Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för anförandet! Jag kan konstatera att vi i stort är överens om mycket när det gäller våld i nära relation.

Jag har en fråga som inte har direkt koppling till kontaktförbudet men ändå berör polisens arbete med brottsutsatta och våldsutsatta i nära relation. Det handlar om det faktum att vi har tagit beslut om ett ökat infor-mationsutbyte mellan myndigheter. Polisen har ofta varit kritisk och menat att man kom in alldeles för sent – hade man fått informationen i ett tidigare skede hade man kanske kunnat agera.

Jag har fått signaler från SKR om att Socialdemokraterna är tveksamma till informationsutbyte när det gäller till exempel socialtjänsten och barnavårdscentraler. Det vore intressant för mig att få veta hur ni här i riksdagen från Socialdemokraternas sida ser på informationsutbyte. Ofta är det ju på barnavårdscentralerna, i hälso- och sjukvården och i socialtjänsten man ser de tidiga signalerna. Tidigare har det rått en sekretess när det gäller detta, men nu har man öppnat upp för informationsutbyte.

Hur ser Socialdemokraterna på den möjligheten? Står ni bakom den lagstiftningen och att informationsutbyte ska ske i större utsträckning än tidigare?

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition om en förändrad kontaktförbudslagstiftning. Det är bra, och det är efterlängtat. Många är de utvärderingar som har visat på allvarliga brister när det gäller hur regelverket tillämpas i dag. Inte minst gäller det Riksrevisionens senaste rapport, som ju nämndes här.

Men det finns brister även i regeringens nuvarande förslag. Jag vill lyfta fram några. En är att presumtion för kontaktförbud inte ska gälla gemensam bostad. Presumtionsregeln innebär att ju brottsoffrets skyddsbehov kan tillgodoses skyndsamt. Det leder också till större förutsebarhet, vilket är rättssäkert. Just därför är det konstigt att regeringen har valt att undanta de situationer där kontaktförbudet avser en gemensam bostad. Det är till och med orimligt. Det kommer ju att innebära mer ingående utredningar och längre handläggningstider, och dessa förlängningar sker på bekostnad av skyddspersonens säkerhet och integritet.

Fru talman! I dag är det nästan enbart tidigare brottslighet som utgör grund för kontaktförbud. Det har lett till den ibland horribla situationen att en kvinna tvingas leva gömd medan den som hotar henne går fri.

Regeringens proposition är här verkligen ett steg i rätt riktning. Det handlar om att andra faktorer än tidigare brottslighet ska vägas in i bedömningen, så att kontaktförbud kan meddelas i många fler fall än i dag. Det är dock viktigt att bedömningen inte lägger alltför ensidigt fokus på just de faktorer som nämns i propositionen, till exempel psykisk sjukdom och psykisk ohälsa. Riskbedömningen behöver breddas, så att till exempel aggressiva eller kontrollerande beteenden, som i dag inte är straffbara, också kan ligga till grund för att utfärda kontaktförbud.

Men, fru talman, vi beslutar alltså om ett system i dag som har verkat under lång tid och som begränsar brottsoffret, som i de allra flesta fall är en kvinna som inte har gjort något annat än att råka bli kär i fel man. Samtidigt går förövaren fri, eller så kan förövaren till stor del fortsätta leva ett vanligt liv och ha en i stort sett vanlig vardag.

Jag får faktiskt lite rysningar när jag läser texterna om syftet med nuvarande lagstiftning men också när jag läser argument för att ändra nuvarande lag. Jag tycker att vi är inne i en värderingsvurpa – jag ska försöka beskriva det lite grann.

Vi kan utgå från att kontaktförbud infördes för länge sedan som en åtgärd för att stävja våld i hemmet eller familjebråk, som det hette på den tiden. I stället för att döma någon till exempel för misshandel blev det en sämre lösning, en plan B. Det var svårt att döma. Därför införde man kontaktförbud.

Det är tydligt att tanken var att ett kontaktförbud först skulle gälla en bostad, en fastighet. Men det funkade inte riktigt i verkligheten. Skyddspersonen kunde nämligen stå i sin lägenhet och se genom fönstret att förövaren stod utanför och väntade på henne.

