Adrian Magnusson

Herr talman! När den här regeringen tillträdde efter valet 2022 var en av de åtgärder som Liberalerna vidtog när de stegade in på Utbildningsdepartementet att förbjuda utredningen om vinster i skolan att föreslå ett vinstförbud i skolan. När det nu har gått några år sedan regeringen tillträdde har problemen med aktiebolagen i skolan fortsatt att växa, och marknadsexperimenten i svensk skola har bara blivit värre och värre. Då säger Liberalerna plötsligt att partiet är emot vinsterna i svensk skola.

Med anledning av denna omsvängning från det parti som minister Edholm företräder undrar jag om ministern ångrar beslutet att stympa den pågående utredningen och förbjuda den att föreslå ett riktigt och skarpt vinstförbud.

Fru talman! Justitieministern har i sin tidigare juridiska gärning gjort sig känd för att stå upp för individens rättigheter. Det gläder mig därför att han fortsätter att uttrycka sig positivt om det även i denna fråga.

Jag tycker att justitieministern kommer in på något viktigt när det gäller materiellt riktiga och likvärdiga beslut. Något vi inte har berört särskilt mycket i dag men som också är viktigt är att det, i de fall då det är möjligt, är rimligt att man ska kunna förvänta sig att beslutet motiveras. Det finns säkert många fall där det av säkerhetsskäl inte kan motiveras, men i de fall där det går vore det alldeles utmärkt att ha en sådan ordning.

Det hade också varit väldigt bra att hitta en ordning där det blir tydligare vad som bedöms så att man, som justitieministern säger, får en förutsebarhet och likvärdighet i bedömningarna.

Jag upplever att det tyvärr finns en oro bland vissa fackförbund att människor som ibland gör sig obekväma på sin arbetsplats på grund av sitt fackliga arbete utsätts för sådana säkerhetsprövningar. Jag har ingen statistik över hur många det gäller och om det förekommer löpande. Justitieministern säger själv att tydliga kriterier för likvärdighet och förutsebarhet saknas, och i och med det kan sådana frågor uppstå om exempelvis en person som är fackligt engagerad på arbetsplatsen förlorar sin säkerhetsklassning. En sådan situation skulle även kunna uppstå när det gäller personer som man vet har varit fackligt engagerade på en tidigare arbetsplats så att de inte blir säkerhetsklassade när de söker ett nytt arbete.

Jag ser fram emot att frågorna fortsätter att utredas. Bara baserat på denna diskussion bedömer jag att det finns ett brett stöd i kammaren för förändringar, i alla fall när det gäller överklaganden och omprövningsinstitutet.

Det ska tilläggas att klareringsfrågan har utretts historiskt. Då har man kommit fram till att det inte varit rätt väg att gå. Det är möjligt att utredningen på grund av det försämrade säkerhetsläget och andra anledningar kan komma fram till något annat denna gång. Jag ser dock fram emot att utredningen presenterar sina förslag i juni 2027, även om jag tycker att det är lång tid till dess.

Fru talman! Det gläder mig att jag och justitieministern är överens om vikten av de här frågorna och vikten av den enskildes rätt, även när det kommer till den här typen av beslut. Jag gläder mig också åt tydliggörandet kring att frågan om överklaganden inte ska komma i andra hand.

Jag kan ha tolkat justitieministerns svar lite väl hårt. Det var framför allt formuleringen om att om utredaren kommer fram till att ett klareringssystem inte bör införas ska utredaren ”i stället” slutföra det uppdrag som låg till grund för betänkandet och alltså lägga fram förslag på hur en överklagandeprocess i dagens system för säkerhetsprövning bör utformas.

Det var framför allt ordet i stället som jag hängde upp mig på. Jag tänkte att om man kom fram till att det inte ska införas ett klareringssystem skulle man i stället titta på den här frågan. Men jag är glad över att höra att frågan om att införa ett överklagande- eller omprövningsinstitut fortsatt lever.

Med tanke på det både jag och justitieministern har sagt om det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld och i Sverige tror jag att den här frågan kommer att leva vidare. Säkerhetsprövningarna kommer ju med all säkerhet att bli ännu fler; allt fler människor kommer att beröras. Liknande frågor uppstår säkert om man inför ett klareringssystem. Människor kommer att undra varför de hamnar i en viss säkerhetsklass och inte en annan och lär även komma med andra, liknande frågeställningar.

Den utredning vi diskuterar – alltså inte den som tillsattes i november utan den som lämnade sitt slutbetänkande i december 2024 – för ett ganska ingående resonemang. Man har framför allt undersökt hur klareringssystem ser ut i andra delar av Europa, inte minst i våra nordiska grannländer. Där kopplar man det mycket till Natofrågan. Det finns säkert goda skäl att resonera kring om det skulle vara bra för den här typen av säkerhetsprövningar eller säkerhetsarbetet i stort att i stället ha ett klareringssystem, men det är en annan interpellationsdebatt.

Jag ser fram emot utredningens slutbetänkande. Om jag läste regeringens direktiv rätt kommer det först i juni 2027. Frågan om hur vi ska göra med systemet fortsätter såklart att utredas. Men frågan om överprövning och överklagande tycks befinna sig i något slags limbo. Det var kanske hårt uttryckt, men jag upplever det i alla fall som att frågan är lite vilande fram till att utredningen kommer med sitt slutbetänkande i juni 2027.

I de svar jag har hunnit läsa är remissinstanserna ändå ganska tydliga med att de är positiva till ett överprövnings- eller överklagandeinstitut. Den stora kritiken ligger väl i att de anser att frågan inte är färdigberedd och att de därför inte kunde gå vidare. Jag hoppas verkligen att utredningen tittar på den frågan oavsett vad man kommer fram till gällande klareringsordningen.

Jag känner mig något tryggare efter diskussionen med justitieministern i dag än vad jag gjorde när jag kom in i kammaren för några minuter sedan. Jag hoppas verkligen att vi kan komma framåt i den här frågan, för medan vi diskuterar och utredningen arbetar vidare är risken stor att löntagare runt om i landet fortsätter uppleva att de är rättslösa. Det ska givetvis hela tiden vägas mot vikten av att människor på arbetsplatser i Sverige med säkerhetskänslig verksamhet och där säkerhetskänslig information kan finnas är säkerhetsprövade och inte utgör hot mot några av rikets intressen.

Jag hoppas innerligt att utredningen tittar vidare på frågan, för remissinstanserna var som sagt positiva, enligt vad jag kunde läsa mig till.

Fru talman! Tack till justitieministern för svaret på interpellationen!

Jag vill bara inledningsvis säga att jag är väldigt glad över att vi i dag kan diskutera den viktiga frågan om säkerhetsprövningar i arbetslivet. Precis som justitieministern vet, liksom många som tittar därhemma, är det här något som blir allt vanligare i arbetslivet i takt med att säkerhetsläget i världen försämras.

