Håkan Svenneling

Fru talman och ledamoten Markus Wiechel! Det är tydligt att Sverigedemokraterna för en väldigt nationalistisk utrikespolitik. Att man samtidigt om och om igen tackar för det goda samarbetet med regeringspartierna visar att Sverigedemokraterna nu har ett tydligt inflytande över svensk politik, inte bara när det gäller det som står i Tidöavtalet utan också generellt när det gäller svensk utrikespolitik. Inte minst innehar man rollen som ordförande i riksdagens utrikesutskott.

Markus Wiechel försöker måla upp en bild av att han är emot diktaturerna och diktaturernas hantlangare - jag tror att han till och med använde det uttrycket - och att andra på något sätt skulle vara för dessa diktaturer. Jag tycker att Markus Wiechel missar en väldigt tydlig skillnad: Det finns enighet när det kommer till exempelvis Ryssland och Belarus, och det finns enighet i synen på Kina - men det finns inte enighet om andra länder.

Detta beror på att Markus Wiechels politik inte innebär ett slag mot diktaturerna och auktoritära regimer utan snarare är ett sätt att pressa länder i en riktning som faktiskt gör att de landar i famnen på Kina och Ryssland. När det gäller land efter land för man en politik som tvingar dem i den riktningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2022

Från Sverigedemokraternas sida skär man nämligen rejält i biståndet. Man har pressat regeringspartierna att skära i biståndet, och som en konsekvens av detta kommer Sverige att få minskat inflytande i internationella organ som till exempel FN. Det gör att länder som Ryssland, Kina och andra diktaturer kommer att ta den plats som Sverige tidigare har tagit i dessa sammanhang.

Den politik man är stolt över och hårdfört driver - som man skriver in i utskottets ställningstagande - får alltså i stället den motsatta konsekvensen: Man tvingar fattiga länder att acceptera investeringar från Ryssland och Kina. Man ökar deras beroende och minskar deras möjligheter att slå in på demokratins väg. Det, fru talman, oroar mig.

Fru talman! Som ledamoten Olsson konstaterar har det varit en meningslös politik som har förts. Det gäller framför allt från USA:s sida. De införde sanktioner mot Kuba redan 1962 i en av de mest omfattande handelsblockaderna. Det har inte lett till någon som helst form av demokrati eller mänskliga rättigheter på Kuba.

USA är det närmaste grannlandet till Kuba - inte Europeiska unionen. Den enda gång vi har sett någon form av förändring i den amerikanska politiken - något vi inte ser just nu - var under Obamas tid. Då öppnade man upp för dialog och handel, och då började så sakta reformerna också ske på Kuba. Sedan vände Trump tillbaka skutan och fick tillbaka de hårda sanktionerna.

Det är denna linje som de svenska regeringspartierna nu säger att ni vill ansluta till. Det är en hårdför bojkott som i över 60 år kollektivt har bestraffat det kubanska folket. Jag förstår inte varför ni vill ha denna meningslösa politik.

För mig är det självklart att sanktioner kan vara användbara i vissa fall. Vi ska absolut inte tycka att Kuba är en demokrati där vi ska utveckla allt och bara ge bistånd och föra en massa handel. Vi ska ställa krav på kubanerna. Men då krävs också att man har en politisk dialog. Jag tycker att jag ser tecken i utskottstexten på att regeringen underskattar detta behov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Verksamheten i Europeiska unionen under 2022

Fru talman! Ledamoten Stefan Olsson pratar väl om kriget i Ukraina och vad Rysslands fullskaliga invasion har betytt för EU och omvärlden. En sak som detta har betytt är att många länder har tvingats ta ställning. I stor utsträckning har de ställt sig på Ukrainas sida, några få länder har ställt sig på Rysslands sida och en hel del länder har kämpat med att hitta en mellanposition.

En av utskottsmajoritetens mest chockerande meningar är att "etablera en gemensam linje med USA och överväga om EU ska införa sanktioner mot Kuba".

Det står i skarp kontrast mot Moderaternas tidigare ställningstagande att stödja politisk dialog med Kuba på EU-nivå, som riksdagen röstade om hösten 2019. Då var Moderaterna, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet överens om att "Kuba är en enpartistat utan fria och demokratiska val och de medborgerliga och politiska rättigheterna är fortsatt kringskurna." Det skrev vi tillsammans då.

I ett särskilt yttrande, som bara var Moderaternas, skrev ni: "Politisk dialog och handel ger effektivare påverkansmöjligheter än isolering och bojkotter." Det är något som är enkelt att hålla med om. Och så här fortsätter det - ni pekar på vikten av en aktiv dialog för att främja mänskliga rättigheter och demokrati på Kuba.

Men nu har ni svängt, och jag undrar vad som har hänt. Risken med den politik som utskottsmajoriteten nu flaggar för att man vill driva från Sveriges sida är att man driver Kuba rakt in i händerna på Ryssland och Kina och därigenom tvingar landet att isoleras från omvärlden än mer, precis som man har tvingats till under lång tid på grund av de amerikanska sanktionerna.

Då tror jag att vi kan förlora viktiga röster, inte bara i Kuba utan i andra latinamerikanska länder, som vi behöver i stödet för Ukraina och för Ukrainas folk.

Herr talman! Iran har vi debatterat många gånger i denna kammare, framför allt de senaste sju månaderna sedan mordet på den unga kurdiska kvinnan Jina Mahsa Amini. Den stora iranska diasporan i Sverige har gång på gång visat sitt stora engagemang, och i november fyllde de riksdagens läktare till sista plats när det var interpellationsdebatt om Iran. Jag vet att några av dessa aktivister också i dag sitter på läktaren och lyssnar. Det tycker jag i sig är imponerande.

Herr talman! I dag kan dessa aktivister känna en stor seger, för i dag är Sveriges riksdag enig i att det iranska revolutionsgardet, IRGC, den mest brutala delen av regimen, borde terrorklassas under EU:s sanktionsregim för terrorism. Alla partier i Sverige är nu överens om att den svenska regeringen tillsammans med andra regeringar måste driva på för att skapa enighet i EU, så att sanktionsregimen kan införas.

