Herr talman! Jag får tacka ledamoten för anförandet.

Jag reagerade på slutklämmen. Ledamoten sa att ett samhälle bara kan ha en topprioritering: barnen. Jag blev lite fundersam där, med tanke på hur den här mandatperioden har sett ut. Inte i någon endaste budget under den här mandatperioden har regeringen valt att höja barnbidragen. Regeringen har i stället valt att sänka skatten allra mest för dem med högst inkomster.

Nu har regeringen kommit med ett förslag vad gäller försörjningsstödet. Man ska med precision se till att de barn som råkar leva i familjer med många syskon ska få väsentligt mindre försörjningsstöd. Jag ställer mig frågan: Är det verkligen så att den här regeringen, som leds av moderaten Ulf Kristersson, har haft barnen som topprioritering?

Till detta kan vi lägga den havererade ungdomsvården. Regeringen har inte nappat på något av de förslag som vi socialdemokrater har lagt fram för att ta tillbaka kontrollen och få bort den organiserade brottsligheten från HVB-hemmen. Är det verkligen att sätta barnen främst?

Herr talman! När jag hör ledamoten kan jag undra vilka barn det är man prioriterar. Det är ju inte alla barn. Vi har sett hur den här regeringen har slaktat akassan. På grund av det kommer många familjer nu att tvingas söka försörjningsstöd för sitt uppehälle. Vi ser redan fler som söker försörjningsstöd. Man har heller inte höjt barnbidragen.

Jag noterar att ledamoten gärna vill prata om enskilda kommuner, men det är statens ansvar vi pratar om. Det är det vi ska diskutera här i riksdagen. Det är det vi har mandat att besluta om.

Jag noterar också att ledamoten, trots att jag frågade om det, inte vill beröra det förslag som handlar om att de barn som har många syskon ska få väsentligt sämre möjligheter i livet på den enda grunden. Det är ologiskt för dessa barn. Det är ologiskt för mig. Det är ologiskt för ett samhälle som har ambitionen att vara ett välfärdssamhälle.

Jag är tvärtom stolt över att vi har ett sista skyddsnät, vilket försörjningsstödet är, och över att det också fångar upp barn. Jag tycker att ambitionen att ha barnen som topprioritering och att sätta dem först är väldigt bra.

Jag är stolt över att företräda ett parti som inte bara pratar utan också i budget efter budget visar att man menar allvar och vill minska klyftorna i samhället snarare än öka dem. Vi prioriterar inte stora skattesänkningar för dem med högst inkomster, utan vi prioriterar de familjer som har haft det tufft på grund av prischocker och annat.

Framför allt handlar det om barnen. Vi vill inte minst ta hand om ungdomsvården, som har spårat ur totalt under den här regeringens vakt.

Herr talman! Det är kul att få ta ett replikskifte med ledamoten, som ju har vuxit upp i samma stad som jag. Det var intressant att höra om historiken.

Nu var det ju så att det rådde ekonomisk kris i Sverige när vi växte upp. Den allians som styrde Malmö lyckades sprätta iväg enormt mycket pengar på skattesänkningar. Vi satt med enormt hög arbetslöshet.

Sedan lyckades man faktiskt, trots att regeringen höll hårt i pengarna, sänka arbetslösheten till under genomsnittet i början av 2000-talet, innan hela karusellen med jobbskatteavdrag satte igång. Men det var inte det jag tänkte fråga om, även om jag nu har bränt en minut på det, utan jag tänkte ställa två frågor som jag hade tidigare.

Den första gäller HVB-hem. Vi har en helt dysfunktionell HVB-hemsmarknad med enormt många privata aktörer, trots att det är helt avgörande för barnen att vi har HVB-hem av hög kvalitet. Därför tänker jag fråga ledamoten: Anser hon att vi skulle behöva återta det mer under offentlig kontroll och se till att det byggs upp HVB-hem som fungerar?

