Sanna Backeskog

Fru ålderspresident! Det är nu den tredje gången som jag deltar i riksdagens betänkandedebatt om våldsbrott och brottsoffer. Under den här mandatperioden har vi behandlat flera viktiga frågor som rör brottsoffers utsatthet och brottsoffers rättigheter.

Vi har i våra anföranden lyft fram mäns våld mot kvinnor såväl fysiskt som psykiskt och sexuellt. Vi har lyft fram hedersrelaterat våld och förtryck, prostitution och människohandel och brott mot särskilt utsatta brottsoffer som barn, unga, äldre och funktionsnedsatta. Det har ofta skett i politisk samsyn om att brottsoffers ställning fortsatt behöver stärkas, och det är bra.

I det här anförandet vill jag lägga särskild tonvikt på att prata om barnen. Det handlar om barn och unga som utsätts för brott i skolan, på sociala medier, i unga parrelationer, på gatan, i baksätet på någons bil eller i idrottsföreningen. Det handlar om alla de barn som i dag runt om i vårt land utsätts för våld på den plats där de ska vara som allra mest trygga, i hemmet.

Inget barn ska behöva utsättas för ett allvarligt brott. När de ändå gör det måste samhällets samlade resurser finnas där för att säkerställa barnets rättigheter, skydd, stöd och upprättelse.

Konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Det gäller särskilt när det är grövre former av brottsutsatthet och när förövaren är en vuxen anhörig till barnet. Det kan innebära livslånga känslomässiga konsekvenser, och risken för till exempel PTSD är överhängande. Det finns stor risk för psykisk ohälsa, och det får konsekvenser för barnets självkänsla och affektreglering. Man kan också se sämre skolresultat och missbruksproblematik hos våldsutsatta barn.

Förutsättningarna för trygga och tillitsfulla relationer till andra försämras också. Barn som har utsatts för våld i hemmet löper högre risk att i vuxen ålder utsättas eller att själv bli en förövare.

Polis och åklagare ska enligt lag utreda allvarliga brott mot barn inom 90 dagar, men många barn får vänta betydligt längre än så. Enligt Rädda Barnen har mer än vart tredje barn fått vänta mer än 90 dagar på beslut om åtal, och utvecklingen fortsätter att gå åt fel håll.

Man ser dessutom stora skillnader över landet gällande utredningstider, åtal och lagförda brottsmisstänkta. Även FN:s barnrättskommitté pekar ut kommunala och regionala skillnader för brottsutsatta barn i rättsväsendet som ett område där Sverige måste vidta åtgärder för likabehandling.

Vid sidan av den allmänna påfrestning det medför att vara föremål för en brottsutredning och den särskilda påfrestning det innebär för ett barn kan också långa utredningstider resultera i ett sämre bevisläge.

En förundersökning som drar ut på tiden riskerar också att fördröja både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens möjligheter att ge barnet stöd- och skyddsinsatser. Det brukar motiveras med att insatserna inte ska störa en pågående brottsutredning eller att barnets situation inte anses vara tillräckligt stabil under pågående utredning eller brottmålsprocess.

Konsekvenserna av långa handläggningstider riskerar att förvärra både barnets hälsa och möjligheter till skydd, stöd och behandling. När den misstänkte förövaren är en vårdnadshavare barnet bor med är det såklart extra allvarligt om socialtjänstens skyddsutredning sätts på vänt.

Utredningen En uppväxt fri från våld hade inom ramen för en nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn bland annat i uppdrag att se över brottmålsprocessen för barn som utsatts för våld.

Utredningen konstaterar att det finns en rad brister i hur Sverige arbetar med att ge stöd och skydd, främja delaktighet och ge tillgång till behandling och upprättelse för barn utsatta för brott.

Fru ålderspresident! Sverige måste kunna bättre än så här, Sverige som på många sätt varit ett föregångsland när det gäller barnrättsfrågor.

Kopplingen mellan att utsättas för våld i hemmet och att själv blir förövare eller lockas till våldsbejakande och kriminella grupperingar går inte heller att bortse från. DN hade ett reportage strax före jul med en artikel med en brittisk forskare som konstaterar att unga pojkar som hamnar i gängkriminalitet ofta har upplevt våld i hemmet under barndomen. Våldet har påverkat självkänslan och skapat en maktlöshet. Forskningen ser att dessa pojkar försöker att återskapa självkänslan genom en position i kriminella sammanhang.

Barnombudsmannen gör samma iakttagelse i den rapport som kom alldeles precis, Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Den belyser barns och ungas uppväxt- och levnadsförhållanden och risk för att involveras och utnyttjas i kriminalitet.

I rapporten har Barnombudsmannen fått 560 enkätsvar och djupintervjuat 88 barn och unga som befinner sig på låsta institutioner. Resultatet är kanske inte direkt förvånande, men det fullständigt nedslående. En majoritet av deltagarna i studien har vuxit upp under otrygga förhållanden med fysiskt och psykiskt våld, försummelse eller hedersrelaterat våld och förtryck.

Att aktivt arbeta för barns rätt till en uppväxt fri från våld är också en viktig pusselbit när det gäller bryta nyrekryteringen till och sårbarheten för att gromas in i kriminella gäng.

Fru ålderspresident! Jag vill också säga något om våra andra reservationer i det här betänkandet.

Många är berättelserna om ensamheten när du utsätts för våld i nära relationer. Det finns en betydande risk att alltför mycket ansvar läggs på den våldsutsatta. Hon ska våga lämna, hon ska samla bevis och anmäla, hon ska skydda sina barn och hon ska leva gömd. Samarbetet mellan de inblandade myndigheterna måste bli mycket bättre.

Den sociala och fysiska tryggheten för dem som anmäler brotten måste stärkas, och samhället behöver finnas med hela vägen. Det måste också gälla efter uppbrott och eventuell lagföring för att kvinnan ska våga lämna, att hon vet att samhället finns där även då.

Jag vill också säga något om eftervåldet. Det är ett begrepp för våldet som mannen fortsätter att utsätta kvinnan för trots att hon har lämnat relationen. Det är alltså begreppet till trots ett högst pågående våld. Det är en ny våldsspiral som tar vid.

Det kan handla om psykiskt våld, hot, återkommande vårdnadstvister, fördröjning av bodelning, ryktesspridning och ekonomiskt våld. Det handlar alltså om att förövaren fortsätter att använda alla sina till buds stående medel för att kunna bibehålla kontroll och makt över kvinnan och för att begränsa hennes frihet och trygghet.

Eftervåldet får allvarliga konsekvenser för barnen och för möjligheten att bygga upp ett tryggt nytt liv fritt från våld. Bostad och egenförsörjning är centrala delar, liksom barnens möjlighet till skolgång och stöd och behandling. Mycket mer måste göras för dem som är utsatta. Men ljuset måste också riktas mot förövaren, och hans möjligheter till fortsatt våldsutövning måste stoppas och brott lagföras.

Fru ålderspresident! När det gäller stöd till våldsutsatta spelar civilsamhället för många en avgörande roll. Civilsamhället är en viktig del av vår grundläggande demokrati. Det behövs för att erbjuda stöd till den enskilda, för att engagera och folkbilda. Det är också en viktig röst i samhällsdebatten.

Jag vet att ideella organisationer som Brottsofferjouren, Unizon och Roks utgör ett livsviktigt stöd för många brottsutsatta.

Fru ålderspresident! Jag vill här lyfta två problem där jag hoppas att vi kan ha samsyn. Brottsofferjouren har fått ett minskat anslag med 60 procent för just sitt kvinnofridsarbete, vilket drabbar de våldsutsatta kvinnor som söker stöd och hjälp där. Det är det första.

Det andra problem som måste belysas är att lagstiftningen om tillståndsplikt för skyddade boenden är underfinansierad. Dagens Nyheter rapporterade i förra veckan att flera skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och barn har tvingats stänga sedan de hårdare lagkraven infördes förra året. Allra tydligast märks det i norra Sverige. Risken är överhängande att kvinnan stannar kvar i en våldsam relation för att det inte finns någon annanstans att ta vägen.

Vi socialdemokrater vill att all upphandlad drift av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer för att säkerställa kvalitet och skydd samt att det statliga stödet till ideella organisationer som arbetar med stöd till brottsoffer ska vara tillräckligt och långsiktigt.

