Carina Ståhl Herrstedt

Riksdagen har behandlat en skrivelse från regeringen som handlar om Riksrevisionens rapport om bildandet av de statliga infrastrukturföretagen Svevia och Infranord.

Riksrevisionen lämnar flera rekommendationer till regeringen, bland annat att de systematiskt ska följa upp och utvärdera Svevias och Infranords åtgärder för att uppnå sina ekonomiska mål.

Regeringen menar i sin skrivelse att de genom befintliga ägardialoger kan följa bolagens måluppfyllelse, och att ägaren kan begära en åtgärdsplan om målen inte nås. Regeringen skriver också att de inte kommer att göra några andra insatser med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och att rapporten därmed anses vara slutbehandlad.

Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Riksdagen säger nej till cirka 40 förslag om arbetskraftsinvandring. Förslagen finns i motioner som lämnats in under den allmänna motionstiden 2024.

Motionerna handlar bland annat om arbetsmarknadsprövning, villkor för arbetstillstånd och åtgärder för att förhindra utnyttjande av utländska arbetstagare. Riksdagen hänvisar främst till att arbete redan pågår inom de områden som förslagen tar upp.

Riksdagen säger nej till cirka 40 förslag om arbetskraftsinvandring. Förslagen finns i motioner som lämnats in under den allmänna motionstiden 2024.

Motionerna handlar bland annat om arbetsmarknadsprövning, villkor för arbetstillstånd och åtgärder för att förhindra utnyttjande av utländska arbetstagare. Riksdagen hänvisar främst till att arbete redan pågår inom de områden som förslagen tar upp.

Riksdagen sa nej till cirka 90 förslag som rör järnvägs- och kollektivtrafikfrågor i motioner från den allmänna motionstiden 2024. Förslagen handlar till exempel om organiseringen av järnvägsunderhållet, järnvägens signalsystem, banavgifter, biljettsystem för järnvägs- och kollektivtrafik, färdtjänst och Arlandabanan.

Riksdagen hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.

Riksdagen sa nej till cirka 90 förslag som rör järnvägs- och kollektivtrafikfrågor i motioner från den allmänna motionstiden 2024. Förslagen handlar till exempel om organiseringen av järnvägsunderhållet, järnvägens signalsystem, banavgifter, biljettsystem för järnvägs- och kollektivtrafik, färdtjänst och Arlandabanan.

Riksdagen hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.

Riksdagen sa nej till cirka 90 förslag som rör järnvägs- och kollektivtrafikfrågor i motioner från den allmänna motionstiden 2024. Förslagen handlar till exempel om organiseringen av järnvägsunderhållet, järnvägens signalsystem, banavgifter, biljettsystem för järnvägs- och kollektivtrafik, färdtjänst och Arlandabanan.

Riksdagen hänvisar bland annat till att det redan pågår arbete inom de områden som förslagen gäller.

