Sanna Backeskog

Fru talman! När jag lyssnar på debatten och efter att under många år ha följt civilministerns och regeringens politik tänker jag att det vore bra om ministern kunde vara tydlig med vad regeringen egentligen har för framtidsplaner för lokal statlig service i hela landet. Först beslutar man att dra ned anslaget, vilket resulterade i många nedstängda servicekontor. Direkt efter det sa man att servicekontor ska finnas i samtliga FA-regioner. Nu är Bollnäs och Ovanåker en FA-region, men servicekontoret är nedlagt. Man avvecklar och utvecklar samtidigt; det gasas och det bromsas – och de som drabbas är servicekontorens besökare. Bollnäs fanns för övrigt inte med när civilministern presenterade kontor som ska öppnas, så här skulle jag gärna vilja ha ett förtydligande.

Det är givetvis bra med fler poliser i hela landet. Det är något som vi socialdemokrater har drivit och satsat på. Men även polisstationer stängs ned.

Det byggs i princip inga anstalter norr om Dalälven, trots att behovet är stort och att många kommuner räcker upp handen och vill välkomna Kriminalvårdens anstalter med byggklar mark, utbyggd kollektivtrafik och kompetent arbetskraft.

Den nya polisutbildningen placerades i Uppsala, ett stenkast från Stockholm, trots att både Högskolan i Gävle och Högskolan Dalarna stod redo och var fullgoda alternativ.

Det hade givetvis varit bättre med en regering som säkerställt att servicekontor, polis, kriminalvård och andra viktiga myndigheter kunde kroka arm för etableringar i hela Sverige och dra nytta av varandras synergieffekter så att hela landet kunde hålla ihop, leva och få trygghet genom statlig närvaro och service. Det hade Sverige och svenska folket definitivt tjänat på.

Fru talman! Jag vill börja med att verkligen tacka interpellanten Peder Björk och många fler kollegor som så enträget har kämpat för landets servicekontor. Den kampen behövs uppenbarligen.

Fru talman! Förra veckan hade jag förmånen att besöka Träffpunkt Nygatan 77 i Gävle. Det är en viktig verksamhet för människor med psykisk ohälsa. Många av dem kan av olika anledningar inte förvärvsarbeta även om de självklart hade önskat att de kunnat. Vi hade flera intressanta samtal, och något som stod klart under mitt besök var vilken viktig funktion servicekontoren fyller för många människor.

Att vara drabbad av svårare psykisk ohälsa är såklart väldigt tufft, och livet blir inte enklare av den administrativa börda som det kan innebära med kontakter med inte bara läkare och kommun utan också myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Man har inte sällan svårigheter med blanketter och intyg som ska fyllas i. Rädslan att göra fel är såklart stor. En missuppfattning, ett kryss fel och du kan bli återbetalningsskyldig! Självklart ska vi alla göra rätt för oss, men servicekontoren fyller en viktig roll genom att räta ut frågetecken och att vara behjälpliga för att allt ska bli rätt.

De besöksundersökningar som servicekontoren själva genomför visar att besökarna är väldigt nöjda med den verksamhet som civilministern säger måste effektiviseras. Men 96 procent av besökarna menar att de har fått ett bra bemötande och att de fick den hjälp de behövde i tid. Av besökarna upplevde även 95 procent att de fick svar inom rimlig tid. Det är ju glädjande undersökningar, och jag är otroligt stolt över att tillhöra ett parti vars dåvarande civilminister under förra mandatperioden förstod vikten av servicekontor och satsade som aldrig förr på hela landet och på alla oss människor i hela landet som är i behov av kontakt med staten.

Klipp till 2025 och den här regeringens ”riva ned post-it-lappar”-politik. Det är post-it-lappar som för oss symboliserar trygghet, närvaro och statlig service. Civilminister Erik Slottner och regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna beslutat sig för att den statliga servicen är för god på Sveriges lands- och glesbygder. Därför har nu många av landets servicekontor lagts ned.

I mitt län, Gävleborg, har kontoren i Bollnäs och Sandviken stängt sina dörrar. För hela västra Gästrikland innebär detta en kraftigt försämrad samhällsservice. Stängningarna påverkar även boende i Hofors och Ockelbo kommuner. Det som drabbar Bollnäs drabbar också de boende i Ovanåker.

Resvägen till närmaste servicekontor blir betydligt längre, och plötsligt måste flera timmar avsättas och planeras inför ett besök. Det är ingenting som framgår av regeringens konsekvensanalys. Det säger någonting om hur bristfälligt och ogenomtänkt förslaget är.

Beskedet om stängda servicekontor har skakat om vårt län. Politiker från flera partier har protesterat högt, för man vet hur det drabbar hela kommunerna.

Det är tur att det är val snart, fru talman. Väljarna ser såklart hur Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna satsar stenhårt på förmögna människor i Stockholm men inte på övriga landet.

Fru talman! Exitutredningen nämndes tidigare. Den måste tas vidare och bli verklighet. Den ska inte ligga och samla damm på departementet. Kvinnor utsatta för sexuell exploatering och människohandel ska inte låsas in i polisens förvar och häkten. De ska få hjälp att komma ut ur utsattheten.

Jag skulle önska än mer konkreta svar från finansministern. Kan hon lova att tillsätta en utredning före valet? Är hon beredd att föra samtal med fler partier så att utredningen har en bred förankring, oavsett valutgång den 13 september?

Det kommer lite motstridiga svar. Jag uppskattar dock den positiva inriktningen. Det var förra året som den nya lagen om köp av sexuell handling på distans kom, men så sent som i april 2026 skrev finansministern i ett svar på en skriftlig fråga från riksdagsledamoten Helena Vilhelmsson om beskattning av inkomst på prostitution så här: ”I ljuset av nämnda risker har regeringen valt att inte gå vidare med frågan om skattebefrielse.” I svaret hänvisades till rundabordssamtal med flera aktörer.

Efter det har vi sett att Sveriges kvinnoorganisationer har skickat ett öppet brev till regeringen, vilket jag uppskattar mycket. Det är otroligt tydligt. Man uppmanar regeringen att omedelbart tillsätta en utredning vars främsta syfte ska vara att skydda kvinnor och flickor, och den ska utgå från den svenska sexköpslagen. Det här innebär att kvinnor som utnyttjas i prostitution inte ska krävas på skatteskulder. Det är ett mycket tydligt brev.

Vi hör ett positivt svar. Men kommer det att finnas färdiga utredningsdirektiv på plats om vi återkommer med en interpellation i augusti när vi ändå ska vara här och votera?

Det här är en avgörande jämställdhetsfråga. Den handlar om kvinnors frihet, trygghet och rätt till ett liv fritt från våld.

Fru talman! Varmt tack till Ida Ekeroth Clausson för en otroligt viktig interpellation! Tack till finansministern som debatterar frågan med oss i dag! Den har debatterats om och om igen under mandatperioden.

Jag vill börja med att säga att jag är försiktigt positiv till finansministerns svar den här gången. Det hade en mer positiv inriktning än vad jag tidigare hört från regeringsföreträdarna.