En del har menat att detta kan bli svårt. Men den iranska diasporan är inte bara stark i Sverige; den är stark i många europeiska länder. De är trötta på en regim som har tvingat dem på flykt och tystat deras släktingar. Det är en regim som dagligen förtrycker kvinnor och en regim som utför tortyr, mord och dödsstraff mot dem som är oliktänkande. Det är en regim som inte ens tillåter dans på offentliga platser.

Därför är jag övertygad om att vi en dag kommer att lyckas, även i EU. Tills den dagen är här kommer vi att fortsätta att ropa: Kvinna, liv, frihet!

Herr talman! I måndags öppnade förtidsröstningen vid Älvsjömässan i Stockholm för alla i Sverige som har turkiskt medborgarskap. Jag var där på besök. I måndags ringlade köerna flera timmar långa trots regn och kyla när människor skulle rösta i de två - det är endast två - bås som den turkiska staten har satt upp.

Engagemanget är stort, och det är tydligt att valet den 14 maj kan bli en avgörande punkt för Turkiet och för dess demokrati. Opinionsmätningar visar att Erdogan är på väg att tappa makten och förlora såväl presidentval som parlamentsval. Samtidigt är det tydligt att han och AKP inte har några planer på att ge upp utan motstånd. I förra veckan greps 125 oppositionella företrädare. Det är politiker, journalister, jurister och kulturarbetare som grips just för att de gör motstånd mot en auktoritär despot - Erdogan.

Turkiet är ingen demokrati, och valet är inte fritt och rättvist. Ändå kan valet bli folkets sätt att sätta punkt för Erdogans styre. Men det kräver att omvärlden är med och följer utvecklingen i Turkiet och framför allt talar klarspråk om vad Erdogan gör.

Det har varit tydligt under det senaste året att detta inte längre gäller Sverige. I valrörelsen visste inte Socialdemokraternas partiledare, den dåvarande statsministern, vem HDP:s förre partiledare Selahattin Demirtas var. När Tobias Billström blev utrikesminister kallade han Turkiet för en demokrati. Statsminister Kristersson säger inte emot Erdogan när han på deras gemensamma presskonferens namnger personer som han vill ha utvisade ur Sverige. Så ser det ut när svenska politiker kryper för Erdogan.

I det betänkande vi nu debatterar är det något bättre. Det konstateras att utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att arbeta aktivt med frågan om att Selahattin Demirtas bör friges omedelbart.

I oppositionens gemensamma reservation konstateras följande: "Det har nu gått sex år sedan HDP:s partiledare fängslades." Man fortsätter: "Vi konstaterar att flertalet HDP-parlamentsledamöter och borgmästare är frihetsberövade och tusentals andra sitter också inspärrade för sina åsikters skull." Vidare skriver man: "Vi vill därför framhålla vår uppfattning att Sverige bör agera för frigivning av Selahattin Demirtas och andra politiska fångar i Turkiet."

Vi går nu in i några avgörande veckor. Krypandet för Erdogan måste nu vara slut. Det är enbart med en seger för oppositionen som demokratin i Turkiet har en chans att återställas. Därför måste den svenska regeringen nu sluta krypa för Erdogan och i stället stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet.

I detta betänkande om mänskliga rättigheter tar vi också upp ett flertal av de yrkanden som Vänsterpartiet hade i vår motion om Ryssland i höstas. Vladimir Putin har nu styrt Ryssland i över 20 år, och under hans tid vid makten har landet blivit alltmer odemokratiskt. Under åren efter Sovjetunionens fall fanns det något slags hopp om ett annat Ryssland. Men i dag ser vi ett reaktionärt, konservativt och patriarkalt styre som förtrycker oppositionella och människorättsförsvarare samt agerar aggressivt mot sina grannländer och spelar en destabiliserande roll i världspolitiken.

Den auktoritära utvecklingen har kulminerat i Rysslands orättfärdiga anfallskrig mot Ukraina. I strid med folkrätten valde Putin den 24 februari 2022 att anfalla Ukraina militärt.

Ryssland har därmed visat att man är ett reellt säkerhetspolitiskt hot mot sin omgivning. Länder som Ukraina, Georgien, Moldavien och länderna i Centralasien har länge tvingats förhålla sig till den ryska imperialistiska politiken och risken för ryska aggressioner. Men Putins regim är även ett hot mot alla de invånare som motsätter sig styret eller som inte passar in i det samhälle som Putin vill bygga. För ryska hbtqi-personer, feminister, urfolksföreträdare, miljörörelser och vänsteraktivister är den egna regimen ett dagligt säkerhetshot.

Samtidigt är det viktigt att vi klarar av att se att den ryska befolkningen inte är ansvarig för Putins krig. Vi måste understryka vikten av att alla modiga människorättsförsvarare och ryska oppositionella ges stöd i sitt arbete och, om det finns behov, ges en fristad här i Sverige. Sverige behöver vara en tydlig och konsekvent röst för demokrati, folkrätten och de mänskliga rättigheterna i våra relationer med Ryssland, även om de just nu inte är så omfattande.

Vänsterpartiet har i dag nio reservationer. Jag vill yrka bifall till reservation nummer 5, men framför allt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till tillkännagivande om Iran, som i dag är en stor och viktig seger för Sveriges riksdag.

(Applåder)

Herr talman! Sveriges riksdag fattar i dag beslut med expressfart. Vi visar att demokratin fungerar och också kan vara effektiv när det behövs. Det är ett tungt och allvarligt beslut vi fattar. Det handlar om att skicka militär personal för att bistå och evakuera svenskar som befinner sig i nöd i en mycket svår situation i Sudan.

För en vecka sedan började två rivaliserande generaler och deras arméer ett inbördeskrig i Sudan. Händelsen kom oväntat, då övergången till ett civilt styre ansågs nära förestående. Stridigheterna sker framför allt i centrala Khartoum som är huvudstad i Sudan. Det gör att all ambassadpersonal och deras familjer är kvar i staden och att skottlossning förekommit i områden där de bor. Totalt beräknas ett hundratal svenskar befinna sig i Sudan.

