Malte Tängmark Roos

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2025/26:4177 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:251 En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som tydligt anger att regionerna ska ha huvudmannaskap för att erbjuda vård och behandling för skadligt bruk eller beroende och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en införandelag eller tydliga övergångsbestämmelser som säkerställer ansvarsfördelning, kontinuitet och att inga pågående vård- eller behandlingsinsatser avbryts och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen före ikraftträdandet av propositionen bör återkomma till riksdagen med en genomföranderedovisning av hela samsjuklighetsreformen, inklusive de delar som återstår från utredningen, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om tillräcklig statlig finansiering av samsjuklighetsreformen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en fördjupad barnkonsekvensanalys av samsjuklighetsreformen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att samsjuklighetsreformen behöver genomföras och följas upp med ett tydligt jämställdhets- och antidiskrimineringsperspektiv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att alla regioner ska erbjuda sprututbyte och skadereducerande lågtröskelverksamheter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppsökande arbete, egenerfaren kompetens och brukarinflytande bör skrivas in som centrala delar i den samordnade vård- och stödverksamheten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en samlad och kunskapsbaserad ANDTS-strategi och tillkännager detta för regeringen. En efterlängtad men otillräcklig reform Personer med samsjuklighet har under lång tid bollats mellan psykiatrin, beroende­vården, primärvården och socialtjänsten. Miljöpartiet har länge drivit att regionerna ska ha huvudansvaret för vård och behandling vid skadligt bruk och beroende, samtidigt som kommunerna ska ha ett fortsatt tydligt ansvar för sociala stödinsatser som boende, sysselsättning, anhörigstöd och stöd i vardagen. Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet tog också gemensamt initiativ i socialutskottet för att uppmana regeringen att genomföra Samsjuklighetsutredningens förslag. Regeringens proposition är därför efterlängtad. Men den är också otillräcklig. Samsjuklighetsutredningen föreslog en genomgripande reform med tio bärande delar, där all behandling av skadligt bruk och beroende skulle bli ett ansvar för regionernas hälso- och sjukvård, sprututbyte skulle utvecklas till lågtröskelmottagningar i alla regioner, tillgången till personliga ombud skulle öka, brukarinflytandet stärkas, uppföljningen förbättras och tvångsvården reformeras. Propositionen genomför bara delar av detta. Den riskerar därmed att ge sken av en större ambitionshöjning än vad lagförslagen faktiskt innebär. Regionens ansvar behöver bli tydligare Regeringen föreslår att regionerna ska organisera vården till personer med skadligt bruk eller beroende så att den ges samordnat med annan psykiatrisk vård. Det är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt. Samsjuklighetsutredningen ville renodla ansvars­fördelningen: regionen skulle ansvara för behandling och kommunen för socialt stöd. Propositionen skärper däremot inte hälso- och sjukvårdslagen på ett sätt som tydligt anger att regionerna har behandlingsansvaret. Därmed riskerar dagens otydlighet att bestå, och personer med stora vård- och stödbehov riskerar fortsatt att hamna mellan stolarna. Lagstiftningen behöver tydligt slå fast att regionerna tar över huvudmanna­skapet för att erbjuda vård och behandling vid skadligt bruk och beroende. Införandet måste vara genomförbart SKR har i två uttalanden pekat på behovet av ett ordnat införande. SKR skriver att reformen kräver rimliga ekonomiska förutsättningar, en realistisk tidsplan och tydlighet om när och hur kommunernas behandlingsansvar upphör och regionerna övertar ansvaret. SKR, Vision, Akademikerförbundet SSR och Föreningen Sveriges social­chefer har också krävt en införandelag och tydliga övergångsbestämmelser för att undvika att pågående insatser avbryts och att viktig kompetens går förlorad. Miljöpartiet delar den bedömningen. Det är norm att huvudmannaskapsförändringar kräver tydliga övergångsregler. Detta är särskilt viktigt här, eftersom regeringen säger att ansvar ska ändras men inte tillräckligt tydligt anger hur gränsen mellan kommunernas och regionernas ansvar ska dras i praktiken. Att ikraftträdandet föreslås till den 1 januari 2028 samtidigt som Samsjuklighets­delegationens slutredovisning ska lämnas först i december 2027 visar att reformen riskerar att beslutas utan tillräckligt genomarbetade förutsättningar. Samsjuklighets­delegationen har fått i uppdrag att biträda Socialdepartementet med genomförandet av reformen, ta fram en plan för genomförandet, analysera behov av ändringar och kompletteringar samt ta fram nya konsekvensanalyser. Staten ska enligt delegationen säkerställa förutsättningar genom ändamålsenlig lagstiftning, kunskapsstyrning, stödjande insatser och vid behov ekonomiska resurser. Det är inte tillräckligt att regeringen nu lägger fram en proposition som endast omfattar delar av reformen. Riksdagen bör få en samlad och tidssatt plan för hela samsjuklighetsreformen, inklusive de delar som återstår: tvångsvården, finansieringen, uppföljningen, brukarinflytandet, personligt ombud, stöd till boende och sysselsättning, Sis- och LVM-hem samt skadereducerande lågtröskelinsatser. Reformen kräver långsiktig finansiering Regeringen bedömer i propositionen att reformen inte innebär ett nytt åtagande för kommuner och regioner, men konstaterar samtidigt att den innebär förändringar i både kommuners och regioners verksamheter. Den ekvationen håller inte. Om reformen ska bli verklig krävs resurser för att bygga upp regional beroendevård, stärka psykiatrin, säkra socialtjänstens fortsatta stödinsatser, utveckla lågtröskelverksamheter, stärka uppföljningen och säkerställa jämlik tillgång i hela landet. Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), Funktionsrätt Sverige och flera remissinstanser välkomnar inriktningen mot tydligare ansvar inom hälso- och sjuk­vården men betonar att huvudmannaskapsförändringen måste gå hand i hand med ökade ekonomiska och personella resurser, kompetensutveckling och nya arbetssätt. Funktionsrätt Sverige understryker att om personal och resurser inte finns riskerar huvudmannaskapsförändringen att leda till längre väntetider och färre behandlings­alternativ på ett område som redan är långvarigt underfinansierat. Om en ändrad ansvarsfördelning mellan region och kommun verkligen ska kunna ske så krävs mer än bara statliga stimulansmedel. Barnperspektivet är otillräckligt Barn och unga med eget skadligt bruk eller beroende, barn som anhöriga och barn i HVB‑, Sis- och LVU-situationer behöver analyseras djupare. Barnombudsmannen har i sitt remissvar lyft behovet av att bup rustas med kunskap och resurser. Svenska Föreningen för Barn- och Ungdomspsykiatri har varnat för att förslagen kan få stor inverkan på bup och att ansvarsfördelningen för barn och unga inte är tillräckligt klarlagd. Socialstyrelsen har pekat på behov av särskilda integrerade mottagningar för barn och unga. Stockholms kommun och Storumans kommun har lyft risken att redan bristande tillgänglighet till bup och specialistvård förvärras. Regeringen bör därför återkomma med en fördjupad barnkonsekvensanalys och en särskild plan för bup och första linjens vård. Analysen bör omfatta barn som anhöriga, barn och unga med eget skadligt bruk eller beroende, barn i HVB‑, Sis- och LVU-situationer samt barns tillgång till integrerade medicinska och sociala insatser. Personligt ombud och funktionsrättsperspektivet behöver stärkas Samsjuklighetsutredningen föreslog att tillgången till personliga ombud skulle öka för personer med samsjuklighet, men denna centrala del saknas helt i propositionen. Personligt ombud är en viktig oberoende stödfunktion för personer som ofta har svårt att själva navigera mellan vård, socialtjänst och myndigheter. Personligt ombud är också en konkret funktionsrättsfråga. Många personer med samsjuklighet har psykisk funktions­nedsättning, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, kognitiva svårigheter eller somatiska sjukdomar som påverkar möjligheten att själva samordna kontakter, förstå information och hävda sina rättigheter. För dessa personer räcker det inte att huvud­männen formellt har ansvar. Det krävs också stöd som stärker den enskildes faktiska tillgång till vård och sociala insatser. Miljöpartiet anser därför att regeringen bör stärka tillgången till personligt ombud för personer med samsjuklighet och psykisk funktionsnedsättning. De permanenta statsbidragen bör förstärkas i linje med Samsjuklighetsutredningens förslag, och Socialstyrelsen bör få i uppdrag att följa upp att personer med skadligt bruk eller beroende inte exkluderas från målgruppen. Jämställdhet och antidiskriminering måste integreras Reformen behöver även genomföras med ett tydligt jämställdhets- och anti­diskrimineringsperspektiv. Kvinnor med beroende och psykisk ohälsa riskerar att osynliggöras, särskilt vid våldsutsatthet, graviditet eller föräldraskap eller när vården utformas efter manliga normer. Personer med samsjuklighet riskerar dessutom stigma och diskriminering i mötet med både vård, socialtjänst och andra myndigheter. Regeringen bör därför säkerställa att reformens genomförande följs upp utifrån kön, funktionsnedsättning, ålder, socioekonomi och geografi. Det behövs också ett aktivt arbete mot stigma, i nära samverkan med patient‑, brukar‑, anhörig- och funktionsrätts­organisationer. Sprututbyte och lågtröskelverksamheter ska finnas i hela landet Propositionen innebär viktiga förbättringar genom att syftet med sprututbyte breddas till att förebygga blodburna infektioner och främja fysisk och psykisk hälsa. Det är ett steg i rätt riktning. Men propositionen garanterar inte jämlik tillgång i hela landet. När verksamheten även fortsättningsvis får bedrivas, i stället för att ska bedrivas, riskerar tillgången att bli beroende av var i landet en person bor. Samsjuklighetsutredningen föreslog att sprututbyte skulle utvecklas till lågtröskel­verksamheter där personer med skadligt bruk eller beroende kan få stöd, smittskydds­insatser, hälsofrämjande insatser och vägar vidare till vård och socialt stöd. Miljöpartiet anser att detta bör genomföras fullt ut. Alla regioner ska erbjuda sprututbyte och skadereducerande lågtröskelverksamheter som en del av en modern, jämlik och kunskapsbaserad beroendevård. Den samordnade vård- och stödverksamheten behöver nå dem som står längst ifrån vården Den nya samordnade vård- och stödverksamheten är en viktig del av reformen. Men för personer med samsjuklighet räcker det inte alltid att vård och stöd finns formellt till­gängliga. Många i målgruppen lever med psykisk ohälsa, beroende, hemlöshet, social utsatthet, kognitiva svårigheter eller tidigare negativa erfarenheter av myndigheter. Då behöver verksamheten kunna arbeta uppsökande, långsiktigt och relationsskapande. Samsjuklighetsutredningen ville att uppsökande arbete skulle vara en del av verksamheten och att kompetens från personer med egen erfarenhet skulle tas tillvara. Regeringen nöjer sig däremot med mer allmän samordning och en vård- och stöd­samordnare. Det riskerar att göra reformen svagare för de personer som har störst behov men svårast att själva söka hjälp. Miljöpartiet anser därför att uppsökande arbete, egenerfaren kompetens och brukarinflytande bör skrivas in som centrala delar i den samordnade vård- och stödverksamheten. Det skulle stärka tilliten, förbättra träffs­äkerheten och öka möjligheten att nå personer som annars fortsatt riskerar att falla mellan stolarna. En samlad ANDTS-strategi behövs Slutligen räcker inte propositionen som narkotika- och beroendepolitik. Sverige behöver en ny, samlad och kunskapsbaserad ANDTS-strategi som förenar förebyggande arbete, skadereducering, tidiga insatser, tillgänglig vård, sociala stödinsatser och minskad dödlighet. Det är första gången sedan 2011 som Sverige inte har en ANDTS-strategi, trots att riksdagen i flera tillkännagivanden bett regeringen att återkomma med en ny strategi. I propositionen menar regeringen att den nya lagstiftningen och kommande myndighetsgemensam plan för bättre beroendevård och stärkt förebyggande arbete är åtgärder som tillgodoser behovet av en ny ANDTS-strategi och väljer därför att inte utveckla en sådan. Miljöpartiet anser att reformen måste kompletteras med en modern ANDTS-politik som bygger på evidens, mänskliga rättigheter och skademinimering. Nils Seye Larsen (MP) Leila Ali Elmi (MP) Janine Alm Ericson (MP) Annika Hirvonen (MP) Malte Tängmark Roos (MP) Ulrika Westerlund (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4118 av Daniel Helldén m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:100 2026 års ekonomiska vårproposition Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut 1 Inledning 2 Det ekonomiska läget 2.1 Fortsatt svårt läge för många hushåll 2.2 Regeringens politik är dyr, ineffektiv och gynnar rika 2.3 Fattigdom och bostadsbrist ökar 2.4 Instabilt omvärldsläge påverkar Sverige negativt 2.5 Hög arbetslöshet och lågkonjunktur 2.6 Regeringens fattigdomsreform 3 Det finanspolitiska ramverket 3.1 Finanspolitiska rådet riktar sin allvarligaste kritik hittills 3.2 Klimatkrisen motiverar ett modernare finanspolitiskt ramverk 3.3 Det civila och militära försvaret ska rustas 4 Det klimatpolitiska ramverket 4.1 Tidöpartierna har försvagat klimatpolitiken 4.2 Rådets kritik är hård 4.3 Utsläppen från transportsektorn har ökat 4.4 Kolinbindning i skog och mark måste stärkas 4.5 Ökade osäkerheter i industrin 5 Inriktning för den ekonomiska politiken 5.1 En rättvis klimatomställning i hela landet 5.1.1 Transporter som fungerar i hela landet 5.1.2 Grön industri, investeringar och jobb 5.2 Ett jämlikt samhälle som stärker Sverige 5.3 Nej till miljardrullningen till kärnkraft 5.4 Avvisning av ändamålsflytt för ny underrättelsemyndighet 6 Satsningar under 2026 6.1 Kickstart av klimatomställning för fler jobb och sänkta utsläpp 6.1.1 Gröna skattekrediter 6.1.2 Billigare kollektivtrafik 6.1.3 Ett kompetenslyft för klimatomställningen 6.1.4 Mer resurser för energieffektivisering 6.2 Stötta hushållen utan att subventionera fossilberoende 6.3 Säkra ekosystem, säkra samhällen 6.4 Bryt barnfattigdomen genom införande av ensamförsörjartillägg 6.5 Skatt på miljardärers kapital Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som föreslås i motionen. Riksdagen avslår den föreslagna ändringen av ändamål och verksamheter som ska innefattas i utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap och utgiftsområde 5 Internationell samverkan. 