Vi har ett ansvar här i riksdagens kammare att säkerställa att hela samhället finns där för de brottsutsatta: de rättsvårdande myndigheterna, den kommunala och regionala välfärden och ett stödjande civilsamhälle. Allt annat är att svek.

Avslutningsvis: Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 2 om eftervåld.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten ställde jätteintressanta frågor. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi har höga förväntningar på och högt förtroende för en av Sveriges - på vissa sätt - mest populära myndigheter. Denna myndighet har åtnjutit ett väldigt högt förtroende under många år.

Jag tror att medarbetarna är den absolut viktigaste nyckeln till motivation. Med målet om 90 procent avser vi de personer som har fått en tid på anstalt som överstiger ett år. Det är ogörligt att genomgå behandlingsverksamhet på två veckor. Vi säger att de som sitter på anstalt i över ett år självklart ska ha tillgång till behandling. Jag tycker att det är en grundläggande rättighet, både för människorna som sitter där och för samhället i stort.

Vi hörde tidigare en ledamot prata om hur viktig kriminalvårdens verksamhet är för att förebygga återfall i brott och vilka goda resultat behandlingsverksamheten faktiskt ger. Apropå var och hur detta ska genomföras finns det kommuner runt om i landet som under många år har räckt upp handen och sagt: Vi vill ha en anstalt i vår kommun. Vi har möjlighet. Vi har personalen. Vi har människor som vill hugga i.

Detta arbete går dock alldeles för långsamt. Vi måste se till att bygga fler anstalter runt om i landet och erbjuda hopp och framtidstro. Jag tror på ett högt mål och höga ambitioner för Kriminalvårdens verksamhet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för frågan om målsättningen.

De 20 är ju de som har avslutat ett behandlingsprogram. Vi menar att 90 procent bör påbörja ett behandlingsprogram. Kriminalvårdens interna mål är i dag 75 procent, så det är ganska mycket högre än de 20 som avslutar.

Jag tror att det är väldigt viktigt att vi har höga förväntningar på Kriminalvården och på att regeringen säkerställer att Kriminalvården har de förutsättningar som behövs.

Jag tror också på hög motivation när det gäller att bedriva behandlingsverksamhet; jag tror att det är jätteviktigt. Vi har sett att regelförändringarna under den förra mandatperioden har ökat incitamenten att delta i behandlingsprogram. Personer som vill delta får dock inte det, eftersom det inte finns plats, tid eller resurser.

Med ett mål för behandlingsprogrammen pekar regeringen och riksdagen ut att man tycker att detta är otroligt viktigt. Tillsammans med det behöver regeringen återkomma med en långsiktig och tydlig plan för kriminalvården. Detta ämnar jag debattera i vår kommande betänkandedebatt.

Herr talman! Det här är min första debatt i kammaren sedan det fruktansvärda attentatet på Risbergska skolan. Det fasansfulla massmordet i Örebro är ett nationellt trauma, så jag känner att jag vill inleda mitt anförande med några ord om det.

Mina tankar har sedan förra tisdagen varit i Örebro, med stor sorg för dem som mist sina liv. Mina tankar är med dem som så brutalt och hänsynslöst förlorat en familjemedlem och med alla elever och lärare som fanns på plats under händelsen. Mina tankar är också med alla dem som nu är rädda. Sorgen är bottenlös.

Jag vill också passa på att här i dag rikta ett varmt tack till våra samhällsbärare - polisen, sjukvårdspersonalen, lärare och skolpersonal både på plats på den aktuella skolan och på kringliggande skolor och förskolor. Det är alltid välfärdens medarbetare som finns där när vi behöver dem som mest.

Till sist ett stort tack till våra politiska företrädare som visat stor värme och politiskt ledarskap i detta fruktansvärda. John Johansson i Örebro, talmannen, justitieministern, statsministern och min partiordförande Magdalena Andersson, för att nämna några.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Nu är inte tiden för politiskt käbbel. Nu är tid för samling och gemenskap.

Herr talman! Jag går över till dagens ärende, det vill säga regeringens skrivelse angående Riksrevisionens granskning av Kriminalvårdens behandlingsverksamhet. Regeringen har i den aktuella skrivelsen redogjort för sina bedömningar av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnade i rapporten Verktyg för förändring - Kriminalvårdens behandlingsverksamhet.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt då verksamheten är underdimensionerad och det saknas både personal och lokaler. Regeringen instämmer i huvudsak i Riksrevisionens iakttagelser och avser att följa Kriminalvårdens arbete med att prioritera behandlingsverksamheten och verkställighetsplaneringen.

Herr talman! Det här är ett ärende där jag upplever att det i huvudsak råder bred politisk konsensus. Det är bra. Vi socialdemokrater instämmer självklart i regeringens skrivningar om att det återfallsförebyggande arbete som bedrivs inom anstalt och frivård är oerhört viktigt. Kriminalvården har varit en av våra absolut bäst fungerade myndigheter med högt förtroende hos allmänheten, och den är en populär arbetsgivare.

Ytterst handlar Kriminalvårdens verksamhet om att skydda samhället medan dömda personer avtjänar sina straff och förbereds för ett liv i frihet. Den svenska kriminalvården har länge varit ett föredöme för andra länder på grund av sin förmåga att verkställa straff och samtidigt säkerställa att de intagna använder tiden på anstalt för att, som man kallar det, komma bättre ut. Visionen Bättre ut är Kriminalvårdens egen, och jag skulle säga att den är oerhört väl förankrad hos alla medarbetare. Den har också haft väldigt goda resultat.

Att anstalter och häkten nu är så överbelagda innebär dock flera risker. Kriminalvården har återkommande rapporterat om hur platsbristen påverkar myndighetens verksamhet negativt vad gäller såväl innehåll och kvalitet som personalens säkerhet och arbetsmiljö. Det är en stor utmaning att rekrytera personal i tillräcklig takt. Personalomsättningen har ökat, och det råder en obalans mellan erfarna medarbetare och nyanställd personal. Såväl Seko och ST som Akavia larmar om alltmer hot och otillåten påverkan gentemot medarbetare.

Den rådande kapacitetsbristen, med brist på såväl fysiska lokaler som kompetenta, erfarna medarbetare inom kriminalvården, leder till att färre personer får ta del av de återfallsförebyggande programmen. För att ytterligare betona behovet av att också lyfta de strukturella problem som kriminalvården i dag står mitt i kan poängteras att enbart 22 procent av klienterna på anstalt och 13 procent av klienterna inom frivården fullföljde ett behandlingsprogram under 2023, enligt Riksrevisionens granskning.

Herr talman! Jag är orolig. Jag är oroad över en utveckling där kriminalvården riskerar att förändras till att bara handla om förvaring - ett straffverk och en plats där destruktiva machonormer, antidemokratiska åsikter och radikalisering kan få utrymme att spridas. Risken är att klienterna efter verkställighet i anstalt faktiskt kommer ut sämre rustade för ett liv fritt från kriminalitet, och det skulle drabba vårt samhälle hårt. Vi är ett land som redan i dag har stora problem med våld och kriminalitet och där väldigt unga barn gromas in i en kriminell kontext.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

Om kriminalvården inte ges tillräckliga förutsättningar att arbeta med att stoppa kriminella från att återfalla i brott kommer vi inte heller att kunna stoppa gängen och stoppa våldet. Det återfallsförebyggande arbetet måste prioriteras högt. Men även det brottsförebyggande arbetet - det som bedrivs i våra regioner och kommuner på skolor, hos socialtjänsten och inom bup och habiliteringen - måste intensifieras, och det i väldigt tidig ålder. Vi måste kunna stoppa nyrekryteringen, och vi måste förhindra att barn och unga dras in i en kriminell och våldsbejakande livsstil. Det är det mest seriösa sättet att ta sig an de stora utmaningar vi ser inom kriminalvården.

Herr talman! Socialdemokraterna har en reservation i betänkandet, och jag yrkar bifall till den.

Jag vill säga något om mål för behandlingsverksamheten. Inom den internationella behandlingsforskningen råder det i dag konsensus om att behandlingarna faktiskt fungerar, vilket också stöds av Kriminalvårdens egna effektutvärderingar. Att klienter trots detta inte genomgår behandling är allvarligt, för om en mindre andel genomgår behandlingar innebär det, allt annat lika, att en större andel återfaller i brott.

