Johanna Haraldsson

Fru talman! Det är viktigt med goda möjligheter till utbildning, säger ministern. Men när han sedan pratar om prioriteringar utelämnar han folkhögskolorna. Det betyder ju bara en sak - att man inte prioriterar folkhögskolorna och alla dem som faktiskt finns på våra folkhögskolor.

Jag tänkte återgå till min ingång i frågan. Vi vet både att sysselsättningsgraden är lägre och arbetslösheten avsevärt högre bland dem som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Samtidigt vet vi att många hittar en annan möjlig väg till jobb och studier genom just folkhögskolan.

Att då inte vilja se vilken ansträngd situation dessa skolor har eller, ännu värre, se situationen men inte göra något åt den är för mig obegripligt och riskerar, precis som jag tidigare har sagt, att färre får stöd och möjlighet till en annan väg till jobb och vidare studier.

Oron för framtiden är stor bland folkbildningens aktörer och dem som deltar i verksamheten, särskilt när det stod klart att regeringen skulle vara helt beroende av SD för att kunna styra landet. De största kritikerna av folkbildningen, som velat utreda möjligheten att lägga ned alla folkhögskolor och begränsa möjligheten att ta studielån för studier på folkhögskola, kan nu till stor del diktera regeringens politik.

Den oron finns där alltjämt och förstärktes när man i budgeten skar ned anslagen till folkbildningen.

Min fråga kvarstår: Kommer ministern att göra någonting för att se till att särskilt personer med funktionsvariationer även i framtiden kan få en annan chans genom folkbildningen och studier på folkhögskola, eller är det så att SD:s motstånd mot folkbildningen hindrar regeringen från att agera?

Fru talman! Jag vill också börja med att tacka Niklas Sigvardsson för möjligheten att debattera folkbildning och folkhögskolans tuffa situation.

Vi är båda från Jönköpings län, där vi har inte mindre än nio folkhögskolor som utbildar vårdbiträden, undersköterskor, sågverksoperatörer, socialpedagoger, personliga assistenter, dataspelsutvecklare, hälsocoacher och författare - bara för att nämna några av alla de utbildningar som faktiskt erbjuds på folkhögskolor i vårt län.

Folkhögskolorna spelar en oerhört viktig roll för kompetensförsörjningen och människors möjlighet att växa i hela landet. Folkhögskolor drabbas likt andra verksamheter och företag hårt av kostnadskrisen - av ökade energipriser, räntor och matkostnader. Samtidigt fick folkhögskolorna minskade anslag när regeringens budget för 2023 gick igenom. Och precis som det är i resten av samhället riskerar detta att drabba dem som redan har det tuffast. Det drabbar dem allra hårdast.

På folkhögskolorna finns en stor andel deltagare som har någon form av funktionsvariation, till exempel en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller en annan psykisk funktionsnedsättning.

Många som har haft svårt att finna sig till rätta i det ordinarie skolsystemet, som inte fixat gymnasiet eller som varit hemmasittare under stora delar av sin skoltid pluggar i dag på folkhögskola på allmän kurs eller en yrkesutbildning där de får bättre och mer anpassat stöd.

Folkhögskolan är en viktig annan väg till jobb och vidare studier. Mer än en tredjedel av dem som enligt Folkbildningsrådets statistik blev behöriga till högre studier genom studier på allmän kurs 2018-2019 hade någon form av funktionsvariation.

För att folkhögskolorna ska kunna fortsätta erbjuda ett bra stöd till dem som har funktionsvariationer finns det särskilda medel inom folkbildningsanslaget, men det räcker långt ifrån till de insatser som folkhögskolorna faktiskt gör för att deltagarna ska klara sin utbildning.

Detta är en del av vad folkhögskolorna bidrar med och som de skulle kunna göra mer av om de fick förutsättningarna. Om inte regeringen agerar riskerar vi nu, i detta ansträngda ekonomiska läge, att färre får ta del av det stöd och den alternativa väg som folkhögskolan erbjuder dem som behöver det allra mest.

Jag undrar likt mina kollegor vad statsrådet tänker vidta för åtgärder för att säkra den andra väg till jobb och vidare studier som folkhögskolan i dag är för många med funktionsvariationer och för att skapa en framtidstro bland våra folkhögskolor.

Herr talman! I veckan presenterade SNS en rapport med rubriken Sexuella trakasserier på jobbet ökar den ekonomiska ojämställdheten. Där konstateras att kvinnor som jobbar i mansdominerade branscher löper tre gånger så stor risk att utsättas för sexuella trakasserier på jobbet. Rapporten visar också att kvinnor som har utsatts i stället söker sig till kvinnodominerade arbetsplatser där lönen oftast är lägre.

Rapporten visar med andra ord att sexuella trakasserier bidrar till att befästa både uppdelningen mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och löneskillnaderna.

Vad vill statsrådet Paulina Brandberg göra för att stärka det förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier på jobbet för att på så sätt få en bättre arbetsmiljö på våra arbetsplatser och en mer jämställd arbetsmarknad?

Fru talman! Jag är också övertygad om att vi behöver göra flera saker, både förebyggande och reaktiva åtgärder. Det kan faktiskt leda till att arbetsgivare kanske tar ett större ansvar, och detsamma gäller sanktionsavgifter kopplat till de olika föreskrifterna. Jag ser fram emot att följa regeringens arbete med att ta fram dessa förslag.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte även en utredning som förberedelse för att ratificera ILO-konvention 190, som ministern också lyfter upp i sitt svar, om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet. Utredningen visar ju, precis som ministern lyfter fram, inga hinder för att Sverige ska skriva under konventionen.

Att Sverige ansluter sig till konventionen kommer givetvis inte att göra att vi kommer åt grundproblemet. En ratificering stoppar ju inte problemet på arbetsplatser, men det sänder en tydlig signal från riksdag och regering att vi tar frågan på stort allvar och har ambitioner om att stärka skyddet för alla som jobbar i utsatta branscher.