Jag citerar ett uttryck i propositionen: ”Regeringen anser dock att det framstår som rimligt att den utsatte, i de fall som det kan antas att ett ordinärt kontaktförbud inte är tillräckligt, kan komma i åtnjutande av ett större fredat område än vad som är möjligt i dag.”

Jag kan ju tycka att en person som inte har begått ett brott ska kunna förvänta sig att alla områden är fredade områden.

Man införde då ett utvidgat kontaktförbud som kunde gälla flera fastigheter, ett kvarter, och sedan till och med ett särskilt utvidgat kontaktförbud som kunde gälla ett eller flera större områden i anslutning till skyddspersonens bostad eller arbetsplats.

Men inte ens detta hjälper riktigt. Det är därför man i propositionen, tänker jag, pratar om att man ska kunna ha större områden, kanske en hel kommun.

Men jag citerar igen. ”Möjligheten att utöka förbudsområdet har varit ett led i att försöka åstadkomma en ökad frihet och trygghet för den som skyddas av förbudet. Skyddspersonen ska alltså inte behöva avstå från att t.ex. gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga.”

Fru talman! Wow! En kvinna ska kunna känna sig trygg även vid en lekpark eller i en affär nära sin bostad – gentilt! Man kan annars tycka att ett brottsoffer som inte har gjort något kriminellt ska kunna känna sig trygg typ överallt.

Detta är lite provocerande, kort sagt.

Fru talman! Det är också provocerande att lagtexten hela tiden problematiserar huruvida åtgärden är proportionerlig ur gärningsmannens perspektiv. Det pratas om och slås fast att en svensk medborgare enligt regeringsformen och Europakonventionen är tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket, att lämna riket, att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort.

Men det här gäller bevisligen inte de utsatta kvinnorna. Ett kontaktförbud innebär precis raka motsatsen till detta för skyddspersonerna.

Problemet är att särskilt utvidgade kontaktförbud inte hjälper på riktigt – de bygger på ett feltänk, enligt mig och Centerpartiet – oavsett hur stora områdena är.

Fru talman! Ett liv är nämligen mycket mer än bara jobb, skola och mataffär. Det är fritidssysselsättningar. Det är hobby. Det är umgänge med familj och vänner. Det är semesterresor, jobbkonferenser, spontana utflykter, sportlov, sommarlov, nya partner och släktträffar. Det mesta av detta sker sällan inom en enda kommun.

I dag är det alltför vanligt att förövaren står och väntar vid platsen där brottsoffrets familj bor, vilket kan vara i samma kommun eller en annan.

Grundförutsättningen måste vara att det alltid är förövaren, inte offret, som måste anpassa sig.

Centerpartiet har under lång tid framhållit att det här måste göras om i grunden, vilket också är vad Jämställdhetsmyndigheten lyfter i sitt remisssvar. Det handlar om en annan ordning. I stället för att avgränsa ett skyddsområde kring skyddspersonen borde man inrätta ett begränsningsområde kring förövaren som denne inte får lämna utan att meddela det. Förövaren bor då på ett ställe, jobbar på ett ställe och har mataffär på ett ställe och får vistas däromkring.

Det enda rimliga är såklart att skyddspersonen ska kunna leva sitt liv i frihet – utan rädsla och utan geografiska begränsningar. Regeringen måste därför skyndsamt göra en översyn av hela kontaktförbudssystemet som utgår från en sådan princip.

Centerpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 3.

Fru talman! I det betänkande som vi nu debatterar behandlas flera förslag från regeringen om utökat skydd för utsatta personer i fråga om kontaktförbud. Syftet är att kunna göra det möjligt att meddela fler kontaktförbud, stärka den brottspreventiva funktionen och åstadkomma ett reellt skydd för de utsatta.

För Miljöpartiet är mäns våld mot kvinnor och barn en högst prioriterad fråga. I dag får våldsutsatta kvinnor och barn alltför ofta sina liv och sin frihet inskränkta. De är brottsoffren, men de lever frihetsberövade. Från samhällets sida måste det vara väldigt tydligt att det är den som utövar våld och förtryck som ska begränsas, inte brottsoffret. I alltför många fall fortsätter våldet i olika former efter att den våldsutsatta lämnat relationen. Det är hög tid att vi börjar se det så kallade eftervåldet som en särskild typ av våld och vidtar åtgärder för att förhindra det.