Vi socialdemokrater vill därför att riksdagen slår fast som målsättning för Kriminalvården att 90 procent av klienterna med en strafftid överstigande ett år ska påbörja ett behandlingsprogram under verkställighet.

Gällande Trygghetsberedningens betänkande, herr talman, uppskattar vi att regeringen i sin skrivelse säger att man ska ta de förslagen vidare. Det vill vi uppmuntra. Vi socialdemokrater har stått bakom - och varit med och tagit fram - förslagen i Trygghetsberedningens betänkande, men vi har samtidigt varnat för att fler insatser och mer resurser behövs för att förslagen i betänkandet ska vara verkningsfulla och verkligen fungera återfallsförebyggande.

För att inte dra över min anmälda talartid alltför mycket ber jag dock att få återkomma gällande just Trygghetsberedningens betänkande i kommande debatter - förhoppningsvis också när regeringen har en proposition på plats.

Herr talman! Till sist vill jag säga någonting om vikten av en stödjande miljö. Riksrevisionen påtalar att överbeläggningarna och brist på personal gör att Kriminalvården har svårt att upprätthålla den stödjande miljö i anstalterna som klienterna faktiskt behöver för att kunna tillgodogöra sig innehållet i behandlingsprogrammen.

Här är ju medarbetarna en nyckelfaktor. Det är de som kan erbjuda mellanmänsklig värme i vardagen. De kan också stå för rutiner och gränssättning och bidra till ökad motivation. Därför måste personalpolitiken prioriteras vad gäller säkerhetsarbete, kompetensutveckling, arbetsmiljö och löner.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag slå ett slag för civilsamhället. Jag har haft förmånen att samtala med flera organisationer som arbetar stödjande med just Kriminalvårdens klienter. Ett citat har fastnat extra hos mig, och jag tänkte läsa upp det:

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Kriminal-vårdens behandlings-verksamhet

"I dag släpper vi ut en ung kille från anstalt, utan fullföljt behandlingsprogram eller annan adekvat behandling, med stora skulder och enbart kläderna han har på kroppen. Finns inte det stödjande samhället där så kan jag lova att andra krafter är redo att erbjuda husrum och 'jobb'. och har du då inte den grundläggande tryggheten en människa behöver är det väldigt svårt att stå emot gängens krafter."

Jag menar att civilsamhällets viktiga roll i att dels ge stöd till den enskilde, dels opinionsbilda och påverka samhällsdebatten är avgörande i ett demokratiskt samhälle. Det gäller även det återfallsförebyggande arbetet. Det gäller också hela civilsamhället: präster, imamer, Kris och Röda Korset - listan kan göras lång över organisationer som kan erbjuda meningsfullhet och stöd i anstalt och även följa klienterna ut, genom frivården, till ett laglydigt liv i frihet. Här kan civilsamhället vara helt avgörande.

Organisationerna behöver dock resurser för att kunna göra det, och Kriminalvården behöver ha tid att ta emot dem - liksom fysisk plats där mötena kan genomföras. Jag vet att Kriminalvården ser samma positiva effekter som vi av ett gott samarbete med civilsamhället, och jag hoppas att regeringen hörsammar det och vill utveckla även den verksamheten.

(Applåder)

Fru talman! En annan aspekt som behöver lyftas när vi pratar om äldreomsorg är driftsform och vad vinster i välfärden gör med vårt svenska välfärdssystem.

I mitt hemlän Gävleborg står vi inför att den moderata och sverigedemokratiska regionledningen kommer att besluta att bolagisera en hel vårdnivå. Det gäller alltså hela primärvården. Enligt deras egen utredning är detta det första steget; man bolagiserar för att sedan kunna sälja ut alla regionens hälsocentraler.

Vi socialdemokrater är starkt kritiska till att regionens hälsocentraler, med uppgift att möta och behandla sjuka människor, ska bedrivas i vinstdrivande syfte. Vems intresse kommer bolags-vd:arna att företräda? Är det invånarnas eller ägarnas? Och var kommer hälsocentralerna att placeras geografiskt? Är det rättvist över länet eller där de är som mest lönsamma?

Fru talman! En bolagisering kommer i allra högsta grad att påverka kommunerna, kommuninvånarna och den kommunala hemsjukvården. Den kommer att påverka samverkansytorna mellan regional primärvård och hemsjukvård. Det gäller självklart också skolhälsovården, familjecentralerna, BVC, MVC och äldreomsorgen.

Risken är överhängande att man på grund av vinstkravet trycker kostnader längre ned i systemet genom att vältra över ansvaret på den kommunala hemsjukvården. Detta beslut är enbart ideologiskt, och det här är en radikal politik som kommer att leda till ökade administrativa kostnader och till minskad demokratisk kontroll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det är en så extrem åtgärd att den behöver diskuteras på nationell nivå och att regeringen bör överväga att prata med sina partivänner i Gävleborg. Jag vill gärna höra ministern resonera kring hur en total bolagisering och utförsäljning skulle påverka våra äldre i behov av omsorg i Gävleborg.

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg (S).

Fru talman! Tack till Linnéa Wickman för en väldigt viktig interpellation, och tack till ministern som är här i dag och diskuterar äldreomsorgen med oss.

För det första vill jag lyfta fram det självklara. Äldre är ingen homogen grupp, och dagens äldre lever i en väldigt komplex kontext. Jag fick inför den här debatten viktig input från en enhetschef för ärendehandläggare inom kommunal omsorgsförvaltning. Hon beskrev en vardag som handlar om att dagligen möta människor som är vana att klara sig själva i ett alltmer individualistiskt samhälle men som en dag behöver be om hjälp och stöd för att klara vardagen.

Varje ärendehandläggare har ungefär hundra ärenden åt gången att hantera. Det handlar om tidigare undersköterskor, läkare, egenföretagare, lärare och byggnadsarbetare som inte sällan på ålderns höst drabbas av ofrivillig ensamhet eller psykisk ohälsa.

När vi politiker fattar beslut om äldreomsorgen måste alltid perspektiv som psykisk hälsa, livskvalitet och meningsfullhet finnas med. Det är något som också PRO har lyft fram återkommande. Äldreomsorgen måste ha som ambition att uppnå livskvalitet för att enbart hålla en lägstanivå. Det skulle jag gärna höra statsrådet resonera lite kring.

Fru talman! För det andra: För att vi ska klara de stora utmaningarna med kompetensförsörjningen är det avgörande att de som jobbar inom äldreomsorgen i dag trivs, orkar, vill och har råd att jobba kvar.

I Försäkringskassans lägesrapport Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv beskrivs att sjukfrånvaron på grund av stress har femdubblats. Bland de drabbade är fyra av fem kvinnor inom välfärdsyrken. En förklaring är den bristande balansen mellan krav och resurser. Det är väl belagt att det främst är dålig arbetsmiljö som orsakar stressrelaterad sjukfrånvaro.

Kommunals förbundsordförande Malin Ragnegård säger i en intervju som jag tycker är värd att uppmärksamma: Arbetsgivarna pratar om att undersköterska är ett bristyrke. Men med den här extremt dåliga arbetsmiljön är det snarare ett riskyrke.

Fru talman! Jag tycker ändå att det är lite magstarkt att statsrådet i sitt svar hänvisar till kommunernas självbestämmande när hon vet att kommunerna är bakbundna av en skattesänkarpolitik med alldeles för små generella statsbidrag.

Försäkringskassan, Socialstyrelsen och Kommunal beskriver alla klart och tydligt den dåliga arbetsmiljön inom äldreomsorgen. Det är alltså ett nationellt problem. Utmaningarna är stora i kommuner som styrs av såväl Moderaterna som Socialdemokraterna.

SKR har nyligen tagit fram en actionplan där man understryker vikten av att jobba med friskfaktorer men också kompetensutveckling och yrkesväxling för att klara den demografiska förändringen. Detta med friskfaktorer är väldigt evidensbaserat, och det skulle ge resultat. Men det kräver såklart resurser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Att något måste göras är solklart. Att omsorgens medarbetare, varav tre av fyra är kvinnor, är så slitna av stress och dåliga arbetsvillkor är en stor skandal och ett enormt samhälleligt misslyckande.

För att citera Bianca Kronlöfs lysande tacktal på Guldbaggegalan nyligen: Det är en skam att ni ska kämpa så ofta själva för att ha ett drägligt arbetsförhållande när det egentligen handlar om att ni ska ta hand om alla oss andra.