Den andra gäller givetvis den nya socialtjänstlagen, som vi initierade arbetet med i regeringsställning. Den är väldigt tydlig med att vi ska ha en kunskapsstyrd socialtjänst. Socialtjänstens arbete är en del i en större helhet. Det finns en stor oro bland många av dem som arbetar i socialtjänsten, där tillit är superviktigt, för att de mellantvångsförslag som nu kommer är allt annat än empiriskt underbyggda. Till och med regeringens egna myndigheter har visat på det. Ser ledamoten ett problem med detta?

Herr talman! Om jag satt i utskottet då röstade jag alldeles säkerligen för det. Det är bra, men den stora utmaningen är att det är ett återkommande tema. Därför är min fråga liksom steget efter. Det är samma sak som när vi sa att vi har en dysfunktionell skolmarknad som spårat ur. Då ska vi införa fler kontroller. Det är lite samma sak här, där vi ser att det är en stor dominans av privata aktörer, varav många uppenbarligen inte sköter sig. Det kommer larmrapporter om hur barn behandlas i HVB-hem.

Är det inte dags att ta nästa steg? Och varför fick inte utredningen i uppdrag att titta på driftsformer? Jag tror att det är en stor utmaning. Kontroll och ökad administration i all ära, men när man har en dysfunktionell marknad behöver man få bukt med den.

Min andra fråga, som jag inte fick svar på, gäller mellantvångsutredningen. Där finns en stor oro, och jag måste säga att jag blev extra orolig när socialtjänstministern var på besök i utskottet. Vi har en väldigt tydlig lag på plats nu som är förebyggande och fantastisk och som tydligt säger att vi ska utgå från empiri och evidens.

Socialstyrelsen själv avstyrker en del av förslagen. Många av dem har inte prövats – inget annat land har gått så långt. När man då frågar var empirin är får man svaret: När vi har en så unik situation kan vi testa unika koncept som det inte finns evidens för.

Professionen, socialtjänsten och medarbetarna själva säger att många av åtgärderna riskerar att förstöra den tillit som är grundläggande och viktig för att de ska kunna göra sitt arbete. Varför lyssnar man inte mer på professionen? Och varför är man så ivrig att trycka på med reformer och vara soft on evidence?

Herr talman! Jag känner en ganska stor frustration när jag lyssnar till den här debatten och tidigare debatter där vi pratat om socialtjänst, barn och unga.

Vi hamnar ofta i att vi lyfter upp problematiken runt barn och unga som är kriminella, som har dragits in i gängkriminalitet och som utnyttjas. Det är inte det att jag inte håller med om att det är ett stort problem att vi har barn och unga som hamnar i kriminalitet, men frågan är hur vi angriper problemet. Löser vi det genom att öka kontrollen? Kommer vi åt problematiken genom att fokusera på kvaliteten i de olika verksamheter som finns och genom att följa upp vilken kvalitet som levereras och hur det blir för barn och unga?

Barn blir inte kriminella för att de själva tycker att det är en kul idé, utan det är ett symtom på att vi har ett samhälle och ett vuxensamhälle som brister. Den unga generation vi har i dag är en generation som mår mycket sämre än tidigare generationer när det gäller psykisk ohälsa. Det är där vi måste lägga kraften. Hur gör vi det? Hur hjälper vi de här barnen och unga så att de kan få en psykisk hälsa som gör att de också trivs med livet, att de ser en framtid, att de tror på framtiden och att de själva har ett värde?

Herr talman! Jag blir frustrerad över att det hela tiden handlar om kontroll, straff, inlåsning och utdömande av viten, i stället för att se på vilka mål vi ska följa, vad det är vi vill uppnå och hur vuxensamhället kan stötta barn och unga att ta sig dit.

Nej, jag har inte tagit några repliker på mina kollegor i dag, för jag känner att jag kommer att få samma svar som jag alltid får: att det är strängare krav, högre straff och att det ska kosta som är svaren.

När vi pratar om barn och unga inom socialtjänsten är jag jättenöjd, precis som många andra är, med att vi har en ny socialtjänstlag i Sverige. Vi återkommer ofta till den. Det är en viktig lag, och det är en lag som kommer att kunna göra skillnad. Det är jag helt övertygad om.

