Fru talman! Den senaste veckan har Sverige åter skakats av skjutningar. En tonårspojke sköts ihjäl på en fotbollsplan i Vårby gård, en 18åring dödades i en brutal skjutning på en buss i Tyresö och i Solna skottskadades en man i ett misstänkt mordförsök. Han blev skjuten av ett barn.

Det handlar om skjutningar på öppen gata, i bostadsområden och till och med i kollektivtrafiken. Det handlar om skjutningar mitt på dagen bland helt vanliga människor på väg hem från skola, jobb och träning.

Vi har en utveckling där allt yngre personer rekryteras till grovt våld. Polisen har gång på gång bekräftat detta. I flera fall handlar det om barn i 15-årsåldern eller yngre.

När barn och unga vuxna rekryteras in i grov kriminalitet via sociala medier och kriminella nätverk måste vuxenvärlden ställa frågan vad det är för förhållanden och värderingar som ligger bakom att vi i Sverige har så många barn som är beredda att begå brott mot andra. Hur kommer det sig att så många mammor just i Sverige ska behöva begrava sina barn av den här anledningen? Hur kommer det sig att vi har så många barn som mördar andra barn?

Fru talman! Barnen är det värdefullaste vi har. Trygga barn som växer upp i trygga familjer med goda värderingar och hopp om en bättre framtid är det som mer än något annat förebygger brott.

Fler barn i vårt land behöver en meningsfull fritid och gemenskap där de kan utvecklas och fostras med goda värderingar. Fler barn behöver också få det stöd som krävs för att ha chans att lyckas i skolan och kunna känna hopp om framtiden.

Tryggheten börjar alltid med barnen och med trygga familjer. I de fall där familjen inte fungerar – eller kanske fungerar men inte räcker till – spelar socialtjänstens förebyggande och brottsförebyggande insatser en avgörande roll. Det krävs tidiga insatser för att förebygga brott. Det handlar om en socialtjänst som aktivt arbetar uppsökande, nära familjerna.

Att bygga ut familjestödsprogrammen och familjecentralerna har varit en viktig fråga för regeringen och för mitt parti, Kristdemokraterna. Det handlar om att bättre kunna förebygga social utsatthet, arbeta hälsofrämjande och inte minst upptäcka de barn som befinner sig i utsatthet i tid. Socialtjänsten behöver möta barnen där de är – i skolan, i förskolan och ute på fältet. Det är också precis den inriktning som den nya socialtjänstlagen styr mot och som landets kommuner ställer om till.

Den nya socialtjänstlag som har trätt i kraft under den här mandatperioden ger socialtjänsten ett tydligt förebyggande och brottsförebyggande uppdrag. Socialtjänsten behöver också fler verktyg för att skydda barn och unga, exempelvis i de fall där samtycke till stödinsatser saknas. Sådan lagstiftning är nu på väg.

Regeringen har skjutit till mer resurser till socialtjänsten. Kommunerna behöver också skjuta till mer resurser till socialtjänsten. Kommunerna får mandat att agera tidigare och tillräckligt kraftfullt. Men det krävs även att socialtjänsten tar fasta på behovet av samverkan runt varje barn för att förebygga brott. Det handlar om samverkan med förskola, skola och polis men också med det lokala näringslivet, sjukvården, civilsamhällets organisationer och inte minst barnens familj och vänner. Samhället är så mycket större än staten, och hela samhället behöver vara med och förebygga och bekämpa brott för att Sverige på allvar ska bli tryggt igen.

Fru talman! Vi kan inte acceptera att barn blir verktyg i gängens våld. Det förebyggande arbetet behöver prioriteras upp på bred front i varje kommun i landet. Det behöver göras innan fler unga liv går förlorade.

När 15-åringar springer runt med vapen och mördar andra barn behöver hela samhället mobilisera med full kraft. Därför bedriver regeringen politik för tryggare och starkare familjer, och därför stärker regeringen också socialtjänstens förebyggande och brottsförebyggande arbete. Vi bygger upp en socialtjänst som fortsätter att ha hjärta för de utsatta men med betydligt större muskler än tidigare för att kunna skydda barnen. Målet är att varje barn ska få växa upp med den trygghet och framtidstro som varje barn i Sverige har rätt att känna.

