har varit våldsutsatta i sitt eget hem eller utsatta för prostitution och människohandel tycker jag inte är svårt att räkna ut. Här skulle vi kunna enas om ett ökat förtroende för civilsamhället och för deras erfarenhet av att driva skyddade boenden.

Lagstiftningen behöver ses över och anpassas. Implementeringen behöver bli bättre. Det borde vi kunna enas om. Men det vi också borde kunna enas om är att det är lite märkligt nu. Ni säger att ni avsätter 20 miljoner till en kampanj om våld. Det är viktigt. Men ni avsätter cirka 70 miljoner till att ersätta kommunerna när de placerar avhoppare från gängkriminalitet i skyddade boenden.

Kvinnojourernas skyddade boenden läggs ned, och år 2024 fick kommunerna ersättning för i genomsnitt 80 procent av sina kostnader för avhoppare. Färre våldsutsatta kvinnor och barn får skydd trots att behovet inte har minskat. Det kan vi nog enas om är märkligt.

Fru talman! Tack till jämställdhetsministern, som debatterar den här frågan med oss i dag! Tack till Sofia Amloh för en otroligt viktig fråga! Den är faktiskt livsviktig.

När jag satt på tåget på väg hit i dag läste jag en artikel i Sydsvenskan, publicerad i morse, som jag kände att jag måste ta upp nu. Det står: ”Kvinnojouren kan tvingas stänga efter miss av Socialstyrelsen. En räknemiss gör att två kvinnojourer i Malmö blir av med flera miljoner i stöd. Trots att de gjort allt rätt måste de vänta till nästa söktillfälle – om två år. ’Vi kan tvingas stänga, säger … Kvinnofrid Malmö.’”

Det här handlar alltså om att den mänskliga faktorn har varit framme. Plötsligt hade Malmö Barn- och Kvinnojour blivit av med totalt 2,6 miljoner och Kvinnofrid Malmö 600 000 kronor. Det är verksamheter som redan i dag uppger att de har fler kvinnor som söker stöd och skydd än vad de har förutsättningar att hjälpa. Nu är jourerna plötsligt nedläggningshotade.

Socialstyrelsen erkänner sitt misstag men säger också att de pengar de har att fördela – de som jämställdhetsministern nämnde tidigare – är slut. Man får alltså vänta två år. Jag förstår att den här nyheten kom i dag, men jag vill ändå passa på att fråga jämställdhetsministern om hon är beredd att överväga att prioritera annorlunda så att det fort kan sättas in ett stöd till dem som har blivit extra drabbade av den mänskliga faktorn.

Kvinnojourerna behövs. Sveriges kvinnojourer har över 50 års erfarenhet av att stötta och rädda livet på våldsutsatta kvinnor och deras barn. Dessutom skulle jag vilja säga att civilsamhället generellt är en grundbult i en livskraftig demokrati. Landets kvinnojourer är viktiga för stödet till de enskilda våldsutsatta, men de är också viktiga ur ett opinionsdrivande och folkbildande perspektiv.

Jag kan ta kvinnojouren i min kommun, Gävle, Blåklockan, som exempel. Bara några av deras aktiviteter förra året var stödsamtal till våldsutsatta, att ge stöd i kontakter med myndigheter och hjälp med det praktiska, en systerskapsgrupp, att genomföra manifestationer och att skriva debattartiklar. De agerade blåslampa på både kommun och lagstiftare och anordnade kunskapshöjande konferenser för medarbetare i kommunen. Tantjouren Rigmor driver en viktig verksamhet och deltar även i seniormässor och träffar socialnämnden och pratar om våld i äldres parrelationer. Tjejjouren har sin stödchatt och läger för unga tjejer. Machofabriken arbetar i skolorna.

I landets kvinnojourer finns mycket kompetenta medarbetare och ideellt engagerade personer. Det är människor som förstår våldets dynamik och inser att det inte handlar om konflikter eller samarbetsproblem utan om makt, kön och våld.

Våra kvinnojourer behövs. Många har det tufft. Blåklockans skyddade boende ligger nu vilande, precis som alla andra kvinnojoursdrivna skyddade boenden i mitt län Gävleborg.

Vi ser att under de senaste åren har allt färre kvinnor och barn fått skydd i de skyddade boendena, trots att behovet inte har minskat. Den extra byråkratiska bördan med Ivos tillståndsplikt har inneburit dödsstöten för många ideellt drivna skyddade boenden. Jag vill be jämställdhetsministern att lyssna på Unizon och Roks och se alla de kvinnor ute i landet som kämpar lokalt för att rädda livet på kvinnor och barn men också för att öka kunskapen och kraften hos oss alla.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är en livsfarlig epidemi och det yttersta beviset på att samhället är ojämställt. Våldet orsakar ett stort lidande och ger livslånga konsekvenser. Den farligaste platsen för en kvinna i dag är hemmet. Där kontrolleras, plågas, våldtas och mördas kvinnor året om. Våldet kan ta sig många uttryck och omfattar fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt, digitalt och sexuellt våld. En man är ofta som farligast just när kvinnan har samlat stöd och kraft att lämna relationen. Att stoppa mäns våld mot kvinnor är en fråga om trygghet, frihet, respekt och rättvisa.

Fru talman! Det här är mandatperiodens sista betänkandedebatt om brottsoffer. Det är bra att vi i utskottet har kunnat enas om några viktiga frågor. Varken kvinnor som plågas i hemmet, barn som växer upp under hedersförtryck eller barn som utsätts för sexuella övergrepp gynnas av politisk pajkastning eller politisk profitering på den utsattas bekostnad.

Under den här mandatperioden har vi bland annat enats om att förbjuda köp av sexuell handling på distans, att stärka det straffrättsliga skyddet för barn mellan 15 och 17 år som utsätts för våldtäkt eller sexuella övergrepp, att stärka och förbättra kontaktförbudslagstiftningen och att kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. I samtliga fall har den socialdemokratiska regeringen tillsatt en utredning som legat till grund för en proposition som den nuvarande regeringen lagt på riksdagens bord. Det är bra.

Vi har gemensamt i justitieutskottet riktat ett utskottsinitiativ till regeringen om ett riktat uppdrag till polisen att uppdatera arbetet med de så kallade stoppsidorna för att säkerställa att man stoppar all internettrafik till sidor där det bedrivs handel med verkligt övergreppsmaterial, tecknade bilder eller så kallade pedofildockor. Snart kriminaliserar vi också psykiskt våld och stärker det straffrättsliga skyddet för vissa hedersbrott.

Men kvinnor och barn fortsätter att utsättas, och uppdragen och utredningarna räcker inte till. Samhället och lagen måste stå på den utsattas sida. Vi måste alltså fortsätta, för det är uppenbart att dagens regelverk inte räcker till.

Vi socialdemokrater vill att man utreder och kriminaliserar ekonomiskt våld och eftervåld. För att bättre kunna upptäcka det hänsynslösa våldet i hemmet och samla bevis som håller för lagföring utan att allt ansvar ligger på den utsatta vill vi att polisen i större utsträckning använder hemliga tvångsmedel. Vi vill också se ett omvänt kontaktförbud, så kallad områdesarrest. Det ska vara förövarens givna område som anges och begränsas. Skyddet för den våldsutsatta personen måste alltid väga tyngre än friheten för förövaren.

Fru talman! Våld föder våld. Inget barn i Sverige ska behöva utsättas för våld. Men när det ändå sker måste samhällets samlade resurser finnas där för att bevaka barnens rättigheter och säkerställa skydd, stöd och upprättelse. Konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Våldet kan innebära livslånga allvarliga känslomässiga och psykiska skador.

Ett problem som ofta lyfts gällande misstänkta brott mot barn är de långa utredningstiderna. Rädda Barnen har gjort granskningar som visar på stora brister och ojämlikhet över landet. Sveriges Radio granskade i januari 200 fall av barnfridsbrott och konstaterade att endast hälften av utredningarna genomförts inom föreskriven tid.

Vi socialdemokrater vill se en nationell strategi för att förebygga, upptäcka och stoppa våld mot barn. Vi vet att barnahus kan vara en otroligt bra verksamhet för våldsutsatta barn. Men det behövs jämlik tillgång över landet. Vi vill att man inför en speciell certifiering för barnahusen för att garantera kvaliteten på verksamheten och öka likvärdigheten mellan landets barnahus.

Fru talman! Känslan av att ha lämnats ensam efter att ha utsatts för brott är alltför vanlig. Brottsoffers rättigheter måste stärkas. Vi socialdemokrater vill se en brottsofferlag som samlar och stärker brottsoffers rättigheter men också tydliggör vem som ansvarar för vad och när i processen.

När vi pratar om stöd till brottsoffer måste vi också nämna civilsamhället. Det finns en särskild kraft i och en särskild plats för våra kvinnojourer och brottsofferjourer. De behövs som komplement till statens, regionens och kommunens verksamheter. De behövs för stöd till den enskilda men också för sina opinionsbildande och folkbildande insatser. Stödet till våra kvinnojourer och brottsofferjourer måste vara långsiktigt. Vi socialdemokrater vill också att kommunens upphandlingar av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer.

