Adrian Magnusson

Herr talman! Då hoppas jag att statsrådet när vi lämnar den här debatten kommer att gå ut och säga till landets kommuner: Ni behöver ta krafttag mot denna typ av fastighetsaktörer, som finns runt om i landet. Ni behöver se till att tvångsförvalta de här fastigheterna, om så behövs. Ni behöver se till att göra inskränkningar i den privata äganderätten, för det är viktigare att vi bekämpar social dumpning och att människor har rätt till en bostad än att ni värnar den privata äganderätten till vilket pris som helst.

Jag hoppas att statsrådet går ut härifrån i dag och meddelar att detta är regeringens linje: Vi ska göra ingrepp. Vi ska vara redo att agera mot den här typen av fastighetsaktörer. Vi förväntar oss att ni gör det – borgerliga, socialdemokratiska och sverigedemokratiska kommunalråd runt om i landet. Vi förväntar oss att ni agerar när ni ser att den här typen av social dumpning förekommer och att fastigheter står och förfaller och att ni inte låter dessa fastighetsaktörer komma undan.

Detta är vad jag hoppas att ministern kommer att göra efter den här debatten, och jag hoppas att det kommer att vara det tydliga budskapet från regeringen.

Jag hoppas också att regeringen i sin retorik efter den här debatten kommer att vara tydlig med att social dumpning är ett problem i Sverige. Det är ett problem att människor i någon mening placeras i vissa kommuner, att människor uppmanas att flytta till vissa kommuner och att vissa kommuner helt enkelt säger till människor att vi kan betala en del av hyran för den som flyttar till Perstorp, eller vad det nu kan vara för kommun.

Jag hoppas att regeringen är mycket tydligare i sin retorik efter den här debatten: Vi kan inte låta den privata äganderätten vara okränkbar. Vi måste se till att människor har bra bostäder och att social dumpning bekämpas med kraft och tydlighet. Social dumpning är ett problem i det här landet.

(Applåder)

Herr talman! Det ministern däremot missar i sitt resonemang är att det här har hänt. Vi har en situation i Perstorp med en stor fastighetsägare som har gått i konkurs. En kommunal förköpslag skulle i det här fallet innebära att kommunen skulle kunna köpa dessa 450 lägenheter, de fastigheter som Kupolen äger, och på så sätt börja komma till rätta med problemen som den dåliga marknadsidé som Kupolen har drivit har orsakat. Det är egentligen det som är problemet här.

Kupolen – och säkert många andra fastighetsbolag i det här landet som gjort liknande saker – har ju aktivt drivit en bostadspolitisk idé där syftet har varit att locka till sig människor med betalningsanmärkningar och andra svårigheter i livet som man måste ha full respekt för. Hela idén var att de människorna skulle flytta in i lägenheterna. Det har lett till stora skulder och till bristande underhåll.

Nu sitter man i en situation där 450 lägenheter – det är förstås många fler som bor i dem – ägs av en fastighetsägare som har gått i konkurs. Det är där man står. Hade vi haft en annan lagstiftning och hade vi inte haft en borgerlig regering 2010 som aktivt avskaffade den kommunala förköpslagen – till exempel Kristdemokraterna röstade för det i den här kammaren – hade det här kanske kunnat åtgärdas.

Sedan 2010 har problemen bara förvärrats. Problemen med social dumpning, som jag hoppas att statsrådet kan erkänna existerar till exempel i Perstorp, har förvärrats sedan 2010. Det är bara att konstatera. Jag tycker att vi måste kunna diskutera det som händer ute i landet. I det här fallet, som vi ändå diskuterar, hade en kommunal förköpsrätt kunnat innebära att kommunen som ser den problematik som finns i Perstorp hade kunnat gå in och köpa de här 450 lägenheterna.

Statsrådet hänvisar också både i sitt inledande svar och i sitt andra inlägg till en massa andra verktyg som han menar skulle vara mer kraftfulla. Det kanske de är. Statsrådet får gärna redovisa hur många gånger dessa verktyg har använts de senaste 15 åren och hur rättspraxis ser ut, för det har jag faktiskt inte koll på. Men om de här verktygen är så kraftfulla finns det förmodligen väldigt många exempel på när de har använts för att komma till rätta med den typ av problem som nu finns i Perstorp och många andra kommuner.

Det är ju så, herr talman, att social dumpning förekommer i det här landet. Vi har en situation där människor som av olika anledningar har fått svårigheter i livet eller befinner sig i en utsatt situation lockas till andra kommuner. Då skapar det såklart en svår situation för den politiska ledningen i dessa kommuner.

I Perstorp, till exempel, finns det berättelser som är bekräftade av både medier och andra som har granskat detta. Kommunen har sagt att den kan betala hyran den första månaden för den som flyttar till Perstorp, men därefter får man klara sig själv. Människor har aktivt uppmanats att bosätta sig i de här hälsofarliga lägenheterna, som har svartmögel och där trasiga fönster inte byts ut.

Det finns trots allt inget förbud mot att göra dåliga affärer i det här landet. Detta finns det många exempel på genom historien. Kupolen har uppenbarligen gjort en dålig affär, och den stora faran nu är att det kommer en liknande aktör, med en lika dålig marknadsidé, som vi inte kan stoppa – för vi kan inte stoppa dåliga marknadsidéer. Risken är att de människor som bor i de här lägenheterna, liksom Perstorps kommunledning, då kommer att befinna sig i samma situation – att ingenting blir bättre utan att det snarare blir värre.

Det här skulle kunna vara en chans för en kommun som Perstorp att kanske få en nystart: att se att man kan göra något åt detta fastighetsbestånd och ge de människor som bor i fastigheterna en bättre tillvaro i stället för att, som nu, riskera att det kommer en ny oseriös aktör som har en lika dålig eller, som Anna Wallentheim sa, ännu sämre bostadspolitisk idé än Kupolen.

En kommunal förköpslag hade, om den inte avskaffats av den borgerliga regeringen 2010, varit ett kraftfullt verktyg. Jag kan bara beklaga att den här regeringen inte verkar vara beredd att titta på frågan.

Herr talman! Interpellationen har sin grund i ett besked som kom för några månader sedan, nämligen att fastighetsbolaget Kupolen i Perstorps kommun gick i konkurs.

Kupolen är den största fastighetsägaren i Perstorp med 450 lägenheter. Det är inte en liten mängd med tanke på att Perstorps kommun har sammanlagt lite över 7 000 invånare. Fastighetsbolaget i fråga har uppmärksammats i en rad granskningar i en rad olika medier. Det har skrivits om människor som har bott i undermåliga lägenheter.

Tidningen Hem & Hyra skrev så sent som i går om att bolaget kontaktat gode män runt om i landet för att jaga hyresgäster. Kraven för att få ett hyreskontrakt i delar av Kupolens bestånd i Perstorp har medvetet satts mycket lågt. Det har varit tydligt att man med undermåliga lägenheter har försökt att locka till sig människor som av olika anledningar inte har möjlighet att göra något annat än att tacka ja till den bostad som finns.

Det har vidare skrivits om att Migrationsverket har placerat människor i lägenheterna. Det är människor som befinner sig i en utsatt situation och som är glada att över huvud taget få tak över huvudet.

