Johanna Haraldsson

Fru talman! Inte ens ett av tio dödsfall på arbetsplatser mellan 2017 och 2021 ledde till någon rättslig åtgärd för arbetsgivaren. Vid 220 dödsfall har utredningarna lagts ned i en stor majoritet av fallen.

Arbetsgivaren har hela ansvaret för en trygg och säker arbetsplats och ska förebygga olyckor och ohälsa på jobbet. I arbetsmiljölagen står att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa och olycksfall. När nu ansvaret är så tydligt, varför är det då så få som faktiskt anses ha ansvaret när någon förolyckas på arbetsplatsen? Varför är det då så få fällande domar eller ens fall som går till domstol?

Anhöriga som jag har talat med som har förlorat någon i en arbetsplatsolycka menar att utredningarna helt enkelt inte är tillräckligt bra och att de alltför ofta läggs ned utan att man ens har hört tillräckligt många på arbetsplatsen. Undersökningarna av platsen är bristfälliga, och man förhåller sig sällan till den ansvariga på arbetsplatsen som just möjlig ansvarig för olyckan.

Det är givetvis sällan det finns ett uppsåt från arbetsgivaren, utan det handlar ofta om att man inte har gjort tillräckligt bra riskbedömningar - precis som statsrådet lyfter upp här i debatten. Det kan också vara så att man helt enkelt har struntat i det hela eller låtit bli att åtgärda de brister som riskbedömningen har blottlagt.

Som statsrådet kanske förstår finns det väldigt lågt förtroende kvar för myndigheten hos de anhöriga som jag har talat med, och de vädjar till oss i politiken att göra vad vi kan för att utredningarna ska bli bättre och att någon får ta ansvar.

Vi socialdemokrater gav i regeringsställning polisen, Åklagarmyndigheten och Arbetsmiljöverket i uppdrag att förbättra samordningen i utredningarna. Det har resulterat i ett förbättrat arbetssätt och att utredningstiderna har kortats. Fler fall har gått till domstol. Men när det kommer till dödsolyckorna ser det inte ut som att det händer så mycket, i alla fall om man tittar på de siffror som jag lyfte upp i början av mitt inlägg. Det är fortfarande alltför få som över huvud taget får ta något som helst ansvar för dessa människors död.

Vi socialdemokrater lägger under detta riksdagsår fram ett förslag om att vi vill se över lagstiftningen med syfte att se till att fler lagförs. Jag vill fråga statsrådet om hon också ser problemet och om hon skulle kunna tänka sig att se över lagstiftningen.

Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågan. Vi socialdemokrater vill inte ändra lagstiftningen. Men fakta är att Liberalerna, Paulina Brandbergs eget parti, och det största partiet i regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, vill ändra regleringen om hur skyddsombud utses i en riktning som gör att de blir svagare.

Statsrådet har fortfarande inte svarat på min fråga om hon tänker verka i denna riktning. Men hon har inte heller svarat på om hon har övervägt andra åtgärder för att fler ska kunna bli skyddsombud. Hade statsrådet haft en dialog med facken innan hon lämnade uppdraget till Arbetsmiljöverket är jag helt övertygad om att de hade kunnat förklara för statsrådet hur det fungerar på arbetsplatserna och hade kunnat tipsa om vad som behövs för att fler ska kunna bli skyddsombud. Organisering är någonting som facken arbetar med varje dag.

Men vi vet också att statsrådet har tackat nej till att träffa flera fackförbund. Och i ljuset av den kraftiga reaktionen från den samlade fackföreningsrörelsen på regeringens uppdrag till Arbetsmiljöverket kan man enkelt dra slutsatsen att det inte har förekommit någon dialog i denna fråga.

Fru talman! Det är oerhört problematiskt att regeringen inte gör skillnad på utan likställer fackliga och oorganiserade skyddsombud i sitt uppdrag till myndigheten och med det menar att det går lika bra med vilket som.

Jag hoppas verkligen att brevet från LO, TCO och Saco har fått statsrådet att tänka om och att facken på så sätt har lyckats skapa en förståelse för hur viktig den fackliga uppbackningen är för ett fungerande skyddsarbete och hur viktig den är för att vi ska stärka kunniga skyddsombud som företräder sina arbetskamrater utan rädsla och som vågar ställa rättmätiga krav.

Fru talman! Statsrådet säger här i kammaren att uppdraget till Arbetsmiljöverket inte innebär någon förändring av arbetstagarorganisationernas rätt att utse skyddsombud. Men varför blir ändå den samlade fackföreningsrörelsen orolig - så orolig att den skriver ett öppet brev till ministern?