Motion till riksdagen 2024/25:3319 av Leonid Yurkovskiy m.fl. (SD) med anledning av prop. 2024/25:86 Bättre förutsättningar för besöksnäringen i fråga om småskalig produktion av alkoholdrycker Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om gårdsförsäljning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en första utvärdering av gårdsförsäljningsreformen bör ske tidigt, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Under de senaste åren har antalet mikrobryggerier, whisky- och gindestillerier samt vinodlingar i Sverige ökat markant. Dessa verksamheter etableras ofta på landsbygden, där de skapar arbetstillfällen och bidrar till en levande landsbygd. Bland dryckes­entusiaster, både nationella och internationella, är intresset stort för att besöka dessa producenter och ta del av deras tillverkningsprocesser. Ett betydande hinder för dessa företag har varit förbudet mot att sälja sina egna produkter direkt på produktionsplatsen. Detta begränsar deras attraktionskraft som besöksmål, särskilt för internationella besökare som ofta har svårt att förstå det svenska alkoholförsäljningsmonopolet. Vi anser att de svenska producenterna av alkoholhaltiga drycker ska ges samma möjlig­heter till försäljning av de egna produkterna vid produktionsstället som finns i övriga EU, något som har förutsättningar att generera fler arbetstillfällen såväl inom besöks­näringen som inom bryggeri‑, destilleri- och vingårdsnäringen. Att tillåta gårdsförsäljning har efterfrågats länge och utretts tre gånger. Den senaste utredningen stod klar redan 2021. Det är därför mycket positivt att regeringen nu lagt fram konkreta förslag som möjliggör en begränsad form av gårdsförsäljning. Vi välkomnar förslagen, särskilt eftersom det även inkluderar destillerade drycker och inte kräver egen råvaruproduktion för att kunna sälja produkter. Dock menar vi att förslagen borde innehålla färre begränsningar. Begränsningar som vi motsatt oss är dels volymbegränsningar för såväl producenter som konsumenter. Att en portugis som reser till sitt favoritdestilleri i Sverige maximalt får köpa 0,7 liter whisky på plats kan endast beskrivas som ett antiklimax. Vidare har vi även motsatt oss krav på betald upplevelse i anslutning till köp. Det är inte rimligt att grannar till en vingård som för femte gången åker förbi för att köpa två flaskor vin inför en middag ännu en gång tvingas betala för ”upplevelsen”. Det är också beklagligt att de låga volymbegränsningar som föreslås i reformen för producenterna riskerar att verka tillväxthämmande och mot­verka själva syftet med reformen. Slutligen har vi motsatt oss att reformen ska vara tids­begränsad till sex år. Det är väldigt sällsynt att hantera politiska reformer på det sättet. Förslag på utvärdering av reformen I stället bör regeringen – för att säkerställa att reformen fungerar som avsett och identifiera eventuella oönskade konsekvenser – tidigt ge en myndighet i uppdrag att genomföra en utvärdering av gårdsförsäljningsreformen. En tidig utvärdering ger möjlighet att justera lagstiftningen vid behov och säkerställa att den bidrar till lands­bygdens utveckling och besöksnäringens konkurrenskraft. Leonid Yurkovskiy (SD) Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Christian Lindefjärd (SD) Tobias Andersson (SD) Eric Palmqvist (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:3029 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Jämlika villkor Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för en översyn av systemet med assistansersättning vid sjukhusvistelse och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna att förtydliga att habiliteringsstöd även ska gälla för beslut om daglig verksamhet enligt socialtjänstlagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en nationell uppföljning för att säkerställa att kommunerna fullföljer sina skyldigheter med det förebyggande arbetet kring våld mot funktionsnedsatta, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Målet för funktionshinderspolitiken är att personer med funktionsnedsättning ska ha likvärdiga levnadsförhållanden med övrig befolkning. De ska få det stöd som behövs och ges möjligheter till goda levnadsvillkor. Lagen om stöd och service (LSS) är en rättighetslag som innebär att en person ska få tillgång till någon av de insatser som lagen erbjuder så länge individen uppfyller de kriterier för behov som lämnas inom lagens ramar. LSS, och framför allt assistans­reformen, har blivit en frihetsreform som förbättrat livskvaliteten för många i behov av stöd och hjälp. Det är oroväckande att LSS ursprungliga intentioner, vad gäller personlig assistans, förefaller ha urgröpts genom illa förd politik, där besparingar görs inom assistansen för att klara en flyktingkris, där uppmaningen via regleringsbrev till Försäkringskassan är att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen, och inte minst genom begränsande domar. Insatserna i LSS måste värnas och likvärdiga förhållanden måste stå högst på agendan. Assistansersättning vid sjukhusvistelse När assistansberättigade vårdas på sjukhus är huvudregeln att det inte utgår någon assistansersättning, enligt Försäkringskassans vägledning. Ersättning vid kortare sjukhusvistelse kan dock beviljas om det finns särskilda skäl (106 kap. 25 § SFB). Enligt det allmänna rådet till 106 kap. 25 § SFB bör som kortare tid räknas en tid om högst fyra veckor (Riksförsäkringsverkets allmänna råd [RAR 2002:6] om assistansersättning). När det handlar om barn ska det bedömas om hjälpbehovet under en sjukhusvistelse faller under normalt föräldraansvar. Det kan få betydande konsekvenser för den enskilde att inte beviljas assistans­ersättning vid sjukhusvistelse. Sjukhuspersonal har ofta alldeles för många patienter och för mycket att göra, och det är inte alltid de har tid att hjälpa till med till exempel måltider, toalettbesök, förflyttningar eller övriga tidskrävande behov som kan finnas. Assistans som kräver ingående kunskap om dig är ett grundläggande behov enligt LSS. Behovet annan hjälp som kräver ingående kunskap handlar om behov av assistans som inte är rent praktisk, men som behövs för att du ska tillgodose ett grundläggande behov. Det kan handla om kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser där assistenten måste känna den assistansberättigade väl. Det kan handla om assistans där assistenten använder sin kunskap för att motivera till att äta, klä av eller på sig, sköta sin hygien eller kommunicera. Det finns också tillfällen när det handlar om assistans för att se till att den assistansberättigade inte skadar sig själv eller andra i form av så kallad aktiv tillsyn av övervakande karaktär. Sjukhusvistelse kan också leda till förödande konsekvenser för arbetsgivaren som kan tvingas säga upp assistenterna då ingen timersättning utgår och den enskilde riskerar att stå utan personliga assistenter efter en sjukhusperiod. Det är oftast viktigt med uppbyggda rutiner, samverkan och förtroende för en assistent, och detta kan gå förlorat i samband med en sjukhusvistelse. Många i behov av assistans blir mycket oroliga över detta och kan i vissa fall avstå från nödvändig sjukhusvård av rädsla för att tillfälligt förlora assistansen. Regeringen bör därför se över regelverket kring assistans vid sjukhusvistelse. Habiliteringsersättning på lika villkor Habiliteringsersättning är en ersättning kommuner kan välja att betala ut till personer som deltar i daglig verksamhet enligt LSS. Hur mycket kommunerna betalar är olika. Vissa betalar inget alls. Den gemensamma nämnaren är dock att ersättningen genomgående är skamligt låg och borde höjas. Regeringen har ekonomiskt uppmuntrat kommunerna att införa och höja ersättningen för daglig verksamhet, men några kommuner har ändå inte valt att söka pengarna eftersom de inte vet om stödet bara gäller för i år eller om de kommer att kunna söka stöd även åren efter. En del kommuner vill inte införa någonting för att sedan behöva ta bort det. Bidraget omfattar idag inte personer som deltar i daglig verksamhet enligt socialtjänstlagen, och detta skapar stor orättvisa mellan personer som utför samma arbete på samma arbetsplats. För Sverige­demokraterna är det självklart att habiliteringsstödet även ska omfatta beslut om daglig verksamhet enligt socialtjänstlagen. Våldsutsattheten inom LSS-verksamheter Personer med en funktionsnedsättning är många gånger särskilt sårbara för att utsättas för våld. Flertalet studier från USA och Kanada har visat att våldsutsattheten bland kvinnor med funktionsnedsättning är mer omfattande än våldsutsattheten bland kvinnor generellt. Forskning om våld mot funktionsnedsatta är begränsad, inte minst när det gäller våld mot manliga funktionsnedsatta. Personer med funktionsnedsättning riskerar inte bara att utsättas för våld och övergrepp av närstående personer, utan även av de som är anställda att bistå med assistans och vård. Skamligt nog så saknar många kommuner rutiner, inte bara för att upptäcka våldsutsatthet inom LSS-verksamheter, utan även rutiner för hur de ska agera när det uppdagas. Det är av stor vikt att kunskapen kring detta ökar, inte minst bland yrkesverksamma inom vård och omsorg. Hälso- och sjuk­vården har en nyckelroll i identifierandet av våldsutsatta personer med funktionsned­sättning. Det behövs en nationell uppföljning för att säkerställa att kommunerna fullföljer sina skyldigheter med det förebyggande arbetet kring våld mot funktions­nedsatta, samt att man vidtar de åtgärder som behövs när någon blir utsatt. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:2971 av Markus Wiechel m.fl. (SD) Ärekränkning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av brottsbalkens femte kapitel och tillkännager detta för regeringen. Motivering Den 30 september 2021 meddelade Hovrätten för Västra Sverige sin friande dom mot en före detta S‑topp i ett förtalsmål. Bakgrunden till målet var att politikern på sin blogg hade beskrivit anledningen till varför Göteborgs stad valde att ställa in ett panelsamtal i stadens regi. Men frågan borde aldrig ha hamnat i en svensk domstol. Anledningen till att den ändå gjorde det är att nuvarande lagstiftning på grund av sin otydlighet öppnar upp för civilrättsliga stämningar även där det offentliga samtalet borde skyddas av vår yttrandefrihet. Att personer som själva valt att vara en del av det offentliga samtalet, ser möjligheter till att inleda förtalsmål på detta sätt är en konsekvens av att lagen inte tydlig­are stadgar av vem och i vilken kontext ett uttalande görs. Exempel på detta är otydliga gränsdragningar när en person ska anses vara offentlig och när det kan anses finnas ett allmänintresse och därmed relevans för ett uttalande. Det är brottsbalkens femte kapitel som rör ärekränkning och det är här vi finner den första paragrafen som används när rätten har att hantera förtalsbrott: ”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.” I Sverige sticker denna lagstiftning ut just för att även en person som säger sanningen, alternativt tillåter spridning av uppgifter som redan florerar i samhället, kan komma att dömas för förtalsbrott. Lagen tar med andra ord inte hänsyn till om det som spridits är sant eller inte, alternativt handlar om redan kända uppgifter. Vidare finns ingen tydlig lagtext över andra omständigheter, som exempelvis om personen som anser sig ha blivit förtalad själv har bidragit till att sprida berörda upp­gifter innan det påstådda förtalsbrottet. En person kan komma att dömas till förtal trots att det som sprids är allmänt vedertagna uppgifter och kan anses ansvarig för uppgifter som en annan person har tillgängliggjort men som bedöms vara förtalsbrott (om exempel­vis en bloggare tillåtit någon annans kommentar på sin blogg). Således likställer lagstift­ningen direkt med indirekt spridning av uppgifter och även om spridningsgraden är närmast obefintlig kan en person dömas förhållandevis hårt för sitt påstådda uppsåt. Senast man ändrade detta stycke var i november 2017. Poängen med lagstiftningen anses vara att förhindra offentliga drev mot personer som exempelvis har sin bakgrund i gamla bråk eller brustna relationer. Av den anledningen syftar lagen till att begränsa individers möjligheter till uppsåt och spridning av information, oavsett om uppgifterna är sanna eller falska, alternativt på något sätt redan florerar i samhället. Även om det finns en god tanke bakom detta samt ett uppenbart behov av reglering, riskerar rådande lagstiftning att slå helt fel, vilket det finns flera exempel på. Ett av de kanske mest upp­märksammade senare exemplen på just detta är när Kristdemokraternas partiordförande erkände förtalsbrott trots att de uppgifter hon lämnat om en person dömd för mycket all­varlig brottslighet inte bara var helt korrekta, utan dessutom kända sedan tidigare. Den utpekade mannen hade bland annat själv helt öppet berättat om sin kriminella historia, redan innan vederbörande valde att bestrida partiordföranden i egenskap av ombud i ett mycket uppmärksammat rättsmål. Mot bakgrund av de uppenbara brister som finns i dagens lagstiftning, och som uppenbarligen inte följt utvecklingen i samhället, krävs en översyn av brottsbalkens femte kapitel i syfte att modernisera och förtydliga lagstiftningen kring ärekränkning. Markus Wiechel (SD) Carina Ståhl Herrstedt (SD) Alexander Christiansson (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:2006 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Långsiktiga förutsättningar för mänskliga rättigheter Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ta initiativ till att i lag förtydliga när schabloniserat föräldraavdrag ska göras och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att initiera arbetet med att utarbeta lagförslag som gör att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ger rätt till personlig assistans och tillkännager detta för regeringen. Motivering Den personliga assistansen utgör en grundläggande mänsklig rättighet och är alldeles avgörande för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Med personlig assistans ges alla rätt till deltagande, bidragande och självbestämmande samtidigt som det skapar möjligheter till rätt förutsättningar på lika villkor. Den personliga assistansen har haft en ganska dyster utveckling under lång tid, och Sverigedemokraterna vill se en stärkt assistans grundad på långsiktighet. Samtidigt har det nya föräldraavdraget inte gett det utfall som önskats – barn har snarare hamnat i kläm genom att föräldraavdraget har räknats dubbelt, vilket lett till att barn förlorat assistans istället för att få tillgång till det i större utsträckning. Här menar Sverigedemokraterna att regeringen behöver förtydliga i lag när schabloniserat föräldra­avdrag ska göras. Det finns majoritet i riksdagen för att se över hur alla grundläggande behov kan omfattas av den personliga assistansen, och vi menar att det är hög tid att initiera ett sådant arbete. Tidöavtalet Sverigedemokraterna har