Utrikesutskottet har på morgonen tagit ett utskottsinitiativ för en svensk evakueringsinsats. Den kommer initialt att bestå av 150 militärer men kan utökas vid behov till 400 personer. Skälet till att riksdagen fattar beslutet är den stora omfattningen av styrkan och att ett tydligt och starkt mandat för insatsen behövs. I detta är vi enade bland riksdagens partier. Det folkrättsliga mandatet utgörs av ett bekräftat samtycke från Sudans regering.

I utskottets ställningstagande borde vi ha konstaterat att Sverige även utifrån förutsättningarna bör kunna säkerställa tryggheten för lokalanställd personal som bistått Sveriges arbete i Sudan. Tyvärr görs inte detta av utskottet, vilket har lett till ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Desto nöjdare är jag med svaren från UD:s rättschef: "UD tar ett stort ansvar för alla sina anställda. Deras säkerhet är en grundläggande förutsättning för vår verksamhet." Jag utgår från och hoppas att regeringen fortsätter sitt arbete utifrån den utgångspunkten.

Sudan befinner sig i en känslig transition från Omar al-Bashirs diktatur till ett mer demokratiskt Sudan. Långsiktigt behöver nu Sverige stödja folket i Sudans ansträngningar för demokrati. Folket har varit tydliga med att de vill ha demokrati, men de militära makthavarna har gång på gång försökt sätta käppar i hjulen för en demokratisering. Vi måste stå upp för demokratin och bibehålla ett långsiktigt engagemang för Sudans folk.

Utvecklingen i Sudan har under lång tid präglats av utländsk inblandning. Det finns tydliga risker att generalernas rivalitet utvecklas mot proxykrig, alltså där parterna agerar med stöd från andra länder, något som har skett på andra platser i regionen och inte minst i Sudan självt under kalla kriget. Att Ryssland dessutom planerar en militärbas vid kusten visar på den regionala dimension som en upptrappad konflikt kan få. Det finns också gott om auktoritära ledare som inte vill se en demokratisk utveckling i Sudan. Risken för spridningseffekter är tyvärr stor då säkerheten och demokratin är mycket sköra i många av Sudans grannländer.

Sverige och omvärlden måste därför vara tydliga i våra krav på parterna. Ett eldupphör är det enda som gäller för att skapa en varaktig fred. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Den ryska invasionen av Ukraina är oprovocerad, olaglig och oförsvarlig och står helt i strid med folkrätten. Angreppet är en kränkning av Ukrainas territoriella integritet och suveränitet och innebär ett stort mänskligt lidande för det ukrainska folket. Invasionen innebär att vi har ett fullskaligt krig mitt i Europa. Det utmanar den europeiska säkerhetsordningen och ställer nya krav på enskilda länder i Europa. Rysslands aggression ska inte tolereras; Ukraina måste ha omvärldens stöd.

Kreml och Putin har under lång tid styrt Ryssland i en riktning som gör att vi i dag ser en reaktionär, konservativ och patriarkal regim som förtrycker oppositionella och människorättsförsvarare samt agerar aggressivt mot sina grannländer och spelar en destabiliserande roll i världspolitiken. I Ukraina har det i praktiken skett ända sedan självständigheten 1991. Det fullskaliga kriget är en förlängning av den ryska imperialistiska tanken att ha makt över Ukrainas folk. När korruption och maktpåverkan inte funkade blev krig det enda verktyget för den ryska regimen.

Något som har varit signifikant och viktigt för Ukraina är den svenska enigheten i stödet till Ukraina. Det visar också dagens eniga betänkande om Ukraina. Oavsett val och politiska vindar kommer Sverige och svenska politiker att vara beslutsamma i ett långsiktigt stöd till det ukrainska folket. Det handlar om såväl militärt som civilt, humanitärt och finansiellt stöd till landet för att upprätthålla välfärden och samhällets funktioner, skapa motståndskraft och bidra till militära framgångar.

Det är rätt att ge militärt stöd till Ukraina. Det handlar om ukrainarnas rätt att försvara sig mot en imperialistisk makt som vill annorlunda.

När riksdagen förra året fattade beslut om en vapenexport till Ukraina var det en extremt snabb process. Jag har aldrig varit med om något liknande här i huset. Vänsterpartiet var tydligt i vårt stöd till Ukraina. Men vi var initialt tveksamma till att skicka pansarskott. Det var ett felaktigt beslut av oss men också ett beslut som vi var beredda att ompröva, och vi har sedan dess stått bakom alla de elva stödpaket som riksdagen har beslutat om.

Jag tycker att det finns behov av tydligare säkerhetspolitiska avvägningar inför riksdagens sannolika framtida beslut om vapenexport till Ukraina. Jag är inte övertygad om att den ordning vi har i dag är bra, där besluten i väldigt stor utsträckning ses som ekonomiska frågor kopplade till budgeten snarare än säkerhetsfrågor. Rimligtvis borde vi i utrikesutskottet och försvarsutskottet yttra oss till finansutskottet innan riksdagen fattar beslut om fler stödpaket.

Jag vill också passa på att berömma den moderata försvarsministern Pål Jonson för hans svar och tydlighet kring vikten av svenskt försvar. En del partier verkar bedriva något slags lobbning för till exempel svenska Jas-plan. Svensk säkerhet måste stå i första rummet. Rysslands militära kapacitet må vara reducerad, men i luft och till havs är den fortfarande i gott skick och därigenom fortsatt ett hot mot Sverige och våra grannländer som vi måste kunna avvärja.

Vi måste såväl mot Ryssland som mot omvärlden i stort vara tydliga i vår kommunikation om att Sverige inte är en part i kriget och inte avser att vara det samt att kriget enklast avslutas om Ryssland bestämmer sig för att dra tillbaka sin militär från Ukrainas territorium. Det vore rätt beslut av Putin att fatta.