Vad är egentligen statsrådets plan för att fler ska orka, vilja och kunna jobba inom äldreomsorgen och kunna bidra till en värdig ålderdom nu när våra kommuner och regioner har satts på svältdiet?

Fru talman! Jag vill fortsätta knyta an till Shanazi hjältar men nu byta tema. När en grupp från Shanazi var på besök här i riksdagen hade jag förmånen att käka lunch tillsammans med killarna och diskutera livet och samhället i stort.

En av de första frågorna kom från Adam. Han frågade mig: Varför pratar ni politiker så lite om porren och hur den skadar unga? Därefter följde ett väldigt fint och viktigt samtal om vad gruppen såg bland vänner och i samtal på skolor. Det handlar om dopamineffekter och porrskadebeteende hos unga pojkar som upplever att de behöver allt grövre porrfilmer för att kunna känna lust och att skammen gör att det inte finns någonstans att vända sig.

I samtalet betonades såklart också främst tjejers totala utsatthet när det gäller övertalning eller tvång att gå med på saker mot sin vilja, på grund av porrens effekter i unga parrelationer. Jag lovade Adam att lyfta upp frågan i riksdagens kammare.

Visst har de rätt. Den här bilden bekräftas av såväl Jämställdhetsmyndigheten som ungarelationer.se. Vi måste göra mer när det gäller porrens skadeverkningar. Det handlar först och främst om de utsatta kvinnor och flickor som finns inom denna fruktansvärda industri. Men det handlar också om hur porren förstör och skadar pojkars sexualitet och att framför allt unga tjejer utsätts för påtryckningar eller rena övergrepp och grovt sex som de inte alls samtycker till.

Porren förstärker dessa destruktiva maskulinitetsnormer. Porren bidrar till objektifiering av flickor och kvinnor och glorifierar våld och övergrepp.

Är jämställdhetsministern beredd att ta tuffare tag mot porrproducenterna och göra insatser för att de utsatta flickorna ska kunna ta sig ur detta? Är ministern vidare beredd att skydda unga porrkonsumenter genom till exempel krav på bank-id och åldersverifiering?

Fru talman! Varmt tack, Anna Wallentheim, för den här viktiga interpellationen!

Destruktiva maskulinitetsnormer är en starkt bidragande riskfaktor såväl för våld i gängkontext som för mäns våld mot kvinnor. Den som har stereotypa uppfattningar i linje med traditionell maskulinitet och femininitet har en ökad benägenhet att utöva våld.

Destruktiva maskulinitetsnormer är destruktiva för hela samhället och för vår samhällsgemenskap. Begränsande könsnormer bidrar till att män utövar våld. De begränsar kvinnors rätt att leva tryggt och fritt från våld. De ökar också mäns utsatthet, precis som ledamoten Wallentheim sa här.

Jag är glad över det engagemang som jämställdhetsministern visar i frågorna, och jag vill särskilt knyta an till slutet av hennes anförande som adresserade det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det råder ingen tvekan om att problemet är omfattande och begränsar framför allt flickor men även pojkar på ett helt oacceptabelt sätt. Det är avgörande att samhället agerar kraftfullt mot alla typer av hedersrelaterat våld och förtryck.

Fru talman! Jag vill dock här i dag ta tillfället i akt och lyfta fram någonting positivt: min hemkommun Gävles stolthet Shanazi hjältar. Verksamheten är hämtad från Linköping och har tack vare modiga och engagerade kommunpolitiker i kombination med en helt outstanding verksamhetsledare, Rodin Hajo, kunnat bedrivas i Gävle sedan 2020, först i projektform men nu som permanent verksamhet.

Jag vet att jämställdhetsministern också intresserat sig för Shanazi hjältar, har träffat vårt gäng från Gävle och har koll på verksamheten. För åhörarna vill jag ändå beskriva hur vi jobbar i Gävle.

Shanazi hjältar är förebilderna som vågar se, höra och agera för att tillsammans skapa ett jämställt samhälle, fritt från hedersrelaterat våld och förtryck. Genom utbildning och arbete med förebilder vill hjältarna stärka unga killar och tjejer som lever i en hederskontext.

Shanazi hjältar är något man får ansöka om att vara med i. Under ett år jobbar de stenhårt med grupprocesser samtidigt som gruppen utbildas i jämställdhet, mänskliga rättigheter, demokrati och barnkonventionen. De ska sedan agera som positiva förebilder bland sina jämnåriga. Målet är att uppnå en attitydförändring bland unga män och kvinnor som lever i en hederskontext samt att på längre sikt minska våldet. Vi vet också att det ger resultat. Högskolan i Gävle har forskat på verksamheten och arbetet och påvisat mycket positiva effekter.

Som en av hjältarna uttryckte det: Om man är ute på havet med en båt och båten går sönder måste man ta upp båten på land för att kunna laga den. Shanazi är land för oss.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag och några partikamrater hade den stora äran att välkomna Rodin och killarna till riksdagen i mitten av november. Vi fick lyssna till livsberättelserna och vad Shanazi betytt för dem. Det lämnade ingen oberörd.

Flera av killarna jobbar nu inom skolan. Några är anställda på kvinnojouren Blåklockan i dess arbete med machofabriken ute i skolor. Det är magiskt. Många vittnar också om hur kunskaper och attitydförändringar spridit sig till familj och vänner. Medan många av dessa killar har gått vidare till studier på högre nivå fortsätter de genom Shanazi hjältar att föreläsa på både skolor och fritidsgårdar.

Min fråga till jämställdhetsministern är om hon ämnar tillskjuta resurser och kunskapshöjande åtgärder för att Shanazi hjältar ska kunna bli ett nationellt projekt där fler ungdomar över hela landet kan utvecklas och bidra lika mycket som våra hjältar i Gävle gör.

Fru talman! Under de senaste veckorna har jag träffat både politiska företrädare och tjänstemän från socialnämnd och socialtjänst i min hemkommun. De har nu att hantera en ny socialtjänstlag med ett nytt arbetssätt samtidigt som tuffa beslut måste fattas på grund av det ekonomiska läget. Stora kostnadsökningar, superdyra och ineffektiva HVB-placeringar och en våldsspiral utan historiskt motstycke bland unga killar gör helt enkelt att pengarna inte räcker till. I ljuset av det ser vi också hur samhället generellt värderar kvinnodominerade yrken.

I november rapporterade Lönelotsarna och Sveriges kvinnoorganisationer om att kvinnors jobb mot gängen inte belönas. En socialsekreterare tjänar flera tusen mindre än en polis och en barnskötare 6 000 kronor mindre än en väktare. Självklart ska poliser ha bra löner. Men är det inte typiskt att insatserna från förskolepersonal, socialsekreterare och lärare, som förväntas förebygga våldet i tidig ålder och göra grundjobbet för trygga barn i samhället, generellt värderas mycket lägre? Arbetsrelaterad ohälsa och sjukskrivning på grund av stress förbyggs kanske inte främst av löner, men de säger sannerligen något om hur vi ser på de kvinnodominerade yrkena.

Vad Sverige behöver är en jämställd jämlikhet där vi genom lön, arbetsvillkor och arbetsmiljö visar respekt för de kvinnor och män som arbetar inom välfärden. Det behöver gå före stora skattesänkningar till de superrika.

Avslutningsvis vill jag tacka för den här viktiga debatten. Tack, jämställdhetsministern, och tack, Jessica Rodén, som initierade den! Och till Jessica: Grattis på födelsedagen! Jag önskar dig en fortsatt fin dag och att ditt hårda arbete för välfärdens kvinnor kommer att hörsammas av regeringen.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Jessica Rodén för en väldigt viktig interpellation. Jag tackar också jämställdhetsministern för att hon är här och diskuterar dessa viktiga frågor med oss i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vår svenska välfärd skapas och fördelas av dem som arbetar i kommunerna och i regionerna. I dag har kommunerna och regionerna cirka 1,2 miljoner anställda, och av dessa är 80-90 procent kvinnor. Det är alltså troligtvis en kvinna vi pratar med när vi ringer för att kolla något inför utflykten på förskolan, en kvinna som lär våra barn och unga att läsa, skriva och räkna i skolan och en kvinna vi anmäler vår ankomst till på hälsocentralen. Det är på kvinnorna det hänger. Det är de som tar hand om oss när vi är gamla och sjuka, och det är de som bidrar till livskvalitet och delaktighet i samhället för den som är beroende av LSS. Det är kvinnorna som "håller grytorna kokande", inte bara i skolbespisningen utan i hela välfärdssektorn. Att dessa kvinnor nu är så slitna av stress och dåliga arbetsvillkor är en stor skandal och ett enormt samhälleligt misslyckande.

