Herr talman! Socialdemokraterna står givetvis bakom alla sina yrkanden, men för tids vinnande vid framtida votering yrkar jag bifall endast till reservation 13.

Arbetsrätten reglerar det kanske allra mest fundamentala i människors liv. Det är något som många av oss lägger stora delar av vårt liv på. Vi diskuterar det med vänner vid köksbordet över en middag. Det tar ofta upp mycket tankeverksamhet även på vår fritid. Det handlar om arbetet.

Arbetslivet har alltid präglats och kommer förmodligen alltid att präglas av ett maktförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Det är ett ojämlikt förhållande. Arbetsrätten ska försöka jämna ut denna skillnad, men den har också en annan uppgift, nämligen att göra arbetslivet lite mer drägligt för människor. En annan uppgift är att göra livet lite bättre för hårt arbetande vanligt folk. Det har den i stora delar lyckats med under 1900-talet, och det är ett resultat av hårt arbete av svensk och internationell arbetarrörelse.

Herr talman! Ingenting är dock självklart. Arbetslivet kan bli alltmer eländigt igen. Vi ser hur arbetstagarnas makt minskar i förhållande till arbetsgivarnas makt. Vi ser det genom ett arbetsliv där allt fler arbetstagare övervakas i arbetet och deras arbetsdagar minutstyrs. Människor får sina arbetsmoment detaljstyrda, sina toalettpauser tidsbedömda och vartenda arbetsmoment granskat. Detta möjliggörs inte minst genom den allt bredare användningen av algoritmer och artificiell intelligens.

Vi ser det också i rapporteringen om missförhållanden på arbetsplatser runt om i landet. Vi ser det i rapporteringen om hur unga som får sitt första jobb på kafékedjor här i Stockholm far oerhört illa när arbetsgivaren struntar i deras larm. Vi ser det när deras historier avfärdas och när deras arbeten blir ett elände och något som de måste genomlida för att över huvud taget få lön till att köpa mat.

Varför blir det så här? En grundläggande förklaring är den höga arbetslösheten. Hur ska du våga höja rösten om det står tio personer som kan ersätta dig och väntar på att ta ditt jobb? Vem vågar protestera när det första jobbet på kaféet kan stå på spel? När hela ens försörjning, hur liten den än må vara, kan försvinna i ett nafs i och med osäkra anställningar skapas ytterligare ett lager av elände.

Herr talman! Vi brukar vara eniga här i kammaren om den svenska modellens förträfflighet. Jag ser ingen anledning att avvika från det i dag. Vi har en modell som vi ska vara stolta över. Arbetsmarknadens parter tar ansvar för många villkor på svensk arbetsmarknad. Det har historiskt gett få konflikter, hög tillväxt och goda arbetsvillkor. I vissa länder kan militär kallas in mot arbetare. I Sverige sitter fack och arbetsgivare i stället vid förhandlingsbordet.

Alla tar dock inte ansvar för den svenska modellen. Vissa arbetsgivare utmanar den och verkar nästan vilja se den upplöst. Den svenska modellen är inte ett andligt väsen som existerar av sig självt. Det krävs att någon tar ansvar för den. Ska den svenska modellen stå sig stark måste arbetsgivare ta ansvar för den. Vi kan inte ha en ordning där vissa företag står utanför modellen, utmanar den och anser sig vara något helt annat trots att de i praktiken är arbetsgivare.

Herr talman! Fackens roll är också helt avgörande för den svenska modellen, det goda arbetet och det goda arbetslivet. Om den fackliga anslutningsgraden sjunker eller om facket tystnar på arbetsplatserna är vi illa ute. Då kommer de historier vi kan läsa om i dag att om några år betraktas som västanvindar. Vi kommer att få ett miserabelt arbetsliv i Sverige med ett lidande från början till slut.

Under julen läste jag en bok om en statarfamilj hemma i Skåne. De upplevde att arbetet och i förlängningen hela livet var ödesbestämt. Det skulle vara eländigt, svårt och besvärligt. Utvägen var döden oavsett när den kom, men den kom förr eller senare. Fram till dess var det bara att härda ut.

Så här var det en gång i tiden. Vi har rört oss bort från ett sådant arbetsliv, inte bara för att det blev så utan för att vi, eller åtminstone en majoritet av oss, tyckte att vi inte skulle ha det så i Sverige.

