Malte Tängmark Roos

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det är beklagligt att man inte kom längre i förhandlingarna än så. Jag hoppas att statsministern och regeringen kommer att driva på för att minska de miljö- och klimatskadliga subventionerna, oavsett hur stor budgeten blir i framtiden. Förhoppningen är såklart att det blir en rödgrön regering som får förhandla om de sakerna senare.

Min andra fråga rör det faktum som det rapporterades om i DN i dag att regeringen har drivit på för att bjuda in talibanerna till ett EU-möte i Bryssel som ska hållas i dag för att diskutera migrationsfrågor. Att aktivt driva på för att bjuda in talibanerna legitimerar ju en extremistisk och kvinnoförtryckande regim. Min fråga till statsministern är därför hur regeringen rättfärdigar denna inbjudan av talibanerna till EU-mötet.

Fru talman! Jag tackar Ulf Kristersson för återrapporten.

Inför mötet frågade vi om statsministern skulle ta upp frågan om miljö- och klimatskadliga subventioner under den punkt som handlar om EU:s långtidsbudget. Det allvarliga geopolitiska läget gör att Europas befolkning behöver politiska åtgärder för att göra sig oberoende av fossila bränslen, inte ett ytterligare fördjupat beroende.

Sverige driver på för budgetrestriktioner inom EU-samarbetet, vilket vi tycker är bra, men minst lika viktigt att diskutera är innehållet i budgeten. I dag läggs ungefär hundra miljarder kronor av EU:s pengar på fossila och miljöskadliga verksamheter. Detta bromsar omställningen, missgynnar svensk konkurrenskraft och håller oss kvar i ett skadligt och riskfyllt beroende som direkt gynnar bland annat Putins krigskassa och de iranska mullornas repression och terrorfinansiering. Därför skulle Sverige och hela Europa vinna på att ta upp frågan om att tvätta EU:s långtidsbudget från just klimat- och miljöskadliga subventioner.

Eftersom statsministern inte själv tog upp detta i sin rapport är min fråga: Tog statsministern något initiativ till att diskutera detta under mötet eller bilateralt, och hur gick i så fall diskussionen?

Fru talman! Hemma i min bostadsrättsförening i Malmö bor en fantastiskt trevlig kvinna i övre 40-årsåldern. År 2022, när hon var drygt 20 år gammal och studerade till lärare, insjuknade hon i MS och förlorade en stor del av sin rörelseförmåga. Hon bedömdes oförmögen att arbeta. De första åren, innan hon fyllde 30, fick hon aktivitetsersättning och därefter sjukersättning.

För dem som arbetat tidigare baseras sjuk- och aktivitetsersättningen på deras tidigare lön. För dem som inte har arbetat innan de förlorade arbetsförmågan, som exempelvis min granne som var student, finns en garantinivå. I år ligger garantinivån på mellan 12 235 kronor och 13 715 kronor per månad före skatt, beroende på mottagarens ålder och hur länge man bott i Sverige.

Eftersom min granne var student och aldrig hade haft ett jobb innan hon blev sjuk har hon i över 20 års tid fått ersättning på garantinivå, alltså mindre än 10 000 kronor i månaden efter skatt. Eftersom hon heller aldrig kommer att kunna arbeta kommer hon att få ersättning på garantinivå under resten av sitt så kallade arbetsliv, tills hon uppnår riktåldern för pension. Då kommer hon att få garantipension och förmodligen få utnyttja andra delar av grundtryggheten i pensionssystemet.

Min granne är inte ensam. Var tredje mottagare av sjuk- eller aktivitetsersättning i Sverige får det på garantinivå. Det innebär att fler än 73 000 svenskar i dag får ut mindre än 10 000 kronor efter skatt från den ersättning som är tänkt att ersätta deras lön resten av arbetslivet. En del av dem har partner som arbetar och tjänar tillräckligt för att försörja dem båda. Många andra har det värre. Det finns de som är ensamstående och de vars partner också är sjuka eller har för låg lön.

Varje år är det drygt 4 000 svenskar med sjuk- eller aktivitetsersättning som tvingas söka försörjningsstöd från kommunerna för att nå upp till nivån för en skälig levnadsstandard. Det är en nivå och en ersättning som inte är till för att man ska leva på den långsiktigt utan för att man ska klara sig tillfälligt i en kris.

Även bland dem som inte har rätt till försörjningsstöd är det många med sjuk- eller aktivitetsersättning som är fast i en situation där ersättningen inte täcker grundläggande behov och där varje krona måste balanseras mot hyra, medicin och mat.

Fru talman! Det är för människor som min granne som jag verkar. Det är för dessa människor vi måste utforma vårt trygghetssystem. Det är inte värdigt ett av världens rikaste länder att tusentals kroniskt sjuka eller funktionsnedsatta svenskar får en ersättning som knappt går att leva på. Sverige förtjänar bättre än så.

Jag tror att de allra flesta svenskar, om de fick frågan, skulle hålla med om att de som är för sjuka för att arbeta inte ska behöva arbeta och att de som har en diagnos eller en funktionsnedsättning som gör att de inte kan arbeta inte ska tvingas att göra det ändå. Det ska helt enkelt gå att leva i trygghet och värdighet och med en god levnadsstandard även om ens hälsa begränsar en i övrigt.

Ska det bli verklighet krävs det politiska partier med idéer och ambitioner. Miljöpartiets ambition med socialförsäkringarna är tydlig: Vi vill se ett heltäckande trygghetssystem för arbetslöshet och sjukförsäkring som sköts av en och samma myndighet och som omfattar alla – helt enkelt ett system där ingen utförsäkras eller faller mellan myndighetsstolar för att handläggarna inte kan enas om hur sjuk man är eller vems ansvar man är.

Med ett sådant system, ett system för äkta arbetslivstrygghet, skulle många av bristerna i dagens socialförsäkringar försvinna för gott. Men, fru talman, det krävs också politisk handlingskraft för att genomföra viktiga reformer här och nu, och det är tydligt att den nuvarande regeringen helt saknar det.

Under den föregående mandatperioden, när Miljöpartiet satt med i regeringen, tillsatte vi en lång rad utredningar av hur socialförsäkringarna kan förbättras. Alla dessa utredningar och deras förslag har Tidöregeringen totalt ignorerat eller till och med lagt ned.

Det gäller förslag som att införa en preventionsersättning, att inkludera kulturarbetare, gigarbetare och frilansare fullt ut i socialförsäkringarna, att vidga rätten till sjuk- och aktivitetsersättning, att ge studenter rätt till deltidssjukskrivning och att införa steglösa nivåer i sjukförsäkringarna. Detta är förslag som är fullt utredda och klara och som Tidöregeringen har valt att inte genomföra. Vi i Miljöpartiet kommer däremot att verka för att genomföra dem så snart som möjligt efter att vi har vunnit valet.

