Gustaf Lantz (S) om (forts.) Barn och unga inom socialtjänsten (forts. SoU19)

Fru talman! Detta betänkande handlar om barn och unga och om samhällets ansvar när ett barn riskerar att fara illa.

Man kan väl börja med att konstatera att det egentligen råder en rätt bred samsyn om samhällets mål i detta, vilket är att varje unge ska kunna växa upp under trygga förhållanden. Men tyvärr ser verkligheten inte ut så – den gör det inte nu och gjorde det inte när jag växte upp – och därför behövs en omfattande reformagenda för att stärka skyddet för barn i hela samhällskedjan.

Fru talman! Under lång tid har systemen inte hängt ihop. Skolan har arbetat för sig, polisen för sig, socialtjänsten för sig och hälso- och sjukvården för sig. När de har behövt och velat samarbeta har juridiska hinder och svårigheter ibland gjort det omöjligt att prioritera under den tidspress som ofta kännetecknar situationen när ett barn som far illa. Konsekvenserna har blivit att barn faller mellan stolarna – att de upptäcks för sent eller inte alls – och det är just detta som den moderatledda regeringen nu förändrar.

Vi gör det med införandet av skolsociala team där skola och socialtjänst arbetar tillsammans för att fånga upp elever tidigt.

Vi gör det med satsningar på familjecentraler och ett stärkt föräldraskapsstöd för att ge föräldrar och hela familjer stöd innan problemen växer sig för stora.

Vi gör det genom framtagandet av ett mellantvång, vilket innebär att socialtjänsten får fler verktyg mellan frivilliga insatser och ett tvångsomhändertagande så att insatser faktiskt kan komma barnet till del i tid.

Vi gör det med etableringen av den nya socialtjänstlagen, där fokus flyttas till tidiga, tydliga och förebyggande insatser.

Fru talman! Allt detta kommer att göra skillnad för barn och familjer i hela vårt land, men regeringens arbete stannar inte där. Som jag nämnde inledningsvis handlar det om att stärka hela systemet.

Genom samverkansmodellen Bob, Barn och unga i organiserad brottslighet, förbättras samarbetet mellan myndigheter för att stoppa gängen från att slita in ytterligare ett barn i sin verksamhet.

Genom rejäla satsningar på avhopparprogrammet för barn skapas vägar ut för dem som redan har hamnat snett. Dessutom ska verksamheten nu anpassas bättre för de barn som är under 15 samt för flickor, som vi ju vet tar en mer framträdande roll.

Samtidigt stärker vi stödet till de barn som mår dåligt, vilket vi gör genom satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin.

Fru talman! Regeringen agerar också där skyddet har brustit som mest. Arbetet mot våld mot barn har stärkts, och sekretesshinder har rivits för att möjliggöra bättre informationsdelning och samarbete mellan relevanta aktörer. Genom reformen om tryggare hem för barn säkerställs att en våldsam förälder inte längre ska ha automatisk rätt till umgänge. Nu är det barnets trygghet som är prioriterad.

Alla de här förändringarna kommer att göra avgörande skillnad på riktigt. Det rör sig inte om enstaka förändringar, utan det handlar om en systemförändring av ett system där barn ska fångas upp tidigare och där insatser ska kunna sättas in i tid – ibland för hela familjen. Det handlar om ett samhälle som agerar samlat i stället för uppdelat. Regeringen bygger ett sammanhållet system, från tidiga insatser till skydd, behandling och vägar ut.

Fru talman! Om vi menar allvar med att varje barn ska få en trygg uppväxt räcker det inte att skruva lite här och där i systemet. Det som krävs är den största reformeringen av förebyggande arbete på 40 år i vårt land, och det är vad regeringen har levererat under den här mandatperioden. Ett samhälle kan bara ha en topprioritering, och för oss är det barnen.

(Applåder)

(forts.)

Herr talman! Det är alltid speciellt när partier som styr i de delar av landet där barnfattigdomen är som mest utbredd, där antalet barnvräkningar är störst och där arbetslösheten är högst, och som har sett till att det kan skilja över tio år i levnadstid mellan bostadsområden i en och samma stad, har mage att anklaga oss för felprioriteringar.

Vi ser till att en undersköterska får en extra månadslön om året i jobbskatteavdrag. Vi inför fritidskort så att alla barn ska få tillgång till en meningsfull fritid. Vi sänker arbetsgivaravgiften för unga, som vi vet har särskilt svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Vi satsar på yrkesutbildningar, som i princip garanterar jobb.

Socialdemokraterna har mage att kritisera Moderaterna för felprioriteringar och för att prioritera de rika när det är Socialdemokraterna som föreslår att de rika ska få höjda barnbidrag. Vi prioriterar att sänka skatten för dem som tjänar minst. Det kommer snart att bli uppenbart för alla som deklarerar att det jobbskatteavdrag som Moderaterna har infört i flera delar är det som ger störst effekt på kontot.