(Applåder)

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag tror att vi alla här i kammaren har haft personliga skäl till att kliva in i politiken. För egen del var det aldrig en plan, aldrig ens en tanke, att jag själv skulle göra det, ända tills något började gro i mig. En alltmer betungande insikt började gro.

Fru talman! Med åren blev det alltmer tydligt att det fina, lugna, trygga och homogena land jag och mina bröder hade förmånen att växa upp i inte längre fanns kvar. Det blev alltmer tydligt att årtionden av skadlig och oansvarig politik förändrat Sverige i grunden. Sverige hade sakta men säkert blivit ett helt annat land än det jag kände.

När jag sedan själv fick barn tilltog inte bara min sorg över sakernas tillstånd utan också min frustration. Är det detta vi ska lämna över till kommande generationer? Är det detta som jag ska lämna över till mina barn? Ska vi lämna över det till barnen som vi brukar kalla vår framtid, till barnen som är vår framtid? Nej, fru talman, det ska vi inte. Det får vi inte.

Men hur var det egentligen när jag växte upp? Det var inte ett i alla avseenden perfekt samhälle då heller, men det var ett annat samhälle. Vi hade mindre resurser, och levnadsstandarden var lägre. Men vi kunde röra oss mycket friare. Vi hade inte fenomen som förnedringsrån, gruppvåldtäkter, gängskjutningar, klankriminalitet och hedersförtryck.

Vi växte upp i ett samhälle som på många sätt höll ihop, ett samhälle som präglades av tydliga ramar, respekt för lag och ordning, trygghet och gemensamma värderingar. Det gav oss i mångt och mycket en framtidstro.

I dag ser verkligheten för alltför många helt annorlunda ut, då effekterna av den totalt ansvarslösa migrationspolitiken i kombination med den till stora delar misslyckade integrationen har börjat slå igenom på allvar i stora delar av vårt samhälle. Många barn tvingas i dag växa upp i ett Sverige alltmer präglat av våld, kulturkrockar och otrygghet. Dessutom växer många barn upp utan det som borde utgöra fundamentet för deras liv och utveckling: en trygg och sund familj.

Konsekvenserna är i många fall förödande. Vi ser hur kriminaliteten kryper allt längre ned i åldrarna, hur allt yngre barn rekryteras in i gäng och hur så unga som 13-åringar blir kontraktsmördare. Barn är i dag både förövare och offer. Allt fler uppväxtmiljöer präglas av otrygghet. Dessutom utgör skolan inte alltid längre samma lugna plats med fokus på lärande. Vi ser också hur den psykiska ohälsan ökar, liksom beroendeproblematik av olika slag.

Det här är inte abstrakta problem. Det är verkligheten i dag, och det är något vi måste kraftsamla mot.

Fru talman! Sverige har sedan många år ett system, ett skyddsnät, med ambitionen att fånga upp dem som faller. Men med de alltmer omfattande problemen räcker det inte längre att arbeta som vi gjorde förr. Vi måste helt enkelt vara tydligare. Vi måste agera mycket tidigare och dessvärre ta ett ännu större ansvar när familjer inte vill eller inte förmår.

Det var med den insikten som vi tillsammans med regeringen satte igång ett omfattande reformarbete för att möta nutidens problem och ge barn, ungdomar och kommande generationer en reell chans in i ett bra vuxenliv och till en framtid.

Mycket har redan gjorts, och mer är på gång. Det handlar bland annat om en ny socialtjänstlag med tydligt förebyggande fokus, skärpt tillsyn av HVB, ökade resurser till Sis och nya verktyg för att stoppa rekryteringen av barn till kriminalitet.

Det här är inte punktinsatser. Det är början på en absolut nödvändig systemförändring. Några av socialtjänstens uppdrag, som jag just nämnde, handlar om att förebygga att barn far illa, upptäcka problem i tid och ge stöd som faktiskt förändrar. Vi vet att resultaten ofta syns först långt senare, men det gör inte arbetet mindre viktigt. Det gör det ännu mer angeläget och avgörande.

När socialtjänsten agerar, när rätt stöd sätts in eller när ett barn placeras i vård måste en princip vara helt överordnad, nämligen barnets bästa. Målet med insatserna är och ska alltid vara att i möjligaste mån ge barn goda uppväxtförhållanden och att skydda dem från saker som kriminalitet, missbruk, våld och hedersförtryck. Vi måste se till att de kan fortsätta in i vuxenlivet som välfungerande medborgare.

