Mathias Bengtsson (KD) svarade Camilla Hansén i en replik om Övergripande skolfrågor i debatten ”Protokoll 2024/25:107 Tisdagen den 29 april” den 29 april 2025.
Camilla HansénMP· i en replikJag kan se poängen med att hålla ihop kompetens. Om man nu har sin placering någon annanstans än där de övriga kollegorna är kanske det ändå är en ganska svag koppling. Jag förstår inte riktigt hur köerna till barn- och…Herr ålderspresident! Skolan är den starkaste skyddsfaktorn mot kriminalitet, arbetslöshet och psykisk ohälsa. Det finns ingenting som minskar risken för utanförskap lika mycket som att gå ut skolan med godkända betyg i alla ämnen. Det är det bästa skyddet som Sveriges ungdomar kan få, men tyvärr får en fjärdedel av dem inte det skyddet. Var fjärde elev går i dag ut årskurs 9 utan fullständiga betyg, och ungefär 16 procent gör det utan gymnasiebehörighet. Det är inte tillräckligt bra.
Det är regeringens och politikens uppgift att lösa de problem som finns i svensk skola. Vägen framåt handlar inte om att sänka kunskapskraven. Svensk skola behöver i stället ha höga förväntningar på eleverna. Vi behöver lärare som har tid för eleverna och som kan skapa arbetsro på lektionerna och trygghet i korridorerna. Familjerna och föräldrarna behöver också vara med och ta ansvar, och vi behöver vända den djupt oroande trenden med ökad psykisk ohälsa bland de unga.
Det finns en hel del forskning om att psykisk ohälsa och skolmisslyckande hänger ihop. Orsak och verkan går ofta åt båda håll. Psykisk ohälsa leder till skolmisslyckanden, och skolmisslyckanden leder till psykisk ohälsa.
I en stor undersökning från förra året uppgav 15 procent av Sveriges skolelever – motsvarande 110 000 barn – att de mådde dåligt just då. Eleverna själva uppgav att deras psykiska hälsa påverkade deras skolresultat. Det är inte svårt att förstå. Sömnsvårigheter, ångest och hög frånvaro ger såklart utslag i betygen.
Vissa former av psykisk ohälsa kräver professionell vård och behandling, men mycket kan lindras med rätt stöd och förståelse. Skolan har en avgörande roll i arbetet med att förebygga psykisk ohälsa, men dagens elevhälsa räcker ofta inte till. Stödinsatser sätts in för sent, och tillgången till elevhälsa varierar stort mellan olika skolor.
Kristdemokraterna driver på i regeringsarbetet för att statsbidrag ska riktas till elevhälsan. I Tidöavtalet finns Kristdemokraternas förslag om en elevhälsogaranti med. Varje elev ska få rätt att komma i kontakt med elevhälsan inom rimlig tid. Arbetet med att ta fram ett lagförslag pågår nu, och i samma utredning ses också huvudmannaskapet för elevhälsan över.
Kristdemokraterna anser att det vore bättre att låta regionerna ta ett samlat ansvar för elevhälsan, så att budgeten till skolkuratorn inte ska konkurrera med annan skolpersonal och så att inget barn ska falla mellan stolarna i överlämningen mellan elevhälsan och bup. Samverkan mellan olika aktörer är helt enkelt en nyckel, och alla behöver hjälpa till.
I vissa fall borde socialtjänsten få placera socialpedagoger eller socionomer på skolan som under en tid kan ge fullt fokus på ett barn som behöver extra stöd. Det finns en poäng med att det är personal från andra yrkesgrupper så att detta arbete slipper ställas mot andra skolinsatser i skolbudgeten.
Herr ålderspresident! Vi måste bli bättre på att upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede. Kristdemokraterna vill att det införs rutinmässiga samtal med kurator, precis som elever i dag har hälsokontroller hos skolsköterskan.
Elever behöver få undervisning om att hantera psykisk ohälsa. Kristdemokraterna vill att det här ska skrivas in i läroplanerna. Det ska finnas på schemat med regelbundna lektioner på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, då eleverna får lära sig att förstå och hantera oro, stress och ångest. De bör få lära sig vad som påverkar den psykiska hälsan, inklusive fysisk aktivitet och skärmtid.