I Försäkringskassans lägesrapport Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv beskrivs att det är väl belagt inom forskning att det främst är dålig arbetsmiljö som orsakar stressrelaterad sjukfrånvaro och att en viktig förklaring till hög sjukfrånvaro inom vård, skola och omsorg är en obalans mellan krav och resurser.

Höga krav i kombination med lågt inflytande på arbetsplatsen är en stor riskfaktor för stressrelaterad sjukfrånvaro. Sjukfrånvaron på grund av stress har femdubblats. Bland de drabbade är fyra av fem kvinnor i välfärden. Bland Kommunals medlemmar finns Sveriges största yrkesgrupp: undersköterskor inom hemtjänst, äldreboenden och hemsjukvård. Dessa sjukskrivs mer än dubbelt så ofta som genomsnittet på arbetsmarknaden. I en intervju säger Malin Ragnegård, förbundsordförande för Kommunal: "Majoriteten av undersköterskorna upplever att bemanningen på deras arbetsplats är otillräcklig. Samtidigt pratar arbetsgivarna om att undersköterska är ett bristyrke, men med den här extremt dåliga arbetsmiljön är det i första hand ett riskyrke!"

Fru talman! Jag ser det här så tydligt vid verksamhetsbesök och på praktik runt om i landet och i mitt hemlän Gävleborg. Jag ser medarbetare som går på knäna i Region Gävleborg, som i dag styrs av Tidöpartierna, och jag ser det runt om i kommunerna där väldigt olika partikonstellationer samarbetar i styret. Det är bara att konstatera att kommuner och regioner inte får förutsättningar att vara goda arbetsgivare.

Den demografiska utmaningen är ytterligare en jätteutmaning, där såväl förskolan som omsorgen måste genomgå stora omställningar för att möta förändrade behov. Sådana omställningar skapar också stress. Jag ser hur kommuner runt om i landet sliter med omorganisationer för att möta en ny verklighet med allt färre yngre och allt fler äldre i behov av omsorg.

Fru talman! Jessica Rodén hade en bra frågeställning i sitt första inlägg. Jag hakar på den. Är regeringen beredd att införa riktade satsningar på arbetsmiljön i välfärdssektorn och på andra områden som i praktiken skulle minska stressen för kvinnor i dessa yrken?

Fru talman! Låt mig understryka att mäns våld mot kvinnor har varit en högt prioriterad fråga för Socialdemokraterna och för den socialdemokratiska regeringen. Under vår tid i regeringsställning skärptes ett flertal straff och brottsskadeersättningen höjdes. Vi satsade mycket pengar på kommunerna för att förebygga våldet och dess orsaker, och vi såg också till att det livsviktiga civilsamhället kunde vara en del i att ge stöd och skydd till brottsoffer och även vara en viktig röst i samhällsdebatten.

Titta på Brottsofferjouren nu! Man har fått en 66-procentig minskning av stödet just när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det är resultatet i dag.

Låt mig återgå till samtalet med justitieministern, som jag ändå tycker har varit givande, framåtsyftande och hoppfullt på många sätt. Jag vill understryka att flera remissinstanser är positiva till att kriminalisera psykiskt våld.

Rädda Barnen säger så här: Sammantaget ser Rädda Barnen det som positivt med en kriminalisering av psykiskt våld, då konsekvenserna av denna typ av våld ofta är minst lika allvarliga som exempelvis fysiskt våld, i synnerhet för barn.

Och i Polismyndighetens remissvar kan man läsa: Polismyndigheten tillstyrker att det införs en ny brottstyp benämnd psykisk misshandel och att detta brott samt förolämpning inkluderas i fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse samt hedersförtryck. Härigenom sänds en tydlig signal om att psykisk misshandel är oacceptabelt, vilket i sin tur kan förebygga och motverka brott. Det medför även en upprättelse för brottsutsatta och beaktar i större utsträckning våld mellan unga.

Fru talman! Samhället måste agera kraftfullt för att förebygga och lagföra det psykiska våldet. Det är tydligt att det finns en stor undanträngningseffekt, där mäns våld mot kvinnor nedprioriteras.

Låt mig fråga justitieministern: Kommer vi i riksdagen att få ta ställning till en proposition om straffansvar för psykiskt våld under den här mandatperioden?

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten Mattias Vepsä för denna viktiga interpellation och även justitieministern, som återigen är i kammaren för att diskutera psykiskt våld.

Den vanligt förekommande definition av våld som ofta används av till exempel länsstyrelserna, Jämställdhetsmyndigheten, barnrättsorganisationerna och kvinnojourerna är den norska psykologen och psykoterapeuten Per Isdals ord i Meningen med våld från år 2000: Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från något som den vill.

Jag tänker tydligt på meningens andra halva som på många sätt ringar in det psykiska våldet; det handlar till exempel om att långsiktigt trycka ned och nedvärdera en person men också om att begränsa hela hennes handlingsutrymme och sociala umgänge.

Ledamoten Mattias Vepsäs berättelse är helt fruktansvärd. En man skickar ett sms till sin före detta flickvän om att förstöra hennes liv och spärrar sedan hennes pass så att hon inte kommer iväg på sin efterlängtade utlandsresa. Det psykiska våldet kan sannerligen ta sig många uttryck.

Vi vet också att det psykiska våldet ofta är startskott för grovt fysiskt våld och sexuellt våld. Socialstyrelsens senaste skade- och dödsfallsutredning har också pekat på den allvarliga kopplingen mellan psykiskt våld och fysiskt våld. Man har även sett flera fall där enbart psykiskt våld har förekommit innan ett mord har begåtts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tyvärr kunde man också konstatera att det psykiska våldet ibland har varit känt hos till exempel hälso- och sjukvård eller socialtjänst. Det är uppenbart att det finns stora kunskapsluckor och att samhället behöver ta det psykiska våldet på större allvar.

I fredags var jag på ett kunskapshöjande heldagsseminarium på temat våld i unga parrelationer, som arrangerades av Kvinnojouren Blåklockan. Seminariet riktade sig till beslutsfattare och till yrkesverksamma inom skola och socialtjänst.

Flera gånger under dagens dragningar slog det mig att politiken måste göra mer för att markera kraftfullt mot det psykiska våldet. Det kan gälla till exempel svår och i princip okontrollerad svartsjuka eller kontrollerande beteende, vilket är alldeles för vanligt i unga parrelationer.

I den intervjustudie som presenterades fanns flera unga som själva beskrev det psykiska våldet som det allvarligaste eftersom det får så stora konsekvenser långsiktigt på den psykiska hälsan och självförtroendet.

Fru talman! Jag vill betona att jag verkligen uppskattar justitieministerns svar här i debatten i dag: "Det råder ingen tvekan om att psykiskt våld är ett omfattande problem och att det är mycket angeläget att komma åt det även i straffrätten."

Detta känns hoppfullt. Men samtidigt har det gått en bra bit över två år sedan S-utredningen om psykiskt våld presenterades. Det var mer än ett och ett halvt år sedan justitieministern lovade att vi skulle få komma tillbaka till kammaren och jaga honom med blåslampa om inte en proposition fanns på plats inom ett år. Och jag måste då fråga hur länge en fråga kan beredas i Justitiedepartementet. Bearbetas materialet, eller har det hamnat i en byrålåda?

Det finns absolut viss kritik från en del håll gällande utformning av lagförslaget. Och det är bra att vi har remissinstanser, så att regeringen kan väga in fler perspektiv för att ta fram ett träffsäkert och rättssäkert lagförslag att lägga fram till riksdagen att besluta om. Men att det behövs en ny proposition på riksdagens bord är jag fullständigt övertygad om.

Fru talman! Detta ärende handlar om regeringens skrivelse med koppling till Riksrevisionens granskning av statens skydd av hotade personer. Jag kommer att inleda mitt anförande med att prata generellt om mäns våld mot kvinnor. Avslutningsvis ämnar jag belysa vår reservation gällande kontaktförbud, som jag redan nu vill yrka bifall till.

Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Våldet kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt och är så utbrett att det klassas som ett strukturellt samhälls- och folkhälsoproblem. Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande fri- och rättigheter och är självklart en brottslig handling.

I Sverige lever uppskattningsvis 28 000 personer med sekretessmarkering eller skyddad folkbokföring. De kvinnor och barn som lever gömda på flykt från en livsfarlig man är några av samhällets allra mest utsatta. När hotet är hedersrelaterat kan situationen vara extra farlig, då det kan handla om flera personer som kvinnan behöver skydd från och då all kontakt med alla familjemedlemmar ofta behöver brytas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Eftervåld behöver också nämnas i den här kontexten. Det begreppet betecknar våldet förövaren fortsätter att utöva mot offret efter det att hon har lämnat relationen. Det är alltså, ordet till trots, ett högst pågående våld som ofta eskalerar och blir som farligast precis när kvinnan flyr och ska lämna mannen. Exempel på eftervåld är hot, stalkning, ekonomisk utpressning och andra trakasserier. Det som kanske upprör och berör oss allra mest är när mannen använder barnen som vapen för att skada offret, till exempel vid vårdnadstvister.

Startskottet för våldet är ofta det psykiska våldet. Det vittnar många om, och det är tyvärr ännu inte kriminaliserat i Sverige och därför svårt att komma åt.

Många kvinnor som lever gömda vittnar om en mycket ensam och svår tillvaro där samhällets stöd brister på flera nivåer. Det handlar till exempel om att barnens rättigheter till trygg skolgång och adekvat traumabehandling inte tillgodoses. Det kan även handla om upprepade vårdnadstvister eller förhalade bodelningsprocesser som gör det helt omöjligt att starta ett nytt liv i trygghet.

Utredningar rapporterar också om att viktiga kallelser till vård uteblir på grund av skyddade personuppgifter samt om att det som absolut inte får hända ändå händer i alltför stor utsträckning, nämligen att uppgifterna blir röjda för förövaren.

Fru talman! Jag vet inte om det är en slump att den här debatten hålls just i dag, mitt i En vecka fri från våld. Initiativet kommer från Unizon och organisationen Män och har spridit sig över hela landet. Kunskapsökande seminarier hålls, debattartiklar skrivs och manifestationer arrangeras.

Jag vill verkligen slå ett slag för civilsamhället. Deras arbete är ovärderligt när det gäller att vara en stark röst i samhällsdebatten, förebygga destruktiva maskulinitetsnormer och ge stöd och skydd till våldsutsatta.

Att fly från sitt hem kan få allvarliga konsekvenser, särskilt för barn. Kvinnor och barn som söker skydd från våld ska ha rätt till säkert boende med hög kvalitet och professionellt stöd.

Riksdagen har nyligen skärpt reglerna för skyddade boenden, vilket är ett steg mot att förbättra villkoren, särskilt för barn. Det finns dock allvarliga farhågor om att dessa förändringar hotar kvinnojourernas verksamhet. De har lång erfarenhet och hög kompetens när det gäller att möta kvinnor och barn på flykt från livsfarliga män. Socialdemokraterna vill att all upphandlad drift av skyddade boenden ska reserveras för idéburna organisationer för att säkerställa kvalitet och skydd.

De organisationer som arbetar för att förebygga våld och skydda kvinnor som lämnar en våldsam relation måste ges rimliga möjligheter att utföra sitt viktiga arbete. Därför måste finansieringen av dessa verksamheter vara långsiktig och omfattande.

Fru talman! Polisen är en avgörande aktör när det gäller att stoppa de här hänsynslösa gärningsmännen. Tyvärr är arbetet långt ifrån tillräckligt. Polismyndighetens årsredovisning för 2023 ger en mörk bild. Trots ökade resurser under lång tid och trots myndighetens tydliga visioner om förbättringar ser vi att mäns våld mot kvinnor inte har minskat. Flera polisregioner beskriver till och med det våldet som dödligare än gängens. Det syns ingen nedgång i antalet anmälningar eller antalet ärenden som lämnas över till åklagare. Det visar att polisen fortfarande arbetar reaktivt snarare än förebyggande; det är en kritik som polisen själv lyft fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens skydd av hotade personer

Satsningen på polisen och deras specialistkompetens och samverkan med andra aktörer måste utvecklas, inte avvecklas. Polisen måste handlägga mäns våld mot kvinnor på samma sätt som alla andra allvarliga brott. De arbetssätt som används av till exempel Trygghetens hus i Bollnäs eller som användes av Stockholmspolisens verksamhet Igor ska inte läggas ned. De ska spridas till hela landet. Vi vill också att en variant av Sluta skjut sprids i Sverige gällande de här brotten.

Att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste vara ett gemensamt ansvar där var och en av oss bidrar. Förskola, skola, föreningsliv, hälso- och sjukvård, socialtjänst och polis ska samverka på ett effektivt sätt för att förebygga, upptäcka och lagföra våldet.

Kvinnojourer har i flera år larmat om att samhällets institutioner alltför ofta brister i kunskap eller tillämpning även där det finns tydlig och bra lagstiftning och tydliga riktlinjer. Det saknas heltäckande lagstiftning, samverkan, tillräckliga kunskaper och tillräckligt stöd för implementering.

Riksrevisionen bekräftar bilden av att det brister i flera delar. Sammantaget leder detta till sämre skydd för personer som lever under hot. Riksrevisionen har granskat Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Skatteverket, som har viktiga roller i statens arbete med att skydda hotade personer. Den övergripande slutsatsen är att staten inte arbetar tillräckligt effektivt, dels för att staten inte kan säkerställa att personer som behöver skydd beviljas det, dels för att skyddet inte alltid är verkningsfullt.

När det gäller frågan om kontaktförbud säger Riksrevisionen bland annat att åklagarnas beslut främst påverkas av tidigare brottslighet och alltför lite av risken för brott, förföljelse eller trakasserier. Riksrevisionen konstaterar även att det finns stora, bestående skillnader i andelen beviljade kontaktförbud över landet och att kontaktförbud med fotboja inte fungerar som effektivt skydd i dagsläget.

Vi socialdemokrater ser återkommande de här problemen i samtal med våldsutsatta, och vi såg dem också i regeringsställning. Därför tillsatte vi utredningen om en effektivare kontaktförbudslagstiftning, som nu har legat på regeringens bord sedan i februari. Remissinstanserna är övervägande positiva, och det är väldigt angeläget att Tidöpartierna tar fram en proposition för riksdagen att ta ställning till.

Min uppfattning utifrån regeringens skrivelse är att det till stor del råder politisk samsyn kring behovet av en starkare kontaktförbudslagstiftning. Det är jättebra. Men min största oro gäller risken för en undanträngningseffekt och att skyddet av våldsutsatta kvinnor och barn helt enkelt inte prioriteras tillräckligt högt av regeringen för att det ska läggas tid och resurser på ett lagstiftningsarbete.

När det gäller vissa propositioner har man så hög växel att remissinstanserna inte ens hinner sätta sig in i ärendena, men jag ser inte samma fart eller beslutsamhet hos regeringen i frågan om mäns våld mot kvinnor. Jag hoppas att regeringen inte slösar en enda dag till gällande lagförslaget om förstärkt kontaktförbud, för dagens regelverk räcker inte till. Skyddet för den våldsutsatta personen måste väga tyngre än förövarens frihet.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig tydliggöra och tydligt understryka att bakgrunden till min interpellation inte handlar om vare sig fingerpekande eller politiska poänger. Skulle jag i dag ha intentionen att synliggöra de största skillnaderna mellan justitieministerns parti och mitt eget parti i syfte att bilda opinion skulle jag kanske snarare välja att diskutera fördelningspolitik med finansministern och prata om de lavinartat ökade klassklyftor som vi nu ser i vårt land.

Nej, jag bjöd in till debatt i kammaren för att jag är djupt oroad över Sverigedemokraternas absoluta toppskikts samröre med organiserad brottslighet och för att jag blivit kontaktad av flera personer hemma i mitt län som delar min oro. Att Jimmie Åkesson i medierna har benämnt den specifika personens ledarskap i mc-gäng som ett "fritidsintresse" gör mig inte mindre orolig.