Miljöpartiet välkomnar att regeringen nu fortsätter det arbete som vi påbörjade i regering. I dagens regelverk finns fortfarande brister som vi måste komma till rätta med. Ett sådant exempel är, som vi påtalat länge, att ett kontaktförbud måste gälla en hel kommun eller större geografiska områden än i dag för att stärka våldsutsatta kvinnors trygghet och frihet. Mot den bakgrunden är vi positiva till att regeringen i propositionen föreslår att särskilt utvidgade kontaktförbud ska kunna omfatta större geografiska områden. Det är ett viktigt förslag som kan bidra till ett mer omfattande skydd samt tryggare och säkrare villkor för utsatta. Kvinnor ska kunna åtnjuta sin rörelsefrihet; det är förövaren som ska anpassa sitt liv.

I regering gjorde vi det också möjligt att förena fler utvidgade kontaktförbud med fotboja som en förstahandsåtgärd – en viktig åtgärd för att stärka tryggheten för våldsutsatta kvinnor. Vi ställer oss därför positiva till att regeringen ser över ytterligare situationer där kontaktförbud ska kunna utfärdas. Vi står även bakom regeringens förslag om utökad elektronisk övervakning där polis och åklagare ges möjlighet att kontrollera att kontaktförbudet efterlevs genom fotboja.

Fru talman! Miljöpartiet vill också betona att ett kontaktförbud i många fall inte ensamt är tillräckligt för att tillgodose de skyddsbehov som finns. Vi vill därför utveckla lagstiftningen för att ge bättre skydd för kvinnor som utsätts för våld, även eftervåldets alla dimensioner. Vi vill se utökad kunskap hos polis, socialtjänst, åklagare och andra myndigheter om våldsutsatthet och hur våldsutsatta kan skyddas.

Kvinnor och barn måste också i ett tidigt skede skyddas genom att erbjudas plats på skyddat boende. Tyvärr är det dyrt för kommunerna att placera personer i skyddade boenden. Tillgången till skyddat boende för våldsutsatta riskerar därför att styras av budget och inte behov. Så kan vi inte ha det. Den både brottsförebyggande och brottshindrande miljö som ett skyddat boende innebär kan också ses som en delvis statlig angelägenhet. Därför vill vi i Miljöpartiet att staten står för halva kostnaden för placeringar på skyddade boenden. Vi vill också införa en flyttpeng i socialförsäkringssystemet för att motverka de ekonomiska konsekvenser som särskilt kan drabba kvinnor med skyddad identitet som tvingas till återkommande flyttar.

Fru talman! Miljöpartiet vill även påpeka att de utökade möjligheterna att meddela kontaktförbud inte får ges ett för ensidigt fokus. Detta har också flera remissinstanser, till exempel Advokatsamfundet och Myndigheten för delaktighet, betonat. Regeringen föreslår att andra omständigheter än tidigare brottslighet ska få större betydelse vid riskbedömning. Som Sveriges Kvinnoorganisationer lyfter fram behöver vi komma ifrån rådande praxis, det vill säga att en person behöver ha lagförts tidigare för att åläggas kontaktförbud, och se till att riskbedömningar blir mer heltäckande och även omfattar aggressiva eller kontrollerande beteenden som inte är straffbara.

Samtidigt menar Myndigheten för delaktighet att kunskapsläget är bristfälligt inom området, vilket kan komma att påverka utfallet av förslagen. Det är till exempel svårt att veta hur personliga faktorer som psykisk sjukdom, allvarliga psykiska störningar och missbruk påverkar risken för våldsutövande. Vid flera tillfällen har myndigheten påpekat att bristen på kunskap inom området riskerar att leda till sämre förebyggande arbete och att färre våldsutövare upptäcks och hanteras samt till rättsosäkerhet och felaktiga riskbedömningar.

Det är ett steg i rätt riktning att andra faktorer än tidigare brottslighet vägs in i bedömningen, så att kontaktförbud kan utfärdas i fler fall. Det är dock viktigt att man vid bedömningen inte sätter ett för begränsat fokus på de faktorer som nämns i förslaget, såsom psykisk sjukdom. Vi delar Sveriges Kvinnoorganisationers ståndpunkt att det är viktigt att en heltäckande bedömning görs i varje enskilt fall och att bedömningen inte enbart väger in de faktorer som räknas upp i propositionen. Med anledning av det yrkar jag bifall till vår reservation 1, som handlar om det här med fler omständigheter vid riskbedömning.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett engagerat anförande där han på ett föredömligt sätt kortfattat sammanfattade fördelarna med och de positiva effekterna av det här lagförslaget, som vi är särdeles överens om.