Uppenbarligen tolkar facken uppdraget som ett första steg mot att skilja skyddsombuden från facken. Varför gör man då en sådan tolkning? Liberalerna lade så sent som våren 2022 fram sitt förslag om hur man - som man kallade det - vill modernisera skyddsombudsregleringen. Så här skriver man i sin partimotion: "Huvudregeln för de lokala skyddsombuden bör inte längre vara att de ska tillsättas av de lokala arbetstagarorganisationerna utan som regel av arbetstagarna." Även Sverigedemokraterna som är en del av regeringsunderlaget har varit tydliga med att de vill ha samma lagändring som Liberalerna.

Ministern svarar inte på den ställda frågan. Kommer ministern att verka för att skyddsombuden inte ska utses av facket på arbetsplatsen? Eller har Liberalerna ändrat uppfattning i frågan? Det skulle i så fall vara ett välkommet besked. Jag tänkte fråga om statsrådet kan stilla den samlade fackföreningsrörelsens oro genom att lämna ett sådant besked i dag.

Det är ju ganska ovanligt att hela den samlade fackföreningsrörelsen, från akademiker till arbetare, så tydligt reagerar och tillsammans skriver ett öppet brev till ett statsråd. Då kan man fråga sig varför detta är en så pass viktig fråga. Det förstår man om man läser brevet som skickades till Paulina Brandberg. Där beskriver facken vilket stöd de ger skyddsombuden. Betydelsen av det stödet är en förutsättning för att du som skyddsombud ska kunna vara tuff när det krävs och ställa krav på arbetsgivaren, för du vet att om det blir konflikt eller om du blir hindrad i ditt uppdrag kommer facket att backa upp dig.

Facken ger skyddsombuden trygghet inom utbildning, rådgivning och stöd vid tvister med arbetsgivare. Men om ett skyddsombud som inte har en facklig organisation i ryggen hindras i sitt uppdrag, då händer ingenting - eller det skulle ju kunna hända någonting om skyddsombudet själv har resurser och modet att dra sin egen arbetsgivare inför tingsrätt.

Ett oorganiserat skyddsombud har mycket sämre förutsättningar att göra ett bra jobb, oavsett hur kunnig hon är, och måste helt lita på arbetsgivarens goda vilja att prioritera skyddsåtgärder framför kanske en lite högre vinst. Arbetsmiljön på våra arbetsplatser blir sämre om skyddsombuden inte vågar ställa krav eller stoppa arbetet när det finns risk för liv och hälsa. Det spelar ingen roll hur många skyddsombud vi har om de inte har kraft att företräda sina arbetskamrater och om de lämnas ensamma när de hamnar i konflikt med arbetsgivaren.

Fru talman! Att siffertrixa som statsrådet gör duger inte. Hur man än räknar är det en nedskärning. För att vi ska kunna bryta oss ur den gängkris som Sverige befinner sig i är det mer pengar till brottsförebyggande arbete som behövs, inte mindre.

Det säger sig självt att ekonomiskt pressade kommuner kommer att ha svårare att genomföra insatser för att bryta nyrekryteringen. Är det inte dags för regeringen att ta ansvar för det brottsförebyggande arbetet och skjuta till de resurser som krävs för att kommunerna på riktigt ska kunna bidra till att bryta nyrekryteringen?

Fru talman! September 2023 kommer att gå till historien som den allra svartaste av månader. Vi har sett fler skjutningar och sprängningar än någonsin, och gängens grymhet fortsätter att chockera. Man kan lätt konstatera att behovet av insatser aldrig har varit större, inte minst när det gäller det brottsförebyggande arbetet.

Därför blir jag och sannolikt många med mig oroliga när vi läser regeringens budgetproposition. I stället för att satsa på förebyggande insatser skär man ned. 250 miljoner i stöd till insatser i utsatta områden har krympts till 80 miljoner - ett stöd som bland annat används till fler fältassistenter och förbättrad samverkan mellan socialtjänst, skola och polis.

Samtidigt avskaffar man bidrag till kommuner med högt flyktingmottagande. Tillsammans med otillräckliga generella statsbidrag till kommuner riskerar det att leda till en minskning av de förebyggande insatserna.

Jag vill därför fråga arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson: Hur kommer det sig att regeringen skär ned på stödet till kommunerna samtidigt som vi vet att de går på knäna?

Herr talman! Vi diskuterar ett väldigt komplext problem. Det löses inte med en reform. Därför är den strategi som flera av oss lyfter fram i talarstolen väldigt viktig. Vi kommer att behöva insatser på väldigt många områden. Det kan inte enbart finnas någon där ute som gör jobbet, som ledamoten från Sverigedemokraterna sa. Vi behöver också lägga om en hel del regelverk.