under lång tid prioriterat frågorna om stärkta rättigheter och möjligheter för funktionsnedsatta personer. Vi är därför glada över att Sverigedemo­kraterna, tillsammans med regeringen, kommit överens om en betydande reform som ska genomföras inom ramen för Tidöavtalet. Utifrån den utredning som publicerades 1 mars 2023 om ett statligt huvudmannaskap för personlig assistans (SOU 2023:9) ska åtgärder övervägas för att se över det statliga helhetsansvaret för personlig assistans i Sverige. Detta har remissbehandlats och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Vidare har partierna inom ramen för budgetpropositionen för utgiftsområde 9 beslutat att räkna upp timbeloppet för assistansersättningen med 3 procent, samt att halvera schablonen för föräldraavdraget i syfte att fler barn ska få rätt till assistans. Föräldraavdraget Den 1 januari 2023 trädde en lagändring i kraft som innebär att föräldraansvaret enligt föräldrabalken ska beaktas vid bedömningen av ett barns behov av personlig assistans genom att det görs schablonavdrag (föräldraavdrag) från barnets behov av hjälp med grundläggande behov och andra personliga behov enligt LSS. En förväntad konsekvens av införandet av det schabloniserade föräldraavdraget var att antalet barn med personlig assistans skulle öka. Eftersom denna ökning till stora delar uteblivit aviseras i budgetpropositionen att som en åtgärd halvera schablonen för föräldraavdraget i syfte att fler barn ska få rätt till assistans. Problemet med det uteblivna resultatet kvarstår dock, det görs fortfarande avdrag på ett sätt som inte var intentionerna med den nya lagändringen. Problematiken tycks ligga i att det nu istället görs dubbla föräldraavdrag av Försäk­ringskassan. Först drar Försäkringskassan bort timmar för vad de menar inte har med själva funktionsnedsättningen att göra – på resterande timmar görs sedan det nya schablonavdraget, vilket innebär att barnen hamnar i ett sämre läge än före lag­ändringen. Tanken i utredningen Stärkt rätt till assistans var att föräldraavdraget skulle dras från barnets totala hjälpbehov oavsett om dessa beror på en funktionsnedsättning eller inte. Det är olyckligt att lagstiftningen inte närmare reglerar när föräldraavdraget ska göras. Att halvera schablonen för föräldraavdraget är en bra åtgärd men det är orimligt att lagens intentioner inte tydligare framgår i lagtexten och därför bör ett förtydligande snarast göras så att lagens och lagstiftarnas intentioner upprätthålls. Grundläggande behov En riksdagsmajoritet bestående av C, L, KD, V, SD och MP har tidigare mandatperiod röstat för att utarbeta lagförslag som gör att samtliga hjälpmoment för alla grund­läggande behov ska ge rätt till personlig assistans. Då beslutet togs gällde det förvisso ett tilläggsdirektiv till en redan påbörjad utredning – en utredning som nu är presenterad och klar. Men andemeningen råder det inga som helst tvivel om, att det bör utarbetas lagförslag som gör att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ger rätt till personlig assistans. Det är hög tid att se människors behov i sin helhet och inte stycka upp dem. Nuvarande regering bör beakta tidigare tillkännagivande och bör ta de initiativ som behövs för att samtliga hjälpmoment för alla grundläggande behov ska ge rätt till personlig assistans. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1740 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Långsiktigt hållbar LSS Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över de samhällsekonomiska effekterna av LSS-insatserna samt konsekvenserna för andra stödsystem och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att hedra tillkännagivandet om att årligen redovisa hur det föreslagna schablonbeloppet för assistansersättning framräknats och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en indexerad finansieringsmodell bör vara på plats senast i budgetpropositionen för 2026 och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten och förutsättningarna för att ta bort åldersgränsen för rätt till assistans för funktionsnedsättning som inte uppenbart beror på normalt åldrande och tillkännager detta för regeringen. Motivering Lagen om stöd och service (LSS) är en rättighetslag som innebär att en person ska få tillgång till någon av de insatser som lagen erbjuder så länge denne uppfyller de kriterier för behov som lämnas inom lagens ramar. LSS, och framför allt assistansreformen, har blivit en frihetsreform som förbättrat livskvaliteten för många i behov av stöd och hjälp. Det är därför djupt oroväckande att LSS ursprungliga intentioner, vad gäller personlig assistans och andra livsavgörande insatser förefaller ha urgröpts genom illa förd politik där besparingar gjorts inom bl.a. assistansen för att klara 2015 års flykting­kris, och där uppmaningen via regleringsbrev till Försäkringskassan tidigare varit att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. Och dämpa kostnadsutvecklingen. Allt fler personer har nekats rätten till stöd på grund av den praxis som har skapats genom snäva tolkningar av domar, som en direkt följd av tidigare regeringars försumbarhet och nedmontering av reformen. De snäva tolkningarna av domarna är oförenliga med LSS ursprungliga intentioner och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Funktionsrätts­konventionen definierar vad personlig assistans är, och där beskrivs hur bedömningen av behov ska gå till för att säkra personens rättigheter. Det är hög tid att börja leva upp till den. Sverigedemokraterna värnar tanken bakom LSS att personer med funktionsned­sättning och omfattande behov av stöd och service skulle kunna vara inkluderade i samhällsgemenskapen och leva ett självbestämt liv. Lagens ursprungliga intentioner måste värnas och upprätthållas. Samhällsekonomiska effekter Sett ur ett historiskt perspektiv på kostnaderna för personlig assistans så behövde och fick personer med omfattande funktionsnedsättningar insatser även före assistans­reformen. En bidragande orsak till att intuitioner mer eller mindre försvann var att det ansågs vara för dyrt med institutionsvård och samma resonemang och samma drivkraft att minska kostnader har på senare tid inte sällan legat till grund för nedläggningar av exempelvis särskilda boenden och färre beviljade LSS-insatser. Det verkar tyvärr finnas en politisk föreställning om att personlig assistans är en dyr insats och att ett minskat antal assistansanvändare och färre beviljade LSS-insatser i allmänhet också innebär en besparing som samhället tjänar på. Detta synsätt är en förklaring till att tidigare regeringar velat spara på exempelvis assistansen. Det finns dock mycket som talar emot att det på det stora hela skulle vara en samhällsbesparing. Grant Thornton har på uppdrag av Vårdföretagarna tagit fram rapporten ”Den personliga assistansens samhällskostnader”. Rapporten visar att personlig assistans bedöms vara en kostnadseffektiv insats och är i jämförelse med andra omsorgsinsatser sannolikt varken billigare eller dyrare. Liknande slutsatser drar företaget Payoff i en undersökning de gjort på uppdrag av Riksförbundet FUB. Uppdraget bestod i att undersöka om hur minskade LSS-insatser påverkar samhällets ekonomi. Undersökningen visar att förbättringar inom LSS istället kan skapa stora samhällsekonomiska värden, värden i miljardbelopp. Det beror till exempel på att en beviljad LSS-insats kan leda till att anhöriga inte behöver stanna hemma från jobbet med barnet. De anhöriga avlastas och deras hälsa blir bättre med färre läkarbesök och sjukskrivningar som följd. Samhället skulle därför kunna få mer pengar om LSS blev bättre. Då rapporter oberoende av varandra kommer till i princip samma slutsats så känns det motiverat och angeläget att ta det på största allvar. Det är hög tid att ta ett samlat grepp kring kostnadsfrågan och de konsekvenser som minskade kostnader för assistans kan innebära. De samhällsekonomiska effekterna av insatserna med LSS bör utredas, och konsekvenserna för andra stödsystem för den enskilda, men också för anhöriga, bör särskilt belysas. Schablon av timersättningen för personlig assistans Assistansersättningen regleras i 51 kap. socialförsäkringsbalken (SFB) och lämnas med ett särskilt angett belopp per timme. Det eller de belopp som assistansersättning lämnas med ska för varje år bestämmas som schablonbelopp och ska enligt 51 kap. 11 § SFB, beräknas med ledning av de uppskattade kostnaderna för att få assistans. Enligt socialförsäkringsbalken ska således varje beslutat schablonbelopp för assistans­ersättning bestämmas och beräknas med ledning av de uppskattade kostnaderna för att få assistans. Därför vore det också högst relevant att regeringen framöver, årligen, i budget redovisar hur det föreslagna schablonbeloppet för assistansersättning framräknats, vilket också riksdagen i ett tillkännagivande i juni 2024 uppmanat regeringen att göra. Denna uppmaning har inför budgetpropositionen 2025 inte hörsammats men vi förutsätter att regeringen framöver hedrar och följer riksdagens uppmaning i tillkännagivandet, under förutsättning att inte någon indexering införts. Det är problematiskt att assistansersättningen över tid inte räknats upp i takt med övriga kostnads- och löneökningar. Tidigare uteblivna höjningar har lett till en kraftig underfinansiering, en underfinansiering som nu sakta men säkert håller på att återställas. Långsiktiga förutsättningar måste skapas och därför måste en långsiktig hållbar indexerad finansieringsmodell för assistansersättningen tas fram. Även i denna fråga har riksdagen gett ett tillkännagivande till regeringen om att göra en översyn av modellen för uppräkning av assistansersättningen. Regeringen uppger själv de har för avsikt att undersöka införandet av en indexering av schablonbeloppet och att frågan om hur det arbetet ska utformas bereds i Regeringskansliet. Sverigedemokraterna menar att frågan är så viktig att en sådan finansieringsmodell bör vara på plats senast i budget­propositionen för 2026. Åldersgräns för assistansersättning Det finns ingen nedre åldersgräns för att kunna få personlig assistans, men däremot finns det en övre gräns. För att få personlig assistans behöver man i dagsläget vara yngre än 66 år och 67 år från 1 jan 2026, en ändring kopplat till riktålder för pension. Om man redan har personlig assistans när denna gräns uppnås får man behålla assistansen, som därefter dock inte får öka i omfattning. Får man utökade behov efter den övre åldersgränsen är du hänvisad till insatser enligt socialtjänstlagen (SoL). Skillnaden mellan lagarna är bland annat att hjälp enligt LSS vanligtvis är utan kostnad, medan SoL-insatser är avgiftsbelagda. Den övre åldersgränsen för att få personlig assistans har på senare tid blivit starkt kritiserad. Det är fullständigt orimligt att sätta en åldersgräns för mänskliga rättigheter och inte kunna erbjuda sjuka personer ett värdigt liv, i vad som i många fall är de sista åren av deras liv. LSS har således en diskriminerande åldersgräns medans funktionsrätts­konventionen, som är bindande för Sverige, inte innehåller någon övre åldersgräns. Sverigedemokraternas uppfattning är att åldersgränsen helt bör tas bort så att funktionsnedsatta, om funktionsnedsättningen inte uppenbart beror på normalt åldrande, ges rätt till personlig assistans. Institutet för mänskliga rättigheter rekommenderar också i sin senaste rapport ”Hemma är någon annanstans” att den diskriminerande åldersgränsen för personlig assistans tas bort. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1546 av Jörgen Grubb m.fl. (SD) Barsebäcks kärnkraftverk 2.0 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bygga ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck av modernaste slag, med tillräcklig effekt för att täcka elbehovet i Skåne de närmaste 50 åren, och tillkännager detta för regeringen. Motivering I södra Sverige och framförallt Skåne har det under en längre tid varit problem med att säkra elbehovet. Orsaken till detta är både avsaknad av lokal basenergi och brister i nätet för elöverföring. Att Skåne återigen behöver ett kärnkraftverk kan inte vara tydligare. Redan 2019 stod Skåne inför akut elbrist. Flertalet större företag kunde inte öka sin produktion, då de nekades eltillförsel. Numera hanteras liknande problem med temporära lösningar, genom att starta upp fossileldade kraftverk i Karlshamn och Malmö, vilket vi inte ser som hållbart. Svenska kraftnät skriver i sin senaste rapport där de varnar för att det finns risk för att användare kan behöva kopplas bort från hela elsystemet för att undvika ett haveri. Enbart i Malmö beräknas energibehovet öka med uppemot 30 % inom 20 år, bland annat beroende på att elbilar, elbussar och regiontåg blir fler. I Staffanstorp väntas elanvändningen öka med 120 % fram till 2040 som en följd av att Microsoft byggt en serverhall i kommunen. Sedan 2005 när den sista kärnkraftsreaktorn i Barsebäck stängdes har Skåne inte kompenserats tillräckligt för det produktionsbortfall som uppstod. Elpriset har under lång tid varit som dyrast i södra Sverige och förväntas fortsättningsvis att vara det, enligt en rapport från Länsstyrelsen. Det är orimligt att elkonsumenterna i Skåne fortsatt ska tvingas bära kostnaden för det dåliga beslutet att i förtid lägga ner det förutvarande kärnkraftverket i Barsebäck. Åtgärderna som skulle säkra energitillgången i Skåne, med en kabel från norr till söder finns fortfarande inte på plats efter 15 år och lär inte vara det inom de närmsta 10 åren. Vi skånska ledamöter är medvetna om att nuvarande och kommande brist i tillgång till energi i Skåne både beror på avsaknad av lokal basenergi och bristfälligt elnät. Därför behöver vi ett nytt modernt och högeffektivt kärnkraftverk i Skåne, lämpligast i Barsebäck med sitt optimala läge. Med ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck med sin befintliga infrastruktur för energileverans och lämpliga läge, kommer de framtida behoven av energi att kunna tillgodoses även i Sveriges sydligaste landskap, Skåne. Idag är den moderna kärnkraften ett av de absolut säkraste och utsläppsmässigt renaste energislagen. Dessutom är den mycket prisvärd per tillverkad kWh, om man räknar utifrån faktiska kostnader och bortser från andra energislags subventioneringar. Jörgen Grubb (SD) Björn Söder (SD) Bo Broman (SD) Carina Ståhl Herrstedt (SD) Lars Andersson (SD) Linda Lindberg (SD) Magnus Persson (SD) Mikael Eskilandersson (SD) Patrick Reslow (SD) Patrik Jönsson (SD) Mona Olin (SD) Nima Gholam Ali Pour (SD) Victoria Tiblom (SD) Jessica Stegrud (SD) Charlotte Quensel (SD) Pontus Andersson Garpvall (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1367 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Ökad delaktighet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt omhänderta tillkännagivandet om att se över förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag samt att snarast återkomma till riksdagen med förslag