Fru talman! Genom socialtjänstlagen har det offentliga ett ansvar för att skydda och hjälpa barn som far illa, men det räcker inte. Man brukar säga: It takes a village to raise a child. Så är det, och vi är många som behöver kraftsamla och hjälpas åt. Det handlar inte bara om oss som är föräldrar, grannar eller för den delen politiker. Det handlar om alla delar av samhället, där alltifrån lärare, läkare och andra medmänniskor till civila organisationer spelar en viktig roll i det allmänna skyddsnätet.

Men när ett barn placeras i samhällets vård tar staten över ansvaret fullt ut, och då måste vi kunna garantera kvalitet. I dag finns på sina håll stora brister, och det är därför förslaget om ett nationellt register över familjehem är ett viktigt steg.

Vidare, fru talman, är en av de absoluta nyckelfaktorerna för barns framtid skolan. Här talar verkligheten sitt tydliga språk. Endast hälften av placerade barn uppnår i dag gymnasiebehörighet. Så länge vi ser att skolmisslyckanden ofta hänger ihop med utanförskap, arbetslöshet och ökad risk för kriminalitet kan vi inte betrakta det som något annat än ett misslyckande. Men vi vet också att det går att vända, bland annat genom åtgärder som skolsociala team och, definitivt, bättre samverkan myndigheter emellan. Det är ett arbete som vi fortsätter att uppmuntra och stärka. Vi vet att skolan kan vara en av de främsta skyddsfaktorer som finns mot ett vuxenliv i kaos.

Jag vill slutligen nämna ytterligare en av alla saker som vi fokuserar på, nämligen HVB-hemmen. De fyller och ska fylla en viktig funktion för de ungdomar som behöver stöd, hjälp och vård men av olika skäl inte kan bo kvar hemma. Det finns många goda exempel, tack och lov, men vi har också tvingats läsa om hem präglade av våld, övergrepp och kopplingar till grov kriminalitet. Detta är såklart helt oacceptabelt. Därför har vi skärpt tillsynen. I allt högre takt stoppar vi nu oseriösa aktörer och genomför en översyn av hela systemet.

Fru talman! Ansvarsfull politik handlar inte om att säga mest utan om att göra rätt saker och prioritera. Den resan är påbörjad för våra barn och kommande generationer.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Gustaf Lantz, för en otroligt nischad fråga! Jag tror att jag uttryckte mig som att det rör sig om ett fenomen, och det stämmer. Det skedde en och annan gruppvåldtäkt även på den tiden, men den omfattning som vi har fått i och med Socialdemokraternas massinvandringspolitik har vi aldrig skådat innan.

Mycket av det som jag nämnde i mitt anförande, de problem som vi har i dag, är en följd av framför allt Socialdemokraternas fullständigt ansvarslösa massinvandringspolitik och brist på integration, fru talman. Det fanns en tid – det är bara några år sedan – när det enligt socialdemokrater till och med var rasistiskt att kräva att man kan svenska språket för att få svenskt medborgarskap. Medborgarskap har delats ut hur lättvindigt som helst, och nu sitter vi med importerad kriminalitet.

Gustaf Lantz talade bland annat, fru talman, om problemen med HVB-hemmen och kriminella ligor. Jag minns inte exakt hur Gustaf Lantz uttryckte sig. Detta är till stora delar en effekt och en konsekvens av den politik som Socialdemokraterna har fört i så många år: brist på kontroller av allehanda slag, utdelande av medborgarskap och ingen integrationspolitik värd namnet.

Jag tillstår, fru talman, att det skedde en och annan gruppvåldtäkt även när jag växte upp, men absolut inte i den omfattning och på det sätt som vi har sett de senaste 10, 15 eller 20 åren.

Fru talman! Äntligen har vi en regering och ett samarbete som faktiskt ser till att agera. Ledamoten säger att vi säger nej till en massa åtgärder. Man kan undra varför Socialdemokraterna år ut och år in sagt nej till straffskärpningar och allt som vi nu i rask takt genomför på kriminalområdet.

Ledamoten pratar om kvinnors trygghet. Kvinnor har väl aldrig någonsin varit så otrygga som under Socialdemokraternas tid vid regeringsmakten. Vi pratar om hederskultur, hedersförtryck och våldtäkter.