Jag skulle ändå vilja problematisera lite. Ett talesätt – inte bara från regeringen och dess samarbetspartier, utan från alla – är ju att man alltid ska sätta brottsoffret i centrum och att man med alla medel ska försöka begränsa förövaren och inte brottsoffret. I mitt anförande gav jag många exempel på att det inte är så och på att vi på något sätt genom årtionden har fastnat i en värdering som handlar om att det liggande förslaget är det absolut bästa för brottsoffret. Så är ju inte fallet. Oavsett hur stort område man utfärdar ett kontaktförbud på vet vi att kvinnan, som det oftast handlar om, rätt vad det är behöver åka någon annanstans – kanske till en annan kommun, där familjen bor. Hur det än är blir det brottsoffret – inte förövaren – som blir begränsad. Det kan röra sig om jobbkonferenser, utflykter eller sportlov eller om att hälsa på familjen, som bor någon annanstans.

I grund och botten tycker jag och Centerpartiet att det här borde göras om. Man borde ha en ordning där man inför en begränsningsyta för förövaren i stället för ett skyddsområde för brottsoffret.

Med tanke på att ledamoten är polis är jag genuint intresserad av hur man tror att det här skulle kunna funka. Är det här inte ett riktigt sätt att skydda brottsoffret?

Fru talman! Det är ju detta jag tycker är farligt. Den här lagstiftningen kom på 80-talet. Vi har gradvis förändrat den; den har byggts på och byggts på. Vi har till slut landat i – och jag hoppas att alla håller med om detta – att det är ett feltänk. Oavsett vad alla tror, tänker och gör är det fortfarande brottsoffret som begränsas – inte förövaren. När det går så långt som att man i regeringens proposition använder formuleringar som att brottsoffret behöver ha ett större fredat område än vad som är möjligt i dag, eller att skyddspersonen inte ska behöva avstå från att gå till en lekpark eller en affär i närheten av sin bostad av rädsla för att stöta ihop med personen i fråga, blir det ju helt fel.

Jag tyckte att det var intressant att ledamoten tog upp att det finns en viss problematik med frihetsbegränsningar i relation till regeringsformen och Europakonventionen. Ja, så är det. Det beror på att vi har fel perspektiv. Då landar vi någonstans i frågan: Hur villig är ledamoten, regeringen och samverkanspartierna att faktiskt inte släppa den här frågan utan gå vidare och initiera en ny utredning där man på riktigt kan börja titta på frågan om ett begränsningsområde i stället för ett förbudsområde? Någonstans är ju detta det enda rimliga.

En konkret fråga skulle kunna vara huruvida ledamoten är redo att tillsammans med andra aktörer gå i bräschen för att en ny utredning, där man hakar i den här frågan, tar vid.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och till den proposition som det bygger på.

Jag vill markera att detta är väldigt efterlängtat. Det är också så att det här har varit en fråga som i mycket har drivits av den förra regeringen, och det är viktigt att detta fullföljs. Jag vill också, liksom flera andra här i talarstolen, markera att vi är långt ifrån färdiga med den här problematiken.

När man från kvinnorörelsens sida – inte minst jourerna – i slutet av 80-talet började kräva vad man kallade besöksförbud var det i sig, som några har hunnit nämna här, en viktig reform och ett nytänk. Numera heter det kontaktförbud, och det vill jag att vi ska uppmärksamma. Här blir det på sätt och vis fokus på att det enbart skulle vara fysisk förflyttning av en hotfull person som innebär någonting för den som har varit eller riskerar att bli utsatt för hot och våld.

Även brev, sms och information på sociala medier, som kanske inte tydligt är riktad till en person men ändå träffar den som har varit offer eller är rädd för att bli offer, blir en återtraumatisering som är allvarlig för vuxna och än mer för barn. Även här måste reformerna skydda kvinnor och barn. Att en förövare eller trolig förövare gör sig påmind är väldigt dramatiskt.