1 Inledning I en tid av ökat klimathot och med krig och osäkerhet i vår omvärld svarar inte regeringens ekonomiska politik upp till det läge svensk ekonomi befinner sig i. I ett läge med lågkonjunktur, hög arbetslöshet och pressade hushåll behöver Sverige en politik som skapar trygghet, framtidstro och riktning. I stället har regeringen gång på gång valt att prioritera skattesänkningar för rika, subventionera ett fortsatt fossilberoende och genomföra kortsiktig symbolpolitik framför de investeringar och reformer som faktiskt hade kunnat sänka utsläppen, stärka hushållen och välfärden, få fler i arbete och bygga Sverige starkare. Det grundläggande felet i regeringens politik är att regeringen väljer det kortsiktiga framför det långsiktigt hållbara. När hushållens ekonomi är ansträngd och många barnfamiljer och ensamstående lever utan marginaler har regeringen genomgående under mandatperioden prioriterat reformer som främst gynnar dem som redan har mest, utan att hantera de samhällsproblem eller den klimatkris Sverige står inför. Arbetslösheten har bitit sig fast, men regeringen har skurit ned på utbildning, matchning och aktiva insatser. Världen har visat hur sårbart fossilberoendet gör oss, men regeringen har svarat med ökade subventioner, sänkta klimatambitioner och en politik som gör Sverige mer, inte mindre, beroende av fossila bränslen. Facit av snart fyra år med Tidöpartierna vid regeringsmakten är ökade klyftor, ökade utsläpp och sämre förutsättningar för Sverige att möta framtidens kriser. Sverige förtjänar bättre än så. Sverige vinner på en politik som stärker människors ekonomi här och nu, men som samtidigt bygger framtidens jobb, beredskap och välstånd. En rättvis omställning är inte en börda för Sverige, utan en möjlighet att skapa fler jobb, stärka konkurrenskraften och minska vår sårbarhet. Därför presenterar Miljöpartiet i denna motion satsningar som både möter de akuta problem människor ser i sin vardag och pekar ut en bättre väg framåt. Vi vill bryta barnfattigdomen. Vi vill göra stora satsningar på klimatet med reformer som sänker utsläppen, stärker industrins konkurrenskraft, förbättrar kollektivtrafiken och ger människor den kompetens som krävs för framtidens arbetsmarknad. Dessa satsningar behövs därför att Sverige inte har råd med fler förlorade år av ökade klyftor, stigande utsläpp och uteblivna investeringar. Sverige behöver en ny riktning byggd på framtids­tro, rättvisa och handlingskraft. 2 Det ekonomiska läget Den senaste omvärldsutvecklingen i Mellanöstern och med flera krig och oroshärdar i världen samt USA:s handels- och utrikespolitik, har ökat osäkerheten kring den svenska ekonomin. Bränslepriser har stigit och blivit mer volatila. Vi kan stå inför ransonering av bränsle. Det finns en risk att detta sprider sig till fler delar av ekonomin. Stigande bränslepriser kan leda till globalt ökade kostnader och inflation. Det kan i sin tur påverka ekonomins utveckling. Det finns ett behov av lyhördhet och beredskap att agera för att skydda svensk ekonomi, som har förutsättningar att stå stark i grunden. Det förhöjda och allvarliga säkerhetspolitiska läget, bl.a. till följd av Rysslands full­skaliga militära invasion av Ukraina 2022, påverkar fortfarande svensk ekonomi. Höga kostnader och flera år av pressade realinkomster har lämnat många utan ekonomiska marginaler. Lågkonjunkturen är utdragen och arbetslösheten ligger kvar på höga nivåer, även när konjunkturen försiktigt börjat återhämta sig. Konjunkturinstitutet bedömer att återhämtningen fortsätter, men att lågkonjunkturen först ebbar ut under slutet av 2026. 2.1 Fortsatt svårt läge för många hushåll Hushållens köpkraft har varit hårt pressad de senaste åren. Trots det är läget fortfarande ansträngt för många. Prisnivån ligger kvar på en väsentligt högre nivå än före kostnads­krisen. År 2025 var prisnivån nästan 22 procent högre än 2021. Särskilt kännbart är detta för boende och livsmedel, som utgör två av hushållens största utgiftsposter. Oron för den egna ekonomin är därför fortsatt utbredd. Framtidstron har försvagats något, och ligger fortfarande under normala nivåer, inte minst eftersom återhämtningen sker efter de största reallönefallen på decennier under 2022 och 2023, vars effekter fortfarande märks i många hushålls ekonomi (Konjunktur­institutet). Prisutveckling sedan 2021 Källa: SCB, Konsumentprisindex. Särskilt utsatta är ensamstående där 79 procent uppger att de känner ekonomisk oro, i synnerhet kvinnor (Majblomman m.fl., Barnfamiljers ekonomiska utveckling). Många har svårt att klara grundläggande kostnader som mat och boende. Även unga och barnfamiljer oroar sig i hög utsträckning för att inte klara boendekostnaderna. Det sker samtidigt som hyrorna har ökat kraftigt under mandatperioden och nått nivåer som hör till de högsta på decennier. Hyreshöjningarna uppgick till 5 procent 2024 och till 4,6 procent 2025. I SCB:s ULF-undersökning uppger dessutom 22 procent att de saknar en kontantmarginal på 14 000 kronor för en oförutsedd utgift, men bland ensamstående kvinnor uppgår siffran till hela 57 procent. Samtidigt har andelen som lever i materiell fattigdom ökat snabbt de senaste åren, från 4,6 till 6,7 procent mellan 2022 och 2025 (se nedan). Materiell och social fattigdom i Sverige (procentandel av befolkning) Källa: SCB, Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC). Detta har i hög grad drabbat barn. Enligt Rädda Barnens Barnfattigdomsrapporten 2025 lever omkring 276 000 barn, nästan 13 procent av alla barn i Sverige, i ekonomisk utsatthet. Särskilt utsatta är barn till ensamstående föräldrar, framför allt ensamstående mammor, samt barn med utländsk bakgrund. Nästan fyra av tio barn med en ensam­stående mamma lever i ekonomisk utsatthet, och drygt hälften av de ensamstående föräldrarna har svårt att ha råd med fritidsaktiviteter till sina barn. Bland barn med utländsk bakgrund är 33,6 procent ekonomiskt utsatta. Detta sker samtidigt som barn- och familjeersättningarna utgör en allt mindre andel av barnhushållens inkomster, eftersom ersättningarna inte justeras i takt med infla­tio­nen. Barnbidraget justerades senast i mars 2018 och är enligt Swedbank på den lägsta nivån på 50 år sett till vad som kan köpas för pengarna. Bidragets reella värde har sjunkit Källa: SCB, Konsumentprisindex. Bland barnfamiljer med låga inkomster ser vi nu rena försörjningsproblem. I en Verian-undersökning från 2026 som Majblomman, Hyresgästföreningen, Rädda Barnen och Röda Korset låtit göra uppger 41 procent av ensamstående föräldrar med låg inkomst att de haft svårt att äta sig mätta, 50 procent att de haft svårt att köpa näringsrik mat och 30 procent att de haft svårt att betala boenderäkningar under det senaste halvåret. 2.2 Regeringens politik är dyr, ineffektiv och gynnar rika Trots detta har regeringen inte kunnat stilla hushållens oro. I höstbudgeten för 2026 gjordes skattesänkningar på sammanlagt 29 miljarder kronor. Under hela mandat­perioden har skatterna sänkts med nära 70 miljarder kronor enligt riksdagens utrednings­tjänst. Regeringens politik har gynnat de redan rika mest Regeringens beslutade förändringar av inkomstskatter och transfereringar under mandatperioden, per decilgrupp 1 och 10 – fördelning av reformernas sammanlagda effekt per grupp, miljarder kronor. Källa: Riksdagens utredningstjänst. Dessa skattesänkningar har i stor utsträckning gått till dem som redan har höga inkomster. Figuren ovan visar att den tiondedel med störst ekonomisk standard har fått 7,6 miljarder genom regeringens förändrade transfereringspolitik, medan den tiondedel med minst ekonomisk standard enbart fått 1,2 miljarder. Regeringens politik har därmed vidgat klyftorna i samhället. Finanspolitiska rådet har kritiserat att skattesänkningarna varken varit träffsäkra eller effektiva och att de har trängt undan utrymme för riktade stöd och nödvändiga invester­ingar i välfärden. Regeringen har lagt fram ett bidragstak som rådet menar saknar kon­kreta belägg för att fungera. Samtidigt har regeringen prioriterat reformer som gynnar höginkomsttagare. År 2025 gjordes en marginalskattesänkning på 3 procentenheter för personer med en månadsinkomst på minst 6‌‌‌‌‌‌4 700 kronor, vilket minskar skatteintäkt­erna med 4,71 miljarder kronor. Därtill har regeringen återkommande prioriterat rot­avdraget. År 2024 höjdes taket för rotavdraget för knappt 1 miljard kronor, och 2025 höjdes subventionsgraden för 4,3 miljarder kronor. Mer än hälften av rotavdragens totala belopp används av hushåll i den femtedel som har de högsta inkomsterna. Under en mandatperiod där många hushåll tvingats vända på varje krona har regeringen fört en ekonomisk politik som prioriterar de som redan har mest, samtidigt som utrymmet för välfärd och mer träffsäkra stöd har minskat. 2.3 Fattigdom och bostadsbrist ökar Konsekvenserna av politiken syns inte minst i ökad utsatthet på bostadsmarknaden. I Hemlöshetsrapporten 2026 beskriver Sveriges Stadsmissioner att antalet genomförda vräkningar fortsätter att öka och att vräkningar i allt högre grad drabbar barn. År 2024 genomfördes 3 042 vräkningar nationellt, och antalet har därefter fortsatt att öka med cirka 20 procent under de senaste två åren. Under 2025 berördes 824 barn av vräkning, vilket motsvarar en ökning med 44 procent på fyra år. Så trots att vi har en nollvision i Sverige angående vräkningar av barn ökar antalet vräkta barn under Tidöregeringen. Antal barn som vräkts ökar, trots nollvision Källa: Kronofogden, statistik om vräkningar. Samtidigt understryker Sveriges Stadsmissioner att trygghetssystemen har försvagats. Mellan 2021 och 2024 har antalet hushåll med bostadsbidrag minskat med 21 procent. Samtidigt varnar de för att regeringens bidragsreform kan öka risken för att fler barn växer upp i fördjupad fattigdom. Bostadsbyggandet har fallit kraftigt under mandatperioden: från 42 580 nya lägen­heter 2022 till 22 547 påbörjade lägenheter 2025, vilket är en minskning med 47 procent. När byggandet bromsar in förvärras bostadsbristen, vilket på sikt driver upp boende­kostnaderna, ökar trångboddheten och gör det svårare för unga och barnfamiljer att etablera sig. Sammantaget blir resultatet en politik som både försvagar hushållens trygghet och försämrar möjligheten att strukturellt åtgärda problemen. 2.4 Instabilt omvärldsläge påverkar Sverige negativt Sverige påverkas i hög utsträckning av utvecklingen i omvärlden. Den svenska eko­nomin är beroende av export och internationella värdekedjor, vilket gör både tillväxt och sysselsättning sårbara för störningar i världsekonomin. De senaste åren har präglats av återkommande globala chocker med krig och konflikter i Europas närområde samt ökad instabilitet i världshandeln. Osäkerheten har dessutom förstärkts betydligt av att USA:s president Donald Trump genom tvära kast förändrar förutsättningarna för både handels- och utrikespolitiken. Sedan riksdagen behandlade budgeten för 2026 har Trump bl.a. hotat att ta Grönland från Danmark med militära medel, fängslat en president, inrättat ett s.k. fredsråd som öppet utmanar FN och till­sammans med Israel inlett krig mot Iran, vilket kraftigt har höjt konfliktnivån i Mellan­östern. Denna direkta utmaning mot den regelbaserade världsordning som Sverige som litet och starkt omvärldsberoende land är beroende av är allvarlig och försämrar det säkerhetspolitiska läget ytterligare. Mot denna bakgrund saknar Miljöpartiet åtgärder från regeringen för att stärka försvaret av folkrätten, exempelvis genom ökat stöd till FN:s organ. Vi har själva i vår budgetmotion avsatt mer medel till FN, men detta avslogs av Tidöpartierna i riksdagen. Med ökad protektionism, risk för förändrade och nya tullar samt snabba omsväng­ningar i det internationella samarbetet skapas ett läge där både företag och hushåll håller igen, även om svensk ekonomi hittills har visat viss motståndskraft. Därtill har den kraftiga upptrappningen av Israels och USA:s krig mot Iran ytterligare fördjupat osäker­heten i världsekonomin och kraftigt höjt konfliktnivån i Mellanöstern. Konflikten har bidragit till stigande energipriser, störningar i viktiga transport- och handelsleder som Hormuzsundet samt ökad oro på de finansiella marknaderna. Vi ser därför en svagare konjunktur, mer försiktiga investeringar och ökad press på svensk industris konkurrenskraft. Det försämrade säkerhetspolitiska läget har bidragit till ökade europeiska försvarsutgifter, vilket ökar trycket på offentliga finanser och skärper prioriteringarna mellan olika samhällsbehov. Sammantaget har utvecklingen drivit upp kostnaderna för hushåll, företag och offentlig sektor och bidragit till ett mer ansträngt inflations- och ränteläge. 2.5 Hög arbetslöshet och lågkonjunktur Arbetslösheten är fortsatt ett av Sveriges största samhällsproblem. Under den senaste mandatperioden har arbetslösheten enligt SCB stigit från 7,5 procent 2022 till 8,7 procent i mars 2026, en ökning från omkring 419 000 till 537 000 arbetslösa. Det är den högsta nivån på decennier, med undantag för finanskrisen och pandemin. 120 000 fler arbetslösa nu än när regeringen tillträdde Källa: SCB, AKU. Sveriges halva miljon arbetslösa, innebär tredje högst arbetslöshet i EU, se graf nedan. Arbetslöshet februari 2026 i Europa, procent Källa: Eurostat. Även ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög. För unga som inte kommer in på arbets­marknaden i tid ökar risken för varaktigt utanförskap och sämre livsinkomster. I mars 2026 uppgick antalet arbetslösa unga till 192 000, vilket motsvarar en ungdomsarbets­löshet på 26,6 procent. I en tid med hög arbetslöshet försämrar regeringen arbetslöshetsförsäkringen samtidigt som arbetsmarknadspolitiken monteras ned. Att försvaga den ekonomiska tryggheten för personer som har förlorat sitt arbete, samtidigt som möjligheterna till stöd, omställning och återinträde på arbetsmarknaden försämras, är cyniskt. 