Låt mig inledningsvis konstatera att det är viktigt att säkerhetsprövningar kan genomföras så att personer som inte ska arbeta med eller i säkerhetskänslig verksamhet inte heller gör det. Det är centralt för svensk säkerhet, inte minst i den osäkra samtid som vi lever i.

Fru talman! I takt med att säkerhetsläget har försämrats har säkerhetsprövningarna naturligtvis blivit allt fler runt om i arbetslivet. I de samtal jag har med fackförbund ställer man sig stundtals frågande till skälen för besluten kring säkerhetsprövningarna. Det kan av förståeliga skäl vara svårt att motivera besluten, eftersom det kan finnas starka skäl att hålla motiven hemliga.

Men när det heller inte finns någon möjlighet att få besluten om säkerhetsprövning omprövade kan de flera gånger av enskilda löntagare upplevas som mycket rättsosäkra. Det finns flera historier om hur löntagare runt om i landet plötsligt har förlorat sin säkerhetsklassning och helt enkelt inte kan arbeta kvar på sin arbetsplats. Känslan av maktlöshet är givetvis total, eftersom beslutet är definitivt och inte motiveras. Beslutet kan i sin tur leda till att man förlorar arbetet på grund av arbetsbrist. Om man exempelvis är anställd vid ett stort infrastrukturprojekt och förlorar sin säkerhetsklassning kan man ju knappast arbeta kvar i projektet.

Något som har lyfts fram exempelvis från fackligt håll men även från andra håll och som utreddes av den utredning som justitieministern nämnde är ett förslag om att inrätta någon form av överklagande- eller omprövningsförfarande. Den utredning som nämndes tidigare lämnade förslag på att ett sådant skulle införas men gick inte vidare med exakt hur det skulle se ut.

Flera remissinstanser, exempelvis Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsgivarverket, har i remissbehandlingen uttalat sig i grunden positivt till ett sådant här överklagande- eller omprövningsinstitut. Arbetsgivarverket uttalade sig redan i december 2024 angående att ett sådant förfarande skyndsamt bör utredas. Det finns således stöd för att inrätta ett sådant här förfarande även utanför de organisationer som mer traditionellt företräder löntagarna och löntagarnas intresse.

Värt att notera är också att Sveriges Ingenjörers chefsjurist i en intervju i medlemstidningen Ingenjören den 13 januari 2025 anförde att det bristande förfarande som råder i Sverige kring de här frågorna skulle kunna utgöra ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter och kravet på en rättvis rättegång.

Fru talman! Med tanke på den samtid vi lever i finns det ingenting som tyder på att säkerhetsprövningarna kommer att minska i omfattning, ej heller de problem för den enskilde som säkerhetsprövningarna i vissa fall kan medföra. Regeringen har, som justitieministern redogjorde för, valt att tillsätta en utredning som ska utreda ett annat förfarande än det som gäller i dag och som ligger utanför det som utredningen föreslår. Som jag uppfattar det ska man först i andra hand fortsätta att bereda det som utredningen föreslog kring överklagande- eller omprövningsförfarande.

Flera remissinstanser var positiva till grundförslaget. Därför blir naturligtvis min fråga till justitieministern: Varför djuploda i ett annat förfarande i stället? Frågan om överklagandemöjligheter borde väl kunna kvarstå även vid införandet av ett klareringssystem. Det tänker i alla fall jag.

Herr talman! Ciczie Weidby ställde en ganska bra fråga, som egentligen blir grunden för allt som vi diskuterar i den här interpellationsdebatten. Ska man använda tekniken och de data som samlas in på det här viset? Är det rimligt? Är det så här vi vill ha det? Vill vi ha ett arbetsliv i Sverige där en stor del av arbetstagarna, arbetarna, känner att deras arbetsliv övervakas och kontrolleras i detalj? Jag tror inte att vi vill det.

Vi ser nu en ganska tydlig utveckling i flera sektorer, till exempel inom handeln som Ciczie Weidby har redogjort för men också i tjänstemannasektorn. Det förekommer på statliga myndigheter att man ringer upp anställda när man ser att de varit borta fem minuter längre på lunchen och frågar var de är någonstans.

Vi kan till exempel med ord säga att det inte är en utveckling vi vill se. Så kan vi också göra; det är fortfarande min övertygelse att ord har betydelse. Det kommer att ha verkan om arbetsmarknadsministern, statsministern eller vem som helst säger ”Vi tycker att det här är en dålig utveckling.” De kan också säga ”Vi vill inte ha det så på svensk arbetsmarknad. Vi vill inte ha en utveckling där arbetslivet kontrolleras och övervakas i detalj.” Det kan få effekt. Det är i alla fall min övertygelse. Jag lever kanske i någon naiv föreställning om världens tillstånd, men jag tror att det kan fungera.

Därför tycker jag att frågan som Ciczie Weidby ställde blir central. Ska man använda tekniken på det här viset? Det skulle vara mycket trevligt om arbetsmarknadsministern kunde resonera utifrån sin politiska grunduppfattning om tekniken ska användas på det här viset. Ska arbetslivet se ut så här i dag och i framtiden?

Fru talman! Jag vill instämma i stora delar av den bild som Ciczie Weidby målar upp här. Jag har också haft en hel del samtal med fackligt aktiva, anställda och fackligt engagerade på arbetsplatser. Precis som ledamoten Weidby tog upp gäller det inte minst människor som arbetar inom lagerbranschen.

Man får höra historier som gör att man får lite ont i magen, vill jag faktiskt påstå. Man får höra att människor övervakas från arbetsdagens början till dess slut och att deras arbetsliv styrs i detalj. De får höra: ”Du ska inte ta det där paketet när du plockar paket, utan du ska ta det där paketet. Vi har nämligen räknat ut via någon algoritm att det kommer att gå mycket fortare om du gör det.”

På något sätt gör detta också något med arbetslivet. Vi vill väl ändå ha ett arbetsliv i Sverige där människor känner att arbetet är åtminstone drägligt? Man kan ju prata om det goda arbetet ibland, men vi vill väl i alla fall inte att människor ska känna att arbetet är en plåga? Människor ska inte vakna på morgonen, gå till jobbet och lida under hela sitt arbetsliv.

Det finns säkert alldeles för många som känner så redan i dag, och med tanke på den teknikutveckling vi ser och att den utnyttjas på det här sättet – det vill säga för att övervaka och kontrollera människors arbetsliv i detalj – tror jag att det finns en stor risk att ännu fler människor kommer att känna så här kring sitt arbetsliv. Jag tror att det vore mycket olyckligt.