Jag ville vara med i debatten i dag för att frågan i sig är otroligt viktig, men även för att jag skulle vilja bredda den och diskutera arbetet mot människohandel och prostitution i stort, som finansministern också kortfattat hänvisar till i sitt svar.

Sexköp handlar inte om frivilliga överenskommelser mellan jämlika parter. Det är en fruktansvärd exploatering av kvinnor, och det är ett brutalt uttryck för ojämställdhet där makt, pengar och utsatthet möts.

FN beskriver människohandel som världens tredje största kriminella verksamhet efter narkotikahandel och vapenhandel. Det är en internationell, organiserad och extremt lönsam brottslighet. Offren är de allra mest utsatta: kvinnor och barn. Det är människor som redan saknar skydd.

Trots att fler fall av människohandel och människoexploatering för sexuella ändamål upptäcks är det fortfarande ingen som döms. Uppenbarligen måste lagstiftningen förändras. Samtidigt ser vi hur flera av polisens specialistgrupper mot prostitution har försvunnit under de senaste åren. Att pausa den verksamheten eller lägga in den i linjen innebär ofta att kompetens och arbetssätt försvinner. Det är förmågor som är väldigt svåra att bygga upp igen, och det är de människor som blir utsatta för hänsynslös människohandel som får betala priset.

Jag skulle också vilja säga några ord om köp av sexuell handling på distans, som finansministern var inne på. Sugardejtningssidor och andra webbplatser som tillhandahåller köp av sexuell handling är en smutsig bransch. Hur välpolerad och glammig den än framställs försätter den människor i stor utsatthet och främjar en samhällsskadlig kvinnosyn. ”Hon såg verkligen ut att ha ont.” Det är ett av 30 000 omdömen på en sajt efter sexköp. Män recenserar, beskriver kvinnors smärta och fortsätter att konsumera kvinnors kroppar.

Nu är äntligen köp av sexuell handling på distans kriminaliserat. Det var vi socialdemokrater som initierade utredningen och nuvarande regering som lade propositionen på riksdagens bord. Men vi är inte nöjda där. Vi menar att skyddet måste vara lika starkt för den utsatta när de sexuella handlingarna beställs av en person som när 100 personer – män – går ihop och prenumererar på dem. Utsattheten är ju minst lika stor.

Vi socialdemokrater vill också se förslag om att kravet om dubbel straffbarhet tas bort så att personer som utsätter kvinnor för sexköp i andra länder, där utsattheten många gånger är ännu större, inte kommer undan straffansvar. Vi tycker även att köp av sexuell handling borde klassas som ett artbrott. Förra mandatperioden togs böter bort från straffskalan, men det har inte räckt. Samhället måste markera tydligare.

Vidare bör alla som är utsatta för sexuellt våld, vilket jag menar att sexköp är, klassas som brottsoffer, få målsägandestatus och ha rätt till skadestånd. Då blir den logiska frågan: Vem vill skicka en restskattnota till ett brottsoffer för betalning hon fått för sexuellt våld?

Fru talman! Jag har jättesvårt att förstå argumentationen. Hur ska kommunerna kunna prioritera kvinnojourernas skyddade boenden om de läggs ned på grund av regeringens tillståndsplikt? Jag förstår inte hur det går ihop. I mitt län Gävleborg har alla kvinnojoursdrivna skyddade boenden lagts ned eller lagts vilande sedan tillståndsplikten infördes. Då finns det ingen motpart från kommunerna att jobba med längre.

Så här kan vi inte ha det. Det vi diskuterar är ju att lappa och laga ett system som i grunden är trasigt när vi har öppnat för en marknadisering av kvinnojourer. Det går jättefort att riva ner livsviktiga verksamheter, men det tar lång tid att bygga upp dem igen. Det tar tid att hitta engagerad ideell och kompetent personal med lång erfarenhet. Den tiden har vi inte. Allting visar på det – alla rapporter om kvinnor och barn som inte får det stöd och skydd som de behöver.

Polismyndigheten tog fram en rapport i april 2026 tillsammans med andra myndigheter. Där ser man tydligt att organiserad brottslighet har etablerat sig i välfärden och aktivt sökt sig till områden där privata aktörer tillåts. Här pekar man särskilt ut HVB-hem och skyddade boenden som stora riskområden.

Jag säger det igen: Kvinnojourer ska inte konkurrera på en marknad. Våldsutsatta ska inte vara föremål för ekonomisk vinning för någon. De ska ha stöd och skydd från engagerade, kompetenta människor med lång erfarenhet, där kunskapen finns om våldets dynamik i ett samhälle som inte är jämställt: Det handlar om makt och det handlar om kön, oavsett om det gäller kvinnor som är utsatta för våld i nära relation, prostitution och människohandel eller hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag tycker att det är dags att visa större förtroende för kvinnojourernas kompetens och erfarenhet och säkerställa att tillståndsplikten kan implementeras på det sätt som det egentligen var tänkt.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Mitt parti står bakom de straffskärpningar som har gjorts. Förra mandatperioden skärpte vi en mängd straff på kvinnofridsområdet. Och det är våra utredningar som ligger till grund för många av straffskärpningarna men även andra regleringar. Till exempel har vi i civilutskottet tagit initiativ till en utredning gällande sekretess.

Det är bra att vi kan kroka arm i de här frågorna. Det ger också en långsiktighet över mandatperioder, oavsett regeringsställning. Det är nämligen otroligt viktigt att vi håller riktningen ute i landet när det gäller att med alla till buds stående medel stoppa mäns våld mot kvinnor.

Jag vill gå tillbaka till tillståndsplikten och att 40 skyddade boenden har lagts ned eller är vilande. Ja, kommunerna behöver mer kunskap. Och de behöver absolut mer resurser. Men det hjälper inte om det inte finns några skyddade boenden att placera kvinnorna och barnen på. Den här frågan gäller just kvinnojourernas skyddade boenden. Det är otroligt angeläget att de får finnas kvar.

Det var vi socialdemokrater som tillsatte utredningen om tillståndsplikt, för att öka likvärdigheten och kvaliteten. Här är vi överens. Vår utgångspunkt var att stärka framför allt barnens rättigheter i skyddat boende. Barn som bevittnat våld eller själva har utsatts för våld ska få stöd, rätt till traumabehandling och rätt till skolgång. De ska såklart också kunna placeras utan förövarens godkännande, när den som utgör ett hot samtidigt är barnens vårdnadshavare. Det var inte var fallet tidigare.

Det var också viktigt för oss att stänga ute oseriösa aktörer från skyddat boende.

När nuvarande regering lade fram sin proposition hade vi socialdemokrater en rad synpunkter. Vi varnade om underfinansiering och lyfte upp socialtjänstmedarbetares behov av utbildning och vägledning i den nya lagstiftningen. Vi varnade framför allt om marknadiseringen av skyddade boenden. De senaste årens haveri med HVB-hemmen är ett faktum, och vi vill inte att kvinnojourernas skyddade boenden ska gå samma väg. Det ska inte komma in oseriösa aktörer, där det kan finnas kriminella.