2.6 Regeringens fattigdomsreform Regeringen har prioriterat breda, kortsiktiga skattesänkningar framför investeringar som stärker produktiviteten, förbättrar matchningen på arbetsmarknaden och bygger den kompetens som krävs för framtidens jobb. Samtidigt har regeringen utgått från att arbetslösheten främst beror på för svaga ekonomiska incitament att arbeta. Men incitamenten är redan generellt starka, och åtgärder som utökade jobbskatteavdrag bedöms ge begränsade effekter i förhållande till kostnaden. När stora belopp läggs på reformer med låg träffsäkerhet minskar utrymmet för mer verkningsfulla insatser som faktiskt får fler i arbete. Regeringen drev dessutom igenom ett bidragstak trots bedömningar om begränsade sysselsättningseffekter och en ökad risk för ekonomisk utsatthet. En stor del av de hushåll som berörs bedöms samtidigt fortsatt stå långt från arbetsmarknaden. För dessa grupper krävs andra verktyg: utbildningsinsatser som svarar mot arbetsgivarnas behov, mer intensiva matchnings- och förmedlingsinsatser samt subventionerade anställningar som kan bryta långvarig arbetslöshet. Regeringen redovisar dessutom inte tydligt vilka sysselsättningseffekter man faktiskt förväntar sig av åtgärderna. Det är tydligt att regeringen prioriterar plakatpolitik framför ändamålsenliga insatser. 3 Det finanspolitiska ramverket Det finanspolitiska ramverket ska säkerställa långsiktigt hållbara offentliga finanser, stabilitet och handlingsutrymme i kriser. Det ska bidra till att den ekonomiska politiken följer långsiktiga spelregler och består av flera mål och principer, bl.a. ett saldomål för offentlig sektor, ett skuldankare och utgiftstak. Skuldankaret är ett riktmärke för offentlig sektors bruttoskuld på medellång sikt. 3.1 Finanspolitiska rådet riktar sin allvarligaste kritik hittills Finanspolitiska rådets senaste rapport är ovanligt kritisk. Rådet riktar skarp kritik mot att regeringens budgetpolitik under mandatperioden prioriterar skattesänkningar, vilket skjuter kostnader på framtiden och minskar statens framtida handlingsutrymme. Det finansiella sparandet i budgeten för 2026 beräknas till omkring minus 2,6 procent av BNP och beräknas av Statskontoret uppgå till ett underskott på 180 miljarder kronor 2026. Det är bl.a. de stora skattesänkningarna i budgetpropositionen för 2026 som bidrar till det stora underskottet. Finanspolitiska rådet riktar också kritik mot att regeringens insatser för att sänka arbetslösheten är ineffektiva och dyra. Det gäller t.ex. sänkningen av arbetsgivar­avgiften för unga. Regeringen har prioriterat skattesänkningar och dyra symbolåtgärder framför satsningar som kan bidra till sänkt arbetslöshet, minskade klimatutsläpp och ett mer sammanhållet Sverige. 3.2 Klimatkrisen motiverar ett modernare finanspolitiskt ramverk Riksdagen beslutade hösten 2025 att saldomålet ska utformas som ett balansmål fr.o.m. 2027, medan skuldankaret på 35 procent av BNP lämnas oförändrat. Miljöpartiet stod utanför uppgörelsen eftersom den inte tar tillräcklig höjd för de offentliga investeringar som krävs för klimatomställningen, vilket riskerar att vältra kostnader på framtida generationer. Hanteringen av snabbt växande investeringsbehov under mandatperioden har tydlig­gjort att ramverket behöver moderniseras och förankras i en ny, tydlig överens­kommelse. Klimatkrisen kräver snabba och varaktiga utsläppsminskningar, vilket i sin tur förut­sätter omfattande investeringar i bl.a. infrastruktur. Därför behövs ett ramverk som både värnar stabila offentliga finanser och ger utrymme för nödvändiga investeringar i klimatomställningen. För att skapa utrymme för detta vill Miljöpartiet komplettera balansmålet med ett investeringsmål och samtidigt höja skuldankaret från 35 till 50 procent av BNP. En sådan skuldnivå ligger fortsatt under EU:s rekommendation om 60 procent för den offentliga skulden, samtidigt som framtida räntenivåer bedöms vara låga. Ett höjt skuldankare till 50 procent av BNP kan tillsammans med ett investeringsmål skapa ett betydande statsfinansiellt utrymme för långsiktiga investeringar. Det faktiska utrymmet påverkas av hur mycket som samtidigt tas i anspråk av andra prioriterade investeringar, inte minst försvarsupprustningen och stödet till Ukraina. Statskontoret bedömer att skulden kommer att uppgå till 38,5 procent 2027. Samtidigt får ett höjt skuldankare inte bli ett sätt att långsiktigt finansiera löpande utgifter. Vi behöver reservera det utrymme som uppstår för investeringar som minskar Sveriges utsläpp och förbättrar beredskapen. Regeringen bör, med ett sådant system, tydligt redovisa vilket investeringsutrymme som finns inom ramverket och hur det används. Finanspolitiska rådet bör få i uppdrag att löpande granska investerings­utrymmet och följa upp att lånefinansieringen håller sig inom fastställda ramar, så att investeringsbehoven kan mötas utan att äventyra förtroendet för de offentliga finanserna. Det är investeringar som skapar högre kostnader i framtiden om de inte görs, vilket motiverar upplåning. 3.3 Det civila och militära försvaret ska rustas Miljöpartiet står bakom den blocköverskridande överenskommelsen om upprustningen av Sveriges militära och civila försvar. Sveriges Natointräde 2024 innebär att Sverige omfattas av Natos mål om 5 procent till 2035: minst 3,5 procent av BNP till det militära försvaret och upp till 1,5 procent till det civila försvaret för bredare säkerhets- och beredskapsåtgärder. Sverige behöver därför stärka totalförsvaret, både militärt och civilt, och Miljöpartiet står bakom de överenskommelser som slutits. Miljöpartiets utgångspunkt är att upprustningen av totalförsvaret ska ske med ordning och reda i statsfinanserna. När försvarsförmågan behöver höjas snabbt kan finansi­eringen behöva fasas in, men huvudprincipen måste vara att varaktigt högre utgifter också ska ha varaktig finansiering. Upprustningen ska inte ske genom att välfärden urholkas eller att investeringar som stärker civil beredskap och klimatomställning bortprioriteras. Därför har Miljöpartiet föreslagit en beredskapsskatt som träffar personer med höga inkomster för att säkra en rättvis och långsiktigt hållbar finansiering av totalförsvaret, utan att skjuta kostnader på framtiden. 4 Det klimatpolitiska ramverket Sverige har, utöver det finanspolitiska ramverket, även ett klimatpolitiskt ramverk. Att föra en ekonomisk politik som är förenlig med och bidrar till att Sverige uppnår sina klimatåtaganden är därför en huvuduppgift för den ekonomiska politiken. Miljöpartiet verkar för en rättvis grön omställning där den ekonomiska politiken bidrar till att klimat­omställningens fördelar kommer alla till del och där kostnader och risker hanteras solidariskt. Det klimatpolitiska ramverket antogs av riksdagen 2017. Miljöpartiet var drivande i att få ramverket på plats för att skapa ordning och reda i klimatpolitiken. Ramverket består av klimatlagen, klimatmålen och ett klimatpolitiskt råd. Klimatlagen slår fast att regeringens klimatpolitiska arbete ska utgå från det långsiktiga målet om nettonoll­utsläpp senast 2045 och därefter negativa utsläpp. Sverige har också etappmål till 2030 och 2040, samtidigt som landet är bundet av EU:s klimatlagstiftning, bl.a. ansvars­fördel­nings­förordningen för utsläpp utanför utsläppshandeln och LULUCF-regelverket för skog och mark. Om Sverige inte lever upp till sina EU-åtaganden finns en risk för överträdelseförfarande och ytterst sanktioner från EU-domstolen. Klimatläget är samtidigt mycket allvarligt. Klimatpolitiska rådet konstaterar att den globala uppvärmningen fortsatt, att de tre senaste åren varit de varmaste som uppmätts globalt och att det i praktiken blivit mycket svårt att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Varje tiondels grad som kan förhindras spelar därför stor roll. Rådet understryker också att den osäkrare omvärlden inte är ett argument för att försvaga klimatpolitiken, utan tvärtom för att stärka den, eftersom minskat fossilberoende också stärker säkerhet, välstånd och motståndskraft. 4.1 Tidöpartierna har försvagat klimatpolitiken Klimatpolitiska rådets samlade bedömning av mandatperioden är tydlig: Med nuvarande politik ser Sverige varken ut att nå de nationella klimatmålen till 2030 och 2040 eller EU-åtagandet för ESR-sektorn till 2030. Gapen till målen har ökat under mandat­perioden. Gap till ESR-mål enligt regeringens scenario Källa: Klimatpolitiska rådets rapport 2026. 4.2 Rådets kritik är hård Rådet konstaterar också att nödvändiga beslut har skjutits på framtiden, att handlings­planen från 2023 haft stora brister och att bara omkring hälften av dess insatser har resulterat i konkreta beslut. Mandatperioden har präglats av osäkerhet om målbilden och ryckighet i styrmedelsutvecklingen. Klimatstyrmedel för transporter och arbetsmaskiner har försvagats, kostnadseffektiviteten i den nationellt beslutade klimatpolitiken har minskat, energieffektivisering har varit lågt prioriterat och planer för skog, mark och jordbruk har i stort saknats. De ökade utsläppen har dessutom försvagat Sveriges klimatledarskap i EU. Klimat­politiska rådet konstaterar i sin slutbedömning av mandatperioden att de inhemska utsläpps­ökningarna och de växande gapen till 2030-målen har undergrävt Sveriges trovärdighet som föregångsland. Sverige har därmed gått från att ha goda förutsättningar att leda klimatomställningen i EU till att i stället riskera att försvaga unionens samlade klimatledarskap. På fyra år har regeringen alltså inte bara ökat avståndet till de svenska och europeiska klimatmålen så mycket att de riskerar att inte längre nås, utan också försvagat Sveriges ställning som ett ledande land i klimatomställningen. 4.3 Utsläppen från transportsektorn har ökat Transportsektorn har länge varit avgörande för att Sverige snabbt ska kunna minska utsläppen. Under den senaste mandatperioden har utvecklingen dessvärre varit tvärtom. I stället för att fortsätta minska har utsläppen från inrikes transporter ökat kraftigt, vilket kraftigt har försämrat möjligheterna att nå klimatmålen till 2030. Naturvårdsverket konstaterar att utsläppen från transportsektorn ökade med 22 procent mellan 2023 och 2024, främst till följd av den sänkta reduktionsplikten. Samtidigt har utsläppen sedan 2010 bara minskat med 19 procent, vilket är långt från målet om en minskning på 70 procent till 2030. Regeringens sänkning av reduktionsplikten och drivmedelsskatterna, tillsammans med avskaffandet av bonusen för miljöbilar, har bromsat elektrifieringen, minskat användningen av biodrivmedel och ökat beroendet av fossila drivmedel. Resultatet är att användningen av fossila bränslen i transportsektorn nu ökar, trots att utvecklingen borde, och hade kunnat, gå i motsatt riktning. I detta läge väljer regeringen att ytterligare subventionera fossila drivmedel, i en tid där kostnaden ökar på grund av brist på råvaran. Det är dålig politik som förvärrar Sveriges utsatthet. Den här utvecklingen försvårar inte bara möjligheten att nå Sveriges nationella klimat­mål, utan också våra åtaganden inom EU:s ansvarsfördelning, ESR. Regeringens egen klimatredovisning har tidigare bedömt ett underskott på 4,3 miljoner ton till 2030, men Klimatpolitiska rådet har varnat för att regeringens beräkningar är optimistiska och att gapet i praktiken kan vara minst det dubbla. 4.4 Kolinbindning i skog och mark måste stärkas Skog och mark är avgörande för Sveriges möjligheter att nå både de nationella klimat­målen och EU:s LULUCF-åtagande. Klimatpolitiska rådet konstaterar att den senaste statistiken visar ett kraftigt ökat nettoupptag under 2022–2024, vilket förbättrat förut­sättningarna att nå Sveriges LULUCF-åtagande till 2030. Samtidigt understryker rådet att detta kräver ett fortsatt högt nettoupptag även kommande år och att osäkerheterna i sektorn är stora. Rådet pekar också på att regeringen, trots konsekvensutredda och politiskt förankrade förslag från Miljömålsberedningen, fattat få beslut som i nämnvärd utsträckning ökar nettoupptaget. Av denna anledning satsar Miljöpartiet även i denna budget på att i ökad utsträckning skydda skogar med höga biologiska och klimatmässiga värden. 4.5 Ökade osäkerheter i industrin Industrin står för ungefär en tredjedel av Sveriges samlade utsläpp. Även om utsläppen i dag är lägre än på 1990-talet krävs genomgripande förändringar i industrin för att utsläppen ska kunna fortsätta minska. Omställningen är utmanande eftersom den är tids­krävande, samtidigt som det råder kompetensbrist och stor osäkerhet kring till­gången till fossilfri el till konkurrenskraftiga priser. Samtidigt är klimatomställningen helt nödvändig då det är en förutsättning för svensk konkurrenskraft. Trots detta har regeringen bedrivit en alltför passiv och ryckig industripolitik, vilket har försvårat industrins omställning. Neddragningarna i Klimatklivet, ett statligt stöd till åtgärder som sänker utsläppen, tillsammans med pausade gröna statliga kreditgarantier och en energipolitik med ett alltför ensidigt fokus på kärnkraft, har sammantaget försämrat förutsättningarna för investeringar i grön industri. När stora investeringsbeslut nu fattas i snabb takt internationellt har Sverige inte råd att halka efter. För att klara de stora teknikskiften som krävs behöver staten använda fler verktyg än i dag. Miljöpartiet vill stärka den offentliga infrastrukturen, säkra kompetensförsörj­ningen och kraftigt bygga ut finansieringsmöjligheterna för industrins omställning. Därför måste stöd som Klimatklivet och Industriklivet förstärkas rejält. Klimatklivet bidrar till att minska utsläppen med teknik som redan finns, medan Industriklivet är avgörande för att utveckla, testa och skala upp nästa generations fossilfria industriella lösningar. Därtill behöver de gröna statliga kreditgarantierna återupptas och byggas ut, och kompletteras med gröna skattekrediter som ger långsiktiga och förutsägbara villkor för investeringar i fossilfri industri, elektrifiering och klimatsmart teknik. 