Ola Möller

Herr talman! Jag får alltid sänka bordet när Viktor Wärnick har stått i talarstolen före mig, och varje gång tänker jag: Nu sänker jag tonläget i debatten.

Jag är helt övertygad om att Viktor Wärnick lyssnade på hela anförandet. Då hörde han ordet stram. Det stämmer alltså inte att det nu skulle finnas någon skiftning eller så. I mitt anförande nämnde jag ordet stram fler gånger än orden balanserad och begränsad.

Vi har en stram migrationspolitik nu. Vi har en i huvudsak bra migrationspolitik just nu. Men det finns saker som behöver korrigeras. Det vi vänder oss mot är de obalanserade förslag som kommer framöver, det vill säga att man vill införa angiverilagar. Vi får se exakt vad det blir. Det kommer även oerhört drakoniska förslag, eventuellt kring bristande vandel, där det inte ska definieras vad det handlar om utan vara ganska flytande, och så vidare.

Det ligger ett antal förslag på bordet som riskerar att skapa något annat än en stram migrationspolitik. Det blir i stället, rakt upp och ned, en korkad migrationspolitik, som inte landar i att se till att ha ett lågt inflöde till landet utan som skadar människor som befinner sig i landet. Det vänder vi socialdemokrater oss mot. Det är därför det behöver vara begränsat och balanserat. Och det ska vara en stram linje. Det är inga oförenliga begrepp jag pratar om utan en helhet i politiken.

Viktor Wärnick kan alltså vara lugn i den delen, precis som ledamoten från Sverigedemokraterna. Han fick också svaret att migrationspolitiken ska vara stram.

När det gäller röda linjer, som jag förstår att Viktor Wärnick är ute efter, har jag varit tydlig här tidigare, så sent som i förra debatten, med att vi inte kommer att återgå till permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Vi kommer inte heller att acceptera att man vill ha lägre lönekrav än kollektivavtalsenliga löner, förutsatt att lönekravet är dispositivt. Vi kommer alltså inte att gå med på lönedumpning. Det är två tydliga röda linjer som vi kommer att ställa upp mot det regeringsalternativet, oavsett vilka partier som ingår i det.

Herr talman! I grund och botten bestämmer vi oss alltid för hur vi ska förhålla oss till politiska förslag när vi ser dem på bordet. Frågan om medborgarskap har varit en sådan fråga där vi inte visste exakt vad Tidöpartierna skulle föreslå. Från början var det nio års hemvisttid som låg på bordet, och sedan blev det åtta. Det blir omöjligt för oss att ta ställning till något innan vi har sett förslaget.

Detta gäller för övrigt också förslaget om bristande vandel. Den utredning som lades fram på bordet har sina förtjänster, och vi är alltid beredda att titta på goda politiska förslag. Men vi gör det alltid när propositionen ligger på bordet. I höstas hade vi inte sett en utredning, och då var vi ändå tvungna att förhålla oss öppna till frågan.

Låt mig gå vidare i frågan om medborgarskap. Man får skilja på hemvisttider och handläggning. Vi kommer att acceptera en förlängd hemvisttid. Det är rimligt. Vi förstår frågan om att uppvärdera det svenska medborgarskapet. Det har lagts fram fem utredningar om medborgarskap i riksdagen, och det har funnits mängder med tillfällen när man har valt att inte förlänga. Men vi har alltid försökt att nå enighet i en så viktig fråga. Det finns alltså grunder till att hemvisttiden inte har förlängts.

Däremot tycker vi att svensk förvaltning ska fungera väl. Att verket får kritik av Riksrevisionen för för långa handläggningstider, oavsett säkerhetsarrangemang, måste vi ta på allvar. Men då är det en resurs- och styrningsfråga. Då är det inte hemvisttiden det handlar om, utan det är en byråkratisk fråga: Hur hanterar vi handläggningen?

I det fallet är det märkligt att skicka tillbaka pengar från Migrationsverket och lägga dem på andra utgiftsposter. Det är fråga om ungefär 700 miljoner. Man skulle kunna ta en del av de pengarna till handläggningen. Det är styrningen av Migrationsverket som brister, inte att vi förlänger hemvisttiden i de fall som Sverigedemokraterna pratar om.

Herr talman! Mandatperioden börjar gå mot sitt slut, och en viss summering kan göras av den migrationspolitiska debatten. Det är tydligt att de reformer som Socialdemokraterna lade grunden för under föregående mandatperioder i stort har genomförts. Den omläggning av migrationspolitiken som skedde under ledning av Socialdemokraterna 2015–2016 har inneburit att den långsiktiga trenden har hållit i sig vad gäller det nedåtgående söktrycket till Sverige.

Kriget i Ukraina har såklart inneburit ett stort inflöde, men i övrigt har kurvan för skyddsbehövande pekat stadigt nedåt. Den strama migrationspolitiken har således haft effekt, vilket vi tycker är bra.

Under mandatperioden har Tidöpartiernas politik mött verkligheten. I detta möte har det blivit uppenbart att de reformer som utlovades 2022 inte har stått testet mot denna verklighet: Angiverilagarna har dragits tillbaka. Brottsoffer och sjuka skulle utvisas, men så ser det inte ut att bli. Inga undantag skulle göras, men plötsligt ska spårbytarna få en andra chans. Återvandringsbidraget har totalsågats och kostar väldigt mycket mer än det smakar, och när det orimliga i tonårsutvisningarna blev tydligt mjuknade till sist även de tuffaste pojkarna i Tidölaget. Verkligheten visade sig vara mer komplex än vad avtalsförfattarna på Tidö slott kunde föreställa sig.

För oss socialdemokrater är det här ett kvitto på att vår migrationspolitik ligger rätt. Den ska vara stram. Migrationen ska stå i relation till vår förmåga att klara integrationen. Arbetskraftsinvandringen ska ske då behov av kompetens finns och när detta behov har fastställts av en myndighet i samråd med arbetsmarknadens parter. Den som sköter sig, gör allting rätt och som har en stark anknytning till Sverige ska också få en ärlig chans att bli en del av vårt land. Den som däremot missköter sig grovt, som inte vill vårt land väl och som inte ens försöker integreras kan inte heller räkna med att få stanna.