I vårt särskilda yttrande till propositionen skrev vi: ”De senaste decenniernas utveckling, där allt strängare krav har ställts på kommunerna när det gäller konkurrensutsättning enligt lagen om offentlig upphandling, har lett till en förskjutning mot principen om lägsta pris där civilsamhällesorganisationernas särskilda värde och betydelse varit svårare att premiera. … Vi är övertygade om att en marknadisering av skyddat boende, i likhet med den som finns inom HVB-hemmen, riskerar att skada såväl kvinnojourernas verksamhet som kvaliteten på de skyddade boendena.”

Vi krävde då och kräver fortfarande att all offentlig upphandling ska reserveras för idéburna organisationer, för att våldsutsatta kvinnor och barn inte ska behandlas som en vara på en marknad, inte vara till salu för lägsta peng.

Nu ser vi att vi är där. Sedan vi sist diskuterade frågan här i kammaren har Statskontoret släppt sin delrapport om reformen. De visar att de idéburna boendena har minskat med nära 60 procent. Det är inte en marginell justering. Det är en strukturell nedmontering av kvinnojourer.

Kvinnojourerna beskriver också att de tvingas lägga oproportionerligt mycket tid och resurser på administration, dokumentation och anpassning till ett väldigt komplext regelverk. Det är resurser som tidigare gick till stöd, skydd och trygghet men som nu binds upp i systemkrav.

Det är också viktigt att understryka att de som slås ut inte gör det för att de håller låg kvalitet utan för att de inte har de organisatoriska musklerna för att hantera tillståndsprocessen. Systemen gynnar aktörer med en stark administration, inte nödvändigtvis dem med mest kompetens kring våldsutsatta kvinnors behov. Det innebär att vi riskerar att förlora decennier av kunskap, erfarenhet och förtroende.

Jag vill alltså fråga jämställdhetsministern: Vilka åtgärder tänker regeringen vidta här och nu för att säkerställa att idéburna kvinnojourer och deras skyddade boenden inte slås ut utan att det faktiskt finns skyddade boenden i hela landet?

Fru talman! Tack till jämställdhetsministern för att du är här och debatterar denna viktiga fråga med mig, igen.

Till att börja med känner jag att jag tyvärr inte kan inleda det här anförandet på annat sätt än med att återigen konstatera att samhället fortfarande har alltför stora brister när det gäller att upptäcka och stoppa våldet mot kvinnor och barn. Återigen har vi fått läsa om fruktansvärda fall – totalt fem barn har nyligen utsatts för allvarliga mordförsök av sina pappor. I båda fallen har mammorna larmat och uttalat oro för barnen och över männens aggressiva, farliga beteenden. Tack och lov överlevde barnen, men de kommer att få leva med det livslånga traumat att en förälder har försökt ta deras liv och att veta att det hade kunnat stoppas innan de blev utsatta för det grova våldet.

Det är verkligen en skam för Sverige att kvinnors berättelser och oro för sina barn än i dag inte tas på allvar. Det är bottenlöst. Jag är helt övertygad om att jämställdhetsministern delar min frustration och ilska.

Fru talman! Denna interpellation hade jag ställt till justitieministern, för det är bara några veckor sedan jag hade möjlighet att diskutera skyddet för våldsutsatta kvinnor med jämställdhetsministern tack vare riksdagsledamoten Sofia Amlohs interpellation. Jag ställde då en fråga som jag aldrig fick svar på, men jag tänkte då att jag återkommer och försöker igen.

Kommunerna har under den här regeringen satts på svältdiet. Statsbidragen har inte kompenserat för inflationskrisen och kostnadsökningarna. Kostnader för lokaler, el, löner, inköp och pensionsavsättningar har ökat kraftigt. Samtidigt står socialtjänsterna inför en verklighet där nyrekryteringen av barn och unga till kriminella gäng har ökat med 700 procent, vilket såklart tar en del av kommunernas resurser.

Även för landets kvinnojourer har kostnadsökningarna märkts av tydligt, och det är många som inte har fått uppräkningar av sina bidrag. Därutöver har implementeringen av lagstiftningen om tillståndsplikt för skyddat boende fungerat katastrofalt dåligt, får man väl ändå lov att säga.

Nu står vi här, i en verklighet där allt färre kvinnor och barn placeras trots att behovet av skydd absolut inte har minskat. Dessutom har uppemot 40 av landets kvinnojoursdrivna skyddade boenden lagts ned eller gjorts vilande till följd av tillståndsplikten.

Samtidigt har regeringen faktiskt tagit viktiga steg när det gäller en annan verksamhet, den viktiga avhopparverksamheten för gängkriminella. Här samordnas skyddet nu bättre mellan polis och socialtjänst. När någon behöver hoppa av ett kriminellt gäng och behöver stöd och skydd kan kommunerna ersättas med uppemot 80 procent av sina placeringskostnader för en sådan avhoppare. Detta går att läsa på regeringens hemsida.

Jag gissar att man här ser behovet av ett delat ansvar mellan stat och kommun. Skydd från reella dödshot och behov av rehabilitering från ett liv i grovt våld kanske ses mer som en justitiefråga än en socialtjänstfråga.

Man ser det kanske som att det är en nationell angelägenhet att stoppa den systemhotande, fruktansvärda gängkriminaliteten. Det håller jag verkligen med om i så fall. Men borde det inte också vara en nationell angelägenhet att stoppa mäns våld mot kvinnor och barn?

Borde inte staten kunna ta ett större ansvar för just skyddet från livsfara och rehabilitering efter ett liv i grovt våld?

Herr talman! Än så länge – och mandatperioden är nästan slut – ser vi inga insatser för att bryta nyrekryteringen. Det är verkligen den här regeringens blinda fläck. Nyrekryteringen skördar ju så många brottsoffer. Här saknar jag helt förtroende för Tidöregeringen. Jag vet att oavsett hur många straff man skärper – vissa delar är helt bra och rimliga – kommer det att stå nya unga på rad, både flickor och pojkar, redo att ta på sig uppdrag som går ut på att utföra fasansfulla dåd. Här behöver vi helt enkelt en helt annan politik.

Men jag funderar också på vilka som har tittat på Moderaternas vallöften om en brottsofferlag. Justitieminister Gunnar Strömmer hänvisar också till ”när vi har tittat på det”. Men jag har inte sett någon utredning eller några utredningsdirektiv. Så hur ska jag som riksdagsledamot, som också har ansvar för att granska regeringen, kunna säkerställa att detta faktiskt är omhändertaget? Vi har inte sett någonting som visar det, och det tycker jag är dåligt. Jag förstår att ledamoten behöver lita på de experter som man hör prata. Men det vore väl ändå väldigt lämpligt med en utredning kring en brottsofferlag?

Jag menar att det inte räcker att ge olika uppdrag till olika instanser. Jag tror att ledamoten, som själv är polis, vet hur det är när saker ramlar mellan stolarna. Den har det uppdraget och den har det uppdraget, men man har lite olika uppdrag. Det är otroligt kärvt ute i kommunerna nu, särskilt efter åren med Tidöregeringen, och då kommer man att backa från sitt ansvar.

Det är därför vi behöver samla alla aktörernas ansvar, med brottsoffret i fokus. Och det är därför jag igen vädjar om Liberalernas medhåll i frågan inför voteringen på onsdag. Det skulle vara väldigt bra för landets brottsoffer.