Fru talman! När samhället drabbas av svår kriminalitet skapas också indirekta brottsoffer. I spåren av den fruktansvärda gängkriminaliteten, som skördar liv, är systemhotande för demokratin och förstör ungas liv genom hänsynslös gromning, drabbas hela bostadsområden och alla som bor där av otrygghet, oro och frustration.

I Gävle och min stadsdel Andersberg tar vi vår del av ansvaret. Vi gör allt som står i vår makt för att hålla kriminalitet och nyrekrytering stången. Vi gör det genom familjecentral, fältare, social insatsgrupp, föräldrautbildningar, mötesplatser och satsningar på skolan och på det otroligt viktiga föreningslivet, till exempel Rädda Barnen, Scouterna och Helges IF, som är en naturlig del av Andersberg och bidrar till mycket gott hos oss. Självklart har vi också ett gediget samarbete med polisen.

För att stävja segregation och känslan av utanförskap och av att vara bortprioriterad satsar vi också stort på de fysiska och sociala miljöerna i Andersberg. Genom Stadsdelslyftet rustar vi trapphus, gör grönområdena tryggare och trevligare, bygger mötesplatser, bygger säkrare trafiklösningar, investerar i totalrust av skola och idrottshall och bygger en ny aktivitetsyta.

Men vi i Gävle kommun känner oss ensamma i det här arbetet. Kriminalitet och segregation är ett nationellt problem, och staten måste ta sin del av ansvaret. Det är dags för en ny förverkandefond. Förverkandelagstiftningen ger polisen möjlighet att beslagta brottsvinster i form av såväl pengar som tillgångar såsom lyxprylar och bilar. Vi vill att de här brottsvinsterna ska fonderas för att sedan kunna användas till civilsamhället eller till upprustning av de fysiska miljöerna i de bostadsområden där gängkriminaliteten satt skräck i samhället. Det är dags att ge tillbaka till dem som drabbas.

Fru talman! Jag vill också säga några ord om köp av sexuell handling. Sexköp är inte en fråga om frivilliga överenskommelser mellan jämlika parter. Det hänger tätt ihop med människohandel och är exploatering och utnyttjande av kvinnor och ett tecken på en unken kvinnosyn. Sexköp är ett brutalt uttryck för ojämställdhet där makt, pengar och utsatthet möts.

Vi socialdemokrater drev en gång i tiden igenom den svenska sexköpslagen. Den har haft stor betydelse för att minska efterfrågan. Den markerar också på ett normerande sätt att flickors och kvinnors kroppar inte är till salu.

Nu har vi också här tillsammans beslutat att det är straffbart att köpa sexuell handling över nätet via sidor som Onlyfans, och det är bra. Men lagen måste följas upp så att vi kan säkerställa att de digitala bordellerna också stängs ned.

Fru talman! Polismyndigheten bedömer att omfattningen av människohandel för sexuella ändamål och prostitution i Sverige fortfarande är mycket oroande ur både ett brottsbekämpande perspektiv och ett brottsofferperspektiv. De prostituerade kvinnorna utnyttjas inte bara av den som köper sex utan också av människohandlare och kopplare som gör ekonomisk vinning på utsattheten oavsett om det sker digitalt eller fysiskt.

Lagstiftningen om människohandel och människoexploatering är svår att tolka och tillämpa. Oklarheter i domstolarna som ska tolka lagarna gör att nästan ingen blir dömd för människohandel eller människoexploatering. Riskerna för förövarna är mycket låga.

Lagstiftningen måste ses över. Regeringen behöver agera för att komma åt dessa hänsynslösa personer. Samtidigt behöver vi säkerställa att de som utsätts för sexköp får sina rättigheter tillvaratagna. Det är några av samhällets mest utsatta.

Vi kan inte ha en sådan ordning att det avgörs från fall till fall om sexköpet ska klassas som brott mot staten eller brott mot person. Dessutom vet vi att bara en av tio personer som utsatts för fullbordade brott och försöksbrott har fått målsägandestatus. Så kan vi inte ha det.

Regeringen måste tillsätta en utredning om möjligheterna att ge personer som säljer sexuella handlingar målsägandestatus så att de klassas som brottsoffer under förundersökningen och rättegången mot sexköpare.

Fru talman! Samtycke kan aldrig köpas för pengar. Jag står bakom alla våra reservationer. Jag yrkar bifall till reservation 11 om kontaktförbudslagstiftningen.

(Applåder)

Fru talman! Som sakupplysning, om det är någon som tittar på den här debatten, vill jag understryka att Socialdemokraterna var emot bolagisering av folktandvården i Gävleborg. Den ledde också till nedläggningar runt om i länet av enskilda klinker, vilket vi inte var för.

Det är fullmäktige som utser ledamöter. Men de blir också satta med en munkavle som man inte har som en vanlig fullmäktigeledamot. Går man in i bolag är det affärshemligheter. Man kan hotas med disciplinåtgärder om man berättar för väljarna om till exempel den ekonomiska styrningen i bolaget. Alltså minskar den demokratiska insynen radikalt.

När det gäller kostnadseffektiviteten, som sjukvårdsministern tog upp, har vi räknat ut att det kommer att bli minst 100 miljoner dyrare om året med bolaget. Det är ökade administrativa kostnader med en ny ledning och ett nytt styre, men framför allt är det momskostnader. Jag ser inte hur det kan vara förenligt med kostnadseffektivitet. Det går helt enkelt inte ihop.

En bolagisering och än mer en privatisering kommer att leda till att primärvården blir ojämlik med överetableringar i ekonomiskt attraktiva områden och brist i de delar där behoven är som störst. Det kan vi se med folktandvården som exempel.

Det blir stad mot land, välbeställda mot fattiga och friska mot vårdtunga. Insynen försvagas och kostnaderna ökar.

Om någon tror att det skulle vara någon form av valtaktik att vara oerhört bekymrad över att vår primärvård ska drivas av ett aktiebolag vill jag understryka detta: Som man känner sig själv känner man andra.

Den här oron är fullt befogad. Vems intresse ska detta bolag företräda? Var kommer våra hälsocentraler att vara placerade? Hur ska den goda och nära vården kunna organiseras?

Jag önskar sjukvårdsministern en god jul.

Fru talman! Jag tycker nog inte att det som pågår i Gävleborg kan betraktas enbart som en regional detalj. När man låter en privat konsults utförsäljningsplan läggas till grund för ett så stort systemskifte i primärvården tycker jag att det berör den nationella vårdpolitiken. Jag tycker att regeringen har ett ansvar att säkerställa att de radikala ideologiskt fattade besluten inte blir ett marknadsexperimentellt skyltfönster för resten av landet.

Jag skulle också vilja passa på att understryka att jag är den första att hålla med om att primärvården behöver ett lyft, såväl i Gävleborg som i resten av landet. Men stora förändringar som görs måste vara av godo. De behöver tas fram i samverkan med primärvårdens medarbetare och i samklang med folkets behov och patientföreningars, läkarföreningars och fackförbunds gedigna erfarenheter. Det vore mer smakfullt om man lyssnade på dem i stället för att anlita en privat konsult från Stockholm som föreslår utförsäljning av hela vårdkedjan. Vi vill understryka att det är en hel vårdkedja vi pratar om. Det är fråga om hela primärvården.

Jag menar att Sverigedemokraternas och Moderaternas agerande går emot både riksdagens och regeringens intentioner om god och nära vård. Jag är väldigt orolig, fru talman, och jag menar att jag har fog för min oro. Linnéa Wickman tog i sitt inlägg upp konsekvenserna för Ljusneborna av att marknaden har fått styra i stället för behoven. Vi kan inte ha en ordning där vården centraliseras dit där den är lönsam. Att Ljusne inte har vare sig hälsocentral eller apotek är orimligt.

En ytterligare aspekt av god och nära vård är att det behövs en sammanhållen vårdkedja där det är patienterna som är i centrum. Då krävs god samverkan mellan sjukhuskliniker, primärvård och kommunernas hemsjukvård. I fallet Gävleborg upplever kommunerna att man har fattat de här besluten utan tillräcklig samverkan och över deras huvuden.

Vi har också kunnat läsa i lokalmedierna att det kommande aktiebolaget tydligt markerar primärvårdens positionering mot sjukvårdsklinikerna, mot skolhälsovården och mot den kommunala hemsjukvården. Men patienter upplever redan i dag i alltför stor utsträckning att de hamnar mellan stolarna mellan olika vårdinstanser och att ingen tar helhetsansvar för deras vård. Då kan vi inte hålla på och positionera oss på det här sättet. Då måste vi gå i armkrok med kommunerna, som också har ett viktigt ansvar.

Vi behöver gå i en helt annan riktning, som innebär ökad samverkan. Patienternas behov ska stå i centrum. Alla aktörer runt patienterna ska samverka för deras bästa, och medarbetare och chefer ska ha de allra bästa förutsättningarna att göra just det. Jag tror inte att ett aktiebolag, som ändå ligger under aktiebolagslagen, har förutsättningar att uppfylla de målen. Jag har sett sjukvårdsministerns och regeringens proposition om en god och nära vård. Jag ser inte hur det lirar med aktiebolagslagen.

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern för ett utförligt svar, och tack för att du är här och debatterar med oss i dag.