Herr talman! Jag vill här passa på att kommentera det utskottsinitiativ som har lagts på socialförsäkringsutskottets bord av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Initiativet handlar i korthet om att inleda beredning vad gäller såväl pågående som avslutade fall av så kallade tonårsutvisningar. Vi socialdemokrater menar att en sådan beredning kan inledas eftersom statsministern har gjort offentliga utfästelser om att tonåringar inte ska utvisas förrän ventilen som bereds är på plats samt att de ungdomar som utvisas ur landet kan söka nya tillstånd.

För att hantera dessa frågor på ett riktigt sätt behöver en beredningsprocess inledas. Därför kommer vi att ställa oss bakom detta utskottsinitiativ. Vi hoppas att initiativet därigenom kan vinna en majoritet och att riksdagen tar tydlig ställning för att hantera frågan om tonårsutvisningar på ett rimligt, korrekt och sakligt sätt.

Herr talman! Den här balanserade och begränsade invandringen som vi socialdemokrater förordar har ett brett folkligt stöd. Svenska folket vill inte ha en migrationspolitik som kastar ut grannar, vänner och klasskompisar bara för att de råkar komma från ett annat land eller har en felaktig hudfärg. De vill att den som kommer hit och arbetar ska göra det på sjysta villkor och utan att skapa arbetslöshet i Sverige. Det finns ett starkt stöd för att alla som är här ska sköta sig.

Den socialdemokratiska linjen är på så sätt en välavvägd linje mellan Tidöpartiernas alltför repressiva politik – och faktiskt allt som oftast rent rasistiska retorik – och den liberala migrationspolitiken som MP, C och V för. Riktningen framåt kräver varken symbolpolitik eller tvära kast, utan den kräver ansvarstagande, respekt för rättsstaten och en fast förankring i verkligheten. Det är en migrationspolitik som håller över tid, som människor upplever som rättvis och som bidrar till sammanhållningen i vårt land. Det är därför Socialdemokraterna också fortsättningsvis kommer att stå upp för en stram men rimlig migrationspolitik, där ordning och reda förenas med medmänsklighet, där krav går hand i hand med möjligheter och där Sverige tar ansvar utan att ta på sig mer än det vi klarar av. Det är så vi bygger ett starkare, tryggare och mer sammanhållet Sverige.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 31, men jag står givetvis bakom samtliga våra reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Vi kommer inte att återinföra EBO – absolut inte. Det är en röd linje. Vi ska inte heller återinföra permanenta uppehållstillstånd som huvudregel, som i den lagstiftning som Moderaterna införde 2011 och som ledde fram till migrationskrisen 2015 – absolut inte. Där har du alltså två tydliga röda linjer, Viktor Wärnick, som vi absolut inte kommer att – som Fälldin sa – dagtinga med.

Dessutom kommer vi givetvis inte att gå med på försörjningskrav under kollektivavtalsnivå. Det är också en oerhört viktig fråga. Vi tänker värna de svenska kollektivavtalen. Där har du alltså tre frågor där socialdemokratin definitivt inte kommer att vika ned sig i regeringsförhandlingar, vem de än må hållas med.

Herr talman! Jag ska börja med att vara tydlig med att vi i Socialdemokraterna över huvud taget inte är något slags femte Tidöparti i migrationspolitiken.

Vi har sagt nej till det rättsvidriga förslaget att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd, som regeringen fortsätter att driva. Vi har sagt nej till angiverilagen. Vi har sagt nej till att utvisa tonåringar; vi har sagt att det ska frysas. Vi har drivit det som regeringen nu äntligen kom fram till, nämligen att man skulle kunna öka antalet möjligheter att söka arbetstillstånd inifrån landet.

Vi har velat se till att inte privatisera förvarsverksamhet. Vi har inte velat att man på förvaren ska avskilja barn från vuxna med glasskivor. Vi tyckte att Sverige skulle ta emot fler kvotflyktingar innan regeringen monterade ned mottagandeverksamheten. Vi tyckte att man skulle stötta kommunerna i mottagandet av människor från Ukraina. Vi tycker att vi ska ha en behovsprövad arbetskraftsinvandring – och så vidare.

På punkt efter punkt tycker socialdemokratin alltså inte som Tidöpartierna i migrationspolitiken. Vi driver nämligen en stram migrationspolitik, inte en korkad migrationspolitik, vilket de facto är vad Tidöpartierna driver.

Det är också därför man gång på gång faktiskt får backa från sina fina statuter – till exempel frågan om lönekravet. I Tidöavtalet stod det att det skulle vara 100 procent, men där fick man backa till 90 procent. Man har fått backa när det handlar om att kasta ut tonåringar – man fick stå på en presskonferens och konstatera att man haft fel. Man har backat när det gäller spårbytesfrågan eftersom man konstaterade att det inte fungerade. Man har backat kring angiverilagen, där man insåg att vi inte kan göra enskilda tjänstemän till angivare i statsförvaltningen – och så vidare.

Bildsättningen att Tidöpartierna minsann har rätt varenda gång – att allt blir perfekt när Tidöpartierna gör något – stämmer alltså inte. Framför allt stämmer det över huvud taget inte att socialdemokratin på något sätt skulle backa upp Tidöpartiernas migrationspolitik fullt ut. Vi driver en stram migrationspolitik, inte en korkad.

(Applåder)

Herr talman! Förslagen kring behovsprövning har funnits i socialdemokratin hela tiden – det är bara att läsa våra kongresshandlingar. Det går också att ta del av alla riksdagsmotioner och utskottsdebatter sedan Moderaterna ändrade lagstiftningen 2008.

Vi har hela tiden argumenterat för att vi ska gå tillbaka till den myndighetsbaserade behovsprövningen av arbetskraftsinvandringen. Problemet har varit att det funnits en stark liberal majoritet i riksdagen som har stoppat detta – det vill säga Moderaterna, deras allianskompisar och Miljöpartiet.