Herr talman! Tack, Martin Melin, för ett bra anförande!

Nu står mitt hopp lite till ledamoten Martin Melin och Liberalerna, måste jag säga. För när Moderaterna, men kanske framför allt Sverigedemokraterna, pratar om ett brottsofferperspektiv, vilket jag tror att alla i den här kammaren står bakom, handlar det för Sverigedemokraterna ensidigt om skärpta straff.

Vi har stått bakom de skärpningar vi har gjort och som jag har varit med och debatterat. Men Liberalerna är det parti i Tidögänget som orkar se helheten. När jag tittade på de olika partiernas brottsofferpolitik inför valet såg jag att det av Tidöpartierna faktiskt är Liberalerna som har någon form av helhetsperspektiv och orkar prata om det förebyggande arbetet och den operativa samverkan nära brottsoffren och orkar se till det viktiga civilsamhället och vad det gör för brottsoffer. Det är bra politik, tycker jag, som jag tycker att vi borde kunna kroka arm i.

Nu på onsdag är det votering om att utreda en brottsofferlag. En expertutredning skulle kunna titta på de juridiska svårigheter som finns när det gäller en brottsofferlag. Rättighetslagstiftningar är inte enkla, men Liberalerna har historiskt varit ett parti för olika rättighetslagstiftningar. Det var inte helt enkelt med barnkonventionen heller. Men jag tror att vi behöver uttala de behov som finns runt individen och synliggöra vilken aktör som har ansvar för vad. Kan Liberalerna överväga att utreda en brottsofferlag?

Fru talman! Vi socialdemokrater är inte heller noga med i vilken pärm lagen finns. Men en samlad lagstiftning ger ändå ett enhetligt och tydligt besked inte bara till alla landets brottsoffer och deras anhöriga utan såklart också till de aktörer som man vill ålägga ett särskilt ansvar att ge just rätt information, rätt stöd och rätt hjälp i tid.

Låt mig fråga så här: Finns det några delar i det som vi menar skulle kunna finnas i en brottsofferlag som Moderaterna skulle vilja titta vidare på? Jag kan nämna några som jag är särskilt intresserad av.

Det handlar om rätten att få sin sak prövad när man har blivit utsatt för kränkning även om förövaren står åtalad för andra brott med strängare straff.

Det handlar om det operativa och den nära samverkan. Jag brukar nämna Trygghetens hus i Bollnäs som ett mycket gott exempel. Just förutsättningarna för socialtjänst, polis och hälso- och sjukvård lokalt att kroka arm är jag lite extra intresserad av.

Det handlar också om civilsamhällets otroligt viktiga roll. Nu har det gått fyra år av en väldigt osäker tid just för civilsamhället. Brottsofferjouren fick ett ganska rejält neddraget anslag det första året och sedan en gång till. Det finns ingen trygg finansiering för dess stödlinje.

Kvinnojourerna står nu med nästan 40 skyddade boenden som har lagts ned eller som är vilande på grund av Ivos krav på tillståndsplikt. Där ser vi en misslyckad implementering, även om intentionen var väldigt god.

Är det något av det här som ledamoten skulle vilja säga att Moderaterna är beredda att titta vidare på redan före valet?

Fru talman! Jag vill också rikta ett tack till ledamoten Ludvig Ceimertz för ganska rimliga diskussioner när det gäller brottsofferfrågor och mäns våld mot kvinnor som vi har haft med varandra i den här kammaren och utanför kammaren.

Jag har verkligen uppskattat att ledamoten har hållit sig för god för att använda landets våldsutsatta, kanske framför allt kvinnor och barn, som slagträn för att vinna några billiga politiska poänger.

Jag tycker att ledamoten Ceimertz verkligen har haft blicken på målet för att förbättra för landets alla brottsoffer. Det uppskattar jag.

Jag skulle också vilja säga någonting om brottsofferlagen. Den 6 september 2022, precis innan valet, lovade Moderaterna att införa en brottsofferlag. Man slog på stora trumman.

Gunnar Strömmer var då inte justitieminister, men aspirerade på den posten. Han är själv jurist och borde veta vad som är komplicerat och inte, och han lovade att införa en brottsofferlag.

I februari 2023, efter att vi socialdemokrater hade gjort ett politiskt utvecklingsarbete, sträckte vi ut handen till Moderaterna om att kroka arm i att ta fram utredningsdirektiv till en brottsofferlag.

Under nationella brottsofferveckan, där justitieministern höll inledningstal, samma månad satt jag i publiken och blev mycket glad när justitieministern talade positivt om en brottsofferlag. Jag minns det.

Jag blev förvånad när man säger att man har tittat på frågan. Det finns inga offentliga handlingar som vi andra riksdagsledamöter kan följa upp. Det finns ingen utredning. Varför vill ni inte stå bakom att utreda frågan?

Fru talman! Vi gjorde väldigt mycket viktigt. På kvinnofridsområdet införde vi barnfridsbrottet, höjde minimistraffet för grov fridskränkning och gjorde skärpningar av kontaktförbudet. I dag vill vi gå längre och införa områdesarrest; det ska vara förövarens geografiska område som begränsas och inte brottsoffrets. Där hoppas jag att vi en dag kommer att vara överens.

Det är också väldigt glädjande att ledamoten ser positivt på att utreda en brottsofferlag. Det finns chans att votera om det redan nu på onsdag. Anledningen till att vi inte införde en sådan tidigare tror jag var att vi gjorde många andra saker, och jag vet inte heller om vi hade sett det här framför oss förrän vi i början av den här mandatperioden träffade Brottsofferjouren. Äras den som äras bör! Civilsamhället är otroligt viktigt – lyssna på civilsamhället! Brottsofferjouren beskrev tydligt ensamgörandet och hur människor faller mellan stolarna och slussas mellan olika instanser. Man gav också förslaget att införa en brottsofferlag. Det tyckte vi socialdemokrater var utmärkt.

Detta var också någonting som justitieminister Gunnar Strömmer utlovade i valrörelsen 2022. Det hade varit väldigt smakfullt om man hade följt upp det vallöftet och i alla fall tillsatt en utredning av hur en brottsofferlag skulle kunna införas, om man nu menar allvar med att man vill ha ett perspektivskifte och ha fokus på just brottsoffers rättigheter.

Jag är stolt och glad över vad vi har gjort, men vi har inte gjort tillräckligt. Föregående regering gjorde inte tillräckligt för landets brottsoffer, regeringen dessförinnan gjorde inte tillräckligt och nuvarande regering har absolut inte gjort tillräckligt. Detta är den första proposition vi debatterar under mandatperioden – som snart är slut – som har att göra med brottsoffers rättigheter. Jag sitter i justitieutskottet och deltar i de debatter som handlar om brottsoffer och deras rättigheter. Förra veckan debatterade vi heder, och det var den första proposition som grundade sig på en utredning som nuvarande regering tillsatt. De tidigare propositioner vi har debatterat och beslutat om har grundat sig på utredningar som vår regering tillsatte. Jag tror att vi allihop i den här kammaren har mycket att göra för brottsoffer.