Samtidigt önskar jag att vi kunde vara ärliga, för det räcker inte att vi har en ny lag. Vi kan inte bara utgå från vad vi beslutar. Vi måste också följa upp vad som faktiskt händer för varje enskilt barn, i kommunerna men också i de fall där den sociala barn- och ungdomsvården behöver kliva in. Vi måste bli så mycket bättre på att följa upp vården.

Herr talman! Vi måste våga ställa de avgörande frågorna. Vilka mål styr vi mot? Hur mäter vi kvalitet? Och, viktigast av allt, vad betyder den här kvaliteten för det enskilda barnet?

Det är därför Centerpartiet vid några olika tillfällen har lyft fram förslaget om en barnrättskommitté, som jag har valt att kalla det. Poängen är att det är en plats där vi kan samlas över partigränserna och gemensamt ta ansvar för den framtida sociala barn- och ungdomsvården.

Det finns ju så många brister som vi inte pratar tillräckligt mycket om. Vi saknar en sammanhållen vårdkedja. Barn och unga som hamnar i utsatthet tidigt i livet möter ofta ett system som inte hänger ihop. Det kan handla om föräldrar med missbruk, om psykisk ohälsa i familjen eller om ett barn som självt utvecklar någon form av normbrytande beteende.

Herr talman! Det är därför vi måste säkerställa att hela kedjan fungerar, från tidiga insatser till vuxenlivet.

Vi måste bli bättre på att upptäcka våld mot barn mycket tidigare. Vi måste arbeta med traumascreening så att det blir konsekvent och långsiktigt. Vi måste ta den psykiska ohälsan på allvar så att varje barn får en verklig chans till en trygg uppväxt.

Men det kommer i framtiden fortfarande att finnas barn och unga som av någon anledning inte kan bo kvar i sin ursprungsfamilj, och då har samhället ett ännu större ansvar än innan. Här brister vi ju i dag. Vi kan inte ge upp de här barnen. Vi kan inte möta unga som begår brott med att säga: Vi låser in dem.

Att sätta 13-åringar i fängelse är inte en lösning. Det är ett misslyckande, oavsett om vi syftar på alla 13-åringar eller på dem som begår brott. Jag förstår att vi syftar på dem som begår brott, men de är inte på rätt plats i ett fängelse.

Lösningen är faktiskt att bygga fungerande alternativ. Det handlar om att vi måste skapa möjligheter för trygga familjehem. Vi måste ha HVB-hem med hög kvalitet, och vi måste ha ett fungerande Sis, oavsett i vilken form de ska vara i framtiden. Och vi har som sagt fått vänta hela mandatperioden på att se vad det skulle vara.

Det här är verksamheter där barn behöver få stöd, struktur och framtidstro. Det är där vi ska lägga våra resurser. Det är där vi kan göra verklig skillnad, för de här barnen mår dåligt.

Det kom alldeles nyss en rapport från Barnrättsbyrån. År 2024 var det 127 självmordsförsök hos barn och unga som är på Sis. Det här är barn och unga som mår dåligt.

Herr talman! Självklart måste vi börja tidigare, inte när barnen har blivit placerade, och då spelar skolan en stor roll. Den måste fungera innan ett barn eventuellt behöver en placering men också under tiden då barnet är placerat, för ett barn i samhällsvården slutar inte att vara en elev.

Här har hemkommunen ett fortsatt stort ansvar, och det ansvaret måste tas på allvar. Vi måste jobba med att se till att kvaliteten blir den allra bästa, för barn ska kunna känna sig trygga. De ska bli hörda. Här finns det ett bra förslag om att Barnombudsmannen ska kunna göra oanmälda besök i våra verksamheter för att säkerställa kvaliteten på det som sker varje dag hos dessa barn och unga.

Nu har jag pratat mycket om barn som är placerade, men ansvaret slutar ju inte efter en placering. En del gånger kanske det är då det börjar på riktigt.

Få är de föräldrar som skulle säga till sina barn när de är 18 år: ”Nu får du klara dig bäst du vill, oavsett om du har fått träna på olika delar som ingår i vuxenlivet.” Men det är faktiskt det som händer en del av de unga människor som lämnar samhällsvården, herr talman. Vem hjälper då dem att förstå hur man gör när man söker sitt första jobb? Hur gör man för att betala räkningarna? Hur gör man för att boka ett läkarbesök? Och vem finns där när livet känns svårt? Alltför många unga människor står ensamma, och det är faktiskt inte rimligt.

De här barnen har placerats av en anledning, för att det oftast inte finns ett fungerande stöd hemifrån. Då kan inte samhället vända dem ryggen när de lämnar samhällsvården, oavsett om de är under eller över 18 år. Vi behöver en tydlig plan för varje barn och ung person, och vi behöver stärka eftervården.

Ett konkret förslag är att det skulle kunna finnas en kontaktperson för den här unga personen genom hela utslussningen, någon som finns kvar och som kan ge stöd och skapa trygghet, för det handlar om ansvar och om värdighet.

Herr talman! Vi har tagit viktiga steg med en ny socialtjänstlag, men arbetet slutar inte där. Nu måste vi säkerställa kvaliteten. Vi måste följa upp den, och vi måste våga utveckla. Låt oss göra det tillsammans! Kalla det en barnrättskommitté eller något annat – det viktiga är inte vad vi använder för namn, utan det viktiga är att vi samlas, tar ansvar och verkligen sätter barnens bästa först, herr talman, för jag är helt övertygad om att Sverige kan så mycket mer än det här.

Med det yrkar jag bifall till reservation 11 och ber om ursäkt för att jag drog över tiden.

Herr talman! Jag är bekymrad över situationen inom svensk ungdomsvård. Polisens rapporter vittnar om HVB-hem som är infiltrerade av den organiserade brottsligheten. Behandlingshem som drivs och ägs av kriminella ska alltså ta hand om våra allra mest sårbara ungdomar. Det kan gälla människor som själva befinner sig i kriminalitet, men det kan också gälla tjejer som riskerar att hamna i prostitution.

Den här situationen är totalt oacceptabel. Vi socialdemokrater har kommit med en serie förslag. Till att börja med föreslog vi att man skulle ta tillbaka ägandet av HVB-hemmen till det allmänna. Om det anses för socialdemokratiskt kanske regeringen ändå kunde titta på att låta polisen kunna stänga dessa hem vid stark misstanke.

När det sedan prövas kunde man också ha omvänd bevisbörda: Det ska inte vara samhället som måste bevisa något, utan de som driver hemmen ska själva bevisa att de har rent mjöl i påsen och att barnen inte far illa.

Men när regeringen nu har sagt nej till alla dessa saker blir min fråga: Vad har man för egna idéer för att få detta vansinne att upphöra? Vad har man för egna konkreta, kraftfulla förslag för att barn inte ska hamna i händerna på kriminella, drivas in i kriminalitet eller hamna i prostitution? Hur stänger man ned de här hemmen, som vi vet fortsätter drivas av kriminella?

Herr talman! Jag vet inte om det var självkritik från ledamoten, som ju också är politiskt förtroendevald och nu har suttit i den konstellation som har makten på statlig nivå i Sverige. Ändå stängs inte de här HVB-hemmen ned.

Jag delar problembeskrivningen. Jag tror dock att väljarna inte vill ha politiker som bara står och beskriver en blytung och svart tillvaro. De vill ha politiker som faktiskt gör något åt den. Då är det faktiskt så att Lina Nordquist har mycket större makt än vad jag har att få något att hända.

Jag konstaterar att vi nu skriver det fjärde året med den här regeringen, och dessa hem fortsätter att ha våra allra mest utsatta barn i sin verksamhet. Det tycker jag är ett av de absolut största misslyckanden som den här regeringen har på sitt ansvar.

Jag vill avslutningsvis också fråga vad Lina Nordquist har för idéer om hur vi ska bekämpa barnfattigdomen. Den är också en grogrund för kriminalitet och för att barn ska må dåligt. Vad har man för egna idéer som träffar just de här barnen? Man har ju valt att inte höja barnbidraget. Man har valt att ställa sig bakom ett förslag som med precision riktar sig mot de barn som råkar födas in i familjer med många syskon. Det känns inte som en speciellt liberal tankegång att straffa barn för vilka deras föräldrar är och hur många syskon de råkar ha.