och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör omhänderta tillkännagivandet om att se över förutsättningarna för avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att ta fram en förteckning över vilken samhällsviktig information som ska vara tillgänglig för så stor del av befolkningen som möjligt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa förbättrade möjligheter till utbildning och support i användningen av digital teknik och tillkännager detta för regeringen. Motivering Alla har rätt att vara en del av samhället på lika villkor, oavsett deras förutsättningar. Sverige är ett förhållandevis öppet och tolerant samhälle, men trots detta möter döva och synskadade personer begränsningar i sina rättigheter och möjligheter. Ledsagning, som är avgörande för deras rörelsefrihet, nekas allt oftare, och det finns tydliga ojämlik­heter mellan olika kommuner i Sverige när det gäller tillgång till ledsagarservice. Ur ett demokratiperspektiv är det viktigt att personer med funktionsnedsättningar får tillgång till viktig samhällsinformation på samma villkor som andra, exempelvis genom digitalt material, webb-tv eller olika typer av tolkning för funktionsnedsatta. Det behövs riktlinjer för vad som ska vara tillgängligt för funktionsnedsatta, och myndigheter och stora aktörer måste garantera att material och information är tillgängligt. Ledsagarservice För närvarande förlorar blinda och andra synskadade allt fler av de rättigheter och möjligheter som tidigare var självklara. Många blinda och personer med svår synned­sättning nekas ledsagning, trots att denna insats kan vara avgörande för att leva ett liv likt andras. Det som är naturligt för andra att göra på sin fritid anses inte alltid ingå i skälig levnadsnivå för personer med synnedsättning och då beviljas inte heller ledsagning. Detta hindrar särskilt barn och unga från att uppfylla sina behov av självständighet och frigörelse. Att ta med sig en familjemedlem på en dejt eller fest är kanske inte förstahandsvalet för de flesta ungdomar, men för unga med synnedsättning kan det vara enda lösningen för att ha möjlighet att kunna gå. Ledsagning är helt avgörande för livskvaliteten. Det finns två lagar som reglerar rätten till ledsagning, det är via socialtjänstlagen (SoL) och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Skillnaden mellan dem är att hjälp enligt LSS är gratis, medan hjälp enligt SoL oftast kostar. Kostnaden varierar dessutom runt om i landet och för vissa kan en timmes promenad kosta 400 kronor, vilket är fullständigt orimligt och leder inte sällan till hemmasittande, utanförskap och ofrivillig ensamhet. Detta skapar en ojämlik behandling i landet, där bostadsorten påverkar vilken hjälp och ersättning man får. När LSS infördes 1993 var grav synnedsättning ett skäl till stöd enligt lagen. Denna rätt har successivt försvunnit på administrativ väg, gissningsvis eftersom det har varit billigare för kommunerna. Lagen måste spegla de synskadades behov och därför menar vi likt Socialstyrelsen och Synskadades Riksförbund att en ny lag om ledsagning måste utredas. Socialstyrelsen redovisade i juni 2023 rapporten Förändringar av ledsagning över tid, och föreslår där att förutsättningarna för att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag bör utredas. Den rapporten har sedan dess varit under beredning inom Regerings­kansliet. Ingen utredning initierades och därför lämnade en tydlig riksdagsmajoritet i juni 2024 ett tillkännagivande till regeringen. Riksdagen tillkännagav då att regeringen bör se över förutsättningarna dels för avgiftsfri ledsagning för personer med synnedsättning, men också att reglera insatsen ledsagning i en särskild lag. Det är en viktig och prioriterad fråga och därför menar vi att regeringen skyndsamt bör omhänderta tillkännagivandet och återkomma till riks­dagen med förslag. Information och delaktighet Ur ett demokratiperspektiv är det viktigt att personer med funktionsnedsättning får tillgång till det växande medieutbudet, exempelvis webb-tv. Det är problematiskt om exempelvis en partiledardebatt inför ett val inte är tillgänglig för personer med hörsel­nedsättning eller andra funktionsnedsättningar. Även om det inte är möjligt att göra allt material tillgängligt för alla medborgare, är det viktigt att en översyn görs i takt med medielandskapets förändring. I april 2023 fattade riksdagen beslut om en ny lag om vissa produkters och tjänsters tillgänglighet och nu menar vi att det är hög tid att ta nästa steg. En förteckning över samhällsviktig information som bör vara tillgänglig för så många som möjligt ur ett tillgänglighetsperspektiv för funktionsnedsatta bör tas fram. Myndigheter och andra stora aktörer måste säkerställa tillgängligheten av sitt material och sin information t.ex. genom teckentolkning, syntolkning mm. Digital inkludering Det finns flera förslag och förbättringsområden för att minska de ökade klyftor som den snabba digitaliseringen har medfört. Exempelvis att förse mer teknisk utrustning med talsyntes, skapa möjlighet för alla att använda e-legitimation och öka förutsättningar och kunskap för användning av digital teknik. Digital inkludering handlar om enkla saker som att kunna använda sitt bank-id, ansöka om studiemedel på CSN:s hemsida, köpa en tågbiljett i mobilen eller skaffa information om olika samhällstjänster på nätet. Enkla, för den som kan det. Svåra eller helt omöjliga, för den som saknar kunskap eller nödvändig utrustning. Vardagliga saker som att läsa sin post, sköta sin ekonomi, teckna ett abonnemang eller boka ett läkarbesök på nätet är exempel på saker där digital inkludering kan öka oberoendet för alla och inte minst för den som är synskadad. Trots att digital inklu­der­ing leder till större oberoende så är det digitala utanförskapet bland äldre och inte minst bland äldre med synnedsättning mycket stort. Var femte person som är 65+ uppskattas ha synsvårigheter och många saknar idag mobilt bank-id. En stor andel uppger att de tycker att det är för svårt eller att de inte fått tillräckligt med träning eller utbildning i hur de ska göra. Synskadade måste få samma tillgång till digitala tjänster som alla andra. Den friheten skapas genom utbildning och att ny teknik görs tillgänglig även för personer med syn­svårigheter. Det behöver finnas ökad tillgång till stöd och träning som gör det möjligt för fler att använda e-legitimation, bland annat för att skapa likvärdiga möjligheter att ta del av service och e-tjänster inom sjukvård, inom bankvärlden och hos kommuner och myndigheter. För att stödja personer med synnedsättning, särskilt de som använder tal- eller punkt­skrift, är det nödvändigt med specifik utbildning för att komma igång och hålla sig uppdaterad. Många platser i landet saknar dock de kunskaper och resurser som krävs för att erbjuda detta stöd. Regeringen bör därför ge lämplig instans i uppdrag att säkerställa förbättrade möjligheter till utbildning och support i användningen av digital teknik. Det är så vi skapar ökad självständighet och möjlighet att själv styra över sitt liv, för personer med synnedsättning. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1366 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Socialtjänsten Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fortsätta arbetet med vägledning om barnkonventionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förbättra socialtjänsternas arbetsmiljö och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om bättre utbildning och specialisering för socionomer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att införa socialtjänstassistenter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt tillsyn över socialtjänsten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en nationell socialtjänstdatabas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om åtgärder för att stödja kommunerna med digitala verktyg för förebyggande insatser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om tydligare bestämmelser kring oanmälda hembesök och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bekämpa korruption och infiltration från gängkriminella och klaner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nationell uppföljning av antalet barn som placeras ett och samma familjehem och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fler placerade barn ska klara skolan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om uppföljning av barn som farit illa under placering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förlängd familjehemsplacering vid studier och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att införa barnombud för placerade barn och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att införa ett stöd för barn i tvister mellan vårdnadshavare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kompetens om utsatta barns behov hos all personal som arbetar med barn, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten till ökat stöd till barnrättsorganisationer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över hur en mer kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna kan se ut och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att stärka adoptionsstödet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utvidga bestämmelserna om orosanmälan till att också omfatta vuxna som utsätts för våld inom en relation, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att hedersförtryck av alla slag ska föranleda orosanmälan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om mer forskning kring våldsutövare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ställa krav på aktiva rehabiliterande åtgärder för att erhålla försörjningsstöd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stoppa försörjningsstödet till illegala migranter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att begränsa möjligheterna att missbruka försörjningsstödet och tillkännager detta för regeringen. Motivering Socialtjänsten är det svenska samhällets yttersta skyddsnät. Den finns till för att hjälpa människor i nöd, ge dem en grundläggande trygghet och bistå dem att återigen bli en aktiv del av vårt samhälle. Den finns också till för att förebygga missförhållanden, stödja särskilt familjer och skydda barn och andra grupper i behov av stöd. Ett väl fungerande skyddsnät är grundläggande för den individuella och gemensamma trygg­heten, och socialtjänstens funktion är helt avgörande för en fungerande tillvaro för individer i behov av stöd och sociala insatser. Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa alltid beaktas. Att väl avvägda insatser, hjälp och stöd sätts in för att ge utsatta barn en trygg och säker uppväxt är kanske ett av socialtjänstens allra viktigaste uppdrag. Arbetet med att förebygga en ogynnsam utveckling och minska risken för omfattande social problematik bland barn, unga och familjer och för att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer samt att stärka skyddet för utsatta barn, unga och vuxna är av oerhörd vikt. Målet är att alla barn ska få växa upp under trygga förhållanden, att främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, motverka kriminalitet, missbruk och utanförskap och upptäcka och skydda utsatta för våld och hedersrelaterat våld och förtryck. Socialtjänsten är i dag satt under hård press och personalen inom socialtjänstens olika verksamheter uttrycker oro över att inte räcka till. Med en hög arbetsbelastning ökar stress, oro och press, och viktiga livsavgörande beslut tas under dessa förhållanden. Risken att utsättas för hot och våld har ökat, och socialtjänstens medarbetare är efter en allvarlig desinformationskampanj extra utsatta. Det finns en fara att nödvändiga beslut dröjer eller i värsta fall uteblir på grund av rädsla. De centrala statsmakterna måste arbeta för att socialtjänsten ges de redskap som krävs för att kunna fungera. Därför har Sverige­demokraterna lyft vikten av stöd och handledning samt möjligheten till specialist- och vidareutbildning för att stärka kompetensen hos personalen. Barnkonventionen FN:s barnkonvention antogs den 20 november 1989. Konventionen innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter. Sverige var ett av de första länderna som skrev under konventionen, redan 1990. Sedan dess har statsmakterna kontinuerligt arbetat för att införa konventionens innehåll till svensk lag genom lagändringar och beslut, så kallad transformation. En särskild parlamentarisk kommitté, Barnkommittén, utredde också frågan närmare, och diskuterade särskilt ifall konventionen skulle över­föras till svensk lag i sin helhet, ord för ord, så kallad inkorporering. Man kom dock fram till att nackdelarna med en sådan metod övervägde fördelarna. Den förra regeringen beslutade dock att göra det ändå år 2020. Sverigedemokraterna ställde sig vid det tillfället tveksamma till tillvägagångssättet och såg istället fördelen med att fortsätta transformera svensk lag efter konventionen. Det är så den svenska demokratin arbetat med internationella konventioner i alla tider och garanterar att konventionen genomförs på rätt sätt. Konventioner är skrivna för att gälla mellan stater i enlighet med internationell rätt, och inte mellan enskilda individer, varför språket inte är lika precist, och processen att skriva konventioner är helt annorlunda. Det enda undantaget från denna regel är generellt sett Europakonventionen, som inkorporerades 1994, efter mer än fyra decennier av kontinuerlig transformering. Den är också relativt unik bland konventioner i det att det finns en särskild domstol, Europadomstolen, som kontinuerligt tolkar och utvecklar betydelsen av konventionen. Under tiden regeringen föreslog att barnkonventionen skulle bli svensk lag pågick dessutom redan ett omfattande utredningsarbete för att identifiera kvarvarande skillnader mellan svenska lagar och konventionens bestämmelser, genom Barnkonven­tionsutredningen. Att konventionen mitt i utredningsarbetet blev lag förändrade inte utredningens arbete alls. Sverigedemokraterna ansåg också att en ny parlamentarisk kommitté skulle utreda det fortsatta arbetet med att införliva barnkonventionen i svensk rätt och hur det skulle göras på bästa sätt. Oavsett vilken juridisk form barnkonventionen har i svensk rätt är det centrala för Sverigedemokraterna alltid att barnets bästa ska sättas i främsta rummet, och att vi måste fortsätta arbeta med att stärka barns rättigheter, precis som vi gjort i vårt land i generationer. Flertalet kommuner har rapporterat om svårigheter att anpassa sin verksamhet till barnkonventionen, vilket visar på fortsatt stora brister i den förra regeringens tillvägagångssätt. Sverigedemokraterna ser därför det som nödvändigt att fortsatt kartlägga och analysera behoven av eventuell fortsatt vägledning med tolkning och tillämpning. Socialtjänstens arbete Förbättra socialsekreterarnas arbetsmiljö Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för människors ekonomiska och sociala trygghet. De står ofta inför viktiga beslut som påverkar människors liv, och då inte sällan barns. Erfarenhet, kontinuitet och förtroende är viktiga förutsättningar för arbetet. Tyvärr är personalomsättningen hög bland socialarbetare och ofta tvingas man ta in hyrpersonal. Anledningen är ofta arbetsmiljön. Psykiska påfrestningar, såsom sömn­besvär, oro och ångest är vanligt. Flera studier från Arbetsmiljöverket visar att personer som jobbar inom sociala tjänster och offentlig förvaltning ligger över snittet vad gäller arbetsrelaterade besvär, och bland socialsekreterare var det i en studie så många som 34 procent som upplevt arbetsrelaterade besvär de senaste tolv månaderna. Arbetsmiljö­verkets granskning från 2018 visar på ”uppseendeväckande hög personalomsättning med tydligt tecken på flykt från arbetsplatsen och till viss del från yrket”.