Fru talman! Tusen tack till Rashid Farivar för frågan, som ger mig chans att prata lite om Socialdemokraternas tidigare brottsofferpolitik! Jag känner mig trygg med och stolt över att vi lyckades åstadkomma mycket under de åren. Vi fick ett helt blankt papper från regeringen Reinfeldt i brottsofferpolitiken. Den här mandatperioden har vi tittat tillbaka och velat utveckla vår politik, och vi har fått fler och nya idéer om vägar framåt.

Jag vill fokusera på frågan om brottsoffer, eftersom det är den som debatten gäller. I regeringsställning stärkte vi stödet till landets kvinnojourer och brottsofferföreningar och gjorde stödet mer långsiktigt, vilket var bra och viktigt. Som jag nämnde i mitt anförande gjorde vi också väldigt mycket gällande ersättningar. Vi gjorde en kraftig höjning, minst en fördubbling, av kränkningsersättningarna, som var ganska låga under regeringen Reinfeldt. Vi utvidgade också rätten till kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper. Vi stärkte rätten till ersättning för efterlevande anhöriga genom en ny form av ideell ersättning, en så kallad särskild anhörigersättning. Den tycker jag är särskilt viktig. Vi utvidgade också möjligheterna för brottsoffer att utmäta gärningspersonens frihetsberövandeersättning.

Jag är väldigt glad över den positiva inställningen till mitt anförande. Om Sverigedemokraterna nu säger sig värna brottsoffer, varför vill man inte se en samlande brottsofferlag som på riktigt skulle stärka och samla brottsoffers rättigheter?

Fru talman! I dag debatterar vi propositionen Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Och jag vill börja med att säga: Bra jobbat, justitieminister Gunnar Strömmer. Tack för detta!

Huvudspåret i den här propositionen handlar om att det ska bli enklare för brottsoffer att få ut sin brottsskadeersättning utan att de själva ska behöva ha kontakt med sin förövare. Barn som är brottsoffer ska få sina ersättningar bättre skyddade fram till myndighetsdagen.

Detta är viktigt och bra, och det är ett naturligt nästa steg på de förbättringar vi socialdemokrater gjorde förra mandatperioden när vi genomförde den då största brottsofferreformen på 20 år. Bland annat fördubblades nivåerna på kränkningsersättning. Det infördes en särskild anhörigersättning för efterlevande, och utmätningsreglerna förbättrades så att betalning till brottsoffer prioriterades högre vid skulder till kronofogden.

Från och med den 1 september i år blir ersättningsreglerna faktiskt ännu lite enklare, tydligare och rättvisare. Extra glädjande är att alla partier är överens om att vi måste stärka brottsoffers rättigheter.

Men jag vill inte bara tacka regeringen för den här propositionen, utan jag vill framför allt rikta ett varmt och stort tack till civilsamhället. Unizon, Roks, Brottsofferjouren, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, Rädda Barnen och andra barnrättsorganisationer – för att nämna några. Ni gör ett makalöst arbete i att ge unikt stöd till den enskilda, i att opinionsbilda och i att folkbilda – även oss politiker. Också riksdagsledamöter har två öron och en mun.

Det är så viktigt att vi får en gedigen förståelse för hur det kan upplevas att utsättas för brott och våld och inte fångas upp av samhällets skyddsnät och för var de största bristerna finns.

Några av de starkaste berättelserna, som har satt sig hos mig, handlar om eftervåldets fruktansvärda konsekvenser. Det handlar om mammor som flyr med sina barn från en livsfarlig partner. Även i de få fall man faktiskt lyckats få fram tillräcklig bevisföring för en fällande dom kan förövaren ändå fortsätta plåga sina offer genom eftervåld. Det kan handla om en utdragen bodelning, upprepade vårdnadstvister och rätten till den tidigare gemensamma bostaden. Det är helt orimligt att brottsoffer då också ska behöva stå där ensam och kräva sitt rättmätiga skadestånd.

Det finns dock även andra berättelser, till exempel från dem som får sina hem helt förstörda på grund av att gängen begår misstag i sina galna sprängdåd. Även de har vittnat om stort trauma, en stark upplevelse av ensamhet och allt bök med försäkringsbolag, hotellnätter och ersättningar. Där är brottsskadeersättningen såklart också en viktig del.

Jag tror alltså att den här propositionen behövs, för alla brottsoffer i landet. Jag vill dock höja ett varningens finger. Människor får inte tro att det nu blir lekande lätt för brottsoffer att få ut ersättning direkt efter dom. Så är det tyvärr inte. Men den största och viktigaste vinsten är att brottsoffret inte själv ska behöva begära in skadeståndet från sin förövare.

För ordningens skull vill jag dock förtydliga att även det nya regelverket kan innebära en uppdelning och ett splittrat system mellan Brottsoffermyndigheten, försäkringsbolaget och Kronofogden.

Jag tycker att stiftelsen Tryggare Sverige har tydliggjort luckorna i propositionen väl. De betonar bland annat att det är skillnad på brottsskadeersättning och skadestånd. De varnar också för att en underfinansiering av Brottsoffermyndigheten kan försena och försvåra handläggningstider och bemötande.

Tryggare Sverige hänvisar också till utredningens eget resonemang om ett väldigt smalt utredningsdirektiv, som gör det omöjligt att i grunden göra om ersättningsystemet för brottsoffer. De säger i sitt remissvar: ”Avslutningsvis ser vi därför gärna att den här utredningen … får ett nytt och utvecklat mandat med vidare direktiv för att gå vidare och utreda hur det samlade brottsofferomhändertagandet måste fungera under de närmaste 10 åren åtminstone.” Jag kunde inte hålla med mer.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom propositionen, men vi har två reservationer.

För det första föreslår vi en kontrollstation, att man följer upp utfallet av lagstiftningen så att brottsoffer upplever utbetalningarna som avsevärt smidigare också i praktiken. Vi föreslår också att man följer upp det utvidgade skadeståndsansvaret för vårdnadshavare, så att man ser att de redan befintliga jämkningsreglerna fungerar och tillämpas mot orimliga skadeståndskrav och att det inte slår hårt mot familjer med en redan mycket utsatt ekonomisk situation och med det snarare fungerar kontraproduktivt.

För det andra vill vi socialdemokrater se en brottsofferlag. Alltför många brottsoffer vittnar om en stark känsla av ensamhet efter att ha blivit utsatt för brott. Det är besvärligt att navigera mellan olika lagar och instanser och att få rätt stöd och rätt information i rätt tid.

Många känner att man faller mellan de berömda stolarna och att det saknas ett helhetsgrepp om ens livssituation, som kan te sig otroligt krisartad efter att man blivit utsatt för brott. Mer måste göras för att stärka brottsoffers ställning och för att säkerställa ett tydligt och bra bemötande från hela samhället – oavsett vem man är eller var i landet man bor.

Målet tänker jag måste vara att man redan vid det första mötet med polis eller kanske socialtjänst eller hälso- och sjukvård, där man berättar vad man blivit utsatt för, ska få en tydlig genomgång av sina rättigheter, vem som ansvarar för vad och hur processen kommer att se ut när man anmäler brottet. Det ska självklart anpassas efter vilken typ av brott man har blivit utsatt för.