5 Inriktning för den ekonomiska politiken Miljöpartiets ekonomiska politik tar sin utgångspunkt i de problem som människor möter i vardagen: höga levnadskostnader, växande otrygghet och en arbetsmarknad som inte fungerar för alla. Samtidigt måste Sverige rustas för ett osäkrare omvärldsläge och klara klimatomställningen. Därför vill vi föra en ekonomisk politik för en rättvis klimat­omställning. En politik som minskar klyftorna, stärker hushållens trygghet, pressar tillbaka arbetslösheten och investerar i Sveriges långsiktiga konkurrenskraft och bered­skap inför både ett osäkrare omvärldsläge och klimatförändringar. Sverige vinner på ekonomisk politik som möter hushållens pressade ekonomi, bryter den växande arbetslösheten och driver på klimatomställningen på ett sätt som skapar jobb, stärker konkurrenskraften och gör livet enklare i hela landet. Vi vill se en politik som minskar de ekonomiska klyftorna, stärker välfärden och stimulerar investeringar i klimat, infrastruktur och framtidens jobb. I ett läge med hög arbetslöshet och svag tillväxt behövs inte fler dyra skattesänkningar med låg träffsäkerhet, utan reformer som får fler i arbete, stärker hushållens trygghet och rustar Sverige för framtiden. 5.1 En rättvis klimatomställning i hela landet Vi vill se en rättvis omställning, bort från det fossilberoende samhället, där ingen lämnas utanför. När vi gör oss av med vårt fossila beroende bygger vi också ett mer robust samhälle med plats för människor att leva goda liv. En rättvis omställning ska gå hand i hand med en politik som utjämnar livschanser och gör samhället mer jämlikt. 5.1.1 Transporter som fungerar i hela landet En rättvis grön omställning måste fungera i människors vardag. När bränslepriserna stiger och hushållens ekonomi pressas behöver fler ha råd att resa hållbart. Det ska gå att pendla till jobbet, ta sig till skolan och komma till vård och fritidsaktiviteter utan att vara helt beroende av bilen. Därför vill Miljöpartiet göra kollektivtrafiken billigare, enklare och tryggare att lita på – med bättre punktlighet, stärkt järnvägsunderhåll och subventionerade biljettpriser. Miljöpartiets förslag om Sverigekortet är ett nationellt kollektivtrafikkort som ger tillgång till all regional och lokal kollektivtrafik i hela landet till ett enhetligt och lågt pris. Det ska göra det enklare och billigare att resa hållbart, utan att kommuner och regioner belastas. På så sätt blir omställningen mer rättvis, sårbarheten för fossila prischocker minskar och fler människor får verkliga alternativ i vardagen. När kollektivtrafiken blir billigare, enklare och mer pålitlig stärks också arbets­marknaden, eftersom större arbetsmarknadsområden gör det lättare att pendla till arbete och utbildning och lättare för företag att hitta rätt kompetens. Satsningar på järnväg, kollektivtrafik och hållbart resande bidrar därför både till minskade utsläpp, starkare konkurrenskraft och ett Sverige som håller ihop bättre. En rättvis grön omställning handlar om att bygga ett samhälle där det hållbara alternativet också är det billigare, bättre och tryggare alternativet. 5.1.2 Grön industri, investeringar och jobb Klimatpolitiken behöver vila på två ben: fossila utsläpp ska prissättas och de gröna alternativen behöver byggas ut. För att bygga ut de gröna alternativen behövs det stora investeringar. I Sverige har vi alltför länge investerat för lite i vår infrastruktur. Att järnvägen fungerar är avgörande för att folk ska kunna resa hållbart och för effektiva transporter av varor och gods i hela Sverige. Det finns även stora investeringsbehov kopplade till de nya gröna industrier som växer fram på många orter, framför allt i norra Sverige. Sverige vinner på att bygga ut järnväg, energisystemet och den gröna industrin. På så sätt stärks både klimatomställningen och arbetsmarknaden. Investeringar i det som får Sverige att fungera är också investeringar i jobb, konkurrenskraft och regional utveckling. I stället för dyra skattesänkningar med låg träffsäkerhet behövs investeringar som förbättrar matchningen på arbetsmarknaden, stärker kompetensförsörjningen och gör det mer attraktivt att investera och anställa i Sverige. Klimatomställningen ska användas för att skapa jobb, stärka industrins konkurrenskraft och bygga framtidstro i hela landet. I den här budgetmotionen presenterar Miljöpartiet reformer som kan kickstarta klimatomställningen på ett sätt som kommer alla till del – genom fler jobb, pålitlig kollektivtrafik, stärkt konkurrenskraft och bättre möjligheter att utbilda sig och ställa om. 5.2 Ett jämlikt samhälle som stärker Sverige I ett samhälle där skillnaderna mellan människor växer sig allt större riskerar vi att förlora tilliten. En rättvis ekonomisk politik måste börja där behoven är som störst. Sverige vinner på att minska de ekonomiska klyftorna, stärka hushåll med små marginaler och förbättra barns uppväxtvillkor, i stället för att fortsätta prioritera skattesänkningar för dem som redan har mest. I dag är beskattningen ofta mer förmånlig för dem som är extremt rika än för vanliga arbetsinkomster, vilket gör skattesystemet orättvist. Vi behöver en mer rättvis beskatt­ning som låter dem med störst ekonomiska resurser bidra mer till det gemensamma. Det är helt ovärdigt att vi i ett land som Sverige har en ökande barnfattigdom. Många ensamstående föräldrar som arbetar har så låg lön att de inte kan sätta näringsriktig mat på bordet. Så kan vi inte ha det. Framför allt skapar ekonomisk utsatthet stora svårigheter att delta i samhällslivet, både för föräldrar och barn. Vi behöver stärka barnbidraget, en träffsäker reform för att stärka barns uppväxtvillkor. 5.3 Nej till miljardrullningen till kärnkraft I Sverige har regeringens energipolitik i allt högre grad kommit att bli ett prestige­projekt med kärnkraft som den enda lösningen för ny elproduktion. I vårändrings­budgeten föreslår regeringen att dels öka det statliga ägandet i Videberg Kraft till en omedelbar kostnad om 1,8 miljarder kronor, dels bemyndiga regeringen att införa ett kärnavfallsprogram för över 183 miljarder kronor. Tillsammans med de summor som bemyndigades till kärnkraftsändamål i budgetpropositionen för 2026 är nu den totala kostnaden för kärnkraftsprogrammet uppe i omkring 1 000 miljarder kronor. Trots detta menar bedömare att denna summa kanske inte är tillräcklig för projektets verkliga kostnader. Den höga kostnaden uppstår på grund av att regeringen har föresatt sig att till varje pris under mandatperioden få in kärnkraftsprogrammet i dyra civilrättsliga avtal och på så sätt begränsa handlingsfriheten för kommande folkvalda regeringar. Detta tillvägagångssätt är ett oansvarigt sätt att hantera skattebetalarnas pengar. Redan denna mandatperiod har regeringens ensidiga fokus på kärnkraft gjort att investeringar i andra energislag har stannat av, och därmed har svenska konsumenters elräkningar fördyrats, och möjligheten till en effektiv klimatomställning försvårats. Det är fel prioritering. Ny kärnkraft är dyr, tar lång tid att bygga och riskerar att tränga undan investeringar i den energi som kan ge resultat här och nu: förnybar el, energieffektivisering och starkare elnät. Det försvårar en rättvis klimatomställning och riskerar att ge högre kostnader för hushåll och företag. 5.4 Avvisning av ändamålsflytt för ny underrättelsemyndighet Regeringen föreslår i propositionen att delar av de ändamål och verksamheter som avser underrättelseverksamhet vid Försvarsmakten och som finansieras från anslaget 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap flyttas till utgiftsområde 5 Internationell samverkan – detta för att möjliggöra inrättandet av en ny myndighet, Sveriges utrikes underrättelse (UND), fr.o.m. den 1 januari 2027. Utredningen om denna civila underrättelsetjänst fick mycket stor kritik vid remiss­omgången, och regeringen har inte presenterat propositionen än. Den är aviserad till riksdagen först i juni 2026. Miljöpartiet anser inte att förslaget om inrättandet av en ny myndighet kan godkännas eftersom vi ännu inte fått ta del av hur regeringens förslag ser ut. Det rimliga vore att riksdagen först behandlar om en ny myndighet ska skapas och därefter hur mycket pengar som ska avsättas. Vi vet i dagsläget inte hur, eller i vilken omfattning, överföringen av befogenheter och ekonomiska medel från Militära under­rättelse- och säkerhetstjänsten (Must) påverkas av förslaget. Den mycket snäva tids­ramen inför bildandet av myndigheten, redan den 1 januari 2027, reser också frågan om lämpligheten att göra en stor omorganisation av underrättelseverksamheten mot bakgrund av det mycket allvarliga säkerhetspolitiska läget vi befinner oss i nu. 6 Satsningar under 2026 Sverige behöver en ekonomisk politik som både minskar barnfattigdomen och pressar tillbaka de växande klyftorna. Stora klyftor urholkar tilliten, försvagar samman­hållningen och gör samhället mindre tryggt och mindre fritt. Miljöpartiet vill därför prioritera reformer som stärker barns uppväxtvillkor, minskar den ekonomiska stressen i vardagen och gör Sverige mer jämlikt. Ett samhälle med mindre klyftor är mer rättvist, mer sammanhållet och bättre rustat för framtiden. Sverige vinner också på en offensiv omställningspolitik som sänker utsläpp och skapar jobb. Regeringens sänkning av drivmedelsskatt och ökat statligt ägande i Videberg Kraft avvisas, vilket frigör 3,44 miljarder. Satsningar 2026 Satsning Kostnad Kickstart av klimatomställning för fler jobb och sänkta utsläpp 4 000 miljoner kronor Införande av skattekreditsystem 150 miljoner (4 500 miljoner på årsbasis efter 2026) Billigare kollektivtrafik 3 500 miljoner Kompetenslyft för klimatomställningen 150 miljoner Energieffektivisering 200 miljoner Transportstöd 4 050 miljoner Ensamförsörjartillägg à 800 kronor till barnbidraget 1 000 miljoner Säkra ekosystem, säkra samhällen 500 miljoner Summa 9 550 miljoner Skatt på miljardärers kapital Finansiering Belopp gäller för 2026 om inte annat anges. Nedan presenteras Miljöpartiets satsningar mer i detalj. 6.1 Kickstart av klimatomställning för fler jobb och sänkta utsläpp Miljöpartiet föreslår ett paket av åtgärder för att kickstarta klimatomställningen på ett sätt som kommer alla till del, genom fler jobb och sänkta utsläpp. 6.1.1 Gröna skattekrediter Sverige behöver en mer offensiv industripolitik för att framtidens investeringar, jobb och teknik ska hamna här. När andra länder stärker villkoren för företag som investerar i grön industri har Sverige inte råd att halka efter. Miljöpartiet föreslår därför gröna skattekrediter för att stärka företagens konkurrenskraft, öka investeringarna och göra det mer attraktivt att bygga ut fossilfri industri, elektrifiering och grön teknik i Sverige. Modellen bör utformas i två delar: snabbare skattemässiga avskrivningar för gröna investeringar, så att företag kan göra avdrag tidigare och förbättra kassaflödet, och riktade skattekrediter för större och strategiskt viktiga industrisatsningar, där en del av investeringskostnaden får räknas av mot bolagsskatten. Det ger företag tydligare och mer långsiktiga villkor för sina investeringsbeslut. För stora investeringar kan skattekrediten uppgå till 25 procent av de stödberättigade kostnaderna och upp till 1,6 miljarder kronor i skattekredit, inom en total årlig ram på 4,5 miljarder kronor. Kostnaden för staten uppstår först när företaget kan använda krediten mot sin skatt, vilket minskar risken att offentliga medel går till projekt som inte bär sig. Tillsammans med Industriklivet, Klimatklivet och en grön investeringsbank kan gröna skattekrediter stärka svensk konkurrenskraft, snabba på omställningen och skapa fler jobb i hela landet. Reformen behöver implementeras skyndsamt. Miljöpartiet avsätter 150 miljoner kronor för att få systemet och de första ansökningarna på plats. Den årliga maximala kostnadsramen om 4,5 miljarder kronor införs från 2027 och framåt. 6.1.2 Billigare kollektivtrafik De kraftigt stigande och mer volatila bränslepriserna till följd av kriget i Mellanöstern slår hårt mot hushållens ekonomi och gör Sverige mer sårbart för internationella fossil­prischocker. Kriget mellan Israel, USA och Iran, tillsammans med en sedan tidigare orolig omvärld, har bidragit till högre och mer osäkra bränslepriser samt ökad press på svensk ekonomi. Mot bakgrund av den potentiella ransoneringssituationen är det avgörande att så många som möjligt väljer andra transportslag än bensin- och dieselbil. Kollektivtrafiken har dessutom sett kraftiga prisökningar de senaste åren, som överstigit kostnads­utveck­lingen i övrigt. Miljöpartiet föreslår därför att en subvention av priset för kollektivtrafik införs omedelbart. Subventionen ska pressa ned priset på regional och lokal kollektivtrafik. Det ger hushållen en snabb lättnad när kostnaderna stiger, samtidigt som det stärker kollektivtrafikens konkurrenskraft och minskar utsläppen från transportsektorn. På sikt vill vi införa ett Sverigekort, där man kan resa till ett lågt och enhetligt pris i hela Sverige, dvs. 499 för vuxen och 249 för student, pensionär och unga. Internationella energirådet IEA har uttryckligen rekommenderat billigare kollektiv­trafik som en snabb åtgärd för att minska oljeanvändningen och dämpa effekterna av höga drivmedelspriser. EU-kommissionen väntas gå fram med liknande rekommenda­tioner. Subventionerad regional och lokal kollektivtrafik, och på sikt ett Sverigekort som ska gälla över hela landet, är därför både en rättvis reform för hushåll som pressas av höga transportkostnader och en klok beredskapsåtgärd som minskar Sveriges fossil­beroende. Reformen behöver implementeras skyndsamt. Miljöpartiet avsätter 3,5 miljarder kronor för statligt subventionerad kollektivtrafik. 