Däremot finns det flera delar i justitieministerns inledande svar som jag absolut uppskattar. Men jag tvingas nu konstatera att justitieministern inte fullt ut vill erkänna de säkerhetsrisker som faktiskt finns kopplat till att regeringsunderlagets största parti, som dessutom är väldigt inflytelserikt, umgås med ledande individer i den gängkriminella miljön. Det specifikt är systemhotande och utgör ett hot mot demokratin. Det kan ytterst vara farligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag bjöd in till den här debatten för att jag tycker att det handlar om att skydda demokratin och upprätthålla allmänhetens förtroende för politiker och för rättssystemet. Vi måste tillsammans vara orubbliga i vårt arbete mot gängkriminaliteten, och det inkluderar att aldrig låta de här individerna komma nära våra folkvalda.

Tack för debatten!

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag noterar att justitieministern väljer att inte svara på de två frågor som jag ställde angående den specifika händelse som den här interpellationsdebatten handlar om. Jag ser verkligen fram emot fler diskussioner och samtal, breda eller smala, om organiserad brottslighet.

Fru talman! Låt mig citera Polisförbundets ordförande Katharina von Sydow i Dagens Nyheter den 9 oktober. Hon kommenterar att det i Sverigedemokraternas partiledares umgängeskrets finns kriminella, vilket avslöjades i samband med bröllopet i september. Hon säger att de gängkriminella "vill komma in i de sammanhang där man får tillgång till personer som både har makt och förmåga att fatta olika typer av beslut".

Katharina von Sydow menar att toppolitiker måste vara medvetna om den systemhotande brottslighetens arbetsmetoder och om riskerna för infiltration och påverkansförsök. "Vi måste förstå hur allvarligt det är, att det är en metodik och arbetssätt man använder sig av. Alla som har en position i samhället behöver uppmärksamma vilka man har i sitt nätverk."

Jag föreställer mig att det kan förekomma hot och utpressning i syfte att påverka lagstiftning. Det vore naivt att tro någonting annat.

Fru talman! Det här är bakgrunden till mina frågor till justitieministern i dag, med anledning av att regeringsunderlagets största och mest inflytelserika parti har en partiledare vars umgänge består av ledande individer i den gängkriminella miljön. Kriminella vill komma in i de sammanhang där man får tillgång till personer som har både makt och förmåga att fatta politiska beslut.

Den breda organiserade gängkriminaliteten tar sig in i alla delar av samhället och påverkar många svenskar i deras vardag. De kriminella nätverken är systemhotande. Men nu verkar det som att de också är regeringshotande, som att de finns i regeringens samordningskansli. Risken att de lyckas påverka såväl staten som regionen och kommunen och ytterst demokratin är stor och allvarlig, utifrån vad vi nyligen fått reda på men också utifrån andra händelser tidigare.

Flera har understrukit att mc-klubbarna har en tydlig politisk agenda med tydliga strategier för att få inflytande och påverka lagstiftning. Det är det de är ute efter. Det är där vi är nu. Läget är mycket allvarligt.

Fru talman! Den organiserade brottsligheten har fått en nära kontakt med folkvalda som styr Sverige. Man har varit i samma sammanhang som flera folkvalda, däribland vice statsministern. Allvaret och faran i detta specifika fall kan inte nog understrykas.

Vilken insyn i statens angelägenheter riskerar att komma gängkriminella till del? Påverkas lagstiftning för att passa gängens målsättningar? Det vet vi inte. Men vi är oroliga.

Jag förstår att justitieministern instämmer i fråga om faran i detta, men jag och flera med mig hade verkligen önskat tydligare besked om denna specifika fråga: otillåten påverkan kopplad till Sverigedemokraterna.

Finns det något ytterligare som justitieministern vill lyfta upp som han och Ulf Kristersson avser att agera mot för att säkerställa demokratin och att de regerande Tidöpartierna ska vara fria från otillåten påverkan från kriminella gäng?

Fru talman! Jag tackar justitieministern för att han har kommit hit för att diskutera dessa viktiga frågor med mig.

Jag har ställt interpellationen till justitieministern därför att jag vill diskutera allvaret rörande det faktum att regeringsunderlagets största och mest inflytelserika parti har en partiledare vars umgänge består av ledande individer ur den gängkriminella miljön.

Säkerheten kring våra politiker är extremt viktig, och detta är ytterst en fråga om demokrati. När det framkommer att en gängtopp har närvarat vid ett bröllop där flera högt uppsatta politiker varit närvarande, bland annat vice statsministern, väcker det allvarliga frågor. Sedan det här uppdagades har jag fått många frågor från vänner och bekanta hemma. Det finns en oro över hur samröre med gängtoppar riskerar att påverka politiska beslut.

Redan inför valet 2022 avslöjade Expressen och Acta Publica att kandidater till riksdagen samt kommun- och regionfullmäktige hade dokumenterade kopplingar till den kriminella mc-miljön: Om man rör sig i en miljö där hot och våld förekommer, och där utpressning, mord och narkotikahandel har förekommit, utsätter man sig för en enorm risk som makthavare att bli påverkad och att försätta sig i en sårbar situation. Detta sa Amir Rostami, docent och lektor i kriminologi, om granskningen.

Fru talman! Justitieministern nämnde i sitt anförande departementspromemorian Stärkt skydd för vissa förtroendevalda och en tydligare intern kontroll i kommuner och regioner. Förslagen berör just våra kommuner och regioner. Jag efterlyser en tydligare intern kontroll i regeringens samordningskansli, där alla Tidöpartier huserar tillsammans.

Fru talman! Jag har såklart förståelse och respekt för att man inte kan eller ska beskriva Säkerhetspolisens arbete i detalj, men det är ändå många som vill ha mer konkreta svar på hur justitieministern agerar som chef på Justitiedepartementet och som regeringens företrädare gällande säkerheten på regeringens samordningskansli för att minimera risken för otillåten påverkan. Jag hoppas att vi här tillsammans i dag kan bringa lite mer klarhet i det hela, och jag vill ställa följande två följdfrågor.

Vilka åtgärder kommer att vidtas för att säkerställa att nämnda partiledares umgänge inte utsätter denne eller medarbetare på Regeringskansliet för risk för utpressning och påverkansförsök från den gängkriminella miljön? Hur ser justitieministern på risken att den här partiledarens umgänge försvagar regeringens förmåga att uppträda trovärdigt inför medborgarna i fråga om säkerhet och arbetet mot organiserad brottslighet?

Fru talman! I mitt tidigare inlägg pratade jag om konsekvenserna av Sverigedemokraternas politik gällande sjukvården, nationellt och hemma i mitt län Gävleborg. Och, fru talman, jag känner att jag behöver komma med en sakupplysning gällande Sverigedemokraternas omställning, som det hänvisades till i talarstolen gällande Region Gävleborg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som första och enda sjukvårdsregion i Sverige planerar man att bolagisera en hel vårdnivå, nämligen primärvården.

Medan Moderaterna i Stockholm genom Kristoffer Tamsons säger i DN att vi för enögt har förespråkat så många privata lösningar som möjligt planerar alltså Sverigedemokraterna för en utförsäljning av hela primärvården i Gävleborg. Om de hinner driva igenom allt det som deras utredning föreslår ska alla hälsocentraler först bolagiseras och sedan säljas ut. Beskedet har skakat om i mitt län. Det är radikal politik som också kommer att leda till ökade administrativa kostnader och till minskad demokratisk kontroll.

Vems intressen ska de här bolagsstyrelseledamöterna värna? Är det bolagets ekonomiska ställning och vinst som ska prioriteras framför medborgarnas tillgång till en rättvis och tillgänglig vård? Var i Gävleborg kommer hälsocentralerna att vara lönsamma nog att driva? Är det bara centralt i de största kommunerna?

Jag är väldigt orolig, fru talman, och det är många med mig i mitt hemlän. En ideologiskt motiverad bolagiseringsprocess kastar ut anställda, patienter och medborgare i en väldig osäkerhet. Det är konsekvenserna av sverigedemokratisk politik nationellt och i Region Gävleborg.

(Applåder)

Fru talman! Alltsedan Tidöpartierna tog regeringsmakten samtidigt som Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna tog makten i Region Gävleborg har hälso- och sjukvården gått med stora underskott i mitt län Gävleborg. Nu i år har politiken blivit som synligast och konsekvenserna för patienterna som svårast i Gävleborg. Hårdast drabbade är kvinnor, barn och personer med psykisk ohälsa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Vid Hudiksvalls sjukhus har styret stängt ned en hel vårdavdelning och 25 procent av vårdplatserna vid psykiatrin. Det har talats om att lägga ned all psykiatri i Hudiksvall och att alla länets patienter ska hänvisas till Gävle, alltså motsatsen till god och nära vård.