Vi vill därför att det utreds och införs en ny brottsofferlag där brottsoffers behov samlas och rättigheter stärks. En ny lag behöver ta fasta på lite olika delar, som utredningen behöver titta på.

För det första behövs det stöd och rättigheter i de rättsliga processerna. Det kan handla om information om förundersökning, möjlighet till stöd i domstol samt rätten till målsägandebiträde, skadeståndets regelverk och information när förövaren har permission eller slut på verkställighet. Det kan också handla om rätten att få sin sak prövad när man blivit utsatt för kränkning, även om förövaren står åtalad för andra brott med strängare straff.

För det andra behövs det stöd i det praktiska och operativ samverkan nära brottsoffret. Det kan handla om till exempel en task force när ens hem blivit utsatt för sprängning eller om allt det praktiska stöd som behövs för att kunna fly med sina barn från en livsfarlig, våldsam man.

För det tredje behövs det kvalificerat stöd av hälso- och sjukvården. Att bli utsatt för brott är oerhört traumatiskt. Rätten till stödsamtal och traumabehandling kan behöva förtydligas. I vissa fall gäller det även behovet av samverkan mellan exempelvis psykiatri och socialtjänst.

För det fjärde behövs det stöd för ett nytt liv i trygghet och frihet. För den som lämnar en våldsam relation eller flyr från hedersförtryck kan det innebära behov av ekonomiskt stöd, hjälp med stadigvarande boende och stöd till en trygg egenförsörjning.

Sist men inte minst har civilsamhället en viktig roll. Det unika och viktiga stöd som en ideell förening, som kvinnojourerna och Brottsofferjouren, kan ge är värt att lyfta fram särskilt. En brottsofferlag behöver också kunna inkludera civilsamhällets förutsättningar att exempelvis bedriva skyddade boenden, ingå IOP-avtal och samverka nära med kommunerna.

Fru talman! Bäst för brottsoffer är såklart när brott aldrig begås. Det förebyggande arbetet behöver intensifieras. Men när brott ändå sker måste samhällets samlade stöd finnas där för den utsatta. Det handlar om trygghet, om respekt och om upprättelse.

Det ser ut att bli en väldigt jämn omröstning. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet står bakom att utreda en brottsofferlag. Nu håller vi tummarna att fler vill ansluta sig till detta vid voteringen på onsdag.

Jag yrkar bifall till reservation 2, om en brottsofferlag, och reservation 3, om en kontrollstation.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring (S).

Herr talman! Hedersförtryck har inte någon plats i vårt samhälle.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär att människor, främst kvinnor och flickor men också pojkar, män och hbtqi-personer, begränsas i sina liv och utsätts för påtryckningar och våld som syftar till att upprätthålla familjens kontroll över individen. Själva påtryckningarna och kontrollen av individens frihet kan utföras av en eller flera personer, men våldet sanktioneras inte sällan av stora delar av, eller hela, nätverket. Samma person kan också vara såväl brottsoffer som förövare. Detta är viktig kunskap att ha med sig, och det är viktigt att förstå kraften i förtrycket och utsattheten för den som försöker slå sig fri.

Herr talman! Varje person har rätt att bestämma över sin kropp och sitt liv. Här finns inget utrymme för kompromiss. Alla i Sverige ska få älska vem de vill, gifta sig med vem de vill eller välja att inte gifta sig alls. Alla i Sverige ska vara fria att klä sig som de vill och att få vara sig själva – den de vill vara.

I dag debatterar representanter från justitieutskottet propositionen Stärkt lagstiftning mot hedersrelaterat våld och förtryck. Eftersom jag är först ut i denna debatt vill jag kortfattat redogöra för vad propositionen innebär.

Det straffbara området för brotten vilseledande till äktenskapsresa, som byter namn till äktenskapsresebrott, och äktenskapstvång utvidgas. Det införs ett nytt brott i form av äktenskapsresebrott mot barn. Försök till äktenskapsresebrott och äktenskapsresebrott mot barn kriminaliseras. Straffen för äktenskapstvång, barnäktenskapsbrott och äktenskapsresebrott skärps. Förbudet mot att erkänna otillåtna utländska äktenskap ska gälla utan undantag.

För att dessa brott ska kunna utredas och den eller de som är ansvariga ska kunna dömas kommer nu också hemliga tvångsmedel att få användas i förundersökningar om äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott.

Återigen har vi en enig kammare, vilket jag anser är ett styrkebesked i dessa frågor.

Jag tycker att det är särskilt bra att brotten och straffskärpningarna kompletteras med möjligheten att använda avlyssning och kameraövervakning i förundersökningarna. Detta med hemliga tvångsmedel är nämligen en akilleshäl för mig när det gäller mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld då jag menar att alltför mycket ansvar för bevisföring läggs på den utsatta.

Detta är ett ansvar som innebär en särskild utsatthet när det gäller ett barn – som i de här fallen av hedersproblematik i hela sitt liv har fostrats in i att familjens sätt att leva är det enda riktiga och att den egna längtan och de egna önskningarna och valen är fel om de inte överensstämmer med familjens heder. Här måste samhället kunna kliva in, och man får inte heller glömma eventuella syskon.

Herr talman! Det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste upphöra, och samhället måste reagera mot alla former av detta våld och förtryck. Under Socialdemokraternas tid i regeringsställning togs ett flertal viktiga steg när det gäller såväl straffskärpningar som förebyggande arbete. Men arbetet måste fortgå. Rapporter om förtryckta och bortförda kvinnor och barn kommer alltjämt.

Det som gör mig riktigt orolig nu, herr talman, är Brås utvärdering av hedersbrottet, som infördes 2022. Utvärderingen, som kom förra veckan, visar hur otroligt få fall som leder till åtal och dom. Men den visar också något ännu värre: att livssituationen för de våldsutsatta inte förbättras efter en anmälan. Vi står här i kammaren och debatterar och beslutar om nya lagar med syfte att stärka alla människors rätt till ett liv fritt från våld, men lagarna behöver också användas på rätt sätt.

Jag tror att Socialdemokraternas förslag om att kunna använda hemliga tvångsmedel i fler fall är helt rätt. Likaså är jag övertygad om att kontaktförbudet behöver uppdateras med en områdesarrest i de fall där hotbilden är extra stor och också kan komma från flera aktörer. Det är i de fallen förövaren som ska hålla sig inom ett visst geografiskt område så att skyddspersonen kan röra sig mer fritt, och hennes vistelsekommun får inte röjas.

Men framför allt har vi lång väg att gå när det gäller det förebyggande, kunskapshöjande och samverkande arbetet. Vi socialdemokrater har ett särskilt yttrande där vi menar att om straffskärpningar inte kombineras med kunskapshöjande och förebyggande insatser är risken att lagstiftningen inte når full effekt och i värsta fall fungerar kontraproduktivt. Vi socialdemokrater menar att det för varje krona som läggs på det repressiva ska läggas minst lika mycket på det förebyggande arbetet.

Det handlar såklart om förstärkningar till skola och socialtjänst – för fler kollegor, möjlighet till kompetensutveckling och mer tid för varje individ man möter. Det handlar också om arbetsmarknadspolitik. Det är via jobben som vi bygger gemenskap och ett starkt samhälle. Men det handlar också om bättre operativa samverkansmodeller.