Om ledamoten hade ägnat mer tid åt att först och främst lyssna på vad jag säger och läsa vad oppositionspartierna har skrivit – i stället för att läsa färdigskrivna talepunkter – hade han märkt att vi i de partier som inte vill ha Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson som statsminister är helt överens om att det är kollektivavtalen som ska styra.

Skillnaden är att vi tycker att lönekravet på 90 procent ska finnas kvar eftersom det rensar bort på de arbetsplatser där kollektivavtal inte finns, men om det finns kollektivavtal kan vi helt klart vara överens med dessa fyra partier om att det gäller.

Om ledamoten hade fokuserat på detta i stället för att argumentera om att man vill återgå till 13 000 – vilket ingen i den här kammaren vill – skulle han vara helt okej med att vi styr. Ledamoten kan rösta på oss också, nu när han har fått försäkringar om att det kommer att funka även efter höstens val.

(Applåder)

Herr talman! Det korta svaret är att det inte fanns parlamentariska förutsättningar, alltså majoritet, här inne för att göra de här förändringarna. Vi vet också att Sverigedemokraterna har svajat i denna fråga. Linjen var ju behovsprövning ända fram till dess att man skulle göra sig möjliga för Moderaterna att samarbeta med. Man kunde då slänga ut detta genom fönstret bara för att möjliggöra sig som samarbetspartner, och detta gäller många av Sverigedemokraternas principer.

Det korta svaret är alltså att det inte fanns förutsättningar. Det var Moderaterna som lade om arbetskraftsinvandringspolitiken och tillsammans med sina allianskompisar satte det här lönekravet på 13 000. De hade också stöd av Miljöpartiet. Denna majoritet var beständig under de två föregående mandatperioderna.

Socialdemokraterna gjorde en enorm omläggning av migrationspolitiken 2015–2016 och även efter det genom arbetet i Migrationskommittén, vilket gjorde att vi lade om väldigt mycket av den politik som fördes på migrationspolitikens område.

Det är klart att vi önskade att förutsättningarna hade sett annorlunda ut och att det hade funnits möjligheter att göra denna förändring då, men förutsättningarna fanns helt enkelt inte på grund av att majoriteten här sviktade.

Herr talman! Häromveckan redogjorde jag mer principiellt för hur vi socialdemokrater ser på arbetskraftsinvandringen eftersom vi då debatterade betänkandet om motionerna på området. Kontentan av det resonemanget är att Sverige och dess behov ska styra arbetskraftsinvandringen, och den får aldrig någonsin användas som ett sätt att undergräva målet om full sysselsättning. Det är därför en behovsprövad arbetskraftsinvandring är en nyckelfråga för att bibehålla möjligheterna till facklig organisering och därmed också arbetstagarnas möjligheter att begära skäliga löner och villkor.

Nu när regeringen har levererat sin proposition om att höja lönekravet från 80 till 90 procent vill jag peka på några brister i förslaget.

För det första borde vi med dagens proposition införa en behovsprövad arbetskraftsinvandring. En sådan ordning hade vi före Moderaternas omläggning av politiken 2008, då man införde några av världens mest liberala arbetskraftsinvandringslagar. Dessutom ledde den ordningen inte bara till att reglerna blev väldigt mycket enklare för arbetsgivarna att hantera utan också till dumpade löner, försämrad facklig organisering och ren exploatering av utsatta människor. Då ska man komma ihåg att syftet med den här lagstiftningen faktiskt var att försämra den fackliga organiseringen, sänka lönerna och försämra villkoren.

För det andra ser vi att lönekravet som det nu är utformat faktiskt missar målet, dels för att själva utformningen är väldigt stelbent med dessa rigida 90 procent, dels för att det är regeringen som ska avgöra undantagen.

Det som är så genialt med den svenska modellen är att den håller politiker borta från lönebildningen. Att regeringen, som ju visat sig vara väldigt mottaglig för lobbyism och allsköns särintressen framför allt på företagssidan, ska bestämma undantagen är oerhört problematiskt av många skäl.

I stället bör detta såklart överlåtas till parterna, framför allt i ett läge då man inte har behovsprövning. Genom att göra lönekravet dispositivt skulle man decentralisera frågan om arbetskraftsinvandring till de lokala parterna att avgöra, och det är också de som känner den lokala arbetsmarknaden bäst. Detta skulle till exempel hantera frågan om regionala löneskillnader och dessutom stärka kollektivavtalens roll eftersom alla med kollektivavtal då skulle få en fördel.

Herr talman! För det tredje vänder vi oss emot att det inte är arbetsgivaren som ska vara ansvarig för att det i alla lägen ska finnas en heltäckande sjukförsäkring. Detta öppnar såklart upp för osjyst konkurrens, för utnyttjande av arbetstagare och för fusk. Med arbetsgivaransvaret följer ett ansvar för att det som sker på arbetsplatsen i form av skador och sjukdomar ska hanteras som arbetsrelaterade olyckor.

Om man då väljer att hämta arbetskraft från länder utanför EU – det kan ju vara hundratals eller till och med tusentals mil härifrån – bör man som arbetsgivare rimligtvis också se till att det finns en heltäckande sjukförsäkring för hela livet. Det är trots allt för att man tar hit arbetskraft som man agerar som man gör. Annars innebär det en konkurrensnackdel för alla de företag som väljer att ta sitt ansvar och teckna en sjukförsäkring medan andra företag kan skippa det. Vi har också sett att den här typen av intyg och liknande går att fuska med, vilket vi inte vill öppna för.

För det fjärde är det för oss inte önskvärt att förlänga säsongsarbetet från sex till nio månaders löptid. En generell förändring där all säsongsarbetskraft kan användas under nio månader innebär stora risker för att detta kommer att ses som en mer permanent arbetskraftsreserv. Eftersom förutsättningarna för säsongsarbete också ser annorlunda ut skulle det skapa undanträngningseffekter för svenska löntagare, och arbetslösheten skulle till följd av det bli högre i Sverige. Det kan vi inte acceptera.

