Noria Manouchi

Fru talman! För Moderaterna är det extremt viktigt att vi kommer till rätta med att äldre inte får vård i tid. Om inte kommunpolitikerna är intresserade av att anställa läkare behöver de inte göra det. Det är en valmöjlighet de har. Detta är ett verktyg som regeringen ser till att kommunerna har och kan använda sig av om man upplever att det finns ett behov och om man har en politisk vilja att se till att äldre får vård i tid i ens kommun.

Man behöver inte använda verktyget om man anser att det bara kommer att ställa till med problem att äldre får vård i tid. Men om man väljer bort att anställa läkare när den möjligheten finns och behovet är uppenbart tror jag att man får stå till svars för det inför väljarna på valdagen.

Vi vet att 10 procent av dem som är utbildade till läkare inte arbetar som läkare i dag i Sverige. Kanske är det just en annan typ av arbetsplats som skulle locka dem tillbaka till yrket. Detta skulle vara en fantastisk bieffekt av reformen, som jag tror att ledamoten från Centerpartiet helt bortser från.

För Moderaterna handlar detta om att kommunerna ska få fler möjligheter att tillgodose att varje äldre person i behov av vård också kan få det i tid och av en läkare. Att Centerpartiet är motståndare till detta tycker vi är tråkigt.

Fru talman! Ledamoten beskriver en splittring som jag inte alls upplever i det här förslaget, tvärtom. Det är vår absoluta ambition att detta ska förbättra för de äldre patienter som i dag inte får tillgång till läkare trots att de har rätt till det, kanske för att samarbetet mellan kommun och region inte fungerar eller vad nu skälet kan vara till att läkaren inte svarar på sjuksköterskornas samtal, vilket det berättas om i vissa kommuner.

Att en kommun får möjlighet att se till att det finns en läkare som kan träffa patienten, som känner igen patienten och som kan se till att patienten får den vård den behöver i tid är absolut grundläggande, skulle jag vilja säga. Vår uppgift är att se till att patienter får vård på ett värdigt sätt.

Jag förstår egentligen inte hur man kan motsätta sig att kommunerna får ett verktyg för att komma till rätta med den problematik som de i dag beskriver. Vi har läkare som är utbildade men som i dag inte arbetar som läkare. Detta kan vara en möjlighet för dem att komma tillbaka till vårdyrket. Vi har rutinerade sjuksköterskor som jobbar på äldreboenden, exempelvis, och beskriver en enorm arbetsbelastning och dålig kontakt med läkare.

Att kommunen får en möjlighet att i ett sådant läge anställa en läkare skulle inte bara förbättra för den personal som redan arbetar där utan framför allt förbättra för de patienter som är beroende av den vård som läkaren kan ge.

Detta är ingen tvingande reform för kommunerna. Däremot är det ytterligare ett verktyg för dem för att komma till rätta med sina medborgares problem, och det tycker vi är positivt.

Fru talman! Om sanningen ska fram: Om alla regioner alltid levererade den läkarmedverkan som kommunerna behöver hade den här propositionen och det här verktyget inte behövts. När kommuner runt om i landet beskriver brister i tillgången till läkare måste vi dock agera.

Detta är inte en reform för att fixa ett system som redan fungerar utan en reform för att se till att kommunerna får ytterligare ett verktyg när det inte fungerar. Det är en reform för att de äldre patienter som drabbas av att systemet inte fungerar tillräckligt bra ska få ytterligare en möjlighet.

Kanske är det just den lilla kommunen som prioriterar sin kärnuppgift som kommer att hitta en läkare bland de 10 procent av läkarna som inte jobbar inom sjukvården – de läkare som inte vill söka sig till det massiva sjukhuset i Stockholm eller till de stora vårdcentralerna i storstadsområdena utan vill jobba nära patienterna, på ett äldreboende eller i kommunen, med sjuksköterskor och annan personal som kollegor.

Vi utesluter inte detta, och det borde Socialdemokraterna inte heller göra. Socialdemokraterna borde lita på kommunerna i deras avvägning av hur de ska använda sig av den här reformen. Socialdemokraterna borde stå bakom att kommunerna får fler möjligheter att själva se till att äldre får den vård de faktiskt har rätt till i tid.

Om ledamoten är intresserad av hur man effektiviserar ett system så att man blir av med hyrpersonal och i stället anställer ordinarie, fast personal kan han kika på moderatledda Skåne, som har lyckats väldigt väl med detta under mandatperioden.

Fru talman! Tack, Mikael Dahlqvist, för din fråga!

Syftet med reformen är inte att med ett förslag lösa kompetensbristen i svensk sjukvård. Det är det ärliga svaret, och det har faktiskt aldrig varit ambitionen med den här reformen. Reformens ambition är att säkerställa att kommuner som i dag saknar en tillräckligt god läkarmedverkan ska kunna agera för att se till att de äldre får tillgång till en läkare. Det tycker vi är rätt och rättvist.

Att Socialdemokraterna tycker att detta är fel och att kommuner inte borde ha verktyg för att se till att deras äldre, deras patienter, deras multisjuka och sköra äldre faktiskt får lov att träffa en läkare – ja, det får stå för Socialdemokraterna.

Angående kompetensbristen har den här regeringen gjort mycket: över 1 miljard i kompetensstärkande insatser, utökning av utbildningsplatser och satsning på primärvård och sjukvård. Om sanningen ska fram är det inte bara den här regeringen som har satsat enorma summor på primärvården; även tidigare regeringar har gjort det. Resultatet har däremot inte varit att särskilt många fler läkare anställts.