De människor som redan har bott i Kupolens bestånd, herr talman, har fått se sina bostäder bli alltmer undermåliga när underhållet inte har skötts. Det är minst sagt ett bekymmer, och jag har själv sett det på plats i Perstorp. Mögel i lägenheterna, balkonger som inte kan användas och trasiga fönster som inte byts ut är några exempel på hur bostäderna som människor tvingas leva i kan se ut.

Framtiden för hela fastighetsbeståndet i Perstorp är nu oviss, och ingen vet vad som kommer att hända med de 450 lägenheterna. Det finns en stor oro både bland dem som bor i lägenheterna och bland kommunledningen i Perstorp för att ett oseriöst fastighetsbolag som kanske bedriver en ännu sämre bostadspolitisk idé än vad Kupolen har gjort köper upp fastigheterna. I den bästa av världar hade en kapitalstark ägare gått in och köpt upp fastigheterna. Det hade kunnat leda till en upprustning och förhoppningsvis till att människor skulle få drägliga bostäder. Kommunstyrelsens ordförande Ronny Nilsson menar i artikeln i Hem & Hyra att så dock är osannolikt, och jag håller med honom.

Herr talman! Något som hade kunnat göra så att en ny oseriös köpare skulle motas i grind hade varit en kommunal förköpslag. Då skulle en kommun, som i Perstorps fall, kunna köpa upp fastigheterna eftersom det är så viktigt för Perstorps kommun. Det hade kunnat göra att alltför låga inkomstkrav, bostäder som förfaller och det fortsatta hänvisandet av människor till undermåliga lägenheter i Perstorp hade undvikits. Lägenheterna hade renoverats, och i de fall det inte hade gått hade de kanske rivits.

Herr talman! En förköpslag är inte en radikal ordning. Sverige har haft en kommunal förköpslag och skulle mycket väl kunna ha det igen. Utredningar har föreslagit det. Såvitt jag har kunnat utläsa det avvisar ministern tanken i sitt svar och går i stället igenom annan lagstiftning som han menar kan lösa situationen. Men ingen lagstiftning skulle stoppa en oseriös aktör från att köpa upp konkursboet och fortsätta med den djupt skadliga bostadsförmedling som har bedrivits i Perstorp.

Herr talman! Bostaden är en rättighet. Människor ska inte behöva leva i lägenheter där de är rädda för att gå ut på balkongen, där det blåser genom fönster som inte bytts ut eller där möglet kryper upp längs med badrumsväggarna.

Varför är ministern så avvisande till att gå vidare med frågan om en kommunal förköpslag, som till och med den utredning som den här regeringen har ändrat tilläggsdirektiven till har lagt fram förslag om?

Det är tydligt att oseriösa fastighetsägare finns på svensk bostadsmarknad och att det behövs kraftfulla verktyg för att komma till rätta med problemen. En kommunal förköpslag är ett sådant kraftfullt verktyg. Ska vi på riktigt bekämpa social dumpning och kunna bidra till att människor i landet får bättre bostäder behöver vi bättre verktyg. Med en kommunal förköpslag kan vi komma en bit på vägen mot att bekämpa den sociala dumpning som pågår i vårt land och ge människor bättre bostäder.

Fru talman! Jag känner inte till den politiska tillhörigheten hos alla upphandlingschefer runt om i landet, så jag tänker inte fördjupa mig i den diskussionen.

Bromölla är väldigt fint, och jag har varit där många gånger. Jag uppskattar att vara i Bromölla och hoppas att jag får åka dit snart igen.

När det gäller underentreprenörsleden tänkte jag säga att det handlar om två led. Man kan tänka sig att det ska vara en horisontell linje i stället för en vertikal, så som jag nu ritar i luften. Det är så vi tänker kring underentreprenörsled, att det är två bredvid varandra i stället för att det är en där uppe och långt nedanför hundra underentreprenörer – eller sjuttio, eller vad det kan vara. Det är så vi tänker kring underentreprenörsleden, alltså som två led.

Jag hoppas att det blev lite tydligare när jag nu försökte vifta här och synliggöra med min penna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 april.)

Fru talman! Jag har noterat att Magnus Persson brukar gilla mina anföranden. Jag uppskattar det, måste jag ändå säga.

Jag tror att Magnus Persson har helt rätt i att vi behöver utbilda fler inom upphandling. Vi behöver se till att människor förstår upphandlingsreglerna och kan nyttja dem rätt.

Jag tror också att politiker runt om i landet behöver förstå upphandlingsreglerna bättre. Både jag och Magnus Persson har varit kommunpolitiker och är det kanske i någon mån fortfarande. Vi vet hur det kan vara när man ska fatta beslut om upphandling ute i kommunerna. Det är inte lätt, och därför tror jag att politiker runt om i landet behöver bättre utbildning om upphandling.

Jag tror att det är där man ska lägga ansvaret i första hand. Det kvittar om det skulle vara moderata kommunpolitiker, centerpartistiska kommunpolitiker, socialdemokratiska kommunpolitiker eller sverigedemokratiska kommunpolitiker. Om man beslutar om upphandlingar som inte följer de regler som man ska följa är det där ansvaret ska utkrävas, inte hos enskilda tjänstemän. Det är i alla fall min uppfattning. Jag anser att i en demokrati, som vi lever i, ska väljarna utkräva ansvar av politiker. Man ska inte som enskild tjänsteman känna att man kan bli uthängd för ett beslut. Det kan ibland vara beslut som fattas under vissa budgetförutsättningar och liknande av kommunpolitiker och regionpolitiker runt om i landet.

Jag anser att ansvaret i en demokrati i första hand vilar på de folkvalda, och de ska också ansvara hela vägen för de beslut som fattas.

Fru talman! Det går inte att prata om arbetsmiljö utan att säga något om arbetslivskriminaliteten, så det är naturligt att arbetslivskriminaliteten behandlas i just det här motionsbetänkandet.

Arbetslivskriminalitet är egentligen inte något nytt fenomen. I industrialiseringens begynnelse var det som vi i dag skulle kalla arbetslivskriminalitet lagligt. Det var norm. Fusk med löner, orimliga och oreglerade arbetstider och slavarbete var saker som skedde och som det inte fanns särskilt mycket reglering mot. Den enskilde arbetaren, som kanske lämnat bondelivet och flyttat in till staden, var om inte rättslös så inte långt därifrån.

Fru talman! Det gör därför ont i en när man läser om fall som visar att människoexploatering sker än i dag, hela tiden. Man läser om människor som luras hit och sedan far illa i klorna på någon som bara tjänar pengar på dem. Man ser bilder på madrasser på golvet på någon restaurang, där människor har fått sova på sin arbetsplats.

Fru talman! Det här är inte en ordning som är acceptabel på svensk arbetsmarknad. Vi måste göra mer. Sanktionerna måste skärpas. Det ska inte löna sig att ägna sig åt arbetslivskriminalitet. Företag som upprepade gånger bryter mot lagar och regler ska mötas av stegrande sanktionsavgifter. Det systematiska fusket ska motas i grind.