Sverige kan anses uppfylla konventionens krav, som utredningen kommer fram till, men det betyder inte att man kan vara nöjd. Att förebygga och motverka våld och trakasserier i arbetslivet och säkerställa att ingen får sätta livet till på jobbet som ett resultat av det våldet kräver mer. Det kräver mer både av arbetsgivarna och av politiken.

I min interpellation ställde jag frågan vilka initiativ ministern har tänkt ta. Jag har inte fått särskilt många besked om nya initiativ, men jag tvivlar inte på ministerns engagemang i frågorna. Men engagemanget är ju inte så mycket värt om det inte blir något resultat av det, och jag hoppas verkligen att regeringen kommer att ta upp de viktiga förslag som presenteras i flera av de utredningar som vi socialdemokrater tillsatte.

Fru talman! Jag håller verkligen med om att vi behöver ha flera åtgärder beredda för att komma åt dessa problem. Det handlar givetvis om att ingripa genom rättsväsendet. Då är det åtgärder som vi gör i efterhand. När vi jobbar med arbetsmiljö är det förebyggande arbetet oerhört viktigt. Vi vill inte att vi ska hamna i den situationen där folk faktiskt utsätts för våld, trakasserier och hot på arbetet.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg skulle många av situationerna där folk utsätts för våld på jobbet kunna undvikas med bättre riskbedömning och bättre introduktion och utbildning för anställda. Även ensamarbete är en riskfaktor. Särskilt viktigt är det att alla på arbetsplatsen är medvetna om riskerna och vet hur man ska agera i en hotfull situation.

Det är vanligt med ensamarbete i många av de utsatta yrkesgrupperna. Busschaufförer, tågvärdar, personalen i hemtjänsten och även de i de yrkesgrupper som ministern räknar upp jobbar många gånger ensamma. Och de möter nästan alltid hoten och våldet helt ensamma. Känslan av utsatthet och otrygghet blir då ännu större. Tillsammans med en kollega känner du dig tryggare, och risken är helt enkelt mindre att du blir utsatt i en sådan situation.

Med anledning av regeringens skrivelse om avskiljningar vid Sis särskilda ungdomshem, som ska debatteras här i april, har vi socialdemokrater lämnat in en följdmotion. I den motionen föreslår vi ett förbud mot ensamarbete i klientnära kontakter på ungdomshem. Det gör vi för att erfarenheten visar att arbetet på dessa hem är så pass riskfyllt. Det är ett bra sätt att skapa bättre trygghet för både personal och boende att helt fasa ut ensamarbete i klientnära kontakter på dessa hem.

När nu ensamarbete är en så stor riskfaktor när det kommer till hot och våld på arbetet, hur ser ministern att vi kan få fler arbetsgivare att minska riskerna för utsatta yrkesgrupper genom att stoppa ensamarbete helt eller vid vissa tider eller arbetssituationer? Finns det några sådana ambitioner från regeringen?

Återkommande kritik i samband med hot och våld på jobbet handlar om att riskbedömningar inte har gjorts, att de är bristfälliga eller att de inte resulterar i några åtgärder som faktiskt minskar utsattheten för de anställda. Jag undrar hur vi politiskt kan öka motivationen hos de arbetsgivare som i dagsläget inte gör tillräckligt. Jag håller verkligen med ministern om att välfungerande och systematiskt arbetsmiljöarbete är det främsta verktyget för att motverka hot, våld och trakasserier på jobbet. Men när detta inte funkar, när inte kunskapen finns och, än värre, när inte viljan finns, hur gör vi då?

I dag kan inte Arbetsmiljöverket besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser mot föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete eller föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö, som ministern också väljer att lyfta fram i sitt svar som viktiga för att förebygga hot och våld. Däremot kan Arbetsmiljöverket göra det om arbetsgivaren bryter mot föreskrifter som berör till exempel maskiner eller truckar. De fysiska riskerna kvarstår ju, men arbetslivet förändras och andra risker har fått större påverkan på människors arbetsliv, som hot och våld.

Ministern har på sitt bord färdiga förslag som skulle kunna göra det möjligt för Arbetsmiljöverket att ta ut sanktionsavgifter kopplat till fler föreskrifter. Jag är övertygad om att detta skulle öka motivationen hos fler arbetsgivare att stärka sitt arbetsmiljöarbete. Vad tror ministern? Kommer ministern att gå vidare med de förslagen?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Återkommande rapporteras det om hot och våld inom olika yrkesgrupper. Det är tågvärdar som får utstå att bli spottade på, hemtjänstpersonal som knivhotas och vårdare som mördas. Riksrevisionen har även konstaterat att det är vanligt att myndighetspersoner utsätts för hot, hat och trakasserier.

Brett på svensk arbetsmarknad är hot och våld ett problem. Rubrik efter rubrik vittnar om situationen: "Efter våldsvågen: Bussförare rädda att gå till jobbet", "Hot och våld får tågvärdar att lämna yrket", "Kritik mot säkerheten efter mord på LSS-boende" och "Arbetsmiljöverket larmar om hot och våld".

När våldet och hoten blir nyhetsartiklar för att skyddsombudet stoppar arbetet eller för att någon faktiskt kommer till skada har det gått för långt. En företrädare för Kommunal berättade för tidningen Arbetet i förra veckan att det sedan november anmälts tio skyddsombudsstopp gällande hot och våld inom hemtjänst och olika boenden.

Ett skyddsombudsstopp är inget som görs lättvindigt, utan det är något som tas till när man inte ser någon annan utväg än att stoppa arbetet för att skydda liv och hälsa. Jag blir både glad och upprörd när jag hör om skyddsombudsstoppen. Jag blir glad för att skyddsombuden tar sitt ansvar, är aktiva, agerar och använder de verktyg de har till sitt förfogande. Men jag blir upprörd när jag inser att det också är ett resultat av att arbetsgivaren inte har tagit sitt ansvar fullt ut.

