Fru ålderspresident! Jag vill först rikta mig till Charlotte Nordström och tacka för hennes engagemang i fråga om mäns våld mot kvinnor och barn. Det engagemanget delar vi, och det är oerhört viktigt. Jag menar att det är en grundsten för både kriminalpolitiskt och socialpolitiskt arbete. Jag kan också hålla med om att det har kommit en hel del positiva reformer från regeringen under senare tid.

Men sedan är det detta med helhetssynen. Det är ju ibland så att lagreformer och viktiga steg inte följs upp med ekonomiska resurser. Det kan handla om Kriminalvården, som nu inte klarar av att ha ett bra brotts- och återfallsförebyggande arbete. Men går vi tillbaka till brottsofferperspektivet är det så att man skär ned på socialtjänsten och möjligheterna att ge stöd till kvinnor och barn. Man förändrar också möjligheterna för jourerna att bedriva skyddade boenden, som är enormt viktiga. Där har vi en kompetens som är uppbyggd via stark folkbildning, skulle jag vilja påstå. Man följer forskningsfronten väldigt noga och gör ibland starkare insatser än vad socialtjänsten i offentlig regi kan göra.

Jag skulle önska att vi också kunde bredda perspektiven. Min fråga blir då om Charlotte Nordström kan ställa upp på att vi gör det. Det är inte justitieutskottets primära uppgift. Men jag menar att det är vår politiks primära uppgift att se till att helheten fungerar.

Fru ålderspresident! Jag uppskattar också de här stöden till Brottsofferfonden. Jag har själv jobbat länge på Brottsoffermyndigheten och med de frågorna. Jag vet att pengar som går till Brottsofferfonden kan göra väldigt stor nytta, exempelvis när det handlar om forskning, där vi har breddat perspektiven väsentligt på ett sätt som det allmänna inte alltid kunnat ge. Man har också kunnat stödja jätteviktiga projekt som har handlat om allt från bemötande till utbildning inom jourerna, polisen, domstolsväsendet och så vidare och som har förbättrat läget väsentligt för de brottsoffer som kommer i kontakt med rättsväsendet. Det är viktigt. Men jag menar att det är ännu viktigare att vi kommer nära dem som är brottsoffer och som nyligen har varit utsatta, så att de får ett fortsatt kompetent stöd. Där är jourerna oerhört viktiga. Fonden ger till exempel inte medel till de skyddade boendena. De måste komma från annat håll.

Jag har uppskattat de reformer från regeringen som omnämndes och som verkligen har kommit närmare brottsoffer. Sedan är jag tveksam till en del annat, men det får bli en annan debatt. Jag undrar hur vi skulle kunna gå vidare för att stödja skyddade boenden på ett kompetent sätt. Kan vi enas om någonting där?

Fru ålderspresident! Det är nu den tredje gången som jag deltar i riksdagens betänkandedebatt om våldsbrott och brottsoffer. Under den här mandatperioden har vi behandlat flera viktiga frågor som rör brottsoffers utsatthet och brottsoffers rättigheter.

Vi har i våra anföranden lyft fram mäns våld mot kvinnor såväl fysiskt som psykiskt och sexuellt. Vi har lyft fram hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution och människohandel och brott mot särskilt utsatta brottsoffer som barn, unga, äldre och funktionsnedsatta. Det har ofta skett i politisk samsyn om att brottsoffers ställning fortsatt behöver stärkas, och det är bra.

I det här anförandet vill jag lägga särskild tonvikt på att prata om barnen. Det handlar om barn och unga som utsätts för brott i skolan, på sociala medier, i unga parrelationer, på gatan, i baksätet på någons bil eller i idrottsföreningen. Det handlar om alla de barn som i dag runt om i vårt land utsätts för våld på den plats där de ska vara som allra mest trygga, i hemmet.

Inget barn ska behöva utsättas för ett allvarligt brott. När de ändå gör det måste samhällets samlade resurser finnas där för att säkerställa barnets rättigheter, skydd, stöd och upprättelse.

Konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Det gäller särskilt när det är grövre former av brottsutsatthet och när förövaren är en vuxen anhörig till barnet. Det kan innebära livslånga känslomässiga konsekvenser, och risken för till exempel PTSD är överhängande. Det finns stor risk för psykisk ohälsa, och det får konsekvenser för barnets självkänsla och affektreglering. Man kan också se sämre skolresultat och missbruksproblematik hos våldsutsatta barn.