Det är också uppenbart att Sverige behöver fler arbetsmiljöinspektörer och fler inspektioner. Arbetsmiljöverket kan göra mycket för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, och fokus måste ligga på bristbranscher. Fler inspektioner måste till.

Vi socialdemokrater vill också se en svartlistning av företag som ägnar sig åt arbetslivskriminalitet. Det ska vara lätt att göra rätt och straffa sig att göra fel. Kommuner och företag som vill göra rätt för sig ska inte behöva lägga massor av tid på att se vilka företag det är som ägnar sig åt kriminell verksamhet. Det ska finnas ett ställe att gå till och ett register dit kommuner och företag kan vända sig – på engelska ibland kallat en onestop shop.

Fru talman! Jag har fått till mig exempel från arbetsplatser runt om i landet där det finns så många underentreprenörsled att det är svårt att räkna fram dem. Det har gått så långt i Sverige att arbetsgivare inte vet vilka som dör på deras arbetsplatser när den värsta olyckan är framme. Det är hårresande, och det är skrämmande.

I vårt grannland Norge, som i många delar anses vara ganska likt Sverige, har antalet underentreprenörsled begränsats till två. Något liknande efterfrågas av många här hemma, inte minst av fackförbunden. Det borde vara möjligt att göra här i Sverige också, tycker vi socialdemokrater.

Arbetslivskriminaliteten omsätter hundratals miljarder kronor varje år. Det är hisnande belopp. Det är uppenbart att mer kan göras, och det är uppenbart att mer måste göras. Det skulle vara möjligt att utöver stegrande sanktionsavgifter vid upprepad brottslighet också ha sanktionsavgifter kopplade till omsättningen i företagen. Det skulle förhoppningsvis innebära att även de så kallade stora drakarna på svensk arbetsmarknad skulle göra mer för att bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Den svenska modellen som vi så ofta pratar om och hyllar i den här kammaren, på seminarier och i andra sammanhang slutar inte vid arbetslivskriminalitetens tröskel, utan den fortsätter där.

Parterna, arbetsgivare och fackförbund, behöver ta ett ännu större ansvar för arbetslivskriminaliteten. Arbetsgivare får inte se genom fingrarna med fusk. Det skadar inte bara svensk arbetsmarknad utan också konkurrensen inom det svenska näringslivet, för de som fuskar och begår brott skaffar sig fördelar som andra inte får.

Vi skulle också kunna göra mer i arbetet med att samköra register med hjälp av moderna hjälpmedel såsom AI. Mycket tid går åt till att människor, handläggare och andra, ska sitta och manuellt jämföra register med varandra. Med AI skulle vi med ganska små medel kunna samköra register och hitta fler som fuskar och ägnar sig åt kriminalitet.

Förr var det som i dag utgör arbetslivskriminalitet lagligt. I dag är också kampen i många delar densamma. Det är fortfarande människor som utnyttjas av arbetsgivare som utan skrupler utnyttjar folk för att göra sig en hacka. Det är inte väsensskilt från när arbetsgivare för hundra år sedan eller mer tog hit fattiga arbetare från andra länder för att konkurrera bort svenska arbetare. De fick bo i undermåliga bostäder, om de hade tur, och ibland kanske de misshandlades av arbetsgivaren.

Fackförbunden behöver fortsätta gå i bräschen för att bekämpa arbetslivskriminalitet genom att synliggöra och få bort de aktörer som utnyttjar andra människor och organisera människor på svenska arbetsplatser. Kunskapen om var arbetslivskriminaliteten finns i Sverige finns inom svenska fackförbund. Därför är fackens arbete och fackens kunskaper helt avgörande. Deras kunskaper och deras kännedom om svensk arbetsmarknad borde om inte annat vara helt avgörande för de myndigheter som ska bekämpa arbetslivskriminaliteten.

Fru talman! Det här är inte en enkel kamp. De ekonomiska intressena är stora och i många fall globala. Det kommer att dyka upp nya kriminella när vi lyckas knäcka de gamla. Därför är just samarbete, samverkan och organisering så viktigt bland både arbetstagare och arbetsgivare. Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att stoppa arbetslivskriminaliteten – i alla fall vi som vill stoppa den.

Min förhoppning är att vi en dag ska slippa se bilder på tunna madrasser och människor som tvingas betala tillbaka i stort sett hela sin lön för att de står i skuld till en arbetsgivare. Men då måste mer göras. Kännbara straff, fler inspektioner, större ansvar för parterna, lättare att göra rätt och färre underentreprenörsled – kanske till och med max två – skulle ta en oss en bra bit på vägen mot den förhoppningen.

(Applåder)

Herr talman! Utredningen presenterades som sagt i mars 2023. Varför har det tagit regeringen nästan tre år att komma fram till att man behöver utreda frågan ytterligare?

Utredningen innehåller en rad lagstiftningsförslag. Det är tio sidor med utredningens överväganden och förslag, där man lämnar förslag på konkreta åtgärder i lagstiftningen som skulle göra att fler får tillgång till färdtjänst i enlighet med färdtjänstlagens intentioner.

På sidorna 73–94 i utredningen, alltså drygt 20 sidor, behandlas utvecklingen av tillämpning och rättspraxis, och på sju åtta sidor behandlas tillämpningen av färdtjänstlagen i kommunerna under 2023.

Det finns alltså en hel del i underlaget för regeringen att gå vidare med i form av förslag och statistik.

Ministern har i både denna debatt och i andra debatter sagt att han ser allvarligt på att människor blir av med sina färdtjänsttillstånd. Ministern har i dag och vid flera andra tillfällen också sagt att frågan varför det görs så olika bedömningar måste ställas till huvudmännen. Jag utgår från att ministern har kontakt med sina partikamrater i Örebro och med moderata kamrater i Skåne.

Om nu ministern ser allvarligt på detta och det finns ett intresse för frågan undrar jag: Hur förklarar exempelvis den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Skåne att bedömningarna där skiljer sig från dem i exempelvis Stockholm? Hur förklarar ministerns partikamrat i Örebro att man där beviljar fler färdtjänsttillstånd än på många andra håll i landet? Vad säger dessa företrädare till ministern när han frågar dem?

Herr talman! Det här blir en ganska intressant diskussion, vill jag ändå påstå.

Infrastrukturministern säger i sitt andra inlägg att det behövs kompletterande statistik – att vi behöver nya uppgifter efter tre års beredningstid. Jo, det kan jag väl i och för sig förstå, för efter att ha låtit en utredning ligga på regeringens bord i tre år kanske man känner att statistiken är något förlegad. Det är väl en uppfattning man kan ha, och jag kan i någon mening sympatisera med den.

Anledningen till att statistiken är förlegad är ju dock att regeringen har väntat med frågan i tre år. Sedan har man insett att man kanske måste göra någonting annat, och då har man tillsatt en ny utredning som ska se över rapporten från Trafikanalys och de siffror som presenterades i den 2023. Argumentationen blir alltså på något sätt lite säregen, måste man säga.

Jag hoppas att den här regeringen inte blir omvald, men vi kan ju resonera hypotetiskt kring möjligheten att den blir det. Om den blir det, om Transportstyrelsen lämnar sitt utredningsförslag i januari 2027 och om förslaget sedan ligger på regeringens bord i två tre år – ska man då tillsätta en ny utredning som ska titta på de siffrorna, eftersom de har blivit förlegade? Med den typen av tankesätt kan detta hålla på hur länge som helst.

Sedan är det ju så att det görs olika bedömningar runt om i landet; det har statsrådet rätt i, vilket jag ändå ska ge honom. Det är i mångt och mycket därför den här interpellationen kom till stånd. Det görs generösa bedömningar i delar av landet och stramare bedömningar i andra delar av landet.

Där jag kommer från i Skåne gör man väldigt strama bedömningar. En rad olika fall har uppmärksammats i medierna, och det här har också uppmärksammats i en rad olika rättsfall. Som jag sa i mitt förra anförande har dessa människor blivit tvingade att gå till domstol med det här, och domstol har då prövat färdtjänstlagen. I vissa fall har man kommit fram till att Skånetrafiken, som ansvarar för färdtjänsten i Skåne, har gått för långt. I vissa fall har man kommit fram till att de kanske hade rätt.

Problemet är att den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Region Skåne, Carina Zachau, vid två tillfällen själv har tagit initiativ till att skriva till regeringen för att säga att lagen om färdtjänst behöver ses över. Just nu pågår det alltså något slags – jag vill inte kalla det spel, men en sorts konstig peka-finger-process.

Regeringen säger från sitt håll att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar, men i regionerna och i kommunerna sitter borgerliga kamrater och säger att det är lagstiftningen som är problemet. Så kan man hålla på i ytterligare tre år eller vad det nu kan vara.

Problemet är att människor kommer i kläm medan detta pågår. Det är hela tiden människor i Skåne, och säkert i många andra delar av landet, som blir av med sina färdtjänsttillstånd. Då blir det återigen så att det finns en grupp som har stort behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv, men regeringen väljer på något sätt att bara låta den här frågan passera.

Ledamoten Bergenblock kallar det för ointresse, och det kanske det är. Som jag sa i mitt första inlägg vet jag inte vad som gör att den här frågan behandlas så avigt, men det är alldeles uppenbart att de här människorna far oerhört illa medan regeringen släpar benen efter sig i en fråga som är oerhört viktig för väldigt många människor. Och medan regeringen säger att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar säger regioner och kommuner, där borgerliga kamrater till statsrådet styr, att det är lagstiftningen som är problemet. Så här kan vi inte ha det.

Det finns en rapport som föreslår att man ska se över lagstiftningen – fine! Då tycker jag att regeringen borde gå vidare med rapporten. Det borde man ha gjort för länge sedan. Nu har det gått tre år, och det kommer som sagt att ha gått mer än fyra år innan det kommer nya lagstiftningsåtgärder på plats. Under de fyra åren kommer människor i Umeå, i Varberg och i Ystad att bli av med sina färdtjänsttillstånd. Det är faktiskt väldigt, väldigt dåligt.

Herr talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret på den här interpellationen! Den är ställd med anledning av regeringens – i min och många andras mening – mycket märkliga hantering av lagen om färdtjänst.

Jag tycker att det inledningsvis är på sin plats med någon form av historisk resumé.

Vi har under en längre tid sett en utveckling där det görs olika bedömningar när det gäller rätten till färdtjänst i olika delar av landet. Den förra regeringen gav myndigheten Trafikanalys i uppgift att utreda vilka lagstiftningsåtgärder som skulle kunna vidtas för att råda bot på denna utveckling. Trafikanalys överlämnade sina slutsatser till den här regeringen och till infrastrukturministern i mars 2023. Sedan dess har inte mycket hänt med rapporten och slutsatserna.

Den ojämlika bedömningen av färdtjänsttillstånd har fortsatt. I Skåne har dövblinda blivit av med sin färdtjänst och i vissa fall tvingats sluta arbeta. Några har lyckats behålla sin färdtjänst men först efter upprivande och psykologiskt påfrestande processer i förvaltningsrätt och kammarrätt.

Herr talman! Precis som statsrådet redogjorde för kan man inte påstå att den här frågan har glidit under den politiska radarn. Det har hållits ett antal interpellationsdebatter i frågan, bland annat mellan mig och ministern för ungefär ett år sedan. Medan detta har pågått ute i Sverige och människor har blivit av med sina färdtjänsttillstånd har svaret varit att frågan bereds i Regeringskansliet. Det har hänvisats – och så sker även i dag, i viss mening – tillbaka till landets kommuner och regioner. Man säger från regeringens sida att det går att göra andra bedömningar.

Myndigheten Trafikanalys var dock tydlig i sina slutsatser: Lagstiftningen är bristfällig. Det tycker också i stort sett alla andra som är involverade i frågan, inte minst Synskadades Riksförbund.

Herr talman! I vissa frågor är den här regeringen mycket generös – om jag får uttrycka det så – i sin tolkning av beredningskravet. Viss lagstiftning bereds mycket snabbt och trycks igenom olika instanser. Den kommer till riksdagen och röstas igenom trots att Lagrådet säger att den inte uppfyller beredningskravet.

I det här fallet bereddes en utredning från Trafikanalys i tre år. Ett drygt halvår före valet kom plötsligt ett besked, men inte det som Benny Rosdahl, Caisa Ramshage eller andra som blivit av med sin färdtjänst hade väntat på. Beskedet var i stället att frågan skulle utredas ytterligare – att det behövdes ytterligare beredning efter att utredningen från Trafikanalys legat på regeringens bord i tre år.

I den interpellation vi diskuterar i dag, herr talman, har jag frågat varför det är så att regeringen tycker att den här frågan behöver utredas ytterligare, i strid med vad alla andra inblandade tycker. Svaret jag får är att det behövs någon form av kartläggning ute i landet. Den kartläggningen kunde ha gjorts betydligt tidigare om den nu var så viktig. Nu förläggs den, efter tre års väntan, i stället över valrörelsen. Av en slump ska Transportstyrelsen presentera sina slutsatser för regeringen i januari 2027. Som det kan bli, herr talman!

Jag tänker nu läsa upp vad man sagt från Synskadades Riksförbund, eller SRF: För oss på SRF är beslutet svårt att förstå. Regeringen utreder något som vi redan vet. Synskadades Riksförbund har kallat denna hantering ett svek.

Fler färdtjänsttillstånd kommer att dras in för synskadade medan den här kartläggningen pågår i tio månader. Det kommer att ha gått över fyra år från det att Trafikanalys lämnade sina förslag innan någon form av lagstiftningsförändringar kommer på plats. Jag förstår faktiskt inte, herr talman, varför regeringen är så avig i den här frågan. Debatten är ju lång, men än så länge har vi inte kommit närmare något svar på detta.

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker nog att en liberal jämställdhetsminister med ansvar för dessa frågor borde kunna presentera lite fler skarpa förslag kring vad man gör åt diskriminering än vad som har framkommit i den här debatten, framför allt när hon avslutar det senaste inlägget med att säga att man gör så mycket annat på området. Dock kommer inte så många konkreta exempel på slutet annat än att det pågår annat beredningsarbete. Jag tycker nog att man skulle kunna göra lite mer än så.

