Magnus Persson (SD) om Arbetsrätt och arbetstid

Herr talman! Socialdemokraterna står givetvis bakom alla sina yrkanden, men för tids vinnande vid framtida votering yrkar jag bifall endast till reservation 13.

Arbetsrätten reglerar det kanske allra mest fundamentala i människors liv. Det är något som många av oss lägger stora delar av vårt liv på. Vi diskuterar det med vänner vid köksbordet över en middag. Det tar ofta upp mycket tankeverksamhet även på vår fritid. Det handlar om arbetet.

Arbetslivet har alltid präglats och kommer förmodligen alltid att präglas av ett maktförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det är ett ojämlikt förhållande. Arbetsrätten ska försöka jämna ut denna skillnad, men den har också en annan uppgift, nämligen att göra arbetslivet lite mer drägligt för människor. En annan uppgift är att göra livet lite bättre för hårt arbetande vanligt folk. Det har den i stora delar lyckats med under 1900-talet, och det är ett resultat av hårt arbete av svensk och internationell arbetarrörelse.

Herr talman! Ingenting är dock självklart. Arbetslivet kan bli alltmer eländigt igen. Vi ser hur arbetstagarnas makt minskar i förhållande till arbetsgivarnas makt. Vi ser det genom ett arbetsliv där allt fler arbetstagare övervakas i arbetet och deras arbetsdagar minutstyrs. Människor får sina arbetsmoment detaljstyrda, sina toalettpauser tidsbedömda och vartenda arbetsmoment granskat. Detta möjliggörs inte minst genom den allt bredare användningen av algoritmer och artificiell intelligens.

Vi ser det också i rapporteringen om missförhållanden på arbetsplatser runt om i landet. Vi ser det i rapporteringen om hur unga som får sitt första jobb på kafékedjor här i Stockholm far oerhört illa när arbetsgivaren struntar i deras larm. Vi ser det när deras historier avfärdas och när deras arbeten blir ett elände och något som de måste genomlida för att över huvud taget få lön till att köpa mat.

Varför blir det så här? En grundläggande förklaring är den höga arbetslösheten. Hur ska du våga höja rösten om det står tio personer som kan ersätta dig och väntar på att ta ditt jobb? Vem vågar protestera när det första jobbet på kaféet kan stå på spel? När hela ens försörjning, hur liten den än må vara, kan försvinna i ett nafs i och med osäkra anställningar skapas ytterligare ett lager av elände.

Herr talman! Vi brukar vara eniga här i kammaren om den svenska modellens förträfflighet. Jag ser ingen anledning att avvika från det i dag. Vi har en modell som vi ska vara stolta över. Arbetsmarknadens parter tar ansvar för många villkor på svensk arbetsmarknad. Det har historiskt gett få konflikter, hög tillväxt och goda arbetsvillkor. I vissa länder kan militär kallas in mot arbetare. I Sverige sitter fack och arbetsgivare i stället vid förhandlingsbordet.

Alla tar dock inte ansvar för den svenska modellen. Vissa arbetsgivare utmanar den och verkar nästan vilja se den upplöst. Den svenska modellen är inte ett andligt väsen som existerar av sig självt. Det krävs att någon tar ansvar för den. Ska den svenska modellen stå sig stark måste arbetsgivare ta ansvar för den. Vi kan inte ha en ordning där vissa företag står utanför modellen, utmanar den och anser sig vara något helt annat trots att de i praktiken är arbetsgivare.

Herr talman! Fackens roll är också helt avgörande för den svenska modellen, det goda arbetet och det goda arbetslivet. Om den fackliga anslutningsgraden sjunker eller om facket tystnar på arbetsplatserna är vi illa ute. Då kommer de historier vi kan läsa om i dag att om några år betraktas som västanvindar. Vi kommer att få ett miserabelt arbetsliv i Sverige med ett lidande från början till slut.

Under julen läste jag en bok om en statarfamilj hemma i Skåne. De upplevde att arbetet och i förlängningen hela livet var ödesbestämt. Det skulle vara eländigt, svårt och besvärligt. Utvägen var döden oavsett när den kom, men den kom förr eller senare. Fram till dess var det bara att härda ut.