Fru talman! En miljöpartistisk regering kommer självklart också att avskaffa karensavdraget. För oss är saken självklar: Vi ska ha ett trygghetssystem som är rättvist för alla och där det går att leva tryggt och gott i Sverige oavsett om man är sjuk eller frisk, oavsett om man jobbar heltid eller deltid och oavsett om man är fast anställd, kulturarbetare, student eller gigjobbare. Med Miljöpartiet i regering kan det också bli så.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)

Fru talman! Hemma i min bostadsrättsförening i Malmö bor en fantastiskt trevlig kvinna i övre 40-årsåldern. År 2022, när hon var drygt 20 år gammal och studerade till lärare, insjuknade hon i MS och förlorade en stor del av sin rörelseförmåga. Hon bedömdes oförmögen att arbeta. De första åren, innan hon fyllde 30, fick hon aktivitetsersättning och därefter sjukersättning.

För dem som arbetat tidigare baseras sjuk- och aktivitetsersättningen på deras tidigare lön. För dem som inte har arbetat innan de förlorade arbetsförmågan, som exempelvis min granne som var student, finns en garantinivå. I år ligger garantinivån på mellan 12 235 kronor och 13 715 kronor per månad före skatt, beroende på mottagarens ålder och hur länge man bott i Sverige.

Eftersom min granne var student och aldrig hade haft ett jobb innan hon blev sjuk har hon i över 20 års tid fått ersättning på garantinivå, alltså mindre än 10 000 kronor i månaden efter skatt. Eftersom hon heller aldrig kommer att kunna arbeta kommer hon att få ersättning på garantinivå under resten av sitt så kallade arbetsliv, tills hon uppnår riktåldern för pension. Då kommer hon att få garantipension och förmodligen få utnyttja andra delar av grundtryggheten i pensionssystemet.

Min granne är inte ensam. Var tredje mottagare av sjuk- eller aktivitetsersättning i Sverige får det på garantinivå. Det innebär att fler än 73 000 svenskar i dag får ut mindre än 10 000 kronor efter skatt från den ersättning som är tänkt att ersätta deras lön resten av arbetslivet. En del av dem har partner som arbetar och tjänar tillräckligt för att försörja dem båda. Många andra har det värre. Det finns de som är ensamstående och de vars partner också är sjuka eller har för låg lön.

Varje år är det drygt 4 000 svenskar med sjuk- eller aktivitetsersättning som tvingas söka försörjningsstöd från kommunerna för att nå upp till nivån för en skälig levnadsstandard. Det är en nivå och en ersättning som inte är till för att man ska leva på den långsiktigt utan för att man ska klara sig tillfälligt i en kris.

Även bland dem som inte har rätt till försörjningsstöd är det många med sjuk- eller aktivitetsersättning som är fast i en situation där ersättningen inte täcker grundläggande behov och där varje krona måste balanseras mot hyra, medicin och mat.

Fru talman! Det är för människor som min granne som jag verkar. Det är för dessa människor vi måste utforma vårt trygghetssystem. Det är inte värdigt ett av världens rikaste länder att tusentals kroniskt sjuka eller funktionsnedsatta svenskar får en ersättning som knappt går att leva på. Sverige förtjänar bättre än så.

Jag tror att de allra flesta svenskar, om de fick frågan, skulle hålla med om att de som är för sjuka för att arbeta inte ska behöva arbeta och att de som har en diagnos eller en funktionsnedsättning som gör att de inte kan arbeta inte ska tvingas att göra det ändå. Det ska helt enkelt gå att leva i trygghet och värdighet och med en god levnadsstandard även om ens hälsa begränsar en i övrigt.

Ska det bli verklighet krävs det politiska partier med idéer och ambitioner. Miljöpartiets ambition med socialförsäkringarna är tydlig: Vi vill se ett heltäckande trygghetssystem för arbetslöshet och sjukförsäkring som sköts av en och samma myndighet och som omfattar alla – helt enkelt ett system där ingen utförsäkras eller faller mellan myndighetsstolar för att handläggarna inte kan enas om hur sjuk man är eller vems ansvar man är.

Med ett sådant system, ett system för äkta arbetslivstrygghet, skulle många av bristerna i dagens socialförsäkringar försvinna för gott. Men, fru talman, det krävs också politisk handlingskraft för att genomföra viktiga reformer här och nu, och det är tydligt att den nuvarande regeringen helt saknar det.

Under den föregående mandatperioden, när Miljöpartiet satt med i regeringen, tillsatte vi en lång rad utredningar av hur socialförsäkringarna kan förbättras. Alla dessa utredningar och deras förslag har Tidöregeringen totalt ignorerat eller till och med lagt ned.

Det gäller förslag som att införa en preventionsersättning, att inkludera kulturarbetare, gigarbetare och frilansare fullt ut i socialförsäkringarna, att vidga rätten till sjuk- och aktivitetsersättning, att ge studenter rätt till deltidssjukskrivning och att införa steglösa nivåer i sjukförsäkringarna. Detta är förslag som är fullt utredda och klara och som Tidöregeringen har valt att inte genomföra. Vi i Miljöpartiet kommer däremot att verka för att genomföra dem så snart som möjligt efter att vi har vunnit valet.

Fru talman! En miljöpartistisk regering kommer självklart också att avskaffa karensavdraget. För oss är saken självklar: Vi ska ha ett trygghetssystem som är rättvist för alla och där det går att leva tryggt och gott i Sverige oavsett om man är sjuk eller frisk, oavsett om man jobbar heltid eller deltid och oavsett om man är fast anställd, kulturarbetare, student eller gigjobbare. Med Miljöpartiet i regering kan det också bli så.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)

Fru talman! Det har gått tre år sedan utredningen presenterades. Jag vet inte om jag är naiv eller inte, men jag kan tycka att en regering bör kunna bereda en fråga något snabbare än tre år. Det kommer antagligen att bli mer än tre år, med tanke på att Sverigedemokraterna tydligen vill utreda frågan vidare. Jag får väl hoppas att de inte behöver göra det för att de kommer att förlora valet.

Fru talman! Jag vill egentligen höra mer från Clara Aranda vad som är problemet med förslagen. Varför går det inte att gå vidare med de här förslagen, som är ordentligt utredda och som Klys vill se genomföras? Kulturarbetarna är väldigt nöjda med förslagen i alla fall. Vad är det som Sverigedemokraterna ser brister i utredningen? Vad är det som inte går att genomföra?

Jag önskar lite mer tydlighet gentemot de kulturarbetare som lider i dag för att de inte har en SGI som fungerar. De kan inte få ut föräldrapenning i nivå med sin inkomst. Om de blir sjuka drabbas de för att de inte har en SGI som det går att leva på. Varför ska de fortsätta vänta? Vad är det egentligen som är problemet? Det önskar jag, fru talman, att Clara Aranda kan förtydliga något.