Det blir också tydligt att vi kan behöva detta instrument i fler konstellationer än dem vi tänker på i första hand. Våld i nära relationer som drabbar kvinnor och barn är givetvis den allra allvarligaste, men detta ska även gå att använda för att skydda målsäganden och vittnen i rättsprocesser och underlätta för rättsväsendet att få korrekt information som kan bidra till friande eller fällande domar. Att kunna stötta dem som är målsägande och vittnen i andra situationer vill jag markera som ytterligare viktigt.

Om vi begränsar oss till de fysiska förflyttningarna är det oerhört viktigt att skyddsområdet är utvidgat. En passage i texterna som återkommer flera gånger är att man vill att området för kontaktförbudet ska vara så stort att polisen hinner fram om förövaren närmar sig gränsen för det. Jag tror att det finns väldiga utmaningar här, men jag hoppas verkligen att man kan tackla dem. Det är ju stora skillnader på var i riket man befinner sig. En kommun i övre Norrland är jättestor medan en kommun i södra Sverige är ganska begränsad till ytan. Ambitionen måste dock vara att leva upp till detta löfte så att området blir tillräckligt stort.

Det är ganska sällsynt att barn är skyddspersoner. Det har dock ökat successivt, och nu rör 8–10 procent av besluten om kontaktförbud barn. En jätteviktig markering i propositionen och betänkandet är att barn ska ha rätt till ett eget ombud. Om barnet ska skyddas av ett kontaktförbud ska det tillsättas en särskild företrädare, alltså en jurist som för barnets talan och gör barnets röst och behov tydliga. Om barnet i stället begränsas av ett kontaktförbud ska barnet ha en offentlig försvarare. Båda dessa aspekter är givetvis viktiga.

Vi måste gång på gång understryka att risken för att våldet trappas upp är som störst när en kvinna håller på att bryta upp från ett förhållande eller nyligen har gjort det. Här brister det stort i insikt. För ett par år sedan tittade Jämställdhetsmyndigheten på vårdnadstvister och kunde i sin rapport visa att våld var inblandat i 64 procent av fallen om vårdnad och umgänge.

De steg vi nu försöker ta är steg i en riktning mot att vi ska förverkliga löften och förpliktelser vi har åtagit oss i dokument om mänskliga rättigheter. Ni tänker säkert på barnkonventionen eftersom jag nämnde barn och vårdnadstvister, men det handlar också om Istanbulkonventionen, som nämns alldeles för sällan. Däri finns starka krav på att staten ska kunna skydda både kvinnor och barn bättre.

Det finns annan kritik att ta till sig. Riksrevisionen har granskat mycket i sin rapport, och Noas senaste rapport visar att polisen hade kunnat förhindra fler fall av dödligt våld mot kvinnor om man hade varit skickligare. Kompetensen i hela rättsväsendet måste skärpas, och detta motionerar Vänsterpartiet om år efter år. Kompetensutvecklingen blir heller aldrig färdig, för det kommer ständigt nya forskningsrön och fakta man behöver ta till sig för att kunna ge ett rimligt och rättvist skydd.

I dagens medier ser vi också att det är mycket som inte hanteras rätt. I ett fall, som utifrån det material som har samlats in verkar vara hedersrelaterat, säger man att den kvinna som senare mördades hade gjort flera anmälningar men att hon sedan tog tillbaka dem. Men det är faktiskt inte möjligt längre, för det är allmänt åtal. Om det görs en anmälan måste man förvalta den. Det handlar också om att bemöta offret på ett sådant sätt att offret förhoppningsvis fortsätter att ge information. Man ska dock inte stanna där utan försöka finna annat bevismaterial och hela tiden, oavsett om anmälan tas tillbaka, fortsätta när underlaget gör en misstänksam. Till exempel hade den nämnda kvinnan åtskilliga fysiska skador.

Jag ska också beröra att det finns åtgärder i rättsväsendet som inte alltid är kompatibla med varandra. Ett kontaktförbud omfattar ju ett visst område, och det ger personen som omfattas av förbudet en fingervisning om var den som ska skyddas från hot och våld finns. Detta är omöjligt att kombinera med andra åtgärder, till exempel skyddade personuppgifter med skyddad folkbokföring, eftersom man då redan har pekat ut var kvinnan nu finns. Sekretessmarkeringar fungerar inte heller bra.