Herr talman! Jag ska avsluta med att konstatera att propositionen också innehåller delar som faktiskt är bra. Något vi socialdemokrater länge har drivit är att vi ska införa de två brottstyper som i detta förslag läggs på vårt bord att ta ställning till. Det handlar om att dels stoppa handel med arbetskraftstillstånd, dels införa ett nytt brott rörande exploatering av arbetskraft.

Vi tycker att detta är väldigt positivt. Det är såklart lite senkommet att leverera på detta så här sent under mandatperioden, men bättre sent än aldrig.

Vi skulle gärna ha velat se att regeringen också gick fram med tydligare åtgärder för att stärka kontrollen av de arbetsgivare som importerar arbetskraft, framför allt när det gäller dem som tidigare har begått felaktigheter. Riksrevisionen har med all tydlighet pekat på att systemet inte fungerar i dag, när man kan vänta 18 månader och sedan hoppa på arbetskraftsinvandringståget igen. Det tycker vi inte är rimligt.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 6.

(Applåder)

Herr talman! Statsministern visade tidigare en stor tafatthet i sina svar till Lena Hallengren om viktiga säkerhetsfrågor.

Min fråga handlar om statsministerns tjänsteutövning och inget annat. Enligt Regeringskansliets föreskrifter om säkerhet ska statsministerns kansli rapportera säkerhetsincidenter, och de ska utredas och bedömas. Det inträffade flera incidenter när Henrik Landerholm jobbade på Regeringskansliet. Landerholm tjänstgjorde i statsministerns kansli, och statsministern var Landerholms högsta chef. De är även vänner privat.

Ulf Kristersson och hans kansli väntade i 673 dagar innan de upprättade en handling i enlighet med säkerhetsföreskrifterna. Vad var orsaken till detta?

Herr talman! Min fråga gäller tjänsteutövningen och har inget med rättsprocessen att göra.

Herr talman! I stället för ett jättehögt återvandringsbidrag skulle man kanske ha en förstärkt möjlighet att flytta inom landet. I rekryteringshänseende skulle man alltså kunna använda pengarna mer effektivt.

Jag tycker Annika Hirvonen sätter fingret på vad som skiljer Socialdemokraternas och Miljöpartiets migrationspolitik åt. Annika Hirvonen säger att det finns några som fuskar och några som gör rätt, och då ska alla få stanna. Vi säger att det finns några som fuskar och några som gör rätt, och då måste vi se till att ha en god ordning från början: Man söker sitt arbetstillstånd utanför Sverige och får ett arbetstillstånd om man når upp till de kriterier vi har ställt upp. Resten ska inte vara här. Det är detta som är en stram, reglerad migrationspolitik. Det finns en skillnad mellan oss och Miljöpartiet, och det är bra att den kommer fram.

Det finns uppenbarligen gott om fall där människor har kunnat söka tillstånd utanför Sverige. Nere i Malmö har vi ett fall som Sydsvenskan har tagit upp. Där har personen i fråga åkt till Iran, gjort en ansökan och kommit tillbaka, eftersom han eller hon har nått upp till de regler som gäller för arbetstillstånd i Sverige. Gott så.

I de fall som Annika Hirvonen redogör för finns det möjlighet att söka ett nytt arbetstillstånd från Sverige om det finns synnerliga skäl. Sådana kan man hitta i vissa fall.

Om man är utsatt för dödshot, som Annika Hirvonen säger att människor upplever, har man rätt att söka asyl. Efter att skälen prövats och det gjorts en bedömning att någon har skyddsskäl får man stanna på en sådan grund.

Bildsättningen att människor inte kan återvända och att vi slänger ut dem till en mördarregim är inte korrekt. Jag tror att problemet ligger i att det berättas historier som inte är förenliga med verkligheten, på samma sätt som det har använts för höga siffror för att beskriva numerären i detta. Då låter det inte trovärdigt om man argumenterar för att alla som fuskar också ska få stanna. Här skiljer sig Socialdemokraterna och Miljöpartiet åt.

(Applåder)

(forts. § 10)

Herr talman! Tack för frågan, Annika Hirvonen!

Jag tror att man behöver titta på vad spårbytet faktiskt var. Det var den starkes möjlighet att få en andra chans inifrån Sverige, ett sätt att utnyttja asylsystemet för att tränga sig före i kön och få fördelar som andra arbetskraftsinvandrare inte fick. Det är vad spårbytet var.

Det betyder inte att alla som har gjort ett spårbyte är fuskare eller har gjort fel. Många av dem gör fantastiska insatser. Men ungefär 70 procent av dem som var spårbytare nådde ju inte upp till det lönekrav som gällde vid den tiden som vi avskaffade spårbytet.

Jag ifrågasätter också siffran 4 700; den är lägre. Man ska också komma ihåg att många av dem som har gjort ett spårbyte kom från Georgien, Armenien och Uzbekistan – länder som det inte finns någon rimlig anledning att ta sig hit och söka asyl ifrån. Det visar sig också i att många av dem i stället gjorde ett spårbyte. Jag tycker att det här är viktigt att ha med sig som grund till varför vi socialdemokrater har varit mot spårbytet hela tiden.

Däremot finns det säkerligen individer i gruppen spårbytare som når upp till de kriterier som är satta för att få lov att jobba i Sverige, och då är det orimligt att de inte kan få vara kvar. Det problemet har vi socialdemokrater identifierat, och i våra kongressbeslut har vi sagt att vi är beredda att titta på att vidga möjligheten att söka arbetstillstånd inifrån landet något, vilket kanske skulle träffa en del av dessa personer.

Eftersom vi också skulle vilja ha en behovsprövning av arbetskraften eller, i andra hand, en dispositivitet, skulle säkerligen fler med vår modell kunna vara kvar här och jobba. Jag tycker dock att det är viktigt att ta utgångspunkt i att spårbytet avskaffades för att det var ett system som blandade ihop arbetskraftsinvandring och asylinvandring på ett sätt som inte var gynnsamt i något av fallen.

