Karin Rågsjö (V) svarade Mathias Bengtsson i en replik om Kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap i debatten ”Protokoll 2024/25:98 Onsdagen den 9 april” den 9 april 2025.
Mathias BengtssonKD· i sitt anförandeJag ersätter i dag Dan Hovskär, som har blivit sjuk. Jag har inte haft alltför många timmar på mig att läsa in mig på betänkandet. Men jag skulle vilja yrka bifall till utskottets förslag och försöka beskriva…Fru talman! Jag ersätter i dag Dan Hovskär, som har blivit sjuk. Jag har inte haft alltför många timmar på mig att läsa in mig på betänkandet. Men jag skulle vilja yrka bifall till utskottets förslag och försöka beskriva Kristdemokraternas politik på det här området så gott jag kan.
Vi har som bekant en sjukvårdsorganisation i Sverige som tillkom under 1800-talet och som nu försöker hantera de problem som finns på 2000-talet. Det håller inte. Chansen att överleva tjocktarmscancer ska aldrig bero på vilket postnummer man har. Ett larmande provsvar måste tas på lika stort allvar oavsett om det är i Stockholm eller i Blekinge. När läkaren ringer och säger att du har cancer, då ska det inte spela någon roll i vilken region du bor i. Men i dag gör det tyvärr det.
I ett litet land som Sverige är det inte rimligt med 21 olika vårdorganisationer, där var man bor i alltför stor utsträckning bestämmer vilken vård man faktiskt får. Under Kristdemokraternas ledning genomför regeringen nu bland de största sjukvårdsreformerna på decennier. Vi stärker den statliga styrningen och samordningen på områden som beredskap, digital infrastruktur och vårdkapacitet. Men det räcker inte.
Att fortsätta lämna vårdens framtid i händerna på 21 olika regioner är lite som att förvänta sig att en trasig motor ska reparera sig själv. Sju av tio svenskar vill att staten ska ta över ansvaret för vården, och åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror att staten har bättre förutsättningar för att uppnå en god och jämlik vård. Kristdemokraterna håller med.
Vi behöver en modern och nationellt samordnad styrning. Det krävs ett helhetsgrepp om frågor som rör sjukvårdens kapacitet och kompetensförsörjning och patienters tillgång till vård i tid. Vi vill att staten ska ta över det ansvaret för sjukvården, så att det blir en jämlik vård i hela landet.
Fru talman! Personalen är ju hälso- och sjukvårdens absolut viktigaste resurs. Många gånger bär de inte bara stetoskop runt halsen, utan de bär faktiskt hela vården på sina axlar. De står där när livet skaver, när barn föds, när olyckor händer och när beskedet kommer att det är cancer. Vårdpersonalen finns med genom hela livet som en oerhört värdefull tillgång i samhället. Vill man få till en ökad vårdkapacitet är det naturligtvis viktigt att förbättra arbetsmiljön, så att förutsättningarna för en god kompetensförsörjning ökar.
I det här arbetet behöver regionerna förbättra sin styrning av vården, så att arbetsmiljön och villkoren förbättras. Det finns faktiskt många som är vårdutbildade i vårt land men inte jobbar i hälso- och sjukvården. Vi behöver locka dem tillbaka till yrket. Inte minst ur ett beredskapsperspektiv är det viktigt att dra nytta av den kompetens som finns men i dag inte används i sjukvården.
Vi har faktiskt inte råd att ha en arbetsmiljö och arbetsvillkor i regionerna som driver erfarna undersköterskor och läkare till andra jobb. Regeringen har därför tagit ett större ansvar för just detta med kompetensförsörjningen genom förordningen om god och nära vård, där det nu krävs att regionerna visar att man förbättrar arbetsmiljön och stärker kompetensförsörjningen för att få ta del av pengarna. Det är en tydlig signal: Man får helt enkelt inte fortsätta som förut och samtidigt förvänta sig att staten ska täcka upp. Det är ett tydligt exempel på hur staten behöver ta större ansvar för styrningen.
Regeringen har också tagit fram en nationell plan för kompetensförsörjningen. Nationella vårdkompetensrådet har tagit fram 25 konkreta förslag som bland annat handlar om att skapa bättre möjligheter för kompetensutveckling och karriärvägar inom vården. Det är insatser som både stärker kvaliteten och gör yrket mer attraktivt. Regeringen håller nu på att arbeta med de förslagen i Regeringskansliet. Vi har också säkerställt att planen är förankrad och anpassad till vårdens verklighet.