Det yttersta skyddet, fingerade personuppgifter, innebär att den som är offer måste radera ut hela sitt tidigare liv och sina kontakter för att undvika kontakt med en enda person. Här är det jätteviktigt att fortsätta att diskutera vilka möjligheter vi har att agera utifrån Jämställdhetsmyndighetens förslag att det i stället är förövarens liv som ska begränsas. Om detta har Centerpartiet en reservation.

Min talartid är slut, så jag stannar där.

Fru talman! Jag tackar för ledamotens frågor.

Jag vill börja med avslutningen, vad vi gör om det bara finns en misstanke. Då ska vi fortsätta och se om den går att styrka. Det går ofta. Det kan finnas sms, det kan finnas brev och det kan finnas sådant som vi inte direkt letar efter. Det kan vara så att den som har varit utsatt har berättat för grannar, vänner och andra. Det kan finnas spår hos hälso- och sjukvården och så vidare.

Jag tycker att det är viktigt att detta lyfts upp i propositionen. Också när det är hotfulla situationer och upprepade förföljelser ska man kunna agera. Där tror jag att vi kan komma längre, och det tycker jag är en viktig del. Det måste inte finnas en fällande dom, som man är alldeles för fixerad vid i dag.

När det gäller exemplet med en kvinnlig polis känner jag till många kvinnliga poliser. Det spänner över år, så det är inte bara precis nu. De har blivit avvisade i rättsväsendet, som har sagt: Du är polis och borde kunna försvara dig själv. Vi tror inte på dig. Du skulle kunna hantera en sådan situation. Det här är inte giltigt.

Det finns situationer där det är en kvinnlig polis som är gift med en manlig polis. Då blir det ännu svårare. Jag minns första gången rättssystemet klarade av att fälla en manlig polis för grov kvinnomisshandel, som det handlade om den gången. Det handlar om fördomar och gränser som vi måste bryta. Dessa fördomar ska vi göra upp med så mycket vi kan. En polis kan vara våldsam på ett felaktigt sätt.

Fru talman! Att prata om hot och förstå hot, eller förstå vad det innebär att bli hotad, är svårt. Det handlar ju inte om fysiskt våld. Det handlar mer om upplevelser och känslor, och att beskriva upplevelser och känslor är ganska svårt.

Det fysiska våldet är mer lättförståeligt: Han slog mig. Han skar mig. Han hoppade på mitt huvud. Han sköt mig i axeln. Det är lättare att beskriva och förklara, för vi har alla någon gång slagit oss och förstår vad smärta är. Men hur beskriver man rädsla? Hur beskriver man fruktan?

Hur beskriver du känslan av att inte kunna sova för att du inte vet om någon kommer att slå in dörren och skada dig i din bostad? Hur känns det att starta din bil och inte veta om den kommer att sprängas? Hur känns det att sitta i soffan och inte veta om någon kommer att skjuta genom fönstret – eller skjuta genom fönstret i rummet bredvid, där ditt barn ligger och sover?

Hur känns det att känna oro i kroppen varje gång det ringer eller varje gång du får ett sms? Där kommer hoten, och hoten beskriver exakt vad som ska göras med dig – hur du ska våldtas, skjutas, skäras i bitar. De förtäckta hoten berättar var dina barn går i förskolan eller skolan eller i vilket fotbollslag din dotter spelar. Du får en beskrivning av vilka kläder du hade på dig när du gick till jobbet i morse.

Hur känns det att hela tiden behöva vara på din vakt när du sitter på bussen och att hela tiden titta efter vem eller vilka som kliver ombord? Du blir nervös varje gång du får blickar, när du hör ljud eller när någon stöter till dig.

Hur känns det att inte våga gå och handla i mataffären därför att du är rädd att träffa på den där personen, den som vill skada dig?

Tänk dig att ha det så här, dag efter dag efter dag! Det är inte lätt för någon av oss att förstå hur det känns att leva med ett hot.

Fru talman! I dag debatterar vi här hur vi kan öka skyddet för dem som blir hotade. Min fråga är då: Finns det några begränsningar i lag för hur mycket vi kan skydda dem som blir hotade? Ska lagen inte bara säga att vi ska göra allt som står i vår makt? Ska inte den som blir hotad känna att samhället står till 100 procent på hans eller hennes sida?