Herr talman! Arbetet är grunden för vårt välstånd. Genom arbetet skapas tillväxt som kan fördelas. Arbetet är det som bär upp ett välfärdssamhälle, som gör att våra barn kan få en god utbildning och som gör att våra sjuka och äldre kan få den omsorg och vård som de förtjänar.

Sverige ska i så stor utsträckning som möjligt sträva efter att ha full sysselsättning genom att utbilda och aktivera sin egen befolkning. Den fulla sysselsättningen är det starkaste instrument vi har för att hålla samman vårt land. När vi tillsammans sliter och jobbar för att skapa välstånd knyts också band av solidaritet och tillhörighet, vilket i sig är grunden för att omfördelningen via välfärden ska upplevas som legitim och rättfärdig. Den som gör sin plikt ska också kunna kräva sin rätt.

Men dessvärre klarar vi inte alltid som land att fylla de behov som vår arbetsmarknad har och kräver. När det gäller vissa yrken finns det helt enkelt större efterfrågan på arbetskraft än vad landet självt mäktar med. Behövs en ingenjör eller en undersköterska nu är det svårt att vänta om den inte finns att tillgå i vår egen befolkning. Det tar ju tid att utbilda.

Numera är dessutom kretsen av möjliga rekryteringar ännu vidare, ska påpekas. Sedan EU-medlemskapet har vi oerhört många människor att tillgå – en arbetskraftsreserv på flera miljoner – för att fylla de behov som finns i Sverige.

Trots att vi har runt en halv miljon människor som är arbetslösa i Sverige – de har ju blivit 100 000 fler sedan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson kom till makten – kan det finnas tillfällen då rekryteringen av någon anledning måste göras utanför Sverige och utanför EU. Det är då det finns behov av rekrytering från hela världen, det vill säga arbetskraftsinvandring.

Herr talman! För oss socialdemokrater är det självklart att det är Sveriges behov som ska sättas i första rummet. Om Sverige har större behov av att hämta personal från tredjeland än att få en arbetslös i sysselsättning ska det tillåtas. Vi ska givetvis alltid ha svenska villkor och det som arbetsmarknadens parter har fastställt – det är alltid utgångspunkten. Därför får arbetskraftsinvandringen aldrig ha utgångspunkten i ett ensidigt arbetsgivarintresse.

Den här prövningen har historiskt skett genom en myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning, där parterna har varit delaktiga i ett samråd. Men det slogs sönder 2008 av Moderaterna och de andra allianspartierna – inte, som det tidigare sades här, av Socialdemokraterna. Det var en rent borgerlig idé, som backades upp av Miljöpartiet.

Den omläggningen ändrade med ett pennstreck sammansättningen av arbetskraftsinvandringen i Sverige. Man gick från en behovsprövad arbetskraftsinvandring och en högkvalificerad arbetskraft till en lågkvalificerad med låglönekonkurrens. Det gjorde att det blev ett extremt utnyttjande av människor från fattiga länder som kom hit och att man aldrig gav arbetslösa i Sverige skuggan av en chans att komma in på arbetsmarknaden. Löner och villkor dumpades ju, och människor utnyttjades.

Dessutom gjorde detta att den fackliga organiseringen försvårades. Man ska komma ihåg att ett av de tydligaste syftena med den liberala arbetskraftsinvandringen har varit att slå sönder fackens möjligheter att organisera sig på arbetsplatser.

Vi menar att vi skyndsamt behöver återupprätta den behovsprövade arbetskraftsinvandringen, eftersom det är Sveriges behov som land som ska ligga till grund för politiken på detta område. Då skulle vi kunna värna den fulla sysselsättningen, värna den svenska partsmodellen och ha en hög legitimitet i välfärden, som helt enkelt är ett grundfundament för oss socialdemokrater. På samma sätt kan vi aldrig tillåta exploatering och utnyttjande av människor.

Dessvärre finns det inte parlamentariskt stöd för detta, och därför kan vi bara beklaga det uppkomna läget. Men för att hantera de orimliga effekterna av regeringens höjda lönegolv och eftersom vi vänder oss emot att det ska vara regeringen och inte myndigheterna som avgör behovet på arbetsmarknaden vill vi göra lönekravet dispositivt.

Det här är intressant utifrån att det tidigare i debatten sades att det skulle vara omöjligt att anpassa lönenivåerna efter olika regioner i landet. För er som inte vet vad dispositivitet betyder, och jag har respekt för att man inte är insatt i fackliga frågor eller arbetsmarknadsfrågor, innebär det att de lokala kollektivavtalstecknande parterna kan avgöra om en lagstiftning är tillämplig. Antingen kör man på lönegolvet eller så låter man parterna bestämma nivån i enlighet med kollektivavtalet, vilket skulle hantera de olika lönelägena runt om i landet.

Det skulle också göra att vi får en kontroll på arbetsplatsen. Det innebär att vi har fackliga representanter på de arbetsplatser där man kan frångå lönekravet, vilket också skulle innebära att arbetsplatser med kollektivavtal får en konkurrensfördel visavi dem som inte ställer upp på den svenska modellen, det vill säga arbetsgivare utan kollektivavtal.

Vi litar på våra fackliga kamrater och är helt övertygade om att Kommunals medlemmar, IF Metalls medlemmar, Handels medlemmar och deras valda ombud kan göra den här prövningen. De vet bäst vad som gäller lokalt, och då hanterar man det.

Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag drar över min talartid, men varav hjärtat är fullt och så vidare.

Det borde rimligtvis finnas stöd för denna linje här i kammaren, eftersom alla säger sig stå bakom den svenska modellen. Då är det bara att lita på parterna och göra lönekravet dispositivt.