Många länder har redan infört detta. WHO rekommenderar det, och forskning visar att det fungerar. Barn mår bättre, och den psykiska ohälsan minskar. Dessutom ökar möjligheterna att klara skolan.
Ett överlappande område för psykisk ohälsa och skolresultat handlar om familjen. I familjer som fungerar och har tid älskas vi villkorslöst. Där mäts inte kärlek i antalet lajks och prissätts inte utifrån märket på tröjan. Där älskas vi för den vi är, inte för vad vi presterar eller hur vi ser ut.
För barn som lider av psykisk ohälsa finns det ingen bättre plats att vara på än i en trygg familj. Det bygger ett skyddsnät som är viktigare än något annat. Trygga familjer bygger tryggare barn, och trygga barn bygger ett tryggare samhälle. Det kommer även öka kunskapsresultaten.
Elever behöver stöd hemifrån. Föräldrarnas och familjens betydelse för elevernas skolgång kan inte nog betonas. Hur kompensatorisk skolan än vill vara, hur mycket vi än försöker ställa saker till rätta och hur mycket vi än önskar att familjebakgrund inte skulle spela någon roll för skolresultaten kommer vi inte ifrån faktumet att föräldrar som involverar sig och bryr sig om sitt barns skolresultat är otroligt viktiga för barnens skolgång.
Föräldrar behöver därför få stöd i att hjälpa barnen att klara skolans krav och mer aktivt involveras i deras lärande. Därför har Kristdemokraterna i över 20 års tid drivit på för förväntansdokument i den svenska skolan – ett slags kontrakt som skrivs på inför höstterminens start, exempelvis, där föräldrarnas, elevernas och skolans ansvar tydliggörs. För min del får det gärna innehålla skrivningar om att föräldrarna förbinder sig att sätta gränser och sätta upp regler för barnets läxor, sömn, fritid, skärmvanor och så vidare så att föräldraansvaret blir en självklar del av skolans krav på hemmet.
Ett sådant dokument skulle också kunna hjälpa föräldrar att sätta gränser – att exempelvis säga nej när barnen vill ha mobilen sent på kvällen, om det är matteprov dagen efter. Det skulle helt enkelt ge kämpande föräldrar råd och stöd i sitt föräldraskap.
Men ett sådant kontrakt skulle också tydliggöra elevens och skolans ansvar. Eleven skulle förbinda sig att följa skolreglerna, att komma i tid och att visa respekt för sina lärare och sina klasskamrater. Och skolans ansvar skulle förtydligas när det gäller att ge eleven det stöd som behövs.
Detta är helt enkelt ett sätt att inkludera hela familjen och faktiskt även hela samhället i utbildningen. Det är så vi uppvärderar synen på skolan i Sverige, och det är så vi vänder kunskapsutvecklingen.
Med detta skulle jag vilja yrka bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Som vanligt uppskattar jag väldigt mycket när Mathias Bengtsson lyfter frågan om psykisk ohälsa, där jag vet att det finns ett genuint intresse och engagemang. Det är väldigt uppskattat, för vi kan konstatera att många barn i svensk skola mår riktigt dåligt. Välmåendet i skolan måste bli bättre. I slutändan är barn tvingade att vara i svensk skola, och då borde vi också vara tvingade att ta väl hand om dem, kan man tycka.
När man tittar på dem som mår dåligt och hur de klarar skolan ser man att de som inte klarar skolan mår sämre. Och de som mår sämre klarar också skolan sämre. Det är ibland lite svårt att veta i vilken ordning det kommer. Men vi kan konstatera att de som klarar sig bättre i skolan mår mycket bättre.
I Sverige har vi en enorm utslagning. Det är varje år 20 000 elever som går ut skolan utan behörighet att gå vidare. De får veta att de inte är good enough, och det är ungefär det de får veta. Så har det varit under väldigt lång tid. Med regeringens reformer kommer det att vara minst 100 000 elever till innan vi har kommit någonstans.
När man inte satsar de pengar som behövs och när man fortsätter att acceptera obehöriga lärare, som ju ger lägre resultat, vet vi att detta kommer att fortsätta bidra till ökad psykisk ohälsa. Det gör i sig att vi kommer att fortsätta se detta. Vi kommer att fortsätta sitta kvar i det här vansinniga systemet, där elever slås ut i en helt ofattbar omfattning jämfört med i alla andra jämförbara länder – på grund av det system vi har. Det är det som skapar ohälsan.