Den som väljer att hota är förloraren, och med förloraren menar jag att den personen bör förlora väldigt många rättigheter. De bör faktiskt försvinna från den personen. I stället ska det handla mer om skyldigheter och begränsningar.

Det mest effektiva sättet att hindra någon som hotar är såklart att låsa in den personen. Då är det löst. Lås in personen tills den antingen inte kan genomföra hotet längre eller tills hotet har försvunnit! Men det skulle troligen innebära att vissa personer skulle få sitta inlåsta resten av livet, och så fungerar inte vår lagstiftning. Därför ser vi i dag hur hot som i bästa fall ger några månaders fängelse därefter faktiskt verkställs.

Kom ihåg att alla mord på kvinnor har föregåtts av ett hot! Därför måste vi ta de hoten på allvar.

Fru talman! Det finns mycket att göra när det gäller att bekämpa hot, och då pratar jag inte bara om hot inom familjen utan även om hot mot vittnen och målsägande.

En sak som i dag används för att skydda dem som blir hotade är kontaktförbud – något som, om ni frågar mig, inte fungerar helt tillfredställande som det är i dag. Men, som jag sa förut, alternativet till det är att låsa in dem som hotar. Då skulle skyddet vara hundraprocentigt, men det är kanske inte ett sådant samhälle vi vill ha. Dessutom skulle det bli ohållbart, för i så fall skulle väldigt många människor sitta inlåsta. Och, i ärlighetens namn, det finns olika nivåer även på hoten. Jag kommer tillbaka till det lite senare.

Regeringen lägger nu fram ett förslag på hur lagen om kontaktförbud kan förbättras. Man föreslår bland annat att skyddet för den som hotas i samband med en rättsprocess, alltså vittnen och målsägande, ska stärkas. Det ska i mycket större utsträckning gå att vittna digitalt. Man ska också kunna använda sig av kontaktförbud i större utsträckning än i dag. Det är bra. Ingen ska skrämmas till tystnad bara för att man har blivit utsatt för ett brott eller vittnar om ett brott.

Regeringen vill också se att kontaktförbud för den som hotar sätts in på ett tidigare stadium än i dag. Kontaktförbud ska användas mer preventivt än i dag. Det är bra, för som jag sa förut: Alla mord på kvinnor har föregåtts av ett hot. De hoten måste vi ta på allvar.

Det är viktigt att vi gör insatser tidigare än i dag. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger, så jag säger det igen: Vi måste ta alla hot mot kvinnor på allvar. Och med ”vi” menar jag alla – politiker, myndigheter, tjänstemän – alla.

I dag säger lagen att en person som hotar kan få ett utvidgat kontaktförbud. Men först om personen överträder det utvidgade kontaktförbudet kan det bli aktuellt med ett särskilt utvidgat kontaktförbud, som då omfattar ett större geografiskt område som personen inte får vistas i och en fotboja som i realtid kan berätta för polisen när, hur och var personen överträder förbudet.

Nu vill man att det ska kunna beslutas om detta särskilt utvidgade kontaktförbud på ett tidigare stadium, alltså utan att det har funnits en överträdelse av ett utvidgat kontaktförbud innan. Det är bra.

Det som nästan är ännu viktigare än vad som händer med den som överträder kontaktförbudet är hur samhället reagerar. Om samhället bara reagerar med ett ”aja baja, gör inte om det där” i stället för att personen faktiskt får skaka galler i ett par år kommer vi aldrig att förhindra de hot som övergår från hot till våld – och kanske till och med till dödligt våld.

Kontaktförbud – ett utökat skydd för ut-satta personer

Det är därför glädjande att regeringen föreslår att straffet för överträdelse av utvidgat kontaktförbud höjs från ett års fängelse till två års fängelse. Frågar ni mig hade man kunnat dubbla det, men det här är en bra start.

Fru talman! Jag vill slutligen säga att hela rättskedjan – från lagstiftare till polis, åklagare och domstolar – måste vara med på tåget. Vi måste visa att vi på riktigt tar hoten och våldet mot kvinnor, vittnen och målsägande på allvar. De förslag som regeringen nu går fram med är ett steg i rätt riktning.

Kontaktförbud – ett utökat skydd för ut-satta personer

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)