Det är tydligt att kvinnor och barn är särskilt utsatta för kriget. Omkring 7 miljoner människor är internflyktingar i landet, och ännu fler har tagit sig över gränsen. Av dem som är på flykt är enligt UNHCR så många som 90 procent ensamma kvinnor och barn. Systematiska våldtäkter har använts som metod för att utöva våld och förtryck mot de ockuperade områdena, detta tillsammans med bortrövande av barn. Många historier som har hörts om allt från påtvingade "sommarläger" till rensning av barnhem visar på systematiken i Rysslands bortförande av barn. Det är därför välkommet att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, utfärdat en arresteringsorder mot den ryska barnrättskommissionären Maria Lvova-Belova tillsammans med Vladimir Putin. En dag ska krigsförbrytarna dömas.

Fru talman! Framåt är det viktigt att internationellt ha en tydlig dialog om stödet till Ukraina och dess omfattning med våra partner, för runt om i världen lär det börja knorras om omfattningen av stödet och vem som ska betala. Om Trump, gud förbjude, skulle komma att sitta i Vita huset på nytt kan det amerikanska stödet snabbt raseras, precis som skedde på många andra platser i världen under hans senaste presidenttid.

En dag blir det fred. Vi vet inte när och hur, men fred blir det alltid. Vi svenska politiker behöver också ta debatten om freden och på vilka villkor freden ska förhandlas fram. Det ska vara Ukraina och det ukrainska folket som bestämmer när och hur de förhandlar med sin angripare Ryssland. Det är Ukraina som har blivit angripet. Det är därför de som ska bestämma villkoren för fred, inte europeiska politiker. Därför måste vi ta diskussionen med våra politiska kollegor runt om i Europa. Vi måste delta i möten som kanske inte alltid har perfekta dagordningar och förklara varför de ska lyssna på Ukraina och dess folks behov och önskningar, även när det kan innebära konsekvenser i det egna landet, såsom höjda priser, inflation och liknande.

Det är viktigt att vi också fördelar kostnaderna för krigets konsekvenser rättvist. Det är inte rimligt att Icahandlare tjänar storkovan medan vanligt folk inte har råd med mat och hyra. Regeringar i världen måste föra en omfördelande politik, så att enigheten i stödet till Ukraina består.

Vi behöver också en stark och aktiv dialog med Ukraina. Även om landet befinner sig i en extremt svår och tuff position måste vi i dialogen framföra saklig, korrekt och tydlig kritik. Det handlar om att göra det för landets bästa och för landets ambitioner om ett EU-medlemskap. Det betyder inte ett svagare stöd, utan omsorg om det ukrainska folket.

Fru talman! I betänkandet berörs också frågan om huruvida ett folkmord under 1930-talet skulle erkännas av riksdagen. Jag tycker att utskottet har landat i en väldigt klok slutsats där vi konstaterar att det inte är riksdagens sak att avgöra i frågan om det är ett folkmord eller inte. Det är forskning, akademi och domstolar som definierar grunderna för folkmord. Det vi i riksdagen kan konstatera är att Stalins terror var grym och hänsynslös. Hans politik skapade massvält och död, särskilt för de jordägande bönderna i Kazakstan, Kubanprovinsen och Ukraina. Den grymheten kommer vi aldrig att glömma utan minnas och uppmärksamma.

Jag kommer också att minnas president Zelenskyjs tal i denna kammare. Han är en av få utländska företrädare som fått tala här inne. Han påminde mig då om de gemensamma färgerna i Sveriges och Ukrainas flaggor. Båda är blå och gula.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i detta historiskt eniga betänkande.

Fru talman! Vi får se om vi får ett längre svar om Ungern nu.

I förra veckan debatterade riksdagen och tog beslut om ett svenskt Natomedlemskap. Då varnade jag för risken att Turkiet och Ungern skulle försöka fortsätta att stoppa den svenska ansökan eftersom vi har varit kritiska mot deras syn på demokrati och rättsstatens principer.

Det är nu tydligt att Ungern har kopierat den turkiska spelboken då man i går kom med en kravlista med tre ganska diffusa krav på den svenska regeringen gällande den ungersk-svenska relationen. Man namngav till och med tre personer vars uttalanden man var kritisk till: statsminister Ulf Kristersson, den moderata EU-ministern Jessika Roswall och Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk.

Hur ser utrikesministern på de ungerska kraven? Tänker han avvisa dem, eller ser han någon form av förhandling med Ungern framför sig? Kommer Sverige vara tydligt med att rättsstatens principer gäller och att konditionalitet gäller för ungerska EU-medel?

Fru talman! Det är bra att vi hör en viss ökad tydlighet från vår utrikesminister, men frågan är när det blir konsekvenser för Israel och inte bara en massa pressmeddelanden från Sverige och EU om Israels brott.

Utrikesministern säger att han utgår från att rättsstatens principer ska gälla i Israel, men problemet är att de inte gäller i dag, varken när det gäller de områden Israel ockuperar i Palestina eller i själva Israel.

I Palestina är det olika id som gäller beroende på var man bor. Det råder straffrihet för de soldater som begår övergrepp. Människor grips, även barn, och hem rivs. Här finns muren, bosättarna och bosättarvåld.

Men även i Israel, det vi kallar en demokrati, blir den arabiska minoriteten dagligen diskriminerad. Eftersom staten äger allt territorium är det helt omöjligt för palestinier att få bygglov medan israeler ganska enkelt kan få nya bostäder, och så fort man kommer till ett palestinskt område upphör asfalt och underhåll på vägarna.

Det som behövs är konsekvens. Vi befinner oss i ett läge där Sverige och EU genom tydlig konsekvens skulle kunna ha en positiv inverkan på regeringen med högerextrema partier och den maktfullkomlige Netanyahu. Jag vill ha en utrikesminister som ser dessa brott mot rättsstatens principer, inte slätar över dem och är tydlig med att det blir konsekvenser om Israel som man nu gör lägger fram förslag som urgröper rättsstaten och rättsstatens principer.

