Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag anser att dagens prioriteringsordning hos polis, åklagare och domstolar tillräckligt speglar allvaret i våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och om inte, vilka förändringar som behövs. Lars Isacsson har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att ärenden med upprepade larm om våld inte läggs ned eller blir liggande så att den utsatta personen lämnas utan skydd.

Låt mig börja med att tacka Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Sverige ska vara ett land där alla kan leva sitt liv i frihet och trygghet. Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft.

En förutsättning för att det ska göras och för att ärenden inte ska bli liggande är förstås att myndigheterna har de resurser som krävs. Det är därför vi gör rekordstora investeringar i polisen under detta och under kommande år. Det handlar om att investera i en omläggning av rättspolitiken i stort, men i det finns i högsta grad prioriteringen av skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Regeringen är tydlig i relation till myndigheterna. Det finns exempelvis tydliga uppdrag till Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i syfte att stärka den operativa förmågan att förebygga den brottslighet som vi nu talar om.

Vi har också beslutat om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa bland annat mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Det handlar om en bred ansats med åtgärder både nationellt, regionalt och lokalt.

Regeringen har också vidtagit ett antal centrala åtgärder för att se till att våldsutsatta kvinnor har tillgång till skydd både under och efter våldsamma relationer. Det handlar exempelvis om skärpningar av lagstiftningen gällande kontaktförbud för att kontaktförbud ska kunna användas oftare och omfatta större geografiska områden, som en hel kommun.

Vi har också stärkt det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta kvinnor. Det är den man som utövar våld mot en närstående som ska bli av med kontraktet, inte den våldsutsatta kvinnan.

Vi har dessutom infört ett nytt regelverk för skyddat boende, som innebär förbättrat skydd och stöd för dem som är utsatta för våld.

Till detta kommer den stora förändringen den 1 december med rivna sekretesshinder och en ny sekretessbrytande bestämmelse. Det handlar om att olika aktörer ska få bättre möjligheter att dela information med varandra. Vi vet att exempelvis socialtjänsten eller hälso- och sjukvården ofta har kommit i kontakt med både offer för och förövare av våldsbrott i nära relationer. Men när informationen inte når fram till polisen har polisen inte möjlighet att ingripa för att förebygga och förhindra att brottsligheten sker.

Till detta kommer nu alla förändringar och reformer på det straffrättsliga området. Det handlar om att skifta fokus från gärningsmannen till brottsoffret och samhällsskyddet.

Så sent som i oktober beslutade vi om en lagrådsremiss – Lagrådet har svarat att man arbetar vidare med detta nu. Det handlar om en helt ny, tidsobestämd påföljd som kallas för säkerhetsförvaring och riktar sig inte minst mot personer som begår allvarliga sexualbrott och våldsbrott och har hög återfallsrisk.

Tidigare denna månad beslutade vi också om en lagrådsremiss med förslag om att kriminalisera psykiskt våld.

Vi fick förra året betänkandet från den stora Straffreformutredningen (SOU 2025:66) och jobbar nu med förslag för att skärpa straffen för grov misshandel och grov våldtäkt. Det handlar också om att upprepad brottslighet av sådant slag ska kunna leda till livstids fängelse även om livstids fängelse inte finns med som påföljd i straffskalan för det enskilda brottet.

Sedan den 1 december är också oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp äntligen kriminaliserade. Det betyder att vi har tagit ytterligare steg för att skydda flickors och kvinnors personliga integritet och motverka hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag kan sammantaget konstatera att de problem som vi talar om här verkligen hör till vårt samhälles största latenta, pågående misslyckanden. Det är otroligt betydelsefullt att vi när vi nu gör stora förändringar och stora investeringar i rättspolitiken, i hög grad för att komma åt den organiserade brottsligheten, också skapar handlingsutrymme för att ta hand om annan allvarlig brottslighet, inte minst den som drabbar kvinnor, däribland kvinnor och flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en fråga om trygghet, frihet och rättvisa.

Fru talman! Tack, ministern, för att vi återigen får möjlighet att diskutera denna oerhört viktiga fråga!

Jag anmälde mig till den här debatten men inte för att jag särskilt har följt fallet i Borlänge; det finns andra fall som man alltid kan referera till. Jag tycker att detta är intressant. I interpellationen ställs ju frågan vad polisen har för prioriteringar. Gör vi rätt prioriteringar? Vad är rätt prioriteringar? Jag skulle vilja problematisera detta lite nu när jag hört ministerns svar.

Det är klart att det är så som interpellanten och ministern sa, att man gör stora ekonomiska satsningar på rättsväsendet i budgeten. Man stärker den operativa samverkan, och det är bra. Det nämns att man ska ta fram ett nytt åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa. Då börjar vi komma in på att detta kanske inte handlar om hur polisen på kort sikt prioriterar och om de prioriterar rätt.