Jag tycker personligen att detta är pinsamt, fru talman. Jag hoppas att Socialdemokraterna aldrig mer kommer till makten. Självinsikten, förståelsen för utvecklingen och förståelsen för vad man faktiskt har varit med och ställt till med är obefintlig. Hur ska ett parti som inte ens förstår orsaker och samband kunna komma med rätt åtgärder? Detta är minst sagt fascinerande, måste jag säga.

Sedan det här med ekonomin. Ja, det är ett bekymmer i dag. Till stora delar sitter vi även här med effekterna av socialdemokratisk politik. Vi har i dag 700 000–800 000 analfabeter som är väldigt svåra att få produktiva och få att bidra både till sin egen försörjning och till statskassan. Det blir inte så mycket pengar att dela ut i slutändan, när allt färre ska försörja allt fler. Det är också något som vi faktiskt tar krafttag mot.

Jag vet inte vad jag ska säga. Kvinnor kan med vår politik äntligen börja bli trygga igen. Det får väl bli slutet på mitt anförande.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Nils Seye Larsen, för intressanta frågor!

Ja, jag ser absolut den här problematiken. Det är en brottslighet som tyvärr har tagit sig in i ganska många sektorer i det svenska samhället. En stor del av det här är så kallad importerad brottslighet.

Vi ser stora problem inom LSS, till exempel. Ledamoten nämner HVB – absolut. Mig veterligen – vi har haft möten med departementet och med ansvarig minister – vidtas det åtgärder. Det har stängts en hel del HVB-hem. Det måste alltså till minutiösa kontroller i den här typen av verksamhet. Det är otroligt viktigt.

Så här är det, som sagt var, inom många områden i dag. Vi ser att den organiserade brottsligheten tar sig in i just välfärdssektorn i allt högre utsträckning. Vi ser alltså problemen, och de åtgärdas.

Man tror ibland att kommunala verksamheter är helt fria från problem, bedrägerier och brottslighet. Det ser tyvärr inte ut så i dag. Vi har haft dysfunktionella Sis-hem, till exempel. De är förvisso statliga, men där har vi också tagit krafttag, och där sker det också stora förändringar. Man har fått mer resurser och tydligare riktlinjer. Vi håller alltså på med konstanta förbättringar, för det är otroligt viktiga områden.

Sedan frågade ledamoten mig om jag vill ha ett mer jämlikt samhälle. Ja, absolut. Ingen ska behöva vara fattig i Sverige – så är det. Det är en devis som vi verkligen står bakom. Men man måste titta på grundorsakerna, som jag nämnde innan. Det handlar till exempel om detta med att vi har så många analfabeter, som egentligen inte kan bli produktiva i ett svenskt högteknologiskt samhälle. Det är ingen lätt ekvation att lösa. Detta är en del av den relativa fattigdomen, helt enkelt.

Fru talman! Nej, den stora problematiken är naturligtvis bristande kontroller, och det är någonting som jag blev väldigt medveten om när jag klev in i politiken och hamnade i riksdagen. Jag blev medveten om att det har varit så undermåligt på det området. Det hör man från alla man pratar med: Försäkringskassan, polisen – vem man än pratar med som har kontakt med välfärdssektorn. Kontrollerna har varit fullständigt undermåliga.

Det gäller också LSS. Det här är inget nytt fenomen. Detta är någonting som har fascinerat mig sedan jag gick in i politiken och hamnade i socialutskottet och fick upp ögonen för det. Bristande kontroller är den främsta orsaken till problemen här. Det måste vara rigoröst, allrahelst om man har en sådan fri marknad för den här typen av tjänster. Jag tycker att man borde balansera detta betydligt bättre – det kan jag säga. Det är min personliga åsikt. Men kontroller är grunden för allt.

Sedan gäller det detta med skattesänkningar. Jag stör mig lite på det som man brukar få höra: att vi har sänkt skatten för Magdalena Andersson. Ja, det har vi. Men framför allt har vi sänkt skatten för människor med helt vanliga yrken, inte i första hand partiledare. Man kan ta en exempelfamilj med en sjuksyster och en polis. De har i dag 5 000 mer att röra sig med i månaden.

Sedan gäller det detta med ett jämlikt samhälle – återigen. Jag har aldrig påstått att allt var bättre förr. Jag sa till och med det i mitt anförande: Nej, allt var inte bättre förr. Men vissa saker var bättre förr.