Nu har vi chansen att påverka. Det israeliska folket har rest sig upp och sagt att det vill ha demokrati och rättsstatens principer. Låt oss stödja denna kamp, inte den israeliska regeringen.

(Applåder)

Herr talman! Stort tack till de kollegor som har lämnat in interpellationen och även till dem som haft viktiga anföranden så här långt!

Detta har sin grund i den högerextrema regering som just nu har makten i Israel. Där sitter extrema partier med företrädare som Smotrich och Ben-Gvir och en ledare, en premiärminister, i Netanyahu som borde kunna åtalas för sina brott. Han har dock under lång tid kämpat politiskt för att hindra dessa tre åtal som gäller korruption. Det ska vi ha klart för oss.

Israels parlament knesset visar nog varför man i ett land ska ha en spärr, en tröskel, för att komma in i parlamentet. Det är ju väldigt uppenbart att små högerextrema partier har väldigt stor makt och stort inflytande över israelisk politik just nu. I cocktailen finns också det faktum att Benjamin Netanyahu har innehaft makten i Israel under väldigt lång tid. I 20-30 års tid kan vi räkna med att han har haft enormt inflytande över israelisk politik.

I grunden är det dock Israels ockupation av Palestina och dess konsekvenser som vi nu ser. Det är de extrema bosättarnas intresse av att få sin vilja igenom som har skapat den situation som vi har i dag, och det är tydligt både i Israel och i Palestina.

Nu har det israeliska folket vaknat, och jag tror att det är viktigt att säga att i ett sådant här läge ser vi verkligen var skiljelinjen går mellan vår kritik av staten Israel och det israeliska folket, israelerna. Israelerna är inte nöjda med staten Israels politik och dess bosättarvåld.

Det är uppenbart att risken nu är stor för bosättarvåld. Vi ser redan tydliga tecken på hur bosättarvåldet har ökat på Västbanken och hur den nya israeliska regeringen försöker att legitimera och i princip legalisera detta bosättarvåld som under lång tid har fått eskalera mer och mer. Palestinska barn, kvinnor och jordbrukare riskerar att misshandlas eller till och med dödas av israeliska bosättare som aldrig kommer att åtalas eller ställas inför rätta. Rättssystemet gör skillnad på israeler och palestinier och utgör faktiskt en grund för en diskussion om ett apartheidsystem. Den här risken för bosättarvåld tar sig också in i Israel när bosättarna nu manar till motdemonstrationer och motattacker mot israelerna som försvarar sin demokrati.

Nu måste omvärlden reagera. Vi är vid en punkt där vi måste reagera. Vi måste reagera mot ockupationen, mot uppdelningen mellan israeler och palestinier. Här har Sverige som ordförandeland i EU en utmärkt möjlighet att ta kommandot och gå i spetsen.

EU har ett handelsavtal med Israel som gör det otroligt förmånligt för israeliska företag att handla med EU, och dessa handelsavtal bidrar till att ockupationen kan fortgå. Palestinska företag och verksamheter har inte alls samma möjligheter att bygga en stark ekonomi, och det gör att vi här har ett av världens mest ojämlika områden. Israel har en jättestark ekonomi, Västbanken har en betydligt svagare ekonomi och i Gaza är det i princip en daglig kamp för att överleva.

Till detta ska läggas vår regerings bristande stöd till Palestina och nedskärningen av biståndet. Jag hoppas att vi får tydligare svar från vår utrikesminister.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Fru talman! Vi kan hålla på och backa hur mycket vi vill i historien; jag är mest intresserad av att diskutera de åtta år då Peter Hultqvist var försvarsminister, vad som gällde då och vad som blev slutresultatet av dessa åtta år.

Jag tycker att Hultqvist har fel i beskrivningen av Vänsterpartiet. När Jonas Sjöstedt blev partiledare svängde Vänsterpartiet och var tydligt med att man inte längre såg framför sig att lägga budgetar där man skar i försvaret på det sätt som hade gjorts under en tidigare period.

Jag tycker att den omläggning som gjordes 2015 var viktig utifrån att man slutade att hela tiden bara fokusera på internationella uppdrag och i stället också tittade på nationell säkerhet. Jag tycker att Vänsterpartiet var en del av detta - sedan kan man diskutera engagemangsnivån hos olika partier.

När Socialdemokraterna svängde blev den skrivelse som vi hade tagit fram om internationella försvarssamarbeten rätt bra för Socialdemokraterna. Då kunde ni använda texter om att Sverige inte var så långt borta från Nato, utan ganska nära. Det blev en väldigt typisk socialdemokratisk politisk omsvängning.

Den stora skillnaden nu, mellan den dåvarande Hultqvistdoktrinen och Natomedlemskapet, är Turkiet. Tidigare har det, tycker jag, i Hultqvistdoktrinen åtminstone funnits ett icke-uttalat demokratikriterium om att man bara vill samarbeta med länder som är demokratier. Det var i alla fall den typen av länder som Hultqvist tittade på under sin tid som försvarsminister.

Peter Hultqvist har under sin politiska karriär många gånger kritiserat Turkiet som land och framför allt landets inskränkningar när det gäller den kurdiska minoriteten.

Jag undrar vad du tänker i dag, Peter Hultqvist, om att gå in i en militär allians med en icke-demokrati som Turkiet.

Fru talman! Peter Hultqvist var försvarsminister under åtta år. En del har pekat på Vänsterpartiets inflytande, men då ska man ha klart för sig att den omläggning som Hultqvist redogjorde för skedde med stöd av just Vänsterpartiet.

Under Hultqvists tid som försvarsminister gick Sverige närmare Nato än någon gång tidigare i historien. Som vi hört slöts avtal efter avtal med andra länder för att skapa så kallade tröskeleffekter vid ett eventuellt anfall på Sverige. Det kallades Hultqvistdoktrinen.

Vänsterpartiet kritiserade Hultqvist många gånger för att närma sig Nato och i praktiken göra Sverige till en Nato light-medlem. Detta avvisade han såklart i sin bullriga ton. Det gick så långt att Vänsterpartiet och Moderaterna gjorde upp och krävde att den dåvarande försvarsministern skulle redovisa alla de avtal han ingått i en skrivelse. Efter mycket stånk och stön fick riksdagen till slut en skrivelse om internationella försvarssamarbeten där avtalen redovisades.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

På partikongressen i november 2021 dundrade Hultqvist att Sverige aldrig skulle gå med i Nato så länge han var försvarsminister. Men när Peter Hultqvist svängde om Natomedlemskapet den 11 april 2022 klockan 08:15 i Försvarsdepartementets bunker gällde inte det längre.

Om det är då eller i dag som ska stå i dödsrunan för Hultqvistdoktrinen kan de lärda diskutera. Men faktum kvarstår att Vänsterpartiets kritik stämde. Doktrinens inriktning gjorde de facto att skillnaden mellan Sveriges säkerhetspolitiska linje och ett Natomedlemskap blev så liten att till och med ett parti som på sin kongress var enigt om att inte gå med i Nato ändrade sig och valde Natomedlemskapet. Det blev helt enkelt för svårt för Socialdemokraterna att argumentera för vad skillnaderna var mellan Nato light och Natomedlem.

Hultqvistdoktrinen är död. Över 200 år av militär alliansfrihet tog därigenom slut. Hultqvists idé om att bygga säkerhet tillsammans med andra är i grunden inte fel, men till slut ges även det egna handlingsutrymmet upp. I dag lämnar vi Nato light till förmån för Nato.

Herr talman! Jag börjar med att konstatera att tidigare i historien när Sverige varit militärt alliansfritt har vi aldrig stått inför det hot om att kärnvapen ska användas mot oss som kommer nu när vi ska ingå i Nato med dess avskräckande kärnvapenförmåga. Det är därför vi från oppositionens sida är så tydliga med att vi skulle vilja se tydligare regler från regeringen för hur man kan vara säker på att det inte finns kärnvapen på svenskt territorium, till exempel genom lagstiftning mot kärnvapen här.

Till skillnad från försvarsministern tror jag att man skulle kunna påbörja ensidig nedrustning av kärnvapen och faktiskt signalera gentemot Ryssland att man vill se avspänning, inte ökad upptrappning. Problemet är att det är väldigt lätt att stämma in i det narrativ som Ryssland redan har. Jag är glad för att regeringen är tydlig med att man tänker fortsätta kämpa för kärnvapennedrustning. Det är ett besked som vi vänsterpartister välkomnar, men varken försvarsministern, utrikesministern eller någon annan har gett några tydliga besked om hur det kommer att ske. Där behöver regeringen nu bli tydligare, särskilt om Sverige blir godkänt som Natomedlem och kommer in i Nuclear Planning Group där kärnvapnen innebär ett helt nytt perspektiv i Sveriges militära strategi. Då får vi helt plötsligt en röst och kan uttrycka vad vi tycker om utvecklingen kring kärnvapnen.

Försvarsministern säger att rustningskontroll är viktigt, och det är positivt. Jag tror att Sverige tillsammans med andra länder skulle kunna spela en viktig roll när det gäller att påtala vikten av förlängningar av Startavtalet men också att agera när man till exempel från amerikansk sida under Trumps tid sa upp Open Skies-avtalet. Det gjordes med hänvisning till ryskt agerande, men det var fortfarande en uppsägning. Det gör att vi i dag lever i en mycket osäkrare värld där kärnvapen lätt används - framför allt av Ryssland - för att hota Europa.

Herr talman! Som invitee, det vill säga inbjudet land, deltar Sverige redan i mängder av arbetsgrupper i Nato. Men om Sverige blir medlem i Nato kommer vi även att ingå i den så kallade Nuclear Planning Group, NPG, som ansvarar för Natos planering för användande av kärnvapen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har föreslagit att Sverige inte ska delta i den arbetsgruppen, då vi blir en del av Natos kärnvapenparaply. Men majoriteten av riksdagen anser att Sverige ska vara med.

Att planera för kärnvapenkrig blir en helt ny dimension i svensk försvarsplanering. Jag undrar därför hur försvarsminister Pål Jonson ser på denna aspekt av Natomedlemskapet och framför allt vad han anser att Sverige ska driva inom ramen för Nuclear Planning Group.

I dag finns inga regler uppsatta för användningen av kärnvapen utan endast att det ska vara ett svar på annan stats användning av kärnvapen. Det gör att Nato kan bli först med att attackera en annan stat med kärnvapen. Ett hinder för det kallas no first use. Det funderar man ju på.

En annan del är Natos övningsverksamhet med kärnvapen, bland annat SNOWCAT. Där skulle Sverige till exempel kunna bidra med konventionellt luftstöd, alltså Jasplan som flyger bredvid vid insatser med kärnvapen. Jag undrar om det är försvarsministerns avsikt att Sverige ska delta i Natos kärnvapenövningar.

Ryssland är den stat i världen som har flest kärnvapen, och tillsammans har Frankrike, Storbritannien och USA ungefär lika många. Just nu sker modernisering och utbyggnad i flera stater samtidigt som flera rustningskontroller, till exempel Startavtalet, har pausats av Ryssland. Hur ser försvarsministern på det?

Andra länder har vid Natos uttalanden om kärnvapen använt sig av fotnoter för att markera sin egen position. Jag undrar om det är något regeringen avser att göra för Sveriges del, särskilt utifrån skrivningarna i riksdagens betänkande i dag.

Herr talman! Även om utrikesministern är nöjd med att kunna lägga en proposition på riksdagens bord har ju dagens beslut ingen som helst effekt. Det är fortfarande Erdogan och Orbán som bestämmer tidsplanen för Sveriges Natoansökan. Det är väl bra att utrikesministern har insett att det är vännernas tryck snarare än egna eftergifter som behövs för att få något slags tryck mot Erdogan och Orbán, men det hjälper inte heller när det fortfarande är de som har makten.

Problemet är att utrikesministern hela tiden sätter oss i positioner där han stärker deras makt ytterligare. Nu har vi hört uttalanden om att han lovar att Sverige kommer att vara med före Vilniusmötet - han är absolut säker på det. Det gör att vi bara ännu mer förstärker deras möjligheter att schackra och söndra mellan Finlands och Sveriges ansökningar. Ungern säger nu ja till Finland men ingenting om Sverige.

Jag är helt övertygad om att de en dag kommer att säga ja, men de vill ju ha någon vinst på vägen. För Turkiet handlar det om att tysta Sveriges röst för demokrati, mänskliga rättigheter och kurders rättigheter. För Ungern handlar det om att få EU-pengar som Sverige har lyckats stoppa genom att införa en princip om konditionalitet. Nu vill man ha med sig Sverige som en allierad för att få andra EU-länder att i stället säga ja.

Jag tror, herr talman, att det är dags för Sveriges riksdagsledamöter och svenska folket att spänna fast säkerhetsbältet. I juni kommer vi nämligen att ha en utrikesminister som behöver fortsätta med sin eftergiftspolitik för att få Orbán och Erdogan med sig, om han ska vara absolut säker på att Sverige blir Natomedlem före mötet i Vilnius.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Tobias Billström har nu varit utrikesminister i fem månader, och det går inte så bra för honom. Trots stor självsäkerhet i början har han inte lyckats med den huvuduppgift han har fått av statsministern: att ta Sverige in i Nato. Kort och gott sitter han i, ska vi säga smeten, och där sitter han fast.

Till i dag har utrikesministern lagt fram en proposition för riksdagen om att godkänna Sveriges Natomedlemskap. Problemet för regeringen är bara att efter dagens beslut händer ingenting. Som det står i betänkandet: "Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer." Det betyder egentligen den dag som Erdogan och Orbán bestämmer. Det gör att Sverige, oavsett om utrikesministern vill kalla det uppföljning av memorandumet eller något annat, i praktiken sitter i förhandlingar med två av Europas mest auktoritära ledare under det senaste decenniet, som har krympt demokratin i Turkiet och Ungern.

Detta gör att dagens beslut är än mer problematiskt, för i praktiken beslutar riksdagen i dag om att stadfästa Erdogans och Orbáns makt över den svenska Natoprocessen. Det som skulle gå i rekordfart, med 28 godkännanden på tre månader, blev i stället nio månader utan godkännande från de två despoterna.

Erdogan och Orbán är nu de som bestämmer Sveriges tidsplan. Det fanns ingen plan B, C eller D för att bygga Sveriges säkerhet. Den enda plan som nu finns är att ligga på rygg och sprattla och hoppas att de blir nöjda. Frågan är varför regeringen gång på gång ger makt åt Orbán och Erdogan att bestämma över Sverige - över Sveriges lagar, Sveriges utvisningar och Sveriges säkerhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Detta var ett lite mer välavvägt svar från Liberalernas sida än vad vi har hört tidigare. Det är ändå väldigt viktigt att slå fast de demokratiska brister som Anna Starbrink ändå konstaterar från Liberalernas sida.

Nu är det precis som Anna Starbrink är inne på, alltså att Sverige används i den turkiska debatten från Erdogans sida. Man försöker vinna röster och samtidigt trycka tillbaka demokratin och oppositionen med Sverige som argumentationslinje.

Jag tror att det i analysen i sig är väldigt viktigt att konstatera att ett svenskt Natomedlemskap inte kan påverka situationen i Turkiet. Men det är väldigt uppenbart att Turkiet använder det svenska Natomedlemskapet, dels påverkar vad som sker i Sverige genom det memorandum som den förra regeringen undertecknade och som den nya regeringen har verifierat, dels använder det för att tysta Sveriges röst för demokrati, mänskliga rättigheter och kurdernas rättigheter i Turkiet. Det gör att den svenska Natoprocessen och hur demokratin i Turkiet ser ut ändå hänger ihop. Här finns nämligen ett utrymme där vi helt plötsligt inte blir lika kritiska mot Erdogan och hans despotiska regim. Jag tror därför att det är viktigt att se denna påverkan men också att vara vaksam på att man inte slutar kritisera Turkiet.

Det finns ytterligare dimension i det hela. Liberalerna har länge varit anhängare av Nato och att Sverige ska gå in i militäralliansen Nato med Turkiet. Vad innebär det då när vi sitter där vid Natobordet tillsammans med Turkiet och när vi varje dag ska fatta beslut om vår säkerhet tillsammans med ett land som både har andra säkerhetsintressen än vad vi har och som inte är en demokrati? Det är en fråga som Liberalerna faktiskt aldrig har gett ett svar på. Ert svar i era gamla motioner varit: Släng ut Turkiet ur Nato. Då kan Sverige gå med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! En snackis efter den utrikespolitiska debatten för en månad sedan blev Liberalernas Martin Melins stensäkra svar på om Turkiet är en demokrati. Tyvärr för Liberalerna verkar inte hans svar ha hjälpt eftersom Turkiet och Ungern fortfarande tills vidare stoppar Sverige från att bli en del av Nato utifrån Sveriges kritik av deras demokrati.

Ett av Liberalernas huvudargument i februari var att det finns en opposition i Turkiet som tillåts verka. Det är ett argument som är något svårt att förstå när Erdogan verkar ha gjort det till sin favoritsport att jaga oppositionen och slänga den i fängelse. I dag sitter lite drygt 5 000 personer som politiska fångar i Turkiet. Många lärare, advokater och domare har fått sparken. Och många av dem representerar oppositionen och framför allt det tredje största oppositionspartiet, det prokurdiska partiet HDP. HDP hotas dessutom av upplösning. Det pågår just nu en process i den turkiska konstitutionsdomstolen där man vill upplösa partiet inför det turkiska parlaments- och presidentvalet den 14 maj. Tidigare i år frös statsbidraget till HDP inne tills en rättsprocess såg till att de fick del av sitt berättigade partistöd.