Fru talman! I går träffade jag och kulturutskottets ordförande Mats Berglund organisationen Klys, som arbetar för att stärka Sveriges kulturskapares villkor i samhället. En av de frågor som de lyfte med oss handlade om kulturarbetarnas inkludering i socialförsäkringarna, vilket vi har debatterat många gånger i den här kammaren.

Dagens system för sjukpenninggrundande inkomst är anpassat för ett arbetsliv med fasta anställningar hos en arbetsgivare. Men inom kulturområdet är en majoritet av de yrkesverksamma egenföretagare eller så kallade kombinatörer med flera arbetsgivare, korta anställningar och ett eget företag parallellt. För många av dem är stipendier en lika viktig del av inkomsten som löner. Konsekvensen av detta blir att många av dem inte har någon SGI och att de därmed blir väldigt utsatta ifall de blir sjuka eller vill ta ut föräldraledighet.

När Amanda Lind var kulturminister tillsattes en utredning som skulle komma med förslag på lösningar på detta. Den utredningen presenterade sina förslag i juni 2023. Inför valet 2022 kampanjade Sverigedemokraterna väldigt hårt om att de ville stärka kulturarbetarnas villkor. De gjorde många uttalanden i medier och var aktiva i Facebookgrupper med tusentals medlemmar där de pratade om att de ville se till att kulturskaparna skulle inkluderas i trygghetssystemen på ett rättvist sätt. Men under den här mandatperioden har absolut ingenting hänt på den fronten trots att utredningen som sagt varit färdig i nästan tre års tid och trots att Tidöpartierna haft en egen majoritet att genomföra allt de har velat göra.

Jag skulle vilja höra från Clara Aranda varför Sverigedemokraterna inte har hållit sina löften till Sveriges kulturarbetare och varför kulturarbetarna ska lita på dem den här gången.

Fru talman! Regeringen har under de senaste knappt fyra åren försökt göra det till sin image att det är en regering som gör saker i stället för att prata. Det har pumpats ut propositioner till höger och vänster under mandatperioden, utan särskilt mycket hänsyn till vad vare sig expertmyndigheter, forskare eller intresseorganisationer tyckt om saken. Men inom energipolitiken har det tvärtom varit väldigt mycket prat och väldigt lite verkstad. Av det som ändå har gjorts har mycket varit direkt skadligt.

I början av mandatperioden gjorde Tidöpartierna ett stort nummer av att man ändrade energimålet till att det skulle vara fossilfritt. Alla fossilfria energislag ska vara välkomna, lät det som. Men verkligheten är en annan. Det energislag vars användning ökat mest i Sverige är den fossila energin, med 14 terawattimmar i ökad årlig användning bara mellan 2022 och 2024. Det är en ökning på cirka 10 procent.

När de fyra Tidöpartierna tog över makten 2022 hade den rödgröna regeringen fått upp utbyggnadstakten för ny elproduktion till över 3 gigawatt per år. Nu ser vi att utbyggnadstakten för ny kraft rasar. Faktum är att utbyggnadstakten för förnybar energi rasat med 75 procent under mandatperioden, något vi nyss hörde att Sverigedemokraterna är stolta över. Tidöregeringen har konstant motarbetat den förnybara energin. Den här frågan är inget undantag, vilket också konstateras i betänkandet.

EU:s förnybartdirektiv trädde i kraft i november 2023, och huvuddelen av bestämmelserna skulle ha införlivats i den nationella lagstiftningen senast den 21 maj 2025. Vissa av bestämmelserna om tillståndsförfaranden för projekt för förnybar energi skulle dock ha införlivats redan den 1 juli 2024. Dessa bestämmelser omfattar åtgärder för att förenkla och påskynda tillståndsförfarandena, både för projekt för förnybar energi och för infrastrukturprojekt som är nödvändiga för att kunna integrera den ytterligare kapaciteten i energisystemet. Bestämmelserna inbegriper bland annat tydliga tidsfrister för tillståndsförfaranden. Kort och gott skulle det bli snabbare och enklare att söka tillstånd för att bygga förnybar energiproduktion i Sverige.

Sverige skulle alltså senast den 1 juli 2024 ha införlivat ett första antal bestämmelser från direktivet i den nationella lagstiftningen för att förenkla och förkorta tillståndsförfarandena. Eftersom Sverige inte hade anmält några införlivandeåtgärder skickade kommissionen en formell underrättelse till Sverige i september 2024 och ett motiverat yttrande i februari 2025. I oktober 2025 beslutade kommissionen att väcka talan mot Sverige vid EU-domstolen för utebliven notifiering av genomförandeåtgärder. Kommissionen begärde även att det skulle riktas ekonomiska sanktioner mot Sverige för detta.

Tidöregeringen har alltså motarbetat den förnybara energin så till den milda grad att man blivit stämd av EU-kommissionen. Nu ska några av åtgärderna till slut genomföras, och det är välkommet men alldeles för sent. Sverige står därmed sämre rustat än när Tidöregeringen tillträdde för den kris som vi nu ser på grund av Irankriget. Sverige är nu mer beroende av fossila bränslen som produceras i Putins Ryssland, mullornas Iran eller diktaturfamiljens Saudiarabien än innan Ebba Busch blev energiminister och Ulf Kristersson blev statsminister. Sverige står därför svagare och sårbarare, och de som får ta smällen av regeringens inkompetens är hushållen.

Fru talman! Sedan Miljöpartiet bildades har vi kämpat för en fossilfri värld och för att främja de förnybara energislagen. Det är faktiskt förbluffande att vi fortfarande måste kämpa i politisk motvind. Men det finns konkreta reformer som går att genomföra enkelt för att gynna det förnybara. I 16 år har Miljöpartiet förespråkat att fastighetsskatten från vindkraft ska gå till kommunen där vindkraften står och att närboende ska få ta del av vinsterna från vindkraften. Vi välkomnar att en majoritet i Sveriges riksdag äntligen ställt sig bakom Miljöpartiets politik. Men det återstår att återinföra fastighetsskatten för vattenkraften och att göra det kommunala vetot rättssäkert. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)

Herr talman! Förra helgen drog herrallsvenskan i fotboll äntligen igång, men utöver att det inte har gått så bra för mitt lag Halmstads Bollklubb i de första två omgångarna är det en helt annan sak som har tagit mycket av medieutrymmet efter de första två omgångarna: matchavbrotten och användandet av pyroteknik på många av läktarna.

Svensk supporterkultur håller världsklass. Under flera år har vi sett ökade åskådarantal inom de flesta elitidrotter, och kvinnor och barnfamiljer hör till de snabbast växande supporterskarorna. Vad gäller tifon och sånger kan få länders supportrar mäta sig med exempelvis de svenska fotbollsklubbarnas, vilket premiäromgången av allsvenskan än en gång bevisade.