Då blir frågan: Tror Liberalerna att man kommer att kunna bekämpa barnfattigdomen och stå upp för barns rättigheter på ett bättre sätt med Jimmie Åkesson som en del av regeringen än genom samarbete med exempelvis Centerpartiet och Socialdemokraterna?

Herr talman! För snart ett år sedan kom Barnombudsmannens rapport Ni måste hinna före. Den berörde mig djupt. Rapporten visar så tydligt vad som händer när samhället inte förmår att se, fråga och agera i tid för våra barn och unga.

Rapporten bygger på 88 djupintervjuer och 543 enkätsvar av frihetsberövade barn och unga. Barnombudsmannen berättar själv hur man möttes av tveksamhet ute i verksamheterna: Barnen kommer inte att vilja prata. Ni kan ju skicka enkäten, men räkna inte med att få några svar.

Det visade sig vara precis tvärtom. Det var så många placerade barn som ville berätta, som ville få sin röst hörd, som äntligen fick komma till tals.

Problemet verkar ofta inte ha varit att samhället har varit helt frånvarande. En majoritet av de barn och unga som intervjuats hade haft kontakt med socialtjänsten redan långt innan de frihetsberövades, och i vissa fall hade socialtjänsten varit involverad redan från tidig ålder, ofta efter orosanmälningar från till exempel förskola eller skola. Men trots det beskriver barnen att de sällan fick frågor om hur de faktiskt hade det hemma, hur de mådde eller vilket stöd de behövde.

Endast ett fåtal av barnen hade fått insatser utifrån sin egen våldsutsatthet. I stället hade stöd ofta uteblivit tills de själva utvecklat ett problematiskt beteende. Barnombudsmannens bild är därför inte bara att något saknades utan att samhället i flera fall såg barnen utan att på allvar nå fram till dem.

Många barn beskriver också en kontakt med socialtjänsten där relationen aldrig hann bli trygg eller bärande. Viktiga beslut om deras liv fattades av vuxna de aldrig träffat. Ständiga byten av socialsekreterare gjorde det svårt att skapa kontinuitet.

Rapporten är också mycket tydlig med vad som brustit i samhällsvården. Många av de barn och unga som barnombudsmannen har talat med har omfattande erfarenhet av placeringar utanför det egna hemmet, präglade av upprepade omplaceringar under uppväxten. Ofta har tiden på varje placering varit så kort att de inte hunnit landa, skapa trygghet eller etablera sig i skolan innan de ryckts upp igen.

När rapporten går in på HVB-hem är bilden mycket allvarlig. Det som ska vara en plats för vård, trygghet och positiv utveckling beskrivs i stället av flera barn som en skadlig och kaotisk miljö med otillräckligt stöd och skydd. Barn berättar om boenden där andra unga tagit ledarrollen, där personalen inte har förmått hålla ordning och där droger har använts öppet. En pojke säger: ”Det är inte som behandling. Folk sålde knark, sålde vapen.” En annan berättar att placeringen på HVB ledde till kontakt med andra kriminella och att det som började med småsaker blev värre och värre.

Barnombudsmannen skriver också att alltför många HVB-hem drivs eller bemannas av personer med kopplingar till kriminella nätverk. Det är något som ytterligare förvärrar situationen för de placerade barnen.

Herr talman! När samhället inte lyckas agera tidigt, bygga tillitsrelationer med barnen och ge rätt stöd i rätt tid växer problemen tills insatserna blir mycket mer ingripande. Och när också de insatserna brister, i form av otrygga placeringar, omplaceringar, svag kontinuitet och miljöer som är farliga och förvärrar barnets situation, då sviker samhället återigen barnen när de är i störst behov av stöd, vård och trygghet. Därför måste vi komma in tidigare, arbeta mer uthålligt och se till att de insatser vi sätter in faktiskt ger barn trygghet, skydd och en verklig möjlighet att få livet att vända.

Herr talman! Vi fick nyligen en ny socialtjänstlag, som på många sätt är efterlängtad och som innebär en tydlig ambition om att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande, mer tillgängligt och mer kunskapsbaserat. Det är en viktig och positiv riktning, och den har också välkomnats brett – inte minst av organisationer som arbetar nära barn och unga.