Dessutom har medielandskapet och rättsväsendet i Turkiet kraftigt försämrats de senaste åren för att bli lojala med Erdogan. Nyligen dömdes tre tv-kanaler till dryga böter för att ha kritiserat myndigheternas insatser vid den omfattande jordbävningen.

Jag undrar helt enkelt på nytt: Är Turkiet verkligen en demokrati enligt Liberalerna när oppositionen är så kraftigt begränsad i vad den tillåts att göra? Och vad gör ni om Erdogan bestämmer sig för att inte låta oppositionen ställa upp mot honom i valet?

Herr talman! Jag skulle nog ändå säga att Moderaterna hade en ganska viktig roll i att pressa Socialdemokraterna om att Natofrågan kunde bli den största frågan i valet 2022. Genom den pressen och det långvariga engagemang som Moderaterna har haft för att Sverige ska gå med i Nato kunde man sin argumentationslinje väldigt väl; vi har sett socialdemokrater kämpa lite med detta efter att partiet bytte uppfattning.

Det verkar på Ann-Sofie Alm som att Moderaterna fortfarande står i tät kontakt med Finland och kanske pratar med Finland varje dag. Problemet har ju varit den moderata eftergiftspolitiken gentemot Turkiet. Det har varit avståndstagande, högt tonläge, skenavrättningar och till och med rent fabricerade argument. En svensk utrikesminister ska inte delta som Erdogans valarbetare i en turkisk valrörelse. Det måste bli ett slut på denna eftergiftspolitik. När ledamoten Alm nu så bensäkert säger att vi kommer med före Vilniusmötet blir man ju orolig för vad moderat eftergiftspolitik ska innebära våren 2023.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Vi kan se hur Ungern lugnt har tittat på för att sedan ta tillfället i akt att kopiera den turkiska strategin och använda den mot Sverige. Nu ställs ett svensk Natomedlemskap mot ungerska EU-pengar. Förhandlingssegern för några år sedan gällande det som kallas konditionalitet i EU:s budget, då det infördes en princip om att ett land måste följa rättsstatens principer för att få EU-stöd, riskerar nu att gå förlorad när Sverige ska blidka Viktor Orbáns Ungern.

Trots att vi har velat stå upp för rättsstatens principer har vi i stället, genom vår ansökan och genom eftergiftspolitiken, hamnat i ett läge där vi inte lyckas försvara vare sig demokrati eller rättsstatens principer.

Herr talman! Jag vill, på talmannens uppmaning, för Vänsterpartiets och Miljöpartiets räkning yrka bifall också till reservation 2, så att talmannen ställer proposition på yrkandet.

Med det sagt vill jag återvända till repliken på ledamoten Ann-Sofie Alms anförande. Moderaterna har under hela denna resa påpekat vikten av att gå i samma takt som Finland. Finland användes tidigt som ett argument för att pressa Socialdemokraterna att byta uppfattning. Finland användes som ett argument för att de säkerhetspolitiska samtalen skulle kortas i tid. Ulf Kristersson har till och med sagt de bevingade orden "Jag talar med Finland varje dag" - det är lite oklart exakt hur han gör detta, men han gör det i alla fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

När Finland har varit så viktiga för Moderaterna är det lite förvånande att Finland nu går före Sverige. Statsminister Kristersson kallade tillsammans med Natoförhandlare Stenström till presskonferens för att berätta att så skulle bli fallet. Finlands president Niinistö reste till Ankara först när Erdogan andades att det skulle bli grönt ljus för Finland.

Sverige och Finland är två länder som delar en gemensam historia och som tidigare har gått in i internationella organisationer tillsammans. Nu ställs länderna i stället mot varandra och blir brickor i ett politiskt spel. Då är värdet av att ledamoten Alm gratulerar Finland inte så stort.

Samtidigt finns det i dag en total moderat övertygelse om att Sverige kommer att bli medlem före Natotoppmötet i Vilnius. Vi får väl se - det finns ju ganska mycket som talar emot den förhoppningen.

Min fråga, herr talman, är: Hur kunde det bli så här när Kristersson pratade med Finland varje dag?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

Herr talman! Det är bra att ni från Socialdemokraterna är tydliga, men nu handlar det ju om att Moderaterna och Sverigedemokraterna har makten här och nu, och vi vet inte vad framtida politiker kan tänkas vilja hitta på.

Även om jag tror att jag och Morgan Johansson i grunden är överens i synen på kärnvapen och utländska baser är problemet att ni inte har gjort någonting för att säkerställa att den synen ska gälla för decennier framåt. Morgan Johansson ger oss ju en historielektion här, och man skulle gärna vilja se att historien med EU-medlemskapet lärt Socialdemokraterna vikten av att ha förbehåll, men icke. Misstagen upprepar sig igen.

Det är ändå viss skillnad på 1957 och 2023. Det har ju hänt en del i politiken däremellan. Ska vi verkligen grotta ner oss i historien så ska vi göra klart för oss att Danmark hade kärnvapen på danskt territorium på Grönland. USA hade stationerat sådana på Thulebasen under en period under kalla kriget. Norge har sin basepolitikk, men man ska vara klar över att skillnaden mellan permanent amerikansk närvaro i Norge i dag och den roterande närvaro som man officiellt säger att man har börjar bli ganska hårfin när det handlar om hur länge de amerikanska trupperna är där, även om det de facto bara handlar om roteringar. Det finns också mycket förhandslagrad materiel i Norge.

Detta gör att detta med den väldigt skarpa syn som Morgan Johansson vill ge uttryck för och menar ska vara gällande för generationer framöver tyvärr inte stämmer. Vi kan också se att det i historien kommer skeden som kommer att vara svåra att hantera. Då skulle ett förbehåll kunna hjälpa oss de dagar då det är lite tuffare att hålla emot krav från andra stater inom Nato. Men tyvärr, även om Morgan Johansson kan mycket om historien har han inte lärt sig av historien.