Fru talman! En modern vård kräver naturligtvis också en modern infrastruktur och inte minst en digital sådan. En viktig del i att stärka vården handlar därför om att bygga upp en trygg, gemensam och effektiv digital infrastruktur i hela landet.
I dag ser det väldigt olika ut mellan regionerna. Det skapar problem, inte minst för patienterna. Om informationen inte följer med mellan vårdgivare kan det leda till felbehandlingar, dubbelarbete och osäkerhet. Samtidigt tvingas vårdpersonal lägga orimligt mycket tid på administration när de egentligen borde få fokusera på det som är absolut viktigast, nämligen att ge vård.
Regeringen arbetar nu för att förändra detta. Vår målsättning är mycket tydlig. Hälsodata ska kunna delas smidigt och säkert i hela vårdkedjan oavsett om det gäller kommunal omsorg, regional sjukvård eller för den delen tandvård. Patienten ska inte behöva märka vem som är huvudman. Vården ska hänga ihop.
Nyligen presenterade E-hälsomyndigheten en färdplan för hur en gemensam digital infrastruktur kan införas och fungera. Det handlar om att ge varje invånare bättre tillgång till sin egen information, om att minska dubbelarbete, om att frigöra tid för vårdpersonalen men också om att ta vara på den enorma potential som finns i hälsodata – för forskning, för bättre beslutsstöd, för utveckling av precisionsmedicin och för träning av AI-modellen.
Vi stärker vården genom att göra det enklare att göra rätt. När rätt information finns tillgänglig vid rätt tidpunkt ökar både tryggheten för patienten och arbetsglädjen hos personalen. Det är digitalisering som gör verklig skillnad i människors vardag.
Fru talman! Ja, allt kommer att bli fantastiskt om staten tar hand om hela vården. Det var liksom grundbudskapet i Mathias Bengtssons anförande. Det låter faktiskt som en reklamkampanj före det beslut vi ska fatta i den kommitté som tittar på de här frågorna.
Men det måste också handla lite om här och nu, inte sant? Det handlar inte om något slags framtidsperspektiv där staten snart tar över, utan man måste titta på hur det ser ut i verkligheten.
Det tråkiga med er kristdemokrater tycker jag är att ni ständigt lämpar över hela ansvaret på regionerna. Det låter som att ni liksom är frifräsare någonstans, att ni inte tar det ansvar som ni bör ta.
Vi har haft väldigt tunga år inom hälso- och sjukvården i regionerna – det vet alla. Det har varit två jättekrisår – 2023 och 2024. 5 000 är uppsagda. Uppsägningarna fortsätter nu också i Skåne, där man kommer att säga upp 1 000 personer. Man ska spara 1 miljard.
Då måste man ta ansvar för det. Vad är det som händer? Är det nödvändiga uppsägningar? Det handlar om brist på resurser.
En annan jätteintressant fråga, tycker jag, gäller god och nära vård. Det har ju i stället blivit ond vård långt borta, om man ska prata om verkligheten. Vårdanalys har följt själva processen med nära vård. De fullständigt sopar mattan med de ansvariga politikerna, för ingenting har hänt. Det står kvar och tickar. Det har inte varit någon utväxling. Det är inte så att patienterna möts av en kontinuitet, att det finns personer på plats, att det finns vård på plats i primärvården och att det finns 1 100 patienter per läkare. Det har tvärtom backat under de här åren.
Då undrar jag: Vad tänker Kristdemokraterna göra åt just det?
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!
Det är naturligtvis så att regionerna har pressats ekonomiskt av både inflationen och de högre pensionskostnaderna som har följt av den. Regeringen har gjort flera insatser för att dämpa de värsta effekterna.
Under 2024 tillfördes 9 miljarder kronor i två olika sektorsbidrag riktade till just hälso- och sjukvården. Under 2025 fortsätter ett flertal statsbidrag i olika storlekar att gå till hälso- och sjukvården.
Men min poäng med att anföra att det skulle behövas ett större statligt ansvar handlade just om att vi har 21 olika sjukvårdssystem som fungerar lite olika. Kvaliteten är också väldigt olika i olika regioner. Det blir inte minst tydligt när det är den här typen av inflation och när man pressas av ökade kostnader. Det fungerar på olika sätt, och olika regioner hanterar det olika bra.
Till viss del behöver regionerna naturligtvis effektivisera och se till att personal används på rätt sätt, så att personal som är duktig på att operera opererar och inte håller på med administration, som vi till exempel hörde i det senaste replikskiftet.