Men samtidigt finns det en betydande osäkerhet kring hur detta faktiskt kommer att fungera i praktiken. Flera organisationer har varnat för att parallella lagförslag, till exempel det så kallade mellantvånget, riskerar att undergräva det förebyggande arbetet genom att försvåra den tillit som är helt avgörande i mötet mellan socialtjänst och familjer. Och det är just den tilliten som ofta är avgörande – särskilt för de barn som redan befinner sig i utsatta situationer.

Herr talman! Organisationen Maskrosbarns rapport har visat att omkring 80 procent av de unga upplever att socialtjänsten borde ha hjälpt dem tidigare. Det är en siffra som säger något om erfarenheten av att inte bli nådd i tid, att inte bli lyssnad på när det faktiskt hade gjort skillnad, att inte få det stöd som hade kunnat förändra en situation innan den blev alltför svår.

En konkret fråga som lyfts i det här sammanhanget är barns möjlighet att träffa sin socialsekreterare enskilt. För ett barn som lever med våld, missbruk eller psykisk ohälsa i hemmet kan det vara helt avgörande att få prata utan att föräldrarna sitter bredvid – att våga berätta och att bli hörd. Därför vill vi utreda möjligheten att i socialtjänstlagen införa en reglering som ger barn rätt att ha enskilda samtal vid kontakter med socialtjänsten.

När det gäller HVB-verksamheter är det svårt att bortse från de problem som har blivit alltmer tydliga under senare år. Barnombudsmannens rapport är bara en av alla de rapporter som vi har läst som tydligt pekat ut de allvarliga brister som råder i denna dysfunktionella HVB-hemsmarknad. Det blir förödande konsekvenser för de barn och unga som sviks när deras placeringar på dysfunktionella HVB-hem inte bryter utan tvärtom förvärrar en destruktiv spiral av psykisk ohälsa, otrygghet, våldsutsatthet och ökad risk för missbruk och kriminalitet.

Vi vet att det finns kopplingar mellan vissa HVB-hem och kriminella aktörer, mellan viss personal och kriminella gäng. Vi vet också att stora vinster görs i ett system som är till för några av samhällets mest utsatta barn och unga. Det här är inte hållbart.

När skattemedel används för att skapa vinst i stället för trygghet och när kriminalitet tillåts få fäste i verksamheter som ska skydda barn har vi ett systemfel. Det är en kombination som borde oroa oss på djupet. Det är därför vi i Miljöpartiet anser att vinstintresset i HVB-verksamhet måste bort. Samhället måste ta tillbaka kontrollen. HVB-hemmen måste drivas med kvalitet och omsorg i offentlig regi.

(Applåder)

Avslutningsvis, herr talman, går det inte att tala om barn och unga inom socialtjänsten utan att också tala om en av de absolut största riskfaktorerna: barnfattigdom.

Barn som växer upp i ekonomisk utsatthet får sämre förutsättningar på nästan alla områden i livet – i skolan, i hälsan, i möjligheten att delta i samhället och i sina möjligheter till yrken och karriär. Det är sådant som sätter djupa spår inte bara i individen utan i hela samhällsgemenskapen.

Det som sker i Sverige är djupt oroväckande. Antalet barn som lever i fattigdom och antalet människor som lever i fattigdom har nästan fördubblats på bara några år. Därför menar vi att det behövs ett större och mer samlat grepp om barnfattigdomen i Sverige. Vi behöver inrätta en kriskommission som tar fram åtgärder över flera politikområden, som utgår från ett tydligt barnrättsperspektiv och som också ger barn möjlighet att själva komma till tals i processen. Det här är inte en fråga som kan lösas med en enskild reform, utan det kräver ett långsiktigt och sammanhållet arbete och en förändrad kurs för den ekonomiska politik som förs i dag.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 16.

Jag vill avsluta med att tacka alla ovärderliga medarbetare inom socialtjänsten som verkligen brinner med hjärta och engagemang, med kunskap och kompetens, för att ta hand om våra barn. De behöver vårt stöd och vår vishet i de beslut vi fattar.

Sedan önskar jag Sverige lycka till i matchen mot Polen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)