Därför hade jag gärna velat höra mer från ministern om hur man ser på den här utvecklingen och om man är beredd att vidta några åtgärder. Det behöver inte vara att gå fram med stora, radikala lagstiftningsförslag. Det kanske kommer att behövas; jag kan inte bedöma det här och nu, i denna stund. Men det vore intressant att höra om man för några samtal med parterna på svensk arbetsmarknad kring den här typen av frågor och i så fall hur de ser på detta. Hur ser exempelvis Svensk Handel på att allt fler företag väljer att övervaka lageranställda och kontrollera deras arbetsliv? Vilken dialog för man med exempelvis Handelsanställdas förbund i frågan?

Det finns även många andra exempel. Det här förekommer också i allt större utsträckning i tjänstemannasektorn, där människor har chefer som sitter och kollar på deras Skypesignal: ”Nu har din signal visat dig som inaktiv i tio minuter – var har du varit?” Den typen av frågor är också en sorts kontroll och övervakning som inte var möjlig för bara några år sedan men som nu är möjlig på de allra flesta arbetsplatser.

Det här är alltså ett växande problem, och det finns ju ingenting i den allmänna teknikutvecklingen – eller i den maktobalans mellan arbete och kapital som har förskjutits under de senaste 30 åren – som tyder på att det här kommer att minska. I stället finns det ganska mycket som tyder på att det snarare kommer att öka. Med tanke på den utveckling vi ser i många företag är det väl också troligt att de kommer att vilja fortsätta att övervaka och kontrollera sina anställda alltmer med hjälp av de möjligheter som teknikutvecklingen ger.

Jag är, precis som i den tidigare interpellationsdebatten, intresserad av att höra hur arbetsmarknadsministern resonerar när det gäller de här frågorna. Men om man nu inte har stora lagstiftningspaket på gång – om det finns får ministern såklart gärna redogöra för dem – är jag som sagt också intresserad av att höra om dialogen med arbetsmarknadens parter när det gäller de här frågorna. Jag hoppas nämligen att man har en löpande dialog också om den här typen av frågor.

Fru talman! Det är väl bra att Arbetsförmedlingen lägger fokus på att se till att fusket med lönebidrag minskar.

Jag fick kanske inte riktigt svar på frågan jag ställde från början i interpellationen om hur man ser på den här utvecklingen och – som jag försökte utveckla i mina tidigare inlägg – hur man ser på den här företeelsen generellt. Ministern har ju en chans till på sig, så jag kan få ett svar i hans sista inlägg.

Ministern pratade om att man har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att skärpa sina kontroller genom till exempel arbetsplatsbesök. Jag förstår att arbetsmarknadsministern kanske inte kan djupdyka i Arbetsförmedlingens verksamhet, men utifrån hur arbetsmarknadsministern ser på användningen av lönebidrag undrar jag om han tänker sig att det här skulle kunna vara en sektor som särskilt ska granskas.

Jag vill ändå påstå att ministern i sitt första inlägg redogjorde förtjänstfullt för vad syftet med lönebidraget är. Jag ställer mig mycket kritisk till att syftet med lönebidraget uppfylls i den här typen av anställningar.

Skulle ministern kunna tänka sig att resonera kring huruvida det här är en sektor, eller en särskild typ av lönebidragsutbetalningar, som kan behöva granskas särskilt? Vi kan ju inte ha det så att det betalas ut lönebidrag utan att det råder ordning och reda – lönebidrag som dessutom inte ger arbete som är meningsfullt vare sig för individen i fråga eller för samhället i stort. Det vore inte bara ett slöseri med statens finanser utan också med den enskildes liv. Det tror jag att även en ideologisk liberal kan instämma i.

Fru talman! Ministern avslutade med att säga att den här regeringen står för ordning och reda och att statliga medel ska gå till arbeten som ger goda villkor. Det sista har jag inte alltid hört från riksdagsledamöter från andra partier här i kammaren, men just ordning och reda är ständigt återkommande. När det gäller den här typen av användning av skattemedel har detta återkommit från alla de arbetsmarknadsministrar och arbetslivsministrar som har passerat Arbetsmarknadsdepartementet den här mandatperioden.

Det Skånes Folkblad har skrivit om får en ändå att fundera på om det här verkligen är god användning av skattemedel och om det i det här fallet verkligen är ordning och reda som gäller på Arbetsförmedlingen. Jag behöver ju inte berätta för arbetsmarknadsministern att det i slutändan är regeringen som styr över riket och även över landets myndigheter – Arbetsförmedlingen är ju en av dessa.

Att det kommer uppgifter om att det här över huvud taget förekommer tycker jag är anmärkningsvärt, liksom att man betalar ut lönebidrag till den här typen av arbete när ministern står här och säger att handledningen är en central del i själva lönebidragshanteringen.

Jag är personligen väldigt nyfiken på att se hur den där handledningen ser ut i praktiken och om de här företagen är med i taxibilen och handleder taxiföraren. Jag är tveksam till det. Det framgår dessutom i beslutsunderlagen att så nog inte sker, utan handledning sker på distans eller via telefon eller vad det nu kan vara.

Man kan ju prata om vikten av ordning och reda, men jag måste ändå säga att orden ekar lite tomt när sådant här uppenbarligen förekommer och när det till och med finns chefer på Arbetsförmedlingen som säger att det är i sin ordning så länge man klarar de formella krav som arbetsmarknadsministern läste upp i början – att man är registrerad hos Skatteverket och liknande, alltså rent formella krav.

Något annat som arbetsmarknadsministern tog upp var att det är viktigt att följa arbetsmiljölagstiftningen. Jag tycker att det hade varit väldigt intressant att se hur man som arbetsgivare i det här fallet ser till att arbetsmiljölagstiftningen följs när man jobbar på det här sättet i taxibranschen.

Det finns en annan dimension som vi inte ens har lyft upp. Jag tror att det kan uppstå ganska många fall där arbetsgivaren menar att det är appen man jobbar gentemot som ansvarar för arbetsmiljön och inte arbetsgivaren. Då glider vi in i en annan fråga på svensk arbetsmarknad som är ganska avgörande. Vi får ytterligare en dimension när man frågar sig vem det är som ser till att arbetsmiljölagstiftningen följs.

Jag kan inte svara på hur utbrett det är, men det framkommer i artikeln i Skånes Folkblad att det finns en uppfattning hos en handläggare på Arbetsförmedlingen att det är viktigare att sysselsättningsmål ska följas än att man ska se till att människor har goda villkor och att de verkligen har handledning eller att arbetsmiljölagstiftningen följs. Detta väcker också en hel del frågetecken.

Jag skulle verkligen vilja veta om regeringen och ministern tycker att det här är en rimlig ordning. Tycker man att lönebidraget ska användas på det sätt som det uppenbarligen används i ett antal fall i Skåne och med all säkerhet också på andra håll i landet? Tycker regeringen verkligen att det här är ett rimligt sätt att använda lönebidraget på, med tanke på att man ofta pratar om ordning och reda i utbetalningar av den här typen av bidrag?

Fru talman! Tack till arbetsmarknadsminister Britz för det svaret!

Precis som ministern konstaterar i sitt svar är det här en viktig fråga som förtjänar att uppmärksammas. Det är en viktig artikel och ett viktigt avslöjande, eller hur man ska uttrycka det, som har gjorts av Skånes Folkblad hemma i Skåne.

Ministern och jag är helt överens om att lönebidraget är ett viktigt stöd som gör det möjligt för personer som annars kanske hade haft väldigt svårt att få ett arbete att få ett arbete. Det kan vara ännu viktigare i tider med hög arbetslöshet, när just denna grupp riskerar att hamna ännu längre bort från arbetsmarknaden. Samhället har faktiskt ett ansvar och en uppgift att se till att människor kan få arbete trots olika förutsättningar.

Fru talman! Det är precis lika viktigt, i alla fall enligt min mening, att lönebidraget används på korrekt sätt – att det faktiskt ger människor ett drägligt arbete som i de fall där det är möjligt för dem närmare ett reguljärt arbete, inte längre ifrån, samt att det, som ministern säger, finns goda och rättvisa villkor. Det är oerhört viktigt.

Lönebidraget får givetvis inte heller användas för villkorsdumpning på svensk arbetsmarknad. Men, fru talman, det som Skånes Folkblad skriver om i sin artikel väcker många frågor om förfarandet.

Ett exempel som tidningen rapporterar om gäller en man i Kävlinge som – det anges uttryckligen i ansökan – ska köra taxi för Bolt och Uber via ett företag som anställer honom. Arbetsförmedlingen uppger själv i en kommentar i artikeln att det är en förutsättning att arbetsgivaren ska ge kontinuerlig handledning. Det finns väl goda skäl att fundera kring hur kontinuerlig handledning ser ut i ett sådant fall.

Ministern anger i sitt svar att han utgår från att Arbetsförmedlingen tillämpar regelverket vid plattformsarbete i taxibranschen och följer upp anställningarna. I Skånes Folkblads artikel uttalar sig en anonym medarbetare på Arbetsförmedlingen: Vi har mål på hur många vi ska få in i sysselsättning – hur vi gör det är mindre viktigt. Någon egentlig kontroll görs sällan. Ofta räcker det att systemet visar en grön bock när vi kontrollerar mot Skatteverket.

Det går också att utläsa av beslutsunderlagen i de här fallen att någon tydlig plan för hur arbetsplatsen ska anpassas till de anställda inte finns, vilket vanligtvis är en förutsättning för lönebidrag, och att den handledning som ska ges är mycket begränsad. Det står till exempel i vissa av beslutsunderlagen att handledningen ska ske via telefon. Det är kanske inte så konstigt i ett taxiföretag som jobbar mot plattformsföretagen. I vissa fall står det också uttryckligen att handledningen ska ske på distans.

Fru talman! Utifrån den här artikeln blir det också tydligt att det inom Arbetsförmedlingen verkar finnas olika bilder av hur företagens ansökningar om lönebidrag ska värderas. Enligt artikeln tycker vissa chefer inom myndigheten att det inte är några problem att lönebidrag betalas ut till den här typen av företag så länge företaget betalar skatt och sociala avgifter. Däremot uttrycker en annan chef inom myndigheten att arbetsplatsens lämplighet är central i bedömningen av om lönebidrag ska betalas ut till företaget i fråga.

Fru talman! Det betalas årligen ut 4 miljarder kronor i lönebidrag till olika företag runt om i det här landet. Det måste vara av yttersta vikt att de som får sin anställning via lönebidrag får ett bra arbete – i den bästa av världar ett arbete som för dem närmare ett så kallat reguljärt arbete eller i alla fall ett drägligt arbete där de känner att de utvecklas och kan bidra till samhället – och att de inte i stället utnyttjas av aktörer som ser en chans att tjäna en extra hacka, dessutom på skattebetalarnas bekostnad.

Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Tycker ministern verkligen att det är rimligt att lönebidrag används på det här sättet?

Fru talman! Jag noterade att justitieministern i sitt andra inlägg lade stor vikt vid tillkännagivandet från riksdagen i juni i år, om jag lyssnade rätt på det första inlägget och interpellationssvaret.

Jag vill bara återigen påpeka att Valmyndighetens erfarenhetsrapport, som justitieministern också hänvisar till i sitt svar, kom i februari 2023. Det har ändå funnits en ganska lång tidsperiod då regeringen hade kunnat ta initiativ till att agera i den här frågan, om man nu ansåg att det var ett problem.

Det är inte så att regeringen måste invänta riksdagens tillkännagivanden, utan här hade man kunnat välja att agera tidigare. Då kanske den här frågan hade varit hanterad vid det här laget. Det gjordes i början på 90-talet, som ledamoten Sandell har redogjort för, när det då uppdagades ett liknande problem i vallagen.

Det jag var kritisk mot när jag refererade till de långa beredningsprocesserna en gång i tiden var att regeringen var lite selektiv när det gäller vilka processer som kan ta lång tid att bereda och vilka processer som kan gå väldigt snabbt att bereda när det gäller ärenden i de konstitutionella frågorna. Här tycker jag att man skjuter bollen lite längre fram än man hade behövt göra. Vi hade kunnat lösa detta.

Med tanke på att det råder enighet i kammaren och med tanke på att Valmyndighetens erfarenhetsrapport kom i februari 2023 hade det funnits gott om tid att lösa frågan och täppa till den här luckan inför valet 2026.

Fru talman! Tack till statsrådet för svaret på denna angelägna interpellation av ledamoten Sandell!

Detta är ett känt problem. Om inte annat blev det väldigt tydligt, precis som ledamoten har redogjort för här, i valet 2022. Då fanns det kandidater som kandiderade i ett antal kommuner och sedan helt enkelt lät sig bli valda i den kommun där de hade fått mandat och folkbokförde sig där efter valet.

Justitieministern säger mycket i sitt svar om vikten av breda överenskommelser i den här typen av frågor och vikten av att de ska beredas under lång tid.

Jag minns att jag när jag läste juridik på juristprogrammet i Lund studerade arbetet inför 1974 års regeringsform. Det arbetet tog ungefär 30 år, eller 25 år i varje fall. Det kan man kalla för en gedigen process med ett antal kommittéer. En av dem leddes till exempel av den tidigare statsministern Rickard Sandler. Det var ett gediget arbete.

Det hade kunnat hålla som argument även här om regeringen var angelägen om att ha långa processer i alla frågor som rör regeringsformen. Det är inte regeringen. I det här fallet har man uppenbarligen använt sig av argumentet att just den här frågan behöver beredas under väldigt lång tid.