6.1.3 Ett kompetenslyft för klimatomställningen Sverige behöver en mer offensiv politik för att människor ska kunna ta de jobb som växer fram i klimatomställningen. När industrin elektrifieras, järnvägen byggs ut och energisystemet ställs om ökar behovet av utbildad arbetskraft i hela landet. Samtidigt är arbetslösheten hög och många arbetsgivare har svårt att hitta rätt kompetens. Miljö­partiet föreslår därför ett kompetenslyft för klimatomställningen på 150 miljoner kronor under 2026, motsvarande 300 miljoner kronor på helårsbasis. Satsningen ska bygga ut utbildningsvägarna till bristyrken som är centrala för klimat­omställningen, exempelvis inom elektrifiering, installation, underhåll, järnväg, energi­system och industrins omställning. Skolverket, Myndigheten för yrkeshögskolan och Arbetsförmedlingen behöver tillsammans bidra till fler relevanta utbildningsplatser, bättre validering och mer flexibla möjligheter till vidareutbildning för både arbetslösa och yrkesverksamma. Miljöpartiet vill att fler människor snabbt ska kunna utbilda sig till de jobb som faktiskt finns och växer fram. Där regeringen i hög grad har nöjt sig med regeländringar och kartläggning vill vi se fler konkreta utbildningsmöjligheter och bättre matchning till arbetsmarknadens behov. Det stärker företagens kompetensförsörjning, minskar arbets­lösheten och gör att fler kan bli en del av omställningen i stället för att lämnas utanför den. Ett kompetenslyft för klimatomställningen är en jobbskapande reform som stärker Sveriges konkurrenskraft och gör den gröna omställningen möjlig i praktiken. 6.1.4 Mer resurser för energieffektivisering Det snabbaste och billigaste sättet att stärka Sveriges energisystem är att använda energin smartare. Energieffektivisering sänker kostnaderna för hushåll, företag och offentlig verksamhet, minskar belastningen på elsystemet och frigör el till elektrifiering av industrin och transportsektorn. Energimyndigheten bedömer att det genom lönsamma tekniska lösningar samt ökad flexibilitet är möjligt att frigöra ca 25 terrawattimmar till 2030. Det motsvarar mer än årsproduktionen från två storskaliga kärnreaktorer. För att realisera potentialen i energieffektiviseringar föreslår Miljöpartiet att de stöd till energieffektivisering av industriföretag (Energisteget) och flerbostadshus som regeringen avvecklat återinförs och breddas. Miljöpartiet föreslår att stöd till energieffektivisering stärks med 200 miljoner kronor under 2026. Satsningen ska gå till att få tidigare stödsystem på plats igen. Stödet ska sedan kommande år skalas upp, på det sätt som beskrivs i Miljöpartiets höstbudget, där vi totalt anslår 9 miljarder mer än regeringen för energieffektivisering. Stöd ska kunna erhållas för upp till 65 procent av kostnaden för åtgärden. Det är mer än tidigare förslag från Miljöpartiet och är motiverat på grund av den energikris som riskeras av kriget i Mellanöstern. Stödet ska finansiera åtgärder som snabbt och varaktigt minskar energianvändningen, och ska riktas till såväl industri som fastigheter. Stödet utformas så att det går till åtgärder som ger tydliga och mätbara resultat. 6.2 Stötta hushållen utan att subventionera fossilberoende Kriget i Mellanöstern och osäkerheten på energimarknaderna visar återigen hur sårbart ett samhälle blir när människor och företag är fast i ett fossilberoende. I stället för att återkommande subventionera användningen av fossila drivmedel behöver politiken inriktas på att göra Sverige mindre beroende av fossil olja och gas. Regeringen har i stället ökat sårbarheten för svenska hushåll och företag, och riskerar därmed att skada svenska intressen, när de ekonomiska vinsterna tillfaller oljeprodu­cerande stater såsom Ryssland. Regeringens egna beräkningar visar att lättnaden för enskilda hushåll är mycket begränsad, samtidigt som kostnaden för staten är betydande. Fördelningsprofilen är dessutom problematisk, eftersom högre inkomstgrupper i större utsträckning berörs av förslaget och också får större lättnad i kronor räknat. Förslaget riskerar att öka användningen av fossila drivmedel och leda till högre utsläpp i ett läge där Sverige i stället behöver minska sin sårbarhet och snabba på omställningen. Miljöpartiets alternativ till fossilsubventioner Transportstöd Riktat stöd till människor som är beroende av bilen, i glesbygd och på landsbygd. 2 900 per person och år. 4 050 miljoner Billig kollektivtrafik Omedelbara subventioner nu som krisåtgärd, införande av Sverigekort så fort som möjligt 3 500 miljoner i vårbudget, fullt utbyggt 11 100 miljoner Elbilsoffensiv Alla ska ha råd med elbil. Elbilsbonus, leasingstöd och billigare laddel. 3 300 miljoner, finansieras i höstbudget Det är fullt möjligt, och mycket mer effektivt, att stötta hushållen vid den kostnadskris vi ser nu utan att subventionera fortsatt fossilberoende. Miljöpartiet vill se åtgärder som både hanterar krisen här och nu och som är långsiktiga, i stället för att låsa fast hushållen i fossilberoendet och öka sårbarheten för rusande världsmarknadspriser och kommande prischocker. Miljöpartiet vill se riktade och rättvisa stöd till de hushåll som drabbas hårdast, sänkta priser i kollektivtrafiken, en elbilsoffensiv som gör det möjligt för fler att byta till elbil samt satsningar på inhemsk produktion av biodrivmedel. Det är viktigt att lyfta fram direkta stöd till de människor som inte kan ställa om. Därför föreslår vi ett transportstöd, som innebär att alla människor i glesbygd och landsbygd med lägre inkomst har rätt till transportstöd om 2 900 kronor per år och per person. 6.3 Säkra ekosystem, säkra samhällen Miljöpartiet vill tillföra 500 miljoner kronor till Skogsstyrelsen och länsstyrelserna för att stärka arbetet med att skydda kontinuitetsskogar med höga biologiska och klimat­mässiga värden. När de sista naturskogarna avverkas, förlorar vi inte bara biologisk mångfald, utan också kolinlagring, klimatanpassning och viktiga värden för människors vardag och samhällets långsiktiga motståndskraft. De förlusterna är i många fall irreversibla. Enligt ny forskning uppskattas det svenska intensiva skogsbruket ha orsakat en kolförlust större än Sveriges fossila utsläpp sedan 1834. Miljöpartiet drev i regeringsställning på för att dessa skogar, som till stor del har kartlagts, skulle skyddas permanent. Men Tidöregeringen saknar politisk vilja, vilket har resulterat i att finansiering saknas samtidigt som statliga aktörer inte har fått i uppdrag att skydda skogarna. Skogarna är av internationell betydelse ur ett biologiskt och ekologiskt perspektiv, samtidigt som ett skydd av dessa skogar också skulle kunna vara gynnsamt för besöksnäringen, vilket stärker den lokala ekonomin. Nu håller Sveriges sista naturskogar på att försvinna enligt Skogsstyrelsen, som i sina analyser slår fast att om dagens avverkning fortsätter kan alla oskyddade naturskogar och kontinuitetsskogar nedanför fjällnära gränsen, 670 000 hektar skog med oersättliga naturvärden, vara borta inom ca 25–26 år, och att avverkningstakten i dessa skogar accelererar nu. Därför ser vi ett stort behov av att agera och tillföra medel för att privata markägare ska få ersättning för att skydda sina skogar. 6.4 Bryt barnfattigdomen genom införande av ensamförsörjartillägg Miljöpartiet har redan i vår skuggbudget för 2026–2028 föreslagit en ökning av barn­bidraget med 350 kronor. Det är mycket viktigt att en sådan höjning snabbt kommer till stånd. Barnbidraget har inte varit lägre på 50 år, sett till dess köpkraft. Men Miljöpartiet ser också att vissa barnfamiljer har det extra svårt. Vi föreslår därför att ett tillägg införs i barnbidraget riktat till ensamförsörjare. Vi föreslår att tillägget ska vara 800 kronor per barn. En ensamstående tvåbarnsmor skulle med vår generella höjning och tillägget få 18 000 kronor mer varje år. Miljöpartiets förslag jämfört med regeringens barnbidrag för tvåbarnsfamiljer Ensamstående föräldrar som ensamma försörjer ett barn löper fyra gånger så stor risk för ekonomisk utsatthet. Det är en träffsäker reform som stärker ekonomin för de barnfamiljer som har minst marginaler. Ett sådant tillägg finns redan i Danmark, Norge och Finland. Cirka 241 000 barn i ca 160 000 hushåll skulle träffas av reformen. Flera tusen hushåll skulle slippa behöva ansöka om försörjningsstöd. Reformen har också en tydlig jämställdhetsdimension. Eftersom ensamstående föräldrar oftare är kvinnor bidrar tillägget till att stärka kvinnors inkomster och minska inkomstgapet mellan kvinnor och män. Riksdagens utredningstjänst visar att den ekonomiska standarden ökar mest i de hushåll med de lägsta inkomstgrupperna. För de hushåll som omfattas kan förbättringen vara betydande. Reformen är viktig för att stärka barns uppväxtvillkor. 6.5 Skatt på miljardärers kapital Sverige behöver ett mer rättvist skattesystem. I dag kan personer som är extremt rika i praktiken beskattas betydligt lägre än vanliga löntagare, vilket bidrar till ökade ekonomiska klyftor och ett orättvist skattesystem. Sedan 1990-talet har de allra högsta inkomsterna i Sverige dessutom i allt större utsträckning bestått av kapitalinkomster, samtidigt som arbete oftast beskattas hårdare än mycket stora förmögenheter. Miljöpartiet vill därför se en ny skatt för miljardärer. Inkomstutveckling 1991–2023 efter inkomstgrupp Källa: SCB. Gabriel Zucman, professor vid Paris School of Economics och direktör för EU Tax Observatory, förespråkar en minimiskatt för superrika. Tanken är att mycket förmögna personer ska beskattas utifrån sina faktiska ekonomiska tillgångar. Om den samlade beskattningen av inkomster och kapital understiger en fastställd miniminivå, betalas mellanskillnaden in så att den totala beskattningen når upp till denna nivå. Miljöpartiets förslag om skatt på miljardkapital utgår från samma övergripande problembild – beskattningen bör i högre grad träffa väldigt stort kapital, snarare än vanliga hushåll och företagare. Syftet är alltså inte att utforma en bred skatt som omfattar stora delar av befolkningen, utan att utforma en skatt som riktas mot förmögenheter hos personer som är enormt rika. På så sätt kan reformen bli träffsäker och samtidigt undvika att vanliga hushåll och företagare påverkas. Sverige har inte haft ett förmögenhetsregister sedan 2007. Det innebär att vi i dag saknar exakt vetskap om hur många miljardärer som finns i landet, och därmed också om hur många som skulle omfattas av en skatt på miljardkapital. Det gör det svårt att fastställa de exakta skatteintäkterna. Samtidigt finns det uppskattningar av vad en sådan beskattning skulle kunna ge. Enligt riksdagens utredningstjänst kan intäkterna uppgå till så mycket som 50 miljarder. En högre beskattning av miljardärer skulle kunna stärka statens finanser betydligt och bidra till ett mer rättvist skattesystem, utan att öka den ekonomiska bördan för vanliga hushåll. Det är särskilt angeläget i en tid när behoven av gemensamma investeringar är stora. Klimatomställningen, välfärden och försvaret kräver betydande offentliga resurser. Då är det rimligt att en större del av finansieringen kommer från dem som har allra mest. Daniel Helldén (MP) Amanda Lind (MP) Janine Alm Ericson (MP) Leila Ali Elmi (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Annika Hirvonen (MP) Ulf Holm (MP) Linus Lakso (MP) Rebecka Le Moine (MP) Katarina Luhr (MP) Emma Nohrén (MP) Amanda Palmstierna (MP) Jan Riise (MP) Jacob Risberg (MP) Nils Seye Larsen (MP) Malte Tängmark Roos (MP) Ulrika Westerlund (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4098 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:236 Extra ändringsbudget för 2026 – Sänkt skatt på drivmedel samt el- och gasprisstöd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår förslaget om sänkt skatt på drivmedel. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stöd till hushåll i det rådande kostnadsläget ska vara träffsäkra och rättvisa och tillkännager detta för regeringen. Motivering Miljöpartiet delar uppfattningen att hushåll och företag kan behöva stöd när omvärlds­läget höjer kostnaderna drastiskt. Men regeringens valda åtgärd på drivmedelsområdet är fel väg. Den är dyr, har dålig träffsäkerhet och riskerar att fördjupa Sveriges fossil­beroende i ett läge där det som behövs är minskad sårbarhet, stärkt beredskap och snabbare omställning bort från olja och gas. Tung kritik från remissinstanserna Remisskritiken är tung. Ett flertal remissinstanser, däribland 2030-sekretariatet, Konjunkturinstitutet, Naturvårdsverket, Statens energimyndighet och Trafikverket, har avstyrkt regeringens förslag och pekat på att skattesänkningen riskerar att motverka klimatomställningen, försämra konkurrensförutsättningarna för fossilfria drivmedel, skapa osäkerhet om långsiktiga investeringsvillkor och öka efterfrågan på drivmedel på ett sätt som också kan få negativa konsekvenser för beredskapslagren. Även flera remissinstanser som inte uttryckligen avstyrker förslaget varnar för att billigare fossila drivmedel urholkar incitamenten för omställning. Regeringen redovisar själv att bl.a. Svenskt Näringsliv, Energiföretagen Sverige och Mobility Sweden efterfrågar åtgärder som främjar övergången till fossilfrihet inom transportsektorn. Kostsam reform med svag effekt Den påstådda lättnaden för hushållen är samtidigt mycket begränsad. Enligt regeringens egna beräkningar innebär förslaget under fem månader en besparing på knappt 120 kronor för en dieselbilsägare som kör 1 400 mil per år och omkring 230 kronor för en bensinbilsägare som kör 900 mil per år. Det är mycket små belopp i relation till hushållens samlade kostnadsökningar. Samtidigt är åtgärden kostsam för staten. Regeringen beräknar att den offentliga förvaltningens finansiella sparande och statens budgetsaldo försämras med ca 4,1 miljarder kronor. Att använda så stora resurser till en reform med så begränsad effekt för enskilda hushåll är inte ansvarsfull ekonomisk politik. Fördelningsprofilen är också problematisk. Propositionen visar att endast omkring 40 procent i den lägsta inkomstgruppen berörs av förslaget, medan omkring 80 procent i inkomstgrupperna i den övre halvan av inkomstfördelningen gör det. Regeringen konstaterar också att kostnadsminskningen räknat i kronor blir störst i de högre inkomstgrupperna. Förslaget är därmed inte tillräckligt träffsäkert för att möta de hushåll som har det svårast ekonomiskt. Regeringens egen konsekvensanalys visar vidare att sänkt energiskatt på bensin och diesel gör höginblandade och rena biodrivmedel relativt sett dyrare. Det kan försämra konkurrenssituationen för fossilfria alternativ och leda till att större volymer fossila drivmedel används. Lägre drivmedelspriser minskar också incitamenten att gå över till eldrift eller välja andra transportslag. Regeringen bedömer själva att förslaget leder till ökade utsläpp. Låser fast Sverige i fossilberoende Detta är särskilt fel i ett läge där Sverige behöver minska sin exponering