För att upptäcka fel, brister, fusk och ren kriminalitet på arbetsplatserna är just kontrollen och uppföljningen på plats avgörande.

De myndighetsgemensamma kontrollerna, som statsrådet lyfter fram, är oerhört viktiga. Men även Arbetsmiljöverkets ordinarie inspektionsinsatser spelar en stor roll för att upptäcka brister och förhindra fusk på arbetsplatserna, även där man inte från början har sett att det finns en stor risk för arbetslivskriminalitet. Här kan man göra en väldigt stor insats med de ordinarie inspektionsinsatserna.

I regeringens budgetproposition kan man följa utvecklingen av antalet kontroller som har utförts av Arbetsmiljöverkets inspektörer, både de egna kontrollerna och de myndighetsgemensamma riktade insatserna mot arbetslivskriminalitet. Man kan också se hur många viten, sanktionsavgifter, förelägganden och förbud som de har beslutat om.

Fram till 2019 ökade både antalet inspektioner och beslut från Arbetsmiljöverkets inspektörer. Men jämfört med 2019 genomfördes det under 2022 nästan 4 500 färre inspektioner, och det fattades 800 färre beslut.

Håller statsrådet med om att inspektionerna är viktiga för att motverka arbetslivskriminalitet? Och i så fall, vad gör hon för att de ska öka igen, så att man åtminstone kommer upp på samma nivå som före pandemin?

Herr talman! Jag vill först tacka Jim Svensk Larm för att han har sett till att vi får ha den här debatten.

Arbetslivskriminalitet snedvrider konkurrensen, riskerar arbetskraftens liv och hälsa och hotar vår arbetsmarknadsmodell. Enligt Ola Pettersson som leder Delegationen mot arbetslivskriminalitet undergräver arbetslivskriminaliteten förtroendet för samhällsstrukturen.

Enligt den nationella strategin mot arbetslivskriminalitet, som beslutades av den socialdemokratiska regeringen, ska det vara svårt att fuska, enkelt att åka fast och kännbart att bli straffad. Men för att kunna försvåra och upptäcka fusket och kunna straffa dem som inte sköter sig krävs kontroller och uppföljning. Det är avgörande att både fack och myndigheter kommer ut på arbetsplatserna.

Byggbranschen har under lång tid varit särskilt utsatt för arbetslivskriminalitet. Både fackens förhandlare och skyddsombud vittnar om en allt tuffare situation. Kriminella använder hot och våld på arbetsplatserna för att hålla fack och myndigheter borta. Personer som granskar företagen och som jobbar för att människor ska kunna ha en dräglig situation på sitt arbete hotas, spottas på och misshandlas. Arbetsmiljöverkets och andra myndigheters anställda utsätts också för hot, och antalet rapporterade incidenter ökar. Risken finns att man väljer bort att besöka vissa arbetsplatser på grund av rädsla. Hoten och våldet används för att man ostört ska kunna fortsätta tjäna pengar på att fuska och utnyttja anställda som varje dag riskerar liv och hälsa på svenska byggarbetsplatser.

Vi kan inte ha det så här. Vad gör regeringen för att stoppa hoten och våldet som fackliga företrädare och myndighetspersoner utsätts för på svenska byggarbetsplatser? Det borde vara en väldigt viktig åtgärd för att nå målet om att vi ska avskaffa och stoppa arbetslivskriminaliteten.

Herr talman! Jag är inte orolig över att ministern träffar akademin, men jag är orolig över signalerna det sänder om regeringens syn på den svenska modellen för svensk arbetsmarknad. När ministern så tydligt har en ovilja att involvera parterna signalerar det att parterna inte är så viktiga. Det är, som min kollega Sofia Amloh nu har talat om, inte första gången regeringen skickar sådana signaler. Det skapar oro, inte bara hos oss socialdemokrater utan även hos parterna.

Ministern säger i sitt svar till interpellanten att parterna har viktig kunskap om arbetsmarknaden och att man därför träffar dem i olika sammanhang. Även de myndigheter som finns med i rådet får vi ju förutsätta att ministern har löpande dialog med, men det utesluter inte dem från att ingå i expertrådet.

I min förra replik lyfte jag fram den kritik som kommer från parterna om att samverkan inte är tillräcklig mellan regeringen och parterna, inte minst med tanke på den stora roll som de faktiskt spelar i frågan om regleringen av arbetsmarknaden.