Som ledamoten Sandell redogjorde för har tidigare ändringar kunnat hanteras under en mandatperiod, och till och med under kortare mandatperioder än de fyraårsperioder som vi har just nu. Mandatperioderna var tre år då när en moderat justitieminister hanterade liknande frågor på väldigt kort tid.

Statsrådet hänvisar också i sitt svar till Valmyndighetens rapport som kom den 15 februari 2023. Det betyder att det här problemet har varit känt i varje fall sedan den 15 februari 2023, om man nu inte observerade det redan dagen efter valdagen 2022.

Precis som ledamoten Sandell har redogjort för här kommer bristen på agerande att möjliggöra att vi kan se liknande tendenser i nästa års val. Vi kommer kanske att se personer som kandiderar till regionfullmäktige och kommunfullmäktige i ett antal olika regioner och kommuner och sedan väljer att folkbokföra sig där de blir valda.

Om regeringen hade varit lite snabbare på bollen och beaktat den rapport som kom den 15 februari 2023 hade detta kunnat vara avhjälpt under tiden därefter.

Man ska ha stor respekt för konstitutionella frågor, och man ska ha stor respekt för att ändra regeringsformen. Man ska bereda de frågorna under lång tid och eftersträva parlamentarisk enighet. Men viljan att bereda frågor under lång tid kan inte vara selektiv.

Om man kan vara snabb i andra frågor, och har kunnat vara snabb i den här typen av frågor tidigare, kan jag hålla med ledamoten Sandell om att den här frågan borde ha kunnat beredas betydligt snabbare än vad som nu verkar vara fallet.

Vi kan konstatera att vi kommer att få se att problemet kvarstår under valet 2026. Det tycker jag är högst beklagligt.

Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett gift som tyvärr har spridit sig i det svenska samhället. Den innebär att människor exploateras och far mycket illa. Den är ett resultat av jakten på större vinster, och den riktar in sig på människor i svagare ställning. Arbetslivskriminaliteten är något som samhället måste bekämpa, och det med kraft.

Mycket har gjorts för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, och det är bra. De arbetslivskriminalitetscenter som den tidigare, socialdemokratiska regeringen inrättade, och som den här regeringen har fortsatt att bygga ut, är viktiga för att stärka det myndighetsgemensamma arbetet. Det kommer dock signaler om att uppdraget är otydligt, att ledarskap saknas och att mer måste göras för att myndigheterna ska samverka bättre.

Detta är oerhört viktigt. Det arbete som har inletts får inte gå till spillo; det vore ett svek mot alla de människor som varje dag exploateras och far illa.

Fru talman! Det råder enighet i den här kammaren om att arbetslivskriminalitet måste bekämpas, men tyvärr verkar vi inte alltid vara helt överens om hur. Det är till exempel beklagligt att regeringen väljer att dra in på de pengar som arbetsmarknadens parter har kunnat söka för att bekämpa arbetslivskriminalitet. Det är ofta, om inte alltid, parterna – och inte minst fackförbunden – som vet på vilka arbetsplatser villkor ignoreras och människor utnyttjas. Att inte dra nytta av den kraften är ett misstag.

Delegationen mot arbetslivskriminalitet har kommit med en rad förslag. Det är angeläget att regeringen går vidare med dessa, för arbetslivskriminalitet är som sagt ett gift. Arbetslivskriminaliteten är ett resultat av oseriösa bolags och oseriösa arbetsgivares tilltagande jakt på allt större vinster.

Det är pengar som driver arbetslivskriminaliteten. Hänsynslösa människor exploaterar människor i sin jakt på mer pengar.

Fru talman! Tanken var kanske en gång god – åtminstone lät den god. Avregleringar och den fria marknaden skulle skapa mer välstånd för människor. Det har den säkert gjort också, men det är för några få.

I spåren av den här högst medvetna inriktningen har arbetslivskriminaliteten brett ut sig. För att kunna gå till botten med problemet måste vi våga erkänna vad som är grundorsaken. Grundorsaken är en i det närmaste fundamentalistisk övertro på diverse avregleringar och den fria marknadens förträfflighet.

Nu står vi här med resultatet. En kraftsamling måste ske, men för att bota sjukdomen måste vi också våga prata om just grundorsaken. Det är viktigt att vi inte lägger skulden på fel ställe – att vi inte lägger skulden på exempelvis den polske arbetare som jag läste om i Sydsvenskan häromdagen. Han hittades kraftigt nedkyld, vandrande längs med väg E65 vid Ystad. Han hade fått sitt pass beslagtaget av sin chef efter fem månaders svartarbete. Han hade inte fått lön. De sista nätterna innan han hittades av en polispatrull hade han dessutom fått sova ute. Han var en del av ett stort nätverk av svartbyggen som avslöjades efter detta.

Fru talman! Det här är givetvis bara ett exempel på en brottslighet som har brett ut sig och fortsätter att breda ut sig i det svenska samhället. Ibland tar den sådana här former. Ibland tar den formen av en ung tjej på sitt första jobb som inte får sin lön eller formen av en ung kille som skadar sig på jobbet, blir invalidiserad och lämnas till sitt eget ekonomiska öde. Detta är i grunden ett resultat av den hänsynslösa och brutala jakten på mer vinst och mer pengar. Det är helt oacceptabelt.

Arbetslivskriminaliteten skadar människor och är ett hot mot alla de seriösa arbetsgivare som vill göra rätt och som vill sköta sig. Den är också ett hot mot alla arbetare som vill ha sjysta löner och drägliga villkor.

Arbetslivskriminaliteten driver ned villkoren och leder till lönedumpning för alla arbetare på hela den svenska arbetsmarknaden. Den hotar hela vår arbetsmarknadsmodell – den svenska modell som vi är så stolta över.

Vi måste göra allt vi kan och använda alla till buds stående medel för att bekämpa arbetslivskriminaliteten. Vi kan inte vara nöjda med läget så som det är. Det är i alla fall inte vi socialdemokrater.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga några korta ord om Arbetsdomstolen.

Det saknas cirka 3 miljoner kronor för att Arbetsdomstolen ska kunna undvika kraftiga nedskärningar i sin verksamhet. Arbetsdomstolen är en fundamental del i den svenska modellen, som vi som sagt brukar vara så snabba med att försvara och som vi brukar vara stolta över i den här kammaren. Arbetsdomstolen måste helt enkelt finansieras.

Statsrådet har visserligen lämnat kammaren, men min uppmaning till regeringen och de partier som stöder regeringen är en och endast en: Lös detta, och lös det nu!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)

Herr talman! Vi får verkligen hoppas att anslagskrediten löser situationen. Jag önskar arbetsmarknadsministern lycka till i sina diskussioner med Finansdepartementet. Jag har hört att det inte alltid är så lätt, men jag hoppas att ministern har något bra att sätta emot när han för dialogen med finansminister Svantesson och andra på Finansdepartementet.

Vad gäller frågan om att ministern inte vill föregripa riksdagens behandling hoppas jag ändå att ministern har en löpande dialog med sina kamrater från regeringsunderlaget som sitter i kammaren. Om man inte föregriper riksdagens behandling från regeringens sida kan man uppmana riksdagsledamöterna från regeringsunderlaget att agera i frågan. Det finns inget formellt hinder för riksdagsledamöterna från regeringsunderlaget att till exempel agera i arbetsmarknadsutskottet genom ett tillkännagivande om att riksdagen omedelbart vill se frågan behandlad av regeringen. Man kan till och med gå fram med ett förslag inför att budgeten ska behandlas.

Jag kan försöka föra dialogen med ledamöterna, men jag tror att arbetsmarknadsministern har en mycket större möjlighet att nå framgång i diskussionerna med arbetsmarknadsutskottets ordförande och ledamöterna för Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och hans eget parti Liberalerna.

Jag kan avsluta med att fråga om vi kommer att få se Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i arbetsmarknadsutskottet agera i frågan och göra det som regeringen inte vill göra, nämligen att riksdagen helt enkelt agerar i frågan om budgetförslaget.

Herr talman! När detta uppdagades – eller det kanske är fel uttryck att använda, men när beskedet kom att Arbetsdomstolen skulle behöva ställa in mål under hösten och att man också hade fått ett för lågt anslag för 2026, enligt domstolen själv, var arbetsmarknadsministern ganska snabbt ute och sa: Vi kommer att se till att inga mål behöver ställas in i höst. Vi kommer att gå fram med förslag om en anslagskredit. Jag tycker att ministern nu låter lite mer svävande när det gäller om detta verkligen är en lösning som kommer att gå att använda.

Ministern hänvisar till en dialog med myndigheten. Ministern har också sagt, i ett skriftligt uttalande till Altinget i oktober, att man undersöker regeringens möjlighet att höja myndighetens anslagskredit innevarande år.

Jag tycker att de besked som gavs direkt och de besked som senare har givits är lite annorlunda. Det kan vara så att ministern först trodde att problemet skulle vara enklare att lösa än vad det senare visade sig i dialog med Finansdepartement, men det kan jag inte svara på. Det känns ändå något mer svävande nu än tidigare.

Både ledamoten Amloh och jag tog upp att Arbetsdomstolen har begärt 40,8 miljoner i anslag för 2026, men har fått 38,6. Det är 2 miljoner kronor i en statsbudget som rymmer mycket pengar. Vi har ännu inte klubbat budgeten i kammaren. Ministern hänvisar till budgetlagen, men jag skulle vilja veta lite mer specifikt vad som gör att man inte redan nu kan säga att vi kommer att lösa situationen för 2026. Det är möjligt att det finns någon särskild paragraf i budgetlagen som jag inte är påläst om, som utgör hinder för att man inte kan gå fram med förslaget redan nu. Men jag skulle önska att ministern för kammaren och för dem som tittar redogör tydligare för vad som är hindret mot att man inte kan gå fram med ett ökat anslag om 2 miljoner kronor redan nu. I stället måste man ha en dialog, avvakta och följa en budgetprocess.

Som redan har sagts har vi ännu inte klubbat det utgiftsområdet i kammaren, och därför tycker jag att frågan borde kunna hanteras. Annars får riksdagen agera. Det skulle vara ett alternativ att de partier som stöder regeringen i kammaren agerar i utskottet. Frågan har varit uppe i frågestunder från ledamöter i regeringsunderlaget. Det verkar finnas ett engagemang, men som vanligt måste ord följas av handling.

Innan jag avslutar debatten vill jag trycka på att det råder bred konsensus bland parterna om att frågan är viktig. Nyligen gick Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco och SKR ut i ett gemensamt brev till regeringen och sa att frågan måste lösas. Man varnade för konsekvenserna om Arbetsdomstolen inte får de anslag som man har begärt, och det kan leda till att människor och företag får vänta länge på de processer som avgörs i Arbetsdomstolen.

Jag hoppas verkligen att frågan löses omedelbart, men jag önskar besked om vad det är som gör att regeringen inte redan nu kan gå fram med att bevilja de 2 miljoner kronorna till Arbetsdomstolen.

Herr talman! Tack till arbetsmarknadsministern för svaret!

Interpellationen har kommit till stånd på grund av nyheten om att Arbetsdomstolen ställer in alla mål i höst på grund av för låga anslag. Det är en nyhet som jag vill påstå slog ned som en bomb i den arbetsrättsliga världen när den kom för några veckor sedan.

Arbetsdomstolen är en oerhört viktig instans för den svenska modellen och för att upprätthålla ordningen på arbetsmarknaden. Det är där konflikterna kopplade till arbete avgörs, och som redan är känt har de allra flesta av oss ett förhållande till arbete på ett eller annat sätt. Arbetet tar upp en stor del av våra liv och blir således en stor del av vår tillvaro. Det gäller de allra flesta av oss.

Arbetsdomstolen har enligt domstolens ordförande informerat regeringen genom en skrivelse daterad den 19 mars 2025 om att anslaget var otillräckligt. Domstolen föreslog att regeringen skulle ställa ytterligare medel till dess förfogande – 6,6 miljoner kronor. I stället fick domstolen 4,1 miljoner kronor och ett besked om lägre anslag än äskat för 2026, då domstolen skulle få 38,6 miljoner kronor i stället för äskade 40,8 miljoner kronor. Det var efter det som domstolen menade att man inte kommer att kunna hålla några förhandlingar i höst utan får ställa in dem och att man därmed kommer att få det tufft även 2026.

Det här beskedet, som kom från Arbetsdomstolen för några veckor sedan, har mötts av en storm av kritik från parterna och från andra håll i den arbetsrättsliga världen. Det har helt enkelt varit kraftiga reaktioner.

Regeringen har genom arbetsmarknadsministern i olika sammanhang talat om att man kommer att ge anslagskrediter för 2025. Det är lovvärt, men domstolen har själv anfört att detta i sig inte räcker. Enda sättet att klara ramarna för framför allt 2026 är att säga upp folk – det är beskedet man får från Arbetsdomstolen. Det finns helt enkelt för lite pengar för 2026.

Det har inte kommit något besked om hur ramarna kommer att se ut för 2026. Arbetsmarknadsministern lämnar inte heller något sådant i sitt svar i dag utan hänvisar till den ordinarie budgetprocessen, detta trots att skrivelsen inkom den 19 mars 2025. Det är mer än ett halvår sedan. Det borde ha funnits gott om tid att både resonera om frågan internt på departementet och ha en dialog med Arbetsdomstolen. Den dialog som arbetsmarknadsministern i sitt svar uppger att man har borde ha kunnat föras under dessa snart åtta månader sedan skrivelsen kom in.

Ministern talar i sitt svar om domstolarnas oberoende. Regeringen vill i olika sammanhang också gärna ge en bild av att man satsar pengar på rättsväsendet. Då måste man komma ihåg att Arbetsdomstolen också är en del av detta. Arbetsdomstolen måste också ha pengar för att klara sin verksamhet. Det räcker inte att bara tala om det, utan man måste också verkställa de ord man uttalar.

Den svenska modellen upplever åtminstone jag att det finns ett brett stöd för i den här kammaren, bland riksdagens alla partier. Arbetsmarknadsministern har inte heller gett sken av något annat. Men vill man värna den måste man också värna den instans som Arbetsdomstolen är, och då är det viktigt att man ger Arbetsdomstolen de ekonomiska förutsättningar som domstolen behöver för att klara sin verksamhet.

Och som sagt: Detta är inte ett nytt besked som har kommit till regeringen, utan skrivelsen inkom i mars 2025.

Anslagskrediterna kanske kan rädda verksamheten för 2025. Vi får väl se. De ska betalas tillbaka senare, vilket man också ska komma ihåg. Det är en kredit. Men vad gör arbetsmarknadsministern för att säkra Arbetsdomstolens verksamhet för 2026, och när kan vi vänta oss ett konkret besked?

Herr talman! Jag ska inte heller vandra in i den debattfälla som Edward Riedl gillrade. Jag var på väg att göra det; det ska jag villigt erkänna. Men jag ska inte ge mig in i den. Det är däremot glädjande att Moderata samlingspartiet bryr sig om vanligt folks problem, om det nu är som det påstås. Det har man inte alltid gjort genom historien, men det är kul att man har tagit till sig det till slut.

Jag träffar ganska många föreningar från olika håll i landet. Det är allt från pensionärsföreningar till SSU-klubbar. Man märker verkligen hur det blir allt svårare med ideellt engagemang. Det blir svårare att få folk att engagera sig ideellt, och när de väl gör det är det tungt och tufft. Man får lägga mycket tid på administration och byråkratiska bördor. Man ifrågasätts. Nu är det inte det debatten handlar om, men bara att öppna ett bankkonto kan vara en hel vetenskap för många föreningar. Det kan ta oerhört lång tid.

Konsekvenserna av detta ställningstagande blir, som ledamoten Olsson var inne på, att den administrativa bördan för många människor som lägger oerhörd kraft, tid och engagemang på sina bostadsrättsföreningar kommer att öka betydligt. Det kommer att göra det ännu svårare att få folk att engagera sig i sin boendemiljö. Jag tror att det vore oerhört allvarligt.

Vad vi behöver i det här samhället, det här landet, är människor som tar ansvar för sin omgivning, levnadsmiljö och boendemiljö och som samverkar med grannar, bekanta och vänner i frågor i större utsträckning. Om de dessutom måste börja med momsredovisning med allt vad det innebär tror jag att många kommer att känna att det är ett ännu större steg att ge sig in i den här typen av frågor.

Jag anser att det är politikens uppgift att lösa vanligt folks problem och försöka lösa problem man stöter på i sin vardag. Jag hoppas att regeringen återkommer till riksdagen inte bara med en fördjupning utan med konkreta förslag till hur vi kan lösa den uppkomna situationen.

Herr talman! För inte alltför länge sedan nåddes jag av nyheten att det här skulle träda i kraft och tänkte att det säkert skulle få viss uppmärksamhet. Jag kanske inte riktigt förstod frågans dignitet när jag först hörde talas om den, men jag tänkte att det säkert kunde vålla lite rubriker, lite bekymmer och lite tankeverksamhet runt om i landet.

Jag fick rätt, om man uttrycker det så. Efter bara någon dag kom det en stor artikel i lokaltidningen Ystads Allehanda där Ulla-Britt Persson, ordförande för bostadsrättsföreningen Belladonna, uttalade sig. Rubriken i Ystads Allehanda säger egentligen ganska mycket, och nu tänker jag testa reglerna här i kammaren: Hon sa att det är ”för jäkligt”. Hon sa också att allting blir rörigt.

Jag tror att det är så många känner som råkar ut för det här runt om i landet. Det här är en kostnad, precis som ledamoten Olsson redogjorde för, som kommer att läggas på deras parkeringsavgift, och för många är det inte någon liten kostnad. Att detta, som ledamoten Olsson sa, kan dra in 1 miljard kronor till statskassan pekar väl på hur mycket pengar det här rör sig om för väldigt många människor runt om i landet.

Sedan Skatteverkets ställningstagande kom fram har jag också fått ännu fler synpunkter från väljare runt om i Skånes södra valkrets, bland annat från Arlöv i Burlövs kommun, att det här är en fråga som verkligen har skapat oro och förvåning hos många bilägare.

Även en hel del bostadsrättsföreningar uttalar sig, inte bara om kostnaderna för själva parkeringen utan också om att man nu måste momsredovisa och köpa in förvaltningskostnader för ganska stora pengar. Vi ser redan i dag – det är min uppfattning, och jag hoppas att finansministern delar den – hur ideellt engagemang blir allt svårare. Det blir alltmer tekniskt och byråkratiskt och därmed allt jobbigare för dem som väljer att lägga sin fritid på engagemang i föreningar runt om i Sverige att sköta detta engagemang. För många svenskar som är engagerade som ordförande eller kassör i styrelsen för sin bostadsrättsförening blir det här ytterligare en ganska stor pålaga som man kanske inte räknat med när man valdes på årsmötet för några månader sedan.

Som ledamoten Olsson sa svarar finansministern att regeringen fördjupar sig i frågan. Vad innebär det? Vi har i andra debatter under dagen fått höra att regeringen följer och bevakar frågor, men vad innebär det att regeringen fördjupar sig i den här frågan? Precis som vi har efterfrågat i andra debatter här i kammaren hade det varit önskvärt om regeringen kunde vara tydlig med att man avser att agera i den här frågan, inte bara att man fördjupar sig i, följer och bevakar den.

Just nu är det många där ute som är bekymrade för vad det här kommer att innebära ekonomiskt men också rent administrativt och arbetsmässigt för deras bostadsrättsföreningar. Jag hoppas därför att finansministern under debatten kommer att kunna ge ett tydligare besked än vad hon gjorde i sitt första anförande.

Herr talman! Jag vill instämma i det ledamoten Björck säger. Jag blir också lite orolig när det börjar föras på tal vad utfallet blir. Jag uppfattade det inledningsvis som att det snarare var om och när som var frågan, men jag blir lite bekymrad när det också börjar föras ett resonemang om vad utfallet blir.

Herr talman! Vi har en föränderlig arbetsmarknad. Vi ser tendenser, även om de kanske inte är jättetydliga än, till att den kommer att genomgå stora strukturomvandlingar. Artificiell intelligens kan förändra arbetsmarknaden i stora delar, kanske också i sektorer där det historiskt inte har varit så vanligt. Lägg ovanpå detta att vi har en hög arbetslöshet i landet. Vi har också andra branscher som under lång tid har påtalat att det råder kompetensbrist.

Ledamoten Amloh, som befinner sig i kammaren just nu, och jag var till exempel senast i går på ett seminarium med transportbranschen där man lyfte fram kompetensbristen inom den branschen. Det finns många andra branscher – jag kan inte stå här och räkna upp alla – där man verkligen pekar på kompetensbristen.

När regeringen inte tar i en så här tydlig fråga där som sagt parterna är överens – Svenskt Näringsliv, PTK och LO påtalar alla att detta behöver hanteras och helst skyndsamt – är det bekymmersamt. I det läge Sverige befinner sig i vill ju finansministern gärna prata om tillväxt, och om man vill ha tillväxt i det här landet måste man göra allt man kan för att kompetensförsörja landet. Regeringen måste göra allt den kan för att se till att den kompetens som behövs på svensk arbetsmarknad också kommer på plats, och då behöver den här typen av frågor lösas. De behöver lösas skyndsamt.

Om regeringen nu verkligen är så positiv till att hantera den här frågan som finansministern inledningsvis vill ge sken av – även om man sedan, som ledamoten Björck och jag påtalade, blir lite bekymrad över om så verkligen är fallet – behöver regeringen agera, och det snabbt.

Jag hoppas att finansministern i det anförande hon nu gör sig redo för kommer att kunna stilla min och ledamoten Björcks oro.

(Applåder)

Herr talman! I morse kom siffror från Statistiska centralbyrån som visar att vi har 9 procents arbetslöshet i Sverige. Det är en väldigt hög arbetslöshet. Vi har en situation i Sverige där vi samtidigt som vi har en hög arbetslöshet har stora behov av kompetens på olika områden. Vi har alltså en situation med hög arbetslöshet och samtidigt kompetensbrist på många platser. Det är lite märkligt, men arbetsmarknadsfrågorna har ju behandlats styvmoderligt ganska brett av den här regeringen.

Den fråga som Patrik Björck lyfter är en del av en mycket större överenskommelse, precis som han var inne på. Omställningsstudiestödet och det grundläggande omställnings- och kompetensstödet var en bärande del av den överenskommelse parterna gjorde och som lagstiftaren sedan mötte upp med lagstiftning.

Också detta har, åtminstone i vissa delar, behandlats styvmoderligt av regeringen. Det var under en tid väldigt långa handläggningstider på Centrala studiestödsnämnden, CSN. Människor fick vänta länge på att få besked om huruvida de skulle få omställningsstudiestöd eller inte. Myndigheten påtalade flera gånger att man behövde utökade resurser för att klara de stora volymer av ärenden man fick in.

Jag har själv haft debatter i den här kammaren med dåvarande utbildningsminister Mats Persson om denna fråga. Det var då uppenbart att det fanns ett behov men att regeringen inte mötte det.

Som Patrik Björck säger låter det i svaret på interpellationen som att finansministern egentligen är ganska överens med socialdemokratin om att det här inte jättebra – för att uttrycka det så. Dessutom är parterna, som bär överenskommelsen och som har burit den förtjänstfullt, överens i frågan. Om man hävdar att politik styrs av intressen, vilket jag vill hävda, är de olika intressena på arbetsmarknaden alltså överens. De olika intressen som våra partier i någon mening företräder är också överens.

Det är därför, precis som ledamoten Björck var inne på, lite märkligt att regeringen inte möter upp de initiativ som tas och inte agerar snabbare när man får den här typen av signaler från parterna och när initiativ också tas i riksdagens skatteutskott.

Vi socialdemokratiska ledamöter i arbetsmarknadsutskottet har haft en dialog med LO. Det är naturligt att vi har det, och jag utgår från att finansministern har en tätare dialog med Svenskt Näringsliv. I vår täta dialog har LO lyft fram detta som en fråga som behöver lösas och uttrycker en frustration över just detta: Det här är en fråga där Svenskt Näringsliv, LO och PTK är överens. Varför kan inte frågan hanteras på ett snabbt och adekvat sätt?

Det är detta jag vill fråga finansministern om. Om det nu är så att Svenskt Näringsliv, LO, PTK och, som det låter, regeringspartierna egentligen tycker att frågan borde hanteras och det ganska skyndsamt – varför är då inte regeringen mer snabbfotad? Som ledamoten Björck sa pågår det ju saker samtidigt, och ansökningarna och projektet står just nu lite grann på paus. Regeringen behöver agera.

Herr talman! Jag vill vända mig mot några av de saker som finansministern sa i sitt anförande. Det råder inte samsyn om den här frågan. Det har Anna Wallentheim förtjänstfullt redogjort för.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen agerade när Skatteverkets ledning meddelande att man skulle lägga ned ett antal kontor i de orter som ledamoten Wallentheim nämnde och också ett flertal andra orter, till exempel Lycksele som finansministern själv nämnde i sitt första anförande.

Det går att göra någonting annat. Det går att agera. Systembolaget finns i hela landet, och det är en tydlig instruktion. Hade regeringen velat att det skulle finnas statliga arbetstillfällen runt om i hela landet hade man kunnat agera.

Det är samma sak med Statens servicecenter. Där har regeringen varit oerhört passiv under hela den nedläggningsvåg som hittills har drabbat Statens servicecenter och som kanske fortsätter. Vi får väl se vart den utvecklingen tar vägen.

Finansministern talade i sitt andra anförande om digitalisering. Digitalisering har blivit något slags allmänt begrepp för att man ska kunna säga att staten inte behöver vara närvarande överallt. Det är digitaliseringen som gör att man kan lägga ned kontor.

Om man nu tänker efter lite kan man tycka att det borde vara tvärtom. Varför ska man göra som Skatteverket självt redogör för här? Någon borde ha frågat skatteverksledningen varför det är så viktigt att samla personalen i Malmö och Kristianstad om man nu har en digitalisering och i stället kan ses digitalt, ha utbildningar digitalt och arbeta i team digitalt.

Varför är det då så viktigt att personalen i verket finns samlad i Malmö och Kristianstad? Man borde kunna ha verket på fler orter i stället för färre, om man nu tog digitaliseringens möjligheter på allvar.

Jag vill avsluta med att ställa två frågor. Jag vill fråga finansministern: Var i Simrishamn växer staten? Jag är i Simrishamn ibland, och jag ser det inte. Jag vill också fråga finansministern: Var går gränsen för när ministern tycker att regeringen kan agera mot avvecklingen av statliga arbetstillfällen runt om i landet?