mot interna­tionella fossilprischocker. Kriget i Mellanöstern och osäkerheten på energimarknaderna visar återigen hur sårbart ett samhälle blir när människor och företag är fast i ett fossil­beroende. I stället för att återkommande subventionera användningen av fossila driv­medel behöver politiken inriktas på att göra Sverige mindre beroende av fossil olja och gas. Regeringens förslag innebär inte bara en ökad sårbarhet för svenska hushåll och företag, utan riskerar att skada svenska intressen. Den föreslagna sänkningen av drivmedelsskatten går dessutom i motsatt riktning mot EU-kommissionens hållning, enligt vilken åtgärder med anledning av energikrisen bör förenas med minskad energiefterfrågan och stärkt energieffektivitet, inte minst inom transportsektorn. Ju fler länder som väljer denna väg, desto mer fördjupas såväl olje- som klimatkrisen, samtidigt som de ekonomiska vinsterna tillfaller oljeproducerande stater såsom Ryssland. Rättvisa stöd till hushållen utan att förstärka fossilberoendet Det är fullt möjligt, och mycket mer effektivt, att stötta hushållen vid den kostnadskris vi ser nu utan att subventionera fortsatt fossilberoende. Miljöpartiet vill se åtgärder som både hanterar krisen här och nu och är långsiktiga, i stället för att låsa fast hushållen i fossilberoendet och öka sårbarheten för rusande världsmarknadspriser och kommande prischocker. Miljöpartiet vill i stället se prioriterade riktade stöd till dem som drabbas hårdast, en elbilsoffensiv som ser till att alla har råd att byta till elbil, billig kollektivtrafik att lita på och satsningar på inhemsk produktion av biodrivmedel. Det är så Sverige stärker hushållens ekonomi, ökar beredskapen och minskar utsläppen samtidigt. Halverat pris på kollektivtrafik Sverige behöver minska efterfrågan på fossila bränslen och politiken måste göra det lättare för fler att välja kollektivtrafik. För att uppmuntra så många som möjligt att resa kollektivt vill Miljöpartiet som omedelbar krisåtgärd därför halvera priset på kollektiv­trafiken i hela landet. Detta förslag är inte nytt. När Tyskland befann sig i en liknande situation 2022 införde landet mycket kraftigt sänkta priser i kollektivtrafiken, med goda resultat. Kraftigt sänkta biljettpriser skulle ge hushållen en snabb lättnad, göra det möjligt för fler att ställa bilen hemma och samtidigt minska trycket på användningen av bensin och diesel. Det vore alltså både socialt rättvist och samhällsekonomiskt sunt. På sikt vill Miljöpartiet införa ett Sverigekort, så att människor kan resa med all regional och lokal kollektivtrafik i hela landet till ett lågt och enhetligt pris. Till dess är halvering av priset ett steg på vägen som kan möta den akuta situation vi står inför. Riktat transportstöd till dem som behöver det mest Höga drivmedelspriser slår inte lika mot alla. I stora delar av landet saknas en kollektivtrafik som är tillräckligt utbyggd, tillgänglig och tillförlitlig för att människor ska kunna välja bort bilen. För många hushåll är bilen en nödvändighet för att få vardagen att fungera. Det gäller inte minst hushåll med små ekonomiska marginaler. Generella sänkningar av drivmedelspriserna gynnar höginkomsttagare mest, medan låginkomsttagare har betydligt sämre möjligheter att bära de ökade kostnaderna. Därför bör transportstödet riktas till de hushåll som drabbas hårdast av höga bensin- och dieselpriser: personer med låga inkomster och människor som bor i områden där tillgången till kollektivtrafik är otillräcklig. Med riktade stöd kan staten hjälpa dem som har störst behov, i stället för att lägga miljardbelopp på breda skattesänkningar med svag träffsäkerhet. Ett sådant stöd är mer rättvist och mer träffsäkert och kan utformas så att det lindrar hushållens kostnader utan att samtidigt öka Sveriges fossilberoende. Nationell elbilsoffensiv Sverige behöver kraftigt öka takten i elektrifieringen. Om fler hushåll hade haft råd att byta till elbil hade färre varit sårbara för dagens prischocker på bensin och diesel, samtidigt som utsläppen hade varit lägre. I stället har omställningen bromsats upp av regeringen. Miljöpartiet vill se en nationell elbilsoffensiv med rättvisa stöd för köp och leasing av nya och begagnade elbilar, för att säkerställa att alla ska ha råd att byta till elbil. Janine Alm Ericson (MP) Annika Hirvonen (MP) Linus Lakso (MP) Leila Ali Elmi (MP) Nils Seye Larsen (MP) Malte Tängmark Roos (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4086 av Leila Ali Elmi m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:215 Tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare – en ny lag om bosättning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att etableringsboende ska kunna erbjudas med större flexibilitet utifrån individuella behov och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare i den del det avser 13 § första stycket 1 och 2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att stärka rättssäkerheten och skyddet för den enskilde i etableringsboendet, genom möjlighet till besittningsskydd, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ett tydligt barnperspektiv ska genomsyra lagstiftningen och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringen föreslår ett nytt system för bosättning av nyanlända där etableringsboendet tidsbegränsas och villkoras. Förslaget innebär ett skifte från ett mer öppet ansvar till ett system där boendet är tillfälligt och kopplat till krav på individen. Regeringen föreslår att en nyanländ som tagits emot efter anvisning som huvudregel endast ska ha rätt till boende i 36 månader, att rätten till boende i vissa fall ska kunna upphöra i förtid och att etableringsboenden inte ska omfattas av besittningsskydd. Trygghet och stabila villkor är grunden för etablering Miljöpartiet delar inte regeringens syn på vad som skapar en god etablering. Integration börjar med trygghet, stabila levnadsförhållanden och reella möjligheter att komma in i arbete, utbildning och samhällsliv. Etableringsinsatser behöver vara individanpassade, kunna pågå olika länge beroende på människors skilda förutsättningar och utformas med ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Språk, praktik, utbildning och matchning mot arbetsmarknaden ska stärkas, inte undergrävas av boendeosäkerhet. Remisskritiken visar riskerna med tidsbegränsat och villkorat boende Flera tunga remissinstanser riktar allvarlig kritik mot centrala delar av förslaget. Diskrimineringsombudsmannen avstyrker införandet av en generell tidsgräns och pekar på att detta riskerar att leda till ökad hemlöshet, trångboddhet och försämrad etablering. Myndigheten lyfter även att förslaget kan få diskriminerande konsekvenser, särskilt för kvinnor, och att kopplingen mellan boende och villkorade krav väcker rättssäkerhets­problem. IFAU avstyrker den villkorade rätten till etableringsboende i dess nuvarande utformning och framhåller att en sådan åtgärd kan försvåra långsiktig etablering och stabil livsföring, särskilt i hushåll med barn. Akademikerförbundet SSR, som organiserar yrkesverksamma inom socialt arbete, betonar att etablering på arbetsmarknaden förutsätter stabila levnadsförhållanden. Förbundet varnar för att tidsbegränsade och osäkra boendelösningar riskerar att mot­verka just den etablering som reformen syftar till att stärka. De lyfter även vikten av ett tydligt barnperspektiv, där kontinuitet i boende och skolgång är avgörande. Förslaget riskerar att öka otryggheten och drabba utsatta grupper Mot denna bakgrund framstår regeringens förslag som otillräckligt underbyggt. Att införa en fast tidsgräns utan tillräcklig hänsyn till individuella förutsättningar riskerar att skapa otrygghet snarare än integration. Vidare innebär förslaget att rätten till boende villkoras på ett sätt som kan få långt­gående konsekvenser för redan utsatta grupper. Det finns en uppenbar risk att människor förlorar sitt boende utan att ha realistiska möjligheter att ordna ett nytt, vilket kan leda till ökade sociala problem och högre kostnader för kommunerna. Särskilt allvarligt är att barn riskerar att drabbas av upprepade flyttar och bristande stabilitet. Ett tydligt barnperspektiv måste därför genomsyra lagstiftningen. Sammantaget bör ett mer flexibelt system utvecklas, där individens förutsättningar, rättssäkerhet och barns behov står i centrum. Leila Ali Elmi (MP) Janine Alm Ericson (MP) Annika Hirvonen (MP) Nils Seye Larsen (MP) Malte Tängmark Roos (MP)

Vansinneskörningar är ett omfattande och allvarligt problem i flera svenska städer, inte minst i min hemkommun Malmö. I en interpellationsdebatt med mig den 4 november meddelade justitieminister Gunnar Strömmer att den nya lagen om informationsutbyte mellan myndigheter som började gälla den 1 december 2025 skulle innebära att kommuner som Malmö stad skulle få möjlighet att dela med sig av information från så kallade bullerkameror till polisen. Detta var en välkommen förändring, och Gunnar Strömmer lyfte fram det som en viktig åtgärd för att stärka möjligheterna att utreda, förebygga, förhindra och upptäcka den här typen av brottslighet. En ny rättslig analys från Malmö stad konstaterar dock att trots att kommunen nu får dela med sig av information över antalet bulleröverträdelser, hastighetsöverträdelser och andra uppgifter om problematiken från bullerkamerorna till polisen, vilket båda parter uppskattar och ska använda sig av, får kommunen med gällande lagstiftning inte samla in personuppgifter i form av bilars registreringsnummer eller koppla dessa till trafiköverträdelser. För detta skulle det krävas ytterligare lagändringar som medger att kommuner får lov att genomföra trafikövervakning i detta syfte och samla in personuppgifter. Analysen konstaterar också att även om Malmö stad hade fått dela uppgifter om överträdelser med Polismyndigheten hade lagföring av överträdelser inte varit möjlig med nuvarande lagstiftning, då straffrättsligt ansvar för exempelvis hastighetsöverträdelser och andra förseelser i trafikmiljö som hänger samman med förarens körbeteende faller på fordonets förare, inte fordonets ägare. Polismyndigheten hade därmed inte haft nytta av uppgifter om vilket fordon som kört för fort eller bullrat för det specifika syftet att lagföra överträdelsen. För att kunna använda uppgifterna skulle lagstiftningen gällande det straffrättsliga ansvaret behöva ändras så att detta faller på fordonets ägare, och inte som i dag på föraren. Med anledning av att regeringens främsta, och hittills enda, åtgärd mot vansinneskörningarna inte tycks få avsedd effekt vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer: Kommer ministern att ta initiativ till ytterligare lagändringar som gör det möjligt för kommuner och polisen att samverka för att bötfälla bilister med hjälp av datan från så kallade bullerkameror?

Motion till riksdagen 2025/26:4061 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:199 Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda en mer långtgående skyldighet att ta emot kontanter, inklusive för offentligrättsliga tjänster samt tjänster av offentligrättslig karaktär, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en plan för hur skyldigheten att ta emot kontanter kan förenas med ändamålsenlig tillsyn och sanktioner och tillkännager detta för regeringen. Motivering I proposition 2025/26:199 Åtgärder för att stärka kontanternas funktionssätt föreslår regeringen att kontanternas funktion som betalningsmedel ska stärkas genom krav på kontantacceptans i livsmedelsbutiker och apotek samt utökade skyldigheter för kredit­institut att tillhandahålla kontantinsättningar för konsumenter och behovsanpassade tjänster för växelhantering och dagskasseinsättning för företag. Regeringen utgår från bedömningen att kontanter även fortsättningsvis behöver fungera som betalningsmedel, särskilt vid betalning för varor och tjänster av den mest grundläggande karaktären. Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att kontanternas ställning som betalnings­medel behöver värnas. Partiet delar även uppfattningen att det ska vara möjligt att betala kontant i livsmedelsbutiker och apotek, eftersom dessa tillhandahåller varor och tjänster av grundläggande betydelse. Regeringen konstaterar själv att kontanter är viktiga för beredskapen, för inklude­ringen och för personer som av olika skäl inte kan använda digitala betalmedel, men väljer ändå att begränsa kontantkravet till livsmedelsbutiker och apotek. Samtidigt framgår det av propositionen att flera remissinstanser, däribland Funktionsrätt Sverige, Konsumentverket, Myndigheten för delaktighet, MSB, Riksbanken och Säkerhets­polisen, anser att tillämpningsområdet behöver breddas så att fler områden eller varor omfattas. Vidare framgår att kontantacceptansen redan i dag är relativt hög inom de områden regeringen väljer att reglera. Regeringen anger att dagligvaruhandeln redan i mycket hög grad accepterar kontanter och att kontantbetalning på apotek bedöms vara tämligen väl fungerande. Miljöpartiet vill därför se en utredning om införandet av skyldighet att ta emot kontanter i offentlig verksamhet, liksom en skyldighet för myndigheter, eller den som utövar myndighet och tillhandahåller tjänster av offentligrättslig karaktär, att ta emot kontanter vid bemannade försäljningsställen. Regeringen avstår uttryckligen från att förena skyldigheten att ta emot kontant­betalning med tillsyn eller sanktioner. Regeringen konstaterar också att skyldigheten inte motsvaras av någon rättighet för konsumenten i det enskilda fallet. Lagrådet slår fast att den nya lagen är verkningslös och avstyrker därför den delen av förslaget. Miljöpartiet delar Lagrådets bedömning och vill att en framtida reglering ska kompletteras med en tydlig ordning för tillsyn och sanktioner. Kontanternas betydelse för beredskap och delaktighet Kontanter fyller en viktig funktion i beredskapshänseende, och betalningssystemet behöver flera olika betalsätt som fungerar även vid störningar. Propositionen beskriver hur Riksbanken tillsammans med marknadsaktörer arbetar för offlinebetalningar med kort vid störningar, men detta ersätter inte behovet av fungerande kontanter. Kontanter är tvärtom ett av de få betalmedel som kan användas direkt när digital infrastruktur, internet eller elförsörjning fallerar. Detta