Idrottsföreningarna och de supporterrörelser som är kopplade till dem är centrala delar av det svenska föreningslivet och civilsamhället och är arenor för både socialt sammanhang och utveckling i demokratiskt hantverk för hundratusentals svenskar. Att värna och vårda den positiva supporterkulturen är därför något som alla borde sträva efter. Samtidigt ska alla besökare också känna sig trygga och säkra på och kring våra arenor, och matcher måste kunna genomföras utan långa avbrott.

Ska vi uppnå båda de målen, herr talman, är en sak uppenbar enligt mig och Miljöpartiet: Det är dags att vi inför säkra zoner för pyroteknik på svenska arenor. Jag vet att det är en kontroversiell ståndpunkt. Många åskådare känner oro för att stå i närheten av brinnande instrument, och röken kan både göra det svårt att se vad som händer på planen och skapa obehag vid inandning. Jag fick själv en bengal kastad mot mig av en alkoholpåverkad åskådare när jag var i tonåren, så jag har full respekt för den oro många känner.

Men det är också därför jag tycker att det är så viktigt att vi kommer någonvart i den här frågan, för sanningen är att pyrotekniken inte kommer att försvinna från våra läktare. Det visar säsongens första matcher tydligt. Faktum är att en stor grupp supportrar och spelare tycker att pyroteknik bidrar till en bättre stämning och inramning kring matcherna och är positiva till att använda dem trots att det är olagligt.

För mig är det då självklart att vi behöver hitta en annan väg framåt för att säkerställa att den pyroteknik som kommer att brännas används på ett så säkert sätt som möjligt och på ett sätt som minskar risken för avbrott i matcher och obehag för åskådare som inte deltar i brännandet. Skademinimering, inte nolltolerans, behöver vara vägen framåt.

I Norge beslutade regeringen 2024 att ge det norska fotbollsförbundet dispens vad gäller användningen av viss pyroteknik, som bloss och rök, på norska läktare. Supportrar får, inom tydligt avgränsade områden av arenorna, tända pyrotekniska produkter av godkända märken och sorter. Det ska göras en risk- och sårbarhetsanalys och en brandsäkerhetsanalys före match, och den som använder pyroteknik ska vara nykter och över 18 år, ha utbildning och vara identifierbar.

Fördelarna med detta system är många. Genom att på förhand välja ut inom vilka områden på arenan som det får tändas bengaler blir det möjligt för åskådare att välja bort att stå eller sitta på sektioner där de kan utsättas för rök.

Det kan säkerställas att de områden på läktarna som väljs ut för pyroteknik är de platser där risken för olyckor eller ovälkommen rökutveckling är som lägst, och det kan säkerställas att de pyrotekniska produkter som används på läktarna är de som är mest lämpade utifrån hälso- och säkerhetsskäl.

Genom att användarna är både utbildade och lätta att identifiera minskar risken för skador på dem och omgivningen, och även problemet med maskering på läktarna borde minska i och med att användarna av pyroteknik inte längre skulle begå ett lagbrott som de vill undgå bestraffning för.

Beslutet i Norge har varit lyckat, och jag är stolt över att Miljöpartiet är det första parti som har tagit ställning för att säkra zoner för pyroteknik bör införas även i Sverige. Det är bra att Hübinetteutredningen slängts i papperskorgen, men det är tydligt att något behöver göras för att stärka tryggheten på arenorna utan att slå undan benen för den positiva supporterkulturen. Laglig pyroteknik under ordnade former är vägen framåt.

Herr talman! Jag vill kort passa på att lyfta upp problemet med vansinneskörningar, som plågar många städer, inte minst min hemstad Malmö. Bilar som kör alldeles för fort eller som har utrustats med modifikationer för att låta extra mycket skapar stor otrygghet och oro bland boende och försvårar nattsömnen för många.

Malmö stad har satt upp flera så kallade bullerkameror, som med avancerad teknik och AI kan identifiera exakt vilka bilar som bullrar, mäta hastigheten och köra registreringsnumret mot Trafikverkets register. Detta är en teknik som fungerar väldigt väl i bland annat Paris. Svenska kommuner har dock ingen rätt att vare sig ta del av specifika detaljer för dessa uppgifter eller dela dem med polisen, och polisen har inte rätt att använda sig av uppgifterna för att lagföra de bilister eller fordonsägare vars bilar är olagligt högljudda eller kör för fort.

I en interpellationsdebatt med mig i november förra året meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att den nya lagen om informationsutbyte mellan myndigheter skulle innebära att kommuner som Malmö stad skulle få möjlighet att dela med sig av information från bullerkameror till polisen.

En ny rättslig analys från Malmö stad konstaterar dock att fastän kommunen nu får dela med sig av information från bullerkamerorna om antalet bulleröverträdelser och hastighetsöverträdelser får kommunen med gällande lagstiftning fortfarande inte samla in personuppgifter i form av bilars registreringsnummer eller koppla dessa till trafiköverträdelser. För detta skulle det krävas ytterligare lagändringar som medger att kommuner får lov att genomföra trafikövervakning i detta syfte och samla in personuppgifter.

Analysen konstaterar också att även om kommuner hade fått dela uppgifter om överträdelser med Polismyndigheten hade polisen inte fått lagföra överträdelserna då straffrättsligt ansvar för exempelvis hastighetsöverträdelser och andra liknande förseelser faller på fordonets förare, inte på fordonets ägare. Polismyndigheten hade därmed inte haft nytta av uppgifter om vilket fordon som kört för fort eller bullrat för det specifika syftet att lagföra överträdelsen. För att kunna använda uppgifterna skulle lagstiftningen gällande det straffrättsliga ansvaret behöva ändras så att detta faller på fordonets ägare, inte på föraren, som i dag.

Regeringens främsta och hittills enda åtgärd mot vansinneskörningarna, som dessutom bara var en bieffekt av en annan lag med ett annat syfte, kommer därmed att göra väldigt liten nytta i kampen mot ligisterna.

Regeringen behöver ta ett betydligt mer aktivt ansvar för bekämpandet av vansinneskörningarna i våra städer, och det absolut minsta man kan kräva är att kommunerna ska få lov att samla in och dela med sig av alla relevanta data från bullerkameror till polisen och att polisen ska få lov att använda dessa data till att lagföra ligisterna. Malmöborna förväntar sig att alla partier tar det här problemet på allvar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 april.)

Fru talman! Det är lite olyckligt att vi har den här debatten just i dag och inte om en vecka, för det är faktiskt så att årets rapport om barnfamiljers ekonomiska situation släpps nu på tisdag av Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen. Med bara ett halvår kvar av mandatperioden kommer den rapporten att fungera som en sorts bokslut för hur väl Tidöregeringen har hanterat den ekonomiska familjepolitiken, och det hade varit intressant att ha den att referera till.

Även utan just den rapporten att luta mig mot känner jag mig dock trygg med följande bedömning av regeringens politik: Den har varit riktigt, riktigt dålig. Under den här mandatperioden har barnfattigdomen i Sverige skenat. Enligt Statistiska centralbyrån har antalet fattiga svenskar fördubblats på bara fem år, till 730 000 förra året. Enligt Rädda Barnen växer vart åttonde barn i Sverige upp i fattigdom, alltså ett till tre av barnen i en normalstor svensk skolklass. Detta är arvet efter Tidöpartierna.

Även om olika aktörer har olika mått och kommer fram till lite olika siffror är alla bedömare nämligen överens: Läget har blivit sämre för Sveriges barnfamiljer och låginkomsttagare under Tidöpartiernas tid vid makten. Vi ser det inte bara i abstrakta fattigdomssiffror, utan vi ser det i vardagen.

Antalet vräkningar har ökat med 30 procent på tre år, och 824 barn vräktes förra året. Det är nästan dubbelt så många som fem år tidigare. Utöver dem finns alla de familjer som väljer att flytta innan en vräkning har hunnit genomföras. Den vanligaste orsaken till en vräkning är helt enkelt att folk inte har råd att betala hyran. Vi ser också att allt fler barn och föräldrar inte har råd att äta sig mätta, och vi ser att fler och fler familjer måste vända sig till civilsamhället för att få pengar till fritidsaktiviteter och till kläder.

Fru talman! Under den här mandatperioden har regeringen sänkt bostadsbidraget med upp till 1 100 kronor i månaden för de mest utsatta barnfamiljerna – och kallat det en historisk höjning. Man har låtit barnbidraget urholkas till sitt lägsta värde på över 50 år – och sagt sig stötta barnfamiljerna. Man har snabbat på avtrappningen av a-kassan – och kallat det en förstärkning. Det är verbal gymnastik som imponerar.

Tidöpartiernas bidragsförakt har faktiskt gått så långt att FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i sin senaste granskning kritiserade Sverige för att ersättningarna i trygghetssystemen är för låga för att trygga svenskarnas mänskliga rättigheter. En av kommitténs tre främsta rekommendationer för att stärka de mänskliga rättigheterna i Sverige var därför att höja och indexera ersättningarna i trygghetssystemen, för att säkerställa att de motsvarar de faktiska levnadskostnaderna.

I stället väljer regeringen och Sverigedemokraterna att gå all in på att montera ned våra gemensamma trygghetssystem, genom ett bidragstak och ett kvalificeringskrav till välfärden – reformer som alla experter är överens om kommer att leda till ökad barnfattigdom, ökad segregation, ökad psykisk ohälsa och sämre skolresultat. Tidöpartierna kallar det en arbetslinje, men vi vet alla vad det egentligen är: en fattigdomslinje.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet erbjuder ett verkligt alternativ i våra budgetar och i de motioner som vi debatterar här i dag. Vi vill att Sverige ska ha ett trygghetssystem som faktiskt erbjuder människor ekonomisk trygghet när tiderna är svåra.

Det innebär en höjning av barnbidraget till 1 600 kronor i månaden, liksom en indexering av det, så att barnfamiljer har råd att köpa kläder efter väder och gå på bio någon gång ibland, även när priserna stiger. Det innebär en indexering av underhållsstödet så att ensamstående föräldrar får det stöd de behöver när den andra föräldern sviker. Det innebär också att bostadsbidraget görs om i grunden så att alla barnfamiljer faktiskt har råd att betala hyran och inte behöver bo i alldeles för trånga och undermåliga lägenheter när hyrorna stiger.

Miljöpartiet vill se en heltäckande reform av bostadsbidraget där nya mål tas fram, där gränserna i bidraget höjs och indexeras, där ålderstaket tas bort, där inneboende ges rätt till bidrag och där förhandsbesked kan ges. På så sätt kan vi få ett bostadsbidrag som faktiskt fyller sitt syfte och som säkerställer att barnfamiljer, studenter och vuxna med låga inkomster har råd med en trygg och bra bostad.

Fru talman! Ekonomisk familjepolitik handlar också om föräldraförsäkringen, och där ska vi inte sticka under stol med att Sverige är i världsklass. Som någon som snart ska bli pappa för första gången och ta ut sina första veckor av föräldraledighet före sommaren kan jag bara uttrycka min tacksamhet till de politiker, av alla partifärger, som har gått före och sett till att vi har det fantastiska system som vi har i dag.

Det innebär dock inte att det inte finns utrymme för förbättring – vad vore vi för politiker om vi inte kunde komma på sätt att göra bra saker lite bättre? Exempelvis behöver möjligheten till föräldraledighet för ensamföretagare stärkas, och villkoren för studenter som går på föräldraledighet eller behöver vabba behöver bli bättre.

Några problem kan lösas genom att man anpassar skyddet för SGI till företagare och studerande baserat på slutbetänkandet Ett trygghetssystem för alla, som presenterades 2023. Andra problem kan lösas genom konkreta förslag som vi föreslår i våra motioner.

Andra reformer vi vill se är att föräldraförsäkringen delas i tre lika stora delar för att främja ett mer jämställt uttag av föräldradagar. Vi vill också förlänga skyddet av föräldrapenningen för deltidsarbetande föräldrar, den så kallade snabbhetspremien, så att fler föräldrar får möjlighet att arbeta deltid utan att för den sakens skull, som i dag, tvingas skaffa barn tätare än vad de kanske egentligen vill och tätare än vad som kanske passar familjen, arbetssituationen och hälsan.

Fru talman! Jag ska avrunda det här anförandet med att citera målet för utgiftsområde 12 i statsbudgeten, det om ekonomisk trygghet för familjer och barn: ”Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer samt minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn.”

Sverige har i dag en regering som bedriver en politik som motverkar de här målen. Det behöver vi inte ha. Den 13 september är det val, och då kan det svenska folket välja en ny regering – en regering bestående av partier som vill stärka trygghetssystemen, inte urholka dem. De kan välja en regering som satsar på välfärden, inte villkorar den, och en regering som förstår att barn mår bäst med mat i magen och ett tryggt hem att bo i.

Sverige förtjänar bättre än Tidöpartiernas fattigdomslinje. Med Miljöpartiet kan Sverige också få det bättre. Jag yrkar bifall till reservationerna 4 och 19.

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 mars.)

Fru talman! Å ena sidan är det inte så att människor väljer att vara arbetslösa, å andra sidan behöver det ställas krav på dem för att de ska ta sig i kragen. Å ena sidan behöver det inte ställas några krav på dem, för de vill ju arbeta, å andra sidan behöver vi ställa mycket högre krav på dem. Jag tycker inte att detta går ihop.

Om man anser att problemet med den strukturella arbetslösheten i Sverige är att det ställs för få krav är det implicit att man inte tycker att människor gör tillräckligt. Men människor gör tillräckligt. De som är arbetslösa försöker verkligen. Det säger alla civilsamhällesorganisationer som jobbar med den här gruppen. Det säger socialtjänsten och Arbetsförmedlingen och även de arbetslösa själva. Det är inte bristen på krav som är problemet; det är bristen på förutsättningar. Det är detta Finanspolitiska rådet säger. Det är inte brist på incitament; det är brist på kompetensutveckling och möjligheter. Då är det där man ska satsa.

De reformer som Ulrika Heindorff och hennes parti förespråkar och nu vill driva igenom kommer enligt alla experter att leda till att fler blir fattiga, inte till att fler kommer i arbete. Det var nämligen bland annat detta som blev konsekvensen när man genomförde de här reformerna i Danmark: Arbetslösheten ökade, framför allt bland invandrarkvinnor. Den minskade något i vissa grupper men ökade i andra grupper. Det är inte en reform som kommer att få de effekter som Ulrika Heindorff efterfrågar. Man driver inte på för en arbetslinje utan för en fattigdomslinje.

Fru talman! Ulrika Heindorff talade en hel del om tillit till familjerna och om att vi från politikens sida ska lita på att familjerna där hemma vet vad de behöver och gör vad de kan och att vi inte ska styra alldeles för mycket på detaljnivå. Jag instämmer till fullo i det som Ulrika Heindorff säger.

Då blir det lite intressant att Ulrika Heindorff, hennes partikamrater och kamraterna i de övriga regeringspartierna inte har någon som helst tillit till dem här i landet som är arbetslösa och tar emot bidrag. Man säger i stället att de som är arbetslösa är det för att det inte ställs tillräckligt hårda krav på dem – att de inte vill arbeta. Det är därför de inte går till ett jobb i dag.

Det finns inga som helst tecken på eller bevis för att så är fallet. Alla expertinstanser är överens om att det lönar sig att arbeta jämfört med att vara arbetslös. Alla experter är överens om att det inte saknas incitament att jobba i Sverige i dag.

Jag hade i höstas ett par debatter med Johan Britz och Anna Tenje om de reformer som presenteras. Jag ställde då en fråga till dem som jag tänker att jag ska ställa också till Ulrika Heindorff: Hur många av Sveriges arbetslösa är arbetslösa av egen fri vilja? Hur många är det som har valt att ta emot a-kassa, försörjningsstöd eller något liknande i stället för att arbeta? Kan Ulrika Heindorff ge mig en konkret siffra och en källhänvisning?

Fru talman! Det finns olika sätt att räkna på fattigdom i Sverige. Det finns många olika organisationer som visar olika statistik. Men alla mått pekar åt samma håll. Det gäller oavsett om man väljer att gå efter Rädda Barnens fattigdomsmått, SCB:s fattigdomsmått eller något annat. Vilket mått man än använder sig av pekar siffrorna åt samma håll, nämligen att barnfattigdomen och fattigdomen i allmänhet i Sverige ökar. Det kommer inte Sverigedemokraterna ifrån.

De reformer som regeringen och Sverigedemokraterna har genomfört har inte gjort någon nytta. Många av dem har tvärtom gjort situationen sämre för många av dessa familjer.

Akassan har försämrats. Det gör situationen mycket svårare för dem som är arbetslösa. Man har inte gjort något åt barnbidraget. När det gäller bostadsbidraget har man höjt bostadskostnadsgränsen till i år. Det är jättebra. Det borde ha gjorts för många år sedan.

Men innan dess tog man bort tilläggsbidraget. Det innebär att i kronor och ören får barnfamiljer över 1 000 kronor mindre i plånboken varje månad.

Det går inte att komma ifrån att regeringen och Sverigedemokraterna inte har hanterat kostnadskrisen för barnfamiljer bra. Tvärtom har man gjort situationen sämre.

Jag undrar om Daniel Persson är nöjd med det eller inte. Det är i varje fall bokslutet för Sverigedemokraternas första mandatperiod vid makten.

Fru talman! Det här är den första mandatperioden som Sverigedemokraterna har suttit med och styrt Sverige. Jag skulle vilja göra ett bokslut för de åren.

Barnfattigdomen i Sverige skenar. Vart åttonde barn växer upp i fattigdom, och situationen har blivit värre för varje år som gått. Barnvräkningarna har nästan fördubblats, samtidigt som Tidöpartierna har sänkt bostadsbidraget med över 1 000 kronor i månaden för de mest utsatta barnfamiljerna. Allt fler barnfamiljer har svårt att ha råd med mat och kläder, samtidigt som Tidöpartierna har låtit barnbidraget urholkas till sitt lägsta värde på över 50 år.

Arbetslösheten har stigit till över en halv miljon människor, samtidigt som regeringen och Sverigedemokraterna har försämrat akassan. Nu har regeringen och Sverigedemokraterna presenterat propositionerna för sin stora fattigdomsreform med bidragstak och kvalificeringskrav till välfärden. Det är något som alla experter menar kommer att öka barnfattigdomen i Sverige ytterligare.

Det är tydligt att Daniel Perssons och Sverigedemokraternas politik inte är en arbetslinje. Det är en fattigdomslinje. Jag vill fråga Daniel Persson: Är han nöjd med Sverigedemokraternas påverkan på Sverige under den här mandatperioden?

Fru talman! Många av oss har reagerat på rapporterna om stora nedskärningar på förlossningsvården i min hemstad Malmö de senaste veckorna. Sjukvården i Region Skåne, och i flera andra regioner i Sverige, har gått med mångmiljardunderskott under flera års tid. Stora besparingar på både personal och arbetsmiljö genomförs just nu på sjukhusen, bland annat på BB i Malmö. Anledningen är att regeringen inte har gett tillräckligt med statsbidrag till regionerna och att det lokala Tidöstyret har vägrat att höja regionskatten för att kompensera för underskottet.

Häromveckan meddelade regeringen också att man vill straffa kommuner och regioner som höjer skatten framöver. Min fråga till sjukvårdsministern blir därför: Hur ska regioner i Sverige kunna bedriva en fungerande sjukvård för medborgarna om de varken från staten eller via skatteintäkter får tillräckligt med pengar för att finansiera den?

Herr talman! Många av oss har reagerat på rapporterna om stora nedskärningar på förlossningsvården i Malmö de senaste veckorna.

Sjukvården i Region Skåne har gått med mångmiljardunderskott varje år i flera års tid. Anledningen är att regeringen inte har velat skjuta till tillräckligt med statsbidrag till regionerna och att det lokala Tidöstyret har vägrat höja regionskatten för att kompensera för underskottet. Konsekvenserna har vi nu kunnat se i stora nedskärningar på sjukhusen, bland annat på BB i Malmö.

Samtidigt har regeringen nu meddelat att de vill straffa kommuner och regioner som höjer skatten framöver. Min fråga till statsministern blir därför: Hur menar statsministern att regioner ska kunna bedriva en fungerande sjukvård för medborgarna om de inte ska få tillräckligt med finansiering från staten eller från skatteintäkter?

Fru talman! Det finns en fras som ofta tillskrivs Albert Einstein men som vad jag förstår i verkligheten kommer från romanen Sudden Death av Rita Mae Brown från 1983: Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat.

Detta leder mig in på regeringens proposition om att tillfälligt sänka arbetsgivaravgifterna för 19–23-åringar. Arbetslösheten är ett stort problem i Sverige i dag; det är inget att hymla om. Regeringen har misslyckats grovt med att åtgärda både massarbetslösheten generellt och ungdomsarbetslösheten specifikt. Ungdomsarbetslösheten är ett allvarligt problem, och allvarliga problem måste åtgärdas med verkningsfulla, kostnadseffektiva och ändamålsenliga åtgärder. Det är här skon klämmer, för utvärderingar av tidigare sänkningar av arbetsgivaravgifterna för unga visar att denna typ av reform skapar få jobb i förhållande till kostnaden.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, pekar i sin forskningsöversikt på att varje skapat jobb kostade hundratusentals kronor i skattebortfall eftersom många av de subventionerade jobben skulle ha uppstått även utan detta stöd.

Av den anledningen är det ju fullständigt orimligt att nu avsätta miljardbelopp till ännu en generell nedsättning av arbetsgivaravgifterna för unga. Det är resurser som hade behövts mycket bättre till åtgärder som stärker utbildning, minskar avhoppen från gymnasiet och riktar stöd till unga som faktiskt har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.

Konjunkturinstitutet, Arbetsförmedlingen och IFAU är tydligt kritiska i sina remissvar.

Konjunkturinstitutet konstaterar att åldersgruppen 19–23 år inte är den grupp som främst drabbas av den nuvarande lågkonjunkturen utan att det är 24–26-åringar som har en svagare sysselsättningsutveckling. Konjunkturinstitutet avstyrker därför förslaget. Man ifrågasätter också effekterna av en tillfällig skattesänkning på sysselsättningen och pekar på risken för stora dödviktseffekter.

IFAU betonar att ungdomsarbetslösheten är heterogen. Många unga hittar jobb relativt snabbt medan en mindre grupp har stora och långvariga etableringsproblem. Generella subventioner till alla unga riskerar därför att främst gynna dem som ändå skulle få arbete snarare än dem som står längst från arbetsmarknaden.

Även LO, TCO och Saco avstyrker med hänvisning till att reformen är slöseri med skattepengar – apropå det Caroline Högström sa – i förhållande till den effekt som uppnås samt att skattesystemet som helhet riskerar att försämras.

För en regering som har haft som talepunkt att den ska få ordning på ekonomin känns detta i stället väldigt mycket som en ideologiskt motiverad åtgärd som ska genomföras no matter what.

En annan, mer principiell, kritik vi och remissinstanserna har är att detta är ett förslag som ingår i budgetpropositionen men att det remitterades först efter att budgeten hade lämnats till riksdagen, vilket begränsar möjligheten för regering och riksdag att faktiskt ta hänsyn till remissinstansernas synpunkter. I detta fall hade promemorian kunnat skickas ut före sommaren, vilket hade möjliggjort verkliga justeringar av förslaget innan det bakades in i budgeten. Utöver att förslaget är slöseri med pengar är det alltså också dåligt berett.

Fru talman! Sverige behöver andra, bättre lösningar för att få ned arbetslösheten bland ungdomar.

Miljöpartiet vill i stället för att slösa pengar på åtgärder vi vet inte fungerar använda dessa miljarder till en mer aktiv och träffsäker arbetsmarknadspolitik. Vi prioriterar en stärkt och närvarande arbetsförmedling, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, med utbyggda arbetsmarknadsutbildningar inom bristyrken, fler lokala jobbspår i samverkan med kommuner, regioner och arbetsgivare samt andra aktiva insatser för dem som står längst från arbetsmarknaden.

Genom att kombinera detta med ett breddat och förstärkt omställningsstöd, fler utbildningsplatser inom exempelvis välfärden och den gröna omställningen och bättre arbetsvillkor inom skola, vård och omsorg kan vi långsiktigt säkra kompetensförsörjningen och ge fler en reell chans att etablera sig på arbetsmarknaden.

Fru talman! Sammantaget visar både forskning och remissinstansernas bedömningar att regeringens förslag är dyrt, har dålig träffsäkerhet och har osäkra effekter samtidigt som beredningen har varit bristfällig.

Till skillnad från regeringen vägrar vi i Miljöpartiet att göra samma sak om och om igen och förvänta oss ett annat resultat. Vi vill i stället se mer träffsäkra investeringar i ungas utbildning och etablering samt en ordning där budgetförslag remitteras i tid för att kunna påverkas av expertmyndigheternas synpunkter. Jag yrkar därför bifall till Miljöpartiets yrkanden i reservation 1 och 3.

Fru talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för debatten. Ja, tajmningen blev såklart lite olycklig. Jag skickade in min interpellation efter att rapporten släpptes. Men jag kommer självklart att återkomma när Socialstyrelsens förslag finns på bordet.

Jag tror dock inte att det är rimligt att jag ska rikta alla mina frågor till de andra ministrarna. Vad gäller just de här frågorna handlar det inte nödvändigtvis så mycket om vad regeringen har gjort på området utan snarare om vilken blick framåt man har.

Något som har efterfrågats väldigt mycket av framför allt Stadsmissionen men även många andra är ett bättre helhetsgrepp i den nationella strategin mot hemlöshet; man behöver plocka in den socialt hållbara bostadsförsörjningen och de ekonomiska bitarna. Min fråga handlade mer om hur regeringen och ministern ser på att koppla in de bitarna i strategin framöver. Jag är fortsatt intresserad av att höra om ministern ser behov av att koppla in de politikområdena tydligare än vad som är fallet i dag, även om man kanske vill invänta Socialstyrelsens förslag rent konkret.

Precis som ministern tycker jag att arbete är oerhört viktigt. Den här regeringen och Miljöpartiet har dock helt olika åsikter gällande om man kan få människor i arbete eller inte genom till exempel bidragsreformerna. Det är en debatt som jag jättegärna tar med de andra ministrarna.

Jag tycker att Camilla Waltersson Grönvall är en fantastisk socialtjänstminister som gör ett väldigt bra arbete på det här området. Jag hoppas på lite mer politik inom de andra områdena också framöver. Tack så jättemycket, Camilla!

Fru talman! Jag vill återigen tacka socialtjänstministern.

Jag kan inte annat än instämma i mycket av det ministern säger. Bostad först är ett fantastiskt bra program som fungerar väl internationellt och även på många håll i Sverige. Att arbeta vidare med och utveckla det systemet är jättebra.

Precis som jag sa i mitt första anförande tror jag att också socialtjänstlagen är väldigt viktig. Ministern ska ha en stor eloge för den.

Jag uppfattar dock inte riktigt att jag har fått svar på hur ministern vill inkludera bostadspolitiken och trygghetssystemen i hemlöshetspolitiken framöver. Den här mandatperioden har det kommit väldigt få initiativ från regeringen för att öka byggandet av billiga bostäder. Man tog till och med bort investeringsstödet. Och trygghetssystemen, som i hög grad finns till för just den här gruppen människor, har regeringen låtit urholkas ganska rejält under den här mandatperioden.

Tittar vi framåt ser vi regeringens aviserade bidragsreform. Den kritiseras unisont av civilsamhället, forskare och experter för att den riskerar att öka fattigdomen och utsattheten, bland annat genom bidragstak och kvalificeringskrav för att inkluderas av välfärden. Det skulle sannolikt innebära att många fler familjer skulle få väldigt svårt att betala hyran och riskera vräkning och hemlöshet.

Det är tydligt att regeringen har ett fantastiskt bra grepp – det måste jag säga – om vissa delar av hemlöshetspolitiken, som den sociala delen. Men man misslyckas med att se hur andra delar av politiken påverkar.

För oss är det självklart att om vi som samhälle ska kunna säkerställa att ingen måste leva i hemlöshet behöver staten ta ett mycket större ansvar för både socialt hållbar bostadsförsörjning i hela landet och människors betalningsförmåga. Vi behöver höja, indexera och reformera bostadsbidraget så att det täcker en större del av hyreskostnaden och så att fler får ta del av det. Det är faktiskt så illa att inkomstgränsen inte har höjts sedan 1997. Det innebär att man har gått från att 10 procent av hushållen har rätt till bostadsbidrag till att 3 procent nu har det. Det är en stor anledning till att många fler hushåll har svårt att betala sin hyra.

Staten behöver också ta ett större ansvar för bostadsbyggandet genom att återinföra investeringsstödet för byggande av billiga hyresrätter och genom att bland annat införa förmånliga lån.

Om vi går tillbaka till den sociala biten måste kommunernas och socialtjänstens förebyggande arbete bli obligatoriskt. Det är många som arbetar så och som gör det väldigt bra, men det är inte obligatoriskt. Man måste få utökade möjligheter att tillhandahålla boendelösningar för barnfamiljer i hemlöshet eller som riskerar att vräkas, även när anledningen till det inte är social problematik.

Fru talman! Jag ser väldigt mycket fram emot att se vilka förslag Socialstyrelsen kommer att presentera den 2 mars. Jag uppfattar att jag inte kommer att få höra några konkreta förslag från ministern här och nu, innan dessa finns på plats. Men jag undrar om ministern i alla fall kan säga klart och tydligt om hon anser att socialt hållbar bostadsförsörjning och fungerande trygghetssystem bör vara centrala delar i nästa nationella strategi mot hemlöshet. Även om ministern kanske inte vill gå in på de konkreta åtgärderna riktigt än vore det intressant att höra om ministern håller med om att de delarna måste inkluderas i nästa strategi.

Fru talman! Jag tackar Camilla Waltersson Grönvall för möjligheten att debattera denna oerhört viktiga fråga om Stadsmissionens hemlöshetsrapport och hur vi från politikens sida kan arbeta för att ingen människa ska behöva leva i hemlöshet. Jag uppfattar också att socialtjänstministern har ett genuint brinnande intresse för och engagemang i frågan. Inte minst den nya socialtjänstlagen och uppdraget till Socialstyrelsen om att utreda orsakerna till och möjliga lösningar för barnvräkningar visar på detta.

Min fråga i interpellationen och den kritik som jag ändå har gällande hemlöshetspolitiken handlar mer om regeringens bristande helhetsgrepp i frågan. I hemlöshetsrapporten har Sveriges Stadsmissioner granskat den nationella hemlöshetsstrategin och regeringens arbete mot hemlöshet. I rapporten konstaterar de att strategin har bidragit till ökad kunskap och stärkt samverkan och dessutom har inneburit ett viktigt genomslag för Bostad först-modellen, vilket är bra. Men den har inte lett till någon avgörande minskning av hemlösheten. Stadsmissionen menar också att förra året, 2025, var ett år som präglades av brist på helhetssyn och en låg ambitionsnivå från regeringens sida.

En central brist i den nuvarande strategin och i regeringens arbete i stort är att den i huvudsak behandlar hemlöshet som ett socialt problem och i stor utsträckning ignorerar de strukturella orsakerna till hemlöshet. Faktum är att den huvudsakliga orsaken till att folk blir hemlösa i Sverige i dag inte är sociala problem, såsom missbruk eller liknande, utan det faktum att det råder brist på billiga bostäder i stora delar av landet. Hyrorna är höga, den ekonomiska utsattheten är utbredd och bostadsmarknaden är alltför segregerad.

Ett exempel på detta kan vi se i vräkningsstatistiken. Enligt siffror från Kronofogden har antalet vräkningar ökat med 30 procent på tre år, och antalet barn som vräks är 50 procent fler än de var för fem år sedan. Utöver dem finns dessutom alla familjer som väljer att flytta innan en vräkning har hunnit genomföras och alltså inte finns med i statistiken.

Den vanligaste orsaken till en vräkning är inte missbruk, ordningsstörningar eller andra sociala problem utan att folk helt enkelt inte har råd att betala hyran. Där har regeringen förvärrat situationen genom att till exempel avskaffa investeringsstödet till billiga hyresrätter och att sänka bostadsbidraget samtidigt som hyrorna har skenat. Bostadskostnadsgränsen höjdes visserligen i år, vilket är jättebra, men innan dess avskaffades tilläggsbidraget i bostadsbidraget som gav mer pengar i plånboken än höjningen som regeringen gjorde därefter. På totalen har folk alltså gått minus.

De kommunala hyresgarantierna, som Camilla Waltersson Grönvall nämner, är jättebra. Men de kommer flera år för sent i förhållande till när utredningen var färdig.

Det saknas helt enkelt ett helhetsgrepp om hemlöshetsfrågan. Man gör väldigt lovvärda åtgärder, som Bostad först och för socialtjänsten, som ministern ska ha en stor eloge för. Men samtidigt gör man inte tillräckligt för att komma till rätta med bristen på bostäder till rimliga priser och folks svårigheter att betala alldeles för höga hyror.

Fru talman! Den nationella strategin mot hemlöshet går ut i år. Min förhoppning är att regeringen i arbetet med att ta fram en ny strategi kommer att inkludera åtgärder mot även bostadsbristen och den ekonomiska utsattheten.

Jag förstår att socialtjänstministern inte vill föregripa de förslag som Socialstyrelsen ska presentera om en vecka. Men jag skulle ändå önska att ministern svarar lite tydligare på om och i så fall hur hon tycker att bostadspolitiken och de ekonomiska frågorna bör kopplas in i strategin framöver.