Varför sker i så fall inte samverkan och samtal mer strukturerat och kontinuerligt? Med tanke på den viktiga kunskap som fack och arbetsgivarorganisationer har om arbetsmarknaden här och nu skulle de tillföra viktiga perspektiv i ett expertråd. Att utse representanter från parterna till expertrådet skulle också visa att arbetsmarknadsministern förstår och uppskattar den svenska modellen. Det är något som jag i dagsläget har svårt att se att arbetsmarknadsministern faktiskt gör.

Herr talman! Det är bra att arbetsmarknadsministern tänker samla experter på arbetsmarknadspolitik för att bättre kunna möta de utmaningar och den utveckling vi ser på dagens arbetsmarknad. Men både representanter för fackföreningsrörelsen och arbetsgivarorganisationerna, alltså parterna på arbetsmarknaden, är väldigt kritiska till att ministern inte vill ha med dem i sitt expertråd. De har använt ord som provocerande, vansinnigt och märkligt för att beskriva vad de tycker om ministerns beslut. Representanter för parterna undrar hur ministern ska få en helhetsbild när han lämnar dem som har verklig erfarenhet av dagens utmaningar på arbetsmarknaden utanför. Rådet blir begränsat utan parterna.

Jag kan inte annat än att hålla med om kritiken. Parterna på svensk arbetsmarknad är de som snabbast ser förändringar inom olika branscher, och de vet vad det finns behov av på arbetsplatserna och vad som funkar. De skulle tillföra ett viktigt perspektiv i ett sådant expertråd. Man ska inte heller glömma att parterna har kommit att spela en allt viktigare roll och tagit ett stort ansvar när det gäller förändringar av arbetsmarknadspolitiken de senaste åren. Etableringsjobben och omställningsstudiestödet hade aldrig kommit på plats utan parternas förhandling.

Parterna har gjort sin del av jobbet, men allt fler undrar om regeringen verkligen kommer att leverera sin del. LO:s kritik är allra hårdast. Man menar att regeringen gärna talar sig varm för den svenska modellen på arbetsmarknaden, där fack och arbetsgivare tar ansvar för villkoren, men att regeringen i praktiken inte värnar den svenska modellen. LO anser också att samverkan mellan parterna och regeringen är otillräcklig.

Hur ser arbetsmarknadsministern på kritiken från både fackföreningsrörelse och arbetsgivarorganisationer mot det arbetsmarknadspolitiska rådets sammansättning?

Fru talman! Jag skulle vilja inleda med att säga att den som följer reglerna inte riskerar sanktioner. Det är väl det enklaste svaret.

Det är också så att de sanktioner vi diskuterat i dag, kopplade till föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete och socialorganisatorisk arbetsmiljö, är de föreskrifter som i störst utsträckning påverkar arbetsbelastning, kränkande särbehandling och sådant som är vanligare bland kvinnor och i välfärdsyrken. De sanktionerna finns inte i dag, så det är inte utökade sanktioner utan nya sanktioner som man skulle kunna utdöma om man tycker att bristerna är så pass stora när Arbetsmiljöverket granskar.

Jag är övertygad om att samverkan är nyckeln i arbetsmiljöarbetet, precis som ledamoten säger här. Men jag är också övertygad om att välfärden behöver fler anställda för att kunna åstadkomma en bättre arbetsmiljö, precis som jag sa i mitt förra replikskifte, och då behöver den här kammaren se till att fatta beslut om högre anslag till välfärden i nästa budget.

Fru talman! Jag måste säga att jag inte riktigt förstår frågan. Men jag kan ändå säga varför jag tycker att det är viktigt att vi har fler sanktioner.

Jag blir lite orolig när jag hör att Liberalernas och Moderaternas företrädare inte verkar vara helt överens i frågan om utökade möjligheter till sanktionsavgifter. Jag har tidigare i dag i kammaren sagt att jag är övertygad om att motivationen att faktiskt följa föreskrifterna ökar hos en arbetsgivare som står under hotet att få sanktionsavgifter utdömda.

Jag tror att både offentliga och privata arbetsgivare kommer att titta på de föreskrifter som kan beläggas med sanktionsavgifter, och föreskrifterna kommer att få större vikt. Den organisatoriska och sociala arbetsmiljön kommer att få större tyngd och prioritet bland våra arbetsgivare. Om den organisatoriska och psykosociala arbetsmiljön prioriteras och man har ett bättre förebyggande arbete är jag övertygad om att arbetsmiljön på de arbetsplatserna kommer att bli bättre och gynna rekryteringen av nya anställda.

Fru talman! Jag tackar för alla frågor.