Så här var det en gång i tiden. Vi har rört oss bort från ett sådant arbetsliv, inte bara för att det blev så utan för att vi, eller åtminstone en majoritet av oss, tyckte att vi inte skulle ha det så i Sverige.

Herr talman! Jag tror att de flesta av oss då och då ser matbud med kylväska på ryggen cykla förbi. Det är de moderna daglönarna. Förr hängde folk vid fabriksdörrarna för att få lön för dagen. I dag hänger de vid McDonalds eller med taxibilen utanför Stockholms centralstation.

Senast i går kväll höll ett matbud på en moped på att klippa mig när jag promenerade hem efter arbetsdagen. Det var inte särskilt trevligt, men det som är riktigt otrevligt är att vi har stora företag i den här så kallade branschen som försöker skjuta ifrån sig arbetsgivaransvaret och vägrar att teckna kollektivavtal. Vi kan inte ha en ordning där företag som egentligen är arbetsgivare gömmer sig bakom en app. Det leder till villkorsdumpning, sämre arbetsmiljö och risk för människors liv och hälsa.

Vi socialdemokrater vill att det tas ett brett grepp om hela frågan genom en utredning som kan kartlägga plattformsekonomins omfattning och lämna förslag på hur vi kan komma till rätta med problemen.

På temat konstaterar Socialdemokraterna att betänkandet som har namnet Genomförande av plattformsdirektivet är välkommet. Det är möjligt att det kommer att innebära förbättringar för matbudens arbetssituation. I varje fall kommer det att göra ledningen och fördelningen av arbetet mer transparent och stärka möjligheterna till organisering. Men det stora, osäkra elementet består: Vem bär arbetsgivaransvaret?

Precis som många andra har vi socialdemokrater stora förhoppningar om att utredningens resultat kommer att lyckas lösa de minst sagt svåra knutar som finns här. Vi ser fram emot att regeringen återkommer till riksdagen, för det är bråttom.

Herr talman! Frågan om arbetstidsförkortning har blivit mer aktuell än på väldigt länge. Ett enigt LO har lämnat en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv och till arbetsgivarna, och det visar att frågan är högst aktuell och verklig. Arbetstidsfrågan väcker engagemang vid köksbord och på arbetsplatser runt om i landet.

Socialdemokratin välkomnar att det nu finns en seriös och allmän diskussion om arbetstiden och dess förläggning, och socialdemokratin står bakom försöken att få till en arbetstidsförkortning. Socialdemokraterna välkomnar LO:s initiativ och ser fram emot att diskussionen kommer att fortsätta föras i samhället och mellan parterna, där den först och främst hör hemma. Vi bevakar med stort intresse parternas arbete i frågan.

Herr talman! Jag är genuint bekymrad över utvecklingen av arbetslivet i Sverige. Jag är genuint bekymrad över de allt fler vittnesmål jag får ta del av om övervakning i arbetslivet, detaljstyrning, integritetsbrott, kränkningar och övergrepp som ignoreras. De handlar också om osäkra anställningar och hyvling, där människors anställning dras ned till noll och intet. Det finns arbetsgivare som skaffar sig alltmer makt över sina anställda och tar sig allt större friheter mot dem.

Centralt för att skapa ett godare arbetsliv i vårt land är att sänka arbetslösheten. Ett samhälle med en låg arbetslöshet är ett samhälle med tryggare arbeten, tryggare löntagare och godare arbetsliv. Det är ett samhälle där människor kanske inte varje dag upplever arbetet som lustfyllt men åtminstone inte upplever det som miserabelt. Det är inte ett arbetsliv som statarna jag läste om i julas hade, eller som statarna som Ivar Lo-Johansson skrev om hade.

Det som också är centralt är den fackliga organiseringen. Starka fackförbund med många anslutna som protesterar mot dåliga arbetsvillkor skapar ett bättre arbetsliv. Fackens roll, inflytande och betydelse kan inte underskattas. De är centrala för att komma lite närmare det som vi vill kalla för det goda arbetet.

Herr talman! Efter dagens debatt kommer maktförhållandet på svensk arbetsmarknad inte plötsligt att förändras – jag inser det. I morgon kommer vi tyvärr fortfarande att på svensk arbetsmarknad ha ett maktförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare som är kraftigt till arbetsgivarnas fördel. Jag hoppas dock att vi efter valet i höst och när vi står här nästa år har kommit lite närmare att utjämna de maktskillnaderna. Då krävs det att det här landet styrs av politiker som ser maktskillnaderna och vill minska dem och som tror på det goda arbetet – för det är inte en självklarhet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Persson, för frågan!

Jag kan vara otydlig, men jag hoppas att jag var tydlig. Jag tyckte att jag sa på slutet att frågan först och främst hör hemma hos parterna. I det socialdemokratiska kongressbeslutet från vår kongress förra året står det tydligt att frågan ska avgöras av parterna. Men som ledamoten Persson anförde i sitt eget anförande kan det hamna i ett läge där lagstiftning kan vara nödvändig. Om det behövs av någon anledning och om parterna själva framför att det behövs lagstiftningsåtgärder för att lösa den här frågan har vi öppnat för det i vårt kongressbeslut. Men vi är väldigt tydliga med att frågan först och främst hör hemma hos parterna.

Ledamoten Persson redogjorde själv för en del anledningar till att så skulle vara passande. Socialdemokraterna delar i stort, skulle jag säga, den bedömning som ledamoten Persson framförde. Detta görs redan på en hel del kollektivavtalsområden. Om parterna kan lösa den här frågan vore det nog bäst för svensk arbetsmarknad på lång men även på kort sikt. Vår uppfattning är alltså att frågan hör hemma hos parterna.

Sedan är det möjligt att ledamoten Persson har hört vissa, som han uttryckte sig, ledande socialdemokrater – han kommer säkert att komma med några exempel på vilka det är – någon gång uttrycka att de skulle vilja ha lagstiftning. I större partier kan det finnas många olika uppfattningar om hur man ska gå vidare. Jag är säker på att alla inte tycker likadant när ledamoten Persson sitter på medlemsmöten för Sverigedemokraterna i Bromölla. Jag vore bekymrad om alla i ett parti eller en rörelse uttryckte samma uppfattning.

Herr talman! Jag känner inte till de uttalanden som min partiordförande har gjort. Men som sagt, i en bred rörelse där man har en omfattande idépolitisk debatt kan det ibland framkomma olika meningar i olika sammanhang. Det tror jag är bra för ett parti. Jag hade en fullmäktigeordförande i Ystad, en socialdemokrat, som lärde mig en sak: I ett rum där alla tänker lika tänks det inte mycket. Det har han rätt i. Det är något som jag tänker ganska ofta på.

När det gäller varför LO-förbunden tappar medlemmar tror jag att människor under lång tid har upplevt att deras vardag inte blir bättre. Människor har under lång tid haft allt mindre marginaler, och då måste man spara in på de utgifter man har. När människor inte har upplevt att de har fått det bättre kanske de känner: Vad gör fackförbunden egentligen för mig när de förhandlar? Får jag inte ta del av de produktionsöverskott som kommer i den utsträckning som behövs? Man ser att det finns mer och mer pengar i samhället, mer och mer vinster, men lönen blir inte så mycket högre och villkoren inte så mycket bättre. Tvärtom kan man snarare uppleva att det blir sämre. Då tror jag att det finns en risk för att man lämnar fackförbunden.

Detta är såklart allvarligt, för det är en ond spiral. Får fackförbunden färre medlemmar blir det svårare för dem att driva sina frågor ute på arbetsplatserna. Då blir det ännu sämre, och så är man inne i den negativa spiralen.

Jag tror att LO-förbunden, men också TCO-förbunden och andra fackförbund, har en läxa att lära. Man behöver se till att man levererar för sina medlemmar oavsett om det handlar om arbetstid, andra villkor eller löner; det kan nog gälla alla de områdena. Jag tror att man verkligen behöver se till hur vi bäst kan leverera för våra medlemmar. Hur kan vi göra våra medlemmars liv bättre? Hur kan vi se till att de märker att de får det bättre i vardagen via sitt medlemskap i ett fackförbund?

Jag tror som sagt att LO-förbunden behöver fundera på hur man kan göra detta. Jag hoppas verkligen att de kommer att göra det och komma med kloka slutsatser.

(Applåder)