Jag har också en annan poäng: Att ösa pengar på ett system som inte fungerar är lite som att fylla en läckande hink med vatten. Det är ingen långsiktig lösning. Därför behöver staten ta ett större ansvar. Vi skulle behöva bli av med 21 olika sjukvårdsorganisationer och i stället få ett gemensamt statligt ansvar. Jag tror att det skulle vara lösningen för många av vårdens frågor.
Fru talman! Ja, det har varit ert valbudskap väldigt länge att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Det har ni drivit med emfas, så jag är inte förvånad över att ledamoten kör en sväng om det igen.
Vården är ojämlik. Det är en regional ojämlikhet. Det kan bero på att det är en helt annan demografi i exempelvis norra Sverige – inte sant? Det kanske behövs mer resurser i norra Sverige på grund av demografin och på grund av avstånden, exempelvis.
Ojämlikheten är också klassmässig. Det är en enorm skillnad på vilken vård människor får beroende på vilken klass de tillhör och var de bor någonstans. De bästa vårdcentralerna ska kanske inte ligga på Kungsholmen. De ska exempelvis ligga i Tensta, Rinkeby och Botkyrka, där det är en sämre folkhälsa. De ska kanske inte ligga i Lomma utan kanske i Rosengård. Det är så man arbetar för att få ned ojämlikheten. Man ska också ha spej på hur man liksom ska lyfta personer som behöver mer hälsoinriktade insatser.
Jag tänker på alla som sliter i regionerna. Jag tänker framför allt på personalen, för det har varit tufft. År 2024 kom 38 framställningar om arbetsmiljöåtgärder från skyddsombud på sjukhus. Det var anmälningar om bristande arbetsmiljö. Det är liksom världsrekord i Sverige, om man får säga så. Det handlar till exempel om underbemanning, brister i fysisk arbetsmiljö, för hög arbetsbelastning och undermålig psykosocial arbetsmiljö på grund av att personalen är så pressad runt om i landet.
Jag tycker att det både från ledamotens kollega från Moderaterna och från ledamoten själv låter som att det är lite för easy-going i regionerna, att det är lite slashas över det hela. Så är det verkligen inte. Personalen sliter verkligen. Hur detta ska åtgärdas kan vi diskutera en annan gång.
Fru talman! Den stora skillnaden mellan Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är att vi inte tror att det är mer pengar som är lösningen på alla problem i offentlig sektor. Det är inte höjd skatt för alla som jobbar inom sjukvården, som gör enorma insatser varje dag, som är lösningen på alla sjukvårdens problem.
Tvärtom finns det ett systemproblem som drabbar dem som jobbar i vården. Det finns en anledning till att åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar vill att staten ska ta över ansvaret. De ser problemet med egna ögon.
Det finns ett väldigt tydligt exempel när det gäller e-hälsa: att journalsystemet inte kan synkas ordentligt mellan olika regioner. Staten behöver ta ett större ansvar. Vi ser det på flera områden. Just därför är det dags att vi genomför århundradets vårdreform med en statlig styrning av vården.
Fru talman! Mathias Bengtsson talar om statlig styrning i sina anföranden. Då blir jag lite fundersam eftersom det handlar om att anpassa nationell lagstiftning till den nationella digitala infrastrukturen. Hur ser färdplanen ut? Jag tänker till exempel på detta med det europeiska hälsodataområdet, som är på väg in, som regeringen har röstat nej till.
Som jag nämnde i mitt anförande finns det väldigt många utredningar gjorda inom det här området. Vi har gjort utredningar, och regeringen har tillsatt ett antal nya utredningar. Men det är väldigt svårt att se att de framläggs till riksdagen och omsätts i praktisk handling.
Regeringen har tillsatt råd av olika slag och även en nationell samordnare. Det kommer dock inte att räcka för att styra över regionerna, eftersom det handlar om att göra ganska stora förändringar i regionernas system – som för övrigt kan bestå av 100 olika system. Det är inte så att det finns ett enda system per region. Vi kan jämföra med en nationell läkemedelslista som det togs beslut om här i riksdagen och se hur lång tid det har tagit bara för dessa ganska små informationsmängder att realiseras.
Det finns ett förslag till färdplan, men den är inte beslutad, och det kommer att kosta pengar. Hur ska en långsiktig färdplan bli verklighet så att alla berörda kan se hur det här ska gå till och hur lång tid det ska ta?
Fru talman! Tack, ledamoten Anna Vikström, för frågorna och också för att ledamoten lyfter en så här viktig fråga!
Jag försökte i mitt anförande beskriva varför frågan är så viktig, och det är just för att det är orimligt att den digitala infrastrukturen ser så olika ut i olika delar av landet. Patientinformation som fastnar i olika journalsystem beroende på var man befinner sig i landet och får vård leder till dubbelarbete, slöseri med resurser och i värsta fall sämre vård.