Konsekvenserna märks också på mammografin i Bollnäs och Hudiksvall. I Hudiksvall är det väldigt långa väntetider och i Bollnäs hänvisas patienterna till Gävle, vilket kan få konsekvensen att människor drar sig för att få den livsviktiga mammografiundersökningen utförd.

Under våren och sommaren tvingades barnsjukvården på Hudiksvalls sjukhus stänga. Barnen och föräldrarna fick åka lång väg till Gävle sjukhus. Det är inte rimligt.

Familjeläkarjouren i Sandviken klarar inte av att hålla öppet, och Baldersnäs hälsocentral i Bollnäs är i praktiken stängd förutom för viss provtagning.

I somras kom larm från kvinnosjukvården själv i Hudiksvall om att patientsäkerheten var hotad.

Fru talman! Mammografin, barnsjukvården, förlossningsvården, psykiatrin - neddragningar på kvinnors och barns hälso- och sjukvård och neddragningar när det gäller människor med psykisk ohälsa eller psykiatriska diagnoser är alltså kontentan av den sjukvård som blir när Tidöpartierna styr nationellt och Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna regionalt.

Förlossningsvården drabbas också hårt av regeringens neddragningar på välfärden. Jag skulle säga att det är en nationell kris när det gäller kvinnosjukvården. Tyvärr har kvinnor alltid behövt kämpa för att förlossningsvården och kvinnors hälsa ska vara prioriterade områden dit resurser styrs och där forskning bedrivs.

Ett tag såg det riktigt ljust ut hemma i mitt län. Riktiga satsningar från den dåvarande regeringen möjliggjorde kompetensutveckling och utvecklingsarbete runt om i landet. Hudiksvalls BB blev bäst i landet på att undvika bristningar i och med sitt arbete med finska greppet.

Nu är utvecklingen återigen på väg åt fel håll. Ivo har gjort granskningar runt om i landet, så också i mitt län. Man pekar på flera brister när det gäller ledarskapet, särskilt i akuta situationer. Man pekar också på att kvinnor som råkar ut för bristningar i bäckenbotten inte undersöks i enlighet med de riktlinjer som finns. Brister påtalas också när det gäller dokumentation av läkemedel och information till patienter före hemgång. Kompetensbrist, hög omsättning av personal och hyrläkare som inte följer klinikens rutiner lyfts fram av personal som problem vid BB.

Ledarskribenten Jenny Wennberg beskriver det utmärkt i Arbetarbladet. "Vågar kvinnor föda barn på Gävle BB?" är rubriken. "Hur kan det vara så här?" frågar hon. "Kvinnor är uppenbarligen inte prioriterade inom svensk vård."

Jag menar att det här är ett stort misslyckande av Tidöpartierna i regeringen och Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i Region Gävleborg.

(Applåder)

Fru talman! Kulturens frigörande förmåga är en avgörande motvikt mot auktoritära krafter. Kulturen och demokratin går hand i hand. Kristoffer Lindbergs oro över neddragningarna på det statliga åtagandet när det gäller kultursamverkansmodellen och vad de kommer att innebära för folkhälsan, gemenskapen, attraktiviteten, jämlikheten och demokratin utanför storstäderna är fullt rimlig och befogad.

Det är viktigt att zooma ut lite och se att regeringens nedmontering pågår från flera håll. I min hemkommun i Gävle ser det ut så här: minskade generella statsbidrag till kommunen som inte är i närheten av att kompensera för kostnadsökningen, vilket såklart i hög grad påverkar kultur- och fritidsverksamheter, helt borttaget anslag till stärkta bibliotek, vilket kan påverka öppettider och tillgängligheten på närbiblioteken, halvering av stödet till kulturskolan, vilket i förlängningen kan innebära minskat utbud eller avgiftsökningar, och ett precisionspolitiskt angrepp mot studieförbunden som får stora konsekvenser, dels i förmågan att driva egen verksamhet, dels i stödet och administrationen för exempelvis kulturföreningar.

Krönikören Simon Ridell uttryckte det väldigt väl i Arbetarbladet nyligen: "Musikhuset i Gävle är ett litet mirakel som egentligen inte borde kunna överleva när Ulf Kristersson och co skövlar allt vad kultur och musik heter." Han hänvisar till att verksamheten finns kvar trots att Studieförbundet Vuxenskolan tvingats lämna verksamheten och att ett tjugotal musikhus runt om i landet tvingats lägga ned. Landsbygd och ytterområden drabbas som alltid hårdast, och nu måste Rockskolan i Norrsundet säljas.

Jag kan bara konstatera, fru talman, att jag inte ser någon ljusning vad gäller regeringens politik för den lokala och regionala kulturen.

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg (S).

Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett varmt tack till Kristoffer Lindberg för en väldigt viktig interpellation.

Jag begärde ordet i denna debatt för att jag vill understryka kulturens värde och således också vad vi förlorar genom en nedmontering av kulturen. Jag vill också belysa några regionala och lokala exempel gällande högst aktuella hot mot kulturen.

En stark kulturell infrastruktur är en förutsättning för ett blomstrande demokratiskt samhälle där folk vill bo, leva, utvecklas och bidra. Ett tryggt och jämlikt samhälle har ett väl etablerat och tillgängligt konst- och kulturliv. Kultursektorn bidrar till bildning och folkhälsa. I länder där friheten inskränks är det första angreppet nästan undantagslöst riktat mot kulturens frihet, mot konstnärlig verksamhet och mot folkbildning och journalistik. Det mest effektiva sättet att nedmontera en fungerande demokrati på är att begränsa och allra helst förbjuda kulturen.

Den socialdemokratiska kulturpolitiken är förankrad i övertygelsen att klassklyftor och sociala orättvisor inte bara kommer till uttryck genom ekonomiska klyftor utan också utifrån en kulturell ojämlikhet.

Fru talman! Ojämlikheten visar sig ibland tydligt i kulturen, kanske särskilt bland barn och unga. Det handlar om vem som har tillgång till den, vem som får ta plats på en scen och vems historia som skildras och på vilket sätt.

Jag tror inte att man kan skapa ett jämlikt samhälle med enbart aktiv kulturpolitik. Vi behöver också tillhandahålla en god, likvärdig skola, en aktiv arbetsmarknadspolitik och trygga bostadsområden - alltså motsatsen till den här regeringens budget, där rika män är vinnare. Men genom en aktiv, inkluderande kulturpolitik för alla kan vi bidra till att fler får tillgång till sammanhållning, känsla av sammanhang, gemensamma referenspunkter, bildning, medskapande och möjlighet att blomstra på ett sätt som bara kulturen kan ge näring till.

Jag tänker på kulturen hemma i Gävleborg, riksdagsledamot Lindbergs och min valkrets och länet där vi bor. Här finns de viktiga institutionerna som bidrar till engagemang och bildning för våra länsinvånare i alla åldrar och med alla bakgrunder. Symfoniorkestern, Länsmuseet Gävleborg, Hälsinglands Museum och Folkteatern Gävleborg är institutioner som har en alldeles särskild kraft och en särskild plats i samhället och i våra hjärtan. Här kan vi länsinvånare mötas och bli förförda, förtjusta och förfasade. Det här är platser där flera av länets barn får sin allra första kulturupplevelse.

Att Sverigedemokraterna i regionledningen i Gävleborg bedriver kulturfientlig politik är väl känt för mitt hemläns invånare. I Gävleborg ser vi vad facit blir på ett regionalt plan med Sverigedemokraterna och Moderaterna i ledning. Rätten att fritt få uttrycka sin mening och rätten att få kritisera och bilda opinion har upprepat hindrats, och principen om det armslånga avståndet har utmanats.

Jag deltar i den här debatten i dag för att jag är djupt oroad över utvecklingen med en långsam slakt av kulturen, nationellt och i mitt hemlän.

Låt mig därför upprepa Kristoffer Lindbergs fråga: På vilket sätt innebär regeringens budget en ljusning för kulturlivet utanför storstäderna?

I detta anförande instämde Kristoffer Lindberg (S).