ligger också i linje med Riksbankens rekommendationer till hushållen. I mars 2026 rekommenderade Riksbanken att hushåll bör ha ca 1 000 kronor i kontanter per vuxen hemma som riktmärke för betalningsberedskap, och betonade att allmänheten bör ha flera sätt att kunna betala vid störningar. Om kontanter ska utgöra ett verkligt beredskapsverktyg menar Miljöpartiet att det bör utredas om lagkravet bör stanna vid mat och läkemedel. Det kan finnas behov av att låta även andra samhällsviktiga varor och tjänster omfattas. SPF Seniorerna har pekat på att livsnödvändiga varor i praktiken också omfattar exempelvis drivmedel, kollektiv­trafik och kläder. Kontanter är också avgörande för människor som är digitalt begränsade. Propositionen anger att nästan en tredjedel av de tillfrågade uppger att de inte skulle klara sig utan kontanter i dagens samhälle, och att äldre i högre grad än yngre värnar kontanterna. Regeringen framhåller vidare att kontanter kan vara ett mer lättillgängligt betalningsmedel för personer som inte kan använda digitala betalsätt, t.ex. när någon behöver hjälp av en annan person för att handla. Utred en mer långtgående skyldighet att ta emot kontanter Miljöpartiet vill därför se en utredning av om skyldigheten att ta emot kontanter bör utvidgas till fler verksamheter än regeringen föreslår. Flera remissinstanser efterlyser redan en bredare reglering. Regeringen avvisar detta med hänvisning till att frågan bör prövas sektor för sektor och att det inte ryms inom lagstiftningsärendet. Miljöpartiet anser att det redan är klarlagt att kontanternas funktion är hotad, att beredskapsskäl talar för kontanter och att många människor fortfarande är beroende av dem. Mot denna bakgrund krävs en mer sammanhållen strategi än den som nu föreslås. Detta gäller även offentliga tjänster. I propositionens promemoria presenteras ett förslag om en skyldighet för vissa offentligrättsliga tjänster att ta emot kontanter, men regeringen väljer att inte gå vidare med detta. Samtidigt konstateras att flera remissinstanser tillstyrkte eller inte hade något att invända mot ett sådant förslag. Inför tillsyn och sanktioner för skyldigheterna Propositionen anger uttryckligen att det inte ska finnas någon tillsynsstruktur för butiker och apotek och att företagen själva ska avgöra när och hur skyldigheten ska uppfyllas. Det framgår även att lagen inte ger den enskilde konsumenten någon rättighet att kräva kontant betalning i det enskilda fallet. Lagrådet konstaterar att lagen saknar tillsyn och sanktioner, att den inte ger konsumenten en motsvarande rättighet, och att den därför blir verkningslös. Om riksdagen vill skapa en faktisk skyldighet att ta emot kontanter måste den skyldigheten också vara möjlig att kontrollera och upprätthålla. Miljöpartiet anser därför att ett framtida lagförslag ska kompletteras med tydlig tillsyn och sanktioner. Regeringen visar i samma proposition att den förmår konstruera sådana ordningar för kreditinstitutens kontanttjänster. Där finns tillsyn genom Post- och telestyrelsen och, i vissa delar, ingripanden från Finansinspektionen. Men för butikernas och apotekens kontantmottagning saknas motsvarande verktyg. Det gör lagstiftningen inkonsekvent och i praktiken huvudsakligen symbolisk. Bredare analys av kostnader och incitament Miljöpartiet anser också att propositionens konsekvensanalys är otillräcklig. Regeringen bedömer att skyldigheten för livsmedelsbutiker och apotek inte leder till ökade kostnader, eftersom kontantacceptansen redan är hög. Samtidigt anser flera remiss­instanser att konsekvensanalysen brister, bl.a. när det gäller kostnader och praktiska följder. Propositionen visar dessutom att flera banker under lång tid har minskat sin egen kontanthantering och att inget av de kreditinstitut som omfattas av dagens skyldigheter erbjuder dessa tjänster i egen regi vid egna kontor. Janine Alm Ericson (MP) Leila Ali Elmi (MP) Nils Seye Larsen (MP) Malte Tängmark Roos (MP) Annika Hirvonen (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4052 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:210 Bidragsspärr och sanktionsavgift i socialförsäkringen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår propositionen i sin helhet. Motivering – trygghetssystemen ska bygga på tillit och rättssäkerhet Regeringens förslag innebär ett omfattande och problematiskt skifte mot ett mer repressivt system i socialförsäkringen. Det sker utan att tillräckliga rättssäkerhets­garantier finns på plats och trots tydlig kritik från Riksrevisionen (RiR 2026:4), Inspektionen för socialförsäkringen (rapport 2025:8) och flera centrala remissinstanser. Mot denna bakgrund anser Miljöpartiet att propositionen bör avslås i sin helhet. Socialförsäkringen är en central del av den svenska välfärdsmodellen. Den ska ge ekonomisk trygghet vid sjukdom, funktionsnedsättning och föräldraskap. För att systemet ska fungera krävs hög legitimitet men också att människor kan känna tillit till att de behandlas rättvist och rättssäkert. Regeringen föreslår i propositionen Bidrags­spärr och sanktionsavgift i socialförsäkringen ett nytt system med administrativa sanktioner. Förslaget innebär att Försäkringskassan ska kunna besluta om sanktions­avgifter när enskilda lämnar oriktiga uppgifter eller brister i sin uppgiftsskyldighet. Vid upprepade överträdelser ska myndigheten även kunna besluta om bidragsspärr, vilket innebär att en individ under en viss tid stängs av från rätten till ersättning. Syftet är enligt regeringen att möjliggöra snabbare och fler reaktioner än i dag samt att stärka socialförsäkringens legitimitet och motverka felaktiga utbetalningar. Miljöpartiet delar uppfattningen att felaktiga utbetalningar ska motverkas. Men det måste ske på ett sätt som värnar rättssäkerheten och inte riskerar att drabba människor som inte har gjort sig skyldiga till medvetet fusk. Ett systemskifte som sänker rättssäkerheten Förslaget innebär ett tydligt systemskifte. Sanktioner som i dag i stor utsträckning hanteras inom det straffrättsliga systemet, med höga krav på bevisning och rättssäker prövning i domstol, flyttas till ett administrativt system där Försäkringskassan, och i förekommande fall Pensionsmyndigheten, själv utreder och beslutar om sanktioner. Detta sänker tröskeln för ingripanden mot enskilda personer. Sanktionsavgifter ska kunna tas ut även i situationer där uppsåt inte är tydligt fastställt på samma sätt som i brottmål. Det innebär en påtaglig risk för att människor drabbas av sanktioner trots att de gjort sitt bästa för att följa regelverket. Sanktionsavgiften föreslås uppgå till 25 procent av det återkrävda beloppet, med ett minimibelopp på några tusen kronor och ett tak på omkring 70 000 kronor. Avgiften tas ut utöver återkravet och kan därmed få mycket betydande ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Detta förstärker de ekonomiska riskerna för den enskilde och gör konsekvenserna av felbedömningar eller otydliga regelverk särskilt allvarliga. Miljöpartiet anser att detta strider mot grund­läggande rättsstatliga principer. Införs trots allvarliga brister i dagens system Riksrevisionen har i sin granskning (RiR 2026:4) visat på betydande brister i Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens återkravsverksamhet. Det handlar bl.a. om brister i bedömningen av skuld, eftergift och rättslig kvalitet i besluten. Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har i rapporten Rättsliga brister i återkrav? En granskning av Försäkringskassans återkravshandläggning av sjukpenning och föräldrapenning (2025:8) pekat på att i 59 procent av de granskade ärendena är bedömningarna inte rätts­ligt underbyggda eller saknar underlag. I 54 procent av alla ärenden saknas dessutom en tydlig motivering till varför en utbetalning bedömts som felaktig eller vad den enskilde påstås ha gjort för fel. Detta innebär att människor redan i dag riskerar att drabbas av felaktiga eller oproportionerliga krav. Att i detta läge införa ytterligare sanktionsmöjligheter, utan att först åtgärda de befintliga bristerna, är enligt Miljöpartiet ansvarslöst. Rättssäkerheten måste stärkas innan nya sanktioner införs – inte tvärtom. Miljöpartiet har av den anledningen tidigare yrkat på ett nödstopp för återkrav av assistansersättning, där detta är ett stort problem. Miljöpartiet menar också att återkrav endast ska kunna göras om bedrägeri eller medvetet fusk kan styrkas. Det sistnämnda förslaget förespråkas även av ISF. Sanktionsavgifter riskerar att slå fel Flera remissinstanser, däribland Diskrimineringsombudsmannen, har varnat för att sanktionsavgifterna riskerar att få diskriminerande effekter. Personer med funktions­nedsättning, särskilt kognitiva svårigheter, kan ha svårare att förstå och uppfylla de krav som ställs. Organisationer som DHR och FUB lyfter att dessa grupper riskerar att drabbas oproportionerligt hårt – inte på grund av fusk, utan på grund av systemets komplexitet. Även Jämställdhetsmyndigheten pekar på att kvinnor, som oftare har kontakt med socialförsäkringen, kan påverkas i större utsträckning. Miljöpartiet anser att ett system som riskerar att slå systematiskt hårdare mot redan utsatta grupper inte kan accepteras. Bidragsspärr – en oproportionerlig och riskfylld åtgärd Bidragsspärren utgör en särskilt ingripande del av förslaget. Den innebär att en person, efter upprepade överträdelser, kan stängas av från ersättning under en viss tid. För många människor är socialförsäkringen avgörande för den grundläggande försörjningen. Att stängas av från ersättning kan leda till allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser, inklusive ökad fattigdom och ohälsa. Miljöpartiet anser att bidragsspärren i praktiken har karaktär av en straffrättslig sanktion, men utan motsvarande rättssäkerhetsgarantier. I ett system där rättssäkerheten redan ifrågasätts är detta särskilt problematiskt. Flera remissinstanser, däribland Socialstyrelsen och TCO, har också lyft riskerna för negativa konsekvenser för individers försörjning och hälsa. Förtroendet för välfärden riskerar att urholkas Regeringen framhåller att förslaget ska stärka legitimiteten i socialförsäkringen. Miljöpartiet bedömer att effekten riskerar att bli den motsatta. Ett system där människor riskerar sanktioner trots att de inte avsiktligt gjort fel riskerar att skapa rädsla och osäkerhet. Det kan leda till att människor avstår från att söka ersättning de har rätt till. Det undergräver tilliten till välfärden. Fel väg framåt Miljöpartiet menar att arbetet mot felaktiga utbetalningar måste utgå från rättssäkerhet, tydliga regler och god information till den enskilde. I stället för att införa nya sanktioner bör regeringen prioritera att: 1) stärka rättssäkerheten i handläggningen, 2) åtgärda bristerna i återkravssystemet, 3) förenkla regelverken och 4) säkerställa att sanktioner endast riktas mot medvetet fusk. Att införa ett repressivt sanktionssystem ovanpå ett redan bristfälligt system riskerar att skapa större problem än det löser. Nils Seye Larsen (MP) Leila Ali Elmi (MP) Janine Alm Ericson (MP) Annika Hirvonen (MP) Malte Tängmark Roos (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4051 av Malte Tängmark Roos m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:201 Reformerat försörjningsstöd – bidragstak och ökade möjligheter till arbete Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:201 i dess helhet. Motivering Regeringen föreslår i propositionen ett bidragstak inom försörjningsstödet samt en rad andra förändringar som sägs syfta till att stärka drivkrafterna till arbete. Förslagen omfattar bl.a. en ny modell för riksnormen, begränsningar för kommuner att lämna försörjningsstöd utöver riksnormen, en begränsningsregel för större hushåll, skärpta villkor för personer med nedsatt arbetsförmåga, inskränkningar i rätten till bistånd vid andrahandsboende samt krav på laglig vistelse i Sverige för rätt till ekonomiskt bistånd. Propositionen innebär därmed inte en avgränsad justering av enskilda regler, utan ett principiellt skifte i synen på försörjningsstödet och på det yttersta skyddsnätets funktion. Miljöpartiet anser att regeringens förslag går i fel riktning. Försörjningsstödet är välfärdssystemens yttersta skyddsnät. Det ska träda in när andra system inte räcker, inte användas som ett verktyg för att pressa människor djupare in i fattigdom. Regeringens proposition utgår från antagandet att lägre bistånd automatiskt leder till högre syssel­sättning. Men både utredningen, Finanspolitiska rådet och en lång rad remissinstanser pekar på att antagandet har svagt eller inget stöd i forskning och att de positiva effekterna på sysselsättningen snarare bedöms som osäkra och mycket begränsade. Samtidigt varnar remissinstanser för ökade risker för barnfattigdom, social utsatthet och kriminalitet, sämre skolresultat, försämrad jämställdhet, sämre integration samt ökade kostnader i andra delar av välfärden. Det här är inte en reform som sätter människor i arbete. Det är en fattigdomslinje, inte en arbetslinje. Det är också anmärkningsvärt att propositionen motiveras med att bryta ett växande ”bidragsberoende”, samtidigt som mottagandet av ekonomiskt bistånd ligger på historiskt låga nivåer. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar att mottagandet av ekonomiskt bistånd år 2023 låg på den lägsta uppmätta nivån (2,5 procent av befolk­ningen) sedan myndigheten började inhämta statistik 1990 (8 procent av befolkningen). Problemet i dag är alltså inte att allt fler lever på försörjningsstöd. Problemet är att allt fler människor lever i fattigdom – 729 000 enligt SCB:s senaste mätning – samtidigt som andra trygg­hetssystem brister och människor därför tvingas söka hjälp hos social­tjänsten när sjuk­försäkring, arbetsmarknadspolitik eller etableringsinsatser inte fungerar. Regeringen hävdar att reformen behövs för att värna systemets legitimitet och samhällskontraktet. Miljöpartiet menar tvärtom att tilliten till välfärden undergrävs när regeringen svartmålar människor i ekonomisk utsatthet och gör det yttersta skyddsnätet svagare trots att mottagandet redan minskar. Finanspolitiska rådet har konstaterat att svaga arbetsincitament inom ekonomiskt bistånd som högst berör några tusen personer och att en sänkning av biståndet för denna grupp skulle innebära en omprövning av vad som utgör en skälig levnadsnivå. Regeringen går ändå vidare med en nedskärningslinje som i huvudsak träffar barnfamiljer. Det är fel väg. I en tid när barns psykiska ohälsa, skolstress och ekonomiska utsatthet redan ökar behövs mer trygghet, inte mindre. Fattigdomen fördjupas i stället för att bekämpas Regeringens förslag riskerar att fördjupa den ekonomiska utsattheten för människor som redan lever med mycket små marginaler. Propositionen medger själv att förslagen på kort sikt minskar den ekonomiska standarden för den tiondel som har lägst ekonomisk standard. Trots det går regeringen vidare utan att kunna visa att förslagen faktiskt leder till varaktigt högre sysselsättning. Miljöpartiet menar att staten inte ska möta växande fattigdom med att sänka golvet i det yttersta skyddsnätet. Det gäller inte minst riksnormen. Riksnormen infördes för att ge en enhetlig miniminivå för skäliga vardagsutgifter och för att människor inte ska vara beroende av kommunal ekonomi eller politisk majoritet för att få det. Tanken var att normen skulle bygga på Konsumentverkets underlag och justeras utifrån verkliga kostnadsförändringar. Över tid har den kopplingen försvagats och riksnormen urholkats. Utredningen visar att riksnormen i flera typhushåll ligger tydligt under Konsument­verkets referensvärden för motsvarande kostnader. Det betyder att normen redan i dag inte fullt ut svarar mot vad som krävs för en rimlig vardag. I det läget borde regeringen ha stärkt riksnormens legitimitet och träffsäkerhet. I stället används reformen för att öppna för ytterligare begränsningar. Regeringens förslag avviker från utredningens modell för riksnorm genom att föreslå att den inte bör ligga på samma nivåer som Konsumentverkets beräknade hushålls­kostnader. För Miljöpartiet är det avgörande att riksnormen återknyts till sitt ursprungliga syfte: att säkra en skälig levnadsnivå. En modernisering av riksnormen får inte bli ett verktyg för nedskärningar, bidragstak och minskad möjlighet till individuella tillägg. Det är också därför remisskritiken är så omfattande. Rädda Barnen, Funktionsrätt Sverige, Jämställdhetsmyndigheten, Myndigheten för delaktighet, Socialstyrelsen, Sveriges Stadsmissioner och flera andra aktörer pekar på att riksnormen måste spegla både prisutvecklingen och samhällsutvecklingen, att skalfördelar i stora hushåll riskerar att överskattas och att begränsningar i möjligheten att lämna bistånd utöver riksnormen hotar den individuella prövningen och skyddet för särskilt utsatta grupper. En riksnorm som inte längre säkrar en skälig levnadsnivå uppfyller inte sitt syfte. Barn ska inte betala priset för regeringens symbolpolitik Miljöpartiet anser att propositionens mest allvarliga brist är att den i praktiken vältrar över kostnaden på barn. Barnets bästa ska vara en primär övervägning i alla beslut som rör barn, men regeringens proposition lever inte upp till det kravet. De förslag som läggs fram träffar en liten grupp hushåll, men en mycket stor grupp barn. En tredjedel av alla barn i biståndshushåll skulle drabbas av förslaget, medan bara 6,6 procent av de vuxna biståndsmottagarna berörs, baserat på beräkningar som Malmö stad har gjort. Det är i grunden ett allvarligt politiskt vägval. Rädda Barnen, Socialstyrelsen, Svenska kyrkan, Röda Korset och flera andra remiss­instanser varnar för att förslagen riskerar att stå i strid med barnkonventionen och att barns rätt till social trygghet och skälig levnadsstandard försvagas. Regeringen föreslår att barn i stora familjer ska klara sig på mindre därför att deras familjer antas kunna köpa storpack, återanvända mer och anpassa sin konsumtion ytterligare. Men hushåll som lever på försörjningsstöd anpassar redan sin konsumtion till det yttersta. Social­styrelsen framhåller att det är svårt att förutsätta att sådana fördelar finns för alla barn i stora familjer. Rädda Barnen varnar för att skalfördelarna överskattas och att barn i större hushåll därmed riskerar olika ekonomiska förutsättningar beroende på hur många syskon de har. Att bygga lagstiftning på antagandet att barn kan ärva mer, dela mer och avstå mer är inte en hållbar politik. Det riskerar i stället att öka barnfattigdomen, förstärka segregationen och försämra barns uppväxtvillkor. Regeringen medger själv att förslagen kan få negativa ekonomiska konsekvenser för barn, men menar att detta gäller innan föräldrarna börjar arbeta. Ett sådant resonemang bygger på osäkra antaganden om att föräldrar faktiskt kommer att få arbete och att detta sker snabbt nog för att barn inte ska drabbas. Det är inte en ansvarsfull grund för lag­stiftning. Barnets bästa ska vara en primär övervägning, inte ett villkorat efterhands­löfte. Lås inte fast kvinnor och förstärk ojämlikhet Miljöpartiet ser med stor oro på konsekvenserna för jämställdheten. Särskilt ensam­stående kvinnor med barn riskerar att drabbas hårt. Jämställdhetsmyndigheten menar att det finns brister i utredningens jämställdhetsanalys. Regeringens egen konsekvensanalys har likaså allvarliga brister. Den konstaterar att fler kvinnor än män berörs av begräns­ningen för flerbarnshushåll, eftersom 92 procent av de ensamstående bistånds­mottagarna med fler än tre barn – är kvinnor. Att nästan hela den grupp som berörs av denna del av reformen utgörs av kvinnor borde vara en tydlig varningssignal om att förslaget slår mycket snett mot jämställdheten. Jämställdhetsmyndigheten varnar också för att begränsningar i försörjningsstödet kan öka kvinnors ekonomiska beroende av en partner och därmed också öka risken för våld i nära relationer, inklusive ekonomiskt våld. Ekonomisk självständighet är ofta en förut­sättning för att kunna lämna en våldsam relation. Det är en mycket allvarlig invändning som regeringen inte bemöter. Regeringen skriver i stället i sin konsekvensanalys att förslagen inte har några tydliga effekter på annat än ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. En politik som medvetet försämrar kvinnors ekonomiska trygghet kan dock inte anses sakna betydelse för andra jämställdhetspolitiska mål, såsom att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Även integrationsperspektivet är allvarligt eftersatt. Regeringen hävdar att förslagen på sikt kan bidra till ökad integration eftersom utrikes födda är överrepresenterade bland mottagare av ekonomiskt bistånd. Men flera remissinstanser pekar på motsatsen. Diskrimineringsombudsmannen framhåller att förslagen kan innebära missgynnande med samband till etnisk tillhörighet och att det finns en risk för diskriminering. Förslaget som begränsar försörjningsstöd till hushåll med fyra eller fler barn riktar sig särskilt mot utrikes födda, som utgjorde 89 procent av denna grupp 2024. Sveriges Stadsmissioner betonar att människor med försörjningsstöd i regel vill försörja sig själva genom arbete, men att de verkliga hindren är utbildningsnivå, språkkunskaper och diskriminering på arbetsmarknaden. Att möta sådana hinder med sänkta nivåer i försörjningsstödet är inte integrationspolitik. Det är ansvarsförskjutning. Personer med funktionsnedsättning ska mötas med stöd, inte med hårdare villkor Personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga hör till dem som riskerar att drabbas särskilt hårt av propositionen. Myndigheten för delaktighet konstaterar att utredningen inte har genomfört någon samlad analys av vilka konsekvenser förslagen kan få för personer med funktionsnedsättning, trots att nästan två av tio arbetslösa biståndsmottagare har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. MFD bedömer att flera av förslagen kan leda till försämrat stöd och därmed också försämrade möjligheter att delta i samhälls- och arbetslivet på jämlika villkor, och därmed inte är förenlig med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Funktionsrätt Sverige avstyrker också centrala delar av förslagen. Organisationen pekar på att människor ofta söker försörjningsstöd därför att andra samhällsstöd har blivit mer restriktiva, exempelvis sjukförsäkringen. När regeringen då väljer att strama åt även det yttersta skyddsnätet, drabbar det människor som redan har få eller inga andra vägar till inkomst. Det gäller inte minst dem som vill arbeta men möter diskriminering, otill­gäng­liga arbetsplatser eller bristande stöd. Socialstyrelsen framhåller dessutom att det för vuxna kan finnas fler situationer än dem utredningen nämner där försörjningsstöd över riksnormen är motiverat, t.ex. för personer med funktionsnedsättning. När regeringen samtidigt vill begränsa möjligheten att lämna bistånd utöver riksnormen riskerar det därför att slå särskilt hårt mot just denna grupp. En reform som påstås stärka möjligheten till arbete får inte utformas så att människor med dokumenterat sämre förutsättningar får ett sämre skydd än i dag. Kommunerna ska inte målas in i en högerpolitisk tvångströja Lagförslaget innebär en tydlig inskränkning i den kommunala självstyrelsen. Regeringen vill begränsa kommunernas möjlighet att lämna försörjningsstöd utöver riksnormen och styra mer av den praktiska tillämpningen från nationell nivå. Det här är ännu ett exempel på hur högerregeringen väljer att begränsa kommunernas handlingsutrymme i stället för att ge dem verktyg att lösa verkliga problem. SKR och en stor andel av remiss­instanserna motsätter sig detta. Levnadskostnader ser olika ut i olika delar av landet, och social­tjänstens uppdrag bygger på att individuella behov ska kunna prövas. När staten både underlåter att säkerställa ett tillräckligt starkt nationellt golv och samtidigt begränsar kommunernas möjlighet att kompensera för det, blir resultatet ökad otrygghet för människor i ekonomisk utsatthet. Regeringen tvingar därmed kommunerna att följa en nationell högerpolitisk linje i stället för att ge utrymme för lokalt ansvars­tagande och individuella bedömningar. Malte Tängmark Roos (MP) Leila Ali Elmi (MP) Janine Alm Ericson (MP) Annika Hirvonen (MP) Nils Seye Larsen (MP) Ulrika Westerlund (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:3980 av Janine Alm Ericson m.fl. (MP) med anledning av skr. 2025/26:152 Riksrevisionens rapport om Statens fastighetsverks fastighetsförvaltning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt ska utreda och återkomma med förslag till en reformerad beräkningsmodell för Statens fastighetsverks (SFV) avkastningskrav och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska ta fram en ny, ändamålsenlig modell för hyressättning av kulturfastigheter och fastigheter med kulturell verksamhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringens uppdrag till SFV när det gäller fastighetsbeståndet ska omprövas så att kulturens och kulturarvets värden ges företräde, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Riksrevisionen har granskat Statens fastighetsförvaltning genom Statens fastighetsverk (SFV). De huvudsakliga slutsatserna av granskningen är att det trots en övergripande effektiv förvaltning finns brister i regeringens styrning. Riksrevisionen påpekar brister i beräkningsmodellen för SFV:s avkastningskrav, kring myndighetskapitalets användning, finansieringen av de s.k. bidragsfastigheterna samt anpassningen av fastighetsbeståndet avseende avyttringar och förvärv av fastigheter. Regeringens svar på rapporten inbegriper inga konkreta åtgärder på någon av Riks­revisionens anmärkningar utöver sådant som redan vidtagits. Mot bakgrund av de identifierade bristerna bör regeringen återkomma med tydliga och verkningsfulla förslag. Det finns ett omedelbart behov av åtgärder för att minska riskerna såväl för kulturarvet som för verksamheter som är beroende av statliga kulturfastigheter. När taket rasade in på Naturhistoriska riksmuseet blev bristerna i styrningen av kultur­fastigheter tydliga. Den tidigare kostnadsbaserade hyresmodellen för de fem stora kulturinstitutionerna i Stockholm har avskaffats och ersatts av en intäktsjusterad marknads­hyra. Det är ännu oklart vilka konsekvenser denna modell får för verksam­heterna och om den är ändamålsenlig. Miljöpartiet har tidigare förespråkat en modell där kostnader för hyra och underhåll i sin helhet bärs av fastighetsägaren, med ett tydligt uppdrag att tillhandahålla ändamåls­enliga lokaler. En sådan ordning skulle klargöra ansvarsfördelningen mellan fastighets­förvaltning och kulturverksamhet, både i budgetprocessen och i myndighetsstyrningen. Oavsett modell kvarstår faktum: kostnaderna måste bäras. Regeringen har ännu inte aviserat någon nivåhöjning av anslagen till berörda myndigheter, trots tydliga indika­tioner på underfinansiering. För att möjliggöra långsiktig planering bör regeringen åter­komma med en plan för finansiering av hyrorna för de fem stora kulturinstitutionerna i Stockholm samt till berörda världskulturmuseer. Hyressättningen bör även ses över för andra kulturfastigheter och fastigheter med kulturell verksamhet. Syftet bör vara att skapa en mer ändamålsenlig och transparent modell som säkerställer kulturens och kulturarvets långsiktiga förutsättningar. Riksrevisionen pekar också på att SFV:s myndighetskapital är omfattande. Samtidigt planeras kraftiga hyreshöjningar, såsom den föreslagna höjningen om 57 procent för Etnografiska museet i Stockholm. Detta riskerar att leda till nedläggningar, däribland av Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Regeringen bör därför skyndsamt presentera en finansiell lösning som säkerställer att dessa verksamheter kan fortsätta. Vidare bör avkastningsmodellen reformeras så att SFV inte ges incitament att höja hyrorna samtidigt som myndighetens kapital växer genom anslag. Nuvarande ordning innebär i praktiken en överföring av resurser från kulturverksamhet till fastighets­förvaltning, vilket är orimligt. Slutligen riktar Riksrevisionen kritik mot regeringens styrning av fastighets­beståndets omfattning. Någon tydlig strategi för kompletterande förvärv har inte presenterats, samtidigt som den s.k. avyttringslistan med kulturfastigheter har mött omfattande kritik. Regeringens uppdrag till SFV bör därför revideras så att bevarandet av kulturens och kulturarvets värden ges större tyngd. Janine Alm Ericson (MP) Mats Berglund (MP) Leila Ali Elmi (MP) Annika Hirvonen (MP) Nils Seye Larsen (MP) Malte Tängmark Roos (MP)