Ministern passar på att nämna skärpt kontaktförbudslagstiftning, vilket är bra på ett sätt. Men det har inte direkt med polisens prioriteringar att göra. Man stärker det hyresrättsliga skyddet – jag har exakt samma kommentar där.

Ministern nämner ett nytt regelverk för skyddat boende som innebär ett förbättrat skydd och stöd för våldsutsatta, vilket jag nästan tycker är lite apart. De tydliga signalerna är att den regleringen håller på att slå lite fel.

Att utbyta information är jätteviktigt, och kriminalisering av psykiskt våld är klokt.

Jag har under hösten och under det här året skrivit ned vilka skrivelser och vilka åtgärder vi har fått information om i vår mejlkorg. Jag ska nämna några.

Det kom ett mejl om att regeringen jobbar med ett stärkt skydd för hotade personer. När man tittar lite mer på detaljerna och vilka hotade personer det handlar om ser man att det, vilket naturligtvis är jättebra, rör sig om barn och unga som är brottsoffer eller vittnen eller har koppling till kriminella nätverk och som riskerar att utsättas för hot och våld. Självklart är det superbra att de tas om hand, men det är dem detta riktas mot.

Man satsar också på ett nationellt stödprogram för avhoppare – en viktig pusselbit i arbetet mot kriminella. Det handlar alltså om brottsoffer inom avhopparverksamhet. Man skriver att man ska jobba med nationellt sammanhållet stöd till arbetet med avhoppare från organiserad brottslighet. Det rör sig om behov av hälso- och sjukvård, behov av psykisk hälsovård och metoder för att främja effektiv samverkan mellan myndigheter för att ta hand om avhoppare. Detta är exakt samma behov som kvinnor som behöver lämna en våldsam relation har.

Ett tredje uppdrag jag noterade är en ny nationell funktion som ska samordna stödet till vissa brottsoffer som har drabbats av terrorism eller annan allvarlig brottslighet där bostaden förstörts. Man ska då få ett samordnat stöd, vilket naturligtvis också är enormt viktigt. Jag vet var dessa uppdrag härrör från och att detta har varit ett problem. Men som våldsutsatt kvinna kan du helt plötsligt stå utan bostad eller få din bostad förstörd av den man du har ett förhållande med.

Detta är möjligen något utmanande, men det är ett sätt att sätta det i perspektiv och jämföra brottsoffer med brottsoffer. Alla brottsoffer är i otroligt stort behov av de stöd som nämns på alla de tre områden som jag har rabblat upp. Våldsutsatta kvinnor saknar detta i dag. Ministern får gärna kommentera det.

Fru talman! Jag tackar alla som nu bidrar i debatten om de här väldigt angelägna frågorna i dag. Jag tycker att det är mycket enkelt att instämma i den problembild som beskrivs från alla som deltar i diskussionen.

På slutet refererade Sanna Backeskog till Socialstyrelsen och studier som har gjorts där. Den bilden bekräftas också av polisens egna studier.

Låt mig komma tillbaka till polisen, som ju Lars Isacssons ursprungliga fråga gällde. Från vårt håll styr vi på en rad olika sätt i dessa frågor – det är regleringsbrevsmässigt, uppföljningsmässigt och annat.

Navet i det utbyte som finns mellan regeringen och polisen är polisens egeninitierade Operation Beta, som har varit ett sätt att så att säga bryta de här frågorna på en annan ledd och arbeta nationellt och samlat för att samla på sig erfarenhet. Polisen har själv kammat igenom de fall där det tyvärr har blivit så att en kvinna till slut har mördats av en man – en sambo, ett ex eller vad det nu är. Man har gått igenom fallen bakåt och frågat sig vad man kunde ha gjort för att förhindra att det skulle gå så långt och när man kunde ha gjort det. De mönster som framträder är tyvärr besvärande för en lång rad aktörer i samhället.

Just Operation Beta skulle jag vilja ta fram som något väldigt löftesrikt. Det är ett uttryck för en mycket hög ambitionsnivå att bryta mönster och göra saker och ting på ett annat sätt än tidigare.

Vi diskuterar nu uppföljningen av den interna granskningen – jag kallar det för den interna granskningen, men det var i grund och botten en operation – för man har granskat fall där man själv har varit delaktig. Där lyfter polisen ett antal områden där man ska ändra sitt arbetssätt för att bli mer effektiv just när det gäller att förebygga och förhindra de här brotten.