Våra skattesänkningar förbättrar för de familjer som har det tufft. Jag kan nämna sänkt matmoms, sänkt skatt på bensin och diesel eller sänkt förskoleavgift – listan som visar hur vi prioriterar att dessa barnfamiljer ska få det bättre är oändligt lång. Socialdemokraterna hade åtta år på sig men gjorde ingenting av detta. Frågan är varför, Gustaf Lantz.

Herr talman! Socialdemokraterna kan försöka upprätthålla sitt klassiska skådespel om att man är partiet för de utsatta. Det är en lögn som har blottats många gånger.

Ledamoten behöver inte berätta för mig om Socialdemokraternas system – jag har vuxit upp i det, och jag hatar det. Jag minns hur BMW efter BMW stod parkerad på gatan samtidigt som grannbarnen saknade vinterjackor på rasten. Jag minns hur fyraåringar släpptes ut ensamma för att leka samtidigt som föräldrarna satt i spelhörnan på Ica.

Vuxna och arbetsföra personer behöver inte fler socialdemokratiska bidrag. Det dessa personer behöver är aktivitetskrav, utbildning och arbete. Våra bidragsreformer införs inte i ett vakuum. De ska inte betraktas enskilt, utan de ska betraktas som bitar i ett stort pussel av insatser för att fler människor ska gå från arbetslöshet och bidrag till egenförsörjning.

Detta är vad det moderata systemet innebär. Detta är vad arbetslinjen innebär. Resultatet, som vi redan ser efter fyra år med Ulf Kristersson som statsminister, är att den relativa fattigdomen har minskat, enligt SCB. Det är också att arbetslösheten har sjunkit sex månader i rad, enligt Arbetsförmedlingen. Socialdemokraterna kan såklart fortsätta att förneka att dessa data är på riktigt, men för svenskar ute i landet spelar moderat politik roll. Den gör det tryggare och rikare att leva som svensk.

Herr talman! Tack för frågorna, Nils Seye Larsen! Det är härligt med ytterligare en skåning i talarstolen.

Jag tänkte börja med att svara lite på frågan om HVB-hemmen. Jag delar ledamotens uppfattning att vi har enorma problem när det kommer till organiserade kriminella organ som har tagit sig in i HVB-sektorn. Detta är ett fullständigt haveri, måste jag säga.

Det finns några åtgärder som regeringen har vidtagit på det här området. Bland annat har man gett Ivo fler verktyg för att hantera oseriösa aktörer inom HVB, ett förslag som jag tror att ledamoten faktiskt själv röstade för, herr talman. Det handlar om att återkalla vissa tillstånd. Det handlar om lämplighetsprövning för dem som vill bedriva HVB. Det handlar om förenklade metoder för kommuner för att kunna anmäla oseriösa eller, för den delen, kriminella aktörer.

Utöver detta har regeringen skärpt personalkraven för HVB-hem. De ska ha personal med utbildning inom lämpligt område med koppling till verksamheten. Regeringen har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka arbetet med kompetensen på HVB-hem. Vi får se om detta blir tillräckligt. Regeringen kan säkert komma att behöva göra mer, men åtgärder har vidtagits och bifallits av en enig kammare. Jag satt inte i utskottet då, men jag är helt övertygad om att ledamoten gjorde det.

Herr talman! Det var inte medvetet som jag undvek att svara på frågan om mellantvång. Jag hann bara inte med, men det ska jag göra den här gången.

Först vill jag kommentera vänsterns eviga tjat om att återta den demokratiska kontrollen, att lägga ned all privat verksamhet och att vara anti när det gäller företagande, valmöjlighet, mångfald och så vidare. Jag delar inte den uppfattningen över huvud taget. Jag tror att det som behöver komma på plats är ett ordentligt kontrollsystem, gedigna granskningar av verksamheter och krav på kvalitet. Alla oseriösa aktörer ska bort, oavsett om de är kommunala, regionala, statliga eller privata. Det är min absoluta uppfattning, oavsett om det rör sig om HVB eller, för den delen, om friskolor.

När det gäller mellantvång talar ledamoten om evidens. Samtidigt konstaterar ledamoten att det inte finns några andra länder som har prövat detta. Som ledamoten säkert kan hålla med mig om är det svårt att forska på någonting som inte finns. Det måste finnas först. Det måste prövas någonstans för att man ska hävda evidens.

Vi kommer inte att vara ett parti som säger nej till alla idéer bara för att någon annan inte har vågat testa dem först, utan vi kommer att testa de idéer som vi tror kommer att ha en positiv effekt på vårt samhälle. Mellantvånget är en sådan fråga. Jag har själv drivit frågan om mellantvång i kanske 15–17 år från Malmö, tillsammans med en grupp kuratorer i Malmö som en gång i tiden initierade frågan.

Anledningen är att socialtjänsten inte har tillräckliga verktyg. Det är bisarrt att vi inte har ett steg mellan frivilliga erbjudanden och tvångsomhändertaganden. Detta är en sak som gör att människor känner rädsla. Om medvetenheten finns om att det finns fler alternativ som mellantvång kommer det att påverka förtroendet positivt, tror jag.