Här tycker jag att Trygghetens hus i Bollnäs är ett föredömligt exempel. Under samma tak finns polis, socialtjänst och kvinnojour, och de krokar arm med skolorna, hälso- och sjukvården och civilsamhället för att kunna förebygga, upptäcka och lagföra mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterade brott. De jobbar också tillsammans för att kunna ge den utsatta ett adekvat stöd och skydd. I detta hus finns också mångårig expertkunskap om just hedersvåld.

Den här kunskapen om hedersvåldet måste öka i hela samhället för att vi bättre ska kunna förebygga, upptäcka och stoppa hedersvåldet, oavsett i vilka sammanhang det misstänks finnas. Det behövs också kunskap för att kunna ge rätt stöd till den utsatta när det gäller att bygga upp ett nytt liv i trygghet och frihet och i en ny gemenskap.

Herr talman! Nyckelpersoner för att kunna vända dessa patriarkala strukturer och de våldsspiraler som heder innebär är självklart de unga som i dag växer upp i hem som präglas av hedersnormer. Det är så vi historiskt har byggt jämställdheten och friheten i Sverige. Kvinnorna har, steg för steg, varit ytterst delaktiga och drivande i kampen för jämställdhet.

Nu är det dags för en ny kamp. Socialdemokraterna vill se ett nationellt förebyggande program som riktar sig till unga pojkar och flickor som befinner sig i sammanhang där strukturer och normer med koppling till heder är tongivande. Ett mycket gott exempel på ett sådant program är Shanazi hjältar och hjältinnor, som startade i Linköping och nu finns etablerat i Gävle kommun.

Verksamheten syftar till att uppnå attitydförändringar genom utbildning och förebildsarbete bland unga killar och tjejer som lever i hederskulturer. Man har också följdforskat på arbetet, och Högskolan i Gävle har kunnat visa att det går att bryta gamla föreställningar och hårt sittande normer och i stället sprida värderingar om jämställdhet och rätten att leva sitt liv som den man är, fri från förtryck, till fler.

Herr talman! Jag har haft äran att få delta i Shanazis avslutningsceremoni, som hålls varje år efter avslutad utbildning. Jag har fått höra deltagarna hålla tal till publiken om vilken resa de gjort, om var de var innan och om vilka drömmar de nu har för framtiden.

Jag har också fått se väldigt stolta mammor och pappor i publiken, som när det har fallit bäst ut har kunnat följa sina barns resor och vid sidan om också gjort sina egna resor. Det är så vi förändrar världen på riktigt.

Fru talman! Om Anna Wallentheim var positiv får väl jag vara dysterkvisten här i dag. Det brukar jag inte vara, men det är dags.

Jag blev väldigt besviken över svaret och över icke-svaret, kanske man kan säga, om de barn som är extra sårbara och utsatta och som vi vet att gängen riktar in sig på att rekrytera. Det är inte bara rekrytering på nätet, crime as a service, utan vi vet att gängkriminella står utanför anpassad skola där barn med intellektuell funktionsnedsättning går. Vi vet också att barn som inte klarar skolan är extra utsatta. Vi vet att barn med NPF-diagnoser som inte får rätt hjälp i tid är extra utsatta för att dras in i gängen. Och vi vet att barn som utsätts för våld i hemmet är extra sårbara.

Jag menar att det är otroligt viktigt att prata om utsatta barn när det gäller nyrekryteringen till gängen och våga se sambandet mellan att först vara brottsoffer och sedan bli förövare. Gör vi inte det, justitieministern, då kommer vi inte att kunna sätta in rätt insatser, och då kommer vi inte att få stopp på våldsspiralen. Ställer vi inte rätt diagnos kan vi inte sätta in rätt medicin.

Vi har kunskapen. Vi får den genom gedigen internationell forskning, bland annat från Storbritannien. Vi får den från Barnombudsmannen, till exempel i rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Vi får den från Brås rapporter, bland annat den om barn under 15 år som begår allvarliga brott.

Vi ser i Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar att även när polis, skola, socialtjänst och sjukvård vet om att det kan finnas våld i hemmet avvaktar man i stället för att agera. Här går utvecklingen åt fel håll. Barn får vänta för länge när de blivit utsatta för barnfridsbrott. De utreds inte i tid. Vi ser hur tidsfrister inte hålls när barn utsätts för brott. Vi ser hur Unizon och Roks larmar om nedläggningar av skyddade boenden.

Fru talman! Om Anna Wallentheim var positiv får väl jag vara dysterkvisten här i dag. Det brukar jag inte vara, men det är dags.

Jag blev väldigt besviken över svaret och över icke-svaret, kanske man kan säga, om de barn som är extra sårbara och utsatta och som vi vet att gängen riktar in sig på att rekrytera. Det är inte bara rekrytering på nätet, crime as a service, utan vi vet att gängkriminella står utanför anpassad skola där barn med intellektuell funktionsnedsättning går. Vi vet också att barn som inte klarar skolan är extra utsatta. Vi vet att barn med NPF-diagnoser som inte får rätt hjälp i tid är extra utsatta för att dras in i gängen. Och vi vet att barn som utsätts för våld i hemmet är extra sårbara.

Jag menar att det är otroligt viktigt att prata om utsatta barn när det gäller nyrekryteringen till gängen och våga se sambandet mellan att först vara brottsoffer och sedan bli förövare. Gör vi inte det, justitieministern, då kommer vi inte att kunna sätta in rätt insatser, och då kommer vi inte att få stopp på våldsspiralen. Ställer vi inte rätt diagnos kan vi inte sätta in rätt medicin.

Vi har kunskapen. Vi får den genom gedigen internationell forskning, bland annat från Storbritannien. Vi får den från Barnombudsmannen, till exempel i rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. Vi får den från Brås rapporter, bland annat den om barn under 15 år som begår allvarliga brott.

Vi ser i Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar att även när polis, skola, socialtjänst och sjukvård vet om att det kan finnas våld i hemmet avvaktar man i stället för att agera. Här går utvecklingen åt fel håll. Barn får vänta för länge när de blivit utsatta för barnfridsbrott. De utreds inte i tid. Vi ser hur tidsfrister inte hålls när barn utsätts för brott. Vi ser hur Unizon och Roks larmar om nedläggningar av skyddade boenden.

Fru talman! Hej, justitieministern! Tack, alla inblandade, för den här debatten om en otroligt angelägen fråga! Mycket viktigt har redan lyfts upp av mina kollegor, men jag skulle vilja fokusera på något som är en hjärtefråga för mig, nämligen de utsatta och sårbara barnen.

Dessa barn ska kunna leva ett gott och tryggt liv – det måste helt enkelt alltid vara målet och en rättighet för varenda unge. Det är också de sårbara och utsatta barnen som är mest lättåtkomliga och kan hamna i klorna på gäng som jagar nya möjliggörare och utförare. Där hörde jag inga löften framåt från justitieministern.

Det första jag tänker på är de barn som inte klarar skolan. Sveriges Lärare släppte i dag rapporten F som i fängelse. Den visar att oddskvoten för att senare i livet dömas till fängelse är 9 gånger högre för elever med högst åtta godkända betyg från grundskolan och 14 gånger högre för elever som helt saknar slutbetyg, jämfört med elever utan underkända betyg.

Sveriges Lärares krav på oss i rikspolitiken är lika tydliga som självklara: Alla elever ska få det stöd de behöver i tid. Lärares villkor måste stärkas med mindre klasser och mer tid att förbereda och följa upp undervisningen. Staten måste ta ett större ansvar för finansiering och resursfördelning.

Misslyckas skolan med att ge alla elever rätt förutsättningar att lyckas ökar risken för kriminalitet.

Vi vet också att de här gängen inte drar sig för att rikta in sin rekrytering mot barn med intellektuell funktionsnedsättning i anpassad skola. Det är fruktansvärt hänsynslöst och cyniskt. Det är viktigt att regeringen tar den här frågan på yttersta allvar och stöttar kommunerna och skolorna och säkerställer att man har tillräckliga resurser för att bygga rejäla skyddsvallar runt de här barnen.

Fru talman! Andra ytterst sårbara barn är de barn som utsätts för eller som upplever våld på den plats där de ska vara som allra tryggast – i hemmet. Våld föder våld; det vet vi. Vi vet också att konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Det finns stor risk för psykisk ohälsa. Detta får konsekvenser för barnens självkänsla och för deras affektreglering. Man kan också se sämre skolresultat, missbruksproblematik och ökad risk för kriminalitet.

Egentligen är detta ganska logiskt. Det är inte konstigt att en del av de barn som lever i en stor maktlöshet och i ett hem där våld är fullkomligt normaliserat och en del av vardagen söker sig till status, makt och våldskapital utanför hemmet.

Vi ser nu en fullkomlig eskalering av nyrekryteringen. Det är som en pandemi som sprider sig fort över landet, över nätet och faktiskt i alla typer av bostadsområden. Under coronapandemin sa den dåvarande regeringen att frågan om pengar inte ska stå i vägen för kommuners och regioners förmåga att rädda liv. Samma tydliga svar borde den nuvarande regeringen ha gett när det gäller nyrekryteringen.

Jag undrar vilka insatser som justitieministern ser framför sig när det gäller att bygga trygga skyddsvallar runt de sårbara och utsatta barnen – för deras skull men också för att kunna bryta nyrekryteringen.

(forts.)

Fru talman! Hej, justitieministern! Tack, alla inblandade, för den här debatten om en otroligt angelägen fråga! Mycket viktigt har redan lyfts upp av mina kollegor, men jag skulle vilja fokusera på något som är en hjärtefråga för mig, nämligen de utsatta och sårbara barnen.

Dessa barn ska kunna leva ett gott och tryggt liv – det måste helt enkelt alltid vara målet och en rättighet för varenda unge. Det är också de sårbara och utsatta barnen som är mest lättåtkomliga och kan hamna i klorna på gäng som jagar nya möjliggörare och utförare. Där hörde jag inga löften framåt från justitieministern.

Det första jag tänker på är de barn som inte klarar skolan. Sveriges Lärare släppte i dag rapporten F som i fängelse. Den visar att oddskvoten för att senare i livet dömas till fängelse är 9 gånger högre för elever med högst åtta godkända betyg från grundskolan och 14 gånger högre för elever som helt saknar slutbetyg än för elever utan underkända betyg.

Sveriges Lärares krav på oss i rikspolitiken är lika tydliga som självklara: Alla elever ska få det stöd de behöver i tid. Lärares villkor måste stärkas med mindre klasser och mer tid att förbereda och följa upp undervisningen. Staten måste ta ett större ansvar för finansiering och resursfördelning.

Misslyckas skolan med att ge alla elever rätt förutsättningar att lyckas ökar risken för kriminalitet.

Vi vet också att de här gängen inte drar sig för att rikta in sin rekrytering mot barn med intellektuell funktionsnedsättning i anpassad skola. Det är fruktansvärt hänsynslöst och cyniskt. Det är viktigt att regeringen tar den här frågan på yttersta allvar och stöttar kommunerna och skolorna och säkerställer att man har tillräckliga resurser för att bygga rejäla skyddsvallar runt de här barnen.

Fru talman! Andra ytterst sårbara barn är de barn som utsätts för eller som upplever våld på den plats där de ska vara som allra tryggast – i hemmet. Våld föder våld; det vet vi. Vi vet också att konsekvenserna för våldsutsatta barn är ytterst allvarliga. Det finns stor risk för psykisk ohälsa. Detta får konsekvenser för barnens självkänsla och för deras affektreglering. Man kan också se sämre skolresultat, missbruksproblematik och ökad risk för kriminalitet.

Egentligen är detta ganska logiskt. Det är inte konstigt att en del av de barn som lever i en stor maktlöshet och i ett hem där våld är fullkomligt normaliserat och en del av vardagen söker sig till status, makt och våldskapital utanför hemmet.

Vi ser nu en fullkomlig eskalering av nyrekryteringen. Det är som en pandemi som sprider sig fort över landet, över nätet och faktiskt i alla typer av bostadsområden. Under coronapandemin sa den dåvarande regeringen att frågan om pengar inte ska stå i vägen för kommuners och regioners förmåga att rädda liv. Samma tydliga svar borde den nuvarande regeringen ha gett när det gäller nyrekryteringen.

Jag undrar vilka insatser som justitieministern ser framför sig när det gäller att bygga trygga skyddsvallar runt de sårbara och utsatta barnen – för deras skull men också för att kunna bryta nyrekryteringen.

(forts.)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han tar upp viktiga aspekter av det ekonomiska våldet.

Jag tror att vi läser både regeringens text, utredningen och vår reservation och motion gällande detta ärende lite olika. Det vi socialdemokrater vill se är en separat tillsatt utredning och en egen straffbestämmelse för ekonomiskt våld.

Vissa delar i den här propositionen om psykiskt våld tar också sikte på det ekonomiska våldet, och det är bra. Det är vi socialdemokrater helt för, men det vi också säger, och som jag tror att vi är överens om i den här kammaren, är att propositionen om psykiskt våld också ska fungera normbildande. Det ska också fungera lite som en väckarklocka för de instanser som kommer i kontakt med både våldsutövarna och brottsoffren.

Många myndigheter, som till exempel Försäkringskassan, samt socialtjänsten och skolan behöver fånga upp varningssignalerna om att någon utsätter andra – eller utsätts – för våld. Jag tror därför att särskilda straffbestämmelser är väldigt bra och relevant. Om vi hade haft en egen straffbestämmelse om ekonomiskt våld hade det visat att vi i denna kammare är överens om att detta är en brottslig handling.

Det finns många olika delar i det ekonomiska våldet. Det kan handla om att man får en veckopeng och inte får tillgång till sin egen ekonomi. Det kan handla om att man måste be om pengar och om att någon tar lån i ens namn. Det är många olika delar, men vi tror att en egen ny utredning – som vi vill se – som tydligt definierar och tar sikte på det ekonomiska våldet och tar fram en egen brottsbestämmelse kan bli förebyggande och normbyggande och göra det lättare för samhällsviktiga instanser att upptäcka det här.

Jag hoppas att Moderaterna tänker om, men vi får följa den här lagstiftningen.