För att vi ska få en tillräckligt bra arbetsmiljö inom välfärden behöver vi fler anställda inom välfärden. Jag kommer nu att säga en mängd självklarheter: Vi behöver resurser till välfärden, och vi behöver utbilda fler som kan ta jobben i välfärden.

Därför måste jag ta upp en fråga som kanske inte i första hand hör till det här betänkandet eller till den här debatten. Regeringen har avslutat något som är viktigt för kompetensförsörjningen inom vården, nämligen Äldreomsorgslyftet. Det beklagar jag.

Jag har lyft upp vad alliansregeringen gjorde och vad vi sedan har gjort. Jag har beskrivit vad utgångspunkten var när vi tillträdde, och vi har från en låg nivå byggt på arbetsmiljöarbetet med regler, tagit initiativ till en mängd utredningar och tillfört resurser till välfärden och Arbetsmiljöverket för att öka mängden inspektioner. Arbetsmiljön blir inte bättre av inspektioner, men jag är övertygad om att arbetsgivare är mer benägna att uppfylla kraven i arbetsmiljölagen och de olika föreskrifterna om de vet att det finns en risk för sanktioner och kritik från en inspektör.

Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för ditt engagemang i arbetsmiljöfrågorna! Det har jag också.

Jag menar inte att vi kan vara nöjda med att människor fortfarande blir sjuka på jobbet och att sjuktalen ökar, inte minst inom välfärden, på grund av ett pressat sätt att arbeta på minutscheman och det ena med det andra som gör att människor inte håller sig friska på jobbet utan faktiskt blir sjuka av det. Detta kan vi absolut inte vara nöjda med.

Jag undrar vad det är för effektiva åtgärder som den socialdemokratiska regeringen inte har infört men som den moderatledda regeringen nu kommer att införa. Att vi inte införde de saker varav jag räknade upp ett antal beror ju på att de precis var utredda och färdiga och lagom för den nya regeringen att ta initiativ till att införa. Vi brukar faktiskt utreda och förbereda de lagförslag som vi sedan fattar beslut om och debatterar här i kammaren.

Jag är övertygad om, också när jag lyssnar på Moderaternas företrädare här, att det finns hopp om att vi kan fortsätta att samarbeta i arbetsmiljöfrågorna, inte minst eftersom regeringen och regeringsföreträdare säger att man ska fortsätta att följa den arbetsmiljöstrategi som den socialdemokratiska regeringen införde.

Som sagt är det bara för oss att vänta och se och försöka trycka på så att vi får fler åtgärder och inte minst mer resurser till välfärden så att välfärdsarbetarna kan få en ännu bättre arbetsmiljö.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för frågorna!

Vi kom till makten efter alliansregeringen 2014. Det första alliansregeringen gjorde på arbetsmiljöområdet efter att man hade tillträtt var att kapa resurserna till Arbetsmiljöverket, som fick säga upp inspektörer, vilket minskade inspektionerna på svensk arbetsmarknad.

Man lade också ned Arbetslivsinstitutet, en världsledande institution som jobbade med forskning och bevakning av arbetsmiljöarbete och utveckling av det men också med samordning av utbildning för till exempel företagshälsovårdens personal.

Utifrån detta har vi under den socialdemokratiska regeringsperioden fattat beslut om två arbetsmiljöstrategier för att samla och samordna arbetet med att förbättra arbetsmiljön på svensk arbetsmarknad. Vi har inrättat ett kansli för hållbart arbetsliv. Vi har räknat upp resurserna till Arbetsmiljöverket. Vi har sett till att en ny myndighet har inrättats - Myndigheten för arbetsmiljökunskap - som ska följa arbetsmiljöforskningen och sprida den.

Jag skulle vilja säga att vi steg för steg har försökt att åter förstärka de insatser som en regering kan göra kopplat till arbetsmiljöarbetet. Jag menar inte att vi har kommit ända fram, men vi har steg för steg byggt upp ett bättre arbetsmiljöarbete från statens sida.

Fru talman! Vi spenderar stor del av vår vakna tid på jobbet. Över 5 miljoner människor i Sverige ställer varje dag klockan för att inte missa sitt arbetspass på lagret, äldreboendet, kontoret eller bygget. Alla jobbar de för att försörja sig själva och sin familj samtidigt som de bidrar till att samhället faktiskt fungerar. Alla som arbetar, oavsett yrke, förtjänar en trygg och hälsosam miljö på jobbet. Ingen ska behöva gå till jobbet med risken att skada sig, bli sjuk eller dödas.

Målet för arbetsmiljöpolitiken, som alla här i kammaren har ställt sig bakom, är en arbetsmiljö som förebygger ohälsa och olycksfall, motverkar att människor utestängs från arbetet, tar hänsyn till människors olika förutsättningar och bidrar till utvecklingen av både individer och verksamhet. Då krävs ett tydligt regelverk som sätter upp ramarna för hur arbetsplatserna ska kunna åstadkomma detta, men det krävs också att man hela tiden följer förändringarna på arbetsmarknaden och anpassar reglerna. Det var en tydlig ambition från den socialdemokratiska regeringen när den senaste arbetsmiljöstrategin, En god arbetsmiljö för framtiden, togs fram.

Den utökade användningen av digitala verktyg, robotar och AI kan många gånger skapa en bättre fysisk arbetsmiljö samtidigt som de kan medföra nya risker. Ett exempel är plattformsarbete, där nya sätt att organisera arbetet har inneburit att företag inte tar ansvar för dem som arbetar för deras räkning. Det har resulterat i att en stor grupp människor arbetar hårt varje dag men inte alls har samma rättigheter som andra löntagare - inte ens när det kommer till något så grundläggande som en god arbetsmiljö.

Även i dessa branscher skulle man kunna förebygga risker och olyckor, men det kräver ju att någon tar det ansvaret. Det var bland annat därför den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning om utvidgat rådighetsansvar. Att genomföra den utredningens förslag är ett steg på vägen mot att förbättra arbetssituationen för alla dem som dagligen sliter som exempelvis cykelbud.

När arbetsmiljölagen trädde i kraft, fru talman, var de fysiska riskerna i fokus. Med tanke på hur arbetsmarknaden såg ut var det viktigt för att förebygga sjukdom och olyckor, men arbetslivet har förändrats sedan dess. De fysiska riskerna finns kvar, men andra risker har fått större betydelse.

I branscher där många kvinnor arbetar är det brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön som skapar ohälsa och sjukdom. Välfärdssektorn sticker ut när det kommer till sjukskrivningar på grund av stress. När Arbetsmiljöverket gjorde en riktad inspektionsinsats i äldreomsorgen, som Saila Quicklund sa tidigare här i debatten, visade den att 90 procent av de besökta arbetsplatserna hade brister och då främst i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Vi vill ju att kvinnor och män ska ha samma rätt till god arbetsmiljö och att arbetsmiljöreglerna ska ge samma skydd oavsett var du jobbar någonstans, och så är det - på papperet. När det kommer till uppföljning och möjligheter till sanktioner är det inte så.

Arbetsmiljöverket kan utdöma sanktionsavgift för fysiska brister i arbetsmiljön, men inte för psykosociala eller andra brister. Nu har vi hört att regeringen kommer att gå fram med förslag om sanktioner för brister i det sociala och organisatoriska arbetsmiljöarbetet, men utredningen föreslog fler områden som det skulle ges möjlighet att utdöma sanktionsavgifter för. Vi får helt enkelt vänta och se vad det är regeringen faktiskt kommer med. Jag är övertygad om att det här är ett väldigt bra sätt att förbättra arbetsmiljön för alla på svensk arbetsmarknad, men kanske främst för kvinnor.

Fru talman! Hot och våld är vanligt förekommande på väldigt många arbetsplatser runt om i Sverige. Det är inte på något sätt acceptabelt. Precis som när det gäller andra risker i arbetsmiljön har arbetsgivaren ansvar för att organisera arbetet och förebygga risker för hot och våld så långt det är möjligt.

Regeringen behöver snarast ta initiativ för att ratificera ILO:s konvention 190 om våld och trakasserier i arbetslivet. Det finns inga hinder för Sverige att gå vidare med det, och det skulle sända en tydlig signal att regeringen och riksdagen inte accepterar att hot och våld är vardag på alltför många arbetsplatser. Tillsammans med utökad möjlighet för Arbetsmiljöverket att utdöma sanktionsavgifter i fler sammanhang skulle en ratificering kunna stärka det förebyggande arbetet mot hot, våld och trakasserier.

Fru talman! Det finns stora hälsoskillnader i Sverige. Ojämlikheten är stor. Det kanske mest talande i statistiken är att medellivslängden bland lågutbildade kvinnor sjunker. Ett hållbart arbetsliv kan motverka den utvecklingen, men trots det har tillgången till företagshälsovård sjunkit över tid, särskilt för arbetare och kvinnor, samtidigt som verkligheten visar att behoven är stora. På detta område finns också förslag för att stärka tillgången till företagshälsovård i det förebyggande arbetet. Även här väntar vi på att regeringen ska ta de initiativ som krävs för att stärka tillgången till företagshälsovård.