Jag vill också trycka på det viktiga faktum att en funktionell arbetskraftsinvandring bygger på att arbetstagares rättigheter och villkor upprätthålls och skyddas. Det bygger också på att företag kan hitta rätt kompetens och på att staten har kontroll över migrationen. Det innebär att de arbetsgivare som inte sköter sig ska kunna få kännbara sanktioner, något som vi socialdemokrater har tyckt länge, och vi välkomnar att regeringen i den proposition som nämnts kommer att göra en del av det framåt våren.

Beklagligtvis kommer det väldigt sent, och det behöver göras betydligt mer. Företag som tillåts använda sig av arbetskraftsinvandring måste kontrolleras betydligt mer noggrant. Så sent som i dag kunde vi läsa om den rapport från Riksrevisionen som pekar på att det fuskas och att arbetskraft utnyttjas å det grövsta inom nuvarande system, detta på grund av att det brister i myndighetsstyrningen kring kontroller av företag.

Vi måste också hantera den EU-interna arbetskraften genom att till exempel kontrollera A1-intyg mycket bättre. Det arbetet måste förstärkas. Det vill vi göra och har lagt resurser på.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag trycka på att en behovsprövad arbetskraftsinvandring är vad vi socialdemokrater anser är den absolut bästa ordningen för arbetskraftsinvandringen. Det skulle skapa ordning och reda på arbetsmarknaden och uppfylla de mål som arbetskraftsinvandringen ska syfta till: kompetensförsörjning för att fylla Sveriges behov. Arbetskraftsinvandring är ett viktigt komplement på den svenska arbetsmarknaden men ska aldrig vara ett hinder för Sverige att nå full sysselsättning och en solidarisk och gemensam välfärd.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall endast till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! För oss socialdemokrater är det viktigt att skilja på retroaktiva beslut och vägen framåt. Det finns beslut om att migrationspolitiken ska hålla sig inom EU:s miniminivå, och där ingår inte de permanenta uppehållstillstånden. Det är något som vi huvudsakligen har använt av administrativa skäl i Sverige.

Vägen framåt när det gäller permanenta uppehållstillstånd eller inte håller jag helt öppen. Vi får se vad som händer när det gäller den delen.

Jag tycker ändå att det här med permanenta uppehållstillstånd behöver problematiseras. Jag är ordförande i nätverket Sverige Kurdistan. Det finns en hel del kurder som är här och har varit här väldigt länge på permanenta uppehållstillstånd, eftersom de inte kan återvända till Turkiet. Det skulle kunna få förödande effekter om man drar in det uppehållstillståndet för dem.

Det finns andra grupper där man kanske har ett medborgarskap och ett permanent uppehållstillstånd här och där man sitter och väntar och hoppas på att det en dag ska bli fred i hemlandet. Men det landet medger inte att man har dubbla medborgarskap. Om man då får ett svenskt medborgarskap blir man av med det gamla. Och då faller drömmen om att kunna återvända.

Det finns alltså en massa sådana gränsdragningsproblem som jag tycker att utredningen inte tar hänsyn till.

Dessutom skulle det leda till en fullständigt absurd kostnad. Arbetsbördan skulle översvämma domstolar och myndigheter. Det är alltså ett ineffektivt förslag också. Jag tycker att man ska värna om skattemedel. Det gör man inte i det här fallet.

Jag hyser väl samma förhoppning som ledamoten att detta rakt upp och ned rättsvidriga förslag aldrig når den här kammaren.

Men när det gäller vägen framåt kommer vi att hålla en stram linje. Det är tydligt, eftersom den här kammaren har efterfrågat det.

Herr talman! I 7 kap. 7 § utlänningslagen finns redan i dag möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det görs i liten utsträckning, men enligt den gjorda utredningen är det rätt många, kanske 30 000 personer, som skulle vara aktuella. Utifrån de syften som regeringen verkar ha i frågan tycker vi att det hade varit mer ändamålsenligt om man började med att tillämpa den lagstiftning som ligger på bordet.

Svaret är att vi inte ska återkalla gynnande förvaltningsbeslut på orättvisa och summariska grunder. Det innebär inte att jag står här och utesluter att det kan finnas någon grund som vi inte har tänkt på eller som utredningen inte pekar ut. Det kan komma något som vi tycker är vettigt. Vi såg i utredningen om bristande vandel att det fanns en skrivning om brott, men det fanns bra exempel: många utdömda viten, parkeringsmålvakter och så vidare. Då är vi beredda att göra en omprövning.

Skulle något sådant komma ut av arbetet kan vi absolut titta på om det ska ske en justering. Men det sedvanerättsligt fullständigt drakoniska och vidriga förslaget som utredningen presenterade om att dra tillbaka 220 000 permanenta uppehållstillstånd, löften från staten Sverige till enskilda individer, är bisarrt. Så hanterar vi inte svensk rätt.

Jag har läst en hel del statliga utredningar, och jag måste säga att den utredning som har presenterats här är något av det sämsta jag har läst. Det gäller både utifrån hur man hanterar juridiken och utifrån hur man argumenterar för hur den ska genomföras. Det var tydligt att utredningen hade bara ett syfte, och vi hörde också ledamoten Wärnick säga att det inte är Moderaternas huvudidé. Det här är Sverigedemokraternas politik. Jag hoppas att Viktor Wärnick orkar stå upp för det han sa i talarstolen, nämligen att det inte är något de tänker prioritera.

Herr talman! Jag tycker å andra sidan att man ska vara så pass intellektuellt hederlig att man kan säga att saker och ting kan förändras och att vi inte för all framtid kan lova att vi ska göra exakt så här. Det är ändå en rimlig position. Jag gav ett svar på frågan om vilka parametrar vi kommer att värdera när vi tittar på antalet kvotflyktingar.

Om jag minns rätt har ledamoten själv kommit på kvot. Jag har faktiskt tilltro till att kvotflyktingar kan lyckas, att de kan göra ett bra avtryck i vårt land och till och med bli riksdagsledamöter. Då känner jag att man kanske ska vara lite ödmjuk inför kvotflyktingarnas möjligheter att få ett gott liv, när det är de absolut mest utsatta människorna i hela världen som vi tar hit på kvot.

Fru talman! Det intressanta med kvotflyktingsystemet är att det är ett system som kringgår den klassdimension som finns i migrationspolitiken. De som flyr först till Sverige och Europa är ofta medel- och överklass, medan de allra mest utsatta, framför allt kvinnor och barn, blir kvar i hemländerna och lider fruktansvärt. Det perspektivet i migrationspolitiken faller ofta bort, och därför tycker jag att kvotflyktingsystemet har många förtjänster.

Det jag sa i mitt anförande tycker jag att man ska ta fasta på när man svarar på ledamotens fråga. Sveriges integrationskapacitet kommer att vara helt avgörande för hur migrationspolitiken ska föras framöver. Det innebär att jag inte kan ta gift på att vi aldrig någonsin kommer att öka antalet kvotflyktingar, om det skulle visa sig att det blir ett gott tillstånd i Sverige, att allt fungerar och oron försvinner. Men givetvis behöver söktrycket och de integrationsproblem som kommer med många människor med svag utbildningsbakgrund, språklig förmåga eller liknande minska under överskådlig framtid.

Jag ser inte framför mig att vi på medellång sikt kommer att ha kommit till rätta med de stora problemen och därmed kan höja antalet kvotflyktingar väsentligt.

Fru talman! Magdalena Andersson har varit tydlig med att vi inte tänker bedriva en migrationspolitik som inte är stram. Innehållsmässigt har Viktor Wärnick fått ett svar på hur jag ser på det. Till exempel har skärpningen av anhöriginvandringen varit en åtstramning, avskaffandet av spårbytet har varit en åtstramning, avskaffandet av EBO har varit en åtstramning och så vidare. Vi har gjort massor av åtstramningar, och jag tycker att det talar för sig självt att vi har lagt dessa förslag på bordet så att Moderaterna har kunnat genomföra dem.

Ledamoten talar om minimal asylinvandring. Jag skulle inte formulera det så, men vår uppfattning är att vi ska minska söktrycket på Sverige. Jag kommer dock inte att stå här och ta gift på om det är 2 000 eller 5 000. Det kan man inte.

Om vi skulle få ett krig i närområdet där massflyktsdirektivet inte hade aktiverats kan vi få väldigt många asylsökande hit. Det är ju det som har räddat Moderaternas asylsiffror. Under första året av Ukrainakriget kom 50 000 personer. Nästa år var det väl 9 000 som skulle komma. Hade man tillämpat samma metodik i räknandet som Moderaterna nu tillämpar när det gäller de människor som kom under migrationskrisen i Syrien hade man kunnat plocka bort 100 000–120 000 syrier, om massflyktsdirektivet hade varit aktiverat, och säga att vi då hade ett lågt asylsökande.

Det blir alltså lite problematiskt hur Viktor Wärnick räknar och att han står här och kräver exakta siffror.

Jag är dock helt säker: Givetvis ska ingen migrationspolitik läggas om ifall, eller när, Socialdemokraterna vinner valet till hösten. Det ska vara en stram migrationspolitik, och det har vår partiledare Magdalena Andersson varit väldigt tydlig med.

Sedan förstår jag att Moderaterna har ett behov av att måla upp en konflikt här. Jag har dock tidigare sagt att jag gärna skulle göra upp med Moderaterna i migrationspolitiken. Då hade vi fått ett brett stöd här inne för en långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Fru talman! Definitionen av stram migrationspolitik måste ligga någonstans vid att vi ska ha en politik som gör att människor inte i ökande grad söker sig hit jämfört med andra länder i EU. Exakta tal på hur många det rör sig om är svåra att säga. Det är väldigt beroende av omvärldsfaktorer och av de asylsökandes sammansättning. Vi har till exempel sett att venezuelaner nu söker sig till Spanien. De är inte intresserade av att komma till Sverige. Sådana saker påverkar.

Den strama migrationspolitiken handlar om att ha institutioner på plats som innebär att reglerna inte väsentligt skiljer sig från övriga EU eftersom vi är gemensamma.

Det intressanta i detta är att vi under Socialdemokraternas tid vid makten tog emot färre asylsökande än vad vi gjorde under Moderaternas tid vid makten 2007–2014. Den väsentliga delen av de asylsökande vi tagit emot kom 2015, när vi hade den moderata lagstiftningen på plats. Sedan lade vi om den. Från de 300 000 som kom 2015–2022 kan vi då dra bort 163 000 personer. Det innebär att den nedåtgående trend som började 2016 och som har fortsatt in i denna mandatperiod kom genom det paradigmskifte som vi socialdemokrater ledde i regeringsställning 2015. Sedan kan inte jag stå här och säga exakt om det ska vara 4 000, 8 000 eller något annat.

Jag tycker att de förändringar under mandatperioden som vi socialdemokrater bäddat för – skärpt anhöriginvandring, avskaffande av spårbytet och så vidare – och som Moderaterna i regeringsställning har fortsatt visar att det finns bred samstämmighet här inne om den strama migrationspolitiken. Det tycker jag är positivt.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land med vår svenska modell, vår generella välfärd, vårt starka föreningsliv, ett innovativt och starkt näringsliv och vår allemansrätt. Det är ett demokratiskt och fritt samhälle där rättsstatens principer och likhet inför lagen gäller.

Dessvärre ser vi hur många av dessa saker naggas i kanten. Vissa delar börjar till och med spricka. Den fackliga organiseringsgraden sjunker, då politiken ensidigt har gynnat arbetsgivaren. Massarbetslösheten har fått bita sig fast. På tre år har vi fått 100 000 fler arbetslösa i Sverige.

Den generella välfärden utmanas av privatiseringar och marknadstänk, och våra socialförsäkringar och a-kassan försämras eller urholkas. Föreningslivet trycks tillbaka när folkbildningen angrips och kritiska röster hotas. Näringslivets omställning och produktivitetsutveckling hotas av en politik som ser ensidigt på energifrågan och på vägen framåt när det gäller vilka branscher vi ska leva av i framtiden.

Till och med allemansrätten hamnar under press när man försöker privatisera delar av vårt fina land. Demokratin skakas i grunden när förslag om att begränsa rätten att delta i den förs fram.

Men det finns också andra hot – hot som uppstår i spåren av trångboddhet, misslyckade skolresultat, bristande språklig förståelse och kunskap, hög arbetslöshet och kulturella och religiösa normer och strukturer som äter sig in i våra bostadsområden.

För oss socialdemokrater är detta en av de absolut viktigaste frågorna att ta tag i. Att klara av integrationen är en avgörande fråga för Sverige. Sverige ska inte ha några utsatta områden. Vi ska inte ha parallella samhällsstrukturer. Vi ska kunna förstå varandra och göra oss förstådda. Alla ska ha möjlighet att bidra efter förmåga.

Därför har vi socialdemokrater påbörjat ett arbete där vi vill ta bort de utsatta områdena. Vi vill göra det genom en språkpolitik som ger alla möjligheten att lära sig språket och där alla som möter en representant för det offentliga kan vara säkra på att svenska är det huvudsakliga sättet att kommunicera på. Vi vill göra det genom en jobbpolitik som gör att alla som kan jobba ska jobba och där alla barn kan se en förälder gå till jobbet.

Vi vill ha en stadsbyggnadspolitik som ger möjligheter för människor att växa i sitt bostadsområde och en utbildningspolitik där alla kan lyckas. Det är helt enkelt ett samhälle som håller ihop.

För att nå dit kommer det att krävas enorma satsningar på att lyfta människor i det här landet för att alla ska kunna vara delaktiga i att stärka den svenska modellen. Vi ska genom den generella välfärden möjliggöra livsresor – livsresor där alla, som Hjalmar Branting så fint formulerade det, kan nå sina bästa stämningars längtan.

Vi vill ha ett samhälle där full sysselsättning ska prägla arbetsmarknaden och där utbildningssystemet låter människor utveckla sin fulla potential. Vi vill ha ett Sverige där allemansrätten går före privata stränder och ett Sverige som präglas av demokrati, frihet och förvissningen om att vi alla blir behandlade rättvist.

Fru talman! För att vi ska klara av den här integrationspolitiken krävs att migrationspolitiken ligger i fas med de integrationsutmaningar vi har. Åratal av liberala migrationslagar i Sverige har lett till att vi kraftigt har avvikit från övriga EU. EBO har styrt var människor bosätter sig. Det har gjort att vi i dag är i ett läge där vår integrationskapacitet inte har hängt med.

Jag tycker att är det är klokt att då föra en stram migrationspolitik. Det är rätt och riktigt. I det avseendet är migrationspolitiken egentligen en praktisk politisk fråga. Verkligheten, inte idéerna, måste avgöra politiken. Men det finns såklart också grundläggande ideologiska delar i migrationspolitiken.

Sverige har åtagit sig att följa internationellt överenskomna fördrag och regler. Vi har till och med skrivit in dessa regler i vår grundlag. Asylrätten ska värnas. Vi ska följa EU:s bestämda nivåer. Det är vi skyldiga till, och det är på så vis en plikt för oss att göra det.

För oss socialdemokrater samspelar den praktiska politiken med den idémässiga politiken. För att kunna upprätthålla förtroendet i migrationspolitiken i fråga om asylrätten måste integrationen fungera. Det i sin tur bestäms av välfärdens djup, organisering och räckvidd.

På samma sätt måste de områden där vi inte är skyldiga att ta emot människor, till exempel arbetskraftsinvandringen, utformas så att den svenska modellen värnas och den fackliga organiseringen inte undergrävs. Villkor och löner får inte dumpas, och vi vill inte ha undanträngningseffekter i form av ökad arbetslöshet som följd.

Av det skälet driver vi socialdemokrater att arbetskraftsinvandringen ska vara behovsprövad via myndigheter i samverkan med arbetsmarknadens parter. I avsaknad av parlamentariskt stöd här inne, som vi tyvärr inte har just nu, har vi föreslagit att försörjningskravet ska vara dispositivt. Det hade gett den svenska modellen fritt spelrum, och det hade varit till nytta för oss alla.

Utifrån det faktum att Sverige har stora integrationsutmaningar har vi socialdemokrater på vår kongress tagit tydlig ställning för att EU:s miniminivåer ska gälla. Dessa nivåer är ibland flytande, även om asyl- och migrationspakten klargör en del gränsdragningsproblem. Alla gränsdragningar är dock inte heller helt självklara ens med den nya lagstiftningen. Men i frågan om att dra tillbaka gynnande förvaltningsbeslut får det inte råda någon tvekan. Det ska inte ske på summariska och orättfärdiga grunder.

Vi har vidare pekat ut att ett minskat söktryck i Sverige är en önskvärd och nödvändig effekt av att vi lägger oss på EU:s miniminivåer. Med det sagt ska vi fortfarande uppfylla skyldigheterna kring asylrätten; det ska inte råda några tvivel i den delen.

På samma sätt vänder vi oss mot amnestilagstiftningar. Dessa amnestilagstiftningar har gång på gång visat sig vara rättsosäkra. De har skapat problem, vilket har satt människor i kläm senare i processerna. Ordning och reda ska helt enkelt gälla i migrationspolitiken. Av samma skäl vill vi avskaffa EBO, som har skapat så mycket oro, oreda och lidande.

Fru talman! Migrations- och integrationspolitiken hänger samman, som jag har redogjort för i detta anförande. Det är min fasta övertygelse att man inte kan frikoppla dessa två från varandra. Teori och praktik måste helt enkelt hänga ihop. Annars är det inte möjligt att nå ett brett folkligt stöd för den förda politiken, och det är något som i förlängningen bara leder till ett elände och undergrävande av hela migrationspolitiken. Så tycker inte jag att vi kan ha det.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag hänvisa till Socialdemokraternas särskilda yttrande och meddela att vi såklart står bakom det.

(Applåder)