Förutsättningarna för trygga och tillitsfulla relationer till andra försämras också. Barn som har utsatts för våld i hemmet löper högre risk att i vuxen ålder utsättas eller att själv bli en förövare.

Polis och åklagare ska enligt lag utreda allvarliga brott mot barn inom 90 dagar, men många barn får vänta betydligt längre än så. Enligt Rädda Barnen har mer än vart tredje barn fått vänta mer än 90 dagar på beslut om åtal, och utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll.

Man ser dessutom stora skillnader över landet gällande utredningstider, åtal och lagförda brottsmisstänkta. Även FN:s barnrättskommitté pekar ut kommunala och regionala skillnader för brottsutsatta barn i rättsväsendet som ett område där Sverige måste vidta åtgärder för likabehandling.

Vid sidan av den allmänna påfrestning det medför att vara föremål för en brottsutredning och den särskilda påfrestning det innebär för ett barn kan också långa utredningstider resultera i ett sämre bevisläge.

En förundersökning som drar ut på tiden riskerar också att fördröja både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens möjligheter att ge barnet stöd- och skyddsinsatser. Det brukar motiveras med att insatserna inte ska störa en pågående brottsutredning eller att barnets situation inte anses vara tillräckligt stabil under pågående utredning eller brottmålsprocess.

Konsekvenserna av långa handläggningstider riskerar att förvärra både barnets hälsa och möjligheter till skydd, stöd och behandling. När den misstänkte förövaren är en vårdnadshavare barnet bor med är det såklart extra allvarligt om socialtjänstens skyddsutredning sätts på vänt.

Utredningen En uppväxt fri från våld hade inom ramen för en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn bland annat i uppdrag att se över brottmålsprocessen för barn som utsatts för våld.

Utredningen konstaterar att det finns en rad brister i hur Sverige arbetar med att ge stöd och skydd, främja delaktighet och ge tillgång till behandling och upprättelse för barn utsatta för brott.

Fru ålderspresident! Sverige måste kunna bättre än så här, Sverige som på många sätt varit ett föregångsland när det gäller barnrättsfrågor.

Kopplingen mellan att utsättas för våld i hemmet och att själv blir förövare eller lockas till våldsbejakande och kriminella grupperingar går inte heller att bortse från. DN hade ett reportage strax före jul med en artikel med en brittisk forskare som konstaterar att unga pojkar som hamnar i gängkriminalitet ofta har upplevt våld i hemmet under barndomen. Våldet har påverkat självkänslan och skapat en maktlöshet. Forskningen ser att dessa pojkar försöker att återskapa självkänslan genom en position i kriminella sammanhang.

Barnombudsmannen gör samma iakttagelse i den rapport som kom alldeles precis, Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Den belyser barns och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

I rapporten har Barnombudsmannen fått 560 enkätsvar och djupintervjuat 88 barn och unga som befinner sig på låsta institutioner. Resultatet är kanske inte direkt förvånande, men det fullständigt nedslående. En majoritet av deltagarna i studien har vuxit upp under otrygga förhållanden med fysiskt och psykiskt våld, försummelse eller hedersrelaterat våld och förtryck.

Att aktivt arbeta för barns rätt till en uppväxt fri från våld är också en viktig pusselbit när det gäller bryta nyrekryteringen till och sårbarheten för att gromas in i kriminella gäng.

Fru ålderspresident! Jag vill också säga något om våra andra reservationer i det här betänkandet.

Många är berättelserna om ensamheten när du utsätts för våld i nära relationer. Det finns en betydande risk att alltför mycket ansvar läggs på den våldsutsatta. Hon ska våga lämna, hon ska samla bevis och anmäla, hon ska skydda sina barn och hon ska leva gömd. Samarbetet mellan de inblandade myndigheterna måste bli mycket bättre.

Den sociala och fysiska tryggheten för dem som anmäler brotten måste stärkas, och samhället behöver finnas med hela vägen. Det måste också gälla efter uppbrott och eventuell lagföring för att kvinnan ska våga lämna, att hon vet att samhället finns där även då.

Jag vill också säga något om eftervåldet. Det är ett begrepp för våldet som mannen fortsätter att utsätta kvinnan för trots att hon har lämnat relationen. Det är alltså begreppet till trots ett högst pågående våld. Det är en ny våldsspiral som tar vid.

Det kan handla om psykiskt våld, hot, återkommande vårdnadstvister, fördröjning av bodelning, ryktesspridning och ekonomiskt våld. Det handlar alltså om att förövaren fortsätter att använda alla sina till buds stående medel för att kunna bibehålla kontroll och makt över kvinnan och för att begränsa hennes frihet och trygghet.

Eftervåldet får allvarliga konsekvenser för barnen och för möjligheten att bygga upp ett tryggt nytt liv fritt från våld. Bostad och egenförsörjning är centrala delar, liksom barnens möjlighet till skolgång och stöd och behandling. Mycket mer måste göras för dem som är utsatta. Men ljuset måste också riktas mot förövaren, och hans möjligheter till fortsatt våldsutövning måste stoppas och brott lagföras.

Fru ålderspresident! När det gäller stöd till våldsutsatta spelar civilsamhället för många en avgörande roll. Civilsamhället är en viktig del av vår grundläggande demokrati. Det behövs för att erbjuda stöd till den enskilda, för att engagera och folkbilda. Det är också en viktig röst i samhällsdebatten.

Jag vet att ideella organisationer som Brottsofferjouren, Unizon och Roks utgör ett livsviktigt stöd för många brottsutsatta.

Fru ålderspresident! Jag vill här lyfta två problem där jag hoppas att vi kan ha samsyn. Brottsofferjouren har fått ett minskat anslag med 60 procent för just sitt kvinnofridsarbete, vilket drabbar de våldsutsatta kvinnor som söker stöd och hjälp där. Det är det första.

Det andra problem som måste belysas är att lagstiftningen om tillståndsplikt för skyddade boenden är underfinansierad. Dagens Nyheter rapporterade i förra veckan att flera skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och barn har tvingats stänga sedan de hårdare lagkraven infördes förra året. Allra tydligast märks det i norra Sverige. Risken är överhängande att kvinnan stannar kvar i en våldsam relation för att det inte finns någon annanstans att ta vägen.

Vi socialdemokrater vill att all upphandlad drift av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer för att säkerställa kvalitet och skydd samt att det statliga stödet till ideella organisationer som arbetar med stöd till brottsoffer ska vara tillräckligt och långsiktigt.

Vi har ett ansvar här i riksdagens kammare att säkerställa att hela samhället finns där för de brottsutsatta: de rättsvårdande myndigheterna, den kommunala och regionala välfärden och ett stödjande civilsamhälle. Allt annat är att svek.

Avslutningsvis: Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 2 om eftervåld.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Våldsbrott, särskilt våld i nära relation, utgör ett allvarligt samhällsproblem. Det är ett svek som sker där tryggheten borde vara som störst – i hemmet, i familjen och i relationen.

Det är också ett område där det offentliga länge har släpat efter, både vad gäller förebyggande åtgärder och vad gäller det stöd som erbjuds brottsoffer. Det är därför glädjande att vi nu genom Tidöavtalet har tagit viktiga steg för att återupprätta tryggheten.

Mycket är på gång. På straffrättens område genomförs nu en tydlig perspektivförskjutning, där brottsoffrens behov och samhällets behov av skydd står i centrum. Straffen för grov kvinnofridskränkning och brott mot kontaktförbud har skärpts. Från och med juli i år utökas möjligheten att besluta om kontaktförbud, särskilt efter allvarliga brott i nära relation. Elektronisk övervakning kan nu användas som förstahandsåtgärd. Vi inför också en presumtion för kontaktförbud i särskilt allvarliga fall.

Detta är reformer som Sverigedemokraterna har drivit i många år. När vår politik förverkligas blir Sverige bättre.

Fru ålderspresident! Det räcker dock inte med lagändringar. Det krävs ett fungerande helhetssystem – från polis och åklagare till socialtjänst och ideella aktörer.

Här sker nu viktiga satsningar. Polismyndigheten har genom operation Beta identifierat och kartlagt över 700 högriskaktörer inom relationsvåld. Det är ett exempel på hur brottsbekämpningen riktas dit där den gör störst nytta – mot de farligaste individerna. Samtidigt får Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården nu i uppdrag att samverka för att förhindra återfall, förbättra samordningen och säkerställa skyddet för våldsutsatta.

Vi välkomnar särskilt att samverkan nu också sker med Brottsoffermyndigheten och att arbetet med specialiserade stödinsatser till brottsoffer förstärks.

Fru ålderspresident! En annan viktig fråga är ekonomiskt våld där gärningspersonen kontrollerar, skuldsätter eller saboterar offrets ekonomi. Riksrevisionen har nyligen inlett en granskning av statens insatser på detta område, och vi ser fram emot resultatet. Samtidigt pågår en statlig utredning om hur bodelningsprocessen kan förbättras för att skydda våldsutsatta, särskilt kvinnor som vill separera men riskerar ekonomisk utsatthet.

Sverigedemokraterna menar att det är helt nödvändigt att lagstiftningen kommer i takt med verkligheten. Den som vill lämna en våldsam relation ska kunna göra det utan att riskera att förlora bostad, barn eller framtidstro.

Fru ålderspresident! När vi talar om våldsbrott måste vi också lyfta hedersrelaterat våld. Det är ett våld som är kollektivt sanktionerat, där hela familjer och släkter deltar i kontrollen av framför allt unga kvinnors liv. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att fokusera särskilt på just heder, våld och utsatthet i ungdomsrelationer. För första gången kommer nu också ett för EU gemensamt hjälplinjenummer att införas i Sverige, samordnat av Nationellt centrum för kvinnofrid.

Häromdagen lämnade regeringen dessutom över en lagrådsremiss där det föreslås att oskuldskontroller ska bli olagliga. Det blir dessutom förbjudet att utfärda oskuldsintyg och att underlåta att avslöja eller förhindra barnäktenskap eller äktenskapstvång. Detta är ytterligare exempel på att Sverige nu tar jämställdhetsarbetet på allvar, och inte genom symbolpolitik utan genom skarpa verktyg mot verkligt förtryck.

Fru ålderspresident! Det råder en bred enighet om att rättsstaten måste leverera. Men det finns skillnader i politisk vilja. I detta betänkande har oppositionen som brukligt krävt fler utredningar, mer bidrag till ideella organisationer eller ännu fler formuleringar i jämställdhetsmål. Det är inte bristen på mål som är problemet – det är bristen på resultat.

Därför ser vi positivt på regeringens styrning. Fokus ligger på uppföljning, utvärdering och att faktiskt genomföra det som redan är beslutat. Många av oppositionens förslag handlar om frågor som redan är föremål för utredning, utveckling eller myndighetsuppdrag. Det är ineffektivt och symboliskt att kalla på riksdagens kraft i frågor där arbete redan pågår.

Regeringen har i år avsatt över 600 miljoner kronor till arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det handlar om stärkt tillsyn, tillståndsplikt för skyddade boenden, förbättrad samordning, fler skyddsmekanismer för barn och inte minst ett brottsofferperspektiv i rättsprocessen. Det är detta som är skillnaden mellan att vilja förändra och att faktiskt göra det.

Sverigedemokraterna kommer i samverkan med Tidöpartierna att fortsätta prioritera detta arbete. Det handlar om att återupprätta rättsstaten. Det handlar om att ge brottsoffer upprättelse och deras förövare kännbara konsekvenser av sitt handlande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru ålderspresident! Jag kan börja med att tacka för att det har varit många rapporter och inkännande anföranden som tar ställning för brottsoffren. Jag kan säga att historiskt fanns inte ens begreppet förrän 1970, och det har också präglat det faktum att det har varit oerhört svårt att få in de perspektiven. Vi är inte klara än, även om mycket har hänt under åren sedan ordet först förekom.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 8. Jag står självklart bakom alla reservationer som Vänsterpartiet har lagt fram, men den här upplever jag som viktigast. Reservationen gäller åtgärder som ska vidtas på grund av våldspornografi.

Jag har flera anledningar att ta upp denna reservation. En är att jag åtskilliga gånger har hört kvinnor berätta om att de har tvingats att se våldspornografiskt material, och sedan har samma scener iscensatts mot dem, ibland av deras man eller sambo, i andra fall har det varit främlingar. Jag har dessvärre också hört barn berätta om detta. Barn är ännu mer utlämnade när de får höra från en förövare, som de inte uppfattar som en förövare utan som en allmän person, att så här ska vi göra: Du ser på filmen. Vi ska göra likadant.

Jag kan ytterligare rapportera, och det här är något som ni kanske också har tagit del av, att de poliser som arbetar mot prostitution kan hitta att sexköparen har med sig en padda med filmer. Sedan tvingas samma handlingar på den kvinna som är involverad i prostitution. Det här är en form av våldtäktsreklam, och det ger definitivt uttryck för starkt kvinnoförakt. Vi måste inse att själva produktionen av våldspornografin per definition innebär att man också utsätter kvinnor och barn för våld och övergrepp.

Hur ser det ut när vi försöker hantera detta? Vi kan hitta att det finns förbud mot barnpornografi, och egentligen också mot våldspornografi, som kallas för olaga våldsskildring. Båda förbuden finns med i brottsbalkens kapitel 16, som avser brott mot allmän ordning. Man tänker inte på de personer som är involverade, utan här är det fråga om brott som har kriminaliserats därför att man vill begränsa spridningen av värderingar och uppmaningar till våldsamma handlingar; det man kallar att förhindra förråande beteenden och effekter liksom normförskjutningar.

När vi tittar på brottet olaga våldsskildring kan vi se att det finns oerhört få anmälningar och ännu färre som leder till åtal eller fällande dom. Det har gått år sedan vi hade något sådant case i Sverige – fastän vi är översvämmade av pornografiskt material.

Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, har just den här veckan en aktionsvecka mot porr. Roks polisanmäler och försöker skapa en praxis. Organisationen menar att det som nu pågår är att när det avtalas om en inspelning av ett pornografiskt material undkommer en del män åtal för koppleri och brott mot sexköpslagen, samtidigt som kvinnor blir utsatta för sexuellt våld, övergrepp och våldtäkter.

Glädjande nog har det levererats ett antal utredningar, bland annat betänkandet Sexuellt utnyttjande i pornografiska syften. Det handlar om att synliggöra den våldsutsatta. I betänkandet föreslår man att vi ska öka uppmärksamheten på området. Vidare vill man att en hotline ska finansieras, där särskilt barn ska få hjälp genom att material som innehåller sexuella övergrepp tas ned från nätet. Vidare ska en hotline även fungera som en anmälningssida dit allmänheten kan vända sig för att göra en anmälan.

För barnen finns en ideell organisation, Ecpat, som stöder barn och som kan ta ned bilder från nätet där barn förekommer i sexuella situationer. Ecpat lyckas med det arbetet. Det man önskar i utredningen är att det ska bli samma möjligheter för både barn och vuxna.

Det som utredningen också pekar på är att det förekommer att barn som är utsatta för sexuell exploatering inte bedöms som våldsutsatta, utan de beskrivs som barn med ett socialt nedbrytande beteende. Risken finns att de här barnen inte får stöd utan i stället pekas ut som problematiska själva och blir omhändertagna enligt LVU. Det är naturligtvis en felaktig beskrivning av deras situation, på samma sätt som om man kallar det ett sexuellt självskadebeteende. Det handlar om utsatthet som sätter grymma spår.

Remisstiden gick ut för ganska exakt ett år sedan, och vi har ännu inte sett någon lagrådsremiss från regeringen. I andra utredningar går utredningstakten snabbare, tyvärr. Här hoppas jag förstås att mer ska komma.

Ytterligare en utredning heter Ut ur utsatthet. Den kom också för ett bra tag sedan; den presenterades i december 2023, och remisstiden går ut om en månad. I utredningen lämnas förslag om mer organisering av program för barn som är utsatta för sexuell exploatering och människohandel samt förslag på aktörer som skulle kunna vara viktiga där. Det föreslås också att det jämställdhetspolitiska delmålet ska kompletteras med att man fokuserar på sexuellt utnyttjande i pornografiskt material, för att skydda och åstadkomma mer åtgärder mot detta.

Jag vill dessutom gärna lägga till att de här arenorna är en marknad där det även finns utrymme för organiserad brottslighet. De är med och skördar ekonomiskt av de här verksamheterna. Våld föder alltså våld och göder på flera sätt utvecklingen av den organiserade brottsligheten.

Jag anser sammanfattningsvis att regeringen bör fortsätta att tillsätta utredningar för att begränsa detta med våldspornografi samt föra de utredningsförslag i hamn som redan har kommit. Det är viktiga utredningar som har remissbehandlats för ganska länge sedan.

Det finns mycket mer att säga både om detta och om andra aspekter på brott och brottsoffer, men jag stannar där.

Fru ålderspresident! Miljöpartiet vill skapa ett samhälle präglat av mångfald, jämlikhet och rättvisa.

Rasism är en ideologi och en struktur som skadar både individer och samhällen genom att skapa och upprätthålla orättvisor baserat på hudfärg, etnicitet, kultur och religion. Det är en allvarlig samhällsutmaning som kräver målmedvetna och omfattande insatser på flera nivåer. Rasismen begränsar människors frihet och trygghet, och den fortsätter att förstöra förutsättningarna för ett sammanhållet och inkluderande samhälle.

Därför är det av största vikt att vi arbetar aktivt för att motverka rasism och diskriminering genom strategiska åtgärder och reformer. Som en del i arbetet mot rasism är det helt nödvändigt att stärka hela rättskedjans arbete mot rasism och hatbrott genom utbildning och resurser.

Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är ett av Sveriges allvarligaste samhällsproblem. Våldet kan ta sig olika uttryck och ske i olika former, till exempel fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt. Under Miljöpartiets tid i regeringen gjordes stora insatser för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Bland de stora framsteg som gjordes finns 40-punktsprogrammet, som bland annat handlar om förebyggande insatser, stöd och skydd för våldsutsatta, straffskärpningar och ökade satsningar på kompetens och forskning. Det har bland annat blivit lättare att utfärda kontaktförbud och fotboja. Straffet för grovt kvinnofridsbrott har skärpts, och satsningar har gjorts på polisen och fler särskilda utredare. Straffet för våldtäkt och sexköp har skärpts. Men mycket arbete återstår. Avgörande är insikten om att mäns våld mot kvinnor är precis lika allvarligt som gängkriminaliteten.

Mäns våld mot kvinnor slutar inte när den våldsutsatta lämnar relationen. Då startar ofta en ny våldsspiral, eftervåldet. Det kan handla om till exempel fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt eller juridiskt eftervåld. Många blir under relationen hotade med att de inte skulle klara sig utan förövaren, att de inte ska få ett öre eller att de ska bli av med barnen. Det kan handla om allt från hot och misshandel till ryktesspridning. Gemensamma barn drabbas också av eftervåldet. Miljöpartiet vill tillsätta en utredning för att kartlägga eftervåldets olika uttryck och lämna konkreta förslag på lagändringar avseende alla eftervåldets olika uttryck.

Fru ålderspresident! Under de senaste åren har problemet med omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer uppmärksammats alltmer, och bland riksdagens partier råder närmast total samsyn om vikten av att få på plats ett förbud. I Tidöavtalet från hösten 2022 nämns förbud mot omvändelseförsök som något som regeringen och SD kommit överens om att genomföra. Redan 2020 fick också Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor i uppdrag av den dåvarande regeringen att utreda förekomsten av omvändelseförsök i Sverige. MUCF kunde sedan i sin rapport 2022 konstatera att omvändelseförsök är något som förekommer i inte obetydlig omfattning.

År 2022 fick också en redan arbetande utredning i uppdrag att utreda vilket straffansvar som i dag finns när det gäller så kallade omvändelseförsök riktade mot hbtqi-personer samt även om det straffrättsliga skyddet borde förstärkas. Utredningen presenterade sitt betänkande sommaren 2023 och föreslog då att omvändelseförsök inte skulle kriminaliseras, bland annat eftersom utredningen menade att de allvarligaste förekommande påverkansmedlen redan utgör brott, exempelvis om hbtqi-personer utsätts för påverkan genom handlingar som utgör olaga tvång, misshandel, olaga frihetsberövande, olaga hot, äktenskapstvång, ofredande, förtal, förolämpning eller hets mot folkgrupp. Utredningen ifrågasatte också om en straffsanktion skulle utgöra ett effektivt medel för att motverka beteendet.

Våldsbrott och brottsoffer

Utredningens förslag möttes av stark kritik av flera organisationer inom hbtqi-rörelsen, bland andra RFSL Ungdom, som i en rapport sommaren 2024 pekade på vikten av att en lagstiftning kommer på plats.

Det är klarlagt att omvändelseförsök är skadliga, såväl för den som utsätts som för hbtqi-personer som grupp, och kan leda till bland annat stigmatisering, psykisk ohälsa och självmordsförsök – även om det inte är de redan kriminaliserade metoderna som används. Personer som har utsatts för omvändelseförsök i Sverige har berättat om bland annat total social utfrysning ur ett ofta religiöst sammanhang som varit personens hela värld, ständiga verbala påtryckningar om förändring och andra handlingar som syftar till att skapa skam och skuld och till att åstadkomma omvändelse. Detta är oacceptabelt, och det är dessutom sannolikt att omvändelseförsök kan ta sin början med denna typ av företeelser för att sedan gå vidare med grövre handlingar. Ett förbud mot omvändelseförsök skulle vara en lagstiftning med en normerande effekt, och det är en lagstiftning som behöver komma på plats.

Miljöpartiet vill därför se att regeringen snarast tillsätter en ny utredning med uppdrag att utreda hur ett förbud mot omvändelseförsök kan utformas.

Fru ålderspresident! Jag står givetvis bakom Miljöpartiets samtliga reservationer men yrkar bifall endast till reservation 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 april.)