Ett välfärdssamhälle bygger på höga skatter. Det bygger på hög skattemoral. Det bygger på att de flesta jobbar. Vi har inte en sådan situation i dag. Det är som jag nämnde innan, fru talman. Vi har en situation där allt färre ska försörja allt fler. Folk som faktiskt sliter och går till ett jobb för att de vill och har möjlighet – det varierar såklart – måste också kunna leva på sin lön. Där är avvägningen.

Jag tror att nyckeln i slutändan är att folk har rätt till utbildning, vilket man har i Sverige i dag, och att det finns många steg in på arbetsmarknaden. Det är det som i slutändan gör det jämlikt.

(Applåder)

Fru talman! Detta betänkande handlar om barn och unga och om samhällets ansvar när ett barn riskerar att fara illa.

Man kan väl börja med att konstatera att det egentligen råder en rätt bred samsyn om samhällets mål i detta, vilket är att varje unge ska kunna växa upp under trygga förhållanden. Men tyvärr ser verkligheten inte ut så – den gör det inte nu och gjorde det inte när jag växte upp – och därför behövs en omfattande reformagenda för att stärka skyddet för barn i hela samhällskedjan.

Fru talman! Under lång tid har systemen inte hängt ihop. Skolan har arbetat för sig, polisen för sig, socialtjänsten för sig och hälso- och sjukvården för sig. När de har behövt och velat samarbeta har juridiska hinder och svårigheter ibland gjort det omöjligt att prioritera under den tidspress som ofta kännetecknar situationen när ett barn som far illa. Konsekvenserna har blivit att barn faller mellan stolarna – att de upptäcks för sent eller inte alls – och det är just detta som den moderatledda regeringen nu förändrar.

Vi gör det med införandet av skolsociala team där skola och socialtjänst arbetar tillsammans för att fånga upp elever tidigt.

Vi gör det med satsningar på familjecentraler och ett stärkt föräldraskapsstöd för att ge föräldrar och hela familjer stöd innan problemen växer sig för stora.

Vi gör det genom framtagandet av ett mellantvång, vilket innebär att socialtjänsten får fler verktyg mellan frivilliga insatser och ett tvångsomhändertagande så att insatser faktiskt kan komma barnet till del i tid.

Vi gör det med etableringen av den nya socialtjänstlagen, där fokus flyttas till tidiga, tydliga och förebyggande insatser.

Fru talman! Allt detta kommer att göra skillnad för barn och familjer i hela vårt land, men regeringens arbete stannar inte där. Som jag nämnde inledningsvis handlar det om att stärka hela systemet.

Genom samverkansmodellen Bob, Barn och unga i organiserad brottslighet, förbättras samarbetet mellan myndigheter för att stoppa gängen från att slita in ytterligare ett barn i sin verksamhet.

Genom rejäla satsningar på avhopparprogrammet för barn skapas vägar ut för dem som redan har hamnat snett. Dessutom ska verksamheten nu anpassas bättre för de barn som är under 15 samt för flickor, som vi ju vet tar en mer framträdande roll.

Samtidigt stärker vi stödet till de barn som mår dåligt, vilket vi gör genom satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin.

Fru talman! Regeringen agerar också där skyddet har brustit som mest. Arbetet mot våld mot barn har stärkts, och sekretesshinder har rivits för att möjliggöra bättre informationsdelning och samarbete mellan relevanta aktörer. Genom reformen om tryggare hem för barn säkerställs att en våldsam förälder inte längre ska ha automatisk rätt till umgänge. Nu är det barnets trygghet som är prioriterad.

Alla de här förändringarna kommer att göra avgörande skillnad på riktigt. Det rör sig inte om enstaka förändringar, utan det handlar om en systemförändring av ett system där barn ska fångas upp tidigare och där insatser ska kunna sättas in i tid – ibland för hela familjen. Det handlar om ett samhälle som agerar samlat i stället för uppdelat. Regeringen bygger ett sammanhållet system, från tidiga insatser till skydd, behandling och vägar ut.

Fru talman! Om vi menar allvar med att varje barn ska få en trygg uppväxt räcker det inte att skruva lite här och där i systemet. Det som krävs är den största reformeringen av förebyggande arbete på 40 år i vårt land, och det är vad regeringen har levererat under den här mandatperioden. Ett samhälle kan bara ha en topprioritering, och för oss är det barnen.

(Applåder)

(forts.)