Exakt var det här arbetet ligger har jag inte någon dagsfärsk uppgift om, men regeringens målsättning är väldigt tydlig: Hälsodata ska kunna delas smidigt och säkert i hela vårdkedjan, oavsett om det gäller kommunal omsorg, regional sjukvård eller för den delen tandvård.
Det sätter också fingret på just den poäng som jag försöker göra, nämligen att det är svårt för staten att ta ett helhetsgrepp när det finns 21 självstyrande regioner som har sina egna sjukvårdssystem. Då är det ingen quickfix för staten att samordna och ta över. Vi skulle behöva mer statlig styrning, och vi skulle behöva lägga ned regionernas sjukvårdsansvar.
Därför blir min motfråga till ledamoten: Är Socialdemokraterna med på politiken att låta staten ta över ansvaret för sjukvården?
Fru talman! Tack, Mathias Bengtsson, för svaret!
Jag vill först säga att när det gäller just e-hälsoområdet har vi inte några markanta partipolitiska åsiktsskillnader; vi vill ju båda att det här ska bli verklighet.
Jag tror att vi från alla partier i socialutskottet såg framför oss att det verkligen skulle bli en förändring – att det skulle komma fram en färdplan som tydligt och stegvis visar hur det här ska gå till, vad det ska kosta och vad regionerna och kanske även kommuner ska göra. Det här ansvaret behöver den statliga nivån faktiskt ta, annars kommer det inte att hända någonting över huvud taget.
När vi tittar i betänkandet som vi debatterar i dag ser vi att det finns 29 träffar på att utredningar bereds i Regeringskansliet. De allra flesta av dem handlar om hälsodata och digitaliseringsområdet. Det finns alltså högvis med utredningar som är klara och remitterade, men inga förslag kommer vidare till riksdagen.
Här har nu Kristdemokraterna med sina ministrar en unik chans att med statlig styrning göra någonting för den nationella digitala infrastrukturen. Jag förstår inte att regeringen inte tar den chansen. Varför tillsätts det hela tiden nya utredningar som det inte blir någonting av? Varför kommer det inga åtgärder som gör att det blir skillnad?
Vad säger ledamoten om det här? Varför tar ni inte chansen till statlig styrning nu när ni har den?
Fru talman! Det är möjligt att det här inte är någon partiskiljande fråga, men anledningen till att regeringen och Kristdemokraterna behöver genomföra detta nu är ju för att den tidigare, socialdemokratiska regeringen misslyckades med det.
Det är helt uppenbart att staten behöver ta det här ansvaret för att samordna patientdata. Men det är inte bara det ansvaret som staten behöver ta; staten skulle behöva ta ett mycket större ansvar för hela sjukvården.
Jag tycker att ledamoten argumenterar för en statlig sjukvård på ett alldeles utmärkt sätt, och därför är det tråkigt att Socialdemokraterna inte kan ge besked om att man också vill att staten ska ta över hela ansvaret för sjukvården. Då skulle vi kunna kroka arm i den här viktiga frågan.
Fram till dess får regeringen fortsätta att jobba i högt tempo för mer statlig styrning av vården så att vi kan sätta patienterna i centrum och inte i väntrum.
Fru talman! Jag begärde ordet när jag hörde Mathias Bengtsson peka på det problem som vi har i Sverige, nämligen att det är stora regionala skillnader när det gäller vilken sjukvård som erbjuds. Det är också stora inomregionala skillnader när det gäller vilken sjukvård som erbjuds. Men att därifrån hoppa till den enkla lösningen att om bara staten tar över allting så kommer vi att kunna lösa det här måste jag säga, fru talman, visar på en något bristfällig analys.
Om man tittar på motsvarande länder som också har glesbygd och landsbygd finns det stora regionala skillnader oavsett om det är staten som är huvudman, som i England, Skottland och Norge, om man har regionala huvudmän eller om man har obligatoriska försäkringslösningar som i stora delar av Kontinentaleuropa.
Orsaken till att vi har regionala skillnader handlar till stor del om kompetensfrågan. I Sverige har vi ungefär 100 barnneurologer, varav 50 bor i Stockholm och jobbar på Karolinska sjukhuset. Då är det inte undra på att det erbjuds mer barnneurologi i Stockholm än vad det görs i Gällivare eller för den delen på Gotland.