[1] Fackföreningen Vision visade i en rapport år 2022 att hälften av deras medlemmar inom socialt arbete överväger att lämna yrket. Det är uppenbart att socialarbetarnas arbets­miljö brister. Utöver detta är det också fråga om hotfulla och våldsamma situationer. Mer än var tredje person inom yrket uppger att de blivit utsatta för sådan behandling enligt Arbetsmiljöverkets granskning, men benägenheten att anmäla hot och våld är liten. Socialsekreterarna måste få stöd och hjälp i att anmäla mer och att känna sig trygga i detta. Ett viktigt steg har redan tagits, i och med de förslag som Utredningen om åtgärder för att minska offentliganställdas utsatthet presenterade i betänkandet Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier (SOU 2024:1). Frågan måste dock följas noga, så att hot och våld mot socialtjänsten inte normaliseras. Socialtjänsten är främst kommunernas ansvar. Att problemet är nationellt, och att arbetsmiljölagstiftning liksom socialtjänstlagstiftningen i stort är nationell, innebär dock att även statsmakterna har ett ansvar. Regeringen måste se till att socialtjänsten fungerar i hela landet och att kommunerna tar sitt ansvar. Bättre utbildning och mer specialisering för socionomer Grunden för socialtjänstens arbete är dess personal och den kompetens de besitter. Det finns tecken på att nyexaminerade socionomer lider av bristande kunskap kring hur man arbetar med unga kriminella. Vi är därför glada över att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna kunnat ta initiativ till en utredning om reformer i socionom­utbildningen. Utredningen (U 2023:04) skall senast i december 2024 lägga fram förslag kring bland annat att socionomstudenter skall få den kunskap och förmåga som krävs för att dels förebygga att barn och unga börjar begå brott, dels bryta en brottslig utveckling och förebygga återfall i brott. Även möjligheten till specialisering kring ungdomsbrottslighet och socialt arbete skall ses över. Sverigedemokraterna ser fram emot resultatet av utredningen och förutsätter att regeringen genomför de åtgärder som behövs för att ge socialtjänstens framtida anställde de förutsättningar som behövs för att förebygga brott och ta itu med vår tids samhällsutmaningar. Inför socialtjänstassistenter Som tidigare nämnts är socialtjänstens arbete påfrestande, och det finns problem med kompetensbrist, som ställs mot ökade personalbehov. Samtidigt finns dock en stor bredd i socialtjänstens arbete och en variation i vilka krav som ställs på personalen beroende på ärendetyper. I andra liknande yrken, såsom undersköterskor, sjuksköterskor och läkare inom sjukvården, eller assistenter, handläggare och beslutsfattare på flera statliga myndig­heter, gör man en uppdelning beroende på utbildning och arbetsuppgifter. Det är rimligt att enklare uppgifter går till personal med kortare utbildning och mindre erfarenhet och svårare uppgifter till personal med längre utbildning och mer erfarenhet. Det torde finnas goda möjligheter att på liknande sätt avlasta socialsekreterare genom att införa socialtjänstassistenter som kan ta över vissa arbetsuppgifter. Regeringen bör låta utreda frågan. Stärkt tillsyn och sanktioner Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) granskar den svenska vården och omsorgen utifrån lagar och regler. Ivo har vid flera tillfällen funnit att det förekommer allvarliga brister i socialtjänstens handläggning av ärenden som rör barn och unga. I Ivos slutredovisning av ett uppdrag att analysera socialtjänsternas arbete med barn- och ungdomsvård (S2019/01922) framgick till exempel att det fanns brister i dokumentation, barns delaktighet och handläggning av ärenden för barn och unga inom hela kedjan, från hantering av orosanmälningar till uppföljning av insatser och egenkontroll. Flera av bristerna var återkommande och kända sedan tidigare. Bristerna innebar att barn och unga riskerade att inte få sina behov av stöd, skydd och hjälp utredda och tillgodosedda. I värsta fall kunde det bidra till att barn skadades eller till och med avled. Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsmekanism, särskilt för barn som far illa. Det är inte acceptabelt att kommunernas socialtjänster återkommande misslyckas med sina kärnuppgifter. Tillsynen av socialtjänsten måste därför stärkas och det måste genomföras tydliga följdåtgärder vid allvarliga brister och upprepade försummelser. Vid upprepade brister inom landets socialtjänster måste tillsynen och sanktionerna vara tydliga. Det är därför glädjande att Utredningen om en effektivare tillsyn över socialtjänsten lagt fram sitt slutbetänkande En mer effektiv tillsyn över socialtjänsten (SOU 2024:25), med flera förslag om hur Ivos förmåga att utöva tillsyn och följa upp ärenden kan förbättras. Regeringen bör skyndsamt omsätta förslagen i konkret lagstiftning. Inför en nationell socialtjänstdatabas Socialtjänstens arbete utgår från de 290 kommunerna, och var och en av dessa har stor frihet i att på eget vis organisera socialtjänstens arbete. Detta gäller även användandet av digitala tjänster och verktyg, inklusive databaser och register. Sekretessbestämmel­serna är många och starka, vilket fått till följd att socialtjänsterna i olika kommuner har svårigheter att kommunicera med varandra, inte bara på grund av skillnader i system, men också rädsla för att göra fel i förhållande till sekretesslagstiftningen. Samtidigt är människor rörliga, reser och flyttar, varför det är vanligt att samma individ kan förekomma i olika kommuners socialtjänsters system. Problemet är välkänt och har varit föremål för utredningsarbeten i flera år. År 2019 skrev exempelvis Socialstyrelsen om behovet av att se över regelverket kring gallring och sökbarhet av orosanmälningar (Att göra anmälningar som gäller barn sökbara), medan Brottsförebyggande rådet (Brå) år 2021 skrev rapporten Informationsdelning mellan socialtjänst och polis. Den förra regeringen lät utreda frågan närmare, vilket efter tilläggsdirektiv från den nuvarande regeringen utmynnade i en departements­promemoria i maj 2023, Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn (Ds 2023:15), i vilken bland annat föreslogs lättnader kring sekretessen, särskilt mellan socialtjänster. I samtliga fall är det dock tal om kommuners egna databaser och ärendesystem, som förblir avskilda från övriga myndigheter. Ingenstans har frågan om en nationell databas för socialtjänsten tagits upp. En sådan databas skulle dels befria kommunerna från ansvaret att skapa egna databaser, dels drastiskt öka möjligheterna till samverkan mellan kommunerna. Samtidigt skulle Socialstyrelsens och andra myndigheters möjlighet att utöva tillsyn förbättras. Det skulle också minska risken att enskilda i behov av social­tjänstens stöd faller mellan stolarna och inte får det stöd från samhället de har rätt till. En sådan reform skulle slutligen gå i linje med trenden inom välfärden, mot mer gemensam infrastruktur och förenade system, och färre stuprör och vattentäta skott mellan verksamheter, såsom när det gäller journalsystemen inom sjukvården. Frågan bör utredas närmare. Digitala verktyg för förebyggande insatser En av socialtjänstens mest centrala uppgifter är att trygga människors sociala trygghet. Detta innebär ofta insatser för människor i kris, men även förebyggande arbete så att en kris inte uppstår senare. Ett exempel är arbetet kring separationer och skilsmässor. För de flesta föräldrar och deras barn utgör en separation eller skilsmässa en livskris, som kan få svåra följder på sikt när det gäller stress, ångest och depression. Det ligger i samhällets intresse att dessa kriser mildras, så att eventuella följdverkningar förebyggs. Av det skälet har man i Danmark tagit fram ett särskilt digitalt verktyg, samarbejde efter skilsmesse, som framgångsrikt använts i flera svenska kommuner. Att använda sig av digitala lösningar innebär att många människor kan nås på kort tid för en mycket liten kostnad, vilket gör programmet till ett synnerligen effektivt sätt att förbättra människors sociala trygghet. Även om detta program, och andra liknande digitala verktyg för socialtjänsten, fått viss spridning, har kommunerna emellanåt svårigheter att på egen hand använda sig av digitala lösningar. Myndigheten för digital förvaltning (Digg), E-hälsomyndigheten, och Socialstyrelsen gör redan nu vissa insatser i dessa frågor. Till exempel gav regeringen de tre nämnda myndigheterna i uppdrag att stödja kommunerna i hur de på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt kan använda artificiell intelligens (AI) inom socialtjänsten, ett uppdrag som slutrapporterades i januari 2024.[2] Sveriges kommuner och regioner (SKR) kom i sin tur med en rapport i april 2024 om vad det skulle kosta kommunerna att investera i digitala lösningar för socialtjänsten.[3] Det är tydligt att det behövs vidare insatser från nationellt håll för att få till stånd effektiva digitala lösningar och verktyg i detta område. Vanliga människor bör kunna få stöd via socialtjänstens verktyg utan att i sig kontakta socialtjänsten. I längden skulle sådana investeringar innebära en besparing, särskilt sett till de skador som kan före­byggas. Det skulle innebära en vinst inte bara för den enskilde och för familjerna, men också för samhället i stort. Regeringen bör vidtaga åtgärder för att stödja kommunerna i detta arbete. Oanmälda hembesök Socialtjänstens uppgifter är många och sträcker sig från att vaka över barns trygghet till att betala ut försörjningsstöd till personer som inte kan försörja sig själva. Det är självklart att ett visst mått av tillsyn och kontroll måste ingå för att säkerställa att barn inte far illa eller att det fuskas med försörjningsstödet. Socialtjänsten har därtill ett generellt förvaltningsrättsligt ansvar att utreda ärenden ordentligt och motverka fusk och missförhållanden. Även om socialtjänsten har flera olika verktyg för att kunna följa upp och kontrollera ärenden vid behov, saknas i princip en möjlighet att göra hembesök hos den enskilde, exempelvis för att kontrollera barns levnadsvillkor eller huruvida villkoren för försörjningsstöd är uppfyllda. Det är förstås rimligt att den enskilde gentemot det allmänna är skyddad mot husrannsakan och liknande intrång. Barns väl och ve är dock av sådan vikt att det måste finnas en tydlig möjlighet för socialtjänsten att likväl göra oanmälda hembesök om det kan gagna barnets bästa. Arbetet med att bekämpa välfärdsbrottslighet och bidragsfusk är också avgörande för samhället i stort, och inte minst den enskilda kommunen, varför det bör anses naturligt att en mottagare av försörjningsstöd tar emot oanmälda hembesök från socialtjänsten. Frågan har länge diskuterats i kommunerna, och Justitieombudsmannen har vid ett flertal tillfällen uttalat sig kritiskt om kommuner som genomfört oanmälda hembesök. Det är tydligt att frågan behöver regleras ordentligt i lag, för att färre människor skall fara illa, och för att bekämpa bidragsfusket. Bekämpa korruption och infiltration från gängkriminella och klaner Massinvandringen till Sverige har fått svåra konsekvenser för hela samhället, i allt från bostadsbrist till massarbetslöshet, fattigdom och bidragsberoende, kriminalitet och otrygghet. Invandringen från vissa kulturer har dessutom medfört att en för Sverige sedan många århundraden främmande företeelse fått allt större spridning, nämligen klaner och klanvälde. Dessa släktbaserade nätverk existerar bortom staten och dess normala institutioner och utgör i själva verket ett alternativ till staten, med egna trygghetssystem och rättskipningsanstalter, som i flera fall är djupt oförenliga, rentav fientliga, till grundläggande svenska värderingar och lagar. Dessa släktbaserade nätverk har ofta en stark koppling till regelrätta kriminella organisationer, gäng och ligor. Exempelvis kan en kärna i ett kriminellt nätverk vara släktbaserat. Dessa klaner och nätverk har fått en sådan stor spridning i samhället att det numera föreligger en allvarlig risk att de skall infiltrera samhällsorgan och myndigheter. Det har i media och i rapporter beskrivits hur anställda på flera myndigheter sagts upp efter att det framkommit att de spridit hemligstämplad information till sådana nätverk eller fattat oriktiga beslut för att gynna dem. Eftersom socialtjänsten även arbetar med personer med skyddad identitet är detta särskilt farligt för exempelvis våldsutsatta kvinnor. Statsmakterna bör därför särskilt vinnlägga sig om att socialtjänsten får det stöd och det regelverk som behövs för att effektivt skydda sig från infiltration från släktbaserade och kriminella nätverk. Detta måste omfatta såväl sekretesslagstiftning som bestämmelser kring anställningsförfaranden, frågor om kommunala verksamheters skyddsklassning, och ett närmare samarbete med Polismyndigheten, liksom andra myndigheter. Trygga placeringar med barnets bästa i fokus Antal barn som placeras i familjehem Barn som behöver samhällets vård kan bland annat få denna genom att placeras i ett jour- eller familjehem. Sådana hem utgörs av familjer som är villiga att ta in behövande barn för att bo med dem, antingen under en kort tid, som jourhem, eller för en längre tid, som familjehem. Jour- och familjehem utses av kommunernas socialtjänster. Socialtjänsten skall enligt lag anmäla till Ivo om fler än tre barn kommer placeras i ett och samma jour- eller familjehem. Det finns dock egentligen ingen övre gräns för hur många barn som faktiskt får placeras i ett familjehem samtidigt. Om flera kommuner placerar i samma hem kan ansvaret gentemot Ivo dessutom missas. En kommuns socialtjänst behöver heller inte inledningsvis få eller ha vetskap om att fler barn är eller blir placerade i samma boende. Risken finns att socialtjänsten inte förmår säkerställa att placeringen är lämplig för barnet. Det finns alltså uppenbarligen luckor i regelverket, något som kan riskera barns bästa. Det har i media framkommit uppgifter om att bland annat ett familjehem i Skåne haft tio barn placerade hos sig samtidigt. När stat och kommun omhändertar barn är det för att barnet ska få en bättre tillvaro, bli sett, få omsorg, stöd och hjälp och få vara en del av en familj. Det kan säkerligen finnas hem som kan hantera ett större antal barn, och de bör då på något sätt certifieras för detta. Det är dock ytterst tveksamt om dagens regelverk har barnets bästa för ögonen. Det behövs regelverk som är mer kvalitetssäkrat, för att säkerställa statistik och registrering av hur många barn ett familjehem har placerat hos sig. Sverigedemokraterna noterar därvidlag att Utredningen om barn och unga i samhällets vård (S 2021:06) i november 2023 presenterade betänkandet För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66), i vilket bland annat föreslås att Ivo skall upprätt­hålla ett register över familjehem. Vi välkomnar detta som ett första steg mot en bättre fungerande ordning för denna viktiga omvårdnadsanstalt och emotser kommande lagförslag som tryggar utsatta barns rättigheter. Fler placerade barn skall klara skolan Barn som placerats i samhällets vård har det ofta svårt i skolan. Av Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorg Lägesrapport 2024, framgår att knappt hälften av de barn som placerats i samhällets vård var behöriga till gymnasiet vid 17 års ålder, mot 85 procent av icke-placerade. Bland icke-placerade hade över 80 procent en treårig gymnasieutbildning vid 20 års ålder, men bland placerade var det närmare 45 procent. Resultaten har varit i princip oförändrade i flera år. Ofta beror placerade barns skolmisslyckanden på den utsatthet de levt med, men även på luckor i skolgången och stress i kombination med låga förväntningar. Något som dock givit lovande resultat för dessa barn är de modeller för ett strukturerat samarbete mellan skola och socialtjänst kring placerade barns skolgång som utvecklats i vissa kommuner och där man systematiskt följt upp barnens kunskapsnivå. Här kan särskilt SkolFam – skolsatsning för barn i familjehem nämnas. Det finns forskning som visar att godkända skolresultat har en stor skyddande verkan för dessa barn och att det går att vända resultaten. Socialstyrelsen har också, tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket, tagit fram ett särskilt stöd för socialtjänsten för att placerade barn och unga ska få en kontinuerlig skolgång när placeringen innebär skolbyte. Regeringen bör därför agera för att barn som placerats i samhällets vård skall få det stöd och den hjälp som krävs för att klara skolan och få goda förutsättningar inför vuxenlivet. Uppföljning av barn som farit illa under placering Oavsett hur hårt samhället arbetar finns alltid en risk att barn i samhällets vård far illa som en följd av sin placering. Det kan exempelvis röra sig om olämpliga familje­hems­föräldrar, olämplig personal i ett hem för vård och boende (HVB-hem), eller andra barn i statliga Sis-boenden. Över tid har flera fall uppdagats då barn som farit illa sedan lämnats vind för våg utan någon särskild uppföljning som kan tänkas påkallad efter exempelvis trauman. Behovet av eftervård är stort och därför skall sådan erbjudas i högre grad än i dag. Lagstiftningen har i viss mån rört sig i denna riktning på senare tid. År 2022 infördes den så kallade lex Lilla Hjärtat, om uppföljning av situationen för tidigare placerade barn. Lagändringen kom till med anledning av det ökända fallet med flickan som kallats Lilla Hjärtat, som efter en långvarig familjehemsplacering tvingades flytta hem till sina biologiska föräldrar, som snart efteråt orsakade flickans brutala död. Fallet fäste uppmärksamheten på vikten av att följa upp socialtjänstens placeringar och att det allmännas ansvar inte slutar efter en placering. Detta blir än viktigare när det rör sig om barn som farit illa under placeringen. Det allmänna måste därför säkerställa att korrekt och rimlig behandling i högre utsträckning än i dag erbjuds barn som varit placerade och farit illa. Det måste ske individanpassat och målmedvetet, så att barn som redan är i en utsatt situation kan få det stöd de behöver, och hjälp att i framtiden leva ett bättre och mer självständigt liv. Regeringen bör låta utreda frågan vidare. Förlängd familjehemsplacering vid studier Föräldrar är underhållsskyldiga gentemot sina barn till dess att de fyller 18 år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt kvarstår underhållsskyldigheten till dess att barnet fyller 21 år. Detta innebär i praktiken en rätt enligt lag att få bo kvar med sin familj. Detta gäller dock inte unga som är familjehemsplacerade. Det finns inget krav i lag att erbjuda dessa ungdomar fortsatt placering, och de förlorar därför ofta sitt familjehem när de fyller 18 år. För en del av dessa unga vuxna fungerar övergången till ett eget liv med egen bostad bra, medan andra har mycket svårare att hantera separationen och förändringen när de ofrivilligt tvingas flytta från sitt ”hem”. Det är inte sällan unga som har en tuff barndom bakom sig, med separationer och trauman, och de har inte alltid ett eget skyddsnät att falla tillbaka på. Parallellt med eventuella studier på gymnasiet skall de söka bostad och klara sig själva. Vi menar att unga som före 18 årsdagen har varit familjehemsplacerade ska få vara kvar i familjen efter myndighetsdagen om de själva önskar det, och till dess att de har slutfört sin gymnasieutbildning alternativt fyllt 21 år. Vi ser därför med glädje på att Utredningen om barn och unga i samhällets vård i sitt betänkande För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66), i enlighet med riksdagens uppmaning, har föreslagit just reformer i denna riktning. Vi förutsätter att regeringen skyndsamt implementerar denna reform, som kommer ge fler unga människor i behov av stöd en ärlig chans att växa upp och bli en del av samhället. Reformering av tvångsvården av barn Det är nu mer än åtta år sedan Utredningen om tvångsvård för barn och unga lade fram sitt slutbetänkande Barns och ungas rätt vid tvångsvård – Förslag till ny LVU (SOU 2015:71). De förslag som utredningen lämnade skulle stärka barnrättsperspektivet och ge ökad rättssäkerhet för barn och unga, där barnets bästa stärks särskilt för dem som är i behov av samhällets vård eller tvångsvård. Dessvärre finns alltjämt stora brister. Sveriges tvångsvård av barn och ungdomar har istället länge omgärdats av ständig rapportering om missförhållanden och vanvård, inte minst när det gäller de boenden som Statens institutionsstyrelse, Sis, ansvarar för. Det har förekommit öppen drog­användning, personal som själva engagerats i brottslighet, våld och övergrepp mellan barn, och stark närvaro av kriminella organisationer. Det är uppenbart att samhället misslyckats när det gäller att vårda de barn som behöver allra mest stöd och hjälp. Inte bara regelverket för omhändertagande av barn, men också former och systemet för detta, måste förändras. Sverigedemokraterna har därför tillsammans med regeringen beslutat Utredningen om en reform av den statliga barn- och ungdomsvården för en trygg och kvalitativ vård (S 2024:01), som senast den 25 april 2025 skall se över den statliga barn- och ungdomsvårdens uppdrag och organisation, och föreslå åtgärder för att stärka barnrätts- och rättssäkerhetsperspektivet inom den statliga barn- och ungdomsvården. Vi förutsätter att regeringen gör sitt yttersta för att komma till rätta med bristerna, och fortsätter följa denna viktiga fråga. Barns rätt till hjälp och stöd i samhället Barnombud Barn som är placerade i hem enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller placerade enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) på institutioner känner ofta att ingen lyssnar på dem. Redan utsatta barn och unga som befinner sig under samhällets vård för att skyddas och vårdas har vittnat om hur de utsatts för övergrepp, men inte blivit trodda eller lyssnade på. Att befinna sig i en sådan utsatt situation utan att på något sätt kunna påverka sin egen situation ger en känsla av vanmakt och kan resultera i revolt, självskadebeteende eller annat destruktivt beteende. Barnens rätt i samhället måste stärkas. Vi måste säkerställa att deras röster blir hörda, att missförhållanden uppdagas för att kunna säkerställa ett tryggt och säkert omhändertagande och att placeringarna fyller sitt syfte. Utredningen om barns möjligheter att utkräva sina rättigheter, föreslog i sitt betänkande Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (SOU 2023:40), från augusti 2023, en försöksverksamhet med statsbidrag till barnrättsbyråer som bedriver verksamhet med barnombud. Frågan bereds i detta nu av regeringen, och Sverigedemokraterna följer frågan med stort intresse. På samma sätt föreslog Utredningen om barn och unga i samhällets vård i betänkandet För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66) att barn och unga i samhällsvård ska få en särskilt utsedd barn- och ungdomshandläggare som på olika sätt skall ansvara för att barnet får den vård som beslutats, på rätt sätt. I detta förslag är dock handläggaren alltjämt en tjänsteman hos socialtjänsten, vilket framstår som otillfredsställande ifall barnets rättigheter också mot socialtjänsten skall tillvaratas. Sverigedemokraterna föreslår därför införandet av barnombud, som är oberoende av socialtjänsten och andra myndigheter. Barnombudet ska finnas som stöd för den unge, mellan familjehem, institution och socialtjänst. De ska ges möjlighet till insyn i barnets förhållanden, boendemiljö och övriga omständigheter av vikt, såsom hur det omkost­nads­bidrag som ges för att stärka barnets ekonomiska rätt används för familjehems­placerade. Regeringen bör låta utreda frågan vidare. Barns rätt och stöd i tvister mellan vårdnadshavare Vårdnadstvister är svåra, inte minst när det går så långt att frågan måste avgöras i domstol. Det är särskilt slitsamt och destruktivt för barnen. Trots att vårdnadstvister i allra högsta grad handlar om barnen, är det inte sällan just de som råkar mest illa ut och kan hamna i kläm när föräldrarna inte är överens. Av denna anledning är det av extra stor vikt att barnet ges ett ordentligt stöd genom processen. Barnet behöver ges relevant information och rätt att komma till tals i olika instanser som hanterar vårdnadstvister, även i de fall då samtycke saknas från en förälder. Barn har rätt till sina föräldrar, inte tvärtom. Fokus ska ligga på barnen vid vårdnadstvist i domstol. För att säkerställa att barnets bästa alltid beaktas bör barnet få stöd i vårdnads­processen genom en särskild stödperson som är med genom hela processen. Personen kan med fördel utses av socialförvaltningen och är då barnets stöd under och efter en vårdnadstvist. Frågan bör utredas närmare. Kompetens om utsatta barns behov hos all personal som arbetar med barn All personal som arbetar med barn, såsom personal inom förskola och skola, behöver ha kompetens för att kunna uppmärksamma signaler hos barn som far illa. Det kan exempelvis gälla barn som är utsatta för övergrepp, utnyttjande eller vanvård. Denna kompetens behöver ingå i utbildningar för förskole- och skolpersonal, det behöver finnas handlingsplaner i förskolor och skolor och det behöver förtydligas i berörda tjänster. Personalen har anmälningsplikt sedan mycket länge, vilket är bra och nödvändigt. Vi noterar också att en utökad anmälningsplikt utreds, för att exempelvis kunna rädda barn som tvingas leva illegalt i Sverige som en del av skuggsamhället. Trots detta missas uppmärksammandet av barn som far illa i hemmet, i skolan eller på annan plats i livet. Det är ofta svårt att veta hur ett barn har det, men det förekommer också att barn saknar uppmärksamma vuxna för stöd. Regeringen bör därför säkerställa att det på alla nivåer och instanser finns rätt kompetens kring dessa frågor, bland personer som arbetar med barn. Ökat stöd till barnrättsorganisationer Det offentliga, med stat, region och kommun, har det yttersta ansvaret för att barn inte far illa i samhället. Det är dock inte alltid det offentliga räcker till, av flera olika anledningar. Det kan också finnas tillfällen då andra parter kan göra ett bättre jobb, exempelvis olika organisationer och föreningar. Det finns flera organisationer och föreningar som verkar för barns bästa. Deras verksamhet, som innebär direkt stöd till barn och ungdomar i besvärliga situationer, är ovärderlig. En sådan organisation är Barnens Rätt i Samhället (Bris). De bedriver bred verksamhet, exempelvis i form av hjälplinjer dit barn kan ringa in och prata med en kurator, projekt för att bryta psykisk ohälsa, skydd och stöd vid upplevt våld med mera. Även påverkansarbete bedrivs, för att barns röster och rättigheter ska lyftas fram. En annan organisation är Ecpat, som arbetar för att motverka sexuell exploatering av barn, exempelvis genom en anmälningsfunktion och samverkan med polis och internet­leverantörer. Organisationen Maskrosbarn vänder sig till barn och ungdomar som växer upp med föräldrar som har missbruk eller psykisk ohälsa och/eller utsätter barnet för våld. Stödet innebär bland annat samtalsstöd, stöd i gruppform med andra ungdomar samt olika stärkande och avlastande aktiviteter. För flera av organisationerna bygger verksamheten på olika former av gåvor från företag och privatpersoner eller från medel från fonder samt bidrag. Mot bakgrund av det angelägna arbete som organisationerna bedriver bör möjligheten till ökat nationellt stöd riktat till projekt och stödverksamhet för utsatta barn i Sverige ses över. En kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna Att adoptera är en fantastisk möjlighet att bli förälder, bilda familj och välkomna en ny medlem till familjen. Det är också en möjlighet och en ljusglimt för de barn som saknar familj och som erbjuder dem en möjlighet att få en trygg och familjär uppväxt. Samtidigt är det viktigt att varje adoption alltid utgår från barnets bästa. Adoption är reglerat i såväl svensk lag som mellanfolkliga konventioner, och det är viktigt att internationella adoptioner är säkra och sköts på rätt sätt. De adoptioner från Chile som ägde rum mellan 1970 och 1990, då barn togs från sina föräldrar och adopterades bort mot deras vilja och kännedom, får inte upprepas. Staten måste så långt som möjligt garantera att var internationell adoption sker på ett lagligt och etiskt sätt. Av det skälet är huvudregeln i Sverige att internationella adoptioner skall göras genom särskilt auktoriserade adoptionsorganisationer. Endast i undantagsfall tillåts så kallad enskild adoption, som vid släktskap. Under de senaste åren har dock antalet adoptioner sjunkit markant. I början av 00‑talet skedde över 1 000 internationella adoptioner om året, mot färre än 150 de senaste åren, en minskning mer än närmare 90 procent. Trenden är densamma i hela västvärlden. Minskningen av antalet förmedlade barn påverkar den ekonomiska situationen för de auktoriserade organisationer som arbetar med adoption. Detta riskerar att leda till att barnets bästa blir sekundärt för dessa organisationer. Sverigedemokraterna anser därför att regeringen bör se över hur en mer kvalitetssäker och långsiktig finansiering av adoptionsverksamheterna kan se ut. Ett stärkt adoptionsstöd Vid internationella adoptioner kan adoptanter, alltså de som vill adoptera ett barn, ansöka om ett adoptionsbidrag hos Försäkringskassan. Bidraget uppgår till 75 000 kr. Då bidraget infördes var det för att även hushåll med svag ekonomi skulle ha möjlighet att adoptera, till gagn för både barnet och samhället. Kostnaden för adoptioner har dock stigit markant de senaste åren medan bidraget har varit oförändrat sedan 2001. Detta försämrar förutsättningarna för främst resurssvaga hushåll att adoptera, vilket påtalades i Inspektionen för socialförsäkringens rapport Att adoptera, en ekonomisk fråga (ISF Rapport 2016:9). Av rapporten framgick bland annat följande: Adoptionsbidraget utgörs av ett fast belopp som har varit nominellt oförändrat sedan år 2001. I reala termer har bidraget därför sjunkit. Samtidigt har kostnaderna för adoption ökat kraftigt, mycket snabbare än konsumentpriserna och den genomsnittliga lönenivån, under samma period. Idag täcker adoptionsbidraget cirka 20 procent av den genomsnittliga kostnaden för adoption. [4] Inspektionen nådde slutsatsen att adoptionsbidraget ökar benägenheten att adoptera, främst för familjer med lägre inkomster. Ett stärkt bidrag har en omfördelande effekt som gör att även hushåll med medelinkomst eller låg inkomst får en större möjlighet att adoptera. Inspektionen rekommenderade att adoptionsbidraget skulle höjas, uppräknas löpande mot exempelvis konsumentprisindex, och att en behovsprövning borde utredas. Sverigedemokraterna ansluter sig till fullo till inspektionens rekommendationer och anser att frågorna bör utredas så att möjligheten till adoption inte blir en klassfråga, utan öppen för alla, och att alla barn kan få ett kärleksfullt hem. Våld i nära relation – ett stort samhälls- och folkhälsoproblem och ett brott mot mänskliga rättigheter Förebyggande arbete – orosanmälan för våld i relationer Våld i nära relationer har varit ett gissel i alla tider, men på senare tid har det uppmärk­sammats mer och mer inom såväl medierapportering som forskning. Enligt Brotts­före­byggande rådets statistik polisanmäldes 30 600 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2023. I 80 procent av fallen var kvinnan bekant med förövaren. Dessutom anmäldes 1 137 fall av grov kvinnofridskränkning. Mörkertalet är dock stort eftersom en stor andel våldsutsatta aldrig anmäler de övergrepp som de utsätts för i den nära rela­tio­nen. En uppskattning är att runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls. Samtidigt finns stora brister i samhällets förmåga att hantera relationsvåldet. I en nylig rapport om kommuners och regioners arbete med olika former av relationsvåld konstaterade Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, mycket omfattande brister i stora delar av landet.[5] Det är uppenbart att det är svårt att bekämpa våldet, i synnerhet om det råder brist på information och om missförhållanden kommer i dagen först när våldet är ett faktum. Det behövs ordentliga åtgärder för att öka tillgången till information om missförhållanden och förebygga våldet. Samhället har över tid rört sig mer och mer mot att just förebygga olika former av missförhållanden och asocialt beteende, snarare än att endast svara på det när det väl är för handen. Ett exempel är Utredningen Framtidens socialtjänsts betänkande Hållbar socialtjänst En ny socialtjänstlag (SOU 2020:47), som föreslagit att socialtjänsten i större utsträckning skall arbeta förebyggande. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet, och vi ser fram emot att den omsätts i lagstiftning så snart som möjligt. Ett grundläggande problem är dock att socialtjänsten saknar information om sådana missförhållanden som faller inom ramen för våld i nära relationer. Det finns visserligen ett sedan åtminstone år 1918 lagstadgat krav på alla offentliganställda att utan dröjsmål anmäla oro att barn far illa, en så kallad orosanmälan. Detta gäller dock endast barn. När en 17-åring fyller 18 finns alltså ingen skyldighet att orosanmäla, och i princip inte heller om det är modern i familjen som blir utsatt för våld, snarare än barnet. Detta är förstås orimligt, och innebär ett tydligt hinder i arbetet att förebygga våld i relationer. Lagkravet att orosanmäla bör således utvidgas till att inte endast gälla föräldrars våld och bristande omvårdnad av sina barn, utan även vuxna i en relation, oavsett om det finns barn i relationen. Detta skulle innebära att det offentliga kunde få vetskap om missförhållanden och risker, samt sätta in åtgärder, innan ett barn kommit till världen. Det skulle också innebära att samhället på allvar kunde arbeta preventivt med våld inom relationer. Kravet att orosanmäla gäller som sagt endast offentliganställda, men sedan åtminstone 70-talet uppmanas var och en att orosanmäla. När detta för första gången föreslogs, av barnavårdskommitténs utredningsbetänkande år 1957, förkastades förslaget, bland annat när flera remissinstanser uttryckte stark kritik om att förslaget var ”främmande för svensk rättsordning, saknar praktisk betydelse och torde vara ägnad att ge upphov till ett angiveri av icke önskvärd karaktär”.[6] Likväl infördes en sådan bestämmelse om ”angiveri”, och torde i dag vara fullständigt självklar i samhället. Rimligtvis bör det förhålla sig på ett likartat sätt när det gäller orosanmälan om våld i relationer mellan vuxna: alla människor bör uppmanas att meddela socialtjänsten ifall de befarar våld eller liknande missförhållanden i en relation. Vad gäller vilka specifika förhållanden som skall föranleda en orosanmälan av detta slag bör saken bli föremål för en särskild utredning. Det torde dock vara självklart att bedömningen bör vara lika bred som när den gäller orosanmälan gentemot ett barn. I valet mellan att orosanmäla eller inte, kräver omtanken om människors väl och ve att man anmäler. Hedersförtryck skall föranleda orosanmälan Orosanmälningar bygger på socialtjänstlagens skrivning om att anmäla till social­tjänsten vid misstanke eller oro att ”barn far illa”. Uttrycket ”far illa” är relativt brett definierat, och kan omfatta mycket. Socialstyrelsen skriver i sin handbok (2022): Det kan exempelvis handla om barn och ungdomar som i hemmet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse eller familjer där det förekommer allvarliga relationsproblem mellan barnet och övriga familjen. Denna breda definition kan vara till fördel för att så många former av missförhållanden som möjligt skall uppmärksammas. Den kan dock även bidra till ett bristande djup, med följden att viktiga faktorer inte tas på tillräckligt stort allvar. Socialstyrelsen har exempelvis givit ut broschyren Att möta barn som kan vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, som är riktad mot anställda inom hälso- och sjukvården. I broschyren beskrivs hur hälso- och sjukvården i vid misstänkta fall av hedersförtryck skall ”överväga” att orosanmäla, snarare än att utgå från att man alltid skall orosanmäla i sådana fall. Detta blir än mer stötande när man beaktar att de konkreta passagerna handlar om barn som utsatts för brutal könsstympning eller där föräldrarna vill att sjukvården anställer en oskuldskontroll. I sådana fall måste det anses otänkbart att inte omedelbart orosanmäla. För att samhället skall stå bättre rustat att bekämpa denna typ av nya, osvenska värderingar och former av förtryck, bör statsmakterna tillse att ansvariga myndigheter tar olika former av hedersförtryck eller annat våld på större allvar. Det kan ske dels genom ett förtydligande i socialtjänstlagen, dels genom att Socialstyrelsen eller annan lämplig myndighet får i uppdrag att genom föreskrifter inskärpa allvaret i heders­förtrycket. Mer forskning kring våldsutövare De som utsätter närstående för våld är en heterogen grupp. Det finns de med missbruks-problem och andra som behöver kvalificerad psykiatrisk vård. En del är, förutom sitt våldsutövande, väl fungerande personer i samhället, och andra utövar våld mot såväl andra som närstående. Utbudet av insatser mot den som utövar våld behöver därför vara mycket brett – alltifrån omhändertagande av Kriminalvården, rättspsykiatrin eller andra myndigheter till någon form av kvalificerad vård- och behandlingsinsats, eller insatser från socialtjänsten. Ibland kan enklare samtalsstöd och andra insatser av mindre ingripande karaktär vara tillräckligt. Hanteringen av våldsutövare i Sverige har tidigare haft sin tyngdpunkt kring våld som ett brott och har kretsat kring kriminalvård (SOU 2015:55). Därför är det angeläget att forskning genomförs och att det stöd och den vård som socialtjänsten ålagts bygger på evidensbaserade metoder. De modeller som används i Sverige i dag är ofta hämtade från andra länder eftersom forskning som rör insatser för våldsutövare görs i väldigt liten omfattning i Sverige. Socialstyrelsen har dock genomfört några analyser där resultat tyder på att flera av dessa program visar på försiktigt positivt resultat. Det är dock uppenbart att det råder en kunskapsbrist och att mer forskning behövs för att kunna förstå hur personer som kan begå våld i relationer kan identifieras, deras gärningar förebyggas och de själva rehabiliteras. Försörjningsstödet Ställ krav på aktivt deltagande i behandling för att erhålla försörjningsstöd Försörjningsstödet är ett viktigt skyddsnät för att människor som hamnat snett i livet skall få möjlighet att ta sig upp igen. Med försörjningsstöd kan individer få tillfällig hjälp med livets nödtorft, såsom pengar till hyra, mat, kläder, hygienartiklar och liknande. Samtidigt måste försörjningsstödet skyddas från missbruk, och därmed omgärdas av skyddsmekanismer så det inte används på fel sätt. En självklarhet i alla tider har exempelvis varit att individen ställer sig till arbets­marknadens förfogande för att kunna erhålla försörjningsstöd. Med tiden har detta rekvisit utvidgats på ett föredömligt vis, exempelvis genom att invandrare skall lära sig svenska, något som infördes så sent som år 2021, med stöd av Sverigedemokraterna. Det finns dock andra grupper vars rätt till försörjningsstöd bör villkoras av särskilda krav, till gagn för både individen och samhället. Det ställs i dagsläget inga tydliga lagstadgade krav på exempelvis missbrukare att delta i missbruksvård, olika program eller motiverande insatser. I vissa kommuner förekommer exempelvis utandningskontroller så att bistånd inte lämnas i händerna på uppenbart berusade personer, som kan förväntas använda pengarna i fel syfte. Även när det gäller personer som uppvisar tecken på psykiska problem är socialtjänsten principiellt förhindrad att villkora försörjningsstödet med att individen tar kontakt med sjukvården för att få hjälp med sina besvär. Resultatet blir att socialtjänsten istället möjliggör för människor att permanentas i ett utanförskap som gör dem än mer sjuka. Socialtjänsten bör alltså få större möjligheter att ställa krav på att personer i behov av stöd också själva tar ansvar för sin vandel, så att individen och det offentliga arbetar tillsammans för en ökad självständighet och trygghet. Begränsa överföringar av skattemedel till illegala migranter Socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet i vårt land, ett arv från tiden då socknarna skulle ta hand om sina egna fattiga. Detta är en väl fungerande ordning, och bör fortsätta. Den är dock inte alltid anpassad till vår tids utmaningar, vilket blir särskilt tydligt när det gäller migration. Det är en självklarhet att vi kollektivt skall ta hand om vårt eget folk, våra grannar och även de invandrare som tagit sig tid och möda och invandrat till Sverige i enlighet med lagar och regler. Det är en annan sak ifall man rest hit utan tillstånd, eller rentav går under jorden och ansluter sig till skuggsamhället. En sådan person bryter aktivt mot svensk lag och kan per definition inte livnära sig på ett ärligt vis, utan bidrar medvetet eller omedvetet till kriminalitet. Detta kan inte accepteras. Den nya regeringen har med stöd från Sverigedemokraterna tagit krafttag för att bekämpa skuggsamhället och stärka rättsstaten. Då är det orimligt att vissa kommuner väljer att stödja illegal migration och hjälpa illegala migranter att hålla sig undan från rättvisan. Det måste upphöra. Socialtjänsten skall alltså inte kunna ge stöd till illegala migranter överhuvudtaget annat än i yttersta nödfall. Förbättra försörjningsstödet så att det inte bekostar missbruk Missbruket av försörjningsstödet måste beivras även i andra fall än vad som ovan diskuterats. Det kan till exempel inte vara rimligt att försörjningsstödet går till att bekosta olika former av missbruk såsom av droger, tobak eller alkohol. Det kan inte heller vara meningen att en person som lever på försörjningsstöd skall använda pengarna till att bekosta rena semesterresor utomlands. Likaså vore det orimligt om pengarna gick till överföringar till släktingar i utlandet, något som snarast kan vara en täckmantel för stöd till odemokratiska eller till och med terrorrelaterade organisationer. Det finns redan i dag vissa möjligheter för kommunerna att anpassa biståndet ifall det befaras att det kommer missbrukas. Regelverket är dock krångligt, och kommun­er­nas handlingsutrymme är mycket begränsat. Detta i ett läge då kommunernas ekonomier är ansträngda och mer resurser krävs för andra ändamål. Möjligheterna för kommunerna att exempelvis ge försörjningsstöd med hjälp av matkuponger eller så kallad rekvisition är starkt begränsad. Av Socialstyrelsens handbok för ekonomiskt bistånd framgår till exempel att det ”bör endast användas i yttersta undantagsfall, om mycket speciella omständigheter föreligger”.[7] Bestämmelserna kring försörjningsstöd bör följaktligen ändras så att skattebetalarnas pengar inte kan gå till sådant missbruk. Förslagsvis kan det delas upp så att mottagaren får mindre möjlighet att fritt disponera pengarna, som istället knyts till vissa ändamål, eller beviljas genom exempelvis matkuponger eller motsvarande så kallade rekvisition. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD) [1] Arbetsmiljöverket 2015/051465, s. 16. [2] Diggs ärendenummer: 2023–3313, Regeringskansliets ärende Fi2023/02301. [3] https://skr.se/skr/integrationsocialomsorg/socialomsorg/digitaliseringinomsocialtjansten/verktygochutvecklingsarbeten/kostnaderdigitaliseringsocialtjansten.32340.html. [4] ISF Rapport 2016:9 s. 5. Det bör betonas att adoptionsbidraget vid den tiden uppgick till 40 000 kr, men höjdes år 2017 till 75 000 kr, vilket då skulle motsvara ca 33 procent av adoptionskostnaden (prop. 2016/17:1 Utgiftsområde 12, s. 34). På grund av kostnadsutvecklingen täcks en mycket mindre del av kostnaden i dag av bidraget, varför kärnproblemet kvarstår i princip oförändrat. [5] Ivo: Slutredovisning av regeringsuppdrag A2021/01714. [6] Prop. 1960:10, s. 383. [7] Socialstyrelsen, Ekonomiskt bistånd Handbok för socialtjänsten, art. nr. 2021-5-7389, s. 97.