Inför den här debatten, fru talman, pratade jag med ett mångårigt skyddsombud om vad hon tyckte var viktigt. Hon pratade om faran med ensamarbete och var någonstans i prioriteringen hon upplevde att arbetsmiljön fanns hos arbetsgivarna. Hon pratade också om en sak som fastnade lite mer hos mig. Hon sa ungefär så här: "Det finns en attityd att om man jobbar inom arbetaryrken får man räkna med lite skrubbsår. Det är lite som att man får skylla sig själv och att man borde acceptera att det inte är helt säkert att jobba som industriarbetare, lagerarbetare eller undersköterska. Det är som att det inte går att förebygga risker eller att vi kommit så långt det är möjligt i skyddet av folk som jobbar."

Det där är en farlig attityd. Ingen ska behöva räkna med vare sig stora eller små skrubbsår på jobbet. Arbetet med att skydda folk på arbetet tar aldrig slut - eller för att säga det på ett annat sätt: Arbetsmiljöarbetet ska bedrivas förebyggande, i samverkan och vara systematiskt på arbetsplatserna. Det ska vara en naturlig del av arbetslivet.

För att säkra att anställda har något att säga till om i arbetsmiljöfrågor har man rätt att utse skyddsombud som ska jobba pådrivande och som språkrör för alla på arbetsplatsen. Skyddsombuden spelar en avgörande roll för ett fungerande skyddsarbete. Att skyddsombuden är utsedda av facket gör dem starkare. De är mer skyddade både genom lag och genom det stöd som en facklig organisation kan ge i en rättsprocess eller om skyddsombudet pressas på annat sätt.

De regionala skyddsombuden, fru talman, jobbar för förbättrat skydd för arbetstagare på arbetsplatser där man ännu inte utsett ett eget skyddsombud. De spelar stor roll för arbetsmiljöarbetet, inte minst på mindre arbetsplatser. De över 1 500 regionala skyddsombuden har gemensamt en bred kompetens och erfarenhet som skulle vara omöjlig att ersätta.

Vi socialdemokrater vill ge de regionala skyddsombuden tillträdesrätt till fler arbetsplatser än i dag för att stärka skyddsarbetet i en tid när fler arbetsplatser är små och anställningarna i större utsträckning är osäkra. De regionala skyddsombuden kan även spela en viktig roll i arbetet mot arbetslivskriminalitet, något som min partikamrat Jim Svensk Larm kommer att prata mer om i sitt anförande.

Avslutningsvis, fru talman, är det många arbetsgivare som tar sitt ansvar på allra största allvar och som tillsammans med de anställda och deras skyddsombud gör allt de kan för att skapa en god arbetsmiljö och förebygga skador och ohälsa. Men jag menar att det är uppenbart att vi också har alltför många arbetsgivare som inte gör tillräckligt. Detta visar all den statistik som Saila Quicklund nämnde i sitt anförande.

Vi socialdemokrater menar att man behöver bli ännu bättre på att förebygga skada och ohälsa och att det ska vara kännbart för den som inte följer reglerna.

Det statsråd som har ansvar för arbetsmiljöpolitiken har vid ett flertal tillfällen sagt att man fortsätter att arbeta i linje med den socialdemokratiska regeringens arbetsmiljöstrategi. Det är bra.

Den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig ett antal färdigremitterade förslag som alla är i linje med arbetsmiljöstrategin, bland annat den utökade möjligheten till sanktionsavgifter, en förstärkning av lagen om företagshälsovård, ett förslag om utökat rådighetsansvar, utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud och en ratificering av ILO:s konvention om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet.

Nu väntar vi och människor på våra arbetsplatser på att regeringen ska ta de initiativ som behövs för att stärka arbetsmiljöarbetet på svenska arbetsplatser.

Fru talman! Jag skulle vilja avsluta med att säga att vi socialdemokrater givetvis står bakom alla våra reservationer men att vi yrkar bifall endast till reservation nummer 13.

(Applåder)

Fru talman! Nu är det ju Sverigedemokraterna som har makten i sin hand och faktiskt kan göra förändringar. Sverigedemokraterna är det största partiet i regeringssamarbetet, och det verkar som att detta inte var så viktigt när man väl förhandlade med de andra partierna.

Jag kan också konstatera att arbetskraftsinvandringen till Sverige fortsätter att öka, trots Sverigedemokraternas och regeringspartiernas snack om olika paradigmskiften. Det gäller även till lågkvalificerade yrken. Det var ju här arbetsmarknadsprövningen skulle göra stor skillnad.

Man kan absolut stå här i riksdagens talarstol och anklaga andra partier, men att stå för sin egen politik verkar vara svårare än vad Sverigedemokraterna kanske trodde. Att man i frågan även är på kollisionskurs med näringslivet kanske inte gör det hela så mycket enklare.

Jag vill ändå fråga: Om Sverigedemokraterna står på svenska löntagares sida, vilket ni ofta säger er göra, varför har ni då inte drivit igenom den arbetsmarknadsprövning som ni tidigare talat så varmt för?

Man kan inte heller låta bli att undra om SD ändrade sig, precis som de ändrade sig om vinster i välfärden, när näringslivet hade köpt Sverigedemokraternas principer.

Fru talman! Jag tänkte tala om arbetslivkriminalitet. Det är ett växande problem på svensk arbetsmarknad, och då menar jag den kriminella verksamhet där oseriösa företag skaffar sig konkurrensfördelar genom svartjobb, illegal arbetskraft, skenanställningar, människohandel och inte sällan helt undermålig arbetsmiljö.

Något som göder arbetslivskriminaliteten är det alltför generösa regelverk kring arbetskraftsinvandring som Sverige har haft de senaste 15 åren och som i huvudsak är en rest av alliansregeringens visioner om en helt avreglerad arbetsmarknad.

Vi socialdemokrater har sedan länge påpekat vikten av att skärpa regelverket och skydda svensk arbetsmarknad och löntagare mot lönedumpning och villkorsdumpning genom införande av arbetsmarknadsprövning.

Tidigare har Sverigedemokraterna haft en liknande uppfattning, men nu tycks något ha hänt. Trots att Sverigedemokraterna i dag är regeringsunderlagets största parti händer ingenting. Från att tidigare ha utmålat arbetsmarknadsprövning som en av de viktigaste åtgärderna för att få ordning och reda på arbetskraftsinvandringen har Sverigedemokraterna sedan valet varit väldigt tysta i frågan.

Kan det vara så att det där med att företräda löntagarnas intressen och stoppa löne- och villkorsdumpning faktiskt inte var så viktigt längre när makten hägrade? Eller varför har man annars övergett idén om arbetsmarknadsprövning?

Fru talman! Jag blir oerhört glad att höra att Moderaterna står fast vid sin uppfattning och att regeringen nu kommer att gå fram med förslaget. Frågan blir då: När kan vi förvänta oss att regeringen levererar förslaget?

Jag måste också bemöta en del av de påståenden som Saila Quicklund lyfte fram när det kommer till medel för att komma åt arbetsmiljöproblemen. Det gäller särskilt i välfärden men också medel till Arbetsmiljöverket för utökade kontroller.

Här har den socialdemokratiska regeringen steg för steg byggt upp Arbetsmiljöverkets inspektionskapacitet under sin tid i regeringsställning. Den har också sett till att skjuta till mer resurser till välfärden där vi har de stora utmaningarna med just hög arbetsbelastning.

När Moderaterna och regeringen nu hade chansen att med sin första budget se till att skjuta till mer medel till Arbetsmiljöverket och välfärden för att över huvud taget upprätthålla samma nivå i välfärden som vi hade före 2023 lät man bli och prioriterade i stället skattesänkningar för dem som tjänar allra mest.

Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för ett väldigt bra anförande!

Saila Quicklund talar om besvär, problem och arbetsbelastning på arbetsplatser. Den allra vanligaste orsaken till att kvinnor blir sjuka på jobbet är hög arbetsbelastning och stress. Därför måste vi se till att de organisatoriska och sociala faktorerna på arbetsplatserna hanteras med samma allvar och samma tyngd som de fysiska. Så är det inte i dag.

Jag vet att Moderaterna tidigare har lyft fram frågan om stärkta möjligheter till sanktioner när det kommer till just föreskrifterna. Nu är utredningen som Socialdemokraterna tillsatte klar om utökad möjlighet till sanktionsavgifter för det systematiska arbetsmiljöarbetet och också det sociala och organisatoriska.

Jag är övertygad om att motivationen hos arbetsgivaren att göra de insatser som krävs ökar med risk för sanktioner. Nu är utredningen klar. Det finns förslag som regeringen kan ta vidare som kommer att göra det möjligt att kräva sanktioner även för andra risker i arbetsmiljön än de fysiska.

Jag vill kort och gott fråga Saila Quicklund: Vad tycker egentligen Moderaterna? Ser man fortfarande att arbetsgivare måste ta ett större ansvar för den psykosociala arbetsmiljön? Menar Moderaterna att vi bör införa sanktioner för brister i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön?