Herr ålderspresident! För 30 år sedan genomfördes mycket stora förändringar i det svenska skolväsendet. Huvudmannaskapet flyttades från staten till kommunerna. Två eller tre år därefter kom friskolereformen, vilket öppnade för fri etablering av privata aktörer. Såväl ideella som vinstdrivande aktörer och olika konstellationer fick möjlighet att starta och driva skolor med skattefinansiering.

Vi fick alltså en kommunalisering och en friskolereform. En följd av de två reformerna var att vi också fick ett nytt system för att fördela resurser i svensk skola, det vi vardagligt kallar skolpengssystemet. Därtill förändrades – 1994 om jag inte minns fel – betygssystemet i svensk skola. Man gick ifrån det tidigare relativa betygssystemet, och vi fick ett kunskapsrelaterat system.

I samma veva tog man bort en stor del av regelstyrningen i skolan, bland annat regleringen av lärarnas undervisningstid och av klassrummens storlek.

De här förändringarna, särskilt friskolereformen, har med tiden lett till att en del saker som vi tidigare sett som självklara i svensk skola inte är lika självklara längre – att det finns matsalar, att det finns idrottshallar, att det finns skolbibliotekarier och så vidare.

Parallellt med dessa förändringar – kommunaliseringen, friskolereformen, det nya betygssystemet och skolpengssystemet – fick också nya pedagogiska trender ett starkare stöd. Det var trender som man lite generellt kan beskriva som postmoderna eller konstruktivistiska, om man vill använda ett annat ord, och som i huvudsak innebar mindre traditionell undervisning och mindre fokus på faktakunskaper.

Något senare, herr ålderspresident, kom den digitala omställningen, som med tiden har kommit att genomsyra skolsystemet alltmer. Inte minst har den inneburit en minskad tillgång till fysiska läromedel för elever. De senaste tio åren har vi sett alltmer växande problem med den kraftigt ökade skärmtiden, som har en negativ påverkan på barns och ungdomars sömn, koncentrationsförmåga, kunskapsinhämtning, rörelse och psykiska hälsa.

Många av dessa förändringar är en konsekvens av politiska beslut, men inte alla. En del är en följd av bredare samhällsförändringar, såväl i Sverige som globalt. Sammantaget har de dock fått en tydlig konsekvens: Svenska barn och ungdomar lär sig mindre i skolan. Det är en konsekvens av de förändringar jag just beskrev. De senaste Pisaresultaten och andra internationella mätningar visar detta svart på vitt.

Det vi nu bevittnar, herr ålderspresident, är inget mindre än en kunskapskollaps i svensk skola. Den viktigaste uppgiften för den regering och den riksdagsmajoritet som vi nu har är att vända denna förödande utveckling och höja kunskapsresultaten i den svenska skolan. Det är vår viktigaste uppgift, vid sidan av att stärka Sveriges nationella säkerhet och få bukt med den organiserade brottsligheten.

De stora förändringarna för drygt tre årtionden sedan innebar också en avreglering och en omfattande decentralisering av svensk skola. Konsekvensen av detta har blivit en frontalkrock med en av utbildningssystemets viktigaste grundpelare, nämligen likvärdigheten.

Det säger egentligen sig självt – det är ganska logiskt, om man tänker efter: Flyttar man det finansiella huvudansvaret från staten till nästan 300 kommuner kommer kommunerna att göra olika prioriteringar, fatta olika beslut och ha väldigt olika förutsättningar och varierande lokal kompetens. En del kommer att satsa mer på skolan; en del kommer att satsa mindre på skolan. Precis som i riksdagen är det olika politiska majoriteter i kommunerna, och de kan även skifta.

Herr ålderspresident! Alla dessa genomgripande reformer för tre decennier sedan har med tiden kritiserats alltmer kraftfullt, inte minst av oss i Liberalerna. Kritiken har i stor utsträckning handlat om just sjunkande kunskapsresultat och bristande likvärdighet.

Vi gör nu allt vi kan för att vända den negativa utvecklingen för kunskapsresultaten i svensk skola. Steg för steg genomför vi reformer som borde ha skett långt tidigare. De sker nu, tack vare Liberalerna och tack vare Tidöavtalet. Det handlar om friskolesystemet, skolpengssystemet, den ytterst problematiska betygsinflationen, lärarutbildningen, frågor om insyn, ägarprövning, att skapa ordning och reda, att förbättra elevhälsan, att införa nya läroplaner och mycket annat.

Från Liberalernas sida är vi beredda att gå mycket långt för att förändra den svenska skolan, återupprätta kunskapsskolan och höja läraryrkets status.

Samtidigt är det viktigt att slå fast, herr ålderspresident, att valfriheten i svensk skola är viktig. Den ska inte avskaffas. Vi kommer inte att bidra till att flytta makt från föräldrar och elever till politiska byråkrater, men vi kommer att strama upp regelverken så att valfriheten och de val elever och föräldrar gör leder till en god utbildning för alla och inte, som i dag, snarare blir ett lotteri för många. Vi måste återgå till att ha en skola i världsklass.

Herr ålderspresident! Skolan måste tillbaka till grunderna. Vi behöver mer ordning i klassrummet och mer ordning i skolsystemet. Vi behöver återupprätta en stark kunskapsskola med fokus på faktakunskaper och förmågor som att läsa, skriva och räkna. Vi behöver en trygg skola med tydliga förväntningar. Det är bra för alla, och det är särskilt bra för de elever som behöver skolan allra mest.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag tror att Vänsterpartiet av de åtta partierna i kammaren är det sista partiet som ska slå sig för bröstet om att det stod upp för demokrati och mänskliga rättigheter på 60-, 70- och 80-talen. Det var det enda partiet som här i kammaren försvarade Berlinmuren. Glöm inte det när ni talar om historiska frågor, Daniel Riazat.

Den här regeringen blockerar ingenting. Vad vi gör är att vi utreder saker. Vi remitterar dem och bearbetar dem i Regeringskansliet, och sedan går regeringen till riksdagen med lagförslag.

Vi vill från vår sida ha en offentlighetsprincip för alla skolor i Sverige – kommunala och fristående skolor. Förslaget har utretts och bereds nu i Regeringskansliet. Vi får se exakt hur förslaget ser ut när det är färdigförhandlat.

Det finns vissa mindre skolor, små skolor, i Sverige som har hyst farhågor om mindre delar, egentligen detaljer, i utredarens förslag. De skulle vilja se vissa justeringar för att inte riskera att fullständigt duka under på grund av till exempel administration. De frågorna är också viktiga att ta in i beredningen, processen och diskussionen. Det finns många olika viljor.

Men utgångspunkten är att alla medborgare, som Daniel Riazat, jag själv och alla andra här i kammaren, journalister och föräldrar, som ska välja skola för sina barn, måste ha tillgång till information och transparent data om skolorna. Det är jätteviktigt för att kunna göra välavvägda val.

Jag ser med tillförsikt fram emot detta. Jag är ganska övertygad, herr ålderspresident, om att vi om inte alltför lång tid kommer att få ett lagförslag som kommer att innebära klara förbättringar för svensk skola.

(Applåder)

Herr ålderspresident! En rad förändringar har genomförts. Om vi först tittar på det fiskala området, med ekonomiska resurstillskott, resursallokeringar och så vidare, ser vi att svensk skola har tillförts många miljarder i budgetpropositionerna för 2023, 2024 och detta år och i olika vårändringsbudgetar. Det är mycket stora belopp.

Det handlar också om kvantitet i bemärkelsen fler platser inom till exempel yrkesvux och yrkeshögskolan. Det handlar om kvalitativa förstärkningar av olika statsbidrag, även riktade statsbidrag för exempelvis läromedel. Det handlar om lagstiftningsförändringar och regelförändringar för exempelvis läromedel och skolbibliotek.

En rad andra frågor handlar om att upprätthålla studiero i skolan. De elever som stör undervisningen på ett sådant sätt att den inte fungerar och som går i vanliga klasser ska kunna gå i särskilda undervisningsgrupper. Vi utreder också andra möjligheter för de barn som behöver mer extra stöd.

På utbildningsutskottets sammanträde i dag hade vi besök av utredaren som har sett över hur vi kan förbättra elevhälsan och det extra stödet för de elever som verkligen behöver det.

I utskottet bereder vi också, vilket Niels Paarup-Petersen är högst medveten om, forsknings- och innovationspropositionen som kom nyss – den kommer i mitten av varje mandatperiod. I den finns historiska extra påslag för den högre utbildningen, för våra lärosäten, för forskning och spetsforskning särskilt inriktat mot STEM, naturvetenskapliga ämnen, och så vidare. Det sker jättemycket.

Nu förstår jag dock att Centerpartiet har satt på sig ett par ganska mörka solglasögon när det gäller detta, och de vill inte riktigt se detta. Men faktum är att det sker väldigt mycket.

Herr ålderspresident! I skolpolitiken finns det en tydlig skillnad mellan Liberalerna och Centerpartiet. Det är att vi i Liberalerna är tydliga med vilken analys vi gör av problemen i svenskt skolväsen.

Det vi ser – vilket jag gick igenom i mitt anförande, herr ålderspresident – är kombinationen av en mycket kraftfull decentralisering och en mycket kraftfull avreglering under de sju, åtta, nio eller tio stora reformerna på 90-talet. Det har fått förödande konsekvenser för kunskapsutvecklingen i svensk skola. Det är kombinationen av kommunaliseringen, friskolereformen, skolpengssystemet, de nya betygssystemen, de flummiga läroplanerna och den minskade regelstyrningen och därefter svallvågen av digitalisering, skärmar och mobiltelefoner som har sköljt in över svensk skola.

Herr ålderspresident! Då säger Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet: Ni gör ingenting åt det här. Men det är precis det vi gör. Vi gör någonting åt alla de saker som vi kan göra någonting åt.

Det finns dock ett aber i sammanhanget, herr ålderspresident. Den viktigaste frågan av alla finns det ingen majoritet för att gå vidare med, nämligen att återföra huvudmannaskapet i svensk skola till staten från kommunerna. Det är den enskilt viktigaste frågan för att verkligen, en gång för alla, få ordning på svenskt skolväsen. Men det finns ingen majoritet för att göra det. Det är Liberalerna, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och en del spridda röster som är för det, men tyvärr inte Niels Paarup-Petersens eget parti.

När det gäller friskolorna har vi en stor utredning, skolpengsutredningen, som ska lämna två betänkanden. Det första har kommit, och det andra kommer senare, om jag inte minns fel. Och Läroplansutredningens betänkande har kommit. Vi jobbar också stenhårt för mindre skärm och mera pärm i skolan och så vidare.

Det är alla de här stora områdena, som jag beskriver, som regeringen och Liberalerna nu tar sig an att verkligen försöka reformera och reglera om, om så krävs.

(Applåder)

Herr ålderspresident! När man lyssnar på Socialdemokraterna i riksdagen kan man ibland tro att de aldrig har suttit vid makten. Socialdemokraterna har suttit i opposition i alla år och har inget eget ansvar för någonting.

Men så är det ju inte, herr ålderspresident. Åsa Westlunds parti styrde Sverige i åtta år fram till år 2022. Under de åtta åren gjorde friskolekoncernerna i Sverige mycket positiva bokslut. De expanderade väldigt kraftfullt, och det skedde väldigt mycket. Det kom en mycket kraftig retorik från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och en del andra i skoldebatten. Men det blev verkligen ingenting gjort.

Köerna ville Socialdemokraterna förbjuda. Ja, alla partier här i riksdagen ville i olika grad minska köernas inverkan på urvalet till skolan. Vi i Liberalerna ville att intresseanmälan för att börja årskurs 1 i en skola skulle kunna göras tidigast ett år före skolstart. Centerpartiet tror jag hade från tre års ålder, men bara på hälften av elevplatserna, om jag inte minns fel. Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna var tydliga med att det var ett orimligt system att man kunde skriva in barn i kö till en skola nästan redan vid födseln. De tre rödgröna ville förbjuda detta helt.

Trots detta lägger Socialdemokraterna fram en proposition som faller i riksdagen. Det övergår nästan mitt förstånd, herr ålderspresident, hur man kan lyckas med konststycket att inte begränsa köerna när samtliga partier i riksdagen är för att begränsa dem. Det är en fråga om hantverk. Den här regeringen gör nu väldigt mycket som borde ha gjorts långt tidigare.

Herr ålderspresident! Det handlar om hur många röster det finns i kammaren, säger Åsa Westlund. Ja, så är det ju.

Våren 2022 hade januariavtalet fallit och Socialdemokraterna styrde med stöd av en avhoppad vänsterpartist som hade blivit oberoende eller vilde i riksdagen.

Men i denna kammare sitter det ju 349 personer, och alla vill i olika grad göra det mer restriktivt när det gäller köer som urval till skolan. Då hade ju Socialdemokraterna kunnat söka en uppgörelse med dem. Man hade till exempel kunnat lyfta telefonen och ringa till Niels Paarup-Petersen, till mig eller till någon annan och sagt: Kan vi komma överens här? Vi vill gärna förbjuda det helt och hållet, men vi ser att vi inte har majoritet för det. Men vi kanske kan komma halvvägs, några steg framåt?

Socialdemokraterna hade inte ens behövt ringa Sverigedemokraterna om de inte ville det. Det hade räckt att ringa några andra här för att säkra en majoritet och skriva ihop ett förslag. Men, herr ålderspresident, detta ville inte Socialdemokraterna av det skälet att de uppenbart ville att dessa lagförslag skulle falla, så att de skulle kunna använda dem som en mobilisering i valrörelsen.

Det var mycket kraftfull kritik under debatterna i kammaren mot detta förfarande, alltså att man eldar igång tiotals eller kanske hundratals tjänstemän i Regeringskansliet för att ta fram lagstiftningsprodukter som man inte ens vill ska gå igenom. Det är detta, herr ålderspresident, som vi har kritiserat vad gäller hantverket. Man har inte haft en uppriktig och ärlig vilja att faktiskt genomföra förändringarna.

Åtta år hade Socialdemokraterna på sig, och man åstadkom ingenting för att reglera friskolesystemet, skolvalet, köerna, skolplikten från 18 år eller någonting annat. Det är en jättebesvikelse, måste jag säga.

Herr ålderspresident! Ledamoten Åsa Westlund uttrycker en väldigt stor oro för dagens elever. Det gör vi också från regeringens sida. Därför har vi just nu tolv utredningar igång. Vi ser att kvaliteten sjunker, och tyvärr ser vi också att det finns mycket otrygghet. Studieron fungerar inte riktigt som den ska.

Vi ser att det är mycket vi kan göra. Tolv utredningar gör vi nu för att förbättra i skolorna. Jag vill lugna ledamoten med att säga att det sker väldigt mycket nu. Det är sådant som tidigare regeringar tyvärr inte har gjort som vi måste kompensera för. Mycket kommer att hända. Det tar tyvärr lite tid innan vi riktigt hinner få ordning på alla våra utredningar. Men de kommer att komma. Det gör också att eleverna ska kunna känna sig tryggare i skolan.

Åsa Westlund är orolig för skattesänkningar. Jag vill bara säga att de skattesänkningar som regeringen nu gör är för alla som arbetar. Det påstås ofta att det bara är för de rika, men det är för alla som arbetar. Det är också för att det ska kunna fungera här i samhället.

Det har gjorts mycket av den här regeringen som Socialdemokraterna inte har gjort tidigare. Det jag vill fråga ledamoten är: Vad är det som Socialdemokraterna skulle göra bättre än vi när det handlar om till exempel trygghet och studiero? Det är ju några av våra stora portalfrågor nu.

Vi jobbar med lugn och ro i klassrummen. Vi stärker lärarna. Vi ser över betygssystemet. Vi ser också över friskolorna. Jag funderar på vad mer Socialdemokraterna skulle ha gjort som vi inte gör, för jag tycker att vi gör otroligt mycket.

Herr ålderspresident! I morse hade vi möte i utbildningsutskottet. Vi talade just om elevhälsoutredningen, som jag tycker är oerhört bra. Jag tror att det kommer att bli väldigt bra. Där talar vi just om att stöd ska komma tidigare. Vi avsätter förstås också resurser för att det ska kunna bli så. Det handlar om att eleverna kommer att få stöd på den nivå de behöver. De kan behöva stöd på olika sätt. Det kan vara mindre grupper eller större grupper. Vi pratar också om screening.

Vi gör mycket just för att hjälpa eleverna. Vi uppfattar det nog på olika sätt. Men jag anser att vi vill se varje elevs förmåga och hitta var någonstans de befinner sig för att de ska kunna få så bra stöd som möjligt. Det gör vi också en stor satsning på.

Sedan tänker jag på det här med friskolor. Regeringen säger när det gäller friskolor eller kommunala skolor att det viktiga är att det finns kvalitet i skolan. Det finns många friskolor som har jättehög kvalitet och många kommunala skolor som också har det.

Tyvärr kan det brista på båda håll. Skolinspektionen har nu tyvärr fått ta över en skola till – i Norrland eller kanske i Lappland – som inte fungerar. Det är otroligt viktigt att den möjligheten finns, om inte skolan fungerar, för det är kvaliteten som är det viktiga.

Friskolorna behövs, för de har många olika resurser som är väldigt viktiga. Men pengarna ska givetvis gå till utbildning. Det tycker vi absolut är prioriterat. Jag kan inte riktigt se skillnaden här. Regeringen satsar mycket på elevhälsoutredningen, som jag nämnde. Det kommer att vara mer stöd. Det kommer att finnas mer personal som kan delas upp på fler sätt. Men vi ser också på friskolan. Vi vill att det ska vara hög kvalitet på alla, och fungerar de inte ska vi givetvis se till att de inte är kvar. Det ska vara hög kvalitet, och vinsterna ska användas i skolan.

Herr ålderspresident! Jag yrkar för tids vinning bifall endast till Sverigedemokraternas reservation nummer 9, men vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer i detta ärende.

I dagens svenska skola lyckas många elever väldigt bra. De tangerar till och med de höga resultat våra elever hade för några decennier sedan, när vi var en toppnation i skolvärlden och i många andra delar.

Det som bekymrar Sverigedemokraterna mycket är att det finns många elever som inte når de grundläggande utbildningsmålen.

Dagens skola har alldeles för stora skillnader i skolresultat. Den kritiken delar vi med de världsomspännande institut som genomför de stora skolundersökningarna – Pisa och Pirls. De är bekymrade över att Sverige inte klarar av att hålla en jämnare nivå och att så många elever inte har de grundläggande kunskaperna.

Många hävdar att den stora anledningen till detta är socioekonomiska skillnader. Då pekar man ofta på den del av gruppen som har invandrarbakgrund. Troligtvis är detta en del av förklaringen, men det finns även andra faktorer som påverkat detta och försvårat för dem med sämre socioekonomiska förutsättningar.

Skolan har bland annat kommunaliserats, och läroplanerna har lämnat sitt kunskapsfokus. Någon sa här att det är en lite postmodernistisk inriktning – så kanske man kan kalla den. Nu fokuserar man mer på diskussion och analys.

Eleverna i grundskolan är faktiskt fortfarande barn. I de åldrarna – det kan även vara så i vuxenlivet – måste man först lära in kunskaper för att man i ett senare skede ska kunna använda dem och bearbeta dem i diskussioner och analyser. Det säger varje forskare inom detta område, och det har inte förändrats de senaste tusen åren.

Trenden att man ska googla fram fakta för att sedan sätta dem i sitt sammanhang är fullkomligt förkastlig. Trots detta görs det i vår skola, då läroplanerna tillåter det.

Till allt detta måste vi lägga de senaste decenniernas fria invandring, när dåtidens regeringar – alltså de som var före den nuvarande – inte hade en godtagbar plan för hur man skulle integrera alla dessa invandrare. Några har lyckats, men några har också bevisligen misslyckats.

Herr ålderspresident! Det är egentligen inte alls konstigt att vi har stora skillnader i skolan.

Det handlar om skolans kommunalisering, som jag sa innan. Kommunerna satsar olika mycket på skolan, inte bara i rena pengar utan även i kvalitet.

Det är läroplaner med lite fokus på faktakunskaper, vilket missgynnar dem som har svagare förutsättningar. Som exempel kan jag säga vad ett flertal föräldrar vittnar om. Jag har själv pratat med en hel del föräldrar, även med invandrarbakgrund. Till mig har de sagt att de inte vet hur de ska kunna hjälpa sina barn med läxor. Det hade varit mycket enklare för dem att hjälpa till om de hade haft fakta i en bok. De vill alltså hjälpa till men har svårt att göra det.

Föregående regeringar har alltså även gjort det svårt för föräldrar att stödja sina barn i skolarbetet. Dessutom har dessa regeringar, som sagt, ytterligare försvårat genom att de har fört en politik med fri invandring.

Jag kan bara konstatera att den svenska skolan har gått igenom stora förändringar sedan 70-talet, då den faktiskt var bäst i världen. Eftersom jag i dag är lite äldre var jag själv med på den tiden som elev. Då spelade det ingen roll vilken skola man gick i. Utbildningen var väldigt snarlik, och de socioekonomiska skillnaderna, som även fanns då, påverkade inte skolresultaten. De invandrare som då gick i vår skola var fullt integrerade och hade inga problem med det svenska språket. De var precis som alla andra. Det var inget konstigt.

Herr ålderspresident! De åtgärder man i flera decennier har använt för att få en mer likvärdig skola har bevisligen misslyckats. Det finns ingen som kan säga något annat. De har misslyckats, eftersom det har försämrats så mycket. Därför måste vi titta på nya eller nygamla åtgärder som kan fungera. Allt annat är stort slöseri med tid och medel för alla parter.

Det vi med säkerhet vet är att det inte lyfter skolresultaten dit vi önskar att köra på i skolan som man har gjort i 20–30 år. Alla vet detta. Därför har vi partier i Tidösamarbetet en mängd åtgärder som förhoppningsvis ska vända svenska skolan uppåt igen. De löser säkert inte alla problem, men jag lovar att det i alla fall blir åt rätt håll.

Vi kommer att lägga vår kraft på att rätta till de misstag som föregående regeringar begått.

Vi justerar läroplanerna så att det blir mycket mer fokus på inlärning av fakta. Vi uppmuntrar skolor att använda mer läroböcker. Vi ser till att det blir tydligare att det är läraren som ska bestämma över och styra lektionerna. Vi ser över lärarnas arbetssituation gällande arbetstid och administration. Vi tar tag i trygghet och studiero och inför bland annat skarpare krav på ordningsregler och tydliggör skolpersonalens befogenheter. Vi ser även över elevhälsan och inför tydligare regleringar. Vi gör betygsnormerna mer rättvisa. Samtidigt blir det mycket, mycket svårare att ge glädjebetyg, vilket tyvärr sker i dag. Vi ser över behovet av mer öppenhet från friskolorna och tydligare kravställning med fokus på resultat.

Herr ålderspresident! Det går inte att bortse från att ett enormt stort problem är att det i många skolor och hos många elever finns enorma brister i det svenska språket. Så var det inte när den svenska skolan låg i topp – absolut inte. Jag vet.

Svenska språket är av oersättligt värde för vår sammanhållning. Det är därför viktigt att se till att den övervägande delen av undervisningen i svenska skolor bedrivs på svenska språket. I dag ska grundskolan enligt gällande regleringar ha minst 50 procent undervisning på svenska. Det är inte bra nog. Jag har hört kritik mot detta från talarstolen här. Vi värnar det svenska språket och önskar att denna procentsats regleras uppåt. Vi anser att samtalsspråket i skolan alltid ska vara svenska under lektionstid, undantaget språklektioner, skolor för nationella minoriteter samt internationella skolor som av hävd har tillstånd att undervisa på ett annat europeiskt språk.

Att tala svenska med sina svenska och utländska kamrater i skolan är sannolikt det mest effektiva sättet att lära sig god svenska. Förstärkt svenskundervisning ska ges till elever med undermåliga svenskkunskaper, och resurserna bör tas från den nuvarande modersmålsundervisningen.

Herr ålderspresident! Jag ska avsluta med att än en gång säga några visdomsord riktade till alla elever i vår skola. Jag har gjort det förut, och jag gör det igen.

Grundläggande för att klara sin utbildning kommer alltid att vara 1, att du som elev är närvarande i skolan, 2, att du uppför dig väl och 3, att du som elev gör ditt bästa.

För nästan alla elever skulle detta faktiskt medföra att de klarar av alla grundläggande utbildningskrav i skolan.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Det är alltid intressant att stå i den här talarstolen när vi har haft skoldebatter de senaste åren och höra på den så kallade vänstersidan. Det enda de pratar om att de vill göra något åt och där de går hårt fram handlar om friskolorna, ungefär som att det är friskolorna som under 30 år har gjort den svenska skolan sämre än vad den var. Den är inte katastrof jämfört med andra länder, även om den är rätt långt nere nu. Men en gång var den på topp. Och nu är det alltså friskolorna som är det stora, hemska.

Jag tror att det är 14 procent av eleverna som frivilligt, märk väl, väljer att gå i friskolorna. Jag vet inte om de gör det för att de vill eller för att de inte vill, men de väljer frivilligt. Enligt vänstersidan är detta alltså det stora problemet med den svenska skolan.

Man pratar här om en siffra på 2,7 miljarder. Det är mycket pengar. Jag undrar: Är det dessa 2,7 miljarder som förstör den svenska skolan, eller finns det mer pengar inblandade? Är det detta som förstör den svenska skolan?

Herr ålderspresident! Det är rätt fascinerande att Åsa Westlund beskyller mig och mitt parti för något som borgerligheten gjorde. Och vad jag minns var även Socialdemokraterna med och införde en hundraprocentig kompensation till friskolorna. Vi har inte varit inblandade alls i den matchen – ni har varit det, och andra regeringar har varit det.

Jag fick ingen annan siffra än 2,7 miljarder, vilket är väldigt mycket pengar. Men i det totala är det bara en liten del. Det är inte ens 1 procent av vad som används i hela skolan. Vi har länge velat ta bort modersmålsundervisningen, som vi inte ser någon vinst med. Det är heller inget som skadar några elever, men det handlar om 2,2 miljarder. Det fixar vi om ni bara stöder oss. Jag är övertygad om att det finns pengar att omfördela.

Vi gillar naturligtvis inte heller att ge pengar för någonting som inte görs, och det tror jag inte att någon här i kammaren gör. Därför har vi tillsammans med de andra partierna i vårt Tidögäng tillsatt en utredning om att man ska skärpa kraven gällande friskolorna.

Friskolorna har funnits i 25 år. Varför har ni inte gjort något? Det är helt ofattbart. Ni har en förmåga att slussa över alla era brister på andra.

Jag kan stolt stå här, för det här är första gången som vårt parti, via Tidögänget, får något inflytande. Vi har varit väldigt tydliga med vad vi har gemensamt och har gått ut till hela folket med det i det här avtalet. Jag tycker att det är fantastiskt kul att vi kan göra något som gör den svenska skolan bättre. Men ni försöker kladda på oss saker som ni själva har varit inblandade i och har hållit på med i 25–30 år. Jag tycker att det är märkligt.

Herr ålderspresident! Jag är några år äldre än Niels Paarup-Petersen. Jag tror inte han minns jättemycket från tidigt 70-tal. Jag gick i skolan då. Jag började grundskolan 1969 i Malmö, på Hagaskolan. Jag hade ett flertal invandrare som mina närmaste kamrater. Deras föräldrar pratade rätt taskig eller obefintlig svenska, i alla fall ett bra tag. Men konstigt nog pratade barnen flytande svenska – malmöitiska, till och med. Det fanns inte ett spår av brytning. Jag vet inte, men jag minns att det var så. Därför vill jag bara korrigera ledamoten. Men det är önskvärt att alla kan prata svenska, för det handlar självklart om de vuxna i arbetslivet också. Det förstår jag.

Vi har inte gått ut med något om att alla skolor ska tvingas att ha behöriga lärare. Jag önskar att man kunde göra det, men det finns inte så många behöriga lärare. Om Niels Paarup-Petersen har en magisk formel för att få fram detta – ta fram den! Självklart vill vi att skolan ska ha behöriga lärare. Det är inte konstigare än så.

Vi har inte riktigt en socialistisk syn på detta. Vi tittar ofta på kvalitet. Det finns absolut kvalitetsbrister i både kommunala skolor och friskolor. Vi vill fokusera på resultat. Det handlar om resultat.

Det pratas om vinster och så vidare. Ja, det finns kommunala skolor som gör vinster. Vi har rätt taskiga kommunala skolor i Malmö, och de har en sådan administration att man inte kan tro att det är sant. Där finns pengar att spara; det vet jag. Jag tror att Niels Paarup-Petersen också vet det, för han känner till ganska bra hur det funkar i Malmö.

Herr ålderspresident! Ja, det var en fantastiskt magisk formel. Joe Labero, houtta dig i väggen!

Det är intressant, men jag tror inte att det blir fler lärare för det. Att man anställer för att man får mer pengar innebär ju inte att de obehöriga blir utbildade. Att skolorna skulle ta tag i detta kanske skulle funka på några ställen, men det är också en rätt stor utmaning för skolorna att helt plötsligt ombesörja och betala för allt detta. Vi har massor med högskolor och universitet som kan utbilda lärare. Det blir alltså lite svårt, om det är så ledamoten menar. Jag vet inte. Jag tror inte att det hade hjälpt särskilt mycket.

Jag har inget emot, och jag vill definitivt, att man ska anställa lärare. Sedan vet jag också att utbildade lärare, bland annat i Malmö, har sökt jobb men fått höra att de inte var intressanta och inte fått komma på någon intervju. Det finns naturligtvis mycket sådant.

Jag tror att vi kan vara överens om att vi vill ha behöriga lärare i skolan. Vi är nog inte ensamma om det, jag och ledamoten Niels Paarup-Petersen. Där stannar vi just nu. Men tillsammans kanske vi hittar en annan formel som jag tror mer på. Jag är inte övertygad om att den så kallade formeln från Niels Paarup-Petersen är den rätta, men det kanske finns någon annan. Det hade varit bra för den svenska skolan, förmodligen.

Det finns lärare som inte är behöriga men som är väldigt duktiga. Kanske hade de fått en liten extra skjuts om de fått behörighet. Det kanske blir ännu bättre.

Herr ålderspresident! Jag reflekterar över att vi nu har olika siffror. Nu säger Vänsterpartiets ledamot att det är 50 miljarder man gör i vinst och handlar våffelstugor för. Enligt Socialdemokraterna är det 2,7 miljarder, vilket lät mer trovärdigt i mina öron. Jag påstår att modersmålsundervisning kostar 2,2 miljarder, och det är 55 procent av eleverna som väljer detta.

Det finns ingen tydlig koppling till att det skulle ge någon vinst. Det finns heller ingenting som säger att det hamnar på minussidan. Det finns ingenting som säger att det blir minus om elever sportar mer, rider mer, spelar mer ishockey eller något annat som vi också kunde ha lagt 2,2 miljarder på.

Vi baserar mycket på en stor dansk undersökning, som gjordes för nästan 20 år sedan när man tog bort kravet på modersmålsundervisning i Danmark.

Jag har aldrig hört Daniel Riazat nämna alla sina fantastiska källor heller. Vi tittade på en RUT-utredning. Där fanns ingen med tydliga anspråk. Och det finns väl heller ingen annan som har hittat dem?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Som vanligt uppskattar jag väldigt mycket när Mathias Bengtsson lyfter frågan om psykisk ohälsa, där jag vet att det finns ett genuint intresse och engagemang. Det är väldigt uppskattat, för vi kan konstatera att många barn i svensk skola mår riktigt dåligt. Välmåendet i skolan måste bli bättre. I slutändan är barn tvingade att vara i svensk skola, och då borde vi också vara tvingade att ta väl hand om dem, kan man tycka.

När man tittar på dem som mår dåligt och hur de klarar skolan ser man att de som inte klarar skolan mår sämre. Och de som mår sämre klarar också skolan sämre. Det är ibland lite svårt att veta i vilken ordning det kommer. Men vi kan konstatera att de som klarar sig bättre i skolan mår mycket bättre.

I Sverige har vi en enorm utslagning. Det är varje år 20 000 elever som går ut skolan utan behörighet att gå vidare. De får veta att de inte är good enough, och det är ungefär det de får veta. Så har det varit under väldigt lång tid. Med regeringens reformer kommer det att vara minst 100 000 elever till innan vi har kommit någonstans.

När man inte satsar de pengar som behövs och när man fortsätter att acceptera obehöriga lärare, som ju ger lägre resultat, vet vi att detta kommer att fortsätta bidra till ökad psykisk ohälsa. Det gör i sig att vi kommer att fortsätta se detta. Vi kommer att fortsätta sitta kvar i det här vansinniga systemet, där elever slås ut i en helt ofattbar omfattning jämfört med i alla andra jämförbara länder – på grund av det system vi har. Det är det som skapar ohälsan.

Vi har pratat mycket om utredningar, och det kommer säkert att komma upp igen. Men det händer ju ingenting när det gäller det som faktiskt kan göras redan nu – saker som gör skillnad på kort sikt, som att öppna upp gymnasieskolorna etcetera. Jag skulle jättegärna vilja veta hur Mathias Bengtsson ser på möjligheterna att på kort sikt göra något åt det som är det riktiga problemet, nämligen den stora utslagningen.

Herr ålderspresident! Vi vill inte att alla elever ska kunna gå vidare. Däremot vill vi att vissa elever ska gå vidare. Det vill vi alltid, inte bara ibland.

Regeringen säger att vi med en ny betygsreform ska sänka kraven för att gå vidare till det existerande gymnasieprogrammet; det är konsekvensen. De elever som enligt regeringen kommer att kunna gå vidare efter en ny betygsreform – om fem, sex, sju eller åtta år, när ni har fått ordning på de digitala proven och ert nya betygssystem och allting – med de resultat de har i dag kanske, säger vi, kan gå vidare redan i dag. Det är samma elever, samma antal. Det är bara det att de i dagsläget inte får gå vidare – helt i onödan. Ni säger själva att dessa elever borde kunna gå vidare; de skulle kunna klara det. Men på grund av att vi har infört ett vansinnigt betygssystem ska de under de kommande fem, sex, sju eller åtta åren fortsätta att slås ut, helt i onödan.

Jag tycker att detta är förfärligt för de här eleverna, och det är det som mer än något annat orsakar att den psykiska ohälsan är större i vårt skolsystem än i något annat. Konstigt nog hänger det ihop med att vi har den största utslagningen och det sämsta betygssystemet. De siffrorna hänger ihop. Därför vill vi bryta upp detta, inte om sju eller åtta år utan i dag. Det kan jag absolut stå för, varenda dag i veckan.

Ja, vi ska ha studiero, så låt oss få bra lärare som skapar studiero. Det är därför vi vill ha fler behöriga lärare genom vår behörighetsreform. Fler lärare? Ja! Men regeringens reformer leder till färre lärare eftersom det blir svårare att komma in på lärarutbildningen. Det kommer att leda till att 1 100 lärare färre går ut varje år. Det är fint att vi ska ha bättre lärare – det håller jag med om. Men den reformen ger färre lärare, inte fler, särskilt under de kommande 20 åren.

Sedan vill ni ha minskad administration. Ja, men i dagsläget levererar regeringen mer administration. Dessutom ska lärare börja gå runt och söka igenom elevernas väskor. Det hjälper inte.

Herr ålderspresident! Tack, Mathias Bengtsson, för anförande och spännande replikskifte, som väcker ännu fler frågor.

Jag ska inleda med det som ändå fick mig att fundera lite under Mathias Bengtssons anförande. Jag tror att vi alla delar oron över hur svenska ungdomar mår och den psykiska ohälsan. Det är väl bra om vi kan lyfta fram olika sätt att göra någonting åt det.

Mathias Bengtsson sa någonting som väckte frågor hos mig. Det skulle vara en poäng att allting, elevhälsan och skolhälsovården, skulle finnas hos regionen för att man skulle komma undan budgetkonflikterna som man i en kommun hamnar i.

Det är inte bara kommunerna som regeringen har lämnat i sticket med inflation och kostnadsökningar efter pandemi och krig. Det är också regionerna med ansvaret för kollektivtrafiken, regional utveckling och hela sjukvården.

På vilket sätt skulle skolhälsovården vara någonting som garanterat skulle prioriteras i den regionala hälso- och sjukvården? Hur skulle det kunna vara lösningen?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag kan se poängen med att hålla ihop kompetens. Om man nu har sin placering någon annanstans än där de övriga kollegorna är kanske det ändå är en ganska svag koppling.

Jag förstår inte riktigt hur köerna till barn- och ungdomspsykiatrin blir kortare därför att man flyttar en yrkesgrupps anställning från kommunen till regionen.

Jag tror fortfarande att det handlar om att regeringen måste slanta upp pengar i budgeten för både kommuner och regioner. Ledamoten får gärna utveckla hur det skulle gå snabbare att komma in på barn- och ungdomspsykiatrin på grund av ändrade anställningsförhållanden för kuratorn eller skolpsykologen.

Jag håller helt med ledamoten om att det inte behöver kosta jättemycket pengar att göra rätt saker. Jag delar verkligen frustrationen när det gäller den bristande förmågan att jobba evidensbaserat för att förebygga mobbning. Det gäller också den bristande förmågan för skolväsendet att jobba med hälsofrämjande insatser på universell nivå i skolan.

När det gäller detta med ordning och reda skulle jag jättegärna vilja höra hur en skriftlig överenskommelse mellan skolan och föräldrarna om självklara saker skulle ändra någonting.

När förslaget kom hade jag några praoelever från årskurs 8 på besök här i riksdagen. Jag frågade dem vad de tyckte. Det är bra att gå till experterna. Då sa de: Det är inte så att de som är bråkiga i klassrummet är det för att de inte vet att man inte får slåss.

De trodde inte riktigt på att en överenskommelse mellan rektor och föräldrarna skulle göra susen. Vad tror ledamoten?

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till vår gemensamma reservation 21, som handlar om kö som urvalsgrund. Jag vill också yrka bifall till reservation 23. Jag brukar inte yrka bifall till två reservationer. Men i och med att vi alla står bakom samma reservation vill jag även yrka bifall till Vänsterpartiets egen reservation. Det är reservationerna 21 och 23. Om jag har sett fel får ni gärna säga till.

Herr ålderspresident! Jämlika samhällen mår bättre än ojämlika sådana. En rättvis och likvärdig tillgång till kunskap och bildning skapar förutsättningen för att bygga upp en kunskapsnation. Genom att bygga en kunskapsnation läggs grunden för ett samhälle där vi lyckas ta oss an de nutida och framtida utmaningarna.

Det gäller oavsett om det handlar om att ha tillräckligt många byggnadsarbetare som kan bygga bostäder och järnvägsräls, oavsett om det handlar om att utbilda tillräckligt många lärare och sjuksköterskor och oavsett om det handlar om att lära barn och unga hur de ska stå emot odemokratiska tendenser i vårt samhälle och i vår värld. Det var tanken med svensk skola en gång i tiden.

I riksdagens skoldebatter hinner vi sällan göra skolan rättvisa. Jag vill ändå försöka göra detta genom att nämna en del detaljer som vi inte brukar ta upp.

Skolan är inlärning av faktakunskaper kombinerat med kritiskt tänkande och analyser. Skolan är teoretiska, praktiska och estetiska ämnen. Skolan är syslöjd och träslöjd. Skolan är idrottslektioner. Skolan är att få lära sig om samtycke, sex och samlevnad. Skolan är de fantastiska lärarna och studieyrkesvägledarna, rektorerna, elevhälsopersonalen, de som arbetar i skolans kök, de som städar lokalerna och vaktmästarna.

Skolan är elevassistenterna. Skolan är platsen där många blir förälskade för första gången och där många också gör slut för första gången. Skolan är de fantastiska föreställningarna under lucia och jul, nouruz och eid. Skolan är bal, vårfester och mycket mer än så. Skolan är platsen där våra barn får lära sig att alla människor är lika mycket värda. Visst är det fantastiskt? Ja, det håller jag med om.

Men låt mig också berätta om den andra sidan av skolan. Skolan är välfärdsverksamheten som har blivit utsatt och är utsatt för ett marknadsexperiment sedan 35 år tillbaka. Skolan är välfärdsverksamheten där elever med olika bakgrund inte längre möts i samma utsträckning som tidigare. Skolan är välfärdsverksamheten där vem som helst kan få tillstånd att starta just en skola.

Skolan är välfärdsverksamheten där kösystemet och skolpengssystemet ökar segregationen rejält och leder till sämre likvärdighet. Skolan är välfärdsverksamheten där du som kapitalist kan få miljarder av det offentliga för att bedriva verksamhet men där det offentliga inte har någon som helst rätt att kräva full insyn.

Skolan är välfärdsverksamheten där politiker och skolägare lätt byter plats med varandra och säljer verksamheter till varandra utan att det kallas för korruption, vilket det hade gjort på de flesta andra platser i världen.

För att dra det till sin spets: Skolan är välfärdsverksamheten vars styrande politiker ändrar sin politik om just marknadsskolan efter middagar med högerns arbetsgivarorganisationer som Almega och Svenskt Näringsliv. Skolan är välfärdsverksamheten vars politiker har majoritet i riksdagen för att införa offentlighetsprincipen men väljer att inte göra det.

Herr ålderspresident! Det finns inget annat land i världen där aktiebolag och riskkapitalbolag kan bedriva skolverksamhet med offentliga medel och ta ut de enorma vinster som de gör i vårt land. Kommersialiseringen och marknadslogiken är huvudanledningarna till att skolan har blivit allt mindre jämlik och likvärdig.

De vinstdrivande skolorna har etablerat sig där de vet att de har bäst marknadsutsikter. Offentliga skolor är skyldiga att ta notan. Det sker delvis genom att man för varje peng som satsas på eleverna i den kommunala skolan måste betala till de fristående. Men det sker också genom att de offentliga skolorna får ta hand om de elever som friskolorna inte har velat ta emot.

Det här skolsystemet har lett till resursslöseri och segregation. Det leder dessutom till större skillnader mellan skolor och ett ökat behov av kontroll och granskning, vilket i sin tur leder till ännu mer ökade kostnader för det offentliga, det vill säga kommunen och staten.

Vänsterpartiet menar att aktiebolag måste förbjudas att bedriva skolverksamhet. Skolan är inte vilket företag som helst. Skolan är inte ämnad att drivas som ett företag. Barn och elever är inte kunder. Lärare är inte servicepersonal. Skolpengen är inte pengar på en marknad, eller ursäkta: Den ska inte vara pengar på en marknad.

Tänk att vi har låtit det gå så långt att elever ses just som kunder! Jag fastnade på det när jag sa det själv. Varje gång jag säger det rycker jag till extra mycket. Är det inte absurt att den viktigaste verksamhet vi har i vårt samhälle, nämligen skolan, som är till för att ge elever kunskap och bildning, kan ha namn som slutar med ett AB – som om det vore en pizzeria, en klädbutik eller en glasskiosk?

Herr ålderspresident! Tyvärr är det inte heller bara en skolmarknad vi har att göra med, utan det är en hel marknadslogik och ett skolsystem som har bäddat för denna. Man införde inte bara friskolereformen på 90-talet, utan man såg också till att införa en rad andra reformer för att underlätta för de stora aktörerna.

Vi vet alla att dagens skolvalssystem varken är rättvist eller fritt. Köerna som friskolorna – främst de vinstdrivande aktörerna – använder sig av i dag leder till att öka segregationen. Det är inte eleverna som väljer sina skolor; det är skolorna som väljer sina elever.

I många fall vet vi att det krävs många års kötid för att bli antagen till skolan. Vilka elever är det då som har möjligheter att söka sig till de skolorna? Vad skapar detta för slags skolsystem? Jo, forskningen – till och med högerns egna forskare – säger väldigt tydligt: Det här skapar extrem segregation. Det här ökar den befintliga boendesegregation vi har i vårt samhälle.

Därför menar vi att den möjlighet som finns i dag att använda sig av kösystem för fristående skolor måste avskaffas. Det var den reservationen jag yrkade bifall till tidigare.

Jag ber om ursäkt för att jag har överskridit talartiden, men jag vill ändå ta upp en väldigt viktig fråga här på slutet. Den handlar om offentlighetsprincipen.

Gång på gång har vi lagt fram förslaget om att det offentliga måste få insyn i vad som händer inom friskolorna, men gång på gång har det blivit nedröstat av högerpartierna. Att friskolor i dag inte omfattas av offentlighetsprincipen när de samtidigt förväntar sig att bli finansierade av det offentliga är orimligt.

Offentlighetsprincipen är en central del av den svenska demokratin och finns inom flera delar av den, och att skolan är undantagen betyder bara att man inte vill att det ska finnas insyn. Jag kan inte se något annat skäl till att man inte ska kunna ta del av all statistik kring elever och lärare, till exempel. Att det kan kallas för affärshemligheter är lika absurt som att elever kan kallas för kunder och att skolor kan kallas för AB.

Så byggdes inte det jämlika svenska skolsystemet en gång i tiden. Därför måste man helt enkelt införa offentlighetsprincipen för alla skolor i Sverige. Men, herr ålderspresident, om vi ska kunna göra detta är jag övertygad om att vi inte bara kan sitta och vänta på att den nuvarande regeringen ska göra något. Det kommer att ske när vi helt enkelt byter regering och byter politik till en rödgrön sådan efter nästa val.

Fru talman! I dag diskuterar vi en rad skolfrågor på övergripande nivå. Det är ett brett betänkande, men jag kommer att fokusera på några utvalda områden: marknadsskolan, offentlighetsprincipen och digitaliseringen.

Men för att börja med det allra viktigaste: En skola som ger kunskap är en där skickliga lärare har tillräckligt med tid för sina elever. Det är en skola med en bred kunskapssyn där kunskap kommer till uttryck på olika sätt – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Det är en skola där elevernas rätt till utbildning står i fokus.

Ett land där många drömmer om att bli lärare kommer att vara en kunskaps- och bildningsnation.

Regeringen är uppenbart stolt över alla utredningar man tillsatt, och nu väller tusentals sidor utredning över oss. Regeringen vill väl verka handlingskraftig. Visst kan också förslagen vart och ett för sig verka lockande – inte alla, för min del, men kanske några – även om flera av dem inte kommer att lösa det grundläggande problemet: att skickliga lärare inte får tillräckligt med tid för sina elever.

Förslagen leder till färre utbildade lärare, ökade kostnader för elevhälsa och ökade kostnader för lärarförsörjning när rättmätiga krav på bättre förutsättningar för att göra jobbet kräver fler lärare. Och nej, fler kommer inte att drömma om att bli lärare för att det krävs högre betyg i svenska för just lärarutbildningen, alltså bara för just den yrkesgruppen.

De här reformerna kostar, och jag har inte sett att regeringen är beredd att prioritera satsningar på skolan.

Fru talman! Marknadsskolan har försvårat arbetssituationen för rektorer och lärare eftersom den har gjort elever till intäkter och föräldrar till kunder. Dessutom sker det en utveckling mot större och större detaljreglering av skolan för att man ska kunna vakta på olika skolbolag så att de inte ska kunna skära ned på kvaliteten för mycket för att göra så mycket vinst som möjligt. Detta drabbar lärare – alla lärare – eftersom det ökar den administrativa bördan och krymper deras professionella utrymme till sådant som är lätt att mäta och jämföra.

Vår vision är i stället en tillitsstyrd skola där tillit och respekt för skolans professioner är ett bärande inslag. Det är lärare, rektorer, speciallärare och specialpedagoger som är experter på att utbilda elever, och det måste också vara det de ägnar sin tid åt. Att vi som nationella politiker signalerar att vi litar på skolans professioner är en viktig del i att uppvärdera läraryrket och övriga professioner i skolan.

Politikens uppgift är inte att detaljstyra och kontrollera läraren i det dagliga arbetet i klassrummet utan att ge förutsättningar för att skolans medarbetare ska kunna använda sin fulla kompetens. Vi ser nu ett skifte vad gäller läraryrkets status. Man säger att man vill stärka lärarprofessionen, men i de utredningar som kommer ges till exempel tydliga instruktioner om att lärare ska ställa frågor till sina elever för att befästa och kontrollera kunskaper. Enligt skolministern måste lärarkåren ha så detaljerade instruktioner från regeringen eftersom det finns så många obehöriga lärare. Det är ett häpnadsväckande vägval att detaljstyra en högt utbildad yrkeskår på det sättet i stället för att se till att skickliga och såklart behöriga, utbildade och legitimerade lärare har rätt förutsättningar att göra sitt jobb.

Fru talman! Skolans syfte ska alltid vara utbildning, aldrig vinst. Därför hör aktiebolag med vinstsyfte inte hemma i skolan. Marknadsskolan har skapat en logik i utbildningssektorn som ändrar villkoren inte bara för de skolor som är vinstutdelande utan också för andra fristående skolor och kommunala skolor. Om vi vill skapa ett samhälle som håller ihop måste skolan vara en del av lösningen och inte, som nu, något som ökar skillnaderna mellan grupper i samhället. Därför är det hög tid att förbjuda de vinstutdelande aktiebolagsskolorna och få bort marknadslogiken ur skolan.

Fru talman! En del av marknadens logik är affärshemligheter. Det ligger lite i sakens natur; har man kommit på något bra vill man ju inte dela med sig till andra utan tjäna pengar på det själv.

I konkurrenssituationer är det inte konstigt att man hemlighåller receptet på framgång, men i ett offentligt finansierat utbildningssystem är det inte bara konstigt utan även skadligt och orättvist. Därför finns inget skäl att inte omedelbart återinföra offentlighetsprincipen på alla skolor i Sverige.

I Sverige har vi en lång tradition av öppenhet och transparens när det gäller myndighetsutövning. Skolor ägnar sig åt myndighetsutövning och förvaltar stora mängder skattepengar. Att friskolor inte omfattas av offentlighetsprincipen är därför helt orimligt.

Förra året stod vi här i kammaren och debatterade just det gemensamma tillkännagivandet från oppositionen om att offentlighetsprincipen ska gälla alla skolor. Det kändes självklart, särskilt som Liberalerna hade anslutit sig till den politiken – men inte till det faktiska politiska förslaget när det lades fram i kammaren.

Vi har inte sett något mer av förslaget om offentlighetsprincipen för alla skolor. En regering kan prioritera frågan och ta fram förslag till en lagändring snabbt – om man vill. Vi ser tydligt att den här regeringen verkligen vill genomföra förändringar på vissa områden – pressar igenom utredningar och propositioner i hög takt – men inte i den här frågan som man vet att det finns stöd för.

Fru talman! Den snabba digitala omvandlingen av samhället är såväl en utmaning som en möjlighet. Digitalisering i utbildning och forskning handlar om allt från när och hur mycket det är lämpligt att använda digitala läromedel till att förbereda barn, elever och studenter för ett arbetsliv och samhällsliv som inte kommer att likna något annat vi tidigare har varit med om. Det handlar om att använda digitaliseringens möjligheter för samhällsutvecklingens bästa. Förändringarna går mycket fort och påverkar oundvikligen alla samhällssektorer. Samtidigt ställs vi inför utmaningen att agera snabbt och eftertänksamt.

Att digitaliseringen ofrånkomligen kommer att vara en del i den värld vi lever i innebär dock inte att andra kunskaper blir oviktiga, som man ibland låter påskina. Det gäller till exempel vanan att läsa böcker, att skriva för hand och även hantverk och estetiska praktiker. Här är det viktigt att komma ihåg vilka som är experter på barns och ungas lärande. Det är förskollärarna och lärarna – de som arbetar i skolan.

En av de viktigaste förmågorna i arbetslivet är att lära sig nytt genom hela yrkeslivet. Eleverna behöver tillsammans med sina lärare fylla på sina verktygslådor med olika strategier för lärande som baseras på både analoga och digitala sätt att ta in, organisera och fördjupa kunskap.

Det finns alltså ingen motsättning mellan analoga och digitala läromedel. Läraren väljer det som passar bäst utifrån syftet med undervisningen. Digitalisering står heller inte i motsats till att läsa böcker eller skriva för hand. Däremot kan digitala läromedel visualisera matematik på sätt som en bok inte kan, och att förstå komplex digital information är en särskild förmåga som man behöver träna på i digitala miljöer. När samhället förändras behöver också skolan förändras.

Sverige som land behöver en strategi för hur vi tar oss an digitaliseringen på ett ansvarsfullt sätt och som stärker alla i Sverige – vi som lever här och nu och de som kommer i framtiden. Den här regeringen har svajat betänkligt när det gäller behovet av en digitaliseringsstrategi. Först var det superviktigt, och sedan hände ingenting. Jag tror inte heller att regeringen kommer att ta på sig ledartröjan när det gäller skolväsendets digitalisering. Skälen till det är att man förbjöd AI-kommissionen att lägga fram förslag vad gäller skolan, och vi väntar nu på en nationell digitaliseringsstrategi. I höstas fick vi veta att strategin skulle komma nu i vår. April är helt klart en vårmånad, och det är väl även maj. Juni är en sommarmånad. Om strategin inte har lagts fram till juni är den helt enkelt försenad.

Nästa fråga från min sida är om förslaget över huvud taget kommer att innehålla en strategi för digitaliseringen av skolan. Jag tror inte det. Det som nu måste hända är att skolans huvudmän får titta på andra länder där man går före.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 33, som är en gemensam reservation från hela oppositionen om att återinföra offentlighetsprincipen i fristående skolor.

Jag yrkar också bifall till reservation 40 om att skolans digitalisering ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet där staten tar ansvar för strategiska beslut och skolhuvudmännen tar ansvar för det professionella genomförandet.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänker ställa en fråga om svenska språket.

Svenska språket är ett viktigt kitt som håller ihop vårt samhälle. Att stärka undervisningen i svenska språket i skolan borde vara självklart för varje regering som prioriterar integrationen och att öka människors samhörighet i den polariserade tid vi lever i.

Ändå har vi i dag ett skolsystem i Sverige där vi låter skolkoncerner bedriva hälften av sin undervisning på engelska och dessutom ha undantag för lärarnas behörighetskrav. De får alltså ha fler obehöriga lärare.

Vi socialdemokrater vill att alla elever ska ha behöriga lärare. Vi vill också att språket i svenska skolor ska vara svenska och att reglerna ändras så att minst 75 procent av undervisningen ska bedrivas på svenska, inte 50 procent som det är i dag.

Ledamoten yrkade precis bifall till förslaget i betänkandet där utskottsmajoriteten avslår vårt förslag om svenska som huvudspråk i svensk skola med motiveringen att man i stället står bakom just gällande rätt.

Min fråga är helt enkelt: Varför tycker ledamoten och Moderaterna att tioåringar, som ganska nyligen har börjat lära sig skriva och läsa på svenska, ska gå i skolor där engelska är huvudspråk och där obehöriga lärare står för undervisningen?

Fru talman! Höga betyg är med dagens betygsfiffel inte ett bevis på god kvalitet.

Jag skulle nog ändå säga att svenska språket är viktigt. Det är viktigt att alla i Sverige talar god svenska. Vi vet också från forskningen att man lär sig bäst på sitt huvudspråk. Majoriteten av eleverna och de unga i Sverige har svenska som modersmål och skulle alltså lära sig bättre om de undervisades på svenska.

Många lärare högre upp, på gymnasiet och på högskolan, vittnar dessutom om att de elever som har läst på engelskspråkiga skolor enligt svensk läroplan faktiskt inte är bättre på engelska. Ännu värre är att de inte kan vokabulären i de språk som de har läst på, till exempel engelska, trots att det handlar om matematik, NO eller sådant. De varningssignalerna borde man ta på allvar, även om man inte tycker att svenska är viktigt som ett sammanhållande kitt.

Visserligen är valfrihet i skolsystemet viktigt, men det ska ändå bara vara mellan skolor som är bra för eleven. Det hoppas jag i alla fall att vi är överens om.

Min fråga kvarstår ändå: Varför är det viktigt för Moderaterna att de här skolorna ska kunna undervisa på ett annat språk än vårt huvudspråk i Sverige, svenskan? Varför ska inte merparten av undervisningen ske på det språket i alla skolor i Sverige, för att på det sättet kunna trygga en bättre kunskapsinhämtning bland eleverna?

Fru talman! Jag tryckte egentligen bara på knappen för att begära replik för att tvinga Fredrik Malm att stanna kvar lite – nej!

Marie-Louise Hänel Sandström lyfter upp många relevanta och viktiga saker. Att det är viktigt att barnen lär sig att läsa, skriva och räkna tror jag att vi alla är överens om. Att vi måste ha undervisning av hög kvalitet är mycket bra. Och vi ska se till att alla får rätt betyg. Det är tre saker av många som nämndes och som var rimliga och bra.

Men alla de sakerna och många fler förutsätter att det finns behöriga lärare. Det är svårare att lära sig att läsa med en lärare som inte har utbildats i svenska över huvud taget. Det är svårare att lära sig skriva om läraren inte har fått lära sig hur man rent pedagogiskt får små barn att ta till sig själva skrivandet och uppfattningen om bokstäver. Detsamma gäller såklart för matten. Det är mycket svårare utan behöriga lärare.

När det gäller hög kvalitet visar alla undersökningar att undervisningen blir bättre om man har behöriga lärare än när man inte har det. Jag tror att det är 10 poäng bättre på någon skala, men jag kommer inte ihåg det just nu. Man får mycket bättre resultat om man har behöriga lärare.

I fråga om rätt betyg är det bara behöriga lärare som kan sätta rätt betyg. På jättemånga skolor är obehöriga lärare med och sätter betyg, men det blir inte rätt.

Ändå säger alla regeringspartierna nej till alla insatser som ska leda till fler behöriga lärare. Det finns insatser som man hoppas eventuellt kan leda till fler lärare om 10–15 år, men man vet att det blir färre lärare på kort sikt. Det betyder bara att vi får fler obehöriga lärare i stället för behöriga lärare.

Hur tänker Moderaterna se till att vi faktiskt får fler behöriga lärare, så att vi kan uppnå de saker som Marie-Louise Hänel Sandström helt korrekt säger är viktiga?

Fru talman! Det är underbart att höra regeringen säga två gånger på samma kväll att vår politik är magisk. Jag håller ju med, såklart. Men det är ändå underbart. Det är inte så ofta vi får höra det från regeringssidan, och inte från så många andra partier heller tyvärr.

Det är bra att regeringen är orolig över den brist på lärare som råder. Men det är ändå så att man i lärarutbildningsutredningen säger att det vartenda år kommer att vara 1 100 färre lärare som kommer ut med de förslag som finns där. Det räcker inte att vara orolig om man sedan förstärker effekten. Det är jätteviktigt att ha med sig. Jag har fortfarande inte riktigt hört någonting från regeringen om vad man tänker göra. Om man vrider på den kranen blir det färre, men jag har inte hört någonting om vad man på riktigt vill göra för att vrida på en annan kran som inte bara kan kompensera för det utan också kan se till att det blir ännu fler. Det handlar om jättemånga lärare. Jag hör jättegärna mer om det.

Mer pengar, krav på behörighet etcetera har vi ju pratat om. Det är såklart bra att vi pratar om tryggheten för lärarna. Vi är helt överens. Jag tror att vi på typ alla punkter är överens om vad som ska genomföras.

Det som vi har sagt är att de som anställer behöriga lärare ska få bättre betalt, så att det lönar sig att anställa behöriga lärare och så att de blir eftertraktade på arbetsmarknaden. Nu är det tvärtom så att det faktiskt lönar sig att anställa obehöriga lärare. Det kan vara jobbigt att anställa en behörig lärare i stället, för då blir det dyrare. Det är inte en rimlig ordning. Det är ett sjukt incitament i skolstrukturen. I lagen står det egentligen att alla ska vara behöriga, men så är det verkligen inte.

Den andra biten är att vi vill att huvudmännen ska få ett utbildningskrav för dem som är obehöriga, så att man ser till att de blir behöriga. Det finns ingenting sådant i dagsläget. Det är bara att fortsätta stapla de här ettårsanställningarna ovanpå varandra. Det är inte heller rimligt.

Det är de två sakerna som utgör den här magiska formeln, där 1 plus 1 blir – jag vet inte – 700 kanske, bara för att ta en siffra. Vi vill jättegärna ha Moderaternas och regeringens stöd för att genomföra det. Jag tror verkligen på riktigt att det är det som krävs för att vi ska få fler behöriga lärare.