Det som många av dessa fall har gemensamt är just att arbetsgivaren inte har gjort tillräckligt för att förebygga och förhindra situationer där löntagare utsätts för våld och hot. Skyddsombud, arbetsmiljöverk och fack menar att många skador hade gått att undvika med bättre riskbedömning och bättre introduktion och utbildning för anställda och kanske genom ett stopp för ensamarbete.

På jobbet har arbetsgivaren ansvar för din trygghet, och arbetsgivaren ska organisera arbetet och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö. Arbetsplatser ska utformas och utrustas för att förebygga risk för hot och våld så långt det är möjligt. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om hot och våld i arbetsmiljön gäller på alla arbetsplatser.

Ministern säger i sitt svar att systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete är grunden till en god arbetsmiljö. Jag kan inte annat än hålla med. Men sedan kommer det ett påstående som jag inte är lika säker på stämmer, nämligen att det är en naturlig del av verksamheten för alla arbetsgivare.

Hade det varit som ministern säger i sitt svar är jag övertygad om att flera av de arbetsmiljöproblem som vi i dag ser, inte minst med hot, våld och trakasserier, inte hade varit lika vanliga.

Många arbetsgivare tar sitt ansvar. De tar detta på allra största allvar och gör allt de kan för att skapa en god arbetsmiljö, tillsammans med arbetstagarna, och förebygga skador och ohälsa. Men det är också, menar jag, uppenbart att vi har alltför många arbetsgivare som inte gör det.

Då vill jag fylla på med frågor i denna debatt: På vilket sätt tror statsrådet att vi kan få fler arbetsgivare att faktiskt ta sitt ansvar och förebygga risk för hot och våld på jobbet? Hur ska fler göra detta bättre?

Herr talman! Tack för svaren på våra frågor som ministern ger och resonemangen.

Vi återkommer hela tiden i debatten till rapporten från Riksrevisionen. Det är med anledning av de frågor jag ställde om vilken grund som ministern hade för sina påståenden.

Riksrevisionen konstaterar tvärtemot vad ministern påstår att man i stor utsträckning där det har varit möjligt har justerat antalet anvisade till olika kommuner efter kommunernas särskilda förutsättningar och önskemål. Det har gällt både fler och färre anvisade nyanlända till respektive kommun.

Samma rapport visade också att fördelningen mellan kommunerna varit jämnare och att det snabbat på etableringstiden. Varken ministerns påstående om bristande hänsyn till kommunernas förutsättningar och önskemål eller att snedfördelningen av ansvar kvarstår verkar ha någon grund.

Jag undrar fortfarande: Varför vill man ha med bostadssituationen i kriterierna? Varför vill man i förlängningen avskaffa lagen? Det är lätt att få intrycket, precis som Sofia Amloh lyfter fram i debatten, att man i större utsträckning lyssnar på de kommuner som inte vill ta ansvar.

Man lyssnar i större utsträckning på de kommuner som inte heller vill se till att bygga bostäder som kan passa människor som kanske har lägre inkomster. De vill inte planera för det i sin kommun.

Jag upplever inte heller att man i den här debatten eller i övrigt tar hänsyn till de kommuner som tidigare har varit de som har fått ta det allra största ansvaret. Det har varit ett oproportionerligt stort ansvar. Förändringen riskeras om man nu avskaffar lagen.

Tycker verkligen Johan Pehrson att det är värt att offra kortare etableringstid för nyanlända för att moderater och sverigedemokrater ska kunna blidka vissa kommunala företrädare som vill slippa att ta sitt ansvar?

Herr talman! Jag tackar Sofia Amloh för att vi får diskutera och debattera bosättningslagen i kväll. I den riksrevisionsrapport från 2021 som statsrådet nämner konstateras att bosättningslagen har varit viktig för nyanländas möjligheter att förbättra sin etablering i det svenska samhället och att tiden till att man får ett eget jobb och egen försörjning har kortats. Det säger sig självt lite grann. Om man ser till att människor kommer till kommuner där det är enklare att få jobb kommer etableringen att gå snabbare. Om de får trängas på en arbetsmarknadsenhet med många andra och slåss om uppmärksamheten kanske det tar lite längre tid.

Det är därför svårt att förstå varför regeringen vill återgå till det som inte fungerade, till situationen före införandet av bosättningslagen. Då hade vi en ojämn fördelning av nyanlända mellan kommunerna, och det tog längre tid för människor att etablera sig på svensk arbetsmarknad.

Jag har lyssnat på ministern och hans svar på Sofia Amlohs frågor för att förstå varför man vill förändra bosättningslagen och i förlängningen avskaffa den. Johan Pehrson menar att länsstyrelserna, som tar fram fördelningen mellan kommunerna i enlighet med bosättningslagen, inte tar tillräcklig hänsyn till kommunernas önskemål och särskilda förutsättningar. Ministern säger också: "Även om mottagandet minskar tilldelas vissa kommuner fortfarande förhållandevis många nyanlända." Det här lyfter man fram som skäl till förändring och i förlängningen avskaffande av lagstiftningen. Jag undrar vilken grund ministern har för de påståenden jag just tog upp.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för den här debatten.

Jag kan väl slänga tillbaka att det återigen handlar om det här med prioriteringar. Det är klart att det är viktigt att vi håller skatterna på rimliga nivåer och att vi hela tiden ser över vad vi har för intäkter för att kunna finansiera det vi behöver göra, till exempel inom arbetsmarknadspolitiken eller de stora satsningar som vi vill göra på våra kommuner och regioner för att välfärden ska hålla måttet över tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Precis som arbetsmarknadsministern tror jag att vi behöver titta på olika stöd. Till exempel individualisering av etableringstillägget är en reform vi skulle stötta om regeringen gick fram med en sådan. Flera andra viktiga reformer genomfördes under den socialdemokratiska regeringens tid för att få fler i arbete och korta etableringstiden. Fokus i integrationspolitiken har flyttats till att handla mer om jobb och utbildning, och det är någonting vi är helt överens om.

Precis som jag sa tidigare behöver vi en jobbpolitik som både ställer högre krav och ger ett stort stöd. Därför vill vi socialdemokrater satsa mer på både utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik. Johan Pehrsons tal om en omläggning av politiken ekar faktiskt ganska tomt och innehåller egentligen inte så många nya åtgärder, förutom möjligen en väldigt ofärdig och otydlig bidragsreform. Den enda förändring vi hittills har sett är mindre resurser till både arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Det är ingenting som kommer att gynna den som inget hellre vill än att jobba och försörja sig själv men som har stått utan jobb och kanske saknar den kompetens som efterfrågas.

Jag ser positivt på den sista meningen i arbetsmarknadsministerns svar, det vill säga att man är beredd att ta fram nya åtgärder om det behövs. Då kommer vi socialdemokrater att stå beredda att lyssna på, värdera och debattera förslagen, för vi kommer alltid att fortsätta jobba för att förbättra möjligheten för fler att få jobb.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Det är som jag kunde utläsa: bidragstaket och bidragsreformen är den stora omläggningen.

Men jag tänkte att jag skulle bemöta detta med utbildningssatsningar och satsningar på arbetsmarknadspolitiken och att oppositionen alltid vill ha mer resurser: Nja, vi prioriterar annorlunda. Vi har ju samma pengar att röra oss med. Vi valde i och för sig att inte sänka skatten för dem som har högst inkomster i Sverige, men i övrigt har vi samma pengar att förhålla oss till. Och vi förhåller oss också till verkligheten. Det är klart att vi måste omvärdera när vi ser att vi går in i en lågkonjunktur och därför behöver satsa mer på aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildning. Och vi är ju helt överens om att det är viktigt att se till att omställningsstudiestödet faktiskt får de resurser det behöver så att folk verkligen kan ställa om och möta den kompetensbrist som finns i Sverige.

A-kassan vet ju arbetsmarknadsministern också att vi är överens om. Och det är bra att man flyttar över ansvaret för etableringen till Arbetsförmedlingen. Det är någonting som vi har hållit fast vid under våra åtta år.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men som sagt, bidragstak är ju det som gäller nu för tiden. Det är ett förslag som regeringen och Sverigedemokraterna håller väldigt hårt fast vid. Det är en stor bidragsreform som ska förbättra chanserna för människor att komma in i eget arbete. Det är ett oerhört otydligt förslag som vi som står utanför slottspartierna bara kan spekulera om vad det får för konsekvenser för människor som nu står utan jobb. Särskilt finns det en oro bland människor för hur detta ska påverka barn i familjer med låga inkomster som kanske går på försörjningsstöd. Men ministern kanske kan möta min och andras oro med några besked i dag.

Fler behöver komma i jobb. Om det finns hinder som vi kan göra något åt politiskt för att fler ska närma sig arbetsmarknaden ska vi givetvis göra det. Därför tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning som ska komma med förslag på ökade drivkrafter till jobb och egen försörjning i försörjningsstödet och där det också ska tas fram ett förslag på hur man ska kunna genomföra aktivitetskravet, som Johan Pehrson nämner.

Men det är inte endast genom att ställa krav och genom förändringar i olika ersättningssystem som vi ökar möjligheterna till eget jobb och försörjning. Det är genom att göra både och; genom att både ställa krav och på olika sätt ge stöd så att de som står utan jobb kan skaffa sig nya kunskaper och få nya jobberfarenheter. Det behövs en bredd av insatser. Människor är olika och behöver olika typer av stöd. En del kan ta del av många stöd samtidigt, och en del behöver en kedja av stöd. Bredden är viktig. Det rimmar dåligt med ministerns tal om effektivisering. Inte för att jag tycker att effektivisering på något sätt är dåligt i sig utan för vad det verkar betyda för den här regeringen: mindre resurser och mindre utbud av stöd som kan passa olika individer.

Det behövs fler utbildningsplatser, och det behövs en upprustad arbetsmarknadspolitik i hela landet. Vi vet att Sverigedemokraterna tidigare har velat minimera antalet insatser för arbetslösa, och då särskilt de som riktar sig till utrikes födda. Är det så att Johan Pehrson i själva verket vill ha en kraftfull arbetsmarknadspolitik men har fått ge efter för Sverigedemokraternas krav?

Med tanke på att den stora reformen faktiskt är bidragsreformen skulle jag också vilja fråga hur det eventuellt kommer att påverka familjer som kan tänkas träffas av den.

Fru talman! Tack, Johan Pehrson, för svaret! Arbetsmarknadsministern menar att arbetsmarknads- och integrationspolitiken behöver läggas om. Jag undrar givetvis på vilket sätt som omläggningen kommer att ske. Jag har lyssnat intresserat efter vilken typ av nya åtgärder och insatser som det här skulle innebära. Därför lämnade jag in denna interpellation, där jag frågar regeringen hur man tänker möta den nu ökande arbetslösheten och risken för att fler blir långtidsarbetslösa, utöver att jag undrar vilka nya åtgärder man ska vidta för att lägga om.

Jag tycker att det är svårt att se, även efter Johan Pehrsons svar, vad som är så pass stora förändringar att man kan kalla detta för en omläggning. Jag saknar också satsningar som kan möta en högre arbetslöshet.

Ministern menar i sitt svar att det behövs en arbetslinje i integrationspolitiken. Alla som kan jobba ska jobba. Det är något som vi socialdemokrater har sagt väldigt många gånger, även under tidigare mandatperioder. Och det är något som vi är helt överens om.

Vi socialdemokrater lade om etableringsprogrammet så att det faktiskt ställdes mer krav. Man hade en skyldighet att delta i de insatser som bäst bedömdes leda till arbete. Alla nya åtgärder hade fokus på arbete eller utbildning och språk. Men Johan Pehrsons regering minskar nu - trots ministerns tal om jobbfokus - kraftigt resurserna till både de insatser som ska leda till jobb och de insatser som ska stötta arbetslösa att få ett.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man menar också att det behövs en utbildningslinje i integrationspolitiken. Det är också bra, och något som även den förra regeringen fokuserade på. Vi införde en utbildningsplikt för nyanlända. Vi har infört en skyldighet att delta i språkutbildning om man behöver det för att kunna få ett jobb. Vi har också byggt ut antalet utbildningsplatser kraftigt.

Ministern vill gärna säga att han satsar på utbildning. Han säger i sitt svar på interpellationen att vuxenutbildningen stärks. Men det är ju inte så. I den här budgeten som regeringen drev igenom så sent som i december minskar man satsningarna på vuxenutbildning med över 1 miljard. Det är detta som Johan Pehrson i nästa andetag säger sig vilja satsa på. Man kan kalla det vad man vill, men alla som kan räkna ser att det är en neddragning.

Ministern säger också att man ska ha särskilt fokus på utomeuropeiskt födda kvinnor. Det är ju så att begränsningen i föräldraledighet, avskaffande av vårdnadsbidrag och införande av extratjänster har flyttat utrikes födda kvinnor närmare arbetsmarknaden.

Vi har varit oerhört tydliga i styrningen av Arbetsförmedlingen om att arbetsplatsnära åtgärder ska nå fler kvinnor. Vi tillsatte utredningar, och vi har gett i uppdrag att man ska finnas nära människor som har de största behoven av stöd. Det här försvåras också nu av högerregeringens nedskärningar.

Av ministerns interpellationssvar hör jag att vi i mångt och mycket är överens om vad vi behöver ha fokus på för att få fler i arbete. Det rimmar ganska väl med vad mitt parti redan har drivit igenom. Men min fråga kvarstår: Vad är nytt i högerregeringens politik? Vilka nya initiativ ska man ta för att leva upp till sina stora ord om omläggning, utöver de nedskärningar som vi nu ser?

Herr talman! Tack, Saila Quicklund, för att vi får lägga lite mer tid på att diskutera arbetsmiljö och arbetslivspolitiken!

När vi har ökande sjuktal och ökad stress och arbetsbelastning inom arbetslivet, inte minst inom äldreomsorg och offentliga verksamheter i övrigt, är det viktigt att vi tar oss an de utmaningarna och har en politik som möter det.

Vi socialdemokrater har steg för steg sedan 2014 ökat anslagen till Arbetsmiljöverket och förstärkt en hel del regler om arbetsmiljön. Vi har också tagit fram arbetsmiljöstrategier för att kunna möta de utmaningar som finns inom arbetslivet och arbetsmiljöpolitiken.

Vi har växlat upp. Men jag tror att vi också fortsatt behöver växla upp än mer. Vi ser det som ledamoten Quicklund lyfter fram. Vi har en ökad stress och arbetsbelastning inom arbetslivet. Därför behöver vi också växla upp både genom anslag till kommuner och regioner och inom arbetslivspolitiken genom höga anslag till exempelvis Arbetsmiljöverket.

Precis som ledamoten säger är det väldigt många som uppger att de har besvär av trötthet och värk som kan kopplas till arbetet. Ett effektivt sätt att hålla nere arbetsbelastningen inom offentlig verksamhet är att se till att regioner och kommuner inte behöver säga upp personal. Men den här regeringen prioriterar annorlunda.

Jag undrar: Vilka andra sätt ser ledamoten kan vara effektiva för att minska arbetsbelastningen för anställda inom välfärden?

Herr talman! Jag hade faktiskt inte tänkt begära replik, men jag kunde inte låta bli när moderaten Saila Quicklund talade om ohälsa och arbetsbelastning inom välfärdsyrkena.

Jag kan inte annat än hålla med om att detta är en väldigt stor utmaning och att politiken har ett särskilt stort ansvar för att skapa förutsättningar för en bra arbetsmiljö inom det offentliga. Det är därför vi socialdemokrater prioriterar mer medel till välfärden, för en rimlig arbetsbelastning för dem som arbetar i äldreomsorg och sjukvård, framför stora skattesänkningar för oss som har rätt höga löner ändå. Det prioriterar vi i vår budgetmotion.

Jag ser ett tydligt samband mellan tillräckliga resurser till välfärden och villkoren för dem som arbetar där. Jag undrar om ledamoten också ser det sambandet. Varför prioriterar man i så fall inte välfärden i sitt budgetalternativ?

Fru talman! Jag skulle inte säga att vare sig jag som socialdemokrat eller de fackföreningar som jag har lite närmare kontakt med politiserar uppdraget. Jag har själv en uppfattning om detta och har frågat hur väl man skiljer mellan det som arbetsgivaren ibland kritiserar - att man värvar medlemmar eller pratar om andra saker när man är ute som regionalt skyddsombud - och själva uppdraget som regionalt skyddsombud. Man särar på den vanliga fackliga verksamheten och de regionala skyddsombudens verksamhet i väldigt hög grad för att man just har det statliga anslaget att förhålla sig till.

Jag skulle säga att detta inte är något som är politiserat. Det är inte knutet till vare sig politiken eller Socialdemokraterna på det viset.

Däremot är det ingen rättighet att vara skyddsombud. Skulle vi sära på fackföreningsrörelsen och skyddsombuden skulle ju skyddsombuden stå utan uppbackning till exempel när arbetsgivaren kanske får för sig att stämma ett skyddsombud för att man har stoppat arbetet, alltså för att skyddsombudet och arbetstagarna på arbetsplatsen har sett att det är så pass stor risk att man har valt att lägga ett skyddsombudsstopp. Om arbetsgivaren då får för sig att stämma skyddsombudet står skyddsombudet sig ganska slätt utan någon bakom sig. Om du inte har en fackförening eller någon annan stark organisation bakom dig, vilken det nu skulle kunna vara när det handlar om parterna på arbetsmarknaden, är du ganska svag som skyddsombud.

Den svenska modellen bygger på jämnstarka parter på arbetsmarknaden. Där är också arbetsmiljön en viktig del av partsmodellen. Många kollektivavtal har också tagit upp frågan om arbetsmiljö. Det finns en hel del avtal kring arbetsmiljö.

Då är frågan hur man tycker att man kan skilja just arbetsmiljöarbetet från partsmodellen. Vad är det som sticker ut så mycket när det kommer till arbetsmiljöarbete som gör att man kan skilja ut just den frågan?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Magnus Persson, för frågan! Vi har i alla fall det gemensamt att arbetsmiljöfrågorna engagerar oss båda.

Jag tänker att det är någonting som Magnus Persson glömmer när han talar om att han vill att fler skyddsombud ska kunna besöka ännu fler arbetsplatser, och det är att han vill skilja dem från fackföreningsrörelsen och ta bort fackföreningsrörelsens möjlighet att utse de regionala skyddsombuden. Det gör ju i sin tur att dessa skyddsombud blir svagare.

Om det nu är så att man ska använda ungefär de anslag som man i dagsläget har för att i stället anställa statliga inspektörer som ska ersätta de regionala skyddsombuden kommer det inte att räcka. Vi kommer absolut inte att kunna få den bredd av kunskap och erfarenhet och branschkunskap som de regionala skyddsombuden i dagsläget besitter.

Om det skulle vara helavlönade inspektörer motsvarar kostnaden ungefär 100-105 inspektörer om de skulle vara anställda helt av staten. Det kan man jämföra med de 1 500 som finns i dag. Den kostnaden motsvarar 280 årsarbetskrafter. Risken med de förslag som Sverigedemokraterna lyfter fram är att vi får sämre kompetens bland skyddsombuden och att de blir färre, helt enkelt.

Det finns inget hinder för Arbetsmiljöverket att göra inspektioner på de arbetsplatser där i dagsläget de regionala skyddsombuden inte har tillträdesrätt. Men när vi har lagt fram detta förslag har man inte ens velat ta steget att låta de regionala skyddsombuden kunna besöka de arbetsplatser som har kollektivavtal, alltså där det faktiskt finns ett avtalsförhållande mellan fackföreningsrörelsen och arbetsgivaren. Man har i stället sagt stopp och velat skilja de regionala skyddsombuden från fackföreningsrörelsen.

Fru talman! Jag har alla mina fingrar kvar. Det hade mycket väl kunnat vara annorlunda. Det är ingen skillnad mellan min gamla arbetsplats och andra industrier. Jag hade en bra arbetsgivare som ville väl och bra skyddsombud, och det fanns ett väl fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete. Men det var också en arbetsplats med gamla maskiner där man inte lyckats bygga bort alla risker, något som medfört olyckor, skador och, hur illa det än låter, flera förlorade fingertoppar. På denna arbetsplats har man givetvis fortsatt att ständigt se över skyddsutrustningen och möjligheten att bygga in maskindelar utan att försvåra arbetet. Man har systematiskt jobbat för en säkrare arbetsplats.

Ibland pratar vi om den mänskliga faktorn som orsak till olyckor och ohälsa, som om detta inte går att påverka för att vi är just människor. Men det är för att vi är just människor och ibland fattar snabba och inte så väl övervägda beslut eller helt enkelt klantar till det och gör som människor gör när de är lite stressade som man ständigt måste jobba för att minimera risker på jobbet så att ingen kommer till skada. Man behöver också planera och organisera arbetet efter dem som jobbar, inte enbart efter det jobb som ska göras.

Fru talman! Inom utgiftsområde 14 finns det som alla andra talat om under denna debatt: den aktiva arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen - eller den snart inte lika aktiva arbetsmarknadspolitiken efter regeringens och Sverigedemokraternas nedskärningar.

I denna del av budgeten finns också det som handlar om arbetslivet: anslagen till Arbetsmiljöverket, de regionala skyddsombudens verksamhet och Myndigheten för arbetsmiljökunskap. De är i förhållande till andra poster i utgiftsområdet ganska små, men arbetsmiljön har avgörande inverkan på vårt arbetsliv. Den är påtaglig och känns i kroppen, i axlar och rygg och i form av oro eller välbefinnande. Vi spenderar en stor del av vår vakna tid på arbetet, och hur ljus, buller, arbetsställning och stämningen mellan arbetskamrater ter sig har stor inverkan på vårt mående. När man har ett utvecklande arbete, en bra chef och fina arbetskamrater mår man bra, kanske till och med bättre än när man gick till jobbet på morgonen. En god arbetsmiljö bidrar till välbefinnande och hälsa.

En bristfällig arbetsmiljö, däremot, kan vara livsfarlig. Den yttersta konsekvensen av en dålig arbetsmiljö är när någon förolyckas, när någons förälder, syskon eller barn går till jobbet för att aldrig komma hem igen. Under detta år har bristande rutiner, riskanalyser och underlåtenhet att upprätta skydd resulterat i att 44 personer har mist livet på jobbet. Det är 44 personer som aldrig mer kommer hem. Ingen ska behöva riskera livet på jobbet, inte heller av jobbet. Denna målsättning är det enda rimliga, och den är en del av den förra socialdemokratiska regeringens arbetsmiljöstrategi som beslutades 2020 och gäller till 2025.

Fru talman! Målen i strategin handlar utöver nollvisionen bland annat om att fler ska orka jobba till pensionen och att regelverk ska anpassas efter hur arbetslivet utvecklas. Det handlar om förbättrad forskning och kunskap på arbetsmiljöområdet och om behovet av en översyn av regelverket för att se hur man kan stärka arbetsmiljön i kvinnodominerade sektorer.

Det sista målet i strategin handlar om en arbetsmarknad utan brott och fusk. Arbetslivskriminaliteten är utbredd i Sverige. När företag medvetet fuskar, bryter mot lagen och utnyttjar människor på arbetsmarknaden påverkar det seriösa företag, löntagare och hela samhället.

Seriösa företag riskerar att konkurreras ut av dem som dumpar arbetsvillkor och löner. Arbetsmiljön är undermålig och många gånger rent livsfarlig när arbetsgivare bryter mot regler och lagar och inte gör de insatser som krävs för att skydda arbetarna och som seriösa företag vanligtvis gör.

Arbetslivskriminaliteten är inte heller åtskild från annan kriminalitet utan har ofta kopplingar till grov organiserad brottslighet.

Vi socialdemokrater vill att det ska vara svårt att fuska, enkelt att åka dit och kännbart att bli straffad. Därför inrättade vi i regeringsställning myndighetssamverkan med gemensamma kontroller av arbetsplatser, en nationell strategi med åtgärdsplan och nya regionala center - allt för att förstärka arbetet mot arbetslivskriminalitet och samla samhällets resurser för att på bästa sätt motverka denna kriminalitet. Under 2021 tillsattes även en delegation som ska stötta arbetet för att motverka arbetslivskriminalitet samt öka och sprida kunskap om densamma.

Det myndighetsgemensamma arbetet har ökat möjligheten att stoppa aktörer som bryter mot arbetsmiljöregelverket och andra regler. Vi har höjt ambitionerna och steg för steg byggt upp ett kraftfullt och samordnat arbete mot fusk, rena lagbrott och människohandel på arbetsmarknaden.

Fru talman! I arbetet med att förbygga risker är stark lagstiftning och tydliga föreskrifter oerhört viktiga. Men inget av det är verkningsfullt om det inte följs upp och kontrolleras. Arbetsmiljöarbetet på våra arbetsplatser behöver vara ständigt pågående, systematiskt och i samverkan. I det arbetet är starka och kunniga skyddsombud avgörande.

Skyddsombuden gör ett livsviktigt arbete för sina arbetskamrater på arbetsplatsen. De har just på grund av att de dagligen finns på arbetsplatsen möjlighet att upptäcka brister i arbetsmiljön och på ett naturligt sätt bli uppmärksammade på när det kan vara risk för skada eller ohälsa.

Arbetsmiljöarbetet handlar mycket om samverkan, men ett skyddsombud måste kunna vara tuff när det krävs. Skyddsombud ska kunna ifrågasätta ledningen, påtala brister och våga stoppa arbetet om det finns säkerhetsrisker och risk för liv. Då behöver man någon som backar upp en. Fackliga organisationer har denna styrka och möjlighet. Utan uppbackning riskerar vi svagare skyddsombud och i förlängningen sämre arbetsmiljö på våra arbetsplatser.

Fru talman! Det finns över 1 500 regionala skyddsombud i Sverige, motsvarande cirka 280 årsarbetskrafter. Det är personer som bredvid sitt ordinarie arbete stöttar arbetstagare på arbetsplatser som själva inte valt något skyddsombud. De är skyddsombud med erfarenhet av skyddsarbete på liknande arbetsplatser och utses av fackliga organisationer. Staten bidrar med ungefär hälften av vad verksamheten kostar. Resterande bekostas av fackförbunden själva. De regionala skyddsombuden besitter gemensamt en bredd av kompetens och erfarenhet som skulle vara omöjlig att ersätta.

Vi socialdemokrater vill i motsats till högerregeringen och Sverigedemokraterna ge de regionala skyddsombuden tillträdesrätt till fler arbetsplatser än i dag, vilket skulle bidra till en bättre arbetsmiljö på fler arbetsplatser.

Arbetsmiljöverket har en nyckelroll i arbetet med arbetsmiljöstrategin och den utökade nollvisionen och i arbetet med att motverka arbetslivskriminaliteten. Det behövs en myndighet som har tillräckliga muskler att kontrollera och agera mot brister på våra arbetsplatser.

Därför föreslår vi socialdemokrater i vårt budgetförslag att anslaget till Arbetsmiljöverket höjs med 100 miljoner i förhållande till regeringens förslag. Vi vill säkerställa att fler inspektörer kan anställas. Inspektionerna är kärnan i myndighetens verksamhet, och fler inspektioner är avgörande när vi socialdemokrater vill stärka arbetsmiljöarbetet och kampen mot arbetslivskriminaliteten.

Med tanke på hur högerregeringar tidigare har agerat i fråga om arbetslivspolitik fanns det en stor oro bland människor som är engagerade i arbetsmiljöfrågor inför regeringens budgetpresentation.

När högerpartierna senast regerade i Sverige nedmonterades arbetslivspolitiken. Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket fick väldigt mycket mindre resurser. Arbetslivsinstitutet fick läggas ned, och Arbetsmiljöverket fick säga upp en tredjedel av sina inspektörer.

I årets budgetproposition sker inga neddragningar av resurserna till Arbetsmiljöverket, men några höjda ambitioner är det inte tal om från högerregeringens och SD:s sida, detta trots att ministern med ansvar för frågorna menar att arbetet är prioriterat.

Fru talman! Den socialdemokratiska regeringen har under sin tid vid makten tagit fram två arbetsmiljöstrategier med nollvision för dödsolyckor och i den senaste även en nollvision för dödsfall som är orsakade av jobbet. Vi har höjt anslagen till Arbetsmiljöverket, och man har återigen kunnat utbilda och anställa fler inspektörer - ett arbete som behöver fortsätta för att vi ska kunna nå målet om en inspektör per 10 000 arbetstagare i enlighet med ILO:s rekommendation.

Den socialdemokratiska regeringen inrättade en ny myndighet för arbetsmiljökunskap år 2018. Vi har påbörjat återuppbyggnaden av en kraftfull arbetsmiljöpolitik genom en ny myndighet och mer resurser för Arbetsmiljöverkets viktiga insatser. Frågan är om det jobbet kommer att tas vidare av högerregeringen eller om arbetsmiljöfrågorna återigen kommer att nedprioriteras. Det återstår att se, men vi socialdemokrater kommer att fortsätta jobba för en kraftfull arbetsmiljöpolitik som förebygger ohälsa och olycksfall, som kan sätta stopp för arbetslivskriminaliteten och som kan skapa ett hållbart och utvecklande arbetsliv.

Fru talman! Jag tackar för svaret och de lugnande beskeden.

En fråga som genast dyker upp i mitt huvud är varför regeringen inte satsar mer på Arbetsmiljöverket. Det är den myndighet som är spindeln i nätet för att komma åt arbetslivskriminaliteten i Sverige, och det är den myndighet som håller ihop och samordnar arbetet mot arbetslivskriminaliteten.

Vi socialdemokrater satsar på Arbetsmiljöverket i vårt budgetförslag för att påvisa hur viktigt arbetet mot arbetslivskriminalitet är och för att försöka öka antalet inspektioner ute på arbetsplatser för att skapa en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor, precis som ledamoten sa i sitt anförande. Varför satsar man inte mer på Arbetsmiljöverket så att arbetet kan stärkas ytterligare?

Fru talman! Jag avstår från att tillrättavisa ledamoten när det gäller hans snack om skattesänkningar och skattehöjningar. Jag tycker att min kollega Teresa Carvalho tydligt har talat om vad det är som finns i vårt budgetförslag när det gäller högre eller lägre skatter.

Precis som ledamoten sa i sitt anförande omfattar ju detta anslag inte bara det som handlar om den aktiva arbetsmarknadspolitiken utan också arbetslivspolitiken. Vi socialdemokrater har gjort väldigt mycket och tagit ett flertal initiativ för att förhindra och stoppa arbetslivskriminaliteten i Sverige. Arbetslivskriminalitet handlar om att företag systematiskt bryter mot arbetsmiljöregelverket och dumpar villkor och löner för de anställda.

Vi har påbörjat ett kraftfullt arbete för att komma åt detta genom fler myndighetsgemensamma kontroller, tillsättande av en delegation mot arbetslivskriminalitet och en åtgärdsplan för att komma åt arbetslivskriminaliteten. Att stoppa arbetslivskriminaliteten är en viktig del av den före detta regeringens arbetsmiljöstrategi.

Med tanke på hur nedprioriterad arbetslivspolitiken tidigare har varit hos högerpartierna är jag orolig för hur detta kommer att se ut framöver. Därför undrar jag hur högerregeringen kommer att ta arbetet med att stoppa arbetslivskriminaliteten vidare.

Fru talman! Tack för svaren, ministern! Jag tänkte att jag skulle nämna något om den egentligen väldigt stora fråga som finns med i denna interpellationsdebatt men som det kanske hittills inte har talats så mycket om. Det är arbetsmiljön.

Det systematiska och förebyggande arbetsmiljöarbetet är grunden till en god arbetsmiljö, säger ministern i sitt svar. Jag kan bara hålla med. Men för att arbetsmiljön ska bli så bra som möjligt krävs det kunskap, goda förutsättningar och möjligheter för skyddsombud att driva på för mer hälsosamma arbetsplatser. Jag är övertygad om att regeringen behöver ta initiativ som stärker skyddsombuden i deras viktiga arbete på både regional och lokal nivå - det är ett av de viktigaste sätten att förbättra arbetsmiljön på alla våra arbetsplatser.

Det är helt avgörande att myndigheter och de lokala skyddsorganisationerna har tillräckligt med befogenheter, inflytande och resurser för sitt viktiga och många gånger livsavgörande arbete.

Ministern lyfter också i sitt svar den tidigare socialdemokratiska regeringens arbetsmiljöstrategi som ett viktigt verktyg för att uppnå målet inom arbetslivspolitiken.

Som socialdemokrat håller jag givetvis med, men jag skulle vilja fråga ministern vad i den strategin som är viktigast och mest avgörande för att förbättra arbetsmiljön särskilt i kvinnodominerade sektorer.

Fru talman! Jag vill tacka Sofia Amloh, som lyfter upp ett antal oerhört viktiga frågor i sin interpellation om hur vi skapar ett tryggare och mer jämställt arbetsliv.

Könssegregerad arbetsmarknad, jämställda inkomster och arbetsmiljön i kvinnodominerade branscher hänger ihop, men de kräver olika åtgärder inom flera områden: arbetsmiljö, utbildningspolitik, våra socialförsäkringssystem och arbetsmarknadspolitik, för att nämna några. Inom alla dessa områden behövs åtgärder för att komma framåt och nå en mer jämställd och trygg arbetsmarknad.

Några exempel på saker som vi vet har haft effekt och påverkar i rätt riktning är bland annat normbrytande pedagogik i förskola och skola som utmanar traditionella könsroller och kan bidra till att unga i mindre utsträckning väljer väg efter kön och i stället väljer mer efter verkligt intresse. Detta är något som i förlängningen kan bryta könssegregationen på arbetsmarknaden.

Kvotering av föräldraförsäkringen, som ledamoten Amloh lyfte upp, är ett annat exempel som vi sett ger effekt på fördelningen av ansvaret för barn och hem och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Detta ger i förlängningen mer jämställda inkomster.

Jag tvivlar inte på statsrådets vilja, intentioner eller engagemang i frågan, men jag har, med tanke på regeringens största underlag i riksdagen och dess politiska inriktning, svårt att se hur denna vilja kommer att kunna resultera i verkningsfulla åtgärder för ett mer jämställt arbetsliv. Inget av mina exempel normbrytande pedagogik i skola eller ytterligare reserverade föräldradagar stöds av Sverigedemokraterna. Åtgärder som finns i regeringens verktygslåda riskerar att få ligga kvar när Sverigedemokraterna vakar över regeringen. Om verktygen får ligga kvar i verktygslådan och inte kommer att vara aktuella för regeringen att använda, vilka andra sätt ser statsrådet Brandberg kan vara bra vägar framåt för ett mer jämställt arbetsliv?

Jag har även en fråga som berör en skrivning i regeringens och Sverigedemokraternas slottsavtal, som vid första anblicken verkar beröra det område som vi diskuterar i dag: "Fler verktyg och utrymme för flexibilitet för att kombinera ett högt arbetsmarknadsdeltagande med familjeliv." Vad betyder detta för ministern? Vilken typ av reformer kan bli aktuella kopplat till denna skrivning i slottsavtalet?