Kanske skulle de 10 procent som är utbildade läkare i dag men som inte jobbar som läkare finna att just den här typen av arbetsplats är attraktiv. Man ska inte underskatta arbetsplatsernas och arbetsgivarnas ansvar för att göra sig själv attraktiva. Kanske finns det några kommuner där ute som skulle kunna locka den där läkaren som har utbildning men som inte har funnit sig till rätta inom svensk sjukvård?

Fru talman! Vi debatterar i dag propositionen Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård. Det är i grunden en proposition om något mycket enkelt. När äldre människor behöver vård ska de också kunna få det av en läkare.

I dag ser verkligheten tyvärr ofta annorlunda ut. Kommuner runt om i Sverige vittnar om svårigheter att få den läkarmedverkan som äldre personer i särskilda boenden och hemsjukvård behöver. Det leder till onödiga väntetider, fler akuta sjukhusbesök och i en del fall en försämrad patientsäkerhet.

Den som är multisjuk, skör eller har omfattande omsorgsbehov ska inte behöva hamna mellan stolarna därför att två huvudmän inte lyckas samordna sina insatser. Det är precis detta som propositionen försöker komma åt.

Förslaget innebär alltså inte att kommunerna tar över regionernas ansvar. Det handlar inte om att skapa ett nytt huvudmannaskap. Det handlar inte om att bygga upp dubbla vårdsystem.

Regionerna kommer även fortsättningsvis att ha ansvaret för läkarmedverkan. Patienterna kommer även fortsättningsvis att vara listade på regionernas vårdcentraler. Men kommunerna får ett verktyg som de har saknat. De får möjligheten att själva anlita läkare när det behövs för att säkra kvaliteten i den kommunala vården.

Det är alltså en pragmatisk reform vi har lagt på bordet. Det är en reform som bygger på tillit till kommunerna och en reform som sätter patienternas behov före organisatoriska gränser.

Fru talman! Vi vet att äldreomsorgen behöver förändras. Människor lever längre, fler får avancerad vård i hemmet och patienter som tidigare skulle ha vårdats på sjukhus vårdas i dag i större utsträckning inom den kommunala verksamheten. Det ställer helt nya krav på medicinsk kompetens.

Kommunernas sjuksköterskor möter dagligen patienter med komplexa vårdbehov, och de behöver kunna samarbeta med läkare som känner verksamheten och som känner patienterna. Kontinuitet är inte en administrativ fråga; kontinuitet är en kvalitetsfråga och en patientsäkerhetsfråga. När samma läkare kan följa patienten över tid minskar risken för felbedömningar. Det minskar risken för onödiga sjukhusinläggningar och brister i läkemedelsbehandlingen. Detta är särskilt viktigt för de allra sköraste äldre.

Fru talman! Oppositionen har uttryckt en oro för att ansvarsfördelningen skulle bli otydlig. Jag menar att propositionen faktiskt innebär motsatsen. Den slår uttryckligen fast att kommunerna inte ansvarar för läkarvården. Regionernas ansvar ligger fast. Det som förändras är att kommunerna nu får större möjligheter att agera när verkligheten faktiskt kräver det.

Vi ska komma ihåg att kommunerna redan i dag ansvarar för omfattande hälso- och sjukvårdsinsatser. De ansvarar för sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Att samtidigt kunna knyta till sig läkarkompetens där den behövs är därför ett naturligt steg som borde vara ganska självklart.

Fru talman! Det mest intressanta med kritiken är egentligen vad alternativet skulle vara. Om en kommun upplever att läkarmedverkan inte fungerar tillräckligt väl – vilket vi vet att den inte gör överallt – ska kommunen då bara vänta? Ska äldre människor med omfattande behov bara vänta? Ska undersköterskor och sjuksköterskor stå utan det stöd de behöver i sin yrkesutövning? Ska vi verkligen säga att patienten den här gången inte är viktigare än systemet? Jag tycker inte det.

Vi moderater tycker tvärtom: När vården inte fungerar optimalt måste vi ge verksamheterna möjligheten att hitta lösningar. Det är exakt vad propositionen nu kommer att säkerställa.

Fru talman! Ytterst handlar detta om respekt för de människor som har byggt vårt land. Det handlar om de äldre som bor på särskilda boenden, den multisjuka personen som får vård i hemmet, de anhöriga som vill känna trygghet och personalen som vill kunna ge en god vård. De förtjänar en vård där rätt kompetens finns tillgänglig när den behövs, inte en vård där organisatoriska gränser står i vägen.

Därför stärker vi nu med denna proposition den medicinska kompetensen i den kommunala vården. Därför stärker vi patientsäkerheten och också den nära vården.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och till propositionen.

Herr talman! Över tid har vi kunnat se hur den organiserade brottsligheten har ätit sig in i hela samhällskroppen, och larmen angående välfärdsbrottsligheten har varit många. Den förra regeringen hade kunnat stoppa detta i tid, men det var inte prioriterat av Socialdemokraterna. Myndigheterna ville ha verktygen. De ville ha ekonomiskt starkare muskler men fick dem inte.

Moderaterna har prioriterat helt annorlunda, och resultatet är att Ivo tillsammans med polisen har stängt ned 40 HVB-hem som hade en otillräcklig verksamhet och kopplingar till kriminella gäng.