Något som jag också tycker var intressant och som statsrådet gav sig in i var diskussionen om den normerande verkan som Diskrimineringsombudsmannens arbete kan ha. Jag kan dela den uppfattningen, men i så fall skulle också sanktionerna kunna ha en mycket stark normerande effekt. Så tänker man ju till exempel om straffrätten. Samhället visar genom hur straffrätten ser ut vilka normer man tycker är viktiga i samhället, vilka brott man tycker är mer avskyvärda än andra, vilka brott som ska fördömas mer och så vidare. Om regeringen och den liberala jämställdhetsministern skulle vilja visa att de tycker att diskriminering är förkastligt skulle man kunna tänka sig att de ville skärpa sanktionerna, precis som Diskrimineringsombudsmannen föreslår. Det skulle också kunna ha en normerande effekt.

Något som inte har förekommit i diskussion än så länge är vad det här gör för den som utsätts för diskriminering. Statsrådet har ju ytterligare två minuter på sig och kan kanske resonera kring det. I andra fall, framför allt när det gäller straffrätten, pratar regeringen mycket om brottsofferperspektivet. Det är nästan så att det är viktigare än allt annat. Det finns inga andra perspektiv än brottsofferperspektivet. Statsrådet tycker kanske att jag tar i, men jag kan nog tycka att det är så i retoriken ibland.

I det här fallet pratar man väldigt lite om brottsoffret. Statsrådet kanske vill resonera lite kring den frågan de sista två minuterna.

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret, eller hur man ska uttrycka det, i det andra inlägget!

Jag upplevde det som att statsrådet i det inlägget lite grann ville nyansera bilden av arbetet med den här frågan på departementet eller inom Regeringskansliet. Statsrådet menade att det för närvarande inte pågår något arbete med att utreda skärpta sanktioner. Statsrådet sa faktiskt i interpellationssvaret: Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av sanktioner på diskrimineringsområdet. Men det var bra att statsrådet kunde nyansera den bilden. Man hoppas ju att regeringen hela tiden överväger den här typen av åtgärder, särskilt med tanke på, som jag var inne på i mitt tidigare inlägg, den utveckling vi ser på diskrimineringsområdet med allt fler anmälda fall av diskriminering och allt fler upplevda fall av diskriminering. Jag var också inne på att det i stor utsträckning är unga människor som känner sig diskriminerade – unga tjejer.

Med tanke på att det ska vara ett samhälle som håller ihop, som statsrådet pratade om, är det allvarligt om vi har väldigt många unga människor som upplever att de diskrimineras i arbetslivet eller i utbildningsväsendet.

Vi ser framför allt unga tjejer som far ganska illa på sina arbetsplatser. Vi hade ganska nyligen – nu vet jag att det var statsrådet Britz som kommenterade just den händelsen – ett fall på en kafékedja här i Stockholm, där framför allt unga kvinnliga anställda hade farit väldigt illa. Det kan kanske också ses som diskriminering.

Statsrådet lyfte i sitt inlägg det arbete som görs och pratade om vikten av att arbeta på olika håll och kanter – så har jag skrivit här. Jag tror att det var så statsrådet uttryckte sig. Hon lyfte bland annat arbetet mot rasism och hbtqi-personers upplevda diskriminering och den typen av problem i samhället. Jag tyckte ändå att hon pratade ganska väl om den ökade polariseringen i samhället och vad den kan göra med ett samhälle.

Oavsett det arbete som regeringen kan ha genomfört mot rasism och hat mot hbtqi-personer ser vi att rasismen i samhället ökar – det tror jag att de flesta upplever. Hatet mot hbtqi-personer ökar också i samhället. Då skulle man kanske kunna titta på det som Diskrimineringsombudsmannen föreslår – att man ska titta på sanktionerna vid diskriminering för att ytterligare förstärka det här arbetet.

De här sakerna står inte i kontrast till varandra. Det är inte så att om man har en plan för att bekämpa hat mot hbtqi-personer kan man inte arbeta med att skärpa sanktionerna vid upplevda fall av diskriminering. Jag tycker att de skulle kunna komplettera varandra.

Jag kan ha missuppfattat statsrådet – i så fall har jag inga problem med att backa. Men jag förstod det som att statsrådet i sitt svar lyfte att detta med fastställelsetalan skulle kunna vara något – att man skulle kunna få fastslaget att man blivit diskriminerad. Det kan säkert kännas väldigt fint i stunden för den enskilda personen, men det är absolut ingen sanktion. Man får då bara upprättelse i domstol – att man har blivit utsatt för diskriminering. Men såvitt jag kan förstå föranleder det ingen sanktion för den som diskriminerar.

Man kan alltid prata om sanktioner såsom skam eller liknande. Men jag tror inte att det är den typen av sanktioner som Diskrimineringsombudsmannen avser i sin rekommendation, utan det är helt enkelt andra typer av sanktioner.

Diskrimineringsombudsmannen lyfter i sin rekommendation till regeringen också det faktum att det i dag kan vara billigare att ta en sanktionsavgift än att genomföra alla de åtgärder som kanske krävs för att man ska minska diskrimineringen på arbetsplatsen. Det borde vara en lågt hängande frukt att se till att det i alla fall inte är billigare än att genomföra åtgärder. Det ska faktiskt löna sig att vidta åtgärder och inte löna sig att diskriminera och få en sanktion.

Herr talman! Tack till statsrådet Nina Larsson för svaret! Detta är viktiga frågor. Vi diskuterar ju två interpellationer om diskriminering här i dag.

Diskriminering är tyvärr ett utbrett problem i Sverige. Man önskar att så inte vore fallet, men det är faktiskt alltför många människor här i landet som utsätts för diskriminering på olika sätt, inte minst i arbetslivet och i utbildningsväsendet. Om man skulle betvivla den uppgiften – det tror jag givetvis inte att statsrådet gör – finns det ett utmärkt underlag när det gäller hur det ser ut med diskriminering i Sverige, nämligen Diskrimineringsombudsmannens årsrapporter, som jag utgår från att ministern tar del av när de kommer. Den senaste utgåvan kom i november 2025.

Min interpellation och den frågeställning jag har grundar sig i denna rapport och i de rekommendationer som Diskrimineringsombudsmannen har överlämnat till regeringen. En av rekommendationerna är att skärpa sanktionerna vid diskriminering.

Varför föreslår då Diskrimineringsombudsmannen detta? Jo, vi har tyvärr en utveckling i Sverige där antalet anmälningar om diskriminering ökar, och de har ökat över lång tid. År 2024 kom det in 4 452 anmälningar om diskriminering. Det är många unga som upplever diskriminering i Sverige, inte minst unga tjejer. Det är oroväckande. ”Utsatt ställning” är kanske fel uttryck att använda, men unga tjejer har det på många sätt ganska besvärligt i dagens samhälle. Att de då utsätts för diskriminering är givetvis ännu mer oroväckande.

Varför föreslår då Diskrimineringsombudsmannen att man ska skärpa sanktionerna när det gäller just diskriminering? Jo, som jag sa ökar antalet anmälda fall. Antalet fall ökar också i sektorer där man redan gör väldigt mycket, till exempel arbetslivet. Många diskrimineringsfall kommer från just arbetslivet. Likaså är det många som anmäler att de har utsatts för diskriminering inom utbildningsväsendet.

För att kunna komma till rätta med detta föreslår alltså Diskrimineringsombudsmannen att man ska se över sanktionerna. Jag talar nu om det som de som diskriminerar får som straff – det de får betala, eller vad det nu kan vara. Det kanske kan få fallen att minska. Det kanske kan få arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra att göra mer för att förhindra diskriminering.

Nu ska jag inte lägga statsrådet Larsson till last vad andra statsråd gör på andra departement. Men den här regeringen har inte gjort sig känd som en regering som sänker straff. Snarare skärper man de straff man kommer åt, om jag får uttrycka det så. Man är väldigt hård med olika typer av sanktioner.

Men just i det här fallet säger statsrådet uttryckligen att man inte är intresserad av att titta vidare på den rekommendation som Diskrimineringsombudsmannen kom med för bara några månader sedan. Att man väljer just den vägen kan väcka en hel del frågor. Diskrimineringsombudsmannen får väl ändå ses som en auktoritet på området.

Regeringen, eller statsrådet Larsson och hennes parti, har ju i många fall haft en hög svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, som vi precis nyss hörde i den förra interpellationsdebatten. Men just när det gäller att skärpa eller titta vidare på sanktionerna för diskriminering verkar regeringen vara något mer avvaktande.

Jag undrar om statsrådet kan utveckla detta lite grann. Varför är man inte intresserad av att ta till sig rekommendationen om att skärpa sanktionerna? Den kommer ju från en så pass viktig auktoritet på området som Diskrimineringsombudsmannen.

(Applåder)

Herr talman! Jag delar ledamotens uppfattning om att kollektivavtalen har tjänat både arbetsgivare och arbetstagare i det här landet väl. Hade vi inte haft den goda kollektivavtalstäckning vi har haft i Sverige och den – i brist på bättre ord – samförståndsanda, liksom vilja att nå överenskommelser, som i någon mening ändå har rått hade vi haft en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad. Det är bara att gå tillbaka och se hur det var i Sverige på tidigt 30-tal, så ser man hur det kunde ha varit i Sverige under lång tid framöver om parterna inte hade lyckats enas.

Jag tycker som sagt att ledamoten i början förde ett resonemang som jag kunde instämma i, men sedan måste det återigen flikas in att det ska bygga på något slags frivillighet och att det ska vara upp till företagen själva att teckna kollektivavtal. Att politiken inte ska lägga sig i och detaljstyra håller jag med om, men från politikens sida kan man ju uttala att man tycker att det är bra om så många som möjligt tecknar kollektivavtal.

Jag uppfattar det dock som att ledamoten inte är villig att gå så långt. Ledamoten resonerar kring att det är bra med kollektivavtal men vill inte säga att han tycker att fler företag borde teckna kollektivavtal. I stället tycker han fortfarande att det ska finnas något slags frivillighet. Jag märker själv när jag säger det att resonemanget är lite svårt att hänga med i.

Ledamoten kanske kan förtydliga ännu lite mer hur han ser att de här två parametrarna går ihop, för som ledamoten märker har jag lite svårt att förstå hur det ska gå ihop. Man pratar om vikten av att många tecknar kollektivavtal men trycker samtidigt, uppfattar jag det ändå som, på att företag inte ska behöva teckna kollektivavtal. Ledamoten får alltså gärna utveckla det ytterligare.

Herr talman! Tack så mycket till ledamoten Aydin för anförandet!

Ledamoten Persson var inne på det tidigare, och även jag hade gärna haft ett replikskifte med ledamoten från Liberalerna, företrädaren för arbetsmarknadsministerns parti. Men nu finns ingen ledamot från Liberalerna här, så då får jag ta chansen att ha ett replikskifte med en företrädare för ett annat regeringsparti.

Ledamoten hade inledningsvis ett resonemang om vikten av kollektivavtalens betydelse för upprätthållandet av den svenska modellen och för värnandet av de framsteg som har gjorts på svensk arbetsmarknad under de senaste snart hundra åren. Det var ett resonemang som jag tror att både jag och stora delar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kunna instämma i.

Sedan gled ledamoten över i ett annat resonemang, och i slutet av det resonemanget började han i stället prata om vikten av frivillighet. När det helt plötsligt pratas om att man ska få lov att göra lite som man vill kändes det som hade sagts innan lite ihåligt. Den tankegången skulle ju kunna innebära att den svenska modellen som ledamoten pratade så varmt om i inledningen faller. Argumentationen blir något tvetydig.

Jag skulle därför vilja be ledamoten att utveckla det resonemanget. Hur tänker han att de två delarna ska gå ihop?

Herr talman! Jag noterade att ledamoten nämnde omställningsstudiestödet, som ju drevs igenom av en socialdemokratisk regering under förra mandatperioden. Men när man har ont om egna reformer försöker man ta åt sig äran även av reformer som gjorts av andra regeringar. Jag kan i och för sig ha viss sympati med det.

Jag noterar också att ledamoten fortsätter med sina halmgubbar. Om ledamoten hade synpunkter på det anförande jag höll i talarstolen hade ju ledamoten varit fri att begära replik på det. Då hade vi kunnat diskutera det anförandet då i stället för att ta upp det i det här replikskiftet.

Om ledamoten tyckte att jag var alltför diabolisk i min retorik mot enskilda arbetsgivare var det inte min avsikt. Min avsikt var att visa på att jag ser allvarliga tendenser till försämring av arbetslivet för ganska många löntagare runt om i Sverige.

Ledamoten pratade i sitt anförande också om arbetstidsförkortning. Jag vill återigen vara tydlig med att Socialdemokraternas linje är att detta bäst löses av parterna. Det står tydligt i vårt kongressbeslut, och det är huvudlinjen. Det ska lösas av parterna.

Det lät på ledamoten som att det finns en splittring inom regeringsunderlaget, för den sverigedemokratiska ledamoten verkade ha en annan ingång i frågan. Den moderata ledamoten verkar vara mer avvisande, även om hon på slutet öppnade för att man skulle kunna acceptera något slags överenskommelse mellan parterna.

Jag tar tillfället i akt att förtydliga att socialdemokratins uppfattning är att frågan om arbetstidsförkortning löses bäst av parterna. Om man tvekar om det finns det alla möjligheter att läsa de kongressbeslut som vi fattade på kongressen i Göteborg i maj 2025.

(Applåder)

Herr talman! När jag blev SSU-aktiv en gång i tiden hade Moderaterna valaffischer där det stod ”Moderaterna – Sveriges nya arbetarparti” eller ”Sveriges enda arbetarparti”. Om den devisen inte redan var död så arkebuserade ledamoten Lindberg den i sitt anförande i dag.

Hon ägnade åtta minuter åt att prata om socialdemokratisk politik och om företagarnas, företagens och arbetsgivarnas villkor. Det var inte ett ord om hur Moderaterna och regeringen vill göra Sverige bättre för hårt arbetande människor.

Man vill använda arbetsrätten för att stärka människors ställning på arbetsplatsen och göra arbetslivet mer drägligt – att se till att människor får en bättre vardag i sitt arbetsliv, helt enkelt. Hon ägnade åtta minuter åt att kritisera halmgubbar om socialdemokratin och att agera som företrädare för företagarnas intressen.

Jag hoppas verkligen att de löntagare som ser debatten antingen direkt eller i efterhand lyssnar noga på vad ledamoten Frost Lindberg sa. Jag kunde inte hitta ett enda förslag som skulle göra livet bättre för vanliga löntagare. Dessutom hann ledamoten rikta en attack mot förslaget om att avskaffa karensdagen – jag antar att hon menar karensavdraget. Det skulle faktiskt göra livet bättre för väldigt många löntagare.

Dessutom fick vi lyssna på en lektion i ekonomi från en företrädare för ett parti som har drivit statens finanser med underskott på över 300 miljarder. Jag tackar för den uppläxningen!

På åtta minuter kunde ledamoten alltså inte berätta om några reformer för att göra livet, framför allt arbetslivet, bättre för vanligt folk. Därför vill jag höra lite mer om det, så jag ger ledamoten tillfälle att utveckla de tankarna – inte på åtta minuter utan på två.

Herr talman! Jag känner inte till de uttalanden som min partiordförande har gjort. Men som sagt, i en bred rörelse där man har en omfattande idépolitisk debatt kan det ibland framkomma olika meningar i olika sammanhang. Det tror jag är bra för ett parti. Jag hade en fullmäktigeordförande i Ystad, en socialdemokrat, som lärde mig en sak: I ett rum där alla tänker lika tänks det inte mycket. Det har han rätt i. Det är något som jag tänker ganska ofta på.

När det gäller varför LO-förbunden tappar medlemmar tror jag att människor under lång tid har upplevt att deras vardag inte blir bättre. Människor har under lång tid haft allt mindre marginaler, och då måste man spara in på de utgifter man har. När människor inte har upplevt att de har fått det bättre kanske de känner: Vad gör fackförbunden egentligen för mig när de förhandlar? Får jag inte ta del av de produktionsöverskott som kommer i den utsträckning som behövs? Man ser att det finns mer och mer pengar i samhället, mer och mer vinster, men lönen blir inte så mycket högre och villkoren inte så mycket bättre. Tvärtom kan man snarare uppleva att det blir sämre. Då tror jag att det finns en risk för att man lämnar fackförbunden.

Detta är såklart allvarligt, för det är en ond spiral. Får fackförbunden färre medlemmar blir det svårare för dem att driva sina frågor ute på arbetsplatserna. Då blir det ännu sämre, och så är man inne i den negativa spiralen.

Jag tror att LO-förbunden, men också TCO-förbunden och andra fackförbund, har en läxa att lära. Man behöver se till att man levererar för sina medlemmar oavsett om det handlar om arbetstid, andra villkor eller löner; det kan nog gälla alla de områdena. Jag tror att man verkligen behöver se till hur vi bäst kan leverera för våra medlemmar. Hur kan vi göra våra medlemmars liv bättre? Hur kan vi se till att de märker att de får det bättre i vardagen via sitt medlemskap i ett fackförbund?

Jag tror som sagt att LO-förbunden behöver fundera på hur man kan göra detta. Jag hoppas verkligen att de kommer att göra det och komma med kloka slutsatser.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Persson, för frågan!

Jag kan vara otydlig, men jag hoppas att jag var tydlig. Jag tyckte att jag sa på slutet att frågan först och främst hör hemma hos parterna. I det socialdemokratiska kongressbeslutet från vår kongress förra året står det tydligt att frågan ska avgöras av parterna. Men som ledamoten Persson anförde i sitt eget anförande kan det hamna i ett läge där lagstiftning kan vara nödvändig. Om det behövs av någon anledning och om parterna själva framför att det behövs lagstiftningsåtgärder för att lösa den här frågan har vi öppnat för det i vårt kongressbeslut. Men vi är väldigt tydliga med att frågan först och främst hör hemma hos parterna.

Ledamoten Persson redogjorde själv för en del anledningar till att så skulle vara passande. Socialdemokraterna delar i stort, skulle jag säga, den bedömning som ledamoten Persson framförde. Detta görs redan på en hel del kollektivavtalsområden. Om parterna kan lösa den här frågan vore det nog bäst för svensk arbetsmarknad på lång men även på kort sikt. Vår uppfattning är alltså att frågan hör hemma hos parterna.

Sedan är det möjligt att ledamoten Persson har hört vissa, som han uttryckte sig, ledande socialdemokrater – han kommer säkert att komma med några exempel på vilka det är – någon gång uttrycka att de skulle vilja ha lagstiftning. I större partier kan det finnas många olika uppfattningar om hur man ska gå vidare. Jag är säker på att alla inte tycker likadant när ledamoten Persson sitter på medlemsmöten för Sverigedemokraterna i Bromölla. Jag vore bekymrad om alla i ett parti eller en rörelse uttryckte samma uppfattning.

Herr talman! Socialdemokraterna står givetvis bakom alla sina yrkanden, men för tids vinnande vid framtida votering yrkar jag bifall endast till reservation 13.

Arbetsrätten reglerar det kanske allra mest fundamentala i människors liv. Det är något som många av oss lägger stora delar av vårt liv på. Vi diskuterar det med vänner vid köksbordet över en middag. Det tar ofta upp mycket tankeverksamhet även på vår fritid. Det handlar om arbetet.

Arbetslivet har alltid präglats och kommer förmodligen alltid att präglas av ett maktförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det är ett ojämlikt förhållande. Arbetsrätten ska försöka jämna ut denna skillnad, men den har också en annan uppgift, nämligen att göra arbetslivet lite mer drägligt för människor. En annan uppgift är att göra livet lite bättre för hårt arbetande vanligt folk. Det har den i stora delar lyckats med under 1900-talet, och det är ett resultat av hårt arbete av svensk och internationell arbetarrörelse.

Herr talman! Ingenting är dock självklart. Arbetslivet kan bli alltmer eländigt igen. Vi ser hur arbetstagarnas makt minskar i förhållande till arbetsgivarnas makt. Vi ser det genom ett arbetsliv där allt fler arbetstagare övervakas i arbetet och deras arbetsdagar minutstyrs. Människor får sina arbetsmoment detaljstyrda, sina toalettpauser tidsbedömda och vartenda arbetsmoment granskat. Detta möjliggörs inte minst genom den allt bredare användningen av algoritmer och artificiell intelligens.

Vi ser det också i rapporteringen om missförhållanden på arbetsplatser runt om i landet. Vi ser det i rapporteringen om hur unga som får sitt första jobb på kafékedjor här i Stockholm far oerhört illa när arbetsgivaren struntar i deras larm. Vi ser det när deras historier avfärdas och när deras arbeten blir ett elände och något som de måste genomlida för att över huvud taget få lön till att köpa mat.

Varför blir det så här? En grundläggande förklaring är den höga arbetslösheten. Hur ska du våga höja rösten om det står tio personer som kan ersätta dig och väntar på att ta ditt jobb? Vem vågar protestera när det första jobbet på kaféet kan stå på spel? När hela ens försörjning, hur liten den än må vara, kan försvinna i ett nafs i och med osäkra anställningar skapas ytterligare ett lager av elände.

Herr talman! Vi brukar vara eniga här i kammaren om den svenska modellens förträfflighet. Jag ser ingen anledning att avvika från det i dag. Vi har en modell som vi ska vara stolta över. Arbetsmarknadens parter tar ansvar för många villkor på svensk arbetsmarknad. Det har historiskt gett få konflikter, hög tillväxt och goda arbetsvillkor. I vissa länder kan militär kallas in mot arbetare. I Sverige sitter fack och arbetsgivare i stället vid förhandlingsbordet.

Alla tar dock inte ansvar för den svenska modellen. Vissa arbetsgivare utmanar den och verkar nästan vilja se den upplöst. Den svenska modellen är inte ett andligt väsen som existerar av sig självt. Det krävs att någon tar ansvar för den. Ska den svenska modellen stå sig stark måste arbetsgivare ta ansvar för den. Vi kan inte ha en ordning där vissa företag står utanför modellen, utmanar den och anser sig vara något helt annat trots att de i praktiken är arbetsgivare.

Herr talman! Fackens roll är också helt avgörande för den svenska modellen, det goda arbetet och det goda arbetslivet. Om den fackliga anslutningsgraden sjunker eller om facket tystnar på arbetsplatserna är vi illa ute. Då kommer de historier vi kan läsa om i dag att om några år betraktas som västanvindar. Vi kommer att få ett miserabelt arbetsliv i Sverige med ett lidande från början till slut.

Under julen läste jag en bok om en statarfamilj hemma i Skåne. De upplevde att arbetet och i förlängningen hela livet var ödesbestämt. Det skulle vara eländigt, svårt och besvärligt. Utvägen var döden oavsett när den kom, men den kom förr eller senare. Fram till dess var det bara att härda ut.

Så här var det en gång i tiden. Vi har rört oss bort från ett sådant arbetsliv, inte bara för att det blev så utan för att vi, eller åtminstone en majoritet av oss, tyckte att vi inte skulle ha det så i Sverige.

Herr talman! Jag tror att de flesta av oss då och då ser matbud med kylväska på ryggen cykla förbi. Det är de moderna daglönarna. Förr hängde folk vid fabriksdörrarna för att få lön för dagen. I dag hänger de vid McDonalds eller med taxibilen utanför Stockholms centralstation.

Senast i går kväll höll ett matbud på en moped på att klippa mig när jag promenerade hem efter arbetsdagen. Det var inte särskilt trevligt, men det som är riktigt otrevligt är att vi har stora företag i den här så kallade branschen som försöker skjuta ifrån sig arbetsgivaransvaret och vägrar att teckna kollektivavtal. Vi kan inte ha en ordning där företag som egentligen är arbetsgivare gömmer sig bakom en app. Det leder till villkorsdumpning, sämre arbetsmiljö och risk för människors liv och hälsa.

Vi socialdemokrater vill att det tas ett brett grepp om hela frågan genom en utredning som kan kartlägga plattformsekonomins omfattning och lämna förslag på hur vi kan komma till rätta med problemen.

På temat konstaterar Socialdemokraterna att betänkandet som har namnet Genomförande av plattformsdirektivet är välkommet. Det är möjligt att det kommer att innebära förbättringar för matbudens arbetssituation. I varje fall kommer det att göra ledningen och fördelningen av arbetet mer transparent och stärka möjligheterna till organisering. Men det stora, osäkra elementet består: Vem bär arbetsgivaransvaret?

Precis som många andra har vi socialdemokrater stora förhoppningar om att utredningens resultat kommer att lyckas lösa de minst sagt svåra knutar som finns här. Vi ser fram emot att regeringen återkommer till riksdagen, för det är bråttom.

Herr talman! Frågan om arbetstidsförkortning har blivit mer aktuell än på väldigt länge. Ett enigt LO har lämnat en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv och till arbetsgivarna, och det visar att frågan är högst aktuell och verklig. Arbetstidsfrågan väcker engagemang vid köksbord och på arbetsplatser runt om i landet.

Socialdemokratin välkomnar att det nu finns en seriös och allmän diskussion om arbetstiden och dess förläggning, och socialdemokratin står bakom försöken att få till en arbetstidsförkortning. Socialdemokraterna välkomnar LO:s initiativ och ser fram emot att diskussionen kommer att fortsätta föras i samhället och mellan parterna, där den först och främst hör hemma. Vi bevakar med stort intresse parternas arbete i frågan.

Herr talman! Jag är genuint bekymrad över utvecklingen av arbetslivet i Sverige. Jag är genuint bekymrad över de allt fler vittnesmål jag får ta del av om övervakning i arbetslivet, detaljstyrning, integritetsbrott, kränkningar och övergrepp som ignoreras. De handlar också om osäkra anställningar och hyvling, där människors anställning dras ned till noll och intet. Det finns arbetsgivare som skaffar sig alltmer makt över sina anställda och tar sig allt större friheter mot dem.

Centralt för att skapa ett godare arbetsliv i vårt land är att sänka arbetslösheten. Ett samhälle med en låg arbetslöshet är ett samhälle med tryggare arbeten, tryggare löntagare och godare arbetsliv. Det är ett samhälle där människor kanske inte varje dag upplever arbetet som lustfyllt men åtminstone inte upplever det som miserabelt. Det är inte ett arbetsliv som statarna jag läste om i julas hade, eller som statarna som Ivar Lo-Johansson skrev om hade.

Det som också är centralt är den fackliga organiseringen. Starka fackförbund med många anslutna som protesterar mot dåliga arbetsvillkor skapar ett bättre arbetsliv. Fackens roll, inflytande och betydelse kan inte underskattas. De är centrala för att komma lite närmare det som vi vill kalla för det goda arbetet.

Herr talman! Efter dagens debatt kommer maktförhållandet på svensk arbetsmarknad inte plötsligt att förändras – jag inser det. I morgon kommer vi tyvärr fortfarande att på svensk arbetsmarknad ha ett maktförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare som är kraftigt till arbetsgivarnas fördel. Jag hoppas dock att vi efter valet i höst och när vi står här nästa år har kommit lite närmare att utjämna de maktskillnaderna. Då krävs det att det här landet styrs av politiker som ser maktskillnaderna och vill minska dem och som tror på det goda arbetet – för det är inte en självklarhet.

(Applåder)

Herr talman! När man hör vad ministern svarar här i dag och vad hon säger i andra sammanhang är det smärtsamt uppenbart för de flesta av oss i och utanför den här kammaren att regeringen inte kommer att lägga fram några förslag som förbjuder vinster i skolan eller ens stoppar läckaget till fristående skolor via skolpengen. Det är ett läckage som varje år kostar skattebetalarna, svenska folket och Sverige flera miljarder kronor.

Om Liberalerna nu tycker att skolan är en viktig fråga och om partiet verkligen vill göra upp med vinsterna, varför har då ministern och de andra liberala ministrarna på Utbildningsdepartementet inte gjort upp med dessa aktiebolagsvinster utan i stället låst fast sig vid Sverigedemokraterna och Moderaterna?