Låt mig också kvittera vad som sades här om kunskapshöjande åtgärder. En väldigt viktig slutsats i polisens arbete är att man måste arbeta mycket med kunskapshöjning när det gäller alla de olika delar av polisen som på olika sätt blir involverade i hanteringen av sådana här fall – alltifrån den polis som är i yttre tjänst och kanske först kommer till en lägenhet där man misstänker att det förekommer misshandel till den utredare som i slutet av hanteringen ska utreda brottet.

Man lyfter fram vikten av prevention. Brottsuppklaringen när det gäller de här morden är ju hundraprocentig, så det är inte det som är problemet. Problemet är att de äger rum.

Polisen själv lyfter fram att man måste arbeta mycket intensivare med att identifiera risk- och sårbarhetsfaktorer, ha väldigt mycket mer fokus på de män som man identifierar som potentiella förövare och lägga sig mycket närmare dem i ett mycket tidigare skede. Man måste ha mer fokus på de individerna i arbetet med riskfaktorer och sårbarheter. Man behöver använda hela fristen när man frihetsberövar, både för att utreda brott och för att vidta olika preventiva åtgärder.

Man talar om vikten av att det utses ett målsägandebiträde i ett tidigt skede för att säkerställa att brottsoffret, alltså den våldsutsatta, får det stöd som krävs på ett personligt plan och också kan bidra till en utredning på ett bättre sätt än i dag.

Till sist handlar det om – det blir lite grann de magiska orden på slutet, men det är helt avgörande – insikten om att information finns i vårt system som skulle kunna förhindra brotten. Den insikten är i sig ganska drabbande.

Då är rimligen frågan: Hur ska de som har möjlighet att förebygga och förhindra dessa brott få den informationen? Då kommer jag tillbaka till sekretesslättnaderna och de rivna sekretesshindren. Det är en strukturell förändring som kommer att möjliggöra det här. Men jag tror också att det i rätt hög grad krävs en kulturell förändring om olika aktörer verkligen ska kliva in och dela information så att polisen och andra kan bidra till att förebygga och förhindra det här våldet.

Fru talman! Jag ska förtydliga mitt möjligen något resonerande tidigare inlägg. Min poäng var att polisen prioriterar arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Vi kan ha åsikter om huruvida de prioriterar rätt eller inte. I den här församlingen fattar vi beslut om en budget, så att de har medel att arbeta med, och regeringen styr arbetet via de kanaler som finns.

Vi har samtliga här sagt att de åtgärder som ministern nämner i det stora hela är väldigt bra. Men det är någonting som saknas, och det som saknas är det som regeringen jobbar med under hand och det som jag har tagit del av i min mejlkorg.

Vad tror ministern att det ger för signaler till offer för mäns våld mot kvinnor när det på kort tid kommer tre uppdrag som handlar om att på ett bättre sätt omhänderta brottsoffer men där brottsofferkategorin utsatta kvinnor inte finns med? Ministern och regeringen säger ändå att man har skiftat fokus i rättspolitiken och att man har brottsoffrets perspektiv.

Jag ska vara väldigt konkret. Jag tror att vi har diskuterat detta förut, och jag återkommer till det väldigt ofta. När kommer ett distinkt och bra exitprogram för kvinnor som är utsatta för mäns våld? När får de kvinnorna samma stöd som det jag har exemplifierat när det gäller de utredningar som regeringen har initierat som handlar om ekonomiskt stöd, flytt, arbete, utbildningar, nya kläder, nya försäkringar och hälsovård? Det är sådant stöd som erbjuds till exempel i det program som det finns ett uppdrag för och som gäller avhopparverksamhet för unga i kriminalitet.

Fru talman! Jag ägnar de här minuterna åt att svara på några konkreta frågor och sammanfattar sedan på slutet.

Först gäller det ansvarsfrågorna. I grund och botten måste man ändå lägga ansvaret på var och en av de myndigheter som har ett tydligt uppdrag att arbeta målmedvetet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, som har tilldelats ekonomiska resurser för att göra det jobbet och som i lagstiftningen och genom uppdrag förutsätts arbeta nära andra aktörer som behövs för att man ska kunna nå de resultat man vill.

I slutet av alltihop har förstås regeringen ett ansvar att säkerställa att myndigheterna verkligen gör det jobbet – att följa upp detta och styra på ett sådant sätt att det också händer i verkligheten. När jag pekar på myndigheterna och deras ansvar är det inte ett uttryck för att jag inte ser regeringens ansvar i detta. Jag tror att alla måste ta sin del av ansvaret för att flytta fram positionerna rejält.

Sedan gäller det Helena Vilhelmssons fråga om signaler till brottsoffer. Om jag förstår det hela rätt avser den frågan den extra satsning som har skett i relation till brottsoffer som drabbas av sprängningar eller terrordåd. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag att, så att säga, bygga upp en sådan funktion.

Då vill jag bara på 30 sekunder säga: Varför gör vi det? Jo, därför att vi har sett situationer, exempelvis i Hässelby, där sprängningar har fått enorma konsekvenser. Det har skapats atypiska skador för brottsoffer som vårt befintliga system inte har varit riggat att hantera – oavsett om det gäller kommunens brottsofferstöd, Brottsoffermyndighetens brottsofferstöd eller, för den delen, försäkringsbolagens hantering av frågorna. Där vet jag att andra partier i riksdagen delar vår uppfattning. Det handlar inte om att skruva ned ambitionsnivån när det gäller det generella stödet till brottsoffer. Där höjer vi också. Det handlar om resurssättning och om förändrade regler. Exempelvis ska man som brottsoffer inte behöva driva in sitt skadestånd och sin kränkningsersättning från gärningsmannen.

Allt vad vi nu gör på den breda fronten är naturligtvis otroligt viktigt. Men vi har sett att brottsoffer har drabbats av väldigt atypiska skador när vårt system har varit helt sårbart. Då måste vi möta det specifika behovet. Jag tror att det har en väldigt stark förankring hos medborgarna. Jag har varit väldigt tydlig med att understryka detta. Det handlar inte om att nedgradera något annat brottsoffer – för den här typen av brottslighet eller någon annan brottslighet. Det handlar bara om att vårt samhällskontrakt också måste kunna hantera den typ av terrorliknande våld som vi dessvärre ser alltför många exempel på.

Då vill jag, som sagt var, lyfta fram allt vi nu gör för att stärka brottsoffer i övrigt. Det är otroligt centralt, och det ska i synnerhet eller i varje fall inte minst omfatta kvinnor som drabbas av mäns våld.

När det gäller hemliga tvångsmedel vill jag bara säga: Vad vi kan göra är att säkerställa att straffskalorna är sådana för den här typen av brott att det är tillåtet och möjligt att i brottsbekämpningen använda hemliga tvångsmedel, och det gör vi. Sedan följer vi upp tvångsmedelsanvändningen i relation till myndigheten och säkerställer att tvångsmedel används för att beivra även den här typen av brottslighet.

Nu hörde jag Sanna Backeskog ställa frågan. Jag har även sett att andra aktörer undrar i vilken utsträckning man använder det här lagliga utrymmet. Det är en berättigad fråga. Jag följer gärna upp detta ytterligare. Men det har varit viktigt för oss som regering att säkerställa att det grövsta våldet, exempelvis de grövsta övergreppen, som drabbar kvinnor också har straffnivåer som gör det tillåtet och lagligt att använda hemliga tvångsmedel.

Fru talman! Tack till Lars Isacsson och meddebattörer för möjligheten att få diskutera de här oerhört angelägna frågorna i dag!

Om jag avslutningsvis ska ta fasta på någonting skulle jag vilja säga att vi nu ändå är i ett läge där jag uppfattar att olika aktörer som kan påverka det här har rört sig till samma förståelse av problemet. En sådan grundsten är insikten att brottsuppklaringen är 100-procentig.

Nu handlar det om att förebygga och förhindra den här brottsligheten, och då krävs det att varje enskild aktör gör en förflyttning inom ramen för sitt arbete. Jag har till exempel nämnt polisens omfattande förflyttning baserat på en väldigt genomgripande intern revision av sitt arbetssätt.

Jag vill avsluta med att slå ett slag för samspelet mellan olika aktörer. Samverkan är ett lite av ett byråkratord som man hör till höger och vänster, men här pekar alla aktörer på vikten av en väldigt operativ samverkan, ett väldigt konkret samspel, när man ska hantera risk rörande personer som potentiellt sett är väldigt farliga.

En väldigt viktig förändring som vi har diskuterat väldigt mycket i ljuset av den organiserade brottsligheten, nämligen de rivna sekretesshindren, ger nu klart lagstöd och i vissa avseenden till och med skyldigheter att dela information mellan olika aktörer. Jag tror att det är en nyckelfråga, för vi vet att någonstans i systemet finns i nästan varje fall information om både offer och förövare som gör att man fattar att om vi inte gör någonting kommer något fruktansvärt att hända.

Nu handlar det om att se till att alla som kan påverka läget får den informationen och gör sitt för att säkerställa att kvinnor som i dag blir offer för ett förödande och ibland dödligt våld inte ska följas av andra som drabbas av samma öde.

Med detta säger även jag god jul och tack för många fina utbyten under det här året! Jag ser fram emot en fortsättning på det nya.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.