Nu undrar jag hur regeringen säkerställer att den skärpta tillsynen från Ivos sida faktiskt säkerställer både vårdkvalitet och tryggheten för barnen på HVB-hemmen också framöver.

Fru talman! I dag debatterar vi propositionen om ett slopat matkrav för serveringstillstånd. Det handlar om frihet för företagare, om rimligare regler och om ett modernare Sverige. Låt oss vara ärliga: Det nuvarande regelverket bygger på en syn på restaurang- och nöjeslivet som helt enkelt hör hemma i en annan tid.

Staten har i praktiken sagt till människor som vill öppna barer, cocktailbarer, vinbarer eller små bryggerier: Ni får lov att servera alkohol, men bara om ni samtidigt bedriver köksverksamhet enligt våra specifikationer. Ingen kund behöver efterfråga maten, och därför behöver ni inte servera någon mat. Men kostnaden för köket ska i alla fall betalas.

Det har inte varit rimligt och är inte rimligt. I nästan hela Europa fungerar det faktiskt annorlunda. I länder som Danmark, Tyskland, Nederländerna, Spanien och Italien finns pubar, vinbarer och små serveringsställen utan krav på matservering. Där utgår lagstiftningen från ordning, ansvarstagande och tillsyn, inte från hur många varmrätter som finns på menyn.

Sverige har i stället byggt upp ett system där småföretagare tvingas investera hundratusentals kronor i köksutrustning som de egentligen inte vill ha och inte behöver – bara för att uppfylla ett meningslöst formellt krav. Vi har dessutom fått en ordning där kommunerna gör helt olika. Osäkerheten för entreprenörerna blir uppenbar, och kreativa koncept stoppas innan de ens hunnit starta.

Fru talman! Detta är inte en fråga om att montera ned svensk alkoholpolitik. Det är viktigt att säga, givet oppositionens alarmistiska retorik. Åldersgränserna finns kvar. Kraven på lämplighet finns kvar. Möjligheten att ingripa mot överservering finns kvar. Även kommunernas tillsyn finns kvar. Det som tas bort är ett stelbent detaljkrav som inte fyller någon funktion i praktiken.

Fru talman! Sanningen är den att Sverige behöver fler småföretag, inte fler hinder för småföretagande. Den här reformen gör verklig skillnad för människor som vill skapa något alldeles eget, kanske någonting helt unikt. De kanske vill öppna en liten jazzbar, ett lokalt bryggeri, en vineria, ett ciderhus eller ett kulturkafé med kvällsservering. För många av dessa verksamheter innebär inte alkoholen något problem, utan det är investeringskostnaden och regelbördan som är de absoluta hindren och som ser till att dessa drömmar aldrig uppfylls. Ett kök kostar pengar. Ventilationen kostar pengar. Anpassningarna av lokalen och den storlek som krävs kostar pengar. Även tillståndsprocesserna kostar pengar.

Det är de små aktörerna som har drabbats absolut hårdast. De stora kedjorna har alltid klarat administrationen. Så här ser det ut på alla marknader. De stora kedjorna kan anställa jurister och konsulter och kan svara på alla enkäter. Men för den lilla entreprenören, den kreativa företagaren som vill testa och erbjuda ett helt nytt koncept, sätter reglerna stopp. Därför är det här också en frihetsreform för det lokala näringslivet.

Fru talman! Det har också framförts farhågor om ökad alkoholkonsumtion. De ska naturligtvis tas på allvar – alkoholpolitik är ett område där samhället måste agera ansvarsfullt. Men det är viktigt att hålla på proportionerna. Den analys som ligger bakom propositionen pekar på nästan obefintliga förändringar av den totala konsumtionen. Samtidigt finns det faktiskt ingenting som tyder på att det är just matkravet i sig som är avgörande för ordning och nykterhet. Forskningen visar snarare att det som spelar större roll är ansvarsfull servering, tillsyn, ålderskontroller och hur reglerna mot överservering följs. Det är där fokus ska ligga, inte på om en bar serverar en varm toast eller inte.

Fru talman! Det finns dessutom en principiell dimension här. Politikens uppgift är inte att detaljstyra människors verksamheter eller liv mer än vad som är nödvändigt. Vi ska sätta ramarna för säkerhet, ansvarstagande och ordning. Men inom de ramarna måste människors frihet att skapa och driva företag och att möta kunderna på en mängd olika sätt få lov att finnas. Vi ska inte ha ett system där politiken indirekt bestämmer att varje serveringsställe också måste vara en restaurang. En bar skulle faktiskt kunna vara just bara en bar.

Fru talman! Jag tror dessutom att många människor känner att dagens regelverk inte riktigt hänger med i den verklighet som de själva lever i. Svenskar reser nämligen utanför landets gränser. Vi besöker andra europeiska länder. Vi sätter oss på kvartersbarer i Köpenhamn, vinerior i Florens och små pubar i Dublin. Då är det nog ingen som tänker att samhället har spårat ur för att man inte erbjuder dagens lunch. Tvärtom upplever vi det som charmigt, inbjudande och tryggt. Tänk att vi nu ska få uppleva detta även i Malmö – ja, och förstås i resten av Sverige. Det som skapar trygga miljöer är ansvarstagande verksamhetsutövare, fungerande tillsyn och tydliga regler mot överservering, inte statliga krav på antalet stekpannor och ugnar.

Fru talman! Detta är därför en reform som kombinerar flera viktiga värden: mindre byråkrati, bättre villkor för småföretag, större frihet för entreprenörer, ett modernare regelverk och fortsatt ansvar i alkoholpolitiken. Det är en rimlig och balanserad reform som för svensk lagstiftning närmare svenskarnas verklighet. Därför yrkar jag bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi propositionen om ett slopat matkrav för serveringstillstånd. Det handlar om frihet för företagare, om rimligare regler och om ett modernare Sverige. Låt oss vara ärliga: Det nuvarande regelverket bygger på en syn på restaurang- och nöjeslivet som helt enkelt hör hemma i en annan tid.

Staten har i praktiken sagt till människor som vill öppna barer, cocktailbarer, vinbarer eller små bryggerier: Ni får lov att servera alkohol, men bara om ni samtidigt bedriver köksverksamhet enligt våra specifikationer. Ingen kund behöver efterfråga maten, och därför behöver ni inte servera någon mat. Men kostnaden för köket ska i alla fall betalas.

Det har inte varit rimligt och är inte rimligt. I nästan hela Europa fungerar det faktiskt annorlunda. I länder som Danmark, Tyskland, Nederländerna, Spanien och Italien finns pubar, vinbarer och små serveringsställen utan krav på matservering. Där utgår lagstiftningen från ordning, ansvarstagande och tillsyn, inte från hur många varmrätter som finns på menyn.

Sverige har i stället byggt upp ett system där småföretagare tvingas investera hundratusentals kronor i köksutrustning som de egentligen inte vill ha och inte behöver – bara för att uppfylla ett meningslöst formellt krav. Vi har dessutom fått en ordning där kommunerna gör helt olika. Osäkerheten för entreprenörerna blir uppenbar, och kreativa koncept stoppas innan de ens hunnit starta.

Fru talman! Detta är inte en fråga om att montera ned svensk alkoholpolitik. Det är viktigt att säga, givet oppositionens alarmistiska retorik. Åldersgränserna finns kvar. Kraven på lämplighet finns kvar. Möjligheten att ingripa mot överservering finns kvar. Även kommunernas tillsyn finns kvar. Det som tas bort är ett stelbent detaljkrav som inte fyller någon funktion i praktiken.

Fru talman! Sanningen är den att Sverige behöver fler småföretag, inte fler hinder för småföretagande. Den här reformen gör verklig skillnad för människor som vill skapa något alldeles eget, kanske någonting helt unikt. De kanske vill öppna en liten jazzbar, ett lokalt bryggeri, en vineria, ett ciderhus eller ett kulturkafé med kvällsservering. För många av dessa verksamheter innebär inte alkoholen något problem, utan det är investeringskostnaden och regelbördan som är de absoluta hindren och som ser till att dessa drömmar aldrig uppfylls. Ett kök kostar pengar. Ventilationen kostar pengar. Anpassningarna av lokalen och den storlek som krävs kostar pengar. Även tillståndsprocesserna kostar pengar.

Det är de små aktörerna som har drabbats absolut hårdast. De stora kedjorna har alltid klarat administrationen. Så här ser det ut på alla marknader. De stora kedjorna kan anställa jurister och konsulter och kan svara på alla enkäter. Men för den lilla entreprenören, den kreativa företagaren som vill testa och erbjuda ett helt nytt koncept, sätter reglerna stopp. Därför är det här också en frihetsreform för det lokala näringslivet.

Fru talman! Det har också framförts farhågor om ökad alkoholkonsumtion. De ska naturligtvis tas på allvar – alkoholpolitik är ett område där samhället måste agera ansvarsfullt. Men det är viktigt att hålla på proportionerna. Den analys som ligger bakom propositionen pekar på nästan obefintliga förändringar av den totala konsumtionen. Samtidigt finns det faktiskt ingenting som tyder på att det är just matkravet i sig som är avgörande för ordning och nykterhet. Forskningen visar snarare att det som spelar större roll är ansvarsfull servering, tillsyn, ålderskontroller och hur reglerna mot överservering följs. Det är där fokus ska ligga, inte på om en bar serverar en varm toast eller inte.

Fru talman! Det finns dessutom en principiell dimension här. Politikens uppgift är inte att detaljstyra människors verksamheter eller liv mer än vad som är nödvändigt. Vi ska sätta ramarna för säkerhet, ansvarstagande och ordning. Men inom de ramarna måste människors frihet att skapa och driva företag och att möta kunderna på en mängd olika sätt få lov att finnas. Vi ska inte ha ett system där politiken indirekt bestämmer att varje serveringsställe också måste vara en restaurang. En bar skulle faktiskt kunna vara just bara en bar.

Fru talman! Jag tror dessutom att många människor känner att dagens regelverk inte riktigt hänger med i den verklighet som de själva lever i. Svenskar reser nämligen utanför landets gränser. Vi besöker andra europeiska länder. Vi sätter oss på kvartersbarer i Köpenhamn, vinerior i Florens och små pubar i Dublin. Då är det nog ingen som tänker att samhället har spårat ur för att man inte erbjuder dagens lunch. Tvärtom upplever vi det som charmigt, inbjudande och tryggt. Tänk att vi nu ska få uppleva detta även i Malmö – ja, och förstås i resten av Sverige. Det som skapar trygga miljöer är ansvarstagande verksamhetsutövare, fungerande tillsyn och tydliga regler mot överservering, inte statliga krav på antalet stekpannor och ugnar.

Fru talman! Detta är därför en reform som kombinerar flera viktiga värden: mindre byråkrati, bättre villkor för småföretag, större frihet för entreprenörer, ett modernare regelverk och fortsatt ansvar i alkoholpolitiken. Det är en rimlig och balanserad reform som för svensk lagstiftning närmare svenskarnas verklighet. Därför yrkar jag bifall till propositionen.

(Applåder)

Herr talman! Jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt för en stockholmare att få höra hur illa det faktiskt kan gå i Stockholm. Ni är vana vid att vara bäst i klassen, att stå i centrum för svensk politik och att vara i hela landets fokus när vi diskuterar det här, oavsett vilken fråga och vilka satsningar det gäller.

Som skåning är man väl medveten om exakt den här situationen och hur ni ser på övriga delar av landet. Detta är inget nytt för oss. Jag förstår att det här är svårt och att ledamoten har ett enormt behov av att försvara Stockholms styre, trots den fruktansvärt allvarliga situation som Stockholm befinner sig i.

Det är inte så som ledamoten säger att dessa flickor har fått annan vård, i varje fall inte om man ska lita på dem som i sin desperation hör av sig till riksdagsledamöter från landets alla hörn. De står nu tvärtom helt utan vård och får klara sig själva med mycket svåra diagnoser.

Detta tycker jag att ledamoten borde ta på större allvar och kanske sända en tydligare signal hemåt till Stockholm om att vi inte kan jobba så här i Sverige. Det är inte värdigt.

Ledamoten nämner psykiatrin, ett oerhört viktigt område som blivit eftersatt i tid och otid. Det är därför den här regeringen har genomfört de största satsningarna någonsin på psykiatrin. Vi gör det genom hela kedjan, från barn- och ungdomspsykiatrin till vuxenpsykiatrin. Vi reformerar till och med elevhälsan så att ett större fokus ska ligga på barns psykiska mående. Detta kan inte ha gått ledamoten förbi. Det har stått i alla tidningar, även dem som stockholmarna läser.

(Applåder)

Herr talman! Det vore kanske lite märkligt om vi hade räknat in de regioner som inte riktigt kan redogöra för hur läget är i respektive region. När de byter digitala system och vi vet att flera av dem har omfattande problem tror jag faktiskt att det skulle skapa fler frågor än svar. Det är heller inte så att Moderaterna eller regeringen hittar på de här siffrorna. De finns. De är offentliga handlingar. Det är bara att söka på dem. SKR är exempelvis en källa som man kan använda sig av.

Herr talman! Det är inget nytt att Vänsterpartiet ifrågasätter data för att få dem att passa sin retorik och sina argument. Det har vi sett förut. Det kommer vi att få se framöver.

Min fråga till ledamoten är om det verkligen är positivt för svensk sjukvård att vänsterpartierna fortsätter hävda att sjukvården befinner sig i en vårdkris, att det går fruktansvärt dåligt för svensk sjukvård, att ingen får vård i tid och att allting håller på att förfalla.

Tror vänsterpartierna verkligen att detta har en god effekt för svensk sjukvård? Skulle det göra att fler vill arbeta där och att förtroendet för svensk sjukvård höjs? Det tror inte jag. Jag tror tvärtom att svensk sjukvård är någonting att skryta om. Det borde vi göra oftare.

Man har förlossningskris, ambulanskris och personalkris, och man lägger ned fungerande sjukvård. Patienter från Stockholm – unga flickor – söker sig, hör och häpna, till ledamöter från Skåne för att vädja om hjälp för att stoppa Socialdemokraternas och Vänsterns framfart i Stockholms region. Att hävda något annat än att deras livsöden bör tas på allvar kommer jag inte att göra. Men vill Vänsterpartiet göra det får det stå för dem.

Herr talman! Svensk sjukvård är i grunden stark, men den har under lång tid haft allvarliga strukturella problem med tillgänglighet, kapacitet och styrning. Det märks inte minst i vårdköerna. Det är människor som väntar på operation, patienter som får sin diagnos sent och kvinnor som inte alls får den vård de har rätt till. Det är utifrån detta vi har utformat vårt reformarbete.

Låt oss vara ärliga med att problemen inte är nya. De är resultatet av ett system som under lång tid har saknat tillräcklig styrning, samordning och långsiktighet. De borde ha åtgärdats för länge sedan.

Herr talman! Regeringen driver en tydlig och omfattande reformagenda för svensk hälso- och sjukvård. Det handlar om att bygga kapacitet, stärka strukturer och få system att fungera bättre i praktiken, även långsiktigt. Det handlar om vårdköerna. Att människor får vänta på vård är inte bara ett organisatoriskt problem. Det orsakar också ett omfattande mänskligt lidande. Därför har regeringen vidtagit flera konkreta åtgärder i form av satsningar för att öka vårdens kapacitet att korta köerna. Resultatet är 28 procent kortare köer.

Man ser tydlig skillnad beroende på vem som styr i respektive region. I moderatstyrda Skåne kortas köerna mest i hela landet. I socialdemokratiskt styrda Stockholm växer i stället köerna. Jag gissar att det är Stockholm Magdalena Andersson talar om när hon pratar om vårdkrisen. I så fall är jag faktiskt villig att instämma.

Tillsättandet av en nationell samordnare för att hjälpa de 21 regionerna med deras respektive utmaningar med att korta köerna är ett effektivt sätt att komma till rätta med problematiken. Det arbetas även på en nationell vårdförmedling för att patienter ska kunna få vård där den finns i stället för att stå i långa köer i sin egen region.

Det handlar också om att skapa bättre förutsättningar för ett gemensamt system. Det är därför regeringen satsar på en nationell digital infrastruktur som ska göra det möjligt att dela information genom hela vårdkedjan. Det minskar dubbelarbetet, frigör tid för personalen och gör att patienter snabbare får rätt vård. Detta är ingen teknisk detalj, även om den i allra högsta grad är teknisk. Det är en avgörande reform för att korta köer på riktigt, minska administrationen, få bättre arbetsplatser och mer tillgänglig vård.

Herr talman! Vi måste också tala om kvinnors hälsa. Det är ett område där vården under lång tid inte har levererat tillräckligt. Detsamma gäller för politiken. Det är ett område som regeringen genomgående under mandatperioden har satsat på – alltifrån mödrahälsovård och förlossningsvård till eftervård och vård vid kvinnospecifika sjukdomar och inte minst forskning. Det handlar också om vård av kvinnor som utsätts för våld och sexuella övergrepp. Flickors och kvinnors hälsa är inte ett särintresse. Det är ett grundläggande vårdbehov som nu tas på större allvar.

Samtidigt genomför regeringen ett brett arbete för att stärka läkemedelssystemen. Prissättningen analyseras i en ny global kontext. Ett större statligt ansvar ska tas för läkemedel, och kliniska prövningar ska effektiviseras och tillgängliggöras. Innovation stärks genom vår forskningsbudget. Det kommer att vara avgörande för både patienterna och vårdens långsiktiga hållbarhet.

Herr talman! Gemensamt för de här reformerna är att de hänger ihop. De syftar inte till att vinna en enskild debatt eller en enskild väljare, utan de syftar till att få vården att fungera bättre för patienter i hela landet, också framåt.

(Applåder)

Herr talman! Ett av sex svenska par drabbas av ofrivillig barnlöshet. För många innebär det en fruktansvärd sorg och saknad – att aldrig få uppleva de första sparkarna i magen, att aldrig få följa det lilla livet genom alla stora förändringar och att aldrig få skapa den helhet som familjen innebär. Att dessutom kämpa sig igenom de få möjligheter som erbjuds i Sverige och få höra att ens chanser är över – jag tror att det är svårt att beskriva vad det gör med en kvinna, med ett par, både känslomässigt och psykiskt.

Nu dubblar regeringen antalet IVF-försök. Jag undrar om statsministern kan beskriva vilka effekter detta förväntas få.

Herr talman! Det var inte medvetet som jag undvek att svara på frågan om mellantvång. Jag hann bara inte med, men det ska jag göra den här gången.

Först vill jag kommentera vänsterns eviga tjat om att återta den demokratiska kontrollen, att lägga ned all privat verksamhet och att vara anti när det gäller företagande, valmöjlighet, mångfald och så vidare. Jag delar inte den uppfattningen över huvud taget. Jag tror att det som behöver komma på plats är ett ordentligt kontrollsystem, gedigna granskningar av verksamheter och krav på kvalitet. Alla oseriösa aktörer ska bort, oavsett om de är kommunala, regionala, statliga eller privata. Det är min absoluta uppfattning, oavsett om det rör sig om HVB eller, för den delen, om friskolor.

När det gäller mellantvång talar ledamoten om evidens. Samtidigt konstaterar ledamoten att det inte finns några andra länder som har prövat detta. Som ledamoten säkert kan hålla med mig om är det svårt att forska på någonting som inte finns. Det måste finnas först. Det måste prövas någonstans för att man ska hävda evidens.

Vi kommer inte att vara ett parti som säger nej till alla idéer bara för att någon annan inte har vågat testa dem först, utan vi kommer att testa de idéer som vi tror kommer att ha en positiv effekt på vårt samhälle. Mellantvånget är en sådan fråga. Jag har själv drivit frågan om mellantvång i kanske 15–17 år från Malmö, tillsammans med en grupp kuratorer i Malmö som en gång i tiden initierade frågan.

Anledningen är att socialtjänsten inte har tillräckliga verktyg. Det är bisarrt att vi inte har ett steg mellan frivilliga erbjudanden och tvångsomhändertaganden. Detta är en sak som gör att människor känner rädsla. Om medvetenheten finns om att det finns fler alternativ som mellantvång kommer det att påverka förtroendet positivt, tror jag.

Herr talman! Tack för frågorna, Nils Seye Larsen! Det är härligt med ytterligare en skåning i talarstolen.

Jag tänkte börja med att svara lite på frågan om HVB-hemmen. Jag delar ledamotens uppfattning att vi har enorma problem när det kommer till organiserade kriminella organ som har tagit sig in i HVB-sektorn. Detta är ett fullständigt haveri, måste jag säga.

Det finns några åtgärder som regeringen har vidtagit på det här området. Bland annat har man gett Ivo fler verktyg för att hantera oseriösa aktörer inom HVB, ett förslag som jag tror att ledamoten faktiskt själv röstade för, herr talman. Det handlar om att återkalla vissa tillstånd. Det handlar om lämplighetsprövning för dem som vill bedriva HVB. Det handlar om förenklade metoder för kommuner för att kunna anmäla oseriösa eller, för den delen, kriminella aktörer.

Utöver detta har regeringen skärpt personalkraven för HVB-hem. De ska ha personal med utbildning inom lämpligt område med koppling till verksamheten. Regeringen har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka arbetet med kompetensen på HVB-hem. Vi får se om detta blir tillräckligt. Regeringen kan säkert komma att behöva göra mer, men åtgärder har vidtagits och bifallits av en enig kammare. Jag satt inte i utskottet då, men jag är helt övertygad om att ledamoten gjorde det.

Herr talman! Socialdemokraterna kan försöka upprätthålla sitt klassiska skådespel om att man är partiet för de utsatta. Det är en lögn som har blottats många gånger.

Ledamoten behöver inte berätta för mig om Socialdemokraternas system – jag har vuxit upp i det, och jag hatar det. Jag minns hur BMW efter BMW stod parkerad på gatan samtidigt som grannbarnen saknade vinterjackor på rasten. Jag minns hur fyraåringar släpptes ut ensamma för att leka samtidigt som föräldrarna satt i spelhörnan på Ica.

Vuxna och arbetsföra personer behöver inte fler socialdemokratiska bidrag. Det dessa personer behöver är aktivitetskrav, utbildning och arbete. Våra bidragsreformer införs inte i ett vakuum. De ska inte betraktas enskilt, utan de ska betraktas som bitar i ett stort pussel av insatser för att fler människor ska gå från arbetslöshet och bidrag till egenförsörjning.

Detta är vad det moderata systemet innebär. Detta är vad arbetslinjen innebär. Resultatet, som vi redan ser efter fyra år med Ulf Kristersson som statsminister, är att den relativa fattigdomen har minskat, enligt SCB. Det är också att arbetslösheten har sjunkit sex månader i rad, enligt Arbetsförmedlingen. Socialdemokraterna kan såklart fortsätta att förneka att dessa data är på riktigt, men för svenskar ute i landet spelar moderat politik roll. Den gör det tryggare och rikare att leva som svensk.

Herr talman! Det är alltid speciellt när partier som styr i de delar av landet där barnfattigdomen är som mest utbredd, där antalet barnvräkningar är störst och där arbetslösheten är högst, och som har sett till att det kan skilja över tio år i levnadstid mellan bostadsområden i en och samma stad, har mage att anklaga oss för felprioriteringar.

Vi ser till att en undersköterska får en extra månadslön om året i jobbskatteavdrag. Vi inför fritidskort så att alla barn ska få tillgång till en meningsfull fritid. Vi sänker arbetsgivaravgiften för unga, som vi vet har särskilt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi satsar på yrkesutbildningar, som i princip garanterar jobb.

Socialdemokraterna har mage att kritisera Moderaterna för felprioriteringar och för att prioritera de rika när det är Socialdemokraterna som föreslår att de rika ska få höjda barnbidrag. Vi prioriterar att sänka skatten för dem som tjänar minst. Det kommer snart att bli uppenbart för alla som deklarerar att det jobbskatteavdrag som Moderaterna har infört i flera delar är det som ger störst effekt på kontot.

Våra skattesänkningar förbättrar för de familjer som har det tufft. Jag kan nämna sänkt matmoms, sänkt skatt på bensin och diesel eller sänkt förskoleavgift – listan som visar hur vi prioriterar att dessa barnfamiljer ska få det bättre är oändligt lång. Socialdemokraterna hade åtta år på sig men gjorde ingenting av detta. Frågan är varför, Gustaf Lantz.

Fru talman! Detta betänkande handlar om barn och unga och om samhällets ansvar när ett barn riskerar att fara illa.

Man kan väl börja med att konstatera att det egentligen råder en rätt bred samsyn om samhällets mål i detta, vilket är att varje unge ska kunna växa upp under trygga förhållanden. Men tyvärr ser verkligheten inte ut så – den gör det inte nu och gjorde det inte när jag växte upp – och därför behövs en omfattande reformagenda för att stärka skyddet för barn i hela samhällskedjan.

Fru talman! Under lång tid har systemen inte hängt ihop. Skolan har arbetat för sig, polisen för sig, socialtjänsten för sig och hälso- och sjukvården för sig. När de har behövt och velat samarbeta har juridiska hinder och svårigheter ibland gjort det omöjligt att prioritera under den tidspress som ofta kännetecknar situationen när ett barn som far illa. Konsekvenserna har blivit att barn faller mellan stolarna – att de upptäcks för sent eller inte alls – och det är just detta som den moderatledda regeringen nu förändrar.

Vi gör det med införandet av skolsociala team där skola och socialtjänst arbetar tillsammans för att fånga upp elever tidigt.

Vi gör det med satsningar på familjecentraler och ett stärkt föräldraskapsstöd för att ge föräldrar och hela familjer stöd innan problemen växer sig för stora.

Vi gör det genom framtagandet av ett mellantvång, vilket innebär att socialtjänsten får fler verktyg mellan frivilliga insatser och ett tvångsomhändertagande så att insatser faktiskt kan komma barnet till del i tid.

Vi gör det med etableringen av den nya socialtjänstlagen, där fokus flyttas till tidiga, tydliga och förebyggande insatser.

Fru talman! Allt detta kommer att göra skillnad för barn och familjer i hela vårt land, men regeringens arbete stannar inte där. Som jag nämnde inledningsvis handlar det om att stärka hela systemet.

Genom samverkansmodellen Bob, Barn och unga i organiserad brottslighet, förbättras samarbetet mellan myndigheter för att stoppa gängen från att slita in ytterligare ett barn i sin verksamhet.

Genom rejäla satsningar på avhopparprogrammet för barn skapas vägar ut för dem som redan har hamnat snett. Dessutom ska verksamheten nu anpassas bättre för de barn som är under 15 samt för flickor, som vi ju vet tar en mer framträdande roll.

Samtidigt stärker vi stödet till de barn som mår dåligt, vilket vi gör genom satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin.

Fru talman! Regeringen agerar också där skyddet har brustit som mest. Arbetet mot våld mot barn har stärkts, och sekretesshinder har rivits för att möjliggöra bättre informationsdelning och samarbete mellan relevanta aktörer. Genom reformen om tryggare hem för barn säkerställs att en våldsam förälder inte längre ska ha automatisk rätt till umgänge. Nu är det barnets trygghet som är prioriterad.

Alla de här förändringarna kommer att göra avgörande skillnad på riktigt. Det rör sig inte om enstaka förändringar, utan det handlar om en systemförändring av ett system där barn ska fångas upp tidigare och där insatser ska kunna sättas in i tid – ibland för hela familjen. Det handlar om ett samhälle som agerar samlat i stället för uppdelat. Regeringen bygger ett sammanhållet system, från tidiga insatser till skydd, behandling och vägar ut.

Fru talman! Om vi menar allvar med att varje barn ska få en trygg uppväxt räcker det inte att skruva lite här och där i systemet. Det som krävs är den största reformeringen av förebyggande arbete på 40 år i vårt land, och det är vad regeringen har levererat under den här mandatperioden. Ett samhälle kan bara ha en topprioritering, och för oss är det barnen.

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Det är en prioriterad fråga för regeringen att stärka svensk robusthet i sjukvårdssystemen och att höja vår beredskap. Det ska delvis ske genom ett utökat europeiskt samarbete och delvis genom en högre inhemsk produktion. Jag tror att jag och ledamoten är överens om att arbetet behöver påskyndas och att arbetet blir mer och mer högaktuellt för varje rubrik vi läser om den internationella situationen.

Att vara fullständigt beroende av länder långt bort som vi inte kan lita på i fråga om livsviktiga läkemedel är inte rimligt. Jag är helt övertygad om att det arbete som regeringen nu genomför med flera uppdrag till myndigheter och andra aktörer för att se till att Sverige blir ett mer attraktivt land för kliniska prövningar, för forskning och för innovation kommer att stärka vårt land i denna mycket svåra tid.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Rågsjö tar upp viktiga frågor. Jag delar ledamotens oro över den internationella situation vi befinner oss i när det kommer till läkemedel, leveranskedjor och beredskap. Det är oroväckande att det inte går att lita på USA i den här situationen.

Det är därför det har varit så viktigt för TLV att analysera prissättningssystemet i ljuset av den nya globala situationen. Vi behöver såklart titta betydligt mycket mer på vad vi kan göra i förhållande till europeiskt samarbete för att komma längre i att säkerställa produktion av livsviktiga läkemedel, inte minst i fråga om antibiotika.

När det gäller kliniska prövningar gör regeringen en hel del på området. Min förhoppning är att detta kommer att öka attraktiviteten att vilja genomföra kliniska prövningar i Sverige och attrahera både näringsliv och aktörer på området.

Genom etableringen av Swetrial, detta nationella partnerskap, hoppas jag att vi kommer att öka attraktiviteten. Det gäller också genom den enorma satsning vi gjorde i forskningspropositionen på 600 miljoner på life science. Det kommer att göra skillnad i förhållandena.

Vårt mål är att vi ska få fler kliniska prövningar i Sverige. En av de vanligaste åsikterna vi möter är att processerna är för långa. Det är därför som exempelvis Läkemedelsverket och Etikprövningsmyndigheten har fått i uppdrag att effektivisera tillståndsprocesserna.

Herr talman! Jag måste ge ledamoten rätt i två saker.

Det stämmer att Tidöpartierna riktade skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen under de åtta år man inte fick en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd på plats. Vi riktade skarp kritik, och helt ärligt förtjänade ni den, Mikael Dahlqvist. Många europeiska länder är nu inne på sin fjärde, femte eller sjätte version av den här nationella strategin. Vi är den regering som nu kommer att se till att Sverige får sin första nationella strategi på området på plats. I det får ledamoten rätt. Vi riktade kritik, och nu när vi styr handlar vi.

Det andra avseende där jag vill ge ledamoten rätt är att många utredningar på justitieområdet kom från den socialdemokratiska regeringen. Det stämmer. När ni saknade egen majoritet fattade den här kammaren majoritetsbeslut om att tvinga er regering att gå vidare med en hel del av dessa förslag, och ni blev då tvungna att tillsätta utredningar. Det stämmer. Ni satt i regering men saknade majoritet i denna kammare, och vi tvingade er att tillsätta de här utredningarna på det justitiepolitiska området. Sedan kunde vi genomföra den politik som vi påbörjade i denna kammare, följde i regeringsställning och avslutade i denna kammare.

I båda dessa avseenden har ledamoten rätt.

Sammanfattningsvis kan jag säga så här: Det betyder med andra ord att Socialdemokraterna är bra på att prata och att Moderaterna är bra på att göra.

(Applåder)