Det vore intressant att höra hur Mathias Bengtsson och Kristdemokraterna tänker sig detta. Om vi bara låter staten ta ansvar för alltihop, kommer vi då plötsligt att få en jämn fördelning av barnneurologer, neurokirurger och specialistsjuksköterskor? Det är nämligen där roten till det onda, den bristande regionala jämlikheten, finns.
Ska man börja tvinga barnneurologer att flytta? Är det det staten ska besluta om: Nu säger Socialstyrelsen att tre stycken ska flytta till Luleå och två till Visby, för nu ska det bli jämlikt när staten har tagit ansvar!
Hur ser den kristdemokratiska analysen ut?
Fru talman! Tack till ledamoten Anders W Jonsson för frågan!
Jag skulle säga att det är alldeles uppenbart att om man har 21 olika vårdorganisationer kommer man också att få 21 olika utfall. Det blir naturligtvis mycket svårt att få en jämlik vård mellan 21 olika huvudmän, och det finns såklart bättre förutsättningar att få en jämlik vård om man har en statlig huvudman i stället.
Jag tror att det finns en anledning till att sju av tio svenskar vill att staten ska ta över ansvaret för sjukvården. Man ser ju de brister som finns. Man ser att i dag är det postnumret som avgör hur stor chans man har att överleva en cancerdiagnos.
Det är också så att åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror att staten har bättre förutsättningar att uppnå en jämlik vård. Åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar tror alltså mer på Kristdemokraternas politik än på Centerpartiets politik.
Om man skulle titta på ett land med 10 miljoner med Sveriges geografi och skapa ett sjukvårdssystem för det landet, skulle man då dela upp det i 21 olika regioner som får styra var sin sjukvårdsorganisation? Ledamoten får gärna försöka förklara det för mig.
Jag tror inte det, och därför behöver vi lämna det här systemet från 1800-talet och i stället göra som våra grannländer och göra om sjukvårdssystemet.
Fru talman! Det är alltså så Kristdemokraterna ser detta, det vill säga som en liten lekstuga. Nu har vi ett nytt land där vi plötsligt ska bygga upp något och hur ska vi organisera det? Forskningen tyder på att vi ska ha obligatoriska försäkringssystem därför att de systemen levererar effektivitet på ett helt annat sätt. Men det var inte det som var min fråga, vilket ledamoten Mathias Bengtsson så noga undviker och i stället upprepar opinionsundersökningar.
Vi har nu en situation där hälften av barnneurologerna finns i Stockholmsområdet. Hur skulle det lösa situationen om staten plötsligt blir ansvarig? Kristdemokraterna för ett resonemang om att lägga ihop allt i en enda jättestor statlig myndighet med 450 000 anställda. Då löses allt. Men då skulle de länder som har valt den vägen – England, Skottland, Norge, Nya Zeeland och Kanada – inte ha några regionala skillnader. Men det har de. Det finns ingenting i forskningen som stärker tesen att just organisationen av sjukvården skulle vara lösningen på hur man minskar de regionala skillnaderna.
Sedan har vi övertron på att om bara staten, Stockholm, får bestämma allt löses de flesta problemen. Jag vill påminna om att en av de värsta sjukvårdskriserna Sverige har gått igenom var pandemin. Den löstes inte genom att staten tog ett stort ansvar för sjukvården. Den löstes heller inte genom att regionpolitikerna klev fram, utan den löstes genom att man decentraliserade och lät människor på golvet, läkare och sjuksköterskor, lösa de stora utmaningar som den svenska sjukvården den gången utsattes för.
Det är inte centralisering, makten till Stockholm i alla lägen, som är lösningen på de tuffa utmaningar som svensk sjukvård har.
Fru talman! Jag kan försäkra Anders W Jonsson om att jag inte ser Stockholm som lösningen på alla Sveriges problem.
Anders W Jonsson svarar inte på frågan om varför han vill gå emot åtta av tio av Läkarförbundets medlemmar. Han svarar inte heller på frågan om varför sju av tio i den svenska befolkningen skulle ha fel.
Låt oss titta på exemplet med journalsystemet, som tas upp i betänkandet. Det är väl alldeles uppenbart att det är ett problem i dag att en patient som har utretts i sin hemregion men sedan blir sjuk i en annan region kan mötas av vårdpersonal som inte har någon information alls. Det är alldeles uppenbart att detta måste göras om eftersom det är ineffektivt, osäkert och onödigt. Det är väl ett alldeles uppenbart exempel att den statliga styrningen och organiseringen av att dela e-hälsodata går så långsamt på grund av de 21 olika självstyrande huvudmännen.
Nog finns det betydande fördelar med att skrota systemet från 1800-talet och i stället skapa ett nytt, modernt statligt vårdsystem.