Vi har pratat mycket om utredningar, och det kommer säkert att komma upp igen. Men det händer ju ingenting när det gäller det som faktiskt kan göras redan nu – saker som gör skillnad på kort sikt, som att öppna upp gymnasieskolorna etcetera. Jag skulle jättegärna vilja veta hur Mathias Bengtsson ser på möjligheterna att på kort sikt göra något åt det som är det riktiga problemet, nämligen den stora utslagningen.
Herr ålderspresident! Tack, ledamoten Niels Paarup-Petersen, för att ledamoten lyfter denna fråga, som är otroligt viktig. Det är i detta nu 110 000 barn som uppger att de mår dåligt. Det är naturligtvis svårt för ett barn som funderar på om man över huvud taget vill fortsätta leva att koncentrera sig på att lösa ekvationer på mattelektionen.
Vad gör regeringen för detta? Jo, det handlar om ett flertal områden. Jag var inne på några delar i mitt anförande, och ledamoten var inne på några delar i sin fråga. Det handlar om elevhälsa. Det handlar om att skapa trygghet och studiero i skolan. Det handlar om lärare som kan visa ledarskap.
Vi behöver duktiga, skickliga lärare som kan skapa lugn och ro på lektionerna. Ska vi få fler behöriga lärare i skolan behöver vi utbilda fler lärare. Då behöver lärarutbildningen utvecklas och bli mer attraktiv. Vi behöver minska lärarnas administrativa börda, tror jag, så att fler vill söka sig till yrket. Och vi behöver avlasta lärare med annan skolpersonal så att lärarna kan fokusera på det de en gång utbildade sig för, nämligen att undervisa.
När det gäller det som ledamoten är inne på, utslagningen, behöver vi också se över så att det finns en väg vidare för alla elever. Jag tror att till exempel en kortare, enklare yrkesskola som ett gymnasiealternativ skulle kunna vara vägen vidare för de elever som har svagare betyg.
Men när det gäller det som Centerpartiet ibland tycks vara inne på, att släppa vidare alla elever på dagens nationella program, är jag rädd för att det bara skulle leda till ett senare misslyckande – att elever som inte har med sig tillräckliga kunskaper för att klara de nationella programmen släpps in ändå och misslyckas i ett senare skede. Det vore direkt kontraproduktivt när det gäller den psykiska ohälsan.
Jag tror mer på att ge bättre stöd i grundskolan och skapa fler alternativ på gymnasiet så att alla kan komma vidare till ett alternativ som passar just dem.
Herr ålderspresident! Vi vill inte att alla elever ska kunna gå vidare. Däremot vill vi att vissa elever ska gå vidare. Det vill vi alltid, inte bara ibland.
Regeringen säger att vi med en ny betygsreform ska sänka kraven för att gå vidare till det existerande gymnasieprogrammet; det är konsekvensen. De elever som enligt regeringen kommer att kunna gå vidare efter en ny betygsreform – om fem, sex, sju eller åtta år, när ni har fått ordning på de digitala proven och ert nya betygssystem och allting – med de resultat de har i dag kanske, säger vi, kan gå vidare redan i dag. Det är samma elever, samma antal. Det är bara det att de i dagsläget inte får gå vidare – helt i onödan. Ni säger själva att dessa elever borde kunna gå vidare; de skulle kunna klara det. Men på grund av att vi har infört ett vansinnigt betygssystem ska de under de kommande fem, sex, sju eller åtta åren fortsätta att slås ut, helt i onödan.
Jag tycker att detta är förfärligt för de här eleverna, och det är det som mer än något annat orsakar att den psykiska ohälsan är större i vårt skolsystem än i något annat. Konstigt nog hänger det ihop med att vi har den största utslagningen och det sämsta betygssystemet. De siffrorna hänger ihop. Därför vill vi bryta upp detta, inte om sju eller åtta år utan i dag. Det kan jag absolut stå för, varenda dag i veckan.
Ja, vi ska ha studiero, så låt oss få bra lärare som skapar studiero. Det är därför vi vill ha fler behöriga lärare genom vår behörighetsreform. Fler lärare? Ja! Men regeringens reformer leder till färre lärare eftersom det blir svårare att komma in på lärarutbildningen. Det kommer att leda till att 1 100 lärare färre går ut varje år. Det är fint att vi ska ha bättre lärare – det håller jag med om. Men den reformen ger färre lärare, inte fler, särskilt under de kommande 20 åren.
Sedan vill ni ha minskad administration. Ja, men i dagsläget levererar regeringen mer administration. Dessutom ska lärare börja gå runt och söka igenom elevernas väskor. Det hjälper inte.
Herr ålderspresident! Niels Paarup-Petersen är inne på flera viktiga frågor, bland annat att reformerna behöver tillämpas så snabbt som möjligt. Ingen vore lyckligare än jag om alla regeringens initiativ gick att införa så snabbt som möjligt. Vi har en ordning i Sverige där förslag enligt grundlagen ska utredas och ska ut på lagrådsremiss och så vidare. Det är i grunden bra, men ledamoten har helt rätt i att vi behöver ett högre tempo.
Ledamoten är inne på detta med högre antagningskrav för lärarutbildningen. Det är för att vi i dag ser att det är för många som kommer in på lärarutbildningen men inte kommer ut. Det är för många som i brist på andra alternativ väljer lärarutbildningen men inte har de kunskaper som krävs för att klara utbildningen. Detta leder bara till att utbildningens attraktivitet minskar. Det leder till att undervisningsnivån sänks för att man behöver anpassa sig till elever som sedan hoppar av. Och det leder till att vi slösar bort resurser på att undervisa folk som helt enkelt inte blir färdiga lärare.
Det finns inget som säger att högre antagningskrav skulle leda till att färre kommer ut. Det blir naturligtvis fler som kommer in, men på sikt är detta något som ökar attraktiviteten så att fler lärare kommer ut i yrket.
När det kommer till att ge lärare befogenheter i klassrummet är det något absolut nödvändigt för att kunnat stärka attraktiviteten.
Lärare kan i dag till exempel se att en elev lägger ned ett farligt eller otillåtet föremål i väskan och lägger in det i skåpet, och sedan får inte skolan möjlighet att öppna den väskan. Det är helt befängt. Det om något leder till att utbildade lärare slutar jobba i yrket.
Att Centerpartiet vänder sig emot att lärare ska få fler befogenheter är beklagligt. Men som tur är sitter det än så länge bara i opposition.
(Applåder)
Herr ålderspresident! Tack, Mathias Bengtsson, för anförande och spännande replikskifte, som väcker ännu fler frågor.
Jag ska inleda med det som ändå fick mig att fundera lite under Mathias Bengtssons anförande. Jag tror att vi alla delar oron över hur svenska ungdomar mår och den psykiska ohälsan. Det är väl bra om vi kan lyfta fram olika sätt att göra någonting åt det.
Mathias Bengtsson sa någonting som väckte frågor hos mig. Det skulle vara en poäng att allting, elevhälsan och skolhälsovården, skulle finnas hos regionen för att man skulle komma undan budgetkonflikterna som man i en kommun hamnar i.
Det är inte bara kommunerna som regeringen har lämnat i sticket med inflation och kostnadsökningar efter pandemi och krig. Det är också regionerna med ansvaret för kollektivtrafiken, regional utveckling och hela sjukvården.
På vilket sätt skulle skolhälsovården vara någonting som garanterat skulle prioriteras i den regionala hälso- och sjukvården? Hur skulle det kunna vara lösningen?
(Applåder)
Herr ålderspresident! Det finns helt enkelt flera olika poänger med att ha samma huvudman för elevhälsan och skolhälsovården som för de övriga delarna i vårdsystemet, till exempel barn- och ungdomspsykiatrin.
Det är för att till exempel samla kompetensen. Även om man har kontoret på skolan är man anställd av regionen och har tätare kontakt med kollegor inom spetskompetensyrkena. Det skulle också innebära att överlämningen mellan elevhälsan och bup blir smidigare.
I dag är det tyvärr elever som har kontakt med elevhälsan och pratar med kurator. Men sedan känner kuratorn: Det här är för stor problematik för mig att hantera, jag skickar vidare eleven till barn- och ungdomspsykiatrin. Då faller eleven mellan stolarna och får inte den hjälp och det stöd som den behöver. Det skulle lättare undvikas om det var samma huvudman. Jag tror att det finns flera poänger med det.
Jag tror inte heller att alla förebyggande insatser för att minska den psykiska ohälsan nödvändigtvis kostar pengar. Det kan handla om att ha mer ordning och reda i skolan, att skapa tryggare klassrumsmiljöer och korridorer, att ge lärare mer befogenheter och att de får ta det ledarskapet.
Det kan till exempel vara att skolorna ska ha evidensbaserat antimobbningsarbete. Det behöver inte vara mer resurskrävande, utan det kan vara bara ändrade arbetssätt och ändrade regler som kan förebygga den psykiska ohälsan. Det finns flera delar att jobba med. Att låta regionen ta över huvudmannaskapet för elevhälsan är en sådan del.
Herr ålderspresident! Jag kan se poängen med att hålla ihop kompetens. Om man nu har sin placering någon annanstans än där de övriga kollegorna är kanske det ändå är en ganska svag koppling.
Jag förstår inte riktigt hur köerna till barn- och ungdomspsykiatrin blir kortare därför att man flyttar en yrkesgrupps anställning från kommunen till regionen.
Jag tror fortfarande att det handlar om att regeringen måste slanta upp pengar i budgeten för både kommuner och regioner. Ledamoten får gärna utveckla hur det skulle gå snabbare att komma in på barn- och ungdomspsykiatrin på grund av ändrade anställningsförhållanden för kuratorn eller skolpsykologen.
Jag håller helt med ledamoten om att det inte behöver kosta jättemycket pengar att göra rätt saker. Jag delar verkligen frustrationen när det gäller den bristande förmågan att jobba evidensbaserat för att förebygga mobbning. Det gäller också den bristande förmågan för skolväsendet att jobba med hälsofrämjande insatser på universell nivå i skolan.
När det gäller detta med ordning och reda skulle jag jättegärna vilja höra hur en skriftlig överenskommelse mellan skolan och föräldrarna om självklara saker skulle ändra någonting.
När förslaget kom hade jag några praoelever från årskurs 8 på besök här i riksdagen. Jag frågade dem vad de tyckte. Det är bra att gå till experterna. Då sa de: Det är inte så att de som är bråkiga i klassrummet är det för att de inte vet att man inte får slåss.
De trodde inte riktigt på att en överenskommelse mellan rektor och föräldrarna skulle göra susen. Vad tror ledamoten?
Herr ålderspresident! Vad tror jag om ett ansvarskontrakt mellan föräldrar, skolan och elev? Jag har träffat många elever, föräldrar och skolpersonal som använder det på flera skolor på ett framgångsrikt sätt.
De säger själva: Det är ett sätt att involvera föräldrarna i utbildningen och att se till att föräldrarna pratar mer med sina barn om vilken kultur som gäller på skolan, hur det går med läxor och med kamrater. Det är ett sätt att få föräldrarna att involvera sig mer i skolan.
Jag tror att det är vad som behövs. Föräldrarna behöver få hjälp att ta sitt ansvar. Hela samhället behöver involveras mer, och vi behöver uppvärdera skolan som en auktoritet och en viktig institution.
När det kommer till köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är det klart att det handlar om resurser. Därför har regeringen med Kristdemokraternas initiativ och ledning anslagit historiska summor till barn- och ungdomspsykiatrin. Det är större anslag riktat till barn- och ungdomspsykiatrin än vad någon regering någonsin har anslagit, och större anslag och satsningar än vad en regering stödd av Miljöpartiet någonsin har kommit med.
Det är klart att Miljöpartiet i en skuggbudget eller oppositionsbudget kan anslå större summor och slänga ut pengar till både det ena och det andra. Men regeringen har en majoritet. Vi samarbetar och får igenom våra förslag.
Ingen vet hur Miljöpartiets riktiga alternativ ser ut när man ska samarbeta med andra partier. Det finns inte ett ord på pränt om hur Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet ska komma överens för att få fram de satsningar som Camilla Hansén talar om. Det gör det lite svårt att jämföra.
(Applåder)