Herr talman! Jag tror att de flesta av oss då och då ser matbud med kylväska på ryggen cykla förbi. Det är de moderna daglönarna. Förr hängde folk vid fabriksdörrarna för att få lön för dagen. I dag hänger de vid McDonalds eller med taxibilen utanför Stockholms centralstation.

Senast i går kväll höll ett matbud på en moped på att klippa mig när jag promenerade hem efter arbetsdagen. Det var inte särskilt trevligt, men det som är riktigt otrevligt är att vi har stora företag i den här så kallade branschen som försöker skjuta ifrån sig arbetsgivaransvaret och vägrar att teckna kollektivavtal. Vi kan inte ha en ordning där företag som egentligen är arbetsgivare gömmer sig bakom en app. Det leder till villkorsdumpning, sämre arbetsmiljö och risk för människors liv och hälsa.

Vi socialdemokrater vill att det tas ett brett grepp om hela frågan genom en utredning som kan kartlägga plattformsekonomins omfattning och lämna förslag på hur vi kan komma till rätta med problemen.

På temat konstaterar Socialdemokraterna att betänkandet som har namnet Genomförande av plattformsdirektivet är välkommet. Det är möjligt att det kommer att innebära förbättringar för matbudens arbetssituation. I varje fall kommer det att göra ledningen och fördelningen av arbetet mer transparent och stärka möjligheterna till organisering. Men det stora, osäkra elementet består: Vem bär arbetsgivaransvaret?

Precis som många andra har vi socialdemokrater stora förhoppningar om att utredningens resultat kommer att lyckas lösa de minst sagt svåra knutar som finns här. Vi ser fram emot att regeringen återkommer till riksdagen, för det är bråttom.

Herr talman! Frågan om arbetstidsförkortning har blivit mer aktuell än på väldigt länge. Ett enigt LO har lämnat en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv och till arbetsgivarna, och det visar att frågan är högst aktuell och verklig. Arbetstidsfrågan väcker engagemang vid köksbord och på arbetsplatser runt om i landet.

Socialdemokratin välkomnar att det nu finns en seriös och allmän diskussion om arbetstiden och dess förläggning, och socialdemokratin står bakom försöken att få till en arbetstidsförkortning. Socialdemokraterna välkomnar LO:s initiativ och ser fram emot att diskussionen kommer att fortsätta föras i samhället och mellan parterna, där den först och främst hör hemma. Vi bevakar med stort intresse parternas arbete i frågan.

Herr talman! Jag är genuint bekymrad över utvecklingen av arbetslivet i Sverige. Jag är genuint bekymrad över de allt fler vittnesmål jag får ta del av om övervakning i arbetslivet, detaljstyrning, integritetsbrott, kränkningar och övergrepp som ignoreras. De handlar också om osäkra anställningar och hyvling, där människors anställning dras ned till noll och intet. Det finns arbetsgivare som skaffar sig alltmer makt över sina anställda och tar sig allt större friheter mot dem.

Centralt för att skapa ett godare arbetsliv i vårt land är att sänka arbetslösheten. Ett samhälle med en låg arbetslöshet är ett samhälle med tryggare arbeten, tryggare löntagare och godare arbetsliv. Det är ett samhälle där människor kanske inte varje dag upplever arbetet som lustfyllt men åtminstone inte upplever det som miserabelt. Det är inte ett arbetsliv som statarna jag läste om i julas hade, eller som statarna som Ivar Lo-Johansson skrev om hade.

Det som också är centralt är den fackliga organiseringen. Starka fackförbund med många anslutna som protesterar mot dåliga arbetsvillkor skapar ett bättre arbetsliv. Fackens roll, inflytande och betydelse kan inte underskattas. De är centrala för att komma lite närmare det som vi vill kalla för det goda arbetet.

Herr talman! Efter dagens debatt kommer maktförhållandet på svensk arbetsmarknad inte plötsligt att förändras – jag inser det. I morgon kommer vi tyvärr fortfarande att på svensk arbetsmarknad ha ett maktförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare som är kraftigt till arbetsgivarnas fördel. Jag hoppas dock att vi efter valet i höst och när vi står här nästa år har kommit lite närmare att utjämna de maktskillnaderna. Då krävs det att det här landet styrs av politiker som ser maktskillnaderna och vill minska dem och som tror på det goda arbetet – för det är inte en självklarhet.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten Persson, för frågan!

Jag kan vara otydlig, men jag hoppas att jag var tydlig. Jag tyckte att jag sa på slutet att frågan först och främst hör hemma hos parterna. I det socialdemokratiska kongressbeslutet från vår kongress förra året står det tydligt att frågan ska avgöras av parterna. Men som ledamoten Persson anförde i sitt eget anförande kan det hamna i ett läge där lagstiftning kan vara nödvändig. Om det behövs av någon anledning och om parterna själva framför att det behövs lagstiftningsåtgärder för att lösa den här frågan har vi öppnat för det i vårt kongressbeslut. Men vi är väldigt tydliga med att frågan först och främst hör hemma hos parterna.

Ledamoten Persson redogjorde själv för en del anledningar till att så skulle vara passande. Socialdemokraterna delar i stort, skulle jag säga, den bedömning som ledamoten Persson framförde. Detta görs redan på en hel del kollektivavtalsområden. Om parterna kan lösa den här frågan vore det nog bäst för svensk arbetsmarknad på lång men även på kort sikt. Vår uppfattning är alltså att frågan hör hemma hos parterna.

Sedan är det möjligt att ledamoten Persson har hört vissa, som han uttryckte sig, ledande socialdemokrater – han kommer säkert att komma med några exempel på vilka det är – någon gång uttrycka att de skulle vilja ha lagstiftning. I större partier kan det finnas många olika uppfattningar om hur man ska gå vidare. Jag är säker på att alla inte tycker likadant när ledamoten Persson sitter på medlemsmöten för Sverigedemokraterna i Bromölla. Jag vore bekymrad om alla i ett parti eller en rörelse uttryckte samma uppfattning.

Herr talman! Jag känner inte till de uttalanden som min partiordförande har gjort. Men som sagt, i en bred rörelse där man har en omfattande idépolitisk debatt kan det ibland framkomma olika meningar i olika sammanhang. Det tror jag är bra för ett parti. Jag hade en fullmäktigeordförande i Ystad, en socialdemokrat, som lärde mig en sak: I ett rum där alla tänker lika tänks det inte mycket. Det har han rätt i. Det är något som jag tänker ganska ofta på.

När det gäller varför LO-förbunden tappar medlemmar tror jag att människor under lång tid har upplevt att deras vardag inte blir bättre. Människor har under lång tid haft allt mindre marginaler, och då måste man spara in på de utgifter man har. När människor inte har upplevt att de har fått det bättre kanske de känner: Vad gör fackförbunden egentligen för mig när de förhandlar? Får jag inte ta del av de produktionsöverskott som kommer i den utsträckning som behövs? Man ser att det finns mer och mer pengar i samhället, mer och mer vinster, men lönen blir inte så mycket högre och villkoren inte så mycket bättre. Tvärtom kan man snarare uppleva att det blir sämre. Då tror jag att det finns en risk för att man lämnar fackförbunden.

Detta är såklart allvarligt, för det är en ond spiral. Får fackförbunden färre medlemmar blir det svårare för dem att driva sina frågor ute på arbetsplatserna. Då blir det ännu sämre, och så är man inne i den negativa spiralen.

Jag tror att LO-förbunden, men också TCO-förbunden och andra fackförbund, har en läxa att lära. Man behöver se till att man levererar för sina medlemmar oavsett om det handlar om arbetstid, andra villkor eller löner; det kan nog gälla alla de områdena. Jag tror att man verkligen behöver se till hur vi bäst kan leverera för våra medlemmar. Hur kan vi göra våra medlemmars liv bättre? Hur kan vi se till att de märker att de får det bättre i vardagen via sitt medlemskap i ett fackförbund?

Jag tror som sagt att LO-förbunden behöver fundera på hur man kan göra detta. Jag hoppas verkligen att de kommer att göra det och komma med kloka slutsatser.

(Applåder)

Herr talman! När jag blev SSU-aktiv en gång i tiden hade Moderaterna valaffischer där det stod ”Moderaterna – Sveriges nya arbetarparti” eller ”Sveriges enda arbetarparti”. Om den devisen inte redan var död så arkebuserade ledamoten Lindberg den i sitt anförande i dag.

Hon ägnade åtta minuter åt att prata om socialdemokratisk politik och om företagarnas, företagens och arbetsgivarnas villkor. Det var inte ett ord om hur Moderaterna och regeringen vill göra Sverige bättre för hårt arbetande människor.

Man vill använda arbetsrätten för att stärka människors ställning på arbetsplatsen och göra arbetslivet mer drägligt – att se till att människor får en bättre vardag i sitt arbetsliv, helt enkelt. Hon ägnade åtta minuter åt att kritisera halmgubbar om socialdemokratin och att agera som företrädare för företagarnas intressen.

Jag hoppas verkligen att de löntagare som ser debatten antingen direkt eller i efterhand lyssnar noga på vad ledamoten Frost Lindberg sa. Jag kunde inte hitta ett enda förslag som skulle göra livet bättre för vanliga löntagare. Dessutom hann ledamoten rikta en attack mot förslaget om att avskaffa karensdagen – jag antar att hon menar karensavdraget. Det skulle faktiskt göra livet bättre för väldigt många löntagare.

Dessutom fick vi lyssna på en lektion i ekonomi från en företrädare för ett parti som har drivit statens finanser med underskott på över 300 miljarder. Jag tackar för den uppläxningen!

På åtta minuter kunde ledamoten alltså inte berätta om några reformer för att göra livet, framför allt arbetslivet, bättre för vanligt folk. Därför vill jag höra lite mer om det, så jag ger ledamoten tillfälle att utveckla de tankarna – inte på åtta minuter utan på två.

Herr talman! Jag noterade att ledamoten nämnde omställningsstudiestödet, som ju drevs igenom av en socialdemokratisk regering under förra mandatperioden. Men när man har ont om egna reformer försöker man ta åt sig äran även av reformer som gjorts av andra regeringar. Jag kan i och för sig ha viss sympati med det.

Jag noterar också att ledamoten fortsätter med sina halmgubbar. Om ledamoten hade synpunkter på det anförande jag höll i talarstolen hade ju ledamoten varit fri att begära replik på det. Då hade vi kunnat diskutera det anförandet då i stället för att ta upp det i det här replikskiftet.

Om ledamoten tyckte att jag var alltför diabolisk i min retorik mot enskilda arbetsgivare var det inte min avsikt. Min avsikt var att visa på att jag ser allvarliga tendenser till försämring av arbetslivet för ganska många löntagare runt om i Sverige.

Ledamoten pratade i sitt anförande också om arbetstidsförkortning. Jag vill återigen vara tydlig med att Socialdemokraternas linje är att detta bäst löses av parterna. Det står tydligt i vårt kongressbeslut, och det är huvudlinjen. Det ska lösas av parterna.

Det lät på ledamoten som att det finns en splittring inom regeringsunderlaget, för den sverigedemokratiska ledamoten verkade ha en annan ingång i frågan. Den moderata ledamoten verkar vara mer avvisande, även om hon på slutet öppnade för att man skulle kunna acceptera något slags överenskommelse mellan parterna.

Jag tar tillfället i akt att förtydliga att socialdemokratins uppfattning är att frågan om arbetstidsförkortning löses bäst av parterna. Om man tvekar om det finns det alla möjligheter att läsa de kongressbeslut som vi fattade på kongressen i Göteborg i maj 2025.

(Applåder)

Herr talman! Det här betänkandet engagerar mig väldigt mycket. Det finns väldigt många saker jag skulle vilja ta upp, men jag ska verkligen försöka hålla mig inom tidsramen.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 18, så att jag inte glömmer bort det.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på en väldigt enkel princip. Den som arbetar ska ha rättigheter, och den som leder och fördelar arbetet ska ta ansvar.

I dag är det så – som ni har hört mig säga många gånger tidigare i talarstolen – att den principen urholkas i gigekonomin, det vill säga plattformsekonomin. Plattformsföretagen hävdar fortfarande att de inte är arbetsgivare, och plattformsarbetare klassificeras som egenföretagare. Det resulterar i att människor i praktiken är helt beroende av en plattform för sin inkomst, sina arbetspass, sina betyg och sin framtid.

Detta innebär också väldigt ofta att man går miste om sjuklön, arbetsskadeförsäkring, tjänstepension och anställningsskydd. Det innebär givetvis att det är väldigt svårt att bygga upp en facklig organisering, eftersom fackföreningarna är uppbyggda så att man ska vara anställd och ha en arbetsgivare.

På EU-nivå har den här frågan hanterats genom plattformsdirektivet. I det ursprungliga förslaget fanns det en väldigt tydlig anställningspresumtion som skulle gälla i samtliga medlemsstater. Det var en väldigt viktig princip: lika villkor för plattformsarbetare i hela unionen.

Men tyvärr har man i den slutgiltiga versionen, när förslaget gått genom alla olika instanser, lagt ansvaret på de olika medlemsstaterna. Det innebär att villkoren kan förbättras i vissa länder men inte i andra. Det är en väldigt olycklig utveckling. Arbetsvillkoren kan liksom inte vara ett lapptäcke som beror på vilken nationell politisk vilja som råder just för tillfället. Den inre marknaden får inte bli en arena för social dumpning.

Jag ser absolut positivt på de utredningsförslag som har presenterats i betänkandet. Men jag delar inte utskottets slutsats att vi ska avvakta och se vad som händer, för situationen för många av plattformsarbetarna är redan i dag oacceptabel. Mycket lagstiftning borde snabbt komma på plats.

Jag ska nämna en del. Vi borde införa en nationell lagstiftning som tydliggör att plattformsföretag är arbetsgivare när de i praktiken utövar arbetsledning. Vi måste säkerställa att plattformsarbetarna klassificeras som arbetstagare när beroendeförhållandet är tydligt. Jag kan ge ett enkelt exempel: Om någon åker runt med en företagslogga på sig borde det vara tydligt att det är det företaget som är ens arbetsgivare.

Teknikutvecklingen får inte bli en ursäkt för att backa arbetstagarnas rättigheter sisådär hundra år tillbaka i tiden. Det är inte innovation och digitalisering som är problemet. Det kan förenkla och förbättra väldigt mycket. Problemet uppstår när affärsmodellen bygger på att just undvika och runda ansvar.

Herr talman! Det är dags för mitt årliga prat om arbetstidsförkortning. Jag har pratat om det i åtta år, och jag kommer aldrig att sluta med det.

Om man ska föra en seriös diskussion om arbetstidsförkortning måste man börja i fakta. Hur mycket arbetar människor i Sverige egentligen? Svaret är: mycket.

Man kan se på faktiskt arbetad tid – man räknar då bort frånvaro. I Sverige arbetar personer mellan 15 och 74 år mer än man gör i de elva europeiska länder som oftast används i olika jämförelser. Vi är dessutom väldigt många som arbetar. Vi har en av världens högsta sysselsättningsgrader. Det beror givetvis på att även kvinnor arbetar i Sverige, och de har en hög sysselsättningsgrad. De stannar också kvar länge i arbetslivet.

Vi i Sverige har inte fler röda dagar än andra. Antalet helgdagar i Europa varierar mellan 9 och 15 per år. I Sverige har vi 11. Vi har inte heller fler semesterdagar än de flesta länder. Miniminivån i EU är 20 dagar, och vi har 25.

Det är alltså inte så att vi redan jobbar lite för lite – tvärtom. Sverige är verkligen ett land där människor arbetar mycket, länge och ofta heltid.

Herr talman! När produktiviteten ökar uppstår alltid ett vägval. Antingen tar man ut det i högre vinster och i ökade kapitalinkomster eller så använder man detta för att förbättra människors livsvillkor.

Den åttatimmarsdag som vi har kom inte av sig själv. Den var givetvis ett resultat av organisering och politisk kamp. Samma sak är det med semesterlagstiftning, kollektivavtal och socialförsäkringar. Varje steg mot kortare arbetstid har mötts av samma invändningar: Det är för dyrt. Det hotar konkurrenskraften. Det går inte. Hur ska vi få tag på folk? Argumenten från 1800-talet fram till nu har alltid varit desamma. Ändå har det alltid gått att sänka arbetstiden.

I dag är snarare frågan hur nästa steg ska tas.

Kostnader, produktivitetsvinster och så vidare kommer alltid att variera mellan olika branscher och mellan företag inom samma bransch. Om arbetstidsförkortningen ska lämnas över helt till branschvisa förhandlingar riskerar många grupper att få betala ett mycket högre pris. De kan tvingas avstå från löneökningar eller acceptera försämrade villkor, medan andra med större konfliktstyrka och högre organisationsgrad kan få bättre utfall. Det riskerar verkligen att öka ojämlikheten mellan löntagare.

Det är därför jag menar att vi behöver en solidarisk arbetstidspolitik som bygger på samma grundprincip som den solidariska lönepolitiken: att produktivitetsvinster ska fördelas rättvist och att löneutrymmet samordnas nationellt genom det så kallade märket. På samma sätt bör en arbetstidsförkortning ske lika och med samma ”prislapp” för alla, oavsett var vinsterna uppstått. Arbetstidsförkortning kan inte vara beroende av enskilda branschers lönsamhet, enskilda förbunds konfliktstyrka eller graden av facklig organisering. Den måste bygga på solidaritet mellan löntagare.

Som jag har sagt lever vi i en tid där produktiviteten kommer att fortsätta att öka. Digitalisering, automatisering, teknisk utveckling och så vidare gör att mer värde kan skapas på kortare tid. Så har det varit i över hundra år. Ändå arbetar vi lika mycket, eller mer, samtidigt som vinsterna koncentreras till en allt mindre grupp ägare och kapitalstarka. Det är varken rättvist eller särskilt långsiktigt hållbart.

Arbetstidsförkortning handlar ju inte bara om fritid. Det handlar om makt över tiden, om möjligheten att kombinera arbete med familjeliv, återhämtning och engagemang i samhället. Det handlar om att minska stressrelaterad ohälsa och om att dela på både arbete och produktivitetsvinster.

När vi vet att Sverige är ett av de länder där människor arbetar mest är det liksom inte radikalt att diskutera kortare arbetstid – det är rimligt. Arbetarrörelsen har alltid gått före i sociala reformer. Nu är det dags att ta nästa steg. Det är en fråga om rättvisa och hållbarhet och om vilket samhälle vi vill bygga.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket till ledamoten Aydin för anförandet!

Ledamoten Persson var inne på det tidigare, och även jag hade gärna haft ett replikskifte med ledamoten från Liberalerna, företrädaren för arbetsmarknadsministerns parti. Men nu finns ingen ledamot från Liberalerna här, så då får jag ta chansen att ha ett replikskifte med en företrädare för ett annat regeringsparti.

Ledamoten hade inledningsvis ett resonemang om vikten av kollektivavtalens betydelse för upprätthållandet av den svenska modellen och för värnandet av de framsteg som har gjorts på svensk arbetsmarknad under de senaste snart hundra åren. Det var ett resonemang som jag tror att både jag och stora delar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle kunna instämma i.

Sedan gled ledamoten över i ett annat resonemang, och i slutet av det resonemanget började han i stället prata om vikten av frivillighet. När det helt plötsligt pratas om att man ska få lov att göra lite som man vill kändes det som hade sagts innan lite ihåligt. Den tankegången skulle ju kunna innebära att den svenska modellen som ledamoten pratade så varmt om i inledningen faller. Argumentationen blir något tvetydig.

Jag skulle därför vilja be ledamoten att utveckla det resonemanget. Hur tänker han att de två delarna ska gå ihop?

Herr talman! Jag delar ledamotens uppfattning om att kollektivavtalen har tjänat både arbetsgivare och arbetstagare i det här landet väl. Hade vi inte haft den goda kollektivavtalstäckning vi har haft i Sverige och den – i brist på bättre ord – samförståndsanda, liksom vilja att nå överenskommelser, som i någon mening ändå har rått hade vi haft en mycket mer konfliktfylld arbetsmarknad. Det är bara att gå tillbaka och se hur det var i Sverige på tidigt 30-tal, så ser man hur det kunde ha varit i Sverige under lång tid framöver om parterna inte hade lyckats enas.

Jag tycker som sagt att ledamoten i början förde ett resonemang som jag kunde instämma i, men sedan måste det återigen flikas in att det ska bygga på något slags frivillighet och att det ska vara upp till företagen själva att teckna kollektivavtal. Att politiken inte ska lägga sig i och detaljstyra håller jag med om, men från politikens sida kan man ju uttala att man tycker att det är bra om så många som möjligt tecknar kollektivavtal.

Jag uppfattar det dock som att ledamoten inte är villig att gå så långt. Ledamoten resonerar kring att det är bra med kollektivavtal men vill inte säga att han tycker att fler företag borde teckna kollektivavtal. I stället tycker han fortfarande att det ska finnas något slags frivillighet. Jag märker själv när jag säger det att resonemanget är lite svårt att hänga med i.

Ledamoten kanske kan förtydliga ännu lite mer hur han ser att de här två parametrarna går ihop, för som ledamoten märker har jag lite svårt att förstå hur det ska gå ihop. Man pratar om vikten av att många tecknar kollektivavtal men trycker samtidigt, uppfattar jag det ändå som, på att företag inte ska behöva teckna kollektivavtal. Ledamoten får alltså gärna utveckla det ytterligare.

Herr talman! Arbetsrätt och arbetstid – det låter tekniskt, men i grunden handlar det om något mycket större, nämligen makten över arbetsmarknaden. Ska besluten fattas här i kammaren eller där jobben faktiskt finns, det vill säga mellan arbetsgivare och arbetstagare?

För Centerpartiet är svaret självklart: Det är parterna som ska förhandla villkoren, och politiken ska hålla armlängds avstånd. Det är nämligen företagare runt om i landet som skapar jobben, inte vi. Det är människor som vågar satsa, anställa och utveckla sina verksamheter som ser till att det finns en arbetsplats att gå till på morgonen. Vår uppgift är att ge dem rimliga spelregler, inte att detaljstyra deras vardag.

Självklart ska det finnas grundläggande regelverk, strejkrätt, skydd mot oskäliga villkor och tydliga ramar för arbetstid, men där går också gränsen. Politiken ska sätta spelplanen, inte spela matchen. Det är så vi får fler jobb som människor kan gå till.

Herr talman! Regeringen har delvis valt en annan väg. Man kommer att höja lönegolvet till nästan 34 000 kronor för personer som kommer hit via arbetskraftsinvandring. Det kanske låter kraftfullt och handlingskraftigt, men i praktiken är det faktiskt att slå undan benen för verksamheter i delar av landet där lönenivåerna ser annorlunda ut. Det är att lägga sig i lönebildningen. Det är att tvinga arbetsgivare att antingen höja lönerna för alla eller säga upp en medarbetare som verksamheten är beroende av.

Vilka är det då som drabbas? Jo, det är undersköterskor och de människor som får stöd av till exempel äldreomsorgen eller hälso- och sjukvården. Det drabbar människor som arbetar och får vård i stora delar av landet – inte i Stockholm men i andra delar av landet, som Jämtland, Gotland och Kronoberg, där medianlönen är betydligt lägre. Det här är inte att lita på arbetsmarknadens parter.

Herr talman! Regeringen säger att det handlar om att motverka fusk, men fusk stoppas inte genom att man straffar seriösa företag. Fusk stoppas genom kontroller, genom uppföljning och genom att man slår mot dem som gör fel – inte mot dem som gör rätt.

Herr talman! Vi hör också krav på att lagstifta om sänkt heltidsmått, det vill säga kortare arbetstid genom politiska beslut. Centerpartiet säger nej, inte för att vi är emot bättre arbetsvillkor utan för att vi tror på den svenska modellen. Redan i dag ser vi olika heltidsmått i olika branscher. Den som arbetar kontorstid har ett mått, och den som arbetar inom hälso och sjukvården har oftast ett annat. Det är resultatet av förhandlingar mellan parterna.

Det är precis så det ska fungera. Alla branscher har nämligen inte samma förutsättningar, och alla företag har inte samma marginaler. Tänk på det lilla företaget med en eller två anställda. Om arbetstiden sänks genom lag men det inte finns ekonomi eller människor att anställa, vad händer då? Ja, antingen ökar kostnaderna eller också får företagaren själv arbeta ännu mer. Efter en redan tio timmar lång arbetsdag får företagaren jobba lite till. I längden innebär detta en risk att företag läggs ned, och frågan är om det verkligen vore en seger för arbetsmarknaden.

Herr talman! Att värna den svenska modellen är inte konservativt; det är att försvara ett system som har fungerat väl. Och låt mig vara tydlig: Ett företag utan kollektivavtal är inte per automatik oseriöst, precis som att ett företag med kollektivavtal inte per automatik är felfritt. Det är handlingarna som avgör – ansvarstagandet och hur man behandlar sina medarbetare.

Herr talman! Arbetsmarknaden fungerar bäst när ansvar och frihet går hand i hand, när politiken sätter ramar men litar på människor och när vi uppmuntrar företagande – inte misstänkliggör det. Centerpartiet kommer att fortsätta stå upp för företagarna, för flexibiliteten och för den svenska modellen. Det är så vi skapar fler jobb som människor kan gå till, vilket i sin tur leder till ett starkare Sverige.

Med det yrkar jag bifall till reservation 15.