Herr talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret på den här interpellationen! Den är ställd med anledning av regeringens – i min och många andras mening – mycket märkliga hantering av lagen om färdtjänst.

Jag tycker att det inledningsvis är på sin plats med någon form av historisk resumé.

Vi har under en längre tid sett en utveckling där det görs olika bedömningar när det gäller rätten till färdtjänst i olika delar av landet. Den förra regeringen gav myndigheten Trafikanalys i uppgift att utreda vilka lagstiftningsåtgärder som skulle kunna vidtas för att råda bot på denna utveckling. Trafikanalys överlämnade sina slutsatser till den här regeringen och till infrastrukturministern i mars 2023. Sedan dess har inte mycket hänt med rapporten och slutsatserna.

Den ojämlika bedömningen av färdtjänsttillstånd har fortsatt. I Skåne har dövblinda blivit av med sin färdtjänst och i vissa fall tvingats sluta arbeta. Några har lyckats behålla sin färdtjänst men först efter upprivande och psykologiskt påfrestande processer i förvaltningsrätt och kammarrätt.

Herr talman! Precis som statsrådet redogjorde för kan man inte påstå att den här frågan har glidit under den politiska radarn. Det har hållits ett antal interpellationsdebatter i frågan, bland annat mellan mig och ministern för ungefär ett år sedan. Medan detta har pågått ute i Sverige och människor har blivit av med sina färdtjänsttillstånd har svaret varit att frågan bereds i Regeringskansliet. Det har hänvisats – och så sker även i dag, i viss mening – tillbaka till landets kommuner och regioner. Man säger från regeringens sida att det går att göra andra bedömningar.

Myndigheten Trafikanalys var dock tydlig i sina slutsatser: Lagstiftningen är bristfällig. Det tycker också i stort sett alla andra som är involverade i frågan, inte minst Synskadades Riksförbund.

Herr talman! I vissa frågor är den här regeringen mycket generös – om jag får uttrycka det så – i sin tolkning av beredningskravet. Viss lagstiftning bereds mycket snabbt och trycks igenom olika instanser. Den kommer till riksdagen och röstas igenom trots att Lagrådet säger att den inte uppfyller beredningskravet.

I det här fallet bereddes en utredning från Trafikanalys i tre år. Ett drygt halvår före valet kom plötsligt ett besked, men inte det som Benny Rosdahl, Caisa Ramshage eller andra som blivit av med sin färdtjänst hade väntat på. Beskedet var i stället att frågan skulle utredas ytterligare – att det behövdes ytterligare beredning efter att utredningen från Trafikanalys legat på regeringens bord i tre år.

I den interpellation vi diskuterar i dag, herr talman, har jag frågat varför det är så att regeringen tycker att den här frågan behöver utredas ytterligare, i strid med vad alla andra inblandade tycker. Svaret jag får är att det behövs någon form av kartläggning ute i landet. Den kartläggningen kunde ha gjorts betydligt tidigare om den nu var så viktig. Nu förläggs den, efter tre års väntan, i stället över valrörelsen. Av en slump ska Transportstyrelsen presentera sina slutsatser för regeringen i januari 2027. Som det kan bli, herr talman!

Jag tänker nu läsa upp vad man sagt från Synskadades Riksförbund, eller SRF: För oss på SRF är beslutet svårt att förstå. Regeringen utreder något som vi redan vet. Synskadades Riksförbund har kallat denna hantering ett svek.

Fler färdtjänsttillstånd kommer att dras in för synskadade medan den här kartläggningen pågår i tio månader. Det kommer att ha gått över fyra år från det att Trafikanalys lämnade sina förslag innan någon form av lagstiftningsförändringar kommer på plats. Jag förstår faktiskt inte, herr talman, varför regeringen är så avig i den här frågan. Debatten är ju lång, men än så länge har vi inte kommit närmare något svar på detta.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar för möjligheten att delta i den här viktiga debatten.

Precis som har sagts här presenterade Trafikanalys i mars 2023 sin rapport om färdtjänsten i Sverige. I rapporten konstaterades stora brister och stora behov av att revidera färdtjänstlagen för att förtydliga den. Därefter har infrastrukturministern fått frågor vid riksdagens frågestund samt deltagit i interpellationsdebatter, och svaret har hela tiden varit att frågan bereds i Regeringskansliet.

Herr talman! I tre års tid har vi fått svaret att frågan bereds i Regeringskansliet. Vad har då beredningen landat i? Jo, den har landat i att man nu tillsätter en ny utredning för att titta på hur kommunerna och regionerna hanterar frågan om färdtjänst. Ska det ta tre år att landa i en så oerhört enkel analys och ett så oerhört enkelt uppdrag? Nej, det är klart att det inte ska. Det här visar på någonting annat, nämligen regeringens totala ointresse för funktionshinderspolitiken.

Det är inte bara den här frågan inom funktionshinderspolitiken som regeringen har fördröjt. Ledsagningen är en minst lika viktig fråga för de synskadade, och i många av de avslag för färdtjänst som människor har fått hänvisas det till att de i stället ska använda sig av ledsagning för att kunna åka med den ordinarie kollektivtrafiken. Även gällande ledsagning finns det en utredning som regeringen har berett under tre års tid, från det att Socialstyrelsen kom med en rapport sommaren 2023.

Det här är ju otillständigt. Det är ett uppenbart ointresse, och regeringspartierna tävlar uppenbarligen om vem som ska vara mest ointresserad av de här frågorna. Det går ut över funktionsnedsatta och äldre som är i behov av att få dessa rättigheter tillgodosedda.

Det gjordes nyligen en undersökning, i november 2025, där riksdagspartierna fick svara på frågan hur man ser på Trafikanalys utredning från 2023. Vill man genomföra det som står där? Då svarade faktiskt sju av åtta partier att de var positiva till att genomföra innehållet i utredningen. Det åttonde partiet – som svarade nej – var Kristdemokraterna, så det är kanske ingen slump att det är Kristdemokraterna som sitter med infrastrukturministerposten. Partiet är ju inte engagerat i eller intresserat av att lösa frågan.

Det regeringen gör är helt enkelt att skjuta upp frågan till efter valet och tänka att man därmed kanske inte behöver debattera den. Men jag tror att vi är rätt många som vill debattera funktionshinderspolitik i den här valrörelsen. Inte minst vill vi debattera att regeringen skjuter upp frågan om huvudmannaskapet för personlig assistans och skjuter upp frågan om ledsagning. Man skjuter upp frågan om tolktjänst, och man skjuter upp frågan om färdtjänst. Detta är nämligen frågor som man inte är tillräckligt intresserad av och engagerad i.

Senast återkom det här att man skyller på kommunerna. Man säger att det är upp till kommunerna och att de alltid kan ge ledsagning och färdtjänst, även när de inte är tvingade. Men vi sitter ju i den lagstiftande församlingen. Regeringens uppdrag är att se över befintlig lagstiftning och ta fram nya lagförslag när det behövs, och där har regeringen misslyckats. I det här fallet var det tydligt redan i mars 2023 att det behövs ny lagstiftning. Var är den, statsrådet Andreas Carlson?

(Applåder)

Herr talman! Det här blir en ganska intressant diskussion, vill jag ändå påstå.

Infrastrukturministern säger i sitt andra inlägg att det behövs kompletterande statistik – att vi behöver nya uppgifter efter tre års beredningstid. Jo, det kan jag väl i och för sig förstå, för efter att ha låtit en utredning ligga på regeringens bord i tre år kanske man känner att statistiken är något förlegad. Det är väl en uppfattning man kan ha, och jag kan i någon mening sympatisera med den.

Anledningen till att statistiken är förlegad är ju dock att regeringen har väntat med frågan i tre år. Sedan har man insett att man kanske måste göra någonting annat, och då har man tillsatt en ny utredning som ska se över rapporten från Trafikanalys och de siffror som presenterades i den 2023. Argumentationen blir alltså på något sätt lite säregen, måste man säga.

Jag hoppas att den här regeringen inte blir omvald, men vi kan ju resonera hypotetiskt kring möjligheten att den blir det. Om den blir det, om Transportstyrelsen lämnar sitt utredningsförslag i januari 2027 och om förslaget sedan ligger på regeringens bord i två tre år – ska man då tillsätta en ny utredning som ska titta på de siffrorna, eftersom de har blivit förlegade? Med den typen av tankesätt kan detta hålla på hur länge som helst.

Sedan är det ju så att det görs olika bedömningar runt om i landet; det har statsrådet rätt i, vilket jag ändå ska ge honom. Det är i mångt och mycket därför den här interpellationen kom till stånd. Det görs generösa bedömningar i delar av landet och stramare bedömningar i andra delar av landet.

Där jag kommer från i Skåne gör man väldigt strama bedömningar. En rad olika fall har uppmärksammats i medierna, och det här har också uppmärksammats i en rad olika rättsfall. Som jag sa i mitt förra anförande har dessa människor blivit tvingade att gå till domstol med det här, och domstol har då prövat färdtjänstlagen. I vissa fall har man kommit fram till att Skånetrafiken, som ansvarar för färdtjänsten i Skåne, har gått för långt. I vissa fall har man kommit fram till att de kanske hade rätt.

Problemet är att den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Region Skåne, Carina Zachau, vid två tillfällen själv har tagit initiativ till att skriva till regeringen för att säga att lagen om färdtjänst behöver ses över. Just nu pågår det alltså något slags – jag vill inte kalla det spel, men en sorts konstig peka-finger-process.

Regeringen säger från sitt håll att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar, men i regionerna och i kommunerna sitter borgerliga kamrater och säger att det är lagstiftningen som är problemet. Så kan man hålla på i ytterligare tre år eller vad det nu kan vara.

Problemet är att människor kommer i kläm medan detta pågår. Det är hela tiden människor i Skåne, och säkert i många andra delar av landet, som blir av med sina färdtjänsttillstånd. Då blir det återigen så att det finns en grupp som har stort behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv, men regeringen väljer på något sätt att bara låta den här frågan passera.

Ledamoten Bergenblock kallar det för ointresse, och det kanske det är. Som jag sa i mitt första inlägg vet jag inte vad som gör att den här frågan behandlas så avigt, men det är alldeles uppenbart att de här människorna far oerhört illa medan regeringen släpar benen efter sig i en fråga som är oerhört viktig för väldigt många människor. Och medan regeringen säger att regioner och kommuner kan göra generösa bedömningar säger regioner och kommuner, där borgerliga kamrater till statsrådet styr, att det är lagstiftningen som är problemet. Så här kan vi inte ha det.

Det finns en rapport som föreslår att man ska se över lagstiftningen – fine! Då tycker jag att regeringen borde gå vidare med rapporten. Det borde man ha gjort för länge sedan. Nu har det gått tre år, och det kommer som sagt att ha gått mer än fyra år innan det kommer nya lagstiftningsåtgärder på plats. Under de fyra åren kommer människor i Umeå, i Varberg och i Ystad att bli av med sina färdtjänsttillstånd. Det är faktiskt väldigt, väldigt dåligt.

Herr talman! Tack, infrastrukturminister Andreas Carlson, för svaret! Jag är dock inte nöjd med det.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan vi fick den här rapporten från Trafikanalys, och den pekade väldigt tydligt på vad som höll på att hända.

Nedgången i färdtjänsttillstånd skedde inte bara under pandemin, utan man pekar i rapporten på att brytpunkten kom i en ny rättspraxis som började tillämpas ungefär 2012. Det har alltså varit en pågående nedgång vad gäller rätten till färdtjänst, och den har drabbat just synskadade särskilt hårt. Därför har det också varit särskilt viktigt att komma till rätta med den problematiken.

Man kan som regering alltid gömma sig bakom att bedömningarna görs i kommunerna eller regionerna, alltså hos trafikhuvudmännen. Men när vi ser att det fallerar – och det är ju det man pekar på i Trafikanalys rapport – är det vår uppgift som lagstiftare att komma till rätta med problemet genom att ändra i lagstiftningen när det behövs och på det viset etablera en ny praxis där människor som har behov av färdtjänst för att kunna leva sina liv får den rättigheten tillgodosedd.

Det som föreslogs av Trafikanalys var att lagen skulle förtydligas utifrån ett dörr-till-dörr-perspektiv, det vill säga att man även som synskadad ska kunna lämna sitt hus eller sin lägenhet och ta sig till sin målpunkt. Om det är svårt – om vädret inte medger, om det är för långt att ta sig till en hållplats med kollektivtrafiken eller om kollektivtrafiken inte håller den standard som den bör och det sedan inte går att ta sig från ändhållplatsen till sin målpunkt – ska färdtjänsten träda in, men det gör den inte.

Vad har infrastrukturministern för recept för att komma till rätta med det här?

Herr talman! Utredningen presenterades som sagt i mars 2023. Varför har det tagit regeringen nästan tre år att komma fram till att man behöver utreda frågan ytterligare?

Utredningen innehåller en rad lagstiftningsförslag. Det är tio sidor med utredningens överväganden och förslag, där man lämnar förslag på konkreta åtgärder i lagstiftningen som skulle göra att fler får tillgång till färdtjänst i enlighet med färdtjänstlagens intentioner.

På sidorna 73–94 i utredningen, alltså drygt 20 sidor, behandlas utvecklingen av tillämpning och rättspraxis, och på sju åtta sidor behandlas tillämpningen av färdtjänstlagen i kommunerna under 2023.

Det finns alltså en hel del i underlaget för regeringen att gå vidare med i form av förslag och statistik.

Ministern har i både denna debatt och i andra debatter sagt att han ser allvarligt på att människor blir av med sina färdtjänsttillstånd. Ministern har i dag och vid flera andra tillfällen också sagt att frågan varför det görs så olika bedömningar måste ställas till huvudmännen. Jag utgår från att ministern har kontakt med sina partikamrater i Örebro och med moderata kamrater i Skåne.

Om nu ministern ser allvarligt på detta och det finns ett intresse för frågan undrar jag: Hur förklarar exempelvis den moderata kollektivtrafiknämndsordföranden i Skåne att bedömningarna där skiljer sig från dem i exempelvis Stockholm? Hur förklarar ministerns partikamrat i Örebro att man där beviljar fler färdtjänsttillstånd än på många andra håll i landet? Vad säger dessa företrädare till ministern när han frågar dem?