Jag vill inleda med några ord om varför jag är orolig över vad som händer med Gävleborg och om vår socialdemokratiska syn på vår svenska välfärd. Styrkan i den välfärd som vi socialdemokrater från Gävleborg försvarar är att den är rättvis eftersom alla får del av den som en rättighet, och den finns där när vi behöver den som mest.

Vår välfärd ökar människors frihet eftersom den inte låser fast någon i beroende till någon annan. Enligt socialdemokratin ska välfärden vara demokratiskt styrd och uppbyggd, vilket faktiskt innebär att medborgarna har möjlighet till inflytande, insyn och deltagande. Det finns en styrka i detta. Samhällsintresset måste därmed gå före vinstintresset.

Moderaterna och Sverigedemokraterna pratar om välfärdstjänster – tjänster! Med det menar man att välfärden och vården är som vilken annan vara som helst, att köpa och sälja på marknadens villkor. Det räcker alltså med att betrakta läget i Gävleborg. I region Gävleborg har Moderaterna och Sverigedemokraterna med stöd av Kristdemokraterna och Sjukvårdspartiet beslutat att bolagisera hela primärvården. Alla våra offentligt drivna hälsocentraler blir nu ett aktiebolag.

Det här är ett gigantiskt systemskifte i svensk sjukvård som tar form regionalt, men det får påverkan på samtliga regioner i riket. Därför menar jag att frågan måste lyftas upp här i riksdagens kammare.

Inte nog med det; beslutet är fattat efter en av majoriteten beställd konsultrapport som föreslår en bolagisering i steg ett och en utförsäljning till privata aktörer i steg två. Konsekvenserna är uppenbara. Vi vet vad marknadisering av vården innebär, det vill säga ökad centralisering, ökade kostnader, ökad ojämlikhet, minskad insyn och minskad demokratisk kontroll.

Jag är tacksam över det utförliga svaret, men jag är också lite förvånad att sjukvårdsministern inte ämnar ta några initiativ i frågan. Det förstår jag faktiskt inte. Jag får inte heller ihop det med Kristdemokraternas politik. Kristdemokraterna är det parti som vill förstatliga hela sjukvården. Men ser man då inte ett problem med att en hel vårdkedja ska drivas som ett aktiebolag? Jag skulle gärna vilja diskutera frågan vidare och se om vi kan komma fram till gemensamma lösningar eller gemensamma ståndpunkter. Frågan behöver lyftas upp på nationell nivå i riksdagens kammare.

Fru talman! Jag vill understryka att även jag uppskattar det arbete som jag ser att polisen nu gör. Jag hoppas att man får tillräckligt med tid och resurser för att prioritera den frågan, för den farligaste platsen för kvinnor i Sverige i dag är hemmet. Vi har hört justitieministerns partikamrat, statsminister Ulf Kristersson, uttala sig i medier om att det pågår undanträngningseffekter när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det är mycket allvarligt.

Gällande det har jag en konkret fråga om prioriteringar. I går kom regeringens skrivelse Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2024 till min inkorg. Där konstaterar regeringen att myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2024 har varit ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen.

Justitieministern får rätta mig om jag har fel, men min bild är att hemliga tvångsmedel inte alls används i samma utsträckning när misstankarna gäller en hänsynslös förövare som utövar våld i en nära relation som när det gäller annan typ av kriminalitet, till exempel organiserad brottslighet och gängkriminalitet.

Samtidigt hörs då och då uttalanden om att det är svårt att utreda mäns våld mot kvinnor. Kvinnan kanske inte vågar anmäla och vittna, och gör hon det kanske hon drar tillbaka sin anmälan och backar från vad hon tidigare berättat. Det är klart att den risken finns. Det är klart att hon är rädd. Hon kanske är livrädd för att han till och med ska döda henne. Kanske är hon rädd för att en anmälan ska tolkas som samarbetssvårigheter vid en vårdnadstvist och att hon ska förlora vårdnaden. Och kanske är det så att våldet och förtrycket har pågått under så lång tid att det har normaliserats.

Fru talman! Jag tänker att preventiva tvångsmedel och hemliga tvångsmedel skulle kunna vara passande verktyg, som ju redan finns i verktygslådan och som har lyfts fram som avgörande i vissa brottsutredningar. Hur resonerar justitieministern kring det?

(Applåder)

Fru talman! Stort tack till Lars Isacsson för en otroligt viktig interpellation! Den är livsviktig, faktiskt. Tack också till justitieministern, som är här och debatterar frågan med oss! Jag tackar för hans engagemang i frågan.

Fallet i Borlänge, som Lars Isacsson nämner i sin interpellation, visar verkligen på allvarlighetsgraden i frågan. Det är helt ofattbar läsning om hur en känd hänsynslös kvinnomisshandlare kan vara på fri fot i ett och ett halvt år i väntan på rättslig prövning och hur en mamma under den tiden mördas av honom. Det är bottenlöst!

I justitieministerns svar kan vi höra om insatser som regeringen gör i fråga om mäns våld mot kvinnor. Det är resurstilldelning och stärkt straffrättsligt skydd. Bra! Jag är jätteglad över att regeringen har gått vidare med våra utredningar om skärpt kontaktförbudslagstiftning och straffansvar för oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Jag är också glad över att riksdagen har kunnat ställa sig bakom propositionerna.

Jag är glad om propositionen om psykiskt våld är på gång. Vi välkomnar också förslaget om säkerhetsstraff. Straffrättsliga förbättringar är ju nödvändiga på det här området. Det handlar om brottsoffers rätt till upprättelse, om det nödvändiga samhälleliga skyddet från en förövare, om en förhoppningsvis normerande effekt och, självklart, om kvinnans rätt till ett liv i frihet och trygghet.

Samtidigt hör jag också om en annan bild som är mer bekymmersam. Justitieministern tog också upp en del av detta. Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar visar att flera mord och grova våldsbrott mot kvinnor i nära relation hade kunnat förhindras. Oftast har våldsutsattheten varit känd innan brottet har begåtts. Socialstyrelsen visar på flera brister i såväl socialtjänstens som hälso- och sjukvårdens och polisens arbete.

Också Grevio har identifierat allvarliga brister när det gäller Sveriges arbete mot mäns våld mot kvinnor. Det handlar bland annat om för dåligt stöd och för dålig styrning gällande den viktiga samverkan på lokal operativ nivå. Här hör vi att insatser nu är på väg.

Jag kan varmt rekommendera ett besök på Trygghetens hus i Bollnäs, där polis och socialtjänst krokar arm för ett aktivt arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa våld i nära relation.

Vi hör också kritik mot marknadisering av de skyddade boendena och mot ett alltför könsneutralt språk som missar förståelsen för könsmaktsordningen, som är så avgörande när det gäller jämställdhetsarbetet generellt och mäns våld mot kvinnor specifikt. Vi kan också läsa om för låg kunskapsnivå gällande mäns våld mot kvinnor hos rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Jag är inte helt förvånad över kritiken. Jag upplever också att den stämmer med vad man får höra när man besöker kvinnojourer runtom i landet. Just detta med kunskapsnivån får jag ganska ofta frågor om hur regeringen hanterar, så jag tänkte förmedla de frågorna vidare. Jag får höra att det väl inte kan vara fritt valt att arbeta med att fortbilda sig om hur mäns våld mot kvinnor fungerar. Det är ju så specifika fenomen som förutom det rent fysiska våldet handlar om kön, makt och förtryck. Då krävs en särskild förståelse för att kvinnan ska få den upprättelse och det skydd som hon har rätt till. Det krävs kunskap om att det kan vara livsavgörande bråttom.

Jag vill gärna höra justitieministern resonera lite kring vilka insatser regeringen gör för att öka kunskapsnivån hos rättsväsendet och övriga instanser när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det är också en prioriteringsfråga.

(Applåder)

Fru talman! Hedersförtryck har inte någon plats i Sverige. Hedersrelaterat våld och förtryck innebär att människor – främst flickor och kvinnor men även pojkar, män och hbtqi-personer – begränsas i sina liv och utsätts för påtryckningar och våld som syftar till att upprätthålla familjens kontroll över individen. Den som utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas för att familjen ska återfå det som uppfattas som förlorad heder.

Fru talman! Varje flicka och pojke har rätt att bestämma över sin kropp och sitt liv. Här finns inget utrymme för kompromiss. Alla i Sverige ska få gifta sig med vem de vill, klä sig hur de vill och vara sig själva. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste upphöra, och samhället måste reagera mot alla former av hedersrelaterat våld och förtryck.

Under Socialdemokraternas tid i regeringsställning togs ett flertal viktiga steg när det gäller såväl straffskärpningar som förebyggande arbete. I dag debatterar representanter från justitieutskottet en proposition om att kriminalisera oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Det är ännu en fråga denna mandatperiod där den föregående regeringen tillsatte en utredning för att åstadkomma en viktig jämställdhetspolitisk förändring och där nuvarande regering nu tagit vidare utredningens förslag och lägger fram en proposition på riksdagens bord.

Eftersom jag är först ut i debatten vill jag kort beskriva vad förslagen handlar om. Det föreslås att det från och med den 1 december 2025 ska vara straffbart att undersöka någon annans kvinnliga könsorgan i syfte att utföra så kallade oskuldskontroller, att intyga att någon annan har eller inte har haft vaginalt samlag och att göra ingrepp i någon annans kvinnliga könsorgan i syfte att det ska framstå som att personen inte har haft vaginalt samlag. Samtycke från flickan eller kvinnan ska inte befria från ansvar. Det blir nu dessutom straffbart att underlåta att avslöja eller förhindra äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott.

Det här är bra. Det är en tydlig signal och ett ställningstagande om att den här typen av förtryckande kontroll av kvinnor och barn inte kan accepteras av något parti i Sveriges riksdag.

Till dig som tittar på den här debatten och som själv är utsatt eller känner någon som du är orolig för vill jag säga: Din kropp är bara din. Din sexualitet är bara din. Beslutet om du vill eller inte vill gifta dig med någon är bara ditt. Du har rätt att leva ditt liv i trygghet och frihet och att följa dina drömmar. Den som försöker kontrollera dig till annat begår ett brott.

Fru talman! En central fråga för att upprätthålla det hedersrelaterade förtrycket och oskuldsnormen mot flickor och kvinnor handlar om kravet på blödning vid bröllopsnatten. Frågan om oskuldskontroller, oskuldsoperationer, tvångsäktenskap och barnäktenskap har återkommande aktualiserats genom bland annat mediala rapporter. Det är faktiskt fullständigt chockerande när vi får ta del av och bevittna att det här pågår helt öppet i samhället.

Här i Sveriges riksdag har vi genom våra jämställdhetspolitiska mål slagit fast allas rätt till jämställd hälsa och alla individers rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Vi i Sveriges riksdag måste alltid stå upp för att såväl barnäktenskap som tvångsäktenskap och kontroll av en flickas eller kvinnas så kallade oskuld kränker våra grundläggande och demokratiska fri- och rättigheter. Det behöver vi stå upp för.

Fru talman! Inför arbetet med den här propositionen tog jag kontakt med en socialtjänstmedarbetare hemifrån mitt län och bad att få sitta ned med henne och höra mer om hennes mångåriga erfarenhet av att arbeta med pojkar och flickor som befinner sig i strukturer med stark heder där oskuldsnormen är stark. Hon berättade för mig om flickor som inte cyklar, som inte hoppar och som inte vill delta i idrotten i skolan av rädsla att en fiktiv – påhittad – mödomshinna ska skadas.

Hon berättade om hur oskuldsnormen kan påverka en flickas hela liv – alltså något som inte finns! Hon berättade om hur hennes arbete mot hederskontroll också innebär undervisning i biologi och sexualkunskap och om att med alla verktyg hon har försöka förmå de pojkar och flickor hon möter att dels förstå det rent fysiska, vetenskapliga, dels försöka ingjuta självförtroende, hopp och en tro på ett fritt, självständigt liv.

På frågan om vad hon ville att jag skulle föra fram i den här debatten svarade hon först att det är helt rätt att kriminalisera detta för individens rätt till upprättelse. Det handlar också om normbildning, och det är en tydlig signal till alla dem som kommer i kontakt med de pojkar, flickor och kvinnor som utsätts för oskuldsnormen och tvångsäktenskap att verkligen ta det här problemet på allvar.

Utöver det ville hon, i total samstämmighet med väldigt många av utredningens remissinstanser, skicka med tre saker: utbildning, utbildning och utbildning.

Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, skriver till exempel så här i sitt remissvar: ”Det viktiga arbetet med normförändringar kring frågan får inte påverkas negativt eller nedprioriteras för att en lagändring är gjord.”

Kunskapen behöver höjas hos vården, bland förskolepersonal och skolpersonal och i socialtjänsten. Det gäller självklart också dem som lever i en förtryckande hederskultur och dem som bidrar till att upprätthålla den. För varje repressiv satsning vi gör måste vi möta upp den med en förebyggande.

Med det sagt känner jag att jag vill avsluta anförandet i den här debatten lite i dur genom att säga att jag vet att det går att förändra de här föreställningarna kring heder och oskuldsmyten, för vi gör det i Gävle genom Shanazi hjältar.

Shanazi hjältar är förebilderna som vågar se, höra och agera för att tillsammans skapa ett jämställt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck. Genom just utbildning och arbete med förebilder vill hjältarna stärka unga killar och tjejer som lever i en hederskontext.

Shanazi hjältar är något man får ansöka om att vara med i. Under ett år jobbar de stenhårt med grupprocesser samtidigt som de utbildas i jämställdhet, mänskliga rättigheter, demokrati och barnkonventionen. De ska sedan agera som positiva förebilder bland sina jämnåriga i till exempel skolor och på fritidsgårdar. Och det fungerar! Högskolan i Gävle har forskat på verksamheten och arbetet och har påvisat väldigt positiva effekter.

Som en av hjältarna uttryckte det när de var på besök här i riksdagen: Om man är ute på havet med en båt och båten går sönder måste man ta upp båten på land för att kunna laga den – och Shanazi är land för oss.

Vi socialdemokrater vill se ett nationellt förebyggande program som riktar sig mot unga som befinner sig i sammanhang där strukturer och normer kring heder är tonsättande.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag även understryka något som jag tycker är väldigt bra med det här beslutet, och det är att vi inte kriminaliserar den som ber om ett oskuldsintyg eller gör en så kallad oskuldsoperation. Det är i stället den som utför kontrollen, skriver intyget eller utför operationen som är den som begår brott. På så sätt markerar vi att vi ser företeelsen för vad den är – ett förtryck och en kontroll av kvinnors och tjejers kroppar, liksom en patriarkal, förlegad och ovetenskaplig syn på oskuldsnormen. Den utsatta kan aldrig vara den skyldiga. Det är en viktig princip som jag hoppas att vi alla i Sveriges riksdag kan stå bakom.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, Martin Melin, för det tydliga ställningstagandet – det uppskattar jag!

Vi socialdemokrater anser att även de prenumeranter som finns på till exempel Onlyfans måste ses som personer som förmår handlingarna att utföras. Man prenumererar på en specifik person, och då bekräftar man att man är villig att betala för personens sexuella handlingar. Det måste innebära ett avsiktsuppsåt, menar vi, när specifika prenumeranter prenumererar på en specifik persons sexuella handlingar.

Jag är nyfiken på om detta är en fråga som Liberalerna skulle vilja ta vidare i sitt fortsatta arbete och driva gentemot regeringen och Sverigedemokraterna för att komma framåt. Jag kan inte se varför dessa handlingar skulle vara mindre klandervärda eller skapa mindre personlig utsatthet eller mindre samhällsskada än om det skulle handla om en person som beställer en sexuell digital handling.

Jag vill också understryka att det finns långt mer att göra när det gäller prostitution och människohandel. En del i detta handlar om uppklarade brott i fråga om människohandel. Inte en enda person blev straffad för människohandel under förra året, trots många anmälningar. Här ser jag att vi behöver ett uppväxlat tempo hos Polismyndigheten.

Det finns också två väldigt viktiga utredningar som jag hoppas att regeringen tar vidare. Det är Ut ur utsatthet, om exitprogram för personer som är utsatta för prostitution, och Sexuellt utnyttjande i pornografiska syften – våldsutsatthet som behöver synliggöras. Jag vill höra ledamoten resonera lite om vad som skulle kunna vara nästa steg ur Liberalernas perspektiv.

Herr ålderspresident! Varmt tack, Martin Melin, för ett väldigt engagerat anförande! Jag tycker att Liberalerna har hamnat väldigt rätt i de ställningstaganden som ledamoten redogjorde för här. Det känns tryggt.

Jag har några frågor till ledamoten.

En annan person som jag uppfattar som väldigt engagerad i frågor som gäller prostitution och människohandel är den tidigare jämställdhetsministern Paulina Brandberg. Hon var modig och vågade gå emot Sverigedemokraterna och deras krav gällande bristande vandel och att människor som är utsatta i prostitution ska utvisas på grund av bristande vandel.

Jag hann inte fråga den sverigedemokratiske ledamoten om han anser att den som säljer sexuella handlingar via till exempel Onlyfans gör sig skyldig till bristande vandel. Nu när lagstiftningen kommer att utvidgas digitalt vill jag fråga Martin Melin om han står bakom den tidigare jämställdhetsministerns tydliga ställningstagande att det här inte är personer som gör sig skyldiga till bristande vandel, att de inte ska utvisas och att det här rör sig om utsatta personer som befinner sig i människohandlares och andra kriminella aktörers grepp.

Jag går vidare till nästa fråga – jag kör på! Lagstiftningen säger att man ska företa eller tåla en sexuell handling och att det ska göras i huvudsakligt syfte att gärningsmannen ska delta i eller förevisas den sexuella handlingen. Jag får återkomma till frågan i nästa inlägg.

Herr ålderspresident! I dag är en viktig och efterlängtad dag, för i dag debatterar vi – och i morgon voterar riksdagen om – två viktiga propositioner för att bättre kunna stoppa och lagföra förövare och skydda kvinnor och barn från våld.

Mäns våld mot kvinnor och barn är det yttersta beviset för ett ojämställt och ojämlikt samhälle. Våldet omfattar fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt våld, och det är ett strukturellt samhälls- och folkhälsoproblem.

Det ärende vi behandlar nu är en proposition som bygger på den utredning som Socialdemokraterna tillsatte i regeringsställning. Den innehåller flera lagändringar som syftar till att stärka det straffrättsliga skyddet mot sexuella kränkningar, bedrägerier mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv. Det är bra, och jag välkomnar att det verkar råda stor politisk samsyn i dessa frågor. I mitt anförande i denna debatt vill jag därför lägga särskild tonvikt vid våra reservationer.

Herr ålderspresident! Jag vill först ta upp de föreslagna straffbestämmelserna gällande våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn.

Sex som inte är frivilligt är olagligt. Detta slog riksdagen fast 2018 genom samtyckeslagen. Då skärptes bestämmelserna om våldtäkt, och gränsen för straffbar gärning flyttades så att gärningsmannen inte längre behöver ha använt sig av våld eller hot för att kunna dömas för våldtäkt. Samtycke är ett av de finaste ord jag vet, och att lagstiftningen numera bygger på principen om frivillighet är ett stort och viktigt steg i arbetet för ett mer jämställt samhälle.

De särskilda bestämmelserna om våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn är också mycket viktiga och kompletterar de generella bestämmelserna. För straffansvar spelar det, till skillnad från vad som gäller för till exempel våldtäktsbrottet, inte någon roll om barnet har ”deltagit frivilligt”. Lagstiftningen finns alltså där för att skydda barnet och värna hens kroppsliga och själsliga integritet, vilket är otroligt viktigt.

Det är alltid olagligt och ett allvarligt brott att utnyttja barn sexuellt. Men för barn som har fyllt 15 men inte 18 finns i dag en lucka i lagstiftningen, något som gärningsmän också kan utnyttja. I den utredning som den tidigare regeringen tog fram och som den här propositionen bygger på exemplifieras detta med straffvärda fall som i dag faller mellan stolarna. Det finns en rad domstolsärenden från de senaste åren där det är tydligt att gärningsmannen utnyttjat barn i åldern 15–17 år som har en nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet på grund av till exempel psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk eller gärningsmannens auktoritet men där gärningsmannen inte har gått att fälla för brott.

Den nu aktuella lagändringen syftar till att täppa till dessa luckor i lagstiftningen. Det är viktigt, och vi välkomnar det. För att säkerställa att lagändringarna verkligen får avsedd effekt bör en uppföljande utvärdering genomföras. Vi uppmanar regeringen att göra en sådan utvärdering 2027, drygt ett och ett halvt år efter att lagstiftningen har trätt i kraft.

Herr ålderspresident! I direktivet till den utredning som dagens proposition vilar på ingick att ta ställning till om brottsbeteckningarna barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott borde ändras i syfte att tydliggöra att vissa brott utgör dokumenterade sexuella övergrepp mot barn. Utredningens slutsats var dock att en sådan förändring var förknippad med svårigheter, och man rekommenderade därför ingen ändring av brottsbeteckningen. Ett stort antal remissinstanser har kritiserat utredningens bedömning, bland annat Brottsofferjouren, Child X, Ecpat Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Jämställdhetsmyndigheten, Rädda Barnen och Åklagarmyndigheten. Regeringen uttalar, mot bakgrund av dessa organisationers remisskritik och pågående EU-förhandlingar, att man avser att återkomma till riksdagen i frågan.

Vi socialdemokrater menar att ord har betydelse, särskilt för de barn som utsätts för detta fruktansvärda och som förtjänar upprättelse. Ord har också betydelse för alla de organisationer, vårt oerhört viktiga civilsamhälle, som oförtröttligt kämpar för dessa barn, för deras rätt till upprättelse och stöd och för deras rättighet att skyddas från sexuellt våld och från dokumentation och spridning av detsamma. Socialdemokraterna välkomnar att regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan. För att säkerställa att detta också sker bör riksdagen tillkännage för regeringen att så ska ske.

Herr ålderspresident! Sexköp är inte en fråga om frivilliga överenskommelser mellan jämlika parter. Det hänger ihop med prostitution och människohandel, som är exploatering av kvinnor och utnyttjande av en skev maktbalans mellan könen. Kort sagt är det ett brutalt uttryck för ojämställdhet. Det är en uttrycksform där makt, pengar och utsatthet möts.

Vi socialdemokrater drev en gång i tiden igenom den svenska sexköpslagen. Det är en lagstiftning som slår fast att det är sexköparen och inte den som säljer sex som begår ett brott. Detta var ett paradigmskifte i synen på sexköp och prostitution. Lagen har haft stor betydelse för att minska efterfrågan och markerar på ett normerande sätt att kvinnors kroppar inte är till salu.

Men samhället förändras, och det gör även formerna för sexköp. I dag sker handeln i allt större utsträckning online, via digitala plattformar som är lyxigt designade – men bakom fasaden finns en stor utsatthet. Det handlar om en digitaliserad prostitution, där gränserna mellan pornografi och människohandel suddas ut men där exploateringen och övergreppen har flyttat in. Kvinnor och flickor förmås att sälja sexuella handlingar framför kameran, inte sällan under press och tvång eller på grund av ekonomisk utsatthet eller psykisk ohälsa.

Detta är också ofta en inkörsport till grövre prostitution och ett liv präglat av övergrepp, missbruk och dåligt mående. Det kan också ha en avtrubbande och normerande effekt på den som begår sexköpen, som en inkörsport till grövre sexuellt utnyttjande av kvinnor och en ännu skevare kvinnosyn.

Det är alltså hög tid att modernisera lagstiftningen och inkludera köp av sexuell handling som sker digitalt, på distans. Detta tog den föregående regeringen initiativ till, och nu har nuvarande regering lagt fram ett lagförslag på riksdagens bord. Det är bra, men vi menar att lagstiftningen kan skärpas ytterligare.

Regeringens lagförslag innehåller kryphål som gör att personer som abonnerar på enskilda personliga konton, där innehållet enbart delas med prenumeranter, riskerar att gå fria från ansvar. Vi välkomnar alltså att regeringen, precis som vi, vill kriminalisera sexuella handlingar på distans. Att aktivt och löpande betala en person för att lägga upp sexfilmer för en begränsad specifik skara ska, menar vi, likställas med köp av sexuell handling på distans, som enbart delas med en enskild beställare. I praktiken är det just detta som möjliggör den digitala sexhandeln, och det göder efterfrågan och är en stark inkörsport såväl för utsatta som för dem som begår dessa handlingar. Dessa sexköpare, som prenumererar på en persons filmade sexuella handlingar, ska inte heller gå fria. De som tillhandahåller eller gör reklam för tjänsterna i Sverige ska kunna dömas för koppleri.

Vi ser hur unga tjejer gradvis dras in i en värld där gränser suddas ut och sexuella övergrepp normaliseras. Rapporter visar hur många tvingas till strategier för att stå ut och orka: dissociation, droger och självskadebeteende. Den digitala sexindustrin måste mötas med samma kraft som den fysiska och med en lagstiftning som skyddar de utsatta, inte sexköparna.

Samtycke kan inte köpas för pengar. Detta är en viktig jämställdhetsfråga som handlar om kvinnors frihet, trygghet och rätt till ett liv fritt från våld.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)

Fru talman! Om jag uppfattar ledamoten rätt innebär det ensidiga informationsutbytet att regeringspartierna vill att det alltid ska vara en skyldighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst att informera polisen vid minsta misstanke om vilken typ av brott som helst, samtidigt som det inte finns någon som helst motsvarande skyldighet för polisen att informera om vad man vet.

Jag tror på en ömsesidig samverkan med ett ömsesidigt informationsutbyte, där man kan informera varandra och lägga pusslet tillsammans med en starkare möjlighet att dela information. Det tror jag är helt avgörande just för att vi ska upptäcka våld i nära relationer och särskilt kanske när barn är utsatta för våld i hemmet. Jag tror att det är en avgörande fråga att vi kan jobba bättre för de utsatta barnen.

På tal om utsatta barn – nu kommer ju inte ledamoten Elofsson att kunna svara på den här frågan – skulle jag vilja rikta ljuset mot dem som lever under hot och är på flykt. Där larmar kvinnojoursrörelsen om att allt färre barn placeras på kvinnojourer. Det handlar dels om att man måste lägga ned skyddade boenden, för att den lag som ni har infört, som i grunden är bra, är underfinansierad. Det har också att göra med att kommunerna och socialtjänsten har allt mindre resurser för att skyddsplacera kvinnor och barn på skyddat boende tillsammans.

Nu vet jag att ledamoten inte kan svara, men jag hoppas verkligen att regeringen tar detta vidare och hörsammar kvinnojourernas förtvivlan över de barn som i dag inte får det skydd som de verkligen behöver.

Fru talman! Tack, ledamoten Torsten Elofsson, för en viktig fråga! Informationsutbyte är ofta avgörande just för att upptäcka fall med särskilt hänsynslösa förövare som verkar inom hemmets väggar. De upptäcks inte så lätt, och de syns inte så lätt. Där är det viktigt att det finns en starkare möjlighet till informationsutbyte i dag.

Jag tror väldigt mycket på samverkansformer mellan till exempel socialtjänst, polis och skola. Regeringen har ju inrättat samverkan i form av Bob-råd när det gäller risken för gängkriminalitet. Jag förstår inte varför man inte har inrättat det just när det gäller kvinnofridsfrågor, våld mot barn eller våld mot kvinnor i hemmet. Det tror jag skulle vara jätteviktigt.

I Bollnäs finns någonting som heter Trygghetens hus. Jag rekommenderar ledamoten att titta på det. Där samverkar socialtjänst och polis tillsammans i ett otroligt tätt samarbete. De har också nära kontakt med hälso och sjukvården, både primärvården och psykiatrin. Man är också ute och träffar ungdomar mycket. Detta är något jag tror på.

Under vår tid i regeringsställning startades flera sådana samverkansformer runt om i landet. Men nu får vi signaler om att de verkar läggas ned. Jag vill därför ställa frågan tillbaka till ledamoten Elofsson: Är detta ett arbete som ni skulle vilja föra vidare och där ni vill ge tydligare uppdrag att lokalt och på plats samverka för att upptäcka våld mot barn i hemmet?

Fru talman! Över hundra gånger varje dag, året runt, anmäls en kvinnomisshandel i Sverige. Den farligaste platsen för kvinnor i Sverige i dag är hemmet. Där kontrolleras, plågas, våldtas och mördas kvinnor året om.

När en kvinna lyckas separera från en våldsam man måste hela samhället finnas där, också lagen. Att stoppa mäns våld mot kvinnor är en fråga om trygghet, frihet, rättvisa och respekt.

Till dig som lyssnar på den här debatten nu, som själv är utsatt eller som, liksom jag, är engagerad i din lokala kvinnojour, vill jag säga följande: Ibland, eller rättare sagt ofta, kan det kännas otroligt tröstlöst – som att vi bara står och stampar och inte kommer någonvart medan kvinnor och barn misshandlas eller tvingas leva gömda och i de värsta fallen mördas. Vi har all rätt att känna så – att vara förbannade och förtvivlade över de giftiga och samhällsfarliga maskulinitetsnormerna, den globala och internationella pushbacken mot jämställdheten och de stora underskotten i välfärden, som ju ska finnas där för oss alla när vi behöver den.

Vi måste se de faktiska undanträngningseffekterna till följd av gängkriminaliteten och nyrekryteringen, som vi självklart ska ta på fullaste allvar men som nu tar alltmer fokus, tid och resurser från riksdagen och de rättsvårdande myndigheterna och regeringen.

Vi vet att barn som växer upp med våld i hemmet, antingen genom att själva vara utsatta eller genom att se pappa slå mamma, löper högre risk att i vuxen ålder återigen bli utsatta eller att själva bli förövare eller dras in i gängkriminalitet. En av våra absolut viktigaste prioriteringar måste vara att skydda barn från att bli utsatta för våld i hemmet – självklart främst för att värna om barns rätt till en trygg, våldsfri uppväxt men också för att bygga skyddsbarriärer mot våld för hela samhället.

Fru talman! Vi socialdemokrater har länge lyft mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld mot barn som en av två huvudprioriteringar i rättspolitiken. Under vår tid i regeringsställning har ett antal straff skärpts för att betona allvaret i mäns våld mot kvinnor. Nya brottsrubriceringar har tagits fram: samtyckeslagen, hedersbrott och barnfridsbrottet. Vi tillförde särskilda utredare till polisen.

I dag debatterar vi propositionen Kontaktförbud – ett utökat skydd för utsatta personer. Kontaktförbud, alltså ett förbud mot att till exempel skicka sms, närma sig kvinnan fysiskt eller befinna sig i närheten av kvinnans bostad eller arbetsplats, har stor betydelse för utsatta kvinnor och barn.

I Sverige lever runt 30 000 personer med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. Många av dem är kvinnor och barn på flykt i sitt eget land från en livsfarlig man. De tillhör samhällets allra mest utsatta. Som sagt: När en kvinna lyckas separera från en våldsam man måste hela samhället finnas där, också lagen. När det gäller kontaktförbudslagen har många röster höjts för att en översyn behöver göras, såväl våldsutsatta själva som kvinnojoursrörelsen, myndigheter och politiker. Skyddet måste stärkas.

Även Riksrevisionen bekräftar den bilden. I november förra året debatterade vi här i kammaren deras granskning av statens skydd av hotade personer. När det gäller frågan om kontaktförbud såg Riksrevisionen bland annat att åklagarnas beslut om kontaktförbud främst påverkas av tidigare brottslighet och alltför lite av risken för brott, förföljelse eller trakasserier. Det konstaterades att det finns stora och bestående skillnader när det gäller andelen beviljade kontaktförbud över landet och att kontaktförbud med fotboja inte fungerar som ett effektivt skydd i dagsläget.

Dessa problem ser vi socialdemokrater. Vi såg dem återkommande i samtal med våldsutsatta när vi satt i regeringsställning. Därför tillsatte vi socialdemokrater under förra mandatperioden en utredning som skulle utvärdera tillämpningen av lagen om kontaktförbud, ta ställning till om lagen är modernt och ändamålsenligt utformad och utreda om möjligheten att meddela kontaktförbud bör utvidgas, bland annat när det gäller det geografiska området. Detta arbete tog nuvarande regering vidare, och i dag debatterar vi det lagförslaget.

Socialdemokraterna står bakom propositionen och välkomnar att det råder stor politisk samsyn om att skyddet av hotade personer behöver stärkas och att gärningsmannens frihet måste begränsas mer än i dag. Vi har dock lämnat in ett särskilt yttrande i denna fråga, där vi vill utveckla vårt ställningstagande.

Vi ser mycket positivt på att andra omständigheter än tidigare brottslighet ska få större betydelse vid riskbedömningen och att otillbörlig övervakning införs som en ny grund för kontaktförbud. Samtidigt vill vi framhålla att det är av helt central betydelse att riskbedömningarna faktiskt fungerar som det är tänkt genom att berörda myndigheter har de resurser och förutsättningar i övrigt som krävs för detta. Vidare är det viktigt att processen för att ansöka om kontaktförbud är tydlig och enkel att förstå för skyddspersonen, med den utsattas frihet och skydd i fokus.

Vi ser också mycket positivt på att utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud kan omfatta större geografiska områden än i dag och att det när ett särskilt utvidgat kontaktförbud bestäms särskilt ska beaktas att behovet av skydd för den som förbudet avser att skydda tillgodoses. Det är bra att kvinnor och barn som lever under hot från en livsfarlig man nu kommer att få ett starkare skydd och en större rörelsefrihet. Att kvinnan ska kunna bibehålla jobb, skola, sociala relationer och fritidsintressen utan att riskera att utsättas för brott av den som kontaktförbudet avser måste vara en rättighet som väger tyngre än hans rörelsefrihet.

Detta betyder dock inte att det saknas utrymme för att ytterligare stärka kontaktförbudslagstiftningen utifrån skyddspersonens rätt till ett tryggt och fritt liv. I Jämställdhetsmyndighetens remissvar framhölls att man bör utreda möjligheten att i de fall där hotbilden är extra stor i stället inskränka förbudspersonens rörelsefrihet inom ett visst geografiskt område. När ett kontaktförbud meddelas underrättas nämligen förbudspersonen om vilket område han inte får vistas i, och därmed avslöjas samtidigt vilket geografiskt område skyddspersonen befinner sig i. Detta kan vara särskilt allvarligt och farligt om hotbilden är hedersrelaterad och flera olika personer kan utgöra ett hot.

Fru talman! Jag vill avslutningsvis understryka att hela samhällets samlade resurser måste finnas där för den som lever under hot från en livsfarlig person. Regeringen måste säkerställa att de rättsvårdande myndigheterna, Skatteverket, kvinnojourerna, sjukvården, skolan och socialtjänsten har den kunskap och de resurser som krävs för att samverka, för att stoppa gärningsmannen och säkerställa kvinnors och barns rätt till stödinsatser och ett liv i trygghet och frihet.

Jag yrkar bifall till regeringens proposition.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Det är nu den tredje gången som jag deltar i riksdagens betänkandedebatt om våldsbrott och brottsoffer. Under den här mandatperioden har vi behandlat flera viktiga frågor som rör brottsoffers utsatthet och brottsoffers rättigheter.

Vi har i våra anföranden lyft fram mäns våld mot kvinnor såväl fysiskt som psykiskt och sexuellt. Vi har lyft fram hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution och människohandel och brott mot särskilt utsatta brottsoffer som barn, unga, äldre och funktionsnedsatta. Det har ofta skett i politisk samsyn om att brottsoffers ställning fortsatt behöver stärkas, och det är bra.

I det här anförandet vill jag lägga särskild tonvikt på att prata om barnen. Det handlar om barn och unga som utsätts för brott i skolan, på sociala medier, i unga parrelationer, på gatan, i baksätet på någons bil eller i idrottsföreningen. Det handlar om alla de barn som i dag runt om i vårt land utsätts för våld på den plats där de ska vara som allra mest trygga, i hemmet.

Inget barn ska behöva utsättas för ett allvarligt brott. När de ändå gör det måste samhällets samlade resurser finnas där för att säkerställa barnets rättigheter, skydd, stöd och upprättelse.

Konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Det gäller särskilt när det är grövre former av brottsutsatthet och när förövaren är en vuxen anhörig till barnet. Det kan innebära livslånga känslomässiga konsekvenser, och risken för till exempel PTSD är överhängande. Det finns stor risk för psykisk ohälsa, och det får konsekvenser för barnets självkänsla och affektreglering. Man kan också se sämre skolresultat och missbruksproblematik hos våldsutsatta barn.

Förutsättningarna för trygga och tillitsfulla relationer till andra försämras också. Barn som har utsatts för våld i hemmet löper högre risk att i vuxen ålder utsättas eller att själv bli en förövare.

Polis och åklagare ska enligt lag utreda allvarliga brott mot barn inom 90 dagar, men många barn får vänta betydligt längre än så. Enligt Rädda Barnen har mer än vart tredje barn fått vänta mer än 90 dagar på beslut om åtal, och utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll.

Man ser dessutom stora skillnader över landet gällande utredningstider, åtal och lagförda brottsmisstänkta. Även FN:s barnrättskommitté pekar ut kommunala och regionala skillnader för brottsutsatta barn i rättsväsendet som ett område där Sverige måste vidta åtgärder för likabehandling.

Vid sidan av den allmänna påfrestning det medför att vara föremål för en brottsutredning och den särskilda påfrestning det innebär för ett barn kan också långa utredningstider resultera i ett sämre bevisläge.

En förundersökning som drar ut på tiden riskerar också att fördröja både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens möjligheter att ge barnet stöd- och skyddsinsatser. Det brukar motiveras med att insatserna inte ska störa en pågående brottsutredning eller att barnets situation inte anses vara tillräckligt stabil under pågående utredning eller brottmålsprocess.

Konsekvenserna av långa handläggningstider riskerar att förvärra både barnets hälsa och möjligheter till skydd, stöd och behandling. När den misstänkte förövaren är en vårdnadshavare barnet bor med är det såklart extra allvarligt om socialtjänstens skyddsutredning sätts på vänt.

Utredningen En uppväxt fri från våld hade inom ramen för en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn bland annat i uppdrag att se över brottmålsprocessen för barn som utsatts för våld.

Utredningen konstaterar att det finns en rad brister i hur Sverige arbetar med att ge stöd och skydd, främja delaktighet och ge tillgång till behandling och upprättelse för barn utsatta för brott.

Fru ålderspresident! Sverige måste kunna bättre än så här, Sverige som på många sätt varit ett föregångsland när det gäller barnrättsfrågor.

Kopplingen mellan att utsättas för våld i hemmet och att själv blir förövare eller lockas till våldsbejakande och kriminella grupperingar går inte heller att bortse från. DN hade ett reportage strax före jul med en artikel med en brittisk forskare som konstaterar att unga pojkar som hamnar i gängkriminalitet ofta har upplevt våld i hemmet under barndomen. Våldet har påverkat självkänslan och skapat en maktlöshet. Forskningen ser att dessa pojkar försöker att återskapa självkänslan genom en position i kriminella sammanhang.

Barnombudsmannen gör samma iakttagelse i den rapport som kom alldeles precis, Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Den belyser barns och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

I rapporten har Barnombudsmannen fått 560 enkätsvar och djupintervjuat 88 barn och unga som befinner sig på låsta institutioner. Resultatet är kanske inte direkt förvånande, men det fullständigt nedslående. En majoritet av deltagarna i studien har vuxit upp under otrygga förhållanden med fysiskt och psykiskt våld, försummelse eller hedersrelaterat våld och förtryck.

Att aktivt arbeta för barns rätt till en uppväxt fri från våld är också en viktig pusselbit när det gäller bryta nyrekryteringen till och sårbarheten för att gromas in i kriminella gäng.

Fru ålderspresident! Jag vill också säga något om våra andra reservationer i det här betänkandet.

Många är berättelserna om ensamheten när du utsätts för våld i nära relationer. Det finns en betydande risk att alltför mycket ansvar läggs på den våldsutsatta. Hon ska våga lämna, hon ska samla bevis och anmäla, hon ska skydda sina barn och hon ska leva gömd. Samarbetet mellan de inblandade myndigheterna måste bli mycket bättre.

Den sociala och fysiska tryggheten för dem som anmäler brotten måste stärkas, och samhället behöver finnas med hela vägen. Det måste också gälla efter uppbrott och eventuell lagföring för att kvinnan ska våga lämna, att hon vet att samhället finns där även då.

Jag vill också säga något om eftervåldet. Det är ett begrepp för våldet som mannen fortsätter att utsätta kvinnan för trots att hon har lämnat relationen. Det är alltså begreppet till trots ett högst pågående våld. Det är en ny våldsspiral som tar vid.

Det kan handla om psykiskt våld, hot, återkommande vårdnadstvister, fördröjning av bodelning, ryktesspridning och ekonomiskt våld. Det handlar alltså om att förövaren fortsätter att använda alla sina till buds stående medel för att kunna bibehålla kontroll och makt över kvinnan och för att begränsa hennes frihet och trygghet.

Eftervåldet får allvarliga konsekvenser för barnen och för möjligheten att bygga upp ett tryggt nytt liv fritt från våld. Bostad och egenförsörjning är centrala delar, liksom barnens möjlighet till skolgång och stöd och behandling. Mycket mer måste göras för dem som är utsatta. Men ljuset måste också riktas mot förövaren, och hans möjligheter till fortsatt våldsutövning måste stoppas och brott lagföras.

Fru ålderspresident! När det gäller stöd till våldsutsatta spelar civilsamhället för många en avgörande roll. Civilsamhället är en viktig del av vår grundläggande demokrati. Det behövs för att erbjuda stöd till den enskilda, för att engagera och folkbilda. Det är också en viktig röst i samhällsdebatten.

Jag vet att ideella organisationer som Brottsofferjouren, Unizon och Roks utgör ett livsviktigt stöd för många brottsutsatta.

Fru ålderspresident! Jag vill här lyfta två problem där jag hoppas att vi kan ha samsyn. Brottsofferjouren har fått ett minskat anslag med 60 procent för just sitt kvinnofridsarbete, vilket drabbar de våldsutsatta kvinnor som söker stöd och hjälp där. Det är det första.

Det andra problem som måste belysas är att lagstiftningen om tillståndsplikt för skyddade boenden är underfinansierad. Dagens Nyheter rapporterade i förra veckan att flera skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och barn har tvingats stänga sedan de hårdare lagkraven infördes förra året. Allra tydligast märks det i norra Sverige. Risken är överhängande att kvinnan stannar kvar i en våldsam relation för att det inte finns någon annanstans att ta vägen.

Vi socialdemokrater vill att all upphandlad drift av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer för att säkerställa kvalitet och skydd samt att det statliga stödet till ideella organisationer som arbetar med stöd till brottsoffer ska vara tillräckligt och långsiktigt.

Vi har ett ansvar här i riksdagens kammare att säkerställa att hela samhället finns där för de brottsutsatta: de rättsvårdande myndigheterna, den kommunala och regionala välfärden och ett stödjande civilsamhälle. Allt annat är att svek.

Avslutningsvis: Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 2 om eftervåld.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten ställde jätteintressanta frågor. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har höga förväntningar på och högt förtroende för en av Sveriges - på vissa sätt - mest populära myndigheter. Denna myndighet har åtnjutit ett väldigt högt förtroende under många år.

Jag tror att medarbetarna är den absolut viktigaste nyckeln till motivation. Med målet om 90 procent avser vi de personer som har fått en tid på anstalt som överstiger ett år. Det är ogörligt att genomgå behandlingsverksamhet på två veckor. Vi säger att de som sitter på anstalt i över ett år självklart ska ha tillgång till behandling. Jag tycker att det är en grundläggande rättighet, både för människorna som sitter där och för samhället i stort.

Vi hörde tidigare en ledamot prata om hur viktig kriminalvårdens verksamhet är för att förebygga återfall i brott och vilka goda resultat behandlingsverksamheten faktiskt ger. Apropå var och hur detta ska genomföras finns det kommuner runt om i landet som under många år har räckt upp handen och sagt: Vi vill ha en anstalt i vår kommun. Vi har möjlighet. Vi har personalen. Vi har människor som vill hugga i.

Detta arbete går dock alldeles för långsamt. Vi måste se till att bygga fler anstalter runt om i landet och erbjuda hopp och framtidstro. Jag tror på ett högt mål och höga ambitioner för Kriminalvårdens verksamhet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för frågan om målsättningen.

De 20 är ju de som har avslutat ett behandlingsprogram. Vi menar att 90 procent bör påbörja ett behandlingsprogram. Kriminalvårdens interna mål är i dag 75 procent, så det är ganska mycket högre än de 20 som avslutar.

Jag tror att det är väldigt viktigt att vi har höga förväntningar på Kriminalvården och på att regeringen säkerställer att Kriminalvården har de förutsättningar som behövs.

Jag tror också på hög motivation när det gäller att bedriva behandlingsverksamhet; jag tror att det är jätteviktigt. Vi har sett att regelförändringarna under den förra mandatperioden har ökat incitamenten att delta i behandlingsprogram. Personer som vill delta får dock inte det, eftersom det inte finns plats, tid eller resurser.

Med ett mål för behandlingsprogrammen pekar regeringen och riksdagen ut att man tycker att detta är otroligt viktigt. Tillsammans med det behöver regeringen återkomma med en långsiktig och tydlig plan för kriminalvården. Detta ämnar jag debattera i vår kommande betänkandedebatt.

Herr talman! Det här är min första debatt i kammaren sedan det fruktansvärda attentatet på Risbergska skolan. Det fasansfulla massmordet i Örebro är ett nationellt trauma, så jag känner att jag vill inleda mitt anförande med några ord om det.

Mina tankar har sedan förra tisdagen varit i Örebro, med stor sorg för dem som mist sina liv. Mina tankar är med dem som så brutalt och hänsynslöst förlorat en familjemedlem och med alla elever och lärare som fanns på plats under händelsen. Mina tankar är också med alla dem som nu är rädda. Sorgen är bottenlös.

Jag vill också passa på att här i dag rikta ett varmt tack till våra samhällsbärare - polisen, sjukvårdspersonalen, lärare och skolpersonal både på plats på den aktuella skolan och på kringliggande skolor och förskolor. Det är alltid välfärdens medarbetare som finns där när vi behöver dem som mest.

Till sist ett stort tack till våra politiska företrädare som visat stor värme och politiskt ledarskap i detta fruktansvärda. John Johansson i Örebro, talmannen, justitieministern, statsministern och min partiordförande Magdalena Andersson, för att nämna några.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Nu är inte tiden för politiskt käbbel. Nu är tid för samling och gemenskap.

Herr talman! Jag går över till dagens ärende, det vill säga regeringens skrivelse angående Riksrevisionens granskning av Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Regeringen har i den aktuella skrivelsen redogjort för sina bedömningar av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnade i rapporten Verktyg för förändring - Kriminalvårdens behandlingsverksamhet.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt då verksamheten är underdimensionerad och det saknas både personal och lokaler. Regeringen instämmer i huvudsak i Riksrevisionens iakttagelser och avser att följa Kriminalvårdens arbete med att prioritera behandlingsverksamheten och verkställighetsplaneringen.

Herr talman! Det här är ett ärende där jag upplever att det i huvudsak råder bred politisk konsensus. Det är bra. Vi socialdemokrater instämmer självklart i regeringens skrivningar om att det återfallsförebyggande arbete som bedrivs inom anstalt och frivård är oerhört viktigt. Kriminalvården har varit en av våra absolut bäst fungerade myndigheter med högt förtroende hos allmänheten, och den är en populär arbetsgivare.

Ytterst handlar Kriminalvårdens verksamhet om att skydda samhället medan dömda personer avtjänar sina straff och förbereds för ett liv i frihet. Den svenska kriminalvården har länge varit ett föredöme för andra länder på grund av sin förmåga att verkställa straff och samtidigt säkerställa att de intagna använder tiden på anstalt för att, som man kallar det, komma bättre ut. Visionen Bättre ut är Kriminalvårdens egen, och jag skulle säga att den är oerhört väl förankrad hos alla medarbetare. Den har också haft väldigt goda resultat.

Att anstalter och häkten nu är så överbelagda innebär dock flera risker. Kriminalvården har återkommande rapporterat om hur platsbristen påverkar myndighetens verksamhet negativt vad gäller såväl innehåll och kvalitet som personalens säkerhet och arbetsmiljö. Det är en stor utmaning att rekrytera personal i tillräcklig takt. Personalomsättningen har ökat, och det råder en obalans mellan erfarna medarbetare och nyanställd personal. Såväl Seko och ST som Akavia larmar om alltmer hot och otillåten påverkan gentemot medarbetare.

Den rådande kapacitetsbristen, med brist på såväl fysiska lokaler som kompetenta, erfarna medarbetare inom kriminalvården, leder till att färre personer får ta del av de återfallsförebyggande programmen. För att ytterligare betona behovet av att också lyfta de strukturella problem som kriminalvården i dag står mitt i kan poängteras att enbart 22 procent av klienterna på anstalt och 13 procent av klienterna inom frivården fullföljde ett behandlingsprogram under 2023, enligt Riksrevisionens granskning.

Herr talman! Jag är orolig. Jag är oroad över en utveckling där kriminalvården riskerar att förändras till att bara handla om förvaring - ett straffverk och en plats där destruktiva machonormer, antidemokratiska åsikter och radikalisering kan få utrymme att spridas. Risken är att klienterna efter verkställighet i anstalt faktiskt kommer ut sämre rustade för ett liv fritt från kriminalitet, och det skulle drabba vårt samhälle hårt. Vi är ett land som redan i dag har stora problem med våld och kriminalitet och där väldigt unga barn gromas in i en kriminell kontext.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Om kriminalvården inte ges tillräckliga förutsättningar att arbeta med att stoppa kriminella från att återfalla i brott kommer vi inte heller att kunna stoppa gängen och stoppa våldet. Det återfallsförebyggande arbetet måste prioriteras högt. Men även det brottsförebyggande arbetet - det som bedrivs i våra regioner och kommuner på skolor, hos socialtjänsten och inom bup och habiliteringen - måste intensifieras, och det i väldigt tidig ålder. Vi måste kunna stoppa nyrekryteringen, och vi måste förhindra att barn och unga dras in i en kriminell och våldsbejakande livsstil. Det är det mest seriösa sättet att ta sig an de stora utmaningar vi ser inom kriminalvården.

Herr talman! Socialdemokraterna har en reservation i betänkandet, och jag yrkar bifall till den.

Jag vill säga något om mål för behandlingsverksamheten. Inom den internationella behandlingsforskningen råder det i dag konsensus om att behandlingarna faktiskt fungerar, vilket också stöds av Kriminalvårdens egna effektutvärderingar. Att klienter trots detta inte genomgår behandling är allvarligt, för om en mindre andel genomgår behandlingar innebär det, allt annat lika, att en större andel återfaller i brott.

Vi socialdemokrater vill därför att riksdagen slår fast som målsättning för Kriminalvården att 90 procent av klienterna med en strafftid överstigande ett år ska påbörja ett behandlingsprogram under verkställighet.

Gällande Trygghetsberedningens betänkande, herr talman, uppskattar vi att regeringen i sin skrivelse säger att man ska ta de förslagen vidare. Det vill vi uppmuntra. Vi socialdemokrater har stått bakom - och varit med och tagit fram - förslagen i Trygghetsberedningens betänkande, men vi har samtidigt varnat för att fler insatser och mer resurser behövs för att förslagen i betänkandet ska vara verkningsfulla och verkligen fungera återfallsförebyggande.

För att inte dra över min anmälda talartid alltför mycket ber jag dock att få återkomma gällande just Trygghetsberedningens betänkande i kommande debatter - förhoppningsvis också när regeringen har en proposition på plats.

Herr talman! Till sist vill jag säga någonting om vikten av en stödjande miljö. Riksrevisionen påtalar att överbeläggningarna och brist på personal gör att Kriminalvården har svårt att upprätthålla den stödjande miljö i anstalterna som klienterna faktiskt behöver för att kunna tillgodogöra sig innehållet i behandlingsprogrammen.

Här är ju medarbetarna en nyckelfaktor. Det är de som kan erbjuda mellanmänsklig värme i vardagen. De kan också stå för rutiner och gränssättning och bidra till ökad motivation. Därför måste personalpolitiken prioriteras vad gäller säkerhetsarbete, kompetensutveckling, arbetsmiljö och löner.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag slå ett slag för civilsamhället. Jag har haft förmånen att samtala med flera organisationer som arbetar stödjande med just Kriminalvårdens klienter. Ett citat har fastnat extra hos mig, och jag tänkte läsa upp det:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

"I dag släpper vi ut en ung kille från anstalt, utan fullföljt behandlingsprogram eller annan adekvat behandling, med stora skulder och enbart kläderna han har på kroppen. Finns inte det stödjande samhället där så kan jag lova att andra krafter är redo att erbjuda husrum och 'jobb'. och har du då inte den grundläggande tryggheten en människa behöver är det väldigt svårt att stå emot gängens krafter."

Jag menar att civilsamhällets viktiga roll i att dels ge stöd till den enskilde, dels opinionsbilda och påverka samhällsdebatten är avgörande i ett demokratiskt samhälle. Det gäller även det återfallsförebyggande arbetet. Det gäller också hela civilsamhället: präster, imamer, Kris och Röda Korset - listan kan göras lång över organisationer som kan erbjuda meningsfullhet och stöd i anstalt och även följa klienterna ut, genom frivården, till ett laglydigt liv i frihet. Här kan civilsamhället vara helt avgörande.

Organisationerna behöver dock resurser för att kunna göra det, och Kriminalvården behöver ha tid att ta emot dem - liksom fysisk plats där mötena kan genomföras. Jag vet att Kriminalvården ser samma positiva effekter som vi av ett gott samarbete med civilsamhället, och jag hoppas att regeringen hörsammar det och vill utveckla även den verksamheten.

(Applåder)