Motion till riksdagen 2024/25:1365 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) God vård och omsorg för äldre Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över hur LOV kan införas för äldreomsorg i hela landet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en äldreombudsman i kommunerna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nattbemanning på särskilda boenden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om brandskyddet på särskilda boenden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kategoriboenden med husdjursprofil och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om demensbyar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utökad kontroll i belastningsregistret inom äldreomsorgen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om bättre mat för äldre och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om bättre arbetsvillkor inom vården och omsorgen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förbättrad palliativ vård i äldreomsorgen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett allmänt vaccinationsprogram för äldre och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett åtgärdsprogram för hemlösa äldre och tillkännager detta för regeringen. Motivering Äldre personer utgör en stor växande andel av befolkningen och andelen väntas öka framgent varje år fram till 2040. Många äldre har fått uppleva en stadig försämring av sina levnadsvillkor och hundratusentals svenska pensionärer tvingas leva på en månads­inkomst som ligger kring existensminimum. Allt fler äldre utsätts för våld, övergrepp eller försummelser, och äldre i behov av samhällets insatser har stora svårigheter att få tillgång till adekvat vård och omsorg. Rådande brist på utbildad personal inom vård och omsorg riskerar att ytterligare försämra såväl tillgång som kvalitet på vården. Denna negativa utveckling måste snarast vändas och en rad åtgärder är på gång men många fler behöver vidtas för att öka livskvaliteten för våra äldre. Omhändertagandet av de mest sköra och sjuka äldre får aldrig försummas. Vården och omvårdnaden måste genomsyras av mänsklig empati, trygghet och förtroende. Äldreomsorgens största och enda fokus måste vara de äldre. Äldre förtjänar bättre än att användas som del i ett integrationsprojekt där de varken förstår personalen eller kan göra sig förstådda, därför är språkkrav inom äldreomsorgen en viktig åtgärd. Inför lagen om valfrihetssystem i hela landet Lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, infördes år 2008 och innebär att en kommun eller en region kan öppna upp för brukare att välja privata alternativ till kommunala omsorgstjänster. Det sker genom en särskild form av ramupphandling, i vilken kommunen specificerar de villkor som privata utförare måste uppfylla. Därefter får brukare, exempelvis äldre inom äldreomsorgen, själva välja vem de vill köpa tjänsten av, privat eller kommunal. Antalet kommuner som valt att anamma systemet ökade snabbt efter införandet, men stabiliserades omkring år 2015, med omkring 160 av landets 290 kommuner. Det innebär att över hundra kommuner aldrig låtit invånarna själva välja vem som skall leverera exempelvis hemtjänst, det enda alternativet är kommunen. Oavsett ålder ska man kunna påverka den vård och omsorg man är i behov av vare sig det handlar om val av boende, hemtjänst eller vårdcentral. LOV möjliggör, i de kommuner där den tillämpas, att den äldre och dennes anhöriga kan välja den utförare av hemtjänst som passar den enskilde. Den enskilde och dennes närstående vet bäst vilken omsorg som passar och vilka behov och önskningar som den äldre har. LOV stärker äldres självbestämmande och ger en ökad valfrihet men leder också till att verksamheter som inte är tillräckligt bra kan väljas bort. Kommunerna har alltjämt rätt att själva besluta huruvida en verksamhet skall öppnas upp för privata alternativ enligt LOV, eller ej. Detta kan leda till begränsningar av de äldres frihet, och innebär dessutom en oskälig skillnad i hur äldreomsorgens skall fungera beroende på var i landet man bor. LOV bör göras obligatorisk för äldreomsorg i alla landets kommuner och regeringen bör se över hur detta kan genomföras. Inför en äldreombudsman Äldre är på många sätt en särskilt utsatt grupp när det gäller att göra sin röst hörd. Många äldre har svårigheter med tekniken, och de kan också lida av olika sjukdomar eller besvär som utgör hinder att klara av teknik eller ta till sig information och bevaka sina rättigheter. Motparten är allt som oftast det offentliga, exempelvis kommunens äldreomsorg eller hemtjänst. Mot en sådan stark part kan den enskilde åldringen ha svårt att hävda sig, särskilt när det gäller juridiken. Ett sätt att råda bot på denna ojämlikhet är att ge de äldre möjlighet att få stöd av en särskild äldreombudsman, därför bör regeringen se över möjligheten och förutsätt­ningarna att ställa krav på att införa en äldreombudsman i kommunerna. Syftet med en äldreombudsman är inte enbart att bevaka rättigheter utan även att uppmärksamma äldres behov, även om dessa bor hemma utan några sociala insatser från samhället. En äldreombudsman ska säkerställa att äldre från pensionsåldern, årligen erbjuds samtal om sin situation i vardagen för att belysa om det finns behov av exempelvis sociala aktiviteter eller hälsofrämjande insatser. Äldresamtalen skulle ge både samhället och närstående möjlighet att upptäcka exempelvis begynnande eller pågående sjukdomstillstånd i ett tidigare skede. Vi ser det som en självklar uppgift för en äldreombudsman att även aktivt arbeta tillsammans med kommunens pensionärer och organisationer för att uppmuntra till sociala aktiviteter och hälsofrämjande insatser. Detta är en fråga på kommunal nivå men vi menar att det bör finas krav från nationellt håll på att varje kommun har en äldreombudsman och att möjligheterna att ställa ett sådant krav bör därför ses över. Förbättra nattbemanningen på särskilda boenden Kommunerna ansvarar för hur äldreomsorgen organiseras, inklusive sådana faktorer som bemanning på äldreboenden. Det finns dock krav på nattbemanning på särskilda boenden för äldre (SÄBO) och dessa regleras av socialtjänstlagen och socialtjänst­förordningen. Enligt dessa regler ska det finnas tillgång till personal dygnet runt som utan dröjsmål kan uppmärksamma om en boende behöver stöd och hjälp. Detta innebär i praktiken att särskilda boenden inte behöver vara bemannade med personal dygnet runt utan endast att personal finns tillgänglig. Att en person finns tillgänglig ger inte samma trygghet och möjlighet att få hjälp direkt som om det finns bemanning dygnet runt. Trots kraven på nattbemanning är den fortfarande låg på många äldreboenden i landet. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har i flera rapporter uppmärksammat hur låg personaltäthet påverkar tryggheten och säkerheten för de mest utsatta, såsom äldre personer med demenssjukdom och demensliknande tillstånd. Enligt Ivos oanmälda inspektioner blir de boende, bland dem många med demens, fortfarande inlåsta. Det är oacceptabelt och det visar att dagens lagkrav inte fått önskad effekt. Därför menar vi att regeringen ska överväga krav på att särskilda boenden ska vara bemannade dygnet runt så att personal kan ge nödvändig hjälp utan dröjsmål. Förbättra brandskyddet i särskilda boenden Äldre är kraftigt överrepresenterade i statistiken över omkomna i bränder. Av Myndig­heten för samhällsskydd och beredskap, MSB:s, årliga statistik var år 2023 58 procent av de omkomna i bränder 65 år eller äldre. Många var ensamma i bostaden när branden startade och kunde inte själva släcka branden eller ta sig ur bostaden. En åtgärd som hade kunnat rädda många liv är moderna sprinklersystem, som automatiskt aktiveras och kan släcka bränder. Enligt en studie som MSB:s gett ut ”Kostnadsnyttoanalyser, Sprinkler i särskilda boenden för äldre” är sprinklerinstallationer samhällsekonomiskt lönsamma eftersom värdet av nyttan är större än kostnaden. Boverket har sedan tidigare byggregler med krav på sprinkler på sjukhus och i särskilda boenden. Reglerna gäller dock endast vid nybyggnad och vid ändring eller ombyggnad. Kommunernas och andra vårdgivares resurser är begränsade och valet kan stå mellan att installera sprinkler eller att förbättra vårdkvaliteten. Sverigedemokraterna menar att reglerna ska omfatta alla särskilda boenden och att säkerheten inte ska avgöras utifrån vilket boende du placerats i. Vi föreslår alltså att regeringen ser över möjligheten att stödja kommunerna i deras arbete att med sprinkler­system eller andra släckningssystem förbättra brandsäkerheten för våra äldre. Fler boenden med husdjur Det finns forskning från bland annat Vårdhundskolan som visar att djur kan medföra positiva hälsoeffekter och öka de äldres livskvalitet. Djurens närhet påverkar både psykiska, fysiska och sociala funktioner positivt. Undersökningar visar också att äldre personer som har djur äter färre läkemedel samt har en bättre egenvård. Trots kunskapen om att äldre människor mår bättre av att umgås med djur är det oftast inte tillåtet att ta med sitt sällskapsdjur vid flytt till ett äldreboende. Endast ett fåtal äldreboenden i landet erbjuder denna möjlighet. Sverigedemokraterna anser att regeringen bör ta fram en nationell målsättning och strategi för att öka tillgången till kategoriboende med husdjursprofil. Främja demensbyar I ett tiotal länder, däribland Danmark, har man byggt en form av demensbyar för att ge de boende som lider av demenssjukdomar en tryggare och mer meningsfull vardag. Dessa demensbyar finns inom ett avgränsat, men olåst, område där det förutom demens­boende även finns faciliteter som exempelvis butiker, frisör, pub, bibliotek och dylikt. Man kan beskriva det som en inhägnad stadsdel i miniformat. Demensbyn ska förutom diverse kommersiell verksamhet även erbjuda en god utomhusmiljö med fina promenad­stråk i en harmonisk miljö. Tanken är bland annat att vackra omgivningar skall hjälpa den demenssjuke att finna lugn. Demensbyar har redan byggts på ett antal orter i Sverige, exempelvis i Vellinge i Skåne. Konceptet med demensbyar verkar vara framgångsrikt och regeringen bör därför följa upp utvecklingen och vid behov vidtaga sådana åtgärder som anses nödvändiga för att uppmuntra den. Motverka det digitala utanförskapet I dagens samhälle blir allt fler samhällstjänster digitala och andra alternativ erbjuds inte alltid. Äldre som saknar kunskap om, och praktisk erfarenhet, eller rentav fysisk möjlighet av att använda internet, riskerar då att stängas ute från många delar av samhället. Enligt en rapport från Folkhälsomyndigheten lever över 400 000 personer äldre i digitalt utanförskap. Personer med en kognitiv sjukdom, exempelvis demens, riskerar att hamna i utanförskap i ännu högre grad. Regeringen har med stöd av Sverigedemokraterna fattat flera beslut om åtgärder för att minska det digitala utanförskapet, och öka tillgången till olika digitala verktyg. Till exempel skall Post- och telestyrelsen (PTS) i december 2024 föreslå insatser för att främja digital inkludering. Sverigedemokraterna välkomnar detta, och förutsätter att regeringen fortsätter arbetet för att fler äldre skall kunna dra nytt av samhällets digitalisering. Utökad kontroll i belastningsregistret inom äldreomsorgen Våld mot äldre är aldrig acceptabelt och måste tas på största allvar. Flera studier pekar på att förövaren oftast är någon i den äldres närhet, t.ex. en partner eller släktingar, men också vård- och omsorgspersonal. Forskning visar också att äldre underrapporterar sin våldsutsatthet, vilket gör att den kan vara svårupptäckt. Det kan också vara försvårande omständigheter som att man är beroende av förövaren för till exempel vård. Tyvärr inträffar det att personalen i äldreomsorgen utövar olika typer av våld mot dem som de har i sin vård. I maj 2024 dömdes exempelvis en utländsk man i 25-års­åldern som arbetat för hemtjänsten i Luleå för våldtäkt mot en kvinna i 80-årsåldern som han tidigare haft i sin vård. I november 2023 dömdes på liknande sätt en man i 30-årsåldern anställd av hemtjänsten i Malmö för en våldtäkt mot en äldre kvinna med intellektuell funktionsnedsättning. Mannen var tidigare dömd för bland annat narkotika­brott, rån och urkundsförfalskning. Trots det kunde han få en anställning i äldre­omsorgen. Bättre kontroller av de anställdas belastningsregister hade kunnat räddat många äldre från ett obeskrivligt lidande. Det är ytterst angeläget att införa tydliga krav och kontroller för anställda, praktiserande och studerande inom äldreomsorgen, både vid nyanställning och regelbundet under anställningens gång. Målet måste vara att i så stor utsträckning som möjligt förhindra att personer som är dömda för våldsbrott arbetar inom äldreomsorgen. Förbättra maten för de äldre Ett vanligt problem bland äldre är dessvärre undernäring. Det finns ingen tillförlitlig statistik på nationell nivå om hur vanligt förekommande undernäring är men Senior Alerts senaste årsredovisning visar att i snitt hela 59 procent av äldre som bor på vård- och omsorgsboenden, 63 procent på demensboende och 82 procent på korttidsboende riskerar undernäring. Detta är fullständigt oacceptabelt. Orsakerna till äldres undernäring är flera. Smakerna förändras ofta genom livet och aptiten kan försämras. Medicinering kan också leda till att aptiten försämras, vilket därmed kan innebära en risk för undernäring. Det får inte heller gå för lång tid mellan måltiderna, vilket kan bli ett stort problem under exempelvis nattfastan. En faktor kan dock också vara kvaliteten på den mat som erbjuds. Matens kvalitet och tillagningssätt har stor betydelse för de äldres välbefinnande och hälsa. Det bör vara en självklarhet att man även på äldre dagar får avnjuta nylagad, välsmakande och näringsrik mat. Det finns dock tecken på att många kommuner saknar kunskap om hur viktig maten är för de äldre, och vilka negativa konsekvenser brister i detta avseende kan få. Sverigedemokraterna har därför tillsammans med regeringen tagit initiativ till ett uppdrag till Livsmedelsverket att sammanställa och sprida kunskap om mat och måltiders betydelse för att motverka ohälsa hos äldre. Vi ser fram emot att följa myndighetens arbete, och förutsätter att regeringen arbetar aktivt med frågan om att förbättra maten och säkerställa att nattfastan inte blir för lång i äldreomsorgen. Bättre arbetsvillkor inom äldreomsorgen För närvarande råder det brist på yrkesutbildad personal i flertalet yrken inom vården av och omsorgen om äldre personer. Denna brist förväntas öka de kommande åren, då den demografiskt betingade efterfrågan på arbetskraft ökar kraftigt. Tillgången till sådan personal måste därför utökas påtagligt. Staten och huvudmännen, samt privata utförare, måste i samverkan vidta långsiktigt hållbara åtgärder för att främja kompetens­försörj­ningen. Det är tydligt att vi behöver höja kvaliteten avsevärt på omsorgen och säker­ställa god kompetens hos personalen. Det är angeläget att göra arbetet attraktivt för vård- och omsorgspersonalen. Varje vårdanställd har sina unika förutsättningar och ett eget livspussel att få ihop. Att i alltför hög grad tvingas att anpassa sina arbetstider efter arbetsgivarens behov sliter på både kropp och sinne. Detsamma gäller den som inte får arbeta i tillräckligt hög utsträckning eller saknar rätt att gå ner i arbetstid. Det kan förefalla praktiskt för arbets­givaren att fritt få schemalägga sin personal, men i slutändan blir hela organisationen lidande om anställda säger upp sig och unga människor undviker att över huvud taget arbeta inom vården. Anställda inom den offentliga sektorn bör ha ett stort inflytande över arbetstiderna, med rätt till såväl heltid som deltid. Vårdpersonal ska slippa ofrivilligt delade turer och oönskat skiftarbete, något som ofta är både fysiskt och mentalt påfrestande. Åtgärder mot hemlöshet Hemlöshet skapar en rad personliga tragedier och innebär ett stort lidande för dem som inte kan få en bostad. Dessutom äventyrar det allvarligt rättssäkerheten för människor med särskilda behov, eftersom samhället inte kan leva upp till socialtjänstlagens mål om att alla ska garanteras en skälig levnadsstandard. Dagens bostadsbrist riskerar att skapa ett permanent utanförskap för de hemlösa som står längst ifrån bostadsmarknaden. De får leva på härbärgen och andra institutioner utan att få en reell chans på den ordinarie bostadsmarknaden. Det skapar också ökande klyftor på bostadsmarknaden, mellan dem som har och dem som inte har en bostad. Dessutom är hemlösheten ett nederlag för alla välfärdsdemokratier. De globala målen och Agenda 2030 syftar bland annat till att utrota fattigdom och hunger. För att nå relevanta mål i Agenda 2030 på nationell nivå behövs en tvär­sektoriell samverkan. Det finns flera mål i Agenda 2030 som har bäring på hemlöshet och dess orsaker. Att motverka hemlöshet är en bostadspolitisk fråga och den berör även andra politikområden, såsom hälso- och sjukvård, arbetsmarknad och integrations­politik. I Sverige finns det idag många äldre hemlösa. Sverigedemokraterna anser att regeringen bör överväga ett paket med åtgärder för att stärka denna grupps livssituation. De äldre som arbetat hela sina liv ska inte på ålderns höst behöva leva på gatan. Förbättrad palliativ vård i äldreomsorgen Socialstyrelsens definition på palliativ vård lyder: Palliativ vård är hälso- och sjukvård i syfte att lindra och främja livskvaliteten för patienter med progressiv, obotlig sjukdom eller skada och som innebär beaktande av fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov samt organiserat stöd till närstående. De fyra ledorden för palliativ vård är närhet, helhet, kunskap och empati. Flertalet av de som vårdas inom äldreomsorgen har mer eller mindre palliativa vård­behov. Det är därför viktigt att personal inom äldreomsorgen har den kunskap och de resurser som krävs för att kunna identifiera och tillgodose behoven, både i ett tidigt som i ett senare skeende för att kunna ge en god palliativ vård. Den palliativa vården ska erbjudas alla som behöver det, oavsett var man bor eller vilken diagnos man har. Regeringen behöver se över hur ett nationellt ansvar kan införas och att verktyg och kunskapsstöd ska finnas tillgängligt för att relevant personcentrerad palliativ vård ska kunna integreras i äldreomsorgen. Allmänt vaccinationsprogram för äldre Vaccinationer utgör en av de mest kostnadseffektiva medicinska insatser som finns. Denna förebyggande insats innebär inte bara att människor besparas lidande och i värsta fall död, men även att belastningen på sjukvården och andra viktiga samhällsresurser minskar drastiskt, eller rentav helt försvinner, som i fallet smittkoppor. Ett minskat antal infektioner innebär också en minskad antibiotikaanvändning, och därmed minskad antibiotikaresistens. Därför har Sverige liksom många andra länder sedan flera genera­tioner olika former av nationella vaccinationsprogram. I Sverige finns dock endast ett enda nationellt vaccinationsprogram fullt ut, det allmänna vaccinations­programmet för barn. För övriga grupper finns endast olika former av rekommendationer. Detta är särskilt beklagligt när det gäller äldre människor. I takt med att vi blir äldre blir oftast immunförsvaret och motståndskraften sämre. Risken att bli allvarligt sjuk och drabbas av allvarliga följdsjukdomar med svårt lidande ökar. Redan underliggande sjuk­domar försvårar och förlänger sjukdomsförloppet. Inte minst visade corona­pandemin hur svårt äldre kan drabbas. I Sverige lever nu över två miljoner personer som är 65 år eller äldre, en grupp som stadigt växer vilket ställer högre krav på hälso- och sjuk­vården. Socialstyrelsens rekommendationer för vaccinationer innebär att alla regioner har olika former av regionala vaccinationsprogram avseende äldre. Vilka vaccin den enskilde ha tillgång till, och till vilket pris, varierar dock beroende på var man bor. Detta är varken förenligt med principen om en jämlik vård i hela landet, eller särskilt samhällseffektivt. Ett första steg mot ett allmänt vaccinationsprogram för äldre har redan tagits, i och med att personer över 75 års ålder sedan december 2022 omfattas av ett särskilt vaccinationsprogram för pneumokocker. Det är dock inte tillräckligt. Vi föreslår därför att regeringen utreder möjligheten att ett allmänt vaccinations­program, som skall omfatta alla personer över 65 år, införs, och utgå från den medicinska professionens kunskap, och rimliga samhällsekonomiska överväganden. Utöver vad som redan anförts om fördelarna med vaccination skulle ett allmänt vaccinationsprogram för äldre även innebära bättre möjligheter att registrera data och följa upp resultaten av de förebyggande insatserna. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD)