Oliver Rosengren

Herr talman! Det klarnar inte riktigt hur den socialdemokratiska agendan för att bekämpa arbetslösheten egentligen ser ut. Större delen av också detta anförande ägnas åt att berätta hur ersättningen till dem som inte arbetar ska höjas och varför man ska göra det.

A-kassan är inte en försäkring. A-kassan är en transferering med försäkringsinslag, absolut. Den avgift man betalar för arbetslöshetsförsäkringen finansierar administrationen av försäkringen, inte ersättningen. Ersättningen i akassan finansieras av skattebetalarna, oavsett om man är med i akassan eller inte.

Så fungerar inte någon annan försäkring. Hade akassan varit en försäkring hade hela akassan bekostats av det kollektiv som medlemmarna i akassan utgör, och så är det ju inte. Därför finns det ändå en poäng i att hålla tungan någorlunda rätt i mun när det gäller akassans konstruktion.

Det verkar som att Ardalan Shekarabi och Socialdemokraterna tror att om man besöker lite branschorganisationer och frågar dem vilka utbildningar som behövs kommer allting att lösa sig. Om man ökar från 6 000 till några tusen fler i arbetsmarknadsutbildning kommer också allting att lösa sig.

Socialdemokraterna glömmer gärna den stora utbyggnad av yrkesvux vi har genomfört under mandatperioden. Här är det stora problemet inte brist på resurser, vilket både Arbetsförmedlingen och flera andra myndigheter konstaterar. Problemet är att det saknas personer som deltar i utbildningarna. I genomsnitt var tredje plats har stått tom sedan 2017. Vad gjorde Socialdemokraterna åt det? Ingenting, eftersom man är livrädd för att ställa tydligare krav på att den som är utan arbete ska anstränga sig för att bli anställbar och komma i arbete.

Här hade man önskat att Socialdemokraterna hade lärt sig av läxan från åtta kravlösa och reformlösa år och nu kom med ett politiskt program där man hade omprövat sin slappa politik och i stället gick fram med nya reformer som på riktigt kunde åtgärda problemen. Men det saknas tyvärr, herr talman.

Herr talman! Ardalan Shekarabi talar om att det behövs en ny politik, efter att ha ägnat en stor del av sitt anförande åt att berätta hur det ska löna sig mer att inte arbeta.

När Socialdemokraterna senast styrde Sverige hade man gått till val på målet att ha Europas lägsta arbetslöshet. En bit in i sin tid vid styret lämnade man det målet bakom sig eftersom man helt saknade reformer för att nå dit.

När vi tillträdde hade den socialdemokratiska regeringen lämnat efter sig en situation med hög inflation, sjunkande konjunktur och åtta år utan strukturella reformer på arbetsmarknaden som hade kunnat förbättra läget när det gäller att få färre arbetslösa.

Nu säger Socialdemokraterna att de har en ny plan. Först och främst, herr talman, ska man se till att akassan, ersättningen till dem som inte arbetar, höjs. Det är inte ett förvånansvärt löfte från Socialdemokraterna. Sedan lovar man en ny politik. Jag kände hopp i bänken när Ardalan Shekarabi började prata om att det behövdes en ny politik – men sedan var anförandet slut.

Därför, herr talman, tänkte jag ge Ardalan Shekarabi möjligheten att berätta vad den nya politiken för att bekämpa arbetslösheten är, utöver förslaget om att höja akassan. Detta vet vi ju, utifrån hur arbetsmarknaden fungerar, strukturellt kommer att leda till fler arbetslösa.

Fru talman! Det kan så klart bli sådana mycket stora förändringar som ledamoten Ådahl beskriver. En positiv sak är dock att vi inte är begränsade till att reformera studiemedelssystemet en gång per sekel. Man kan alltså göra reformer baserat på ungefär hur det ser ut nu eller på vad vi förväntar oss kommer att ske den närmaste tiden.

Att de svenska lärosätena inom ett par år skulle ställa om till att bli ackrediteringscenter är kanske inte det mest sannolika om man ser till utvecklingen av den högre utbildningen under överskådlig tid. Därför tror jag att man kan vara lite mer konkret och lite mer nära i sitt reformarbete. Jag kanske kan ha det som ett medskick till Centerpartiet.

Systemutformning påverkar beslutsfattandet på alla områden. Vi har sänkta skatter på arbete för att vi vill att människor ska arbeta mer, och man vill kanske höja skatten på någonting man tycker är dåligt för att det ska bli mindre av sådant. Det är ju hela poängen. Det är därför till exempel Miljöpartiet tycker att det är bra med högre skatt på arbete, för de tycker att man ska arbeta mindre.

Centerpartiet menar att det inte skulle spela någon roll med systemutformningen när det handlar om studiemedel, för det beslutet klarar man av att fatta helt fristående och på egen hand. Men i det läge vi har – det är ju inte på något sätt ett helt fritt system – där den studerande har ett statligt subventionerat och garanterat lån, ökar förstås riskerna om man kan arbeta hur mycket som helst parallellt med detta. Då kan man ta det stora lånet och kanske göra andra saker med pengarna – investera dem eller liknande – och sedan arbeta mycket och på det sättet dra ut på studietiden, minska genomströmningen och senarelägga arbetsmarknadsinträdet. Det är den typen av konsekvenser som jag är intresserad av att höra om. Har inte Centerpartiet tagit in dem i sin analys av förslaget?

Fru talman! Jag har en avslutande fråga denna sena timme, men först och främst tack för ett gott omdöme när det gäller våra reformförslag. Det känns positivt att höra att det finns sådant.

Om sanningen ska fram, vilket den ju gärna ska här i kammaren, har debatten om fribeloppet gått förhållandevis het i Moderaterna. Det har funnits ställningstaganden åt flera olika håll, som har debatterats och sammanvägts innan man landade i det förslag som nu presenterats. För att det inte ska uppstå någon oklarhet är det förstås något av en förenkling att säga att det ska vara undantag bara för just sommarmånaderna.

Poängen med förslaget är att fribeloppet inte ska beräknas på de månader då man inte har CSN. Men studerar man under sommaren och uppbär studiemedel för det bör fribeloppsbegränsningen gälla under de månaderna. Det är detta som är tanken. Men i många fall studerar man ju inte under sommaren, och då kan man ha det på det sättet.

Riksrevisionen har konstaterat att ett av de vanligaste skälen till avhopp och utdragen studietid är att man arbetar mycket parallellt med studierna. Det var en av de viktiga faktorerna som fick oss att landa i att inte vilja slopa hela fribeloppet.

Därför är min fråga till ledamoten Ådahl: Hur ser Centerpartiets bild av detta ut? Ni föreslår att helt slopa fribeloppet på lånedelen. Bedömer då inte Centerpartiet att det finns en risk för att man kan hamna i en situation där ännu fler avbryter sina studier eller drar ut på studierna? Vi har ju redan i dag ett stort problem med detta i Sverige.

Fru talman! Det är givetvis så att den här reformen, precis som andra reformer, grundar sig i det moderat politik alltid grundar sig i – det vill säga sunt förnuft och en klok inriktning mot hur vi ska kunna se till att Sverige blir ett bättre land.

Det man kommer att behöva oroa sig för om det blir som ledamoten Tängmark Roos indikerar, det vill säga en rödgrön regering, är såklart att den svenska högre utbildningen och inte minst de svenska studenterna ställs inför en serie svåra problem och utmaningar. En mycket allvarlig tid skulle vänta. Här pratar vi om en ekonomisk politik som helt saknar sammanhållning. Den gräver djupa budgethål i den svenska ekonomin, som kommer att hota finansieringen av den högre utbildningen. Den hotar möjligheten att förstärka studiemedelssystemet. Den driver på en dålig situation för den svenska ekonomin.

Det blir antagligen en försämrad konjunktur med stigande priser på grund av den typ av helt fria löften utan begränsningar som de rödgröna ger svenska folket inför val. Det är helt uppenbart. Sammantaget kan de budgetförslag som presenterats inte annat än i grunden destruera chanserna att hålla ordning och reda i den svenska ekonomin. Det kommer att drabba alla – inte minst studenter och de hushåll som har knappa resurser.

Det vore såklart på många sätt oroande om det blev på det sätt som Tängmark Roos hoppas. Vi kommer att göra vårt bästa för att skydda Sverige från den typen av politisk inriktning. Den vore mycket skadlig för Sverige, hushållen och inte minst studenterna.

Fru talman! Det kommer att erbjudas en mycket god möjlighet för Malte Tängmark Roos och hans kollegor att efter valet rösta ja till en proposition som kan läggas fram av en omvald moderatledd regering och som kommer att presentera precis den här typen av klok politik för Sveriges studenter. Den ska stärka genomströmningen i den högre utbildningen och säkerställa att studenter har en trygg ekonomi så att alla unga människor kan bli sitt bästa jag utan att begränsas av sin bakgrund.

Fru talman! Det kommer vi givetvis inte att göra, eftersom det inte går till på det sättet. Vi kommer att genomföra den här typen av reformer inom ramen för en samlad studiemedelsreform. Det är vårt förslag.

Vi tror inte att man ska bryta ut och bifalla enskilda motioner från enskilda partier. Det är inte så man gör i Sverige när man lagstiftar och gör den här typen av förändringar. Vi kommer i stället att utreda detta noga för att se till att systemet i sin helhet håller ihop. Sedan presenterar vi en sådan proposition för riksdagen och röstar igenom den – högst sannolikt efter det att vi har vunnit valet i höst och har ett starkt mandat att genomföra reformer.

Fru talman! Det svenska studiemedelssystemet har flera viktiga uppgifter. En av dem är att begåvning inte ska begränsas av bakgrund – Sverige ska vara ett land där ens möjligheter att bli sitt bästa inte begränsas av hur ens föräldrar valde att göra med studier, vilka möjligheter man har att få hjälp med läxorna i hemmet eller om man får goda studievanor med sig hemifrån.

Sverige ska vara ett land där man kan göra precis det man vill och där man genom egen ansträngning kan bygga sin framtid. För att vara ett land med ett så högt skattetryck och en så stor omfördelning är det givetvis en oacceptabel orättvisa att många barn och unga ändå begränsas och hindras av annat än sin egen ansträngning. Det är alltså inte den egna ansträngningen, prestationen, viljan och drivet som avgör ens möjligheter utan vilket område man föds till, vilka föräldrar man råkar få och andra liknande faktorer som inte ska avgöra ens chanser i livet.

Fru talman! Studiemedelssystemet är ett av flera viktiga verktyg för att se till att vi får ett samhälle där alla har goda möjligheter att bygga sitt eget liv, stå på egna ben och bli sitt bästa. Studiemedelssystemet är en central del av det som gör Sverige till en kunskapsnation där ekonomin kan växa och utvecklas och där fler människor kan nå sin fulla potential.

Högre utbildning har en serie olika utmaningar, och i några av fallen kan studiemedlet vara en del av lösningen. En av de stora utmaningarna för den högre utbildningen är att alltför många unga harvar runt i den högre utbildningen alltför länge och inte kommer ut och vidare till arbete. Sverige är ett av de länder bland jämförbara ekonomier där de som skaffar en högre utbildning är äldst vid etablering på arbetsmarknaden. Många går långa utbildningar under en mycket längre tid än den avsedda.

Fru talman! Ett bra exempel på det är civilingenjörsutbildningen. Vi vet att vi måste ha fler ingenjörer för att den svenska ekonomin ska kunna växa på det sätt som den behöver. Då är det såklart ett problem att bara hälften blir klara med ingenjörsutbildningen på utsatt tid plus tre år. Alltför många tar för lång tid på sig, och alltför många klarar inte av framför allt den komplicerade matematiken. Här behöver andra delar av politiken för högre utbildning träda fram. Vi behöver förstärka ersättningen per studieplats, och lärosätena behöver prioritera mer undervisningstid. Det finns en rad olika sådana saker.

Även studiemedelssystemet har en viktig roll i det här arbetet, fru talman, och därför har Moderaterna tagit fram en ny studiemedelsreform i flera delar. Väsentliga delar av denna studiemedelsreform presenterade vi tillsammans med representanter för studentorganisationer, Saco studentråd och Sveriges förenade studentkårer.

I korthet handlar denna reform om att se till att även de som läser komplicerade och långa utbildningar kan känna sig trygga med att de kommer att kunna gå klart utbildningen med studiemedel. Ett konkret exempel är läkarutbildningen som i sitt normalutförande är sex år i dag. Sex år är också den maximala tiden med studiemedel, men det är inte ovanligt att man behöver ta lite längre tid på sig. Det är heller inte ovanligt att man bestämmer sig för att läsa till läkare efter att först ha testat att läsa något annat.

Därför har vi föreslagit att man ska utöka studiemedlets normaltid från sex till sju år, dock med en liten begränsning. Vi menar nämligen att man samtidigt som man utökar den maximala studietiden från sex till sju år bör begränsa den tid man kan få studiemedel för studier på grundläggande nivå till fyra år. För att låsa upp de sista tre åren behöver man alltså välja att läsa studier på en mer avancerad nivå, detta för att undvika situationer där man inom ramen för det skattefinansierade studiemedelssystemet exempelvis tar två eller tre kandidatexamina på varandra i stället för att förkovra sig och fördjupa sig och på det sättet få möjlighet att bidra ännu mer till den svenska ekonomin. Det är en av de viktiga delarna av det här reformarbetet, fru talman.

En annan viktig del i reformarbetet är att vi vill slopa fribeloppet under sommarmånaderna. Det är i grunden ologiskt att man under de två månader när man inte får något studiemedel inte får arbeta om man vill kunna få fullt studiemedel. Vi menar att man bör ta bort den begränsningen så att man kan arbeta precis så mycket man vill under sommarmånaderna. Det är en viktig förbättring för att man ska kunna komma in på arbetsmarknaden och för att kunna försörja sig själv så att man kanske behöver ta mindre studielån. Det kan också handla om att man vill ha en bättre ekonomisk situation under terminerna.

Vi föreslår dessutom att man ska slopa bostadsbidraget för unga och ersätta det med ett bostadstillägg i studiemedelssystemet. I dag får 25 000 hushåll bostadsbidrag för unga, och 75 procent av dem är studerande. Det är därför rimligt att göra en sådan omfördelning. Riksrevisionen har konstaterat att bostadsbidraget för unga minskar ungas arbetsutbud och skapar negativa drivkrafter för arbete. Det är därför rimligare att skattebetalarna stöttar de hushåll som behöver flytta hemifrån till en egen bostad för studier än att man stöttar personer som är arbetslösa och därför inte har råd att skaffa en egen bostad.

Det finns också delar av något mer teknisk karaktär. Vi vill till exempel förändra reglerna för återbetalning och exempelvis slopa åldersavskrivningen i återbetalningen av studiemedel. Avslutningsvis anser vi att det finns flera skäl att försöka komma åt problemet att studenter blir återbetalningsskyldiga. Dagens system bygger på självuppskattning av ens inkomster där man själv får gissa vad man ska tjäna. Många tjänar sedan mer än så och hamnar i en situation där de blir återbetalningsskyldiga.

Här finns ett system via arbetsgivardeklarationen, fru talman, där det finns en möjlighet att månad för månad följa inkomstuppgifter. På så sätt kan man undvika en rejäl smäll senare när man har kontrollerat mot faktiska inkomster. Så kan vi alltså undvika skuldsättning och andra problem som kan dyka upp för studerande.

Vi menar att studiemedelssystemet behöver den här typen av reformprogram för att vi ska kunna nå våra viktiga mål: ett studiemedelssystem som möjliggör för att fler ska kunna bli sitt bästa, för att vi ska få en högre genomströmning genom den högre utbildningen och för att vi ska trygga studenternas ekonomi.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Tack så mycket för frågan, Caroline Helmersson Olsson!

Nej, det kommer jag inte att lova, och det finns ett par skäl till det. För det första måste såklart den typen av frågor prövas i budgetprocessen, precis som alla andra utgiftsdrivande frågor. För det andra kan det såklart finnas saker där man kan behöva gå in och vrida här och där i regelverken, men när det gäller yrkesutbildningen och vuxenutbildningen ser vi att det finns lite större strukturella hinder som gör att det finns skäl att försöka ge sig in lite mer i grunden i dessa utbildningssystem och även i ersättningssystemen, både till den enskilde och till anordnarna.

Antagligen vore det bättre om personer i en del av dessa fall inte behövde vända sig fullt ut till studiemedelssystemet. I stället kunde utbildningen bli en del av den samlade ersättningen för att man deltar i olika aktiviteter. Vi behöver se till att få ett helhetsgrepp om detta.

När jag var kommunalråd med ansvar för bland annat vuxenutbildning hade jag mycket kontakt med den här typen av insatser. En av de utmaningar som finns är att inte alla gör detta arbete så noggrant som de fantastiska medarbetarna i Växjö kommun gjorde, där man såg till att det fanns tydliga anpassningar med nära arbetsmarknadsanknytning för dessa utbildningar.

Det är ett av skälen till att vi vill se en ny nationell yrkesutbildning där vi kraftsamlar de olika resurser som finns i yrkesvux, arbetsmarknadsutbildning och nationell yrkesutbildning till ett samlat nationellt yrkesutbildningssystem så att man inte missar den här målgruppen, så att den får de anpassningar den behöver och så att det inte varierar för mycket, fru talman, när det gäller exempelvis i vilken kommun man råkar bo eller var man befinner sig i livet just nu.

Fru talman! Tack så mycket, Caroline Helmersson Olsson, för frågan!

Jag vill börja med att tacka för det fina omdömet och också tacka för alla de roliga debatter vi har fått ha under min första mandatperiod här, som ju inte är din första mandatperiod. Det har känts härligt och tryggt för mig som ny att ha en meddebattör med sådan erfarenhet och stabilitet som ledamoten har. Stort tack för det!

Givetvis gäller arbetslinjen också de grupper som du talade om i ditt anförande. Också på detta område har vi presenterat en serie nya reformer. Vi måste se till att de som vill ställa sig till arbetsmarknadens förfogande och växa i sina förmågor har möjlighet att göra det. Här måste utbildningssystemet möta upp, men här måste också ersättning och annan aktivering finnas på plats.

Vi måste se till att det blir möjligt att kombinera yrkesutbildning med annan typ av sysselsättning i de fall där man behöver göra det. Människor måste få känna att de kan få vara på arbetsmarknaden och ta sig närmare den med det som är deras möjligheter.

Här måste individuella lösningar vara totalt tillgängliga. Det handlar ofta om människor med väldigt olika livssituationer och väldigt olika utmaningar, och då måste också systemet möta upp.

Vi tror på idén, fru talman, att alla ska med när det kommer till arbetsmarknaden. Det måste vi se till att stå för också i konkret handling. Det gäller både att stärka utbildningssystemet och att göra reformer av de olika sysselsättningsformer som finns. Vi måste dessutom reformera ersättningarna till de enskilda som deltar i utbildningar och sysselsättning.

Fru talman! Svensk ekonomi tyngs av att alldeles för många människor inte har ett arbete. Stora grupper har ställts utanför den stora arbetsmarknaden. Det är människor som inte vill något annat än att hitta sin plats i Sverige men som i stället glöms och göms i utanförskap och i utanförskapsområden utan tillräckliga kunskaper i svenska eller kunskaper om ett arbete för att kunna skaffa sig sin plats här i vårt land och göra sig till nytta för hela Sverige.

Det är en avgörande politisk uppgift att vi lyckas frigöra den kraft som finns i vuxenutbildningen för att stärka arbetslinjen. Vuxenutbildning i alla dess delar är avgörande för just detta – vårt stora projekt arbetslinjen.

I dag debatterar vi utbildningsutskottets motionsbetänkande. Under den här mandatperioden har vi genomfört en serie viktiga reformer. Vi har förstärkt vuxenutbildningen, vi har förstärkt yrkesutbildningen, vi har utvecklat yrkeshögskolan, vi har genomfört piloten med nationell yrkesutbildning och vi har försökt se till att resurserna som går in i vuxenutbildningen också kommer i arbete.

I den budget som gäller för nästa år är ett gott exempel på detta att vi förstärker resurserna per plats och att vi gör om regelverken. Vi kan inte längre ha en situation där pengarna inte kommer till nytta.

Vad är då vår utmaning på arbetsmarknaden? Det är att vi har stora grupper som är arbetslösa för att de saknar utbildning men ändå inte utbildar sig till arbete. Vi har hört det från en serie olika experter och från ansvariga myndigheter: Problemet är inte resursbrist. Pengarna finns i systemet.

Fru talman! Vi har gjort så stora förstärkningar av vuxenutbildningen att det finns gott om resurser, till och med resurser i överflöd i många delar. Men pengarna kommer inte i arbete. Nyttjandegraden för yrkesvux, för att ta ett exempel, har sedan 2017 varit att ungefär en fullt finansierad utbildningsplats av tre står tom – trots att stora grupper människor i vårt land utan arbete saknar utbildning. Det är såklart en situation vi inte kan acceptera.

Därför behöver vi se till att stärka reformarbetet. I Moderaterna har vi gjort ett rejält utvecklingsarbete för att undersöka hur vi kan se till att frigöra den kraft som finns i vuxenutbildningen, i yrkesutbildningen och i den svenska partsmodellen. Så kan vi se till att fler människor utan utbildning kommer till en utbildning och vidare till ett arbete.

Några nedslag i det reformarbetet, fru talman, är exempelvis att vi vill se att man slår ihop de olika yrkesutbildningarna. I dag har vi yrkesvux, vi har arbetsmarknadsutbildning och vi har piloten med nationell yrkesutbildning. Vi ser att man hade kunnat sammanföra de här tre till en ny, samlad nationell yrkesutbildning. När man gör en sådan reform behöver man också se över ersättningssystemet.

Fru talman! I dag bygger vi in en ekonomisk ojämställdhet som är oacceptabel. Kvinnor, som ofta utbildar sig till välfärdsyrken, gör det i den kommunala yrkesvuxutbildningen och behöver ta lån för att gå utbildningarna. Män, som ofta utbildar sig till industriyrken, gör det i stället i Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsutbildningar, där man får bidrag för att gå utbildningen.

Arbetslösa kvinnor behöver ta lån, och arbetslösa män får bidrag. En sådan ekonomisk ojämställdhet kan vi såklart inte acceptera i utbildningssystemet som vänder sig till arbetslösa. Vi behöver tvärtom se till att man får ett rättvist ersättningssystem som gäller för alla som är arbetslösa och behöver utbilda sig till arbete.

Fru talman! Vi vill dessutom se till att stärka lärlings- och praktiksystemen. När vi träffar yrkeshögskolan, yrkesvux eller Arbetsförmedlingen, men kanske framför allt när vi träffar arbetsgivare som vill vara med och bidra, är ett vanligt problem man beskriver att det är krångligt med alla dessa regler. Det är olika system, olika certifikat och olika ersättningsmodeller från alla de olika utbildningssystemen.

För oss är det praktik och lärlingsutbildningar. Varför krångla till det? Detta behöver vi se till att ändra på. Vi behöver se till att vi får ett samlat regelverk för praktik- och lärlingsplatser oavsett vilket som är det avsändande utbildningssystemet. Vi behöver se till att de arbetsgivare som får vara praktikplatser och lärlingsgivare i ett system också kan vara det i ett annat. På det sättet frigör vi ännu fler APL-platser och ännu fler LIA-platser i de olika utbildningssystemen så att fler kan lära sig jobbet på jobbet.

Vi behöver dessutom se till att förenkla ersättningssystemet, fru talman. Där menar vi att man i stället för att ha alla dessa olika regler, som dessutom ofta ger platta ersättningar, bör ge en rabatt på arbetsgivaravgiften för den som är handledare. En finurlig sak med en sådan lösning är att ersättningen dessutom stiger om man sätter av en person som är mer produktiv eller erfaren och därmed har högre lön. Det kan dessutom göra att en del personer som har jobbat länge på arbetsplatsen och kanske funderar på att trappa ned eller göra något annat för att de tycker att det är slitsamt att utföra de vanliga arbetsuppgifterna i stället kan börja växla över till att vara just handledare. Man lider ju relativt inte lika stora förluster om man använder dem som har något högre lön som handledare.

Fru talman! Här finns ett viktigt reformarbete att göra. Därför måste vi se till att fortsätta på den inslagna vägen, vilket också slås fast i betänkandet. Vi förstärker med både resurser och reformer med den tydliga uppgiften: Ingen människa som kan arbeta ska vara utan arbete i Sverige. Vi ska se till att de som har kommit till Sverige också kommer in på den svenska arbetsmarknaden. De ska få de bästa möjligheterna att bli sina bästa jag på vår arbetsmarknad och ställa alla de förmågor och kunskaper som de har till förfogande för att bidra till ett bättre land.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johanna Rantsi (M).

Herr talman! Tidösamarbetet har tagit sin utgångspunkt i att lösa en serie samhällsproblem. Min uppfattning om Tidösamarbetet är att det i första hand inte grundar sig i en stor entusiasm utan i nödvändighet. Vi ingår i detta samarbete för att det är nödvändigt för Sverige eftersom alternativet skulle vara mycket drabbande för Sverige. Därför har vi nu ett samarbete som ger en stabilitet i politiken, och vår budget kommer att gå igenom för fjärde gången eftersom vi har majoritet för vår politiska inriktning och för de åtgärder vi bedömer krävs för att få ordning på Sverige inom en rad olika områden.

Det som har visat sig under dessa fyra år är att det är ett välfungerande samarbete – ett samarbete där vi dessutom har klarat av att komma överens i frågor där vi har stått långt från varandra. Det finns exempel på detta. Jag är i ett annat utskott ansvarig för exempelvis akassefrågor, och där har vi kommit överens om en stor och grundlig reform, vilket jag inte trodde innan att vi skulle göra, just för att man i ett samarbete talar om saker och kommer överens om saker.

Herr talman! Studiemedelsområdet är inte ett av de områden där jag uppfattar att skillnaderna är mycket stora. Jag kan inte dra mig till minnes något tillfälle i de diskussioner jag har haft med mina kollegor i utbildningsutskottet då vi har rykt ihop över en studiemedelsfråga. Men det kan såklart inträffa, och då kommer det att gå till på ungefär det sätt det brukar göra hos oss, det vill säga vi diskuterar, lyssnar till experter, funderar på vad som verkar vara den bästa lösningen på det problem som ska vara utgångspunkten för samarbetet och landar sedan i det som har störst chans att lösa detta problem. Det är så det brukar gå till, och det skulle förvåna mig om det går till på något annat sätt på just studiemedelsområdet.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Anders Ådahl för frågan.

Det får bli en exposé över Moderaternas inre liv som svar på denna fråga. Det är i och för sig inte en fråga som behandlas i utgiftsområde 15, men eftersom frågan är ställd får den besvaras.

Det finns inom mitt parti en stor variation av uppfattningar i synen på fribeloppet, och därför prövade vi också denna fråga i vår ekonomiska politik på den stämma vi hade för en kort tid sedan. Den ekonomisk-politiska arbetsgruppen, som jag hade glädjen att få ingå i, hade då presenterat en studiemedelsreform som bland annat innehåller en omprövning av synen på fribeloppet. Vi har tidigare haft beslut som har pekat mot att fribeloppet skulle avskaffas. Men olika studier och en rapport från Riksrevisionen som kom för ungefär ett år sedan visar att en stor del av den låga genomströmningen och av de avhopp som sker beror på att personer arbetar mycket vid sidan av studierna. Därför menar vi att det finns en risk att vi fördröjer arbetsmarknadsinträdet och en full etablering på arbetsmarknaden om vi har ett läge där för många drar ut på sin studietid genom att de just förenar mycket arbete med studier.

Det är dessutom så att utvecklingen av fribeloppet gör att man i dag kan vara heltidsarbetande på lönenivåer som motsvarar vad unga ofta får på instegsjobb, det vill säga 20 000 kronor i månaden, eftersom fribeloppet numera är så högt. Om man dessutom tar bort två av de beräkningsgrundande månaderna, det vill säga sommarmånaderna, kommer den inkomst man kan tjäna de kvarvarande tio månaderna att bli ännu högre. Det skulle i så fall innebära att det finns möjlighet att arbeta med en lön uppemot 25 000 kronor i månaden. Det får man ändå säga är mycket arbete.

Herr talman! Därför är vårt förslag att det är mest balanserat att bara avskaffa fribeloppet för sommarmånaderna.

Herr talman! Jag tackar Niklas Sigvardsson för frågan.

Politik är ju ytterst att prioritera. Enligt den bedömning vi har gjort är inte studiestartsstödet tillräckligt välfungerande för att det ska finnas skäl att lägga skattebetalarnas pengar på det.

Det finns alla möjligheter att komma med förslag på bättre fungerande regelverk och reformer som är träffsäkra och som löser samhällsproblem. Tidösamarbetet kommer såklart att överväga dem mycket noga, som med alla goda idéer. Men att låta ytterligare ett år löpa med ett system som inte är välfungerande, och som varje år förbrukar skattemedel, menar vi inte är ett bra sätt att visa den varsamhet och sparsamhet som vi tycker ska ligga till grund för hur man hanterar skattebetalarnas pengar. Det är skälet till att vårt förslag i budgeten är att det inte ska avsättas medel och att stödet ska avvecklas.

Herr talman! Låt mig ta den sista minuten till att påpeka att argumentationen haltar något. Här försöker Socialdemokraterna åter göra en fråga till en del av sin berättelse om arbetslösheten.

Arbetslösheten är alldeles för hög. Ett studiestartsstöd som syftar till att personer som behöver en lång utbildning ska studera lär ha en mycket begränsad effekt på hur många som kommer i arbete eftersom vi när de är klara med den långa utbildning de behöver studiestartsstöd för förhoppningsvis åter har ett bättre konjunkturläge, en bättre fungerande omvärld och ett läge där den svenska ekonomin är tillbaka i jobbskapande. Vi ser redan nu att Sverige har vänt från att vara i EU:s bottenskrap för tillväxt till att nå toppskiktet i EU-kommissionens prognoser för nästa år eftersom vår politik fungerar.

Herr talman! Detta är det viktiga medskicket från denna diskussion. Vi väljer verktyg och reformer som fungerar. Därför har vi vänt Sveriges tillväxt från mycket låga nivåer till att vara i EU:s toppskikt. Därför avskaffar vi studiestartsstödet. Dessa saker hänger ihop eftersom funktion är viktigt för oss.

(Applåder)

Herr talman! Studiemedelssystemet är i allt väsentligt välfungerande. Tiotusentals unga människor går varje dag till sin utbildning – till sin gymnasieskola, sin skola eller sitt lärosäte – för att få möjlighet att utveckla sig, utbilda sig, komma närmare sina drömmar och ta vara på de möjligheter som det här landet erbjuder att utbilda sig, skaffa sig sitt drömarbete och stå på egna ben. Detta, får man ändå säga, är grundfundamentet i studiemedelssystemet, och det är i allt väsentligt välfungerande.

Sedan är det uppenbart att det finns vissa problem med funktionaliteten i detaljerna. Ett sådant exempel är att vi har alldeles för låg genomströmning i den högre utbildningen. Ett annat sådant exempel är att vi i alltför liten utsträckning uppmuntrar fördjupning och förkovran i mer avancerade utbildningar. Ett exempel på detta är att det finns utbildningar, till exempel läkarutbildningen, där normaltiden frestar på maxtiden med studiemedel. Det kan skapa individuella problem där människor hamnar i kläm.

Ett annat sådant problem kan vara att det finns de som harvar runt mycket länge med utbildningar på grundläggande nivå så att man i det närmaste kan få uppfattningen att lärosätet används för att personerna inte vill göra ett arbetsmarknadsinträde. Detta är ett av skälen till att Sverige i dag har en av de högsta åldrarna av alla länder i OECD när det gäller arbetsmarknadsetablering för personer som läser en högre utbildning.

Herr talman! Mot bakgrund av det här finns det skäl att se över hur studiemedelssystemets funktionalitet kan förbättras. Jag föredrog tidigare vad som är Moderaternas ingång i detta. En positiv sak i vårt samarbete är att våra partier kan komma med olika ingångar, komma väl överens och stå bakom det som vi sedan kommer överens om. Det är därför ett enigt Tidösamarbete nu yrkar bifall till utskottets förslag. Vi är överens om det som debatteras här i dag, det vill säga utgiftsområde 15.

Herr talman! Studiemedlet är till för att möjliggöra för alla att studera. Oavsett bakgrund och familjeförhållanden, oavsett på vilket sätt man har vuxit upp och oavsett vilka förutsättningar man har haft för högre utbildning eller gymnasiestudier ska man ha möjlighet att studera. Syftet med studiemedlet är ekonomisk trygghet under den tid man studerar och att säkerställa att människor har möjlighet att bli sitt bästa jag.

Det finns utmaningar med studiemedelssystemet, och allt är inte perfekt. Vi har till exempel en för låg genomströmning inom den högre utbildningen. Ett exempel på det är att bara hälften av dem som går ingenjörsprogrammen blir klara på utsatt tid plus tre år. Samtidigt har vi utbildningar där den i dag normala utbildningstiden frestar på den övre gränsen för studiemedel.

Det är uppenbart att vi har ett studiemedelssystem som i vissa fall kan uppfattas som för generöst när det gäller att under lång tid harva på i utbildningar på grundläggande nivå. Samtidigt hindrar studiemedelssystemet i vissa fall människor från att läsa avancerade utbildningar och förkovra sig. Det är uppenbart att den utredning som nu ska se över studiemedelssystemet kommer att vara betydelsefull för att vi ska få ett mer ändamålsenligt studiemedelssystem.

Herr talman! Moderaterna har presenterat sina idéer för en sådan inriktning. Vi menar att studiemedelstiden behöver utökas från sex till sju år och att tiden på grundläggande nivå samtidigt behöver begränsas till fyra år. För att komma åt de sista tre åren behöver man alltså fördjupa sin utbildning, till exempel gå från kandidatnivå till masternivå.

Vi föreslår också att fribeloppet ska avskaffas på somrarna eftersom man ändå inte får studiemedel då och att det dessutom ska beräknas på månadsuppgifter för att undvika risken att människor får en skuldsättning på halsen därför att de har jobbat för mycket under terminerna.

Vidare föreslår vi att bostadsbidraget för unga görs om till ett bostadstillägg i studiemedelssystemet.

Herr talman! Vi hoppas att den inriktning vi har beslutat om kan bli en del av den översyn som nu görs och som är nödvändig. Det är därför vi har tagit fram flera av de här förslagen tillsammans med Sveriges förenade studentkårer och Saco studentråd och presenterat dem gemensamt.

Herr talman! Livslångt lärande är viktigt för Sverige. Vår ekonomi ställer om, och arbetsmarknaden förändras. Omställning måste vara möjligt och enkelt, och omställningsstudiestödet är en viktig del av den infrastrukturen på samma sätt som de satsningar som görs på exempelvis yrkeshögskolan och den akademiska högskolan.

Jobbyte måste vara möjligt genom hela yrkeslivet; vill vi att människor ska kunna arbeta längre är det också nödvändigt att inte förvänta sig att ett arbetsliv måste vara detsamma som ett yrkesliv. Givetvis kan ett arbetsliv i stället rymma flera yrkesliv. Det är viktigt att människor kan vidareutbilda sig och kompetensutvecklas på och mellan sina jobb.

Alla dessa saker är viktiga för att Sveriges ekonomi ska vara konkurrenskraftig och för att människor både ska ha möjlighet till egen utveckling och, framför allt, kunna komma till sin rätt i ekonomin. Här är studiemedelssystemet såklart helt avgörande.

Det finns några exempel på varför studiemedelssystemet är särskilt viktigt inte minst för det livslånga lärandet. Det kan handla om undersköterskan som känner att hon för att orka till pensionen behöver byta arbete – kanske ge sig på att bli redovisningsassistent eller börja arbeta med något annat som inte innebär samma fysiska belastning men fortfarande är ett mycket viktigt arbete. Det kan också handla om frisören som känner att drömmen som barn trots allt var att bli polis och att det nog ändå är dags att söka ett omställningsstudiestöd för att bli det.

Ett annat bra exempel på livslångt lärande är att Socialdemokraterna i det här förslaget har budgeterat sin satsning på studiemedel under rätt anslagspost. Det är en viktig utveckling inte minst för det arbete vi gör i den här kammaren. Det finns alltså många exempel på att man lär sig genom hela livet.

Studiestartsstödet är en del av den här debatten. IFAU har åberopats av oppositionen i argumentationen för att man ska behålla studiestartsstödet. Jag skulle vilja påminna om två kommunikationer från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.

I myndighetens remissvar från 2016, när den socialdemokratiska regeringen införde studiestartsstödet, varnade man för att den tillgängliga kunskapen inte med entydighet pekade på att detta skulle få positiva effekter. Man sa att det skulle kunna hjälpa enskilda individer men att osäkerheten var så stor att det skulle komma att bli viktigt med en noggrann utvärdering.

Sedan gjordes en noggrann utvärdering. Man kunde konstatera att träffsäkerheten och därmed ändamålsenligheten när det gäller denna reform från den socialdemokratiska regeringen, herr talman, inte varit tillräckligt bra för att vi ska behålla studiestartsstödet.

Då presenterade vi den här avvecklingen, och återigen skrev Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering ett remissvar. I det konstaterade man att förslaget om avveckling är väl avvägt, som man formulerade det, eftersom stödet inte har varit träffsäkert.

Herr talman! Vi menar, med stöd i den tillgängliga kunskapen, att det är en rimlig prioritering att inte behålla studiestartsstödet eftersom reformen inte har fungerat. Det finns ingen värdering i detta. Det finns statistik och forskning samt remissvar från den utvärderande myndigheten, som konstaterar att det är väl avvägt att göra på det här sättet eftersom reformen inte har fungerat.

Funktion, herr talman, är någonting som vi i vårt samarbete menar har ett högt värde. Det hade varit bra att komma överens om detta, apropå breda överenskommelser.

Vi gör väsentliga satsningar på studiemedel. Det är viktigt för att människor ska kunna ställa om genom hela sitt yrkesliv, för att man ska ha möjlighet att bli sitt bästa jag och för att man ska ha ekonomisk trygghet både som ung och som äldre studerande. Det finns många skäl till att se över studiemedelssystemet för att det ska kunna bli en ännu viktigare del i att få ett välfungerande samhälle och en effektiv utbildning. Människor ska ha trygghet men samtidigt ha drivkrafter för genomströmning och för förkovran i avancerade utbildningar.

Mot bakgrund av detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu betänkandet om krav inom sfi, tidsgränser och hur vi ska utveckla möjligheterna för människor som kommer till Sverige att lära sig svenska.

Jag skulle vilja börja i min hemstad Växjö. Ahmed från Araby och Simon från Söder har kanske inte alltid samma lunchlåda på verkstaden där de jobbar, men de har hittat ett riktigt bra sätt att byta däck. När de sliter där löser de många problem åt sina kunder, åt varandra och också för Sverige. På jobbet lär man sig förstå hur samhället fungerar. Man lär sig svenska och får möjlighet att betala sin hyra, köpa sin mat och försörja sin familj.

Arbete löser inte alla problem, men det är nog ingenting som blir sämre när Sverige jobbar.

Att lära sig svenska är avgörande för att fler ska få möjligheten till en arbetsgemenskap. Alla människor har inte en bra klasskompis eller en trygg familj, men alla här i landet ska kunna få en riktigt fin arbetskamrat.

Herr talman! Våra förslag handlar om att göra upp med utanförskap och att öppna arbetsmarknaden för människor som i dag hamnar utanför. Vi vet att det finns kvinnor som har övergetts, gömts och glömts i utanförskap utan möjlighet att ta sig in, utan möjlighet att tillgodogöra sig sina egna rättigheter och utan möjlighet att bli sitt bästa jag. De har övergetts i utanförskap, utan möjlighet att lära sig svenska, utan de förväntningar som har byggt landet genom alla tider.

Det här landet har byggts av att människor anstränger sig men också av att vi hjälps åt att ställa krav och förväntningar på varandra. Man skulle kunna tänka sig att färre slutförde gymnasieskolan på tre fyra år om den inte hade någon bortre tidsgräns. Hur är det möjligt att vi har kunnat ha språkundervisning i det här landet utan bortre tidsgräns? Det här är en helt rimlig uppgörelse med en ordning som inte fungerar.

46 procent slutför inte kurserna. 37 procent av dem som påbörjade kurser 2018 var inte klara fem år senare.

Herr talman! Sfi i Sverige lider av allvarliga problem. Det handlar om att vi har oseriösa privata utförare som måste styras upp och regleras på ett bättre sätt och som måste göra sin del för att sfi-undervisningen ska fungera bättre. Det handlar om att vi behöver göra det Moderaterna tog beslut om på partistämman för några veckor sedan, nämligen hindra personer från att vara föräldralediga från etableringen. I Dagens Arena kan man i dag läsa att ett av de stora problemen med sfi-undervisningen är att den gång på gång avbryts för att människor är föräldralediga mitt under den tid de ska ta sig in i Sverige. I Sverige ska man först skaffa ett jobb, sedan skaffa barn.

Vi behöver se till att reglerna förbättras. Vi behöver se till att kraven på att man utbildar sig och lär sig svenska skärps. Detta är en viktig del i reformarbetet. Vi föreslår tre års gräns för sfi, herr talman, i normalfallet. Vi föreslår förlängning med ytterligare tre år. Vi föreslår obligatorisk kunskapsbedömning och krav på individuell studieplan. Dessa reformer kommer sammantaget att göra att fler människor kan lyfta sig ur utanförskap och att vi bryter upp den segregation som har drabbat så många människor under så lång tid och orsakat kriminalitet, fattigdom och problem med osämja och splittring.

Nu gäller det att komma till rätta med problemen. Det kommer inte att göras med en reform, men det kommer att göras steg för steg, med en beslutsam regering och ett beslutsamt politiskt samarbete där vi bestämt oss för att Sverige måste bli det bästa det kan bli. Det innebär att alla människor som är här måste få möjligheten att bli det bästa de kan bli. Men den som är övergiven i ett utanförskapsområde eller glömd utanför en arbetsgemenskap kommer aldrig att ha den chansen.

Vi kommer aldrig att vila, herr talman, förrän vi har sett till att alla människor i det här landet får lära sig svenska och att samhället har ställt de rimliga krav och förväntningar vi har på alla människor att man ska göra sig till en del av vår gemenskap, att man ska göra sig till en del av lösningen på våra problem och att man ska försörja sig själv, ta sig in i samhället och ta hand om sin familj och sin omgivning.

Det här är den rimliga reformen att göra för att få ordning på våra problem. Därför vill jag yrka bifall till det förslag som kommer från utskottet.

(Applåder)

Herr talman! Jag uppfattar att det inte finns något svar på frågan om varför Socialdemokraterna valde att låta kvinnor i utanförskapsområden fortsätta vara lämnade åt sitt öde utan tillräckliga möjligheter och krav och förväntningar på att lära sig svenska. Det är såklart problematiskt.

Vi har en lite annan inställning, minst sagt. Det förslag som nu ligger på bordet kommer ju att innebära skärpta krav på att man ska lära sig svenska, eftersom vi vet att detta kommer att vara avgörande för möjligheten att etablera sig på arbetsmarknaden och för möjligheten att komma in i samhället.

Det är inte bara avseende de tre åren som detta förslag skiljer sig från utredningens förslag, som var fyra år, utan också när det gäller frågan om förlängning och hur den ska vara reglerad. Vår bedömning är att på detta sätt kommer fler att snabbare kunna komma in i samhället, lära sig svenska och stå på sina egna ben och växa av egen kraft.

Herr talman! Vår övertygelse är att vi inte får upprepa Socialdemokraternas allvarliga misstag och ta efter deras bakåtlutade inställning till att reformera Sverige. De har inte tagit tag i de allvarliga problemen med segregation och utanförskap. Vi ser kvinnor som kommer till Sverige utan att lära sig svenska. Här hamnar de i svår utsatthet och i utanförskap för att de inte själva kan ta till sig vad som förväntas av dem i Sverige och hur Sverige fungerar. De hamnar i situationer där barn behöver agera tolk åt sina egna föräldrar för att föräldrarna inte har lärt sig svenska.

Det måste vara slut med den politiken. Därför gör vi nu upp med detta. Därför har vi nu en proposition på bordet som kommer att möjliggöra högre krav på att lära sig svenska. Sverige är ingen kravlös gemenskap. Kommer man till Sverige ska man lära sig svenska. Vår bedömning är att det ska kunna ske på tre år i normalfallet.

Frågan är: Varför är Socialdemokraterna även i den här frågan saktfärdiga med förväntningarna? Det är inte nog med att man är saktfärdig med sin egen reformering. Man är dessutom saktfärdig i sina förväntningar på dem som kommer till Sverige.

Herr talman! Caroline Helmersson Olsson frågar: Varför just tre år? Varför inte utredningens förslag om fyra? Hon menar att det saknas en jämställdhetsanalys.

Socialdemokraterna lät under en mycket lång tid integrationspolitiken vara kravlös. Det har lett till att hundratusentals kvinnor, inte minst i utanförskapsområden, som har kommit till Sverige och inte talar svenska har övergivits i ett utanförskap där de inte har kommit in i det svenska samhället och inte lärt sig det svenska språket. Jämställdhetsanalysen är förhållandevis tydlig. Vi menar att det måste vara slut med det. Vi menar att det nu är tid för kvinnorna som har lämnats åt sitt öde i utanförskapsområdena att komma in i sfi-undervisning, lära sig svenska, få sin plats i samhället och bli sedda av det svenska samhället. Och med detta kommer de här förväntningarna.

Herr talman! Frågan som borde riktas till Socialdemokraterna är: Om man nu är för de här tidsgränserna, varför gjorde man då ingenting med de här förslagen när de låg på regeringens bord när Socialdemokraterna styrde Sverige? Det är rimligen den fråga som Socialdemokraterna behöver svara på, herr talman. Varför lät man kvinnorna i utanförskap, som har kommit till Sverige men inte har fått möjlighet att lära sig svenska, lämnas åt sitt öde i utanförskapsområdena i stället för att införa de tydligare kraven och förväntningarna och de tidsgränser som man nu menar att man välkomnar? Varför skulle